PROSA. Vi brukar inte inleda veckan med Littestraden, men gör ett undantag för en novell av Joakim Muschött med titeln ”Min vän Morgan”.  Håll till godo! 

Joakim Muschött kommer från Sala men bor på Norra Värmdö. Han är intresserad av relationer mellan människor och jämställdhetsfrågor och tycker om att vara i naturen. Muschött började skriva som tonåring men yrkesliv och karriär kom emellan. Många år senare tog han upp sitt skrivande igen. Efter fackboken Mera mod! (Roos & Tegnér 2017) debuterade han som romanförfattare med Turisterna på Lava förlag. Därefter kom kriminalromanen Femklövern på hans bolag Skifta utveckling. Nu är det åter dags för en bok, närmare bestämt en novellsamling med namnet Skogstokig. Den kommer ut både i pappersform och som ljudbok med Torbjörn Löwendahl som inläsare.

Muschött är tidigare publicerad här i Opulens med novellerna Grus-Hasse och Kristallvagnen. Nu har vi nöjet att presentera novellen Min vän Morgan ur samlingen Skogstokig. Den, liksom hela novellsamlingen, handlar om människans strävan att behålla makten över sig själv i en krävande omvärld.

CAROLINA THELIN

Min vän Morgan

Det knackar på dörren igen. Tre gånger med knogen. Jag sitter i soffan med slutna ögon. Väger för och emot. Öppnar ögonen och ser ut genom ett fönster. Det är sen eftermiddag och det börjar skymma. Stolarna står tysta runt matbordet och dammet ligger som ett tunt täcke över kökshyllor och trägolv. Mörkret kommer ljudlöst smygande och omsluter den snötyngda skogen med tigande stillhet. I en annan situation hade jag tänt ett stearinljus. Det som står bredvid krukväxten i köket. Och den måste jag ge lite vatten. Jag kommer inte ihåg när jag vattnade den senast.

Det knackar, men jag kan låtsas att jag inte är hemma. Kanske om jag sitter helt stilla i soffan. Om han går runt huset och tittar in genom något av fönsterna är det kört, men än så länge kupar han nog bara händerna och kollar genom dörrfönstret. Kan jag gömma mig på golvet? Det går inte, det är tänt i vardagsrummet. Han skulle se mig direkt. Kan jag ha gått ut och glömt ljuset på? Nej, han vet att jag är hemma.

Ny knackning. Hårdare den här gången. Det värsta är att huset är så litet. Jag skaffade ett litet hus eftersom jag visste att Erik skulle flytta ut en dag, men om det varit större hade jag kunnat låta inbilla att jag satt i biblioteket och inte hörde hur det knackade på dörren. Fast i ett större hus hade jag väl haft en ringklocka. Och inte kan jag säga att jag var på toaletten heller eftersom den ligger i hallen, precis bredvid ytterdörren.

Jag funderar över hur länge det här har pågått. Tiden går så fort, det har väl alltid varit till och från, men jag vet att det har eskalerat sedan Erik flyttade. Jag menar inte att det är hans fel och jag får dåligt samvete av att tänka så, fast det hänger helt klart ihop.

Det bultar på dörren. Jag känner pulsen slå i tinningarna. Harklar mig. Ställer mig upp. Det är snart mörkt ute och det kan vara kul med sällskap. Annars blir det ytterligare en lördagskväll som jag tillbringar på egen hand. Är ensamheten så farlig? Nej, jag vet att jag klarar det, så varför skulle jag släppa in honom? Men Morgan behöver inte stanna så länge. Bara en liten stund.

Jag går mot dörren och tänker säga att jag satt med hörlurarna i datorn. Det skulle kunna fungera. Jag tycker inte om att ljuga, men just nu kan jag inte stå upp för att jag är tveksam till hans sällskap och det skäms jag för. Och förresten, varför skulle jag visa det? Den som bjuder för mycket på sin skam ger andra ett övertag.

Jag stannar till när jag passerar hallspegeln. I den ser jag en orakad farbror i svart urtvättad t-tröja och ljusblå mjukisbyxor med senapsfläckar på. De som jag köpte för att ha på gymmet. Jag måste börja träna. Kanske redan på måndag. Jag har ett träningskort. Och jag ska sätta på mig ett par andra byxor. Men först går jag och öppnar.

Morgan tittar på mig, men säger ingenting. Inga förebråelser om att jag skulle ha öppnat tidigare eller liknande. Inga kritiska kommentarer eller kränkta blickar. Han förstår ändå. Han accepterar mig som jag är. Det är väl det bästa med honom. Och det sämsta. I hans sällskap kan jag inte låtsas att jag är någon annan.

Jag känner hans dåliga andedräkt. Och han ser lika sliten ut som han alltid gör. Hålögd. Pösiga byxor och en gammal rock. Det gråsprängda skägget är tovigt som vanligt och fårorna i ansiktet vittnar om många utenätter. Håret är grått och ovårdat, men han har i alla fall inte den där fåniga sjömanshatten på sig längre. Kanske har han faktiskt varit kapten på ett fartyg en gång. Egentligen bryr jag mig inte.

Vi står kvar en stund i hallen och en känsla av olust kommer över mig. Jag vill säga att han snart måste gå. Jag tittar på honom och tvekar. Säger ingenting. Jag borde inte släppa in honom, eftersom jag vet vad som kommer att hända.

Jag visar in honom i vardagsrummet, men tänker direkt att det är bättre om vi är i köket i stället så kan han hålla mig sällskap medan jag börjar med middagen. Jag har alltid tyckt om att laga mat, även de gånger det bara är till mig själv, men sedan Erik flyttade har matlagningen kommit lite på kant. Det är ju inte hans fel, men när han bodde här åkte vi ofta ut i båten och fiskade och tillagade sedan vår fångst tillsammans. I dag blir det fiskbullar i stället, men det är helt okej. Och om jag skrapar bort fläckarna på moroten, smakar den också bra.

Morgan säger inte mycket, men snart kommer samtalet igång ändå. Först har jag ingen lust att prata, men efter ett tag blir jag faktiskt inspirerad av hans närvaro. Jag pratar och börjar tro på mina planer igen, känner att jag kan genomföra dem. Han tar rollen av ett slags coach som får mig att se min egen storhet. Min förtrogne. Vi går upp i varandra. Med Morgan som bollplank börjar jag diskutera de idéer jag alltid haft på att starta företag. Jag har ett stort kontaktnät och tänker att många faktiskt skulle vara intresserade av att åka på guidade turer till Härjedalen. En helikopter kostar förstås att hyra, men att landa mitt på kalfjället vid orörda fiskevatten kan inte vara gratis. Dessutom är det en ledarskapsutbildning. En riktig ledarskapsutbildning. Inte så många teorier, metoder eller verktyg, i stället går vi rätt ut i naturen och trotsar regn och snö eller vad det nu kan vara för väder. Jag har tältat mycket i mina dagar och när Erik var liten följde han alltid med mig till fjälls, även sedan hans mamma och jag skilde oss, men i min ledarskapsutbildning ska vi inte tälta. Vi sover direkt på marken. Cheferna ska grillas. Mygg och knott är en del av programmet. Himlen som täcke och en myrtuva till kudde. Eller en sten. Lagar mat gör man över en brasa. Det blir en extra utmaning på kalfjället, men ett kreativt team som tänker utanför boxen kan alltid hitta lite döda enbuskar. Hur svårt kan det vara? Eld gör man upp med tändstål. Den som har med sig tändstickor straffas. Jag ska lära ut alla mina bästa tips och trix. Det främsta sättet att utveckla andra är att vara en bra förebild och vem fan skulle klara det här bättre än jag?

Jag bestämmer mig för att lansera konceptet om en vecka. Med Morgans hjälp kreerar jag namnet ”Stoiskt ledarskap”. Inget jävla fjoll med att sitta i ring och prata om känslor, utan rätt in i upplevelsen bara. En förlängd helg. Två mils vandring varje dag med full packning i nordanvinden. Endast toppchefer. Prislappen? Ja, en 95 000 per person plus resan plus moms. Kanske ska en tatuering ingå. Eller att man ristar ett S i pannan med kniv.

Jag smälter tankarna på min nya djärva utbildning under middagen samtidigt som Rapport börjar på dumburken. Därefter är det dags för en film. Kanske ska vi poppa lite popcorn. Riktiga popcorn. När Erik bodde här var det alltid han som poppade. Men det gör ingenting att han har flyttat. Han kommer och hälsar på ibland. Det får räcka. Jag har annat att göra än att ta hand om en vuxen son. Han kan inte ha mig runt sig hela tiden. Klipp navelsträngen, som jag brukar säga. Kanske borde jag starta en föräldrautbildning också. Banka in lite vanligt sunt förnuft i skallen på folk.

Jag gäspar och glor slött på skärmen. Känner mig yr och lite dåsig. Nyhetsankaret ser allvarligt på mig och berättar om svälten i Sudan. Bilder på barn med synliga bröstkorgar som sitter nakna på marken med mängder av flugor runt sig. En orkan har dragit fram genom landet och det är svårt för hjälpsändningarna att nå fram. Ett annat klipp visar en död ko som ligger utmärglad i den hårda och spruckna leran. Krigsscener med människor som pratar på främmande språk. En sammanbiten kvinna från UNHCR berättar om försvårande faktorer som våldtäkter, översvämningar, trafficking och droghandel. När jag ser det blir jag förbannad och får skuldkänslor för att jag sitter i soffan i ljusblå mjukisbyxor och sliten t-tröja som ett jävla miffo och förslösar mitt liv tillsammans med en sådan förbannad idiot som Morgan.

Skulle jag vara något slags förebild? Inte fan vill någon följa med mig på guidad tur till Härjedalen! Sova direkt på marken … Jag blänger på Morgan. ”Kapten” Morgan. När han ler tillbaka, reser jag mig tvärt upp och ber honom att dra åt helvete. Allting är hans fel som uppmuntrar mig till att kasta bort tiden på dumheter. Han ska ut härifrån och jag ska fanimej bli volontär för UNHCR eller något annat där jag kan hjälpa andra människor på riktigt. Och bli en bra förebild för min son åtminstone. Jag har faktiskt pluggat ekonomi i Uppsala och det är dags att ta tag i saker och ting nu.

Jag visar ut Morgan i hallen och tar fram dammsugaren. Börjar med vardagsrummet. Medan jag drar sugmunstycket över golvplankorna, tänker jag på när jag träffade honom första gången. Han ingick i min pappas nära umgängeskrets. Och eftersom jag så gärna ville duga för min far så välkomnade jag också Morgan som min vän. Tänkte att pappa skulle bli glad. Att han skulle acceptera mig. Älska mig. Fast så blev det inte. Pappa visade aldrig att han älskade mig. Men jag älskar Erik. Han är min son och jag ska ringa till honom. Stänger av dammsugaren och tar upp telefonen, men hejdar mig. Inser att jag är alldeles för irriterad efter att återigen ha upptäckt vilket dåligt inflytande Morgan har på mig och skäms för att jag låter mig dras med i tokerierna. Fortsätter dammsuga. Sedan ska jag dammtorka varenda jävla hylla i hela huset. Se till att det blir rent här. Och det är bättre att ringa någon annan dag. I morgon eller någon kväll i nästa vecka eller när jag har tid. Egentligen har jag hur mycket tid som helst, men både Erik och mina kompisar är jämt så upptagna med annat. Så då är Morgan här i stället. Vad fan, jag är snart 55 år och bestämmer väl själv vilka jag umgås med! Klart jag kan hänga med Morgan ibland, i alla fall nu när det är helg. Människan är inte gjord för ensamhet. Vi är flockdjur. Jag och Erik ingår i samma flock, men nu pluggar han statskunskap på universitetet och bor med sin mamma i stan och inte hos mig varannan vecka som han gjorde förut och i nästan tjugo år. Vad är det med det? Så är livets gång och det är bara att klippa navelsträngen.

Orkar inte ta alla golv och när jag ska ställa in dammsugaren i skåpet, ser jag att Morgan är kvar i hallen. Jag ger honom en blick. Han väntar tyst på att jag ska be honom stanna kvar, men jag gör varken det eller kastar ut honom. I stället fortsätter jag att städa. Går fram över köket och tänker att jag ska vattna krukväxten, men inser att jag måste hämta in mer ved. Sedan ska jag nog städa Eriks rum på loftet. Det är bra att det är fint om han kommer och hälsar på. Kanske nästa helg om jag ringer och frågar. Toaletten får jag ta i morgon. Eller någon annan dag. Tycker också att det är för sent för att städa. Vill titta på en film som avslutning på kvällen och bestämmer att Morgan kan få stanna kvar och se den tillsammans med mig. Samtidigt känner jag mig trött och borde kanske sova, men Morgan menar att jag inte ska ställa så stora krav på mig själv. Att jag bara är människa. Att livet är till för att levas. Att jag ska njuta och inte klanka ner på mig själv. Han klappar mig på axeln och försöker muntra upp mig med att prata om pengarna och berömmelsen som jag kommer att få genom kurserna i mitt nya fräscha företag. Att det i grund och botten är en riktig bra idé. Faktiskt. Kapten Morgan lovar att det nya konceptet kommer att bli viralt. Att fjällmarscherna över de regntunga myrarna kommer att revolutionera synen på ledarskap. Jag måste tro mer på mina idéer. Vi står inför ett paradigmskifte. Jag ska grunda ett utbildningsinstitut med många anställda. Armén kommer att höra av sig. Och när verksamheten förgrenas internationellt är jag förberedd med ett amerikanskt namn. Stoic Academy. Hemsidan ska vara helsvart. Loggan en varg. En enda länk med texten ”anmäl dig”. Och en knapp för byte till engelska. Så jävla bra! Och att ingen jävel har tänkt på det här förut!

Söndag. Har sovit dåligt. Funderar på att sjukskriva mig i morgon. Jag mår risigt och inte blir det bättre av att jag snart måste åka till det där jävla skitjobbet. När jag sätter fötterna på trägolvet känner jag hur kallt det är i hela huset och tänker att jag måste ha glömt att elda innan jag gick och lade mig. Förmodligen har väl krukväxten dött nu och när jag går till kaminen blir jag irriterad över allt fnas som ligger runt vedkorgen. Snart brinner det innanför glasluckan, men det kommer att ta en stund innan det blir varmt. Sätter på mig raggsockor och tjocktröja och ska ringa till Erik. Men behöver äta frukost innan dess. Mår illa. Går till toaletten och spyr. Tvättar mig i ansiktet. Baddar nacken och när jag sträcker på mig, rinner det kalla vattnet ner över ryggen. Det är kladdiga prickar på spegeln efter tandkräm och det ligger damm över toalettstolen och jag ska städa, men jag vill ringa till Erik först. Förresten, varför kan inte han ringa mig någon gång? Det är alltid jag som hör av mig.

Signalerna går fram, men han svarar inte. Han kanske jobbade till sent i går på macken. Han arbetar ju extra där och jag borde ha bättre koll på hans schema. Känner mig usel. Jag är en usel far. En värdelös människa och en pissförebild. Jag hånler då jag tänker på mina utbildningar. Visst, först lanserar jag en naiv ledarskapsutbildning och som om det inte vore nog fortsätter jag att göra mig själv till åtlöje genom att pracka på folk mitt dåliga föräldraskap. Och UNHCR? Jag kommer aldrig att bli volontär där eller någon annanstans. Om de inte vill ha någon jävel som kokar kaffe och springer ärenden. Eller svabbar dass.

Jag sätter mig i soffan och väntar. Det sprakar i kaminen. En halvtimme senare ringer Erik tillbaka. Jag harklar bort min skrovliga röst. Händerna darrar.

– Pappa här!

– Hej… Jag stod i duschen när du ringde.

Hans röst låter dämpad. Jag hör hur pigg jag försöker låta.

– Hur är läget?

Han svarar enstavigt. Därefter undrar han hur jag mår och medan jag säger att det är bra, tänker jag att jag ska fråga om han vill komma och hälsa på nästa helg. Men jag tvekar. När mina föräldrar skilde sig frågade mamma och pappa hela tiden när jag skulle komma hem. Och jag fick bara skuldkänslor. Framför allt jularna var svåra. Jag hörde både mammas och pappas besvikelse över att jag inte tillbringade mer tid med dem. På julafton var jag hos den ene och på juldagen hos den andre. Året efter bytte jag. Sedan kunde jag åka tillbaka till studentrummet. Andas ut. Gå på krogen med kompisarna på annandagen. Festa av mig skammen över att vara en dålig son. Mina föräldrar skilde sig när jag var 21 år, men jag förstod aldrig att jag tog på mig skulden för deras skilsmässa förrän efter 30. Det var väl ungefär i samma veva som jag började hänga regelbundet med Morgan. Han var också i Uppsala. Den där jäveln … Under studenttiden fanns han överallt, hade en självklar plats i gänget och jag såg inga risker. Innerst inne visste man kanske att det var under en begränsad tid, men så här i vuxen ålder är det någonting helt annat. Jag måste skärpa mig.

Jag frågar Erik om studierna och studentlivet och om han har träffat någon tjej. Han svarar undvikande. Han vill inte prata om tjejer, men jag vet inte vad jag ska säga till honom. Jag önskar att han var här oftare, för då vore det lättare att sätta gränser mot Morgan. Erik gillar inte honom. Dum som jag var försökte jag presentera de båda för varandra en gång. Erik hälsade artigt, men det var också allt. Innerst inne är det bra. Erik måste få välja sitt eget umgänge. Han har starkare integritet än jag.

Telefonsamtalet avslutas. Jag skyndar mig att säga ”kram”, men då har han redan tryckt av och därefter sitter jag i soffan och tittar på mina tigande möbler. Ser krukväxten stå för sig själv i köket och matrester på golvet och tänker sedan att jag ska knäskura brädorna eller kanske såpa dem men på vägen till städskåpet bestämmer jag mig för att åka till affären i stället. Eftersom jag bor ute på landet, försöker jag storhandla en gång i veckan. Det är bra att göra det på söndagar. Då ligger en helt ny vecka i pipeline och jag vet att Morgan inte står och dräller på parkeringen som han gör de andra dagarna. Men jag behöver städa också. Och tvätta. Så jag åker inte och handlar. Stannar hemma. Väntar lite med städningen, eftersom jag blir hungrig och beställer hem pizza och medan jag äter ser jag på tv. Först olika serier och sedan en repris av något annat program. Avslutar med en film och när jag därefter går och lägger mig många timmar senare och sedan vaknar och kör taxi hela måndagen, åker jag till affären. Ser Morgan på avstånd och så fort jag kommit ur bilen bjuder jag hem honom till mig. Och det är bara för i kväll, de andra kvällarna ska jag göra andra saker. Läsa en bok, kanske. Eller åka skidor. Bäst att passa på när det finns snö. Jag köpte nya skidor till både Erik och mig för några år sedan, men vi har aldrig använt dem.

Men det blir ingen skidåkning. Trots att jag gärna ville. I stället är Morgan här varje dag efter jobbet. Och kvällarna blir fulla av honom och vi blir ett. På morgnarna har jag ångest och lovar mig själv att vi inte ska ses mer, ett löfte som jag bryter gång på gång vilket får mig att inse att jag är en misslyckad människa, något som Morgan med bestämdhet dementerar. Därför ser jag till att han är här allt oftare. Han får mig att babbla på om mina framtidsfantasier, men på sista tiden har jag slutat även med det. Och Morgan uppmuntrar mig heller inte längre. Han sitter tyst bredvid mig i tv-soffan och när jag går ut i köket, följer han efter som en grå skugga. En mörk silhuett som avtecknar sig på väggen bakom mig.

På måndagen eller om det är tisdagen sjukskriver jag mig igen. Sover dåligt. Mår uselt på dagarna. Ser att krukväxten har vissnat och beställer hem pizza och kinamat. Ibland tänker jag att jag ska bjuda hit Erik, men så länge Morgan bor här så går det inte. Jag borde kasta ut honom, men jag klarar inte av det. Och det gjorde inte min pappa heller. Det var därför mamma lämnade honom. Pappa övergav aldrig Morgan. Sin ende vän med många namn. Sin sluge kapten med lockande flaskpost och dålig andedräkt. Och nu styr han även över mitt liv.

*

The post Littestraden: Novell av Joakim Muschött – ”Min vän Morgan” first appeared on Opulens.

NOVELL. Idag har vi glädjen att publicera en ny novell av Joakim Muschött.

Joakim Muschött kommer från Sala men bor på Norra Värmdö. Han är intresserad av relationer mellan människor och jämställdhetsfrågor och tycker om att vara i naturen. Muschött började skriva som tonåring men yrkesliv och karriär kom emellan. Många år senare tog han upp sitt skrivande igen.  Efter en fackbok om mod (Mera mod!, Roos & Tegnér 2017) debuterade han som romanförfattare med Turisterna (Lava förlag, 2021). Snart kommer Muschötts kriminalroman Femklövern ut på hans bolag Skifta utveckling AB.

Muschött är tidigare publicerad här i Opulens med novellen Grus-Hasse och nu är vi glada över att presentera ännu en novell. Kristallvagnen är fritt inspirerad av händelserna kring Korpelarörelsen i norra Sverige under 1930-talet. Muschött säger att den kom till efter en mycket stark dröm om en moped och en gäddfiskande kvinna: “Vissa drömmar är starkare än andra. Några försvinner kort efter att man har vaknat, medan andra sitter starkt kvar i kroppen utan att man förstår varför. Så var det med den här”.

CAROLINA THELIN

Kristallvagnen

Han behöver verkligen ingen vespa. Det är en onödig lyxartikel och det är viktigt att spara på pengarna, eftersom han blir arbetslös en månad tidigare. Ungefär samtidigt slår hans blonda flickvän Ulla upp förlovningen. Det gör ont och i några veckor tröstar han sig med alkohol, vilket enbart förvärrar saken eftersom han kommer i kontakt med sorgen efter sina döda föräldrar. Han känner sig ensam och oönskad. Nu vill han ha en vespa. De är mycket populära. Han motiverar köpet med att det är en present till honom själv som kompensation för arbetslösheten och den förlorade fästmön. Dessutom tilltalar annonsen i den lokala tidningen hans fåfänga. ”Elegant och tidlöst fortskaffningsmedel med brun skinnklädsel.” Det finns inget foto, endast en symbol föreställande en vespa, men det gör inget. Vespa är latin för geting och han känner att metaforen passar honom.

Eftersom han har gott om tid, går han igenom hela annonssidan. Han ser att annonsen för vespan har samma design som en annan annons. Säljaren till vespan bor tydligen på en bondgård där kurser i hästdressyr för kvinnor arrangeras. Hans sista tvivel på om det är rätt eller inte att i hans läge införskaffa en vespa försvinner då han får för sig att han kanske hittar en hästkvinna där ute i samband med köpet av nämnda motorfordon.

På eftermiddagen kör han i sin Volvo 140 ut till säljaren, vilken finns på en stor jordbruksfastighet några mil utanför centralorten. Han har aldrig varit i trakten tidigare men vet hur man hittar dit. Någonstans i hans huvud ljuder en liten klocka, men då han inte kan tolka signalen och är trött på grubblerier slutar den snart att ringa. I stället tänker han på sin vespa och då han kommer ut på landet börjar han även att fantisera om en vacker kvinna till häst. Hon har på sig svart rock, vita byxor och svarta stövlar. Han gillar inte hästar, men han tycker om bilden av kvinnan och kan därför även glädjas åt hur skönt landskapet är. Det går mot höst och den sista vägen ut till gården kantas av åkerfält och stora träd med rödgula löv.      

Säljaren är en man i 50-årsåldern. En typisk bonde. Blårutig skjorta. Keps. Slitna ljusblåa snickarbyxor. Vespaspekulanten parkerar sin bil mot en lagårdsvägg och låter nycklarna sitta i. Först tänker han ta med sig dem, men konstaterar att han är på en bondgård ute på vischan och vill inte framstå som paranoid. När han kliver ur bilen, närmar sig ett antal lösa hundar med viftande svansar. Han klappar en strävhårig schäfer och tar därefter bonden i hand.

När han får se vespan, blir han aningen fundersam. Fortskaffningsmedlet är möjligen elegant och tidlöst, men det är draperat i brunt skinn som sitter spänt över något slags ståltrådskonstruktion. Ekipaget ser mer eller mindre ut som en gunghäst. Knappt någon plåt är synlig. Högst upp ett märkligt huvud med vita ögon och pupiller av knappar. Handtagen är dess förlängda öron. Hjulen syns knappt och mellan de båda naven är gunghästens trämedar fastsatta. Ett blankt avgasrör framträder, men i stället för pakethållare en märklig svans i brunt läder.

Han vill säga något om vespans design. Men hejdar sig. Bonden pratar entusiastiskt om den unika utformningen, vilken han själv är upphovsman till och som är en illustration över gårdens anrika historia med djuravel som huvudsaklig inkomstkälla. För att inte såra bondens känslor tar han motvilligt en provtur. Fast övertygad om att det inte ska bli någon affär åker han brummandes runt bonden på gårdsplanen som om han var en unghäst på väg att ridas in. Mot sin vilja måste han erkänna att vespan går bra. Den känns skön att sitta på och ljudet för tankarna till ingenjörsvetenskap och finess. Men det är också allt. Några män i liknande kläder som bonden passerar förbi och gör leende tummen upp. Han nickar tillbaka och känner att han rodnar.

Bonden pekar ivrigt med armarna mot en mindre grusväg som löper runt en krök och vidare ut på gårdens ägor. Till höger om kröken syns en brygga och strax bortom den glimmar en sjö. Han styr kosan åt det hållet, fortfarande helt övertygad om att det inte ska bli någon affär. Om han inte var övertygad tidigare, blir han det då han ökar farten. De små hästöronen smattrar mot handtagen och det bruna skinnet fladdrar runt hans ben som en klänning. Han skrattar högt. Inte ens om han fick vespan gratis skulle han köra den. Han skäms som sitter på den.

När han vänder på grusvägen och nästan är framme vid gården igen, ser han att det står någon på bryggan och fiskar. Det är en kvinna med ljust hår. Nästan likadant som hans före detta fästmö Ullas. Bonden kommer gående från andra hållet, varför han stannar nära vattnet och kliver av den bruna gunghästen. Han vill säga att han inte är intresserad av ett köp, men då han ser glädjen i bondens ögon har han inte hjärta att vara avog. Bonden frågar entusiastiskt hur det kändes, varpå han svarar att det var en stark upplevelse och att han behöver fundera över ett eventuellt ägarbyte. Ungefär samtidigt ropar den blonda kvinnan på bryggan att hon har en stor fisk på kroken. De båda männen reagerar och ser att det är bråttom.

– Hjälp till du, så tar jag hand om vespan så länge! säger bonden och kickar i gång motorn och kör i väg mot gårdsplanen.

Han skyndar ut på bryggan och letar efter en håv, men då det inte finns någon inser han att han måste ta upp fisken med händerna. Han har inget emot att göra det och vill dessutom gärna hjälpa till. I ögonvrån ser han plötsligt till sin förvåning hur bonden förevisar vespan för en ny spekulant, samtidigt som den blonda kvinnan blir ännu mer exalterad över den fisk hon kämpar med. Han lägger sig ned på bryggan och efter ytterligare någon sekunds vevande suckar hon tungt.

– Det var ett bottennapp …!

Snart sticker en stor gren upp sina kvistar ovanför ytan. Han påpekar att det var synd och konstaterar samtidigt för sig själv att hon är otroligt vacker. Nästan som Ulla. Hennes blonda hår går till axlarna och hon är klädd i jeans och ljusbrun blus. Han frågar henne vad för slags fisk man kan få i sjön och hon säger att det är mest gädda. Sedan han hjälpt henne att kroka av grenen, kastar hon ut wobblern i vattnet igen och förklarar att hon ofta går hit och fiskar. Ibland får hon gädda. Den brukar de tillaga med pepparrot. Ofta äter de gädda här på gården. Det är bra att man kan ta vara på vad naturen har att ge, säger hon. Precis som med allting de odlar på åkrarna. Han tänker att hon kanske är i 30-årsåldern precis som han själv och noterar till sin glädje att hon inte har någon ring på vänster hand. Sekunden senare ropar kvinnan till på samma sätt som tidigare. Nu är det napp igen. På riktigt den här gången eftersom ett stort plask syns i ytan borta vid vasskanten. Då hon efter lite stretande vevar in fisken till bryggan, lägger han sig ned och lyfter upp den. Det är en fin gädda och väger någonstans kring 2,5 kilo. Hon ler stort med hela ansiktet åt honom och han känner att det blir varmt i bröstet. Innan båda hinner hämta sig från upplevelsen, står bonden där. Han försöker överrösta den till brun gunghäst draperade vespan, som brummande yr förbi på grusvägen med sin nya manlige spekulant.

– Du fick en!

Kvinnan nickar ivrigt och hennes blonda hår fladdrar till vid axlarna.

– Tack och lov fick jag hjälp att plocka upp den.

– Gud vare tack och lov, säger bonden.

Bonden menar nu att de måste få bjuda honom på ångkokt pepparrotsgädda med dillpotatis från egen skörd. Egentligen vill han åka hem, är fundersam kring varför en annan spekulant till vespan är kallad till gården samtidigt som han själv och dessutom ringer den lilla klockan i hans huvud igen. Utöver det har han aldrig varit särskilt förtjust i gädda. Men människornas välvilliga glädje och oförställda gästfrihet gör att han snart sitter i mangårdsbyggnadens vardagsrum med ett glas vitt i handen. Den blonda kvinnans varma leende bidrar till hans beslut. Då han befinner sig ensam i rummet och tittar på inramade gamla fotografier som hänger på väggarna, tänker han att han inte borde dricka vin eftersom han snart ska köra bil, men ett litet glas kan inte göra någon skada. Han hör hur någon slamrar ute i köket och tänker att det är den blonda kvinnan. Han vill gärna fortsätta prata med henne, men stannar kvar i vardagsrummet eftersom bonden visar honom dit och inte till köket. Han reser sig upp och tittar lite närmare på de gamla fotografierna. Allvarliga människor som bär kors runt halsen. Förmodligen husets tidigare generationer.

På gårdsplanen utanför leker barn. Skällande hundar springer fram och tillbaka och kivas. Genom fönstret ser han också några män och kvinnor som går förbi med höräfsor och krattor. Åt andra hållet leds två brunskimrande hästar. Två män passerar med fiskespön i händerna. Han funderar på hur många som kan bo på gården. Han ser bara en stor mangårdsbyggnad, men förutom lagård, lada, djurstallar och maskinhall noterar han även två äldre huslängor. Möjligen något slags bostäder för kursdeltagare och gästarbetare.

Den blonda kvinnan kommer in i vardagsrummet. Samtidigt som hon leende fyller på hans vinglas, meddelar hon att middagen snart är klar. Under tiden vill hon visa honom runt på gården. Hon fyller på hans glas på ett sådant självklart sätt att det känns oförskämt att tacka nej. Han har också svårt att koncentrera sig på vad hon säger, eftersom attraktionen inom honom pockar på allt större utrymme. Då hon vänder sig om, får han upp bilder i sitt huvud där de ligger nakna tillsammans. Vinet skvimpar till i glaset då han följer efter sin guide, varför han för att motverka spill tar en stor klunk.

Ute är det sen eftermiddag och den korta tanken på att han egentligen borde åka hem, försvinner då den blonda kvinnans ljusbruna blus glider ned över axeln och blottlägger ett vitt BH-band, vilket sedan döljs då hon tar på sig en svart jacka. Han följer henne som en skugga runt alla byggnader och lyssnar intresserat på hennes berättelser om människorna och gårdens historia och leverne. Hon säger att de håller kurser i både hästdressyr och hunduppfödning. Att de i stort sett är självförsörjande och att bonden och några till besöker centralorten en gång i månaden och kompletterar med sånt man själv inte kan producera.

Då de är klara med rundturen är det mörkt ute och vinet återigen slut i glaset. Dags för middag. Väl inne i matsalen möts han av ett trettiotal personer i olika åldrar som alla hälsar honom varmt välkommen. Den andre vespaspekulanten har också bjudits till bordet och vid dennes sida står en annan mycket vacker kvinna. En lätt doft av dill och pepparrot anas i rummet och då han sätter sig ned bredvid den blonda kvinnan, känner han hur hungrig han är. Då hans glas fylls på igen, har han invändningar med hänvisning till sin förestående bilfärd varpå bonden säger att han inte ska tänka på den nu, då de ska ha en festmåltid på gården och framför allt inte då den delvis är tack vare honom. Gästen konstaterar att de är många till bords och ser flera gäddor som ligger ångkokta på sina fat. På den vita duken blänker vinflaskor i stearinljusens sken tillsammans med lagrade ostar och rostat bröd. Bonden nickar menande och säger att det nog är lika bra att han tillbringar natten hos dem. Då den blonda kvinnan råkar vidröra hans ben med sitt eget under bordet, accepterar han det vänliga erbjudandet.

Gäddan är godare än väntat. Han låter sig väl smaka och blir serverad mer vin. Han är van att dricka alkohol, men det här vinet har en speciell smak och han börjar känna sig påverkad. Han vill närma sig den blonda kvinnan, men hon har ryggen åt honom och pratar om djurfoder med grannen på sin andra sida. Tvärs över bordet diskuteras skörden av potatis och morötter och han nickar instämmande utan att kunna tillföra några sakkunskaper. Utifrån sina erfarenheter som hantverkare kommenterar han däremot ivrigt den förestående omläggningen av ladans tak, vilket resulterar i många uppskattande genmälen. Det känns mycket bra och han är glad att han stannade på middag. Från sällskapet intill hör han att det talas om det kommande mötet och vilka inköp som bör göras. Han undrar vad det är för ett slags möte, men kanske hör de inte frågan eftersom de enbart nickar vänligt tillbaka och därefter börjar prata om någonting annat. Det slår honom att ingen heller frågar någonting om honom. Inte vem han är eller vad han gör. Ett eventuellt köp av vespan kommer heller inte upp. Han tänker att det kanske handlar om något slags jordbrukarmentalitet och det fokus som folket på gården naturligt har på sitt. Eller så är han inte tillräckligt intressant som människa. Han suckar för sig själv och börjar känna sig trött. Värden ser hur han kväver en gäspning och säger att han redan nu kan visa var sovgemaket är, så kan de komma tillbaka sedan och äta efterrätt. Den blonda kvinnan blinkar leende mot honom och därefter reser sig alla upp och lämnar bordet för att ta frisk luft. Han känner sig mycket yr och efter att han med viss möda lyckas komma på benen, visar bonden med lykta i hand honom över gårdsplanen. Där ute står några av de andra middagsgästerna och blickar upp mot den mörka kvällshimlen. Han reagerar på hur de tittar, som om de söker efter en stjärnbild eller liknande, men han och bonden viker snart runt husknuten och är kort därpå framme vid en av de äldre huslängorna. Bonden öppnar en dörr åt honom och väl inne under tak hamnar gästen raklång i sängen och somnar direkt ovanpå överkastet utan att ta av sig så mycket som en klädtrasa.

Nästa morgon har han mycket ont i huvudet. Han vaknar av en kvinnoröst som ropar ”frukost!”. Rösten kommer ifrån en högtalare som sitter på väggen. Ljudet är så högt att hans kropp spritter till någon sekund i sängen. Huvudet bultar. Han ser att visarna på armbandsuret står på 07.30. Så tidigt brukar han aldrig gå upp på söndagarna. Samtidigt är det bra, eftersom han snabbt kan komma iväg och åka hem. Han skäms och försöker förtränga gårdagens fåfänga förhoppningar om en natt tillsammans med den blonda kvinnan. Både tron på att hon skulle vilja vara med honom och idén om att köpa en vespa är rent löjliga. Han är arbetslös och ensam och känner sig som en idiot.

När han går ut och stänger dörren till sitt natthärbärge, öppnas nästa dörr i huslängan. Ut kliver den andre vespaspekulanten. Mannen ser mycket vissen och hängig ut och stirrar håglöst. Han presenterar sig som Josef och tillsammans börjar de unga männen sakta att förflytta sig mot mangårdsbyggnaden.

Väl framme på gårdsplanen ser han att hans bil är borta. Han tänker att värden förmodligen ställt den på en bättre plats över natten. Egentligen vill han leta efter den, men han är mycket hungrig och behöver något att äta. Inne i matsalen sitter samma sällskap som under gårdagen. Josef och han får sina tidigare platser. Det ställs frågor om nattsömnen och han svarar enstavigt. Skäms lite. Fyller tyst magen med havregrynsgröt, äggsmörgåsar och kaffe. Den svarta drycken är god och het. Välmåendet börjar återvända. Den blonda kvinnan vid hans sida ler vänligt mot honom och han bemöter henne med en artig nick.

På frågan om var hans bil står parkerad ser alla undrande ut. Ingen har rört den. Han blir förbryllad och går ut på gårdsplanen tillsammans med bonden. Några män och kvinnor med kastspön på axeln hälsar på de båda männen då de passerar på sin väg till sjön. De ska fiska gädda. Han nickar åt dem och börjar känna sig mycket orolig. Tillsammans med bonden letar han efter bilen. Då de inte ser den någonstans och ingen av dem som arbetar på gården kan ge besked, undrar han om den kanske är stulen. Den bestörte värden beklagar och säger att ligor härjar i trakten. Bonden tar på sig skulden för det inträffade, men den bestulne bilägaren förklarar att han inte lägger någon till last. Han ska polisanmäla stölden, men inser samtidigt att nycklarna sitter i bilen under vistelsen på gården. Allting kan därmed räknas till hans egen försummelse. Irriterad bestämmer han sig för att be Josef om skjuts hem istället, men denne kommer strax rusande och påstår att hans bil är försvunnen. Värden är fortsatt bestört och hänvisar återigen till de härjande ligorna. Han erbjuder sig att skjutsa de båda männen in till centralorten, om ingen av dem förstås har lust att köpa den till brun gunghäst ombyggda vespan. Ingen av männen är intresserade av ett ägarbyte, vilket Josef tydligt understryker.

Han börjar känna sig mycket trött. Får plötsligt en svajande känsla i benen och behöver hjälp att hålla sig upprätt. Josef däremot känner inte av någon trötthet. Den kommer senare då han till fullo accepterar att hans bil inte längre finns i hans ägo. Båda leds tillbaka till sina tidigare natthärbärgen och bäddas ned med illamående. Senare får han hög feber. Han har en smak av metall i munnen och passas ömsom i frossa och svettningar upp av den blonda kvinnan som baddar hans heta panna med en gulaktig handduk. Höga jämranden hörs genom väggen från Josefs rum.

Upplevelsen framåt är fragmentarisk. Värden kommer med mediciner och han får stundom intrycket av att det är en sjukvårdskunnig människa närvarande. Tydligen har han ådragit sig en ovanlig åkomma som kräver specialvård. I ett töcken av illamående och yrsel lägger någon en bläckpenna i hans hand. Han får senare veta att man tvingats sälja hans bil för att ha råd med läkarvården och de dyra medicinerna och då han ställer sig undrande över sambandet, informeras han om att han behöver vila.

Hans sjukdomsförlopp fortskrider, men efter ytterligare ett par dagar försöker han stå på benen. Efter viss ansträngning lyckas det och med stapplande steg tar han sig ut ur sin stuga. På väg till mangårdsbyggnaden måste han vila flera gånger. Utmattad och svag får han veta att han kommer lagom till mötet, vilket hålls på logen. På darriga ben hjälps han upp för den branta trappan och ser ett stort antal kvinnor och män i olika åldrar sitta i en ring på golvet med knäppta händer i bön. Spritflaskor står på ett bord. Josef stirrar slött på honom och samtidigt som han sjunker ned på en mörkgrön kudde, drar mötet igång.

En man läser religiösa texter ur en bok och församlingen mumlar med slutna ögon till svar. Då mannen är klar säger alla ”Gud vare tack och lov”. Sedan förklarar mannen att det är dags för de rättrogna att visa sig, på det att dessa skola hämtas i vagnen av kristall. De utvalda kan intyga sin äkthet genom först pensling och sedan kamning. Församlingen nickar bifall och små kökspenslar med blåa skaft delas ut. Ett dylikt verktyg ges även till honom, men han känner stor osäkerhet inför hur den ska användas. Sprit konsumeras. Folk börjar ta av sig sina kläder och någon uppmanar honom att göra likadant och ställa sig på knä. Efter några milda upprepningar bifaller han motvilligt önskemålet. Då han vänder sig om på knä, ser han hur en man och en kvinna inleder samlag i ett hörn. Ljummet vatten hälls längs hans ryggslut, vilket rinner ner mellan skinkorna. Han torkas med en handduk och därefter stryks hans synliga könsdelar fram och tillbaka med bakpenseln. Han upplever obehag och ber om något att dricka. Sprit serveras i en plastmugg av någon som sedan analyserar hans reaktioner. Han ser att Josef och många andra får liknande behandling. Spritflaskor skickas runt. Flera par ligger nakna längs väggarna. Därefter är det dags för kamning. Det är hans könshår som ska vårdas. Han ser ingen poäng i detta och vill helst stå över, men finner sig snart i aktiviteten då den förklaras som obligatorisk för de rättrogna som vill följa med. Han ser att de andra deltar i mötet på samma sätt. Utkammade tovor kommenteras med ”Gud vare tack och lov”.

Skymningen infaller och han är fortsatt svag. Då han efter att ha ätit lite kvällsmat hjälps över gårdsplanen till sin säng, passerar han grupper av människor som står i mörkret och förväntansfullt ser upp mot stjärnhimlen. Han undrar vad de tittar efter men orkar inte fråga. Vill inte veta heller. Dagens upplevelser har tagit på honom. Han sjunker ner i sitt nattläger och somnar omgående.

Dagen efter faller den första snön. Han mår aningen bättre, men är fortfarande medtagen. Han har magrat mycket. Efter frukost vill han ge sig av, men ingen har tid att hjälpa honom därifrån. Telefonen uppges också vara trasig, så det går inte att ringa efter någon som kan hämta honom. Han upptäcker även att hans plånbok är borta. Bonden förklarar att han har varit sjuk länge och att hans tillstånd kräver stora resurser från gården. Läkarvården och medicinerna frestar på och detta ersätts på hans egen bekostnad. Därför tvingas man också sälja hans lägenhet. Gården har även tagit delar av egna medel för att hålla honom vid liv. Mat är inte gratis. Det som emellertid är svårast är att han upplevs som skeptisk till mötesverksamheten, vilket oroar många. Det spiller över på bonden som initierat honom i gemenskapen och i framtiden väntar sig denne mer tacksamhet. Ett större mått av beredvillighet efterfrågas. När han känner sig stark nog, kan han hjälpa till med omläggningen av ladans tak. Det kan vara ett lämpligt sätt att kompensera för den resurskrävande konvalescensen som många på gården engagerar sig i. Bonden understryker att endast de rättrogna hämtas i en vagn av kristall. För de andra väntar skärselden.

Han lämnas ensam på gårdsplanen och försöker ta in vad bonden säger. Men det är svårt. Han har nedsatt allmäntillstånd och är fortsatt svag och yr. Dessutom skäms han för den han är. Ensam. Arbetslös. Oönskad. Ingen ekonomi. Och helt klart lättlurad. Den idiotiska förhoppningen om att få den blonda kvinnans kärlek bidrar till självkritiken. Han skäms. Är korkad nog att luras direkt han kommer till gården. En vanlig vespa skulle självklart säljas direkt, men en brun gunghäst är naturligtvis ingen intresserad av. Därför kan den återanvändas många gånger. För sådana som han och Josef. Senare noterar han att även unga kvinnor vårdas i andra hus för svåra sjukdomstillstånd. Troligtvis är det kursdeltagare i hästdressyr eller hunduppfödning.

Dagarna går och han blir sakta starkare. Han orkar hjälpa till med taket en timme varje dag och får därigenom mycket beröm för sina kunskaper. Är sur och trumpen till en början, men allteftersom tiden går och han blir piggare känner han glädje över att han kan bidra. Han deltar i mötena med gårdsfolket och de människor som bor i de andra husen på ägorna. Uppskattas mycket för sitt arbete och den hjälp han ger. Snart är han en självklar del av verksamheten. Han får många nya vänner, vilka i likhet med honom själv känner fruktan för skärselden och tacksamhet över gemenskapen. Detsamma gäller Josef som är duktig på motorer och underhåller traktorer och skördetröskor. Bonden nickar gillande åt framstegen och den blonda kvinnan är allt oftare i hans närhet. En dag ger de sig av och fiskar gädda tillsammans. En skön sommardag har de picknick på en udde i sjön. Någon kväll senare kommer hon till hans rum. Därefter har han det han saknar i livet. En kvinna. Ett arbete. Ett sammanhang.

Något år senare är det han som förevisar vespan, medan en annan vacker kvinna står och fiskar på bryggan. Ingen av spekulanterna är intresserade av ett köp, men gårdens gemenskap utökas med fler personer som efter olika sjukdomstillstånd både bidrar till gårdens inkomster och till verksamheten. Han gör flera försök att få dit sina vänner, men då han berättar var han bor är det knappt någon som vill komma på besök. I stället lyssnar de på de klockor som ringer i deras huvuden. Några av hans närmaste försöker få honom att lämna gården, men han har ingen förståelse för den typen av förslag. Efter en tid tappar han kontakten med sin tidigare värld.

Då mörkret infaller, går han ut på gårdsplanen tillsammans med de andra och blickar förväntansfullt upp mot skyn. Han och de övriga i kretsen av rättrogna vänder sina längtande ansikten mot kvällshimlen och hoppas att de snart ska bli hämtade till paradiset. I en vagn av kristall.

*

The post Littestraden: “Kristallvagnen” first appeared on Opulens.

NOVELL. I dag har vi nöjet att publicera en novell av Joakim Muschött. Den fiktive “Grus-Hasse” är baserad på två outsiders som författaren lärt känna.

Joakim Muschött  kommer från Sala men bor numera i ett gammalt timmerhus på Norra Värmdö och har en son som är nitton år och en särbo. Han är intresserad av relationer mellan människor och jämställdhetsfrågor och tycker om att vara i naturen, att fiska och tälta.

Muschött började skriva som tonåring. Han arbetade som volontär på Mansjouren i Stockholms län samtidigt som han försörjde sig genom att vara målare, restaurangchef, översättare och blev så småningom teaterproducent och ekonom på byggföretag. År 2000 övergav Muschött tanken på att skriva och blev istället ledarskapskonsult. Många år senare tog han upp sitt skrivande igen.  Efter en fackbok om mod (Mera mod!, Roos & Tegnér 2017) kom hans debutroman Turisterna (Lava förlag, 2021) och nästa roman (Femklövern) ligger nu för bedömning hos ett förlag. För tillfället skriver han på en novellsamling.

Vi har nu nöjet att publicera Muschötts novell Grus-Hasse. Personen Hasse är en hopslagning av Muschötts barndomskompis från Sala och en kille han träffade under studenttiden i Uppsala som båda var outsiders. En del saker som han tar upp i novellen har hänt på riktigt men sedan är den tillskruvad.

 CAROLINA THELIN

Grus-Hasse

Han kallades Grus-Hasse. Det berodde på att han en gång plockat upp ett tuggummi som någon av mina kompisar spottat ifrån sig på gatan. Vi retade honom för att han inte fick någon veckopeng och medan han bad om att få ett tuggummi av någon av oss andra, satt vi på våra mopeder och blåste stora bubblor så att det smällde. Den gången han plockade upp tuggummit, hade det varit vår och rännstenen fortfarande full av det grus som kommunen spritt över snön som halkskydd. Hasse hade skyndat sig att stoppa tuggummit i mun, men snabbt tagit ut det igen och rensat det från de hårda bitar som hade fastnat i det då det hamnat på gatan.

Han var några år yngre än oss andra. Han hade ingen moped utan fick hålla till godo med sin mammas cykel. Det var också oklart om han överhuvudtaget hade fått någon moppe även om han varit femton. Han och hans lillebrorsas föräldrar hade det tydligen inte så bra ställt. Pappan var borta på jobb i veckorna och på helgerna då han kom hem, gick en hel del av pengarna åt till sprit. Pappan spöade ofta mamman och då Hasse försökte gå emellan, fick han också ordentligt med smörj. En gång hade pappan kastat in mamman i ett element och då Hasse försökt hjälpa henne upp, hade pappan gett honom en sån örfil att han fått nedsatt hörsel på ett öra. Därför fick man upprepa saker till honom hela tiden och det var ganska jobbigt. Jag umgicks med honom ibland, framför allt när mina kompisar var någon annanstans. Då kunde vi åka och fiska eller spela flipper på Club 70 på Salberga sjukhus.

Eftersom Grus-Hasse inte hade någon moped, var det lätt att bli av med honom. Då vi andra gasade på för att åka ut till Lisas och Annikas stall, kunde han inte hänga med trots att han försökte cykla så fort han kunde. Ibland var det någon av kompisarna som lät honom henka med armen, men oftast kom han ut till stallet flera timmar senare. Vi satt inomhus i soffan med armarna runt tjejerna och då vi fick syn på honom, kunde någon säga: ”Nej, nu sticker vi till stan igen.” Och så drog vi.

Grus-Hasse hade ingen tjej. Vi retade honom för det och för att han bara var tretton år. Han hostade hela tiden då han drog halsbloss och hade fula kläder och glasögon som var lagade med tejp. Men han var helt okej som fiskekompis. Då vi var uppe på bryggan i Långforsen och metade abborre, satt jag hela tiden på hans vänstra sida eftersom han hörde så dåligt på det andra örat. Jag bjöd honom på glass och ibland hade han med sig en cigarett som han snott av sin farsa. Den delade vi alltid broderligt på. Han sa att det var schysst av mig att jag lyssnade när han berättade om sin mamma och en gång träffade jag faktiskt henne. Det var när jag hängde med honom hem och fikade. Vi fick saft och hemgjord rulltårta. Hon satt med i köket och frågade hur jag hade det och hur det gick i skolan, trots att hon hade ett blåmärke under ögat. Det var jobbigt att titta på det och jag följde aldrig med Hasse hem igen, även om han ofta frågade. Någon gång var han hemma hos mig också, men min pappa sa till mig efteråt att han tyckte att det var bättre att jag lekte med andra kompisar. Han hade sitt anseende att tänka på och det var inte bra att släppa in misären över tröskeln.

En dag sa Janne att han trodde att Grus-Hasse var bög. Jag blev orolig då jag fick höra det och Janne sa att det förmodligen berodde på att han träffade så många salbergare. Salbergarna var sinnessjuka människor som var inlåsta på mentalsjukhus på grund av att de utfört våldsbrott. Tanken var att de skulle få rehabilitering, men jag tror att människorna som var inspärrade där enbart fick mediciner. Några av dem led av psykoser, medan andra hade frigång. En av dem var Ove. Grus-Hasse brukade tigga pengar av honom. Ove tjänade pengar på Plasten. Dit var alla salbergare tvungna att gå för att göra klädnypor. Annars fick de ingen dagersättning. Tror den låg på 50 spänn på den tiden. Jag tiggde också pengar av Ove. Inte för att jag behövde, utan för att det var spännande. Ove brukade ge mig tio spänn ibland. Det räckte nästan till full tank. Så här i efterhand förstod jag ju att Ove ville ha någonting i utbyte, men det låtsades jag inte om. Antagligen handlade det om sex. Det var därför Janne trodde att Grus-Hasse var bög. Tack och lov hade jag tjej, så därför var det ingen som tvivlade på mig och jag slutade också tvärt att träffa Ove, men med Hasse var bögrisken uppenbar. Han fortsatte att tigga pengar och sa att det berodde på att han inte hade någon veckopeng, men jag tänkte att det kanske bara var bortförklaringar. Vad skulle han med pengar till? Han hade ingen moppe som behövde tankas. Vi var säkra på att han hade sex med Ove på något sätt mot betalning. Själv ville jag inte ens tänka på saken. Jag hade ju umgåtts med honom. Vi hade fiskat ihop och jag hade till och med varit hemma hos honom. Allt blev bara äckligt. Både att han tiggde pengar av Ove och att han kanske fnaskade. Efter det slutade jag att umgås med honom och när han kom cyklande, körde jag ifrån honom på moppen. Så småningom växte vi ifrån varandra och jag hörde bara att det gick halvknackigt för honom i skolan.

Några år senare började jag plugga i Uppsala. Min far hade studerat till jurist där och det var naturligt att jag också gjorde det. Då hade jag inte hört någonting från Hasse på flera år. Därför var det med blandade känslor som jag såg honom dyka upp i Uppsala. Han hade blivit längre, men jag såg direkt att det var han på hans gängliga och långsmala uppsyn. Han hade svart lockigt kort hår som tidigare, men skaffat sig ett par gröna hornbågade glasögon och längs hela överläppen spred sig en fjunig mustasch som förstärkte hans märkliga uppsyn. Det var konstigt att han kom till Uppsala. Hans pappa var svetsare och hans mamma hårfrisörska, men tydligen hade hans mamma peppat honom att klara skolan och ta sig vidare.

Medan jag skulle bli advokat, skulle han bli lärare. Han sa att han tyckte att det var kul att se mig och pratade leende om fisketurerna och om ”dumheterna” som vi hade gjort under uppväxtåren i Sala. Jag fattade inte vad han menade med ”vi”. Det var ju faktiskt han som hade umgåtts mest med salbergarna och inte jag. Han sa också att han var tacksam för den hjälp min pappa hade gett hans mamma i samband med skilsmässan. Nu bodde hon tydligen ensam med hans brorsa i en tvåa på stan. Jag nickade förstående men lyssnade inte så noga, eftersom jag förstod att Hasse förmodligen hade en dold agenda och fikade efter något mer än bara ett samtal. Han gick närmare mig för att han sa att han fortfarande hörde dåligt på ena örat, men jag förstod att det samtidigt var ett sätt för honom att komma mig in på livet. Jag hade förträngt allt om bögar, men åsynen av Hasse återuppväckte tanken på allt vidrigt som fanns i samhället och att killen framför mig ville ligga naken med mig och kladda. Då Hasse berättade att hans salbergakompis Ove var död sedan ett år tillbaka, fick det räcka. Jag sa att jag inte hade tid att prata längre och önskade honom mycket lycka till med läraryrket och hem- och skolasamtalen.

Vid sidan av mina studier arbetade jag som förtroendevald på Västmanlands-Dala nation. Mot betalning förstås. Det var många som gjorde det som ett sätt att engagera sig och ställa upp för sina kamrater. Jag var ansvarig för restaurang, matinköp och anställning av kockar och serveringspersonal. Genom att arbeta på nationens restaurangkvällar och fester kunde den som pluggade dryga ut studielånet lite grann. Det var ett bra sätt för ovana studenter att få arbetslivserfarenhet och dessutom ett utmärkt sätt att knyta kontakter. Det var viktigt för framtida arbetsliv att redan tidigt skapa nätverk och hjälpa varandra så gott man kunde.

En dag hörde Hasse av sig. Han undrade om han kunde få jobba i servisen. Jag sa självklart nej med hänvisning till att det var ett stressigt yrke där man måste kunna kommunicera ordentligt och då svarade han att han hade skaffat sig en hörapparat. Det var i och för sig bra, samtidigt som det kändes besvärligt att utsätta gästerna för handikappade människor. Därför sa jag att alla arbetspass redan var fulla och lade till som extra säkerhet att jag enbart tog in dem som hade erfarenhet. Jag trodde kanske inte att han skulle våga sig på att tafsa på mig eller på någon annan i personalen, men sådana där saker kunde man aldrig riktigt veta. Och jag kände faktiskt ett arbetsgivaransvar. Dessutom hade jag svårt att se den svartlockige och glasögonprydde killen i svarta byxor och vit skjorta. Det klädde inte honom. Han var mer någon som skulle hålla sig i bakgrunden. Och mycket riktigt. Helgen därpå såg jag honom arbeta i grovdisken. Han måste ha fått jobb av den kollega som anställde den typen av personal. Diskare och städare var något som jag inte befattade mig med, men då Hasse glatt hejade på mig när jag kom in i köket, blev jag tvungen att nicka tillbaka. Då och då när jag passerade, kunde jag också höra hur han stod och skämtade med kocken. Jag funderade på om kocken också var bög, men slog bort den tanken som löjlig. Jag hade aldrig ertappat någon av kockarna med att tafsa på varandra och dessutom drog jag mig till minnes att jag faktiskt sett kocken hångla med en tjej en gång. Men för säkerhets skull bestämde jag mig för att byta ut alla kockar.

Många roliga fester och många härliga brudar avlöste varandra. Jag fick fler förtroendeuppdrag och många nya kunskaper. Kort sagt, jag mognade som student. En dag såg jag Hasse jobba i garderoben. Alltså hade kollegan låtit honom avancera. För första gången fick jag se honom i svarta byxor och vit skjorta. Han hade en svart väst på sig också och såg ut som en croupier från nån porrklubb eller någon som rymt från en cirkus. Det var lite stötande och vi var fler med samma uppfattning. Den fula hörapparaten syntes också tydligt.

Jag pratade aldrig själv med honom naturligtvis, men det var mycket intressant med de historier som spreds om honom. Flera andra hade dragit samma slutsats som jag då det gällde hans sexuella läggning. Ingen hade visserligen sett Hasse stå och fingra på någon man, men vi beslöt nu att bilda en informationskedja för att hålla varandra underrättade för att så fort som möjligt få våra misstankar bekräftade.

En annan skum sak var det här med matpaketen. Medan vi andra handlade våra förnödenheter på ICA eller gick på restaurang som vanliga människor, skickade hans mamma honom mat med posten. De kom varannan vecka och kunde innehålla köttfärs, ost, konserver och ibland delikatesser som t.ex. lufttorkad skinka, digestivekex och ankpastej. Det var underligt av flera skäl. Först och främst genom att om en mamma faktiskt gjorde på det sättet med en vuxen man, bromsade hon upp hans väg till självständighet. Det andra var att många av mina barndomskompisar hade sagt att mamman faktiskt var död sedan en tid tillbaka. Misshandlad till döds av pappan. Det tredje var att mamman var alldeles för fattig för att kunna skicka ankpastej. Därför trodde vi att matpaketen i själva verket kom från någon bögkontakt som Hasse hade i Sala. Eller någon annan som han fnaskade med. Ingen av mina kompisar hade någon sån relation till sina mammor och Hasse åkte hem alldeles för ofta för att det enbart skulle vara morsan han hälsade på. Våra misstankar bekräftades av att dem som bodde i samma korridor som Hasse började kalla honom för ”mamsens fjolla”. Men tydligen blev han inte påverkad. Kanske var det så med bögar att de inte brydde sig eller hade kontakt med sina känslor. Hasse smålog bara åt öknamnet och bjöd till och med sina korridorkompisar på godsakerna ibland. Det var också ganska suspekt. Förmodligen hoppades han på att få sex.

En dag fick jag veta att Hasse lurade pengar av gästerna. Det var då han stod i garderoben. På festkvällarna och framför allt gaskerna kunde det komma uppåt åttahundra studenter till nationen. Eftersom många kom samtidigt, fanns det en garderobsdisk som var bortåt tjugo meter lång. I början av kvällen var man alltid flera som jobbade i garderoben, men då den första rusningen hade lagt sig stod Hasse ensam kvar. Att hänga in ytterkläderna kostade tre kronor och nu blev det uppenbart varför Hasse alltid bar sin svarta väst då han jobbade. De två framfickorna var sprängfyllda med femkronor. Då det kom en ny gäst, lät Hasse denne betala avgiften i ena änden av disken, vanligtvis med en tiasedel, varpå han därefter gav tillbaka en femkrona i växel. Två kronor återstod. Då släpade han sig bort till andra änden av disken varunder han hade ställt kassan med småmynten. Sekunderna gick och eftersom många gäster snabbt ville upp till musiken och barerna, struntade de i de två kronorna. Visserligen kan man betrakta detta som dricks, det var ju kanske inte så att Hasse stal pengarna direkt ur gästerna plånböcker, men detta utstuderade sätt att pungslå folk gjorde att Hasse kammade hem mycket mer pengar än den egentliga lönen. En del kallade det drivet och företagsamt och dunkade Hasse i ryggen, medan vi andra såg hur detta sattes i system och även spreds till den övriga personalen. Många andra skaffade sig nu dricks. Visserligen genom att ge god service i barer och vid servering, men det var störande att se hur Hasses illistiga och hagalna behov efter pengar togs efter av andra. Vi var många som befarade att även bögeriet skulle spridas.

Hasse hade flera andra sätt att roffa åt sig. Till exempel då gästerna gått hem och det skulle städas. Alla hjälpte till att städa och det gick fort att få rent i de stora lokalerna när man var många. Bredvid garderoberna låg toaletterna. Det hände att vissa gäster tagit sig några glas för mycket och tyvärr behövde en del av dem vomera. Det kunde hända den bäste. Ofta hann de inte fram till toaletterna utan kräktes i trappan upp till festvåningen, under den eller precis utanför dörren till damrummet. Den medarbetare som ville torka upp en spya kunde tjäna extra pengar. Taxan var femtio kronor för en liten och hundra för en stor. Hasse hittade nästan alla spyor och sedan han fått storleken godkänd av ansvarig chef, svabbade han snabbt upp otrevligheterna från golvet. Flera andra ur personalen lärde sig så småningom var det brukade finnas spyor och det fanns också bartenders bakom öldisken på samma våningsplan, men att konkurrensen ökade om extrapengarna hade ingen betydelse. Hasse var alltid först till varje spya. Visserligen kan man kalla även det drivet och företagsamt om man vill, men jag tyckte bara det var äckligt. Dessutom skulle inte Hasse bli entreprenör eller företagare, han skulle bli lärare i en gymnasieskola. En del började misstänka att skälet till att Hasse hittade så många spyor var det faktum att han själv sprang undan i något hörn och kräktes. Med tanke på alla historier som spreds om honom så kunde det mycket väl vara sant. Det äcklade mig förstås. Inte nog med att han var en tiggarbög som fnaskade med mentalpatienter, han roffade åt sig dricks av gäster och spydde under trappor för att lura sin arbetsgivare på pengar. Det var helt enkelt inte okej.

Dessa avslöjanden gjorde att fler och fler började reta upp sig på honom. Några pratade om att knäcka honom. Bryta ner honom. Få honom att erkänna. Slänga ut honom ur nationen. Det gick några veckor och helgen därpå kom inte Hasse till sitt jobb i garderoben. Kanske hade han blivit sjuk, jag såg i alla fall inte till honom på ett tag. Någon sa sedan att han hade blivit misshandlad av fyra män som hade rånat honom och slängt hans kläder i Fyrisån. Nästa dag fick vi det bekräftat. De hade skrivit ”bög!” i hans panna med en tuschpenna och brutit sönder hans glasögon och han hade fått gå naken hela vägen hem. Det är självklart tråkigt när man får höra om sånt och jag ska inte säga att det var rätt åt honom, samtidigt som det är förståeligt att det kan drabba lögnhalsar som rör sig i fel kretsar, stjäl och provocerar folk.

Om Hasse var grovt kriminell, var det väl för att det låg i hans gener. Han hade ju växt upp i en fattig familj där farsan söp och slogs. Klart sonen tog efter. Hasse borde ju skaffa hjälp innan det var för sent, men inte ens det tycktes han bry sig om. Han verkade bara tänka på sig själv och vi bestämde oss för att markera avsky mot detta ordentligt då det var dags för personalfest. Ledningsgruppen hade föreslagit maskerad och i sann demokratisk anda bestämde vi oss för att inte bjuda in Hasse. Det kändes så himla bra att alla var överens om det utan några diskussioner. Samma sak gällde temat. Alla skulle klä ut sig till grottmänniskor. Så fort det kom upp som idé, ropade alla ja direkt. Vi smorde in oss från topp till tå med lera och bar höftskynken och grova träpåkar och skrek ”ugh!” till varandra. Självklart räknade vi med att få vara ifred från Hasse och hans tafsande, men på något sätt lyckades han få nys om personalfesten i alla fall. Han kom också dit insmord i lera, men att se honom halvnaken blev bara för mycket. Vi stod vid fördrinken och pratade då han kom och kort därpå ropade någon till honom att bögstammen hade möte en trappa upp. Då stannade Hasse till och tittade på oss. Tack och lov behövde ingen säga något mer. Det räckte för att han skulle lämna nationen. Förhoppningsvis gick han hem igen och inte till sina kriminella kontakter nere på stan.

Även om Hasse hade skaffat sig många fiender, var det många som reagerade då de fick höra att han var försvunnen. Hans mamma ringde mig en dag, eftersom han tydligen hade uppgett mig som vän, men då kände jag redan till att han var saknad. Det behövde inte hon ringa till mig och säga. Jag lovade att höra av mig om jag fick veta något, men berättade inte att han förmodligen var mördad, satt i fängelse eller hade tagit självmord. Om man var bög och tungt kriminellt belastad hann väl sanningen ifatt en till slut. Då var det kanske inte så konstigt att man blev skjuten eller valde att ta sitt eget liv.

Men uppenbarligen hade han klarat sig den här gången också. Han var i alla fall inte död. Han hade åkt ner till Afrika eller nåt annat land på något frivilligt biståndsprojekt. Det var gulligt med sådana ideella initiativ och att jobba gratis för främmande människor var väl ett sätt för honom att kompensera för all den falska dricks han tillförskaffat sig här hemma. Mamman hade han tydligen kontaktat någon dag efter ankomsten till tredje världen. Det var något med telefonerna där nere som inte hade fungerade, vilket var skälet till dröjsmålet. Och inte hade han sagt någonting till oss andra heller. Bara dragit.

Efter den fejkade historien om att han skulle ha varit död, började alla låtsas som att han inte existerade. Det var som att en tyst överenskommelse spred sig bland folk. Kollegan som tidigare hade anställt honom i garderoben hade slutat, så då började han ringa oss andra för att få jobb. Men när vi hörde att det var han, slängde vi bara på luren och då han kom på lördagsfikat vände alla bort blicken. Sedan slutade han äntligen komma hit. Ingen visste vart han tog vägen. Jag vet inte vad som hände med honom och ingen annan heller. Kanske blev han mördad av något kriminellt gäng till slut eller så tog han självmord. Jag vet inte. Det viktiga var ändå att vi blev kvitt honom, bögstölderna och de sexuella ofredandena på studentnationen.

En dag ringde telefonen i min bostad och när jag svarade, hörde jag att det var Hasse. Han lät konstig på rösten och bad mig flera gånger att inte lägga på. Sedan berättade han att hans mamma nyligen hade dött, att han knappt hade några pengar till begravningen och att hans bror var arbetslös och inte kunde bidra. För egen del klarade han sig väl, men nu hade hans hörsel blivit så dålig att han behövde en bättre hörapparat. Därför undrade han om han kunde få låna 500 kronor av mig. Fadern var död sedan länge och jag var den ende han kunde ringa, påstod han. Han lät förtvivlad och jag visste inte vad jag skulle göra. Det var självklart hjärtslitande att höra om hans situation, samtidigt som 500 kronor var en stor summa redan på den tiden och det var också oklart var pengarna som han skulle betala tillbaka lånet med skulle komma ifrån. Det kunde heller inte vara mitt problem att ta konsekvenserna av hans dåliga livsbeslut. Alla har ansvar över sitt eget liv och han hade själv skapat sin situation. Det var givetvis också tråkigt att höra om hans mamma, men jag tänkte att det skulle se illa ut om jag hjälpte Hasse på något sätt, nu när vi alla kommit överens om att inte ha med honom att göra. Det skulle helt klart se illa ut. Så jag sa nej och kände mig trygg med beslutet.

Något år senare tog jag examen och då jag suttit ting fick jag jobb i Stockholm som affärsjurist. Jag hade många spännande uppdrag och hjälpte drivna företagare att såväl skatteplanera som att vinna tvister om påstådd penningtvätt. Penningtvätten var rena påhitten förstås. En del av mina klienter hade kanske inte rent mjöl i påsen, men så länge man inte gjorde något olagligt så kunde det väl vara okej. Vi var många som var trötta på staten och de överdrivna skattereglerna. Dessutom var det ju mitt jobb att hjälpa människor och jag fick mycket bra betalt. Pengar var aldrig fel. Mitt signum har alltid varit människors lika värde och jag har alltid tyckt om att ställa upp för andra. Framför allt drivna och företagsamma människor eller de barndomsvänner som gått sida vid sida med mig genom livet.

En kall och blygrå decemberdag efter bankskandalen som medierna blåst upp till helt löjliga proportioner, stötte jag förvånande nog ihop med Hasse i ett gathörn. Han var välklädd och verkade uppriktigt glad över att se mig. Först kände jag faktiskt inte igen honom och jag trodde ju att han satt i isoleringscell eller var ihjälslagen, så att möta honom var som att se en vålnad. Jag hann lägga märke till den moderna hörsnäckan som han hade i örat och bestämde mig resolut för att fortsätta gå, men han måste givetvis stanna till och prata. Då kunde jag inte låtsas att jag inte kände igen honom. Underligt nog gick han arm i arm med en kvinna som han presenterade som sin fru. Han berättade att de hade två barn tillsammans och att han jobbade som studierektor på en bra gymnasieskola, där han tydligen också satt i styrelsen. Jag frågade leende hur mycket pengar han tjänade och han ryckte bara på axlarna och påstod att det var tillräckligt och att han hade det bra i livet, men han ljög nog som vanligt. Han undrade hur det var med mig och jag svarade att det var jättebra. Egentligen var det inte så bra, eftersom jag låg i min andra skilsmässa och även hade förlorat vårdnaden om mitt yngsta barn, men jag ville inte ge Hasse någon skadeglädje. Jag hade även helt nyligen förlorat stora summor på aktiemarknaden, samtidigt som min särbo hotade att lämna mig. Bara för att jag stått och pratat med en kvinna i en bar. Kanske blev det lite mer än bara prata, men jag tyckte inte att det var en sak som Hasse hade med att göra. Kanske snappade han upp någonting om hur det var i alla fall, för han frågade plötsligt om han kunde hjälpa mig på något sätt. Jag blev helt paff. Jag visste inte vad jag skulle säga. Och sedan tänkte jag: Vilken hjälp skulle han kunna ge mig? Jag hade allt advokatstöd man kunde tänka sig. De bästa mäklarna i stan. Tjänade säkert fyra gånger så mycket som han och i hushållet var alla roller upptagna. Dessutom var Hasse kanske fortfarande en förbrytare. Jag ville inte befatta mig med en sån. Grus-Hasse hade alltid varit en tungt kriminell bög som stulit pengar från kollegor och snuskig nog att plocka upp tuggummin som andra spottat ifrån sig på gatan. Och det sa jag rakt ut. Tyckte det var på sin plats att berätta vad jag verkligen tyckte om honom och hans skumraskaffärer och det var också viktigt att hans fru fick höra vem han egentligen var. Kanske skulle hon lämna honom för en riktig man. Men inte ens det verkade knäcka honom. Han nickade bara sakta och förstående mot mig och sa att erbjudandet fanns kvar, om det fanns något han kunde göra för mig. Jag granskade honom för att se om han försökte göra sig lustig över mig och min situation, men trots att jag tittade noga hittade jag inte ett enda spår av hånfullhet i hans ansikte. Bara uppriktighet och välvilja. Och där på den kalla gatan tänkte jag på då vi hade varit barn och suttit tillsammans på bryggan och metat abborre. Nu var vi vuxna. Vi tog avsked och han önskade mig god jul och gott nytt år.

Jag nickade tillbaka och började gå, men stegen kändes plötsligt blytunga. Vintervinden drog fram över trottoarerna och jag måste dra rocken tätare kring kroppen. Jag ville gå, men kunde inte förmå mig att komma i väg. Stod bara kvar där på trottoaren. Det kändes konstigt i magen. Jag tänkte på barndomens fiskestunder då vi ätit glass tillsammans och att jag alltid måste sitta på hans vänstra sida, eftersom han hörde så dåligt på det andra örat. På cigaretten som vi alltid delat broderligt på.

Jag började känna mig dålig. Förmodligen var det något med skaldjuren jag ätit till lunch, men jag förstod också att mötet med Hasse hade förvärrat saken. Det hade varit bättre om jag inte hade träffat på honom alls eller om han hade betett sig illa mot mig. Sagt några elaka saker, anklagat eller hånat mig. Varit taskig så att jag kunde varit taskig tillbaka. I stället fick han mig att känna mig rutten. Och det gjorde mig sorgsen. En sorg som övergick i ilska. Hans beteende gjorde att jag mådde dåligt. Varför gör man så mot en gammal barndomsvän?

Jag vände mig om och såg Hasse och hans så kallade fru gå i väg arm i arm på trottoaren. Inte en enda gång vände han sig om för att se hur det var med mig. Inte ens en sista vänlig blick eller ett sista hej. Jag fick en plötslig lust att springa ifatt honom och ge honom en smäll på käften, men jag ville inte ställa till med en scen där på gatan. Man har ju sitt anseende att tänka på.

The post Littestraden: “Grus-Hasse” first appeared on Opulens.