NOBELPRISET. Varje år tipsar Carsten Palmer Schale, med en avsevärd träffsäkerhet, om vem som kan komma att få årets Nobelpris i litteratur. Här är hans prognos för 2025.

Carsten Palmer Schale sammanfattar varje år, i god tid, sina tankar om vem som kan stå på tur att få årets Nobelpris i litteratur. För fyra år sedan var Carsten först i Sverige med att tippa helt rätt – det blev Gurnah. För tre år sedan fick en av de tre han trodde mest på priset, Annie Ernaux. Och förrförra årets pristagare Jon Fosse fanns med bland de fem som Carsten i juni rankat som mest sannolika att få priset.
Här kommer så Carsten Palmer Schales prognos för 2025. Håll till godo!

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Vilken författare är mest aktuell för Nobelpriset i år – 2025?

Jag tror primärt att årets pristagare inte blir vare sig en man eller en europé (i år heller). Snarast en kvinna från Nordamerika eller Asien. Eller möjligtvis en man från Latinamerika eller USA, men det finns givetvis, och som vanligt, många från andra håll som kan vara aktuella. Vid närmare eftertanke också några européer – om än inte någon från Norden (Knausgård kan vi inte räkna med på grund av att hans landsman Fosse fick priset 2023. Westö är ännu inte riktigt mogen, tror jag, och Tafdrup verkar tyvärr omöjlig, ungefär som Oates).

Nedan dristar jag mig dock att helt kort lista: 1) De tio som jag tror kan komma i fråga 2) De fem jag tror ligger bäst till 3) Den jag som tror får det 4) Vilka tre jag personligen för tillfället håller högst samt 5) Den jag hoppas får det.

De tio som jag tror kan komma i fråga

(märk väl utan inbördes rangordning).

Can Xue från Kina

Yoko Ogawa från Japan

Colm Tóibín från Irland

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Haruki Murakami från Japan

Chimamanda Ngozi Adichie (dock kanske för ung) från Nigeria

César Aira från Argentina

Margaret Atwood från Kanada

Ann Carson från Kanada

John DeLillo från USA

De fem jag tror ligger bäst till

(likaledes utan inbördes rangordning)

Yoko Ogawa från Japan

Ann Carson från Kanada

Haruki Murakami från Japan

César Aira från Argentina

John DeLillo från USA

Den jag tror får Nobelpriset 2025

César Aira från Argentina

Vilka tre jag personligen för tillfället håller högt

Ann Carson från Kanada

Haruki Murakami från Japan

César Aira från Argentina

Den kandidat jag hoppas på

César Aira från Argentina

Läs min tidigare publicerade presentation av César Aira här.

De två senaste böckerna av Aira på svenska är ”Sömmerskan och vinden” och ”Middagen”. Båda är översatta av Djordre Zarkovic och utgivna på Bokförlaget Tranan så sent som förra året (2024). De liknar i sin instinktiva ton och tematik många av hans tidigare. Hans berättelser består av en ström av händelser och tvära kast mellan pojkboksäventyr, skräckfilm, såpoperor och science fiction.

Några funderingar kring Nobelpriset

Varje år, när diskussionerna börjar komma i gång, brukar Akademien åtminstone vid tillfälle med viss, ehuru delvis måttfull, emfas, hävda, att priset bara handlar om den bästa litteraturen. Ingenting annat. Tillåt mig att åtminstone tvivla en smula på detta.

Låt oss fundera! Dels har vi det som hände förra året. Dels har vi ålderskriteriet. Dels har vi fördelningskriteriet. Dels har vi (fast hysch!) det politiska kriteriet. Dels har vi genrekriteriet. Dels har vi säkert en räcka andra kriterier också.

Kriterier för Nobelpriset 

Åldern

Ja, under det senaste decenniet (och innan dess och nu) har en del potentiella pristagare hunnit avlida, medan andra börjar bli påfallande gamla. Så till exempel dog ju Ngũgĩ wa Thiong’o helt nyligen. Återkommande kandidater som Ko Un; och Cees Noteboom kan sägas ligga nära åldersstrecket. Margaret Atwood likaså.

Fördelningskriteriet

Där får kvinnorna företrädet. Gärna, som sagt, en asiatiska eller kanadensiska.

Det politiska kriteriet

Det förnekas alltid av Akademien i Gamla stan. Hur då med Sofi Oksanen, någon transnistrier – eller rentav någon från Ukraina eller Ryssland? Nej. Läget torde inte ha förändrats.

Genrekriteriet

Poet, dramatiker eller prosaist? Jag tror att det är prosa som gäller även i år! Jo, möjligtvis kan en poet som Anne Carson komma på fråga.

Något specialkriterium?

Ja. Detta är en återkommande fundering. Joyce Carol Oates verkar på något märkligt sätt (som Anthony Burgess var) direkt-diskvalificerad. Men betänk att Grass, Lessing och Pinter blev Nobelpristagare. Så jag vill inte helt utesluta att Oates trots allt tilldelas priset.

Kriterier som är positiva

Kvinna. Med reservation för César Aira. Icke-Europé. Prosaförfattare med reservation för Anne Carson. Detta talar för Can Xue eller Ann Carson. Yoko Ogawa bör även hon få priset inom några år. Det ska inte uteslutas att det kan bli redan i år.

Nytt kriterium för Nobelpris i litteratur 2025?

En barnboksförfattare, eller en sciencefictionförfattare?

Otippade outsiders?

Jadå. Det finns en rad namn. Exempelvis Rafael Cadenas (Spanien), Cristina Peri Rossi (Uruguay), Francisco Brines (Spanien), Shehan Karunatilaka (författare med rötter från Sri Lanka, verksam inom den brittiska litteratursfären, Damon Galgut (Sydafrika) och George Saunders (USA).

Här vill jag särskilt flagga för Shehan Karunatilaka (som dock i detta sammanhang måste räknas som ung).

Övriga kommentarer

Hur väl känner jag då till dessa? De flesta ganska väl. Jag har också skrivit om en del av dem – och fler texter är att vänta. Bookerpristagaren Shehan Karunatilaka verkar extra intressant.

The post Vem får Nobelpriset i litteratur 2025? first appeared on Opulens.

NOBELPRISET. Varje år tipsar Carsten Palmer Schale, med en avsevärd träffsäkerhet, om vem som kan komma att få årets Nobelpris i litteratur. Här är hans prognos för 2024.

Carsten Palmer Schale sammanfattar varje år, i god tid, sina tankar om vem som kan stå på tur att få årets Nobelpris i litteratur. För tre år sedan var Carsten först i Sverige med att tippa helt rätt – det blev Gurnah. För två år sedan fick en av de tre han trodde mest på priset, Annie Ernaux. Och förra årets pristagare Jon Fosse fanns med bland de fem som Carsten i juni rankat som mest sannolika att få priset.

Här kommer så Carsten Palmer Schales prognos för 2024. Håll till godo!

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Vilka författare är aktuella för Nobelpriset i år? 

Jag tror att årets pristagare inte blir vare sig en man eller en europé. Snarast en kvinna från Nordamerika eller Asien, men det finns givetvis, och som vanligt, många från andra håll som kan vara aktuella.

Nedan dristar jag mig dock att helt kort lista: 1) De tio jag tror kan komma i fråga 2) De fem jag tror ligger bäst till 3) Den jag tror får det 4) vilka tre jag personligen för tillfället håller högst samt 5) den jag hoppas får det.

De tio jag tror kan komma i fråga (utan inbördes rangordning).

Joyce Carol Oates från USA

Can Xue från Kina

Yoko Ogawa från Japan

Colm Tóibín från Irland

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya

Marilynne Summers Robinson från USA

César Aira från Argentina

Margaret Atwood från Canada

Peter Nádas från Ungern

De fem jag tror ligger bäst till (likaledes utan inbördes rangordning)

Joyce Carol Oates från USA

Can Xue från Kina

Yoko Ogawa från Japan

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Margaret Atwood från Canada

Den jag tror får det!

Can Xue från Kina

De tre jag personligen för tillfället håller högst.

Can Xue från Kina

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Margaret Atwood från Canada

Den jag hoppas får det

Can Xue från Kina

Några funderingar

Varje år, när diskussionerna börjar komma i gång, brukar Akademien åtminstone vid tillfälle med viss, ehuru delvis måttfull, emfas, hävda, att priset bara handlar om den BÄSTA litteraturen. INGENTING ANNAT. Nähä. Tillåt mig att åtminstone tvivla en smula på detta.

I år, exempelvis, som alltid, finns det några skäl att både välja bort och välja in. Så att säga.

Låt oss fundera! Dels har vi det som hände förra året. Dels har vi ålderskriteriet. Dels har vi fördelningskriteriet. Dels har vi (fast hysch!) det politiska kriteriet. Dels har vi genrekriteriet. Dels har vi säkert en räcka andra kriterier också.

Kriterier

Åldern

Ja, under det senaste decenniet (och innan dess och nu) har en del rent faktiskt fallit för bilan (fast undantag finns), medan andra börjar bli påfallande gamla och skröpliga. Så till exempel  tycks ju Ko Un och Cees Noteboom, och kanske även den något yngre, António Lobo Antunes ligga nära strecket.

Fördelningskriteriet

En kvinna känner jag på mig. Gärna, som sagt, en asiatiska.

Det politiska kriteriet

Nej, nej, nej, menar man i Gamla stan. Hur då med Sofi Oksanen, någon transnistrier – eller rentav någon från Ukraina eller Ryssland? Nej.

Genrekriteriet

Poet, dramatiker eller prosaist? Jag tror att det är prosa som gäller i år! Folk orkar inte med en poet mer än vart annat decennium.

Något specialkriterium?

Ja. Joyce Carol Oates verkar på något märkligt sätt (som Anthony Burgess var) direkt-diskvalificerad. MEN! Betänk att Grass, Lessing och Pinter blev nobelpristagare. Så jag vill inte utesluta att hon trots allt tilldelas priset.

Kriterier som är positiva

Kvinna. Icke-Europé. Prosaförfattare. Detta talar för Can Xue eller Margaret Atwood.

Yoko Ogawa bör även hon få priset inom några år. Så vem vet?  Kanske blir det redan i år.

The post Vem får 2024 års Nobelpris i litteratur? first appeared on Opulens.

KRIMI. Bengt Eriksson har läst ”Barnvakten” av Joyce Carol Oates och tycker det är dags för Svenska Deckarakademin att nominera henne som en av årets främsta författare på svenska i den kriminella genren. Vi får också sex spänningstips i Deckarhyllan.

”A searing work of slow-burning domestic noir.” Så löd rubriken till en amerikansk recension av den här romanen: den senaste på svenska från Joyce Carol Oates, ”Barnvakten” (HarperCollins; övers: Fredrika Spindler) med ”Babysitter” (2022) som originaltitel. Det stämmer exakt och precis. Romanen kan beskrivas som en svedjebrand i familjen.

”Barnvakten” har kallats kriminal-, skräck- och även spökroman (dock utan spöken) men jag envisas nog med att placera också den här romanen i samma genre som alltid, alltså i Joyce Carol Oates-genren (som innefattar alla nämnda sorter och genrer). Ingen säger ingen skriver som Oates, vare sig till språket eller innehållet. Oates är och förblir Oates. Hon skriver som sig själv, oavsett om formen råkar bli skönlitterär prosa, sakprosa eller poesi.

Som vanligt har det också varit så (jaja, jag vet, det sägs ju att man inte ska läsa andras recensioner innan man själv recenserar, men när det kommer till Joyce Carol Oates så har jag svårt att låta bli) att recensentkåren delat upp sig i två läger: för eller emot; emot eller för.

De skilda åsikterna gäller både vad hon berättar om och hur hon berättar det. Romanens – eller verklighetens – innehåll och det skriftspråk som hon använder för att förmedla innehållet. För det är detta som romanen handlar om, detta som den kritiska kritiken ibland inte verkar vilja veta av eller låtsas om – att verkligheten faktiskt är så här och att människor faktiskt kan vara så.

Oates skildrar mörkret så mörkt och livet så motsägelsefullt som det är.

Som alltid gräver Joyce Carol Oates sig längst ner i USA och in i den amerikanska drömmen med prefixet mar-. Längst ner i den amerikanska verkligheten och djupast in i mänskligheten. Oates skildrar mörkret så mörkt och livet så motsägelsefullt som det är. Gräver ut och blottar Amerika; dess liv, dröm och mardröm. Om och om igen har hon gjort det, såväl i romaner som i dikter. Ett livslångt författande, arbete och ja, en fanatisk plikt. Åter och återigen, den här gången i romanen, thrillern, deckaren, krimin ”Barnvakten”, gör hon det.

”Barnvakten” är en obehaglig roman, en av hennes mest – och värst – obehagliga bland allt obehagligt hon skrivit om och skildrat. Vilket redan det säger mycket om den nya romanen, som har två spår.

Det ena syftar på titeln: platsen är Detroit och året 1977. Då och där härjar – eller härjade, också i verkligheten – en seriemördare som fick namnet ”Barnvakten”. I det andra, parallella spåret finns en kvinna i 30-plusåldern och tvåbarnsmamma, Hannah Jarrett, som charmats, tjusats, vad du vill kalla det, av en man som hon inleder ett  utomäktenskapligt förhållande med.

Hannah oroar sig för att seriemördaren med namnet ”Barnvakten” ska komma och ta hennes barn, men hon tänker att det nog ändå inte är någon fara för mig, för oss, för våra barn, vi är ju välbärgad vit amerikansk över/medelklass i en av Detroits villaförorter. (Hon har fulltecknat schema: manikyr, yoga, frissan, tandläkaren, gynekologen, psykologen, träning… )

Hannahs älskare, om det är ordet, som hon träffar i ett rum på ett lyxhotell, för att vara noga rum 6183 på Renaissance Grand Hotel, hissen upp, hissen ner, hon har varit där förut, på ett lyxhotell, i ett dyrt hotellrum, är en brutal jävel. Ett ordagrant svin. Men Hannah kommer tillbaka, hon kommer ändå tillbaka.

När Wes, hennes make, får reda på detta, när hon måste avslöja det, erkänna vad som åtminstone nästan hänt, då tar Wes för givet att hon blivit våldtagen. Hans spontana reaktion: ”Var han svart?” För de som arbetar som parkeringsvakter där på hotellet är väl svarta…

Ras och klasser, över- och underklass. Som så ofta hos Joyce Carol Oates, denna eviga förtvivlan och desperation, detta självpåtagna författande Sisyfosarbete. Inga medel skyr hon: det vidriga och obehagliga, i handlingar som i tankar, skildras som det är, så nära, det kommer för nära, men hur ska det annars skildras?

Våld är våld. Förfan våld är våld! Våldsamt våld är våldsamt våld. För helvete våldsamt är våldsamt! Och som så ofta är det hon skildrar dessutom hämtat rätt ur verkligheten.

”Barnvakten” bygger alltså på en verklig ”babysitter” och barnseriemördare, som mellan 1976-77 tog livet av fyra barn i åldrarna 10 till 12 år, pojkar och flickor, i Detroitregionen. Och hur det är, hur det kan vara, med kvinnors känslor och lustar och vad de kan leda till får man (och kvinna) väl själv föreställa sig.

Joyce Carol Oates började cirka 1979 att skriva på en roman med utgångspunkt från verklighetens ”babysitter” i Detroit. Men då blev det inget. Hon fick inte ihop romanen. Men 2006 publicerades en novell av Oates med titeln ”Babysitter” i Ellery Queen’s Mystery Magazine. Så där fick dom, de som inbillar sig och tror att hon skulle snabbskriva (i betydelsen vara en snabb och slarvig författare).

Därmed har jag kommit fram till det som jag tidigare hoppade över, detta andra som vissa kritiserar henne för. Hur hon skriver, stilistiken (just ”slarvig”, enligt dessa vissa), hur hon bryter av meningar och tankar, kan stanna upp mitt i en mening. Och sedan fortsätta på egentligen samma mening i en ny mening. Och inte minst att hon typograferar sina texter redan när hon skriver och redigerar dem.

”Barnvakten” är ännu en stark roman, thriller, krimi, deckare – över genrernas gränsdragningar

Det handlar i första hand om kursiveringarna, som en del läsare (och även kritiker) inte verkar begripa sig på. Oates kursiverar ofta och mycket. Ett ord här och ett där men det kan också vara hela stycken och ibland stycke efter stycke efter stycke, en halv- och helsida med kursiv stil.

Att skriva läsaren på näsan, menar de kritiska. Kanhända det. Men varje styckeindelning i en roman, uppdelningar i kapitel, meningars längder och ja, allt – allt är ju i så fall att ”skriva läsaren på näsan”. Jag har inga åsikter om detta. Min enda åsikt är att detta ju är Joyce Carol Oates, hennes sätt att skriva.

Ta emot eller slipp. Går ju ändå inte att ändra på. Hon skriver så här. Hon gillar också parenteser (med extra tillägg). Det kan vara ett enda (förstärkande) ord eller en hel mening. I hennes nya roman ”Barnvakten” använder hon sig dessutom av något extra speciellt, ett par tankestreck i kombination med en parentes (!!!) och detta redan i början av romanen, på allra första sidan:

”Därför att det var en tid och en plats då att vara kvinna – (åtminstone en kvinna med hennes utseende) – innebar att vara en mans kvinna.”

Se där kom kursiven också. Varför skriver hon så här? Alltså: – (     ) – ? För att retas? Kommer jag så nära henne nångång att jag kan fråga så ska jag fråga om hon faktiskt retas med sina läsare och kritiker. Med er? Med dig?

”Barnvakten” är ännu en stark roman, thriller, krimi, deckare – över genrernas gränsdragningar – av Joyce Carol Oates och ännu obehagligare än vad hon brukar skriva. Ett ännu skarpare snitt in i Amerika. Snitt efter snitt, i roman efter roman, dikt efter dikt, sakprosa på sakprosa… Alltid och igen.

Obehagligt att läsa. Nödvändigt att läsa. Det är min återkommande känsla när jag läser Oates. (Denna lilla späda kvinna, till åldern kommen nu också dessutom. Jo, jag måste tillfoga detta.) Nu får det äntligen vara tid för Nobelpriset och även (i det något mindre) dags för Svenska Deckarakademin att nominera Joyce Carol Oates som en av 2023 års främsta författare på svenska i den kriminella genren.

Så gör det bara!

Sex gånger seriespänning

Som förläggaren sa till författaren: Du har alltså skrivit en fristående kriminalroman. Om du skriver om den till  första titeln i en kriminalserie, så ger vi ut boken…

Danskan Sara Blædel inledde redan 2004 sin serie med Louise Rick, polis, och Camilla Lind, journalist. Den nu till svenska översatta ”Elins död”; övers: Jessica Hallén (Polaris) är tolfte titeln och en av de bästa i hela serien.

Kvinnoroman och deckare, på samma gång. Både Louise och Camilla har blivit singlar nu igen, med en fosterson respektive en son på väg att bli vuxna. Här finns två, säg dödsgåtor som långsamt men allt snabbare växer ihop till en. Dels polisen Ricks utredning (70-årig man som drunknat) och dels Linds mamma (död i en fallolycka).

”Elin” – hon i titeln – inträder i berättelsen först efter cirka en tredjedel av boken. Det är ju lite finurligt.

Till detta kommer alla ingredienser bakåt i tiden, de som lett fram till dödsfallen. Sara Blaedel tvinnar ihop samtliga trådar sååå skickligt.

Peter Stjernström skriver galna (obs! beröm) Gotlandsdeckare. Fortfarande (fast väl lite lugnare än tidigare): crazy, till en gräns.      

Huvudperson också i hans tredje deckare på Gotland, ”Smugglarna” (Lind & Co), är Walla Hammar, en nu 70-årig kvinna med tro på det ”bortomsliga,” som hamnat på Visby lasaretts palliativa avdelning. Där träffar hon på en gammal bekant, dement och döende, men han ska ändå bli mördad (enligt en nog aldrig förut utförd metod). 

Smuggling, privat behandlingshem och allt vad Stjernström får på hjärnan att skriva om. Specialitet: skämta överdrivet, rätt grovt ibland. Fast mitt i skämten skriver han på dödligt allvar om natur och människa, sanning och lögn, det man kan ta på och inte kan ta på.

Även spräckligt persongalleri för övrigt: från den på den verkliga pricken skildrade lokalradioreportern till den synnerligen småvuxne forskningsstationschefen.

Efter polisserien om och i Australien har Christina Wahldén begett sig hemåt Sverige igen och dessutom förflyttat sig bakåt i tiden.  ”Sedlighetsbyrån” (HarperCollins) – första titeln i nya serien ”Polissystrar” – har Gotland under andra världskriget som miljö. Exakt plats och tid: semesterorten Ljugarn i juni 1944.

Dit får polissystrarna Svea och Rut i uppdrag att resa. I Ljugarn finns nämligen många militärer och därför också många prostituerade flickor, som kan lura dem att avslöja militära hemligheter. Så börjar unga flickor att försvinna…

Polissystrar – föregångare till kvinnliga poliser – har tidigare förekommit i svenska deckare men sällan så i förgrunden som dessa två huvudpersoner. Det får första titeln ”Sedlighetsbyrån” att bli extra spännande och hela serien ”Polissystrar” extra lockande. Att autentiskt blandas med fiktivt gör det inte mindre spännande.

”Ett enda skott” (Norstedts) är tredje titeln i Linda Ståhls polisromanserie med Reub Thelander, kriminalchef vid Vellingepolisen i Skåne och ickebinär. Den enda i kriminallitteraturen? Ingen motsvarighet i Sveriges verkliga poliskår?  

Reub titulerar sig hen (varken man eller kvinna, både kvinna och man). Detta är givetvis centralt för Ståhls polisromaner och de kriminella intrigerna har tyvärr berättats parallellt och hamnat bredvid. Tills nu…

”Ett enda skott” är seriens bästa titel. Reub porträtteras mer nära (med en extra vändning i slutet). Intrigen är hårdare åtdragen. Miljön – eller arbetsmiljön, för både elever och lärare, det handlar om en skola – kan beskrivas som skrämmande, fruktansvärd och ja, faktiskt  kriminell.

     Och allt får Ståhl att hänga ihop och bli en enhet. En skolpojke, femton år, hittas ihjälskjuten. Så börjar det.

Härmed har samtliga, hittills, sjutton titlar i Peter James brittiska polisromanserie översatts till svenska. Inte helt vanligt att svenska förlag håller fast vid en utländsk deckarförfattare så länge (serien är dock inne på sitt andra förlag).

Roy Grace, nu kriminalintendent i Brighton, är den återkommande polisiära huvudpersonen.

Typiska polisromaner i den så kallade procedurskolan. Polisarbetet följs spår för spår (och polisens misströstan när ledtrådar och spår saknas) samtidigt som läsaren får allt mer insyn i privatlivet för polisen Grace.

Traditionellt. Ett gott deckarhantverk. I ”Försvunnen. Död?” (Harper Collins; övers: Reine Mårtensson) parkerar ett gift par vid den lokala supermarketen. Han stannar utanför när hon går in för att handla – och hon försvinner spårlöst. Syns inte ens på bevakningskamerorna…

Efter några feelgood-titlar och en rätt hårdkokt thriller övergick Frida Skybäck till att skriva polisromaner om den till hembygden i Skåne återvända Fredrika Storm och hennes kollega Henry Calment som polisutredare i Lund.

I seriens andra titel, ”Järnblomma” (Polaris), råkar ett par tonåringar hitta en kropp som murats in i väggen i ett numera öde hus. Tidigare hörde huset till det numera nedlagda mentalsjukhuset S:t Lars. Upptäckten kommer att leda 30 år bakåt i tiden, till en skandal som inträffade då två patienter försvann – spårlöst – från sjukhuset.

Fredrika är en nervig och inte så jäkla trevlig polis, vilket påverkar hennes utredande, på sämre men också  bättre. Frågan är om någon annan kollega, än Henry alltså, skulle stå ut med henne. Också han har en komplicerad – men helt annan – bakgrund.

Deras berättelse gånger 2 fortsätter att vara som en roman i romanen, också den här gången.

The post Deckarhyllan med Bengt Eriksson: En svedjebrand i familjen first appeared on Opulens.

LITTERATURSPANING. Varje år tipsar Carsten Palmer Schale  om vem som kommer att få årets Nobelpris i litteratur. För två år sedan var Carsten först i Sverige med att tippa helt rätt – det blev Gurnah. Förra året fick en av de tre han trodde mest på priset, Annie Ernaux. Här kommer Carstens prognos för 2023!

Jag tror att årets pristagare på nytt blir en europé; eftersom min magkänsla säger så, men det finns givetvis många andra från andra håll som kan vara aktuella. Nedan dristar jag mig att helt kort lista (1) De tio jag tror kan komma i fråga (2) De fem jag tror ligger bäst till (3) Den jag tror får det (4) vilka tre jag personligen för tillfället håller högst (och om vilka jag ordat något om alla) samt (5) den jag hoppas får det.

De tio jag tror kan komma ifråga (utan inbördes rangordning).

Lägg märke till, att jag strukit flera av mina förslag från förra året (av olika skäl: ålder och popularitet; Frankrike förra året).

Joyce Carol Oates från USA

Jon Fosse från Norge

Colm Tóibín från Irland

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya

Peter Nádas från Ungern

Nuruddin Farah från Somalien/Somalia

Marilynne Summers Robinson från USA (ja, jag fick känslan)

César Aira från Argentina (liksom här!)

Bei Dao (exilkines)

De fem jag tror ligger bäst till (likaledes utan inbördes rangordning)

Jon Fosse från Norge

Colm Tóibín från Irland

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya

Peter Nádas från Ungern

Den jag tror får det!

Mircea Cărtărescu från Rumänien

De tre jag personligen för tillfället håller högst.

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya

Peter Nádas från Ungern

Den jag hoppas får det!

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya

Några funderingar

Varje år, när diskussionerna börjar komma i gång, brukar Akademien åtminstone vid tillfälle med viss, ehuru delvis måttfull, emfas, hävda, att priset bara handlar om den BÄSTA litteraturen. INGENTING ANNAT. Nähä. Tillåt mig att åtminstone tvivla något.

I år, exempelvis, finns det några skäl att både välja bort och välja in. Så att säga.

Låt oss fundera. Dels har vi det som hände förra året. Dels har vi ålderskriteriet. Dels har vi fördelningskriteriet. Dels har vi (fast hysch!) det politiska kriteriet, Dels har vi genrekriteriet. Dels har vi säkert en räcka andra kriterier också. Nå.

Åldern

Ja, under det senaste decenniet (och innan och nu) har en del rent faktiskt fallit för bilan (fast undantag finns), medan andra börjar bli påfallande gamla och skröpliga. Så t.ex. hann ju den store Kemal trilla av stolen, liksom exempelvis PO Enquist, Gösta Ågren och Inger Christensen. Så t.ex.  tycks ju UN , Noteboom och Antunes ligga nära strecket.

Fördelningskriteriet

Ja, nu har vi ju nyss fått ett pris till en person som åtminstone är född i Afrika – och svart. Och en av flera tänkbara fransyskor. Farah? Nja. Kincaid? Kanske.

Det politiska kriteriet

Nej, nej, nej, menar man i Gamla stan. Hur då med Sofi Oksanen, någon transnistrier – eller rentav någon från Ukraina eller Ryssland? Nej.

Genrekriteriet

Poet, dramatiker eller prosaist? Eller blandtyp. Jag tror på det senare. Folk orkar inte med en poet mer än vart annat decennium. Detta talar för bland annat Jon Fosse! Men också för Cartraescu.

Något specialkriterium?

Ja. Oates är på något märkligt sätt (Som Burgess var) direktdiskvalificerad. MEN! Grass, Lessing, Pinter.

Kriterier som är positiva

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya

Peter Nádas från Ungern

Europé med blandade genrer. Detta talar för Fosse och Cărtărescu. Men det vore väl f-n om inte wa Thiong’o äntligen får det. Jag tippar Cărtărescu och hoppas på  wa Thiong’o.

The post Vem får Nobelpriset i litteratur 2023? first appeared on Opulens.

LYRIK. Bengt Eriksson förundras över Joyce Carol Oates produktivitet och att hon utöver all prosa även hinner med att skriva poesi. Men han gillar det han får läsa i hennes diktsamling “Amerikansk melankoli”.

Amerikansk melankoli
Av Joyce Carol Oates
Översättning: Fredrika Spindler
HarperCollins

Hur kan Joyce Carol Oates hinna med att också dikta poesi bland all skönlitterär prosa hon skriver (några romaner om året)? Det måste vara katten. Eller katterna: för hon har säkert flera katter och än fler har hon haft under åren som författare.

Joyce Carol Oates diktar som hon skriver. Det behöver inte vara så stor skillnad mellan ett par stycken i en valfri roman och någon av hennes dikter. Hon delar bara av raderna, det är enda skillnaden, så att högermarginalerna blir ojämna. Och ibland inte ens det, vissa dikter är skrivna med långa, fullständiga meningar på en och samma rad eller så får meningen fortsätta på nästa rad.

Resultatet är berättande dikter eller poetiska berättelser. Ofta också långa berättelser, så långa att de kan läsas som noveller. Men det finns ändå en skillnad mellan hennes romaner och hennes dikter i den nya samlingen ”Amerikansk melankoli”: hon är själv närvarande. Dikterna innehåller ”Jag” och även ”Du” som i tilltalad och ”Mig” som besvarad.

Diktsamlingens titel kunde förresten passa lika bra som titel på en ny roman.”Amerikansk melankoli” är ju den stämning som genomgående förekommer i hennes litterära produktion, liksom flera av de ämnen som hon diktar om lika gärna hade kunnat tas upp och behandlas i romaner.

Här finns dikter om, ut- och inifrån det kvinnliga motivet på en av Edward Hoppers målningar, Marlon Brando (tänk romanen om Norma Jean Baker fast tvärtom kanske), de två ungdomarna Jean-Marie och Troy som dog (olycka? självmord?) i Lake Chippewa, de många kvinnor som vädjar om läkarens hjälp till abort, den kvardröjande nazistiska kloakstanken i Köln, de genom generationer dränkta nyfödda kinesiska flickorna i Peking/Beijing och även en mer skojfrisk ”kat(t)alektisk” dikt, den skiljer ut sig från de övriga, om ”min Katt Cherie”.

Joyce Carol Oates är aldrig eller sällan en poetisk stilist. Någon gång i någon dikt kan hon radbryta för att betona ett ords eller en rads betydelse eller leka med diktens visuella form, till exempel ”Dikt i drakform”. Men det är undantagsvis. Hon stryker inte heller ord, det kan jag inte tro, diktar inte fåordigt och ofullständigt utan berättar på.

Som om det vore en novell eller till och med en roman  hon håller på att skriva. Ett starkt pådrivande berättarflöde har hon, också i sina dikter. Och det hon berättar och förmedlar är lika starkt berörande i dikterna som i romanerna. Hon liksom skriver – ja, ristar – in ämnet i läsaren, det hon berättar går inte att skygga för och undvika. Och i allt, under allt, genom allt tränger den fram, denna stämning av ”Amerikansk melankoli”.

Jag borde göra det, men det är svårt att citera några enstaka rader. Det är ju berättandet och flödet – flowet – som skulle citeras. Så vad gör jag? Kanske att jag ska citera hela inledningen – första versen eller vad den ska benämnas – i långdikten ”STAMTRÄD, ELEGI: familjen Su Ǫijian, Beijing”:

”I den lerfärgade floden Hai virvlar nyfödda kvinnors kroppar.
I flodtrans förs de nyfödda flickorna med strömmen.
Man stirrar, man blinkar – hon har försvunnit.
Men här kommer en till, och
snart, en till.
Så liten, så flyktig, utan större betydelse än en kattunge
är en spädbarnsflicka som dränks vid födseln
innan det första andetaget dragits in – och stötts ut
Ingen gråt. Vi tillåter inte att morgonfriden störs av gråt.
Se så duktiga vi är!”

Observera de kursiverade raderna. Så som hon kursiverar rader i sina romaner så kursiverar hon också rader i sina spänningsdikter, för så kan de kallas.

The post Spänningsdikter kan de kallas first appeared on Opulens.

FAKTORERNA. I nästa vecka kommer det att tillkännages vem som får årets Nobelpris i litteratur. Förra året spådde Opulens belästa orakel Carsten Palmer Schale rätt, nu har han tagit fram ett antal intressanta förhandstips till 2022 års pristagare.

Varje år tipsar alltså jag om vem som kommer att få årets Nobelpris i litteratur. Förra året tippade jag helt rätt – det blev Gurnah. I år – 2022 – vill jag säga följande: Jag tror att årets pristagare på nytt blir en europé. Varför då? Ja, eftersom det bara känns så, men det finns givetvis många författare från andra håll som kan vara aktuella. Nedan dristar jag mig att helt kort lista 1: De tio jag tror kan komma i fråga, 2: De fem jag tror ligger bäst till, 3. Den jag tror får det, 4: Vilka tre jag personligen för tillfället håller högst (och som jag ordat något om tidigare) samt 5: Den jag hoppas får det.

De tio jag tror kan komma i fråga (utan inbördes rangordning)

Nuruddin Farah från Somalia

Joyce Carol Oates från USA

Ko Un från Sydkorea

Jon Fosse från Norge

Cees Noteboom från Nederländerna

Annie Ernaux från Frankrike

Marie Ndiaye, Frankrike

Nina Bouraoui från Frankrike

Colm Tóibín från Irland

António Lobo Antunes från Portugal

De fem jag tror ligger bäst till (likaledes utan inbördes rangordning)

Nuruddin Farah från Somalia

Jon Fosse från Norge

Annie Ernaux från Frankrike

Joyce Carol Oates, USA

Nina Bouraoui från Frankrike

Den jag tror tilldelas Nobelpriset!

Jon Fosse från Norge

De tre jag personligen för tillfället håller högst

Annie Ernaux från Frankrike

Marie Ndiaye, Frankrike

Nina Bouraoui från Frankrike

Den jag hoppas får det!

Nina Bouraoui från Frankrike

Några funderingar

Varje år, när diskussionerna börjar komma i gång, brukar Akademien åtminstone vid något tillfälle med viss, ehuru delvis måttfull, emfas, hävda, att priset bara handlar om den bästa litteraturen. Ingenting annat. Nähä. Tillåt mig att åtminstone tvivla något.

I år, exempelvis, finns det några skäl att både välja bort och välja in. Så att säga.

Låt oss fundera. Dels har vi det som hände förra året. Dels har vi ålderskriteriet. Dels har vi fördelningskriteriet. Dels har vi (fast hysch!) det politiska kriteriet, Dels har vi genrekriteriet. Dels har vi säkert en räcka andra kriterier också.

Åldern

Ja, under det senaste decenniet (och dessförinnan och även nu) har en del rent faktiskt fallit för bilan (fast undantag finns), medan andra börjar bli påfallande gamla och skröpliga. Så till exempel hann ju den store Kemal trilla av stolen, liksom exempelvis P O Enquist, Gösta Ågren och Inger Christensen. Så tycks mig till exempel Farah, Ko Un, Noteboom och Antunes ligga nära strecket. Och likaså den där killen från Albanien, Ismail Kadare!

Fördelningskriteriet

Ja, nu har vi ju nyligen fått ett pris till en person som åtminstone är född i Afrika – och svart. Farah? Nja. Kincaid? Kanske. Men nej. Adonis? Nej.

Det politiska kriteriet

Nej, Nej, Nej menar man i Gamla stan. Hur då med Sofi Oksanen, någon transnistrier – eller rentav någon från Ukraina eller Ryssland? Nej.

Genrekriteriet

Poet, dramatiker eller prosaist? Eller blandtyp. Jag tror på det senare. Folk orkar inte med en poet mer än vart annat decennium. Detta talar för bland annat Jon Fosse!

Något specialkriterium?

Ja. Joyce Carol Oates är på något märkligt sätt (Som Burgess var) direktdiskvalificerad. Men, tänk på att Grass, Lessing och Pinter faktiskt tilldelades Nobelpriset.

Kriterier som är positiva

Kvinna, hbtqi+, europé, blandade genrer. Detta talar för Fosse, Ernaux, Ndiaye och Bouraoui. Jag tippar alltså Fosse och hoppas på Bouraoui.

The post Heta kandidater till årets Nobelpris i litteratur first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄR. Stig Björkman fick tjata länge på Joyce Carol Oates för att få henne att ställa upp i hans dokumentär. Väl framför kameran vill hon helst inte prata så mycket, men när stjärnförfattaren öppnar sig finns det mycket att berätta om.

The post Ovillig huvudperson berättar first appeared on Opulens.

DRÖM. I en text som utgör en blandning av drömreferat och litterär essä bjuder Carsten Palmer Schale på en djupt originell introduktion till Joyce Carol Oates och Emily Dickinsons författarskap.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Samma år som jag träffades av den poetiska blixten, 1970, i form av Edit Södergrans sangviniska och nietzscheanska dikter, fick jag i min hand också geniet Emily Dickinson. Sedan dess har hon stannat där.

När det gäller Joyce Carol Oates har receptionen varit en annan. Först vid pass 50 läste jag Foxfire. Men därefter har jag i princip läst allt. Hennes bredd och djup är strålande. Hennes språk likaså. Att hon ännu inte fått Nobelpriset är en gåta. Eller så är det med henne som med Anthony Burgess – hon har skrivit för mycket – och varierat.

Hursomhelst. I somras bjöd jag i drömmen in henne till Orusts bibliotek; Kajutan. Hon uppenbarade sig. Upplevelsen blev självfallet stark.

“Jag är ingen, vem är du? Är du ingen också?”

Den välkända frågan, som Emily Dickinson ställde i en av sina odödliga dikter, har ringt i mina öron sedan mina sena tonår. Men när jag i drömmen hör den artikuleras på Orusts bibliotek väcker frågan ett ovanligt svar: Det skrattas. Det beror sannolikt på att den artikuleras av Joyce Carol Oates, författare till mer än 50 romaner plus dussintals noveller, teaterföreställningar, artiklar och kritiska studier. Oates är knappast en “ingen.”

Oates är, i detta drömscenario, här för att delta i en läsning av sin pjäs, Wild Nights!, uppkallad efter ytterligare en Emily Dickinson-dikt. Denna surrealistiska lilla svarta komedi, i stil med Edward Albee, berättar historien om Harold och Madelyn Krim, ett välmående förortspar som hyr en Emily Dickinson-robot för att fylla på deras känslomässigt fattiga liv. Roboten Emilys närvaro vänder världen upp och ner och ger dramatiska (och traumatiska) resultat.

Emily Dickinson-roboten, en gång aktiverad, rör sig med robotstyvhet och talar med en elektronisk röst. Men snart växer hon till liv. Hon bakar kakor för sina värdar (som hungrar efter andlig näring) och börjar komponera dikter. Ganska snart skriver Madelyn också poesi. Men Harold har andra, mörkare mönster.

I drömmens fråga-och-svar-session efter uppläsningen diskuterar Oates sin fascination för litterära figurer. Hennes samling noveller (även kallad Wild Nights) innehåller fiktiva berättelser om Edgar Allan Poe, Mark Twain, Ernest Hemingway och Henry James samt Emily Dickinson.

“Det är fast i vår psyke att vi längtar efter dessa ikoner,” säger hon, “men vi vill inte veta om den lidande människan som ligger bakom dem.”

Men mot tunga odds blev både Dickinson och Oates mycket lästa; tack vare deras styrka, uthållighet och beslutsamhet att skriva till varje pris.

Oates intresse för Emily Dickinson är särskilt spännande. Både Dickinson och Oates är kvinnor som till och med liknar varandra, med ovala ansikten och hår delade hårt i mitten. Som en korsning mellan medeltida porträtt och Modiglianikvinnor. Båda har som författare kämpat mot omvärldens hån. Dickinson togs inte på allvar som poet under sin livstid – bara 12 av hennes 1 775 dikter publicerades medan hon levde. Istället var hon känd som trädgårdsmästare, bagare och vårdgivare som vårdade de sjuka familjemedlemmarna. (Inte konstigt att hon var upptagen av döden!)

När det gäller Oates är hon en mycket kontroversiell författare, som regelbundet verkar få kritik av en intensitet som jag tycker är ganska förvirrande. Janet Maslins New York Times-recension av Oates bok, A Widow’s Story, attackerade Oates för att hon hade skrivit en hyllning till sin nyligen avlidne make, Ray Smith – inte på grund av boken per se, utan för att Oates hade gift sig igen innan boken publicerades. Faktum är att många av Oates kritiker är kvinnor. Som om kvinnliga konstnärer inte har mött tillräckligt med hinder under århundradena.

Men mot tunga odds blev både Dickinson och Oates mycket lästa; tack vare deras styrka, uthållighet och beslutsamhet att skriva till varje pris.

Åter till drömmen: Oates säger att Wild Nights! gäller vår besatthet av kändisar och vårt försök att assimilera dem i våra liv. (Hon har även skrivit om Marilyn Monroe, Mike Tyson och andra.) För Oates är Emily Dickinson också en slags kändis. “Hon representerar något mystiskt, svårfångat,” säger hon och tillägger: “Jag har läst hennes poesi varje dag hela mitt liv.”

I min dröm förbereder vi oss för läsningen av Wild Nights!  och kommer på idén att samla våra favoritdikter från Emily Dickinson. Dikter som ska läsas upp av skådespelare tillsammans med Joyce Carol Oates som en “första akt.”

Det är dikter om ambition, framgång, kärlek, natur, skönhet, förlust, död och odödlighet. De dikter som Oates läser upp reflekterar över vad det innebär att vara författare: “Berömmelse är en fälla”, “De stänger in mig i prosa”, “Poeterna tänder lampor / men i sig själva, slocknar de“.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Min dröm fortsätter med att Oates ger prov på gotisk underhållning och provokationer. “En konstnär är en sak“, säger Oates. “Det kreativa arbetet är ett annat. De är separata. Emily Dickinson skrev för eftertiden. Så gör jag också.”

Men alla drömmar har ett slut. Min slutar hemma, i Hälleviksstrand, och den drömda kvällen har då blivit natt. Vi diskuterar Hemingway och Burgess, vilket slutar med fyra ”GT” vardera, och ett slagsmål, där jag naturligtvis blir blåslagen av boxningsexperten ”JOJO”, som ju hon också kallas.

The post Från en kobbe i Bohuslän: En drömd kväll first appeared on Opulens.

KLAUSTROFOBISKT. I sin nya psykologiska roman skildrar Inger Frimansson hur tätt sammantvinnat det normala livet är med det mest fasansfulla vi kan föreställa oss. Hon förmår förena de mest livskraftiga inslagen i flera rika litterära traditioner, menar Crister Enander.

De sista rummen av Inger Frimansson
Norstedts förlag

Tomt. Förvirrande. Allt tycks i ett slag ha antagit en främmande och närmast okänd  form som undandrar sig såväl den invanda som den vardagliga förståelsen.

Knappt ett ljud hörs. Ingen som pratar ens på avstånd. Inte en levande själ. Det är tärande tyst på ett obestämt hotfullt sätt. Korridoren ligger öde. Hon vet inte heller var hon befinner sig, minnet av den senaste tiden – hon saknar varje ansats till överblick – är som raderat. Inte ens sitt eget namn förmår hon att minnas. Men att det är ett hotell hon befinner på sig upptäcker hon snart. Hon lämnar rummet och går ner till receptionen och vidare bort till matsalen. Inte en människa vare sig ser eller hör hon till en början. Även om hon snart stöter på några få närmast vinddrivna existenser, bedrägliga och liksom tömda på sin vanliga mänsklighet. Kanske är de rentav hotfulla? Det kan hon inte veta.

Vad gör hon här? Varför är hon på detta främmande hotell? Och vad är det som har drabbat hennes minne? Frågorna är många, vassa, djupt obehagliga och får henne att känna sig minst sagt obekväm och utsatt. Men alla dessa aggressiva frågor överskuggas helt av en betydligt viktigare och smärtsammare fråga: Var är hennes två barn? De, Adrian och Liv, är fortfarande alldeles för små, inte alls i stånd att ta hand om sig själva, bara fem och tre år gamla. Och Hans, hennes man, var befinner han sig? Är barnen hos honom? Hon vet inte. Allt är blankt som ett ännu oskrivet ark papper.

Paniken och ångesten river inom henne, riskerar att lamslå henne fullkomligt. Hon tvingar sig själv att bevara åtminstone ett minimum av sinnesnärvaro.

I sin nya psykologiska roman De sista rummen visar Inger Frimansson sin imponerande förmåga att i vardagen och i det på ytan fullkomligt normala skapa en oroväckande osäkerhet och samtidigt skildra hur tätt sammantvinnat det så kallade normala livet är med det kanske mest fasansfulla vi förmår att föreställa oss.

Viol – inte Viola, utan bara Viol, som blomman som blommar just nu – är det namn hon ges av en kvinna som även hon verkar fången på hotellet. Dörrarna är låsta. Det finns ingen väg ut. Viol är en fånge på det nästan öde hotellet.

Klaustrofobin, skräcken som sakta ökar i styrka och intensitet, förlusten av sammanhang och överblick, den påträngande utsattheten, allt sammantaget blir Frimanssons roman till en spegelbild av hur dagens samhälle framträder i medvetandet hos många av oss.

De sista rummen är en sällsynt stark och intensivt uppfordrande roman av ett ovanligt övertygande slag. Inger Frimansson är en av landets mest övertygande romanförfattare. Hon kan inte avfärdas som en av alla “deckarförfattare”, vilket tyvärr blir allt vanligare. Inger Frimansson skriver psykologiska romaner med ett stort, allvarligt och angeläget djup. Det är som om hon förmår förena de mest livskraftiga inslagen i flera mycket rika litterära traditioner. Som en egentligen omöjlig kombination av John Updike, Joyce Carol Oates och Inger Alfvén – med inslag av såväl Stephen King som Daphne de Maurier.

Men först och främst skriver Inger Frimansson romaner som bärs fram av sin egen inre starka kraft och som mest av allt påminner om … ja, Inger Frimansson. De sista rummen är en av bokårets verkliga höjdpunkter. Missa den inte! Och hennes rika språk är en ren njutning att få ta del  av.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Det fasansfulla strax under ytan first appeared on Opulens.