MATSTILLEBEN. Det tidiga 1600-talets Holland exploderade av handel och import och export och trixa och fixa och hala och lagra. Tänk bara på Amsterdams alla smala höga hus med hissanordningar för att hålla varorna borta från markens fukt och råttor. Så föddes också det överdrivet välfyllda måleriet med matstilleben; fasaner och frukter och vin och sötsaker tornade upp sig i en aldrig sinande kavalkad. Dock ofta mot ett massivt mörker. Memento mori. Och varför smög det sig ofta in insekter på maten? Skadedjur som ett slags påminnelse om alltings förgänglighet. Så kom kraschen när en tulpanlök inte längre kostade som en hel fastighet.

Nu har vi de överdrivet och närmast äckelframkallade hamburgarna. Hur mycket kött kan man egentligen lasta på? Och så det svärtade brödet, överöst med smält ost och avokado och krystade såser som får oss att undra om maten redan varit en vända nere i magsäcken? Den överdrivna dekadensen visar sig ånyo när det gäller maten.

Är det återigen Trimalchios Gästabud som skildrar en depraverad kultur på väg att falla? Signifikativt nog är det den arketypiska snabbmaten – hamburgertallriken – som nu nått barocka former likt silverfaten från Holland med helstekta fasaner. Ett slags manierism för en totalt tom och uttråkad medelklass.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Matstilleben för en depraverad tid first appeared on Opulens.

BARNENS RÄTT. Illustratören och författaren Marit Törnqvists kärlek för barn tände hennes engagemang för de asylsökande ungdomarna som kom till Sverige 2015, men som efter långa asylprocesser tvingades fly vidare. På den internationella flyktingdagen installerar hon sitt konstverk Den stora saknaden, på Mynttorget i Stockholm, för att uppmärksamma situationen med minnestexter om de saknade.

Ditt konstverk, Den stora saknaden, kommer att installeras på Mynttorget i Stockholm den 20 juni, på den internationella flyktingdagen. Kan du berätta lite om verket?

– Det består av drygt 500 olika brädor med handskrivna minnestexter efter flyktingar som av olika anledningar har lämnat oss. De flesta är människor från Afghanistan som har kommit till Sverige 2015 och hamnat i en fälla av långa väntetider och rättsosäkra beslut som har orsakat ett enormt lidande. En del har blivit utvisade till kriget de flydde ifrån. Tusentals har flytt till andra europeiska länder efter avslag och en del, alldeles för många, har tagit sina liv. Jag har samlat texter från människor i hela Sverige som hade nära kontakt med de här personerna och som nu känner djup sorg och enorm oro över deras öden. De här 500 är en symbol för minst tio, kanske tjugo, gånger fler som har hamnat i de här fällorna.

Vad kan det stå på en bräda, exempelvis?

– Jag kan läsa några för dig, till exempel; Milat, din jacka hänger kvar i hallen. Nu gömmer du dig för talibanerna i Kabul. När ditt LMA-kort skulle förnyas blev du gripen och deporterad, kallad illegal. För mig är du alltid bara en människa.

– Käraste Latif, från fredagsmyset i soffan till ensamheten i tältet. Efter fem år i Sverige och avslag som barn tvingades du våren 2019 fly vidare. Saknaden gör ont, barnen frågar efter dig, vad kan jag svara?

– Du tvingades lämna Sverige efter maj 2018, efter 1053 dagar på gatan fick du äntligen uppehållstillstånd i Frankrike, våldtagen, knivhotad, utan skydd och pengar. Men du gav inte upp, kämpade för rätten att leva utan krig.

Hur har du kommit i kontakt med alla dem personer som har skrivit?

– Det började med att jag själv skrev texter när jag hade förlorat i princip alla de flyktingvänner jag hade kontakt med här i Sverige. Efter att ha varit otroligt nära dem under fem-sex år var de tvungna att fly vidare. En del hade bott eller gömt sig hos mig och jag hade sett allt, inklusive självmordsförsök. Det finns flera texter som handlar om killar jag själv hade hemma, som var extremt dödshotade men inte fick skydd i Sverige. Jag hade inte förväntat mig att det var så illa. Efter fem år av en kamp som bestod av att skriva insändare, brev till politiker, starta aktionsgrupper och demonstrationer utan att någonting hjälpte, gick jag tillbaka till min konst. Men under de här åren lärde jag känna en massa människor som befann sig i samma sits och vi hjälptes åt.

Hur ser situationen ut som du främst vill uppmärksamma med ditt verk?

– Jag tror att det är migrationsverkets bedömning, rättsosäkerheten, det jag ser som kärnan i hela problemet. Många som har kommit till Sverige är av etniciteten hazara, en otroligt utsatt grupp i Afghanistan som mördas av talibaner, det sker etnisk rensning. Jag har läst väldigt många avslag, beslut och domar och jag var chockad. I princip kunde de ge avslag till alla och jag tror det var ett politiskt val. De har offrat otroligt många människor som faktiskt välkomnades 2015, som kom till familjer som verkligen ville ta hand om dem, som började i skolan och blev en del av våra liv.

– Faktum är att tusentals har flytt och fått asyl i andra länder, till och med i länder där det är svårt att få det. Migrationsverket tyckte att deras berättelser inte var trovärdiga, men jag och alla andra som försökte stötta den här gruppen såg deras lidande på nära håll och hörde deras flyktberättelser gång på gång. Vi visste att de talade sanning. Det är extremt svårt att berätta om dessa trauman, våldtäkter och familjer som har dödats, att då inte bli trodd ger ett obeskrivligt lidande.

Vad hoppas du att din konst kan bidra med här?

– Jag och de 150 personer som lämnat texterna skapade någonting tillsammans som vi alla behövde, ett monument för de vi saknar. Vi känner oss oberoende av alla politiker och myndigheter, de kan inte ta ifrån oss det här på något sätt. Ett konstverk kan ibland konfrontera och drabba människor på ett annat sätt än debattartiklar och insändare. Jag hoppas att människor som inte har en aning om det som har skett börjar undra. Det handlar ju trots allt om en ’Afghanutlämning’ som har tystnats ner.

– Det är fantastiskt att Jan Eliasson är så tagen av det här och vill inviga. Sedan har jag fått en rad fina talare med mig som är väldigt insatta på olika sätt. Vi har bjudit in alla från riksdagen utom SD.

Du har varit engagerad på flera sätt och tagit initiativet till workshops på flyktingboenden, sett till att 30 000 bilderböcker på arabiska delades ut till syriska flyktingbarn och att antologin En bok till dig gavs ut på arabiska som välkomstpresent i Holland. Vad är det som får dig att engagera dig?

– Det började 2014-15 då jag, som alla, såg de här bilderna på överfulla båtar och folkmassorna som var på väg mot Europa. Jag minns väldigt väl bilderna på små barn som sprang för sina liv, på staketen med elektriska stängsel och taggtråd runt Europa, människor som försökte pressa sina barn över, under eller mellan dem för att komma i säkerhet. Det var så konfronterande för mig, jag ville bara gå till närmsta asylboende och be om ursäkt för staketen. Jag började teckna med barnen på ett boende i närheten av där jag bor för jag ville visa dem att de också hade rätt att vara barn här.

– Så det började med barnen, jag är ju ändå en barnboksmänniska, och att jag inte klarade av att se när de sprang för sina liv och sedan stötte på ett staket. Det tyckte jag var helt förfärligt och det tycker jag fortfarande.

Read with me är ett annat projekt du är involverad i som tillgängliggör böcker för utsatta barn i Iran, bland annat många afghanska flyktingbarn, och workshops med gatubarn. På vilket tror du att just böcker och läsning kan ha för betydelse för barnen?

– En bok är mycket mer än utbildning och en upplevelse. Genom att läsa med de här barnen så visar man dem en värld som är mycket större än deras egen. Böckerna som delas ut kan handla om mod, hopp, ensamhet, utsatthet, kärlek, teman som de kan känna igen sig i. Till exempel Astrid Lindgrens bok Sunnanäng, som jag har illustrerat, har kommit ut i Iran och är väldigt populär inom projektet. Boken handlar om två extremt utsatta barn som hamnar i ett sorts paradis, och det kan ge de här barnen hopp och kraft. För barn som är utsatta är läsning att bredda sin blick, drömma och få försvinna in i en berättelse.

Den här kärleken för barn är något som du och Astrid Lindgren delar. Du har ju illustrerat flera av hennes böcker och designat Sagotåget och Villa Villekulla på Junibacken. Vad har hennes berättelser betytt för dig och inspirerat dig i ditt skapande?

– Det jag tycker är fantastiskt med hennes berättelser är att hon pratar om allt med barnen. Hon är en ärlig och modig författare som inte bara berättar om den underbara lekfulla barnvärlden men även vågar skriva om mörka sidor av livet. I Madicken är grannen alkoholist och finns ett krig i bakgrunden, i Emil ser man fattighjonens öde. Jag tror att de berättelserna blir väldigt starka för barn just för att de ger en idyll inom en värld som är realistisk och på riktigt, den är inte sockersöt. Det är nog också kärnan till att jag gillar att prata öppet med barn, och med alla, om hur det är och inte dölja det svåra. Det modiga i att visa hela världen för barnen är någonting återkommande som jag inspirerats av när jag har gjort mina bilder.

Du utbildade dig på Konstakademin i Amsterdam, Gerrit Rietveld Academie, där du idag bor och arbetar. Hur kom det sig att du valde att bli just illustratör, och sedan även författare, och till just barnböcker?

– Dels gillar jag att berätta och jag gillar ord och bild ihop. Det kan vara så att jag helt enkelt har ett sätt att berätta som är tillgängligt för barn. Jag har också gjort flera böcker som många vuxna läser, till exempel Flickan som försvann och Den lyckliga ön. De är så enkelt skrivna att ett barn förstår dem men en vuxen kan känna igen även andra saker i texten. Ofta gör jag böcker med olika djup, min senaste kom ut i april i Holland och heter Sköldpadda och jag. Jag har också väldigt lätt för att få kontakt med barn och där kan jag känna igen det som Astrid hade, att jag dras till barn.

Vad pågår annars i ditt liv just nu?

– Jag ska snart börja med en ny barnbilderbok, den kommer att handla om ett stort tema som jag har tänkt på under flera år. Under den här tiden har jag samtidigt hållit på med Read with me och är mentor för sex illustratörer från Iran som skapar bilderböcker. Jag håller även på att utveckla antologin på arabiska så att den ska kunna delas ut på sex olika språk till alla som söker asyl i Holland. Jag vill att alla barn får direkt tillgång till vår barnlitteratur när de kommer fram.

– I september fick jag ett stort internationellt pris i Moskva som handlar om läsfrämjande, det största i världen faktiskt, så jag var där och tog emot priset. Det har haft till följd att jag har föreläst ganska mycket i Belgien och Holland under våren, dels om betydelsen av böcker för barn. Jag ska också utveckla vad jag mer vill göra mer med Den stora saknaden. Det är mycket på gång samtidigt i den här lilla stugan i skogen!

Vilka är dina förväntningar inför den 20e?

– Dels ser jag fram emot att träffa alla talare och få till ett möte mellan dem och alla som har skrivit texter. Bara att få träffa dem gör den dagen till lyckad för mig. Riksdagsledamöter möter personer som har gömt flyktingar och lider med dem, och jag känner att Sverige får konfronteras med det de tror att de är, det ’humana’ landet. Jag vill utmana den bilden. Jag har också bjudit dit migrationsverket och hoppas att de vågar komma och titta, beslutsfattare som kanske tycker det här är obehagligt.

– Men dagarna efter, när det är betydligt lugnare, hoppas jag att människor stannar till och börjar ställa frågor. Jag hoppas att jag öppnar ögon, det är naturligtvis det jag vill. Som konstnär är ju det viktigaste.

The post Helgporträttet: “Det började med barnen” first appeared on Opulens.

LEVANDE HISTORIA. Boken lämnar sina spår av lidande och mänsklig ondska efter sig.  Påminnelsen om allt det vi inte får glömma – och det som aldrig mer får hända, skriver Carsten Palmer Schale, som läst Martin Klepkes Kanalerna i De Kooi.

Kanalerna i De Kooi av Martin Klepke
Undertitel: En berättelse om motstånd
Martin Klepke
Verbal förlag

Den politiske redaktören för tidningen Arbetet, Martin Klepke, presenterar i sin bok Kanalerna i De Kooi, en dubbel exponering av nazismen under tyskarnas ockupation av Nederländerna under andra världskriget, å ena sidan, och nynazisternas frammarsch i bland annat dagens Sverige, å den andra. Främst låter berättaren oss dock följa solidariteten mellan människorna i arbetarstadsdelen De Kooi i textil- och (sedermera) universitetsstaden Leiden mellan Amsterdam, Den Haag och Rotterdam, men också de hemska historierna från koncentrationslägren Vught (i Nederländerna), Ravensbrück och Dachau.

Klepke har genom sin far, Steef, en stor släkt i trakterna av Leiden, varav de flesta idag emellertid är döda. Några av dessa intar särskilt framträdande platser. Hans farmor Marias systrar Co Vijlbrief, en kommunist med ett gediget eftermäle, som står staty på två platser i Leiden, och tante Dien, som gömde människor i sin affär. Fastern, Annie, som spred illegala tidningar, och den ingifta farbrodern, oom Bart, som satt i arbetsläger under fyra år. Därtill ett stort galleri av motståndsmän och motståndskvinnor som visar prov på stort mod under informationskampanjer och sabotage av nazisternas lager och järnvägsspår.

Samtidigt finns här porträtt av moraliskt förkastliga infiltratörer, förrädare, människor som samarbetar både med motståndsrörelsen och nazisterna, företagare som gör pengar på ockupationen – och icke-nazistiska tyskar. Det goda visar sig med andra ord ofta nog ruva på sin motsats: det onda. Icke desto mindre är det verkligen det medmänskliga och – stundtals – heroiska som pockar på uppmärksamhet – och därmed låter oss ana att hoppet finns även under vidriga omständigheter.

Berättelsen tar sin början under en nynazistisk demonstration i Kungsträdgården av idag; en demonstration – och en motdemonstration – som journalisten Klepke bevakar. På vägen hem blir han fotograferad av en nazist och hotad. Händelsen får Klepke att gå igenom sina dokument om sin släkt, och dess upplevelser, under den nazistiska ockupationen i Nederländerna.

1964, som nioåring, reser Klepke med fadern Steef till sitt andra hemland. Under resan kan han märka en stark oro hos fadern; inte minst på järnvägsstationerna, och under arbetet med vagnarna, då ljuden av järn mot järn, rasslet av kedjor och även vissa röster uppenbart påminner Steef om sin barndom och ungdom i Leiden. Denne Steef som senare, skall det visa sig, bär på en ”överlevandeskuld”, eftersom han ju kom undan det mesta genom att flytta till Sverige, arbetarrörelsen där, och träffade sin blivande, svenska, fru, som blev Martin Klepkes mor. Under vistelser i Sverige, långt efter krigsslutet, kunde det också hända, att kommunisten och hjältinnan Co Vijlbrief hamnade i lågmält gräl med den pragmatiske socialdemokraten Steef Klepke: ”Det är nästan som före 1940”.

Huvudstoffet finner vi emellertid i den röda arbetarstadsdelen De Kooi i Leiden. Där man demonstrerade i Kooipark varje 1 maj. Där myllret av människor flöt ut längs de grönskande promenadstråken nära de breda och smala kanalerna med gult frömjöl om våren. Där mullret från nazisterna gjorde sig gällande redan i maj 1938, och blev till fasansfull närvaro våren 1940, 13 månader efter att Steef Klepke flyttat till Sverige. Där våldet från nazisterna mötte motstånd från lokalbefolkningen. Eller åtminstone en del av den.

Steef hade för övrigt länge sysslat med esperanto, en då som (bland annat) ett internationellt arbetarspråk tänkt medium mellan människor från lika länder. Steef blev också snabbt introducerad i svenska esperantokretsar.

Händelserna de fem hemska åren 1940–45 är skickligt återgivna av Martin Klepke. På ett återhållsamt sätt, som förstärker svärtan och svedan. Såsom porträttet av det nederländska nazistpartiet NSB. Som farbror Barts fyraåriga deportation till politiskt arbetsläger, där han fick alla sina tänder utsparkade nästan som på skoj. Som tortyren i de olika koncentrationslägren i Nederländerna, Tyskland och Polen. Men samtidigt och inte minst formeringen av det sega motståndet, ofta lett av kvinnor. Mobiliseringen, sabotagen, tidningsdistributionen.

Och så tillslaget. När en infiltratör i motståndsrörelsen röjer dess medlemmar för nazisterna. Rapporterna från när resorna mellan olika läger tar sin början, där tortyren och de utomrättsliga arkebuseringarna blir vardag, över närbilderna av de sönderslagna kropparna, tills det att en dödsmarsch inleds alldeles i krigets slutskede. Förnedringen i Oranjehotel, bunkermorden i Vught, krematorierna i Ravensbrück, Dachau. Krigsvinterkylan 1944–45. Hungern. Dödsmarschen.

Men så också freden i maj 1945. Och de livslånga skuggorna av upplevelserna. Skuldbördan hos Steef Klepke. Författarens chock under den nynazistiska demonstrationen i Kungsträdgården.

Boken lämnar sina spår av lidande och mänsklig ondska efter sig. Men ännu mer av solidariteten mellan människor. Ändå: nazisternas uppmarsch nu under vårt innevarande decennium. Påminnelsen om allt det vi inte får glömma – och det som aldrig mer får hända.

The post Vikten av att aldrig glömma first appeared on Opulens.

FASCINERANDE ROMANER.  I två romaner som båda utspelas under holländsk stormaktstid finner Carsten Palmer Schale sina rötter.  Därtill fascineras han av de individuella öden som skildras i böckerna.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Två av de senaste romaner jag har läst har fascinerat mig mer än det mesta. Skälen är flera, varav ett är personligt. Romanerna är amerikanskan Tracy Chevaliers Flicka med pärlörhänge (som senare också blev film, 2003) och engelskan Jessie Burtons Miniatyrmakaren, som 2017 också filmatiserades. Båda utspelar sig under holländsk — eller egentligen nederländsk — stormaktstid, det vill säga under 1600-talet (då, för övrigt, även Sverige var en stormakt). I den första romanen är det främst Jan Vermeer (1632-1675) som, vid sidan om modellen, står i centrum (men inte bara det). I den andra är det en räcka gestalter och individuella öden som närmast skapar en surrealistisk och episk berättelse.

Min egen personliga ingång, då? Jo, det var just vid denna tid min egen släkt, på pappas sida, utvandrade från Holland, över (troligen) Tyskland och Danmark till Sverige (närmare bestämt till Onsala och Göteborg). Nästan alla (undantag finns) de holländska (jag fortsätter att skriva så, istället för nederländska) förfäder jag har var sjökaptener, kanalbyggare och domare. Med andra ord hade de en viss ställning (holländska var officiellt språk i Göteborgstrakten under hela 1600-talet och under början av 1700-talet). De hade dessutom, alltså, rötter i just den holländska 1600-talsmiljö vari vi befinner oss i båda de aktuella romanerna (och filmerna).

I Chevaliers Flicka med pärlörhänge (2001) får vi en utomordentligt god bild av inte bara den lysande, men produktivt ganska sparsmakade Johannes ”Jan” Vermeer, utan även av miljöerna i allmänhet och ateljémiljöerna i synnerhet. Ljuset. Det schackrutiga golvet, den blide, men samtidigt besatte, Vermeer. Flickan — naturligtvis (se porträttet!). Känslorna! Hustrun.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Flicka med pärlörhänge är en förtätad roman, full av sensualism och mystik, precis som Vermeers mästerliga konstverk.

Griet är sexton år när hon träder i tjänst i det stora och barnrika vermeerska hushållet. Hennes uppgifter är hushållsarbete, tvätt och barnpassning, men hon har också fått i uppdrag att städa konstnärens ateljé utan att rubba ett enda föremål i hans minutiöst uppbyggda scenerier.

Snart uppstår ett slags samförstånd med en underström av attraktion mellan Griet och Vermeer, en själarnas sympati mellan den store målaren och den enkla tjänsteflickan; båda är esteter och perfektionister för vilka ordning och skönhet går hand i hand. Han lockar fram en förmåga som finns slumrande hos Griet och lär henne att se tingen med en konstnärs ögon.

Vermeers hustru Catharina är sin mans absoluta motsats: nyckfull, obehärskad och dessutom beroende av sin mor, som i praktiken är hemmets härskarinna. Catharina är från första stund avogt inställd till Griet och avskyr sin makes intresse för flickan.

När Vermeers rike mecenat van Ruijven fattar tycke för den söta tjänsteflickan, och insisterar på att Vermeer skall måla henne, skärps spänningarna. Ryktena och skvallret i småstaden Delft ökar trycket och när tavlan är fullbordad väntar en dramatisk uppgörelse.

I Jessie Burtons bästsäljande debutroman Miniatyrmakaren (2015) får vi följa med till Amsterdam under sent 1600-tal. En tid då den Holland blomstrade och upplevde en både ekonomisk och kulturell guldålder. Rikedomen bland köpmännen i Amsterdam tog sig en rad olika luxuösa uttryck, men samtidigt förespråkade den protestantiska religionen enkelhet och dygd.

När boken inleds får vi stifta bekantskap med Nella som står utanför sin nyblivne make Johannes Brandts ytterdörr redo att för första gången stiga in i sitt nya hem. Hon möts dock inte av sin make, utan av svägerskan Marin som är ogift och styr sin brors hushåll med järnhand. Nella är en stark ung kvinna, och hon böjer sig inte för Marin även om hon mår väldigt dåligt av det kyliga klimatet i huset och att maken förefaller helt ointresserad av henne. Snart inser hon också att huset döljer många hemligheter.

När Johannes skaffar ett dockskåp föreställande deras eget hem och Nella anlitar en miniatyrmakare för att tillverka föremål att inreda det med, verkar det som att fler känner till vad huset ruvar på och en händelsekedja som kommer att förändra deras liv för alltid sätts igång.

På ett fantastiskt målande vis lyckas Burton gestalta en exotisk och levande bild av 1600-talets Holland. Med små medel skapar hon spänning, och en stor del av berättelsen grundar sig i verkliga händelser. Miniatyrskåpet finns i verkligheten, det tillhörde Petronella Oortman som gifte sig med Johannes Brandt, även om historien och de verkliga personerna skiljer sig från bokens karaktärer. Att äga den här typen av föremål och att spendera pengar på att inreda det var ett utslag av otrolig lyxkonsumtion på ett sätt som för vanliga människor på den tiden måste ha tett sig helt osannolikt.

Boken omges av en mystik och en smått magisk känsla som bidar till bokens spänning. Språket är lysande. Miniatyrmakaren är en mycket speciell figur. En briljant hantverkare, och dotter till en norska och en holländare, som också (den senare alltså), i sin egenskap av urmakare, varit hennes mentor (dock inte i arbetet som miniatyrmakare). Hon visar sig i slutet heta Petronella Windelbreke.

I romanen framstår emellertid inte bara den mystiska miniatyrmakaren eller mannen i huset, Johannes, som de enda intressanta personerna. Inte minst har vi ju Marin, med sina hemligheter (dyster och svårtillgänglig till det yttre, men senare också framställd som drömmare och älskarinna). Älskaren är ursprungligen en svart slav från sockerfälten i Surinam (under kolonialtiden benämnt Holländska Guyana), Otto, som i princip blivit en fri man på grund av Johannes. Marin, visar det sig mycket sent i romanen, har varit gravid med den svarte mannen, men dolt detta. I slutet avrättas Johannes till följd av sin homosexualitet, och Marin föder en mulatt (samtidigt som hon dör i barnsäng). Kvar blir då endast Nella (Petronella), husets starka alltiallo, Cornelia, och en återvändande far till Marins barn (Thea). Han hade sökt en sorts relativ frihet i London.

Hela romanen, som i Chevaliers Flicka med pärlörhänge, utspelar sig dock, som nämnts, under holländsk stormaktstid. Särskilt i Burtons roman framträder även Imperiet mer än ofta mellan Amsterdams sociala spaljéer. Det var också just där och då min egen holländska ”ursläkt” både till dels fanns kvar på plats, dels började emigrera norrut. Vid sidan om alla sjömän etcetera i min släkt bosätter sig 1639 pärlstickaren Cornelis Schale på den adress som idag ligger i samma hus som klockan i Brunnsparken, det vill säga på Östra Hamngatan. Samtidigt seglade andra ”Schalar” vida kring, inte bara längs de svenska kusterna, utan även ända till Indien och Kina.

Det hela sammanfattar med andra ord, för mig personligen, en lång och rik historia. En navelsträng existerar verkligen mellan Holland och min egen, mycket holländskt påverkade hemstad, Göteborg. Min mor, moster, mormor och mormorsmor hette för övrigt alla Petronella. I övrigt är, vid sidan om Caravaggio, Vermeer den konstnär jag nog håller allra högst.

Läs både Chevalier och Burton!Se båda filmatiseringarna! Ni lär inte bli besvikna.

The post Mitt holländska 1600-tal first appeared on Opulens.