PODD. Anna (@baby_fratelli) gästas av Hapten Kaddok, mannen med det outtalbara twitternamnet @jascvkne, även känd som Martin. De pratar om katterna, kärleken, kroppen, hjärtat och livet som blev lite som en film. Anna rapporterar om Eddie och hans fina A-traktor, och så undrar vi vad Macke och killarna som inte fick köpa nån CD gör just nu.

Tidigare avsnitt hittas här >>

The post Katterna, kärleken, kroppen och livet som blev lite som en film first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFI. Kan ett sjukt hjärta bero på bristande kärlek till en mor? Frågeställningen löper genom Daniel Bergmans självbiografi och debutbok “Hjärtat”. Men det var inte i den änden som han började.

När ovädret tilltar i höstmörkret utanför lyser Daniel Bergman plötsligt upp ordentligt.

– Kolla vad det regnar, jag älskar sånt här väder, vind och regn! utbrister han.

Allhelgonahelgen 2014 var mörkare. Då lyssnade han på Fåröprästen Agneta som talade om kärleken till de döda som lever kvar i de ännu levande. Ingen av hans världsberömda föräldrar, pianisten Käbi Laretei och regissören Ingmar Bergman, var längre kvar i livet, och några veckor senare skulle Daniel Bergman själv få sin första livshotande hjärtrusning. Nu satt han i kyrkan kort efter sin mors död och försökte krysta fram känslor som inte kom.

– Jag lyckas nästan inte med det.

Fem år senare beslöt han sig för att ändå gräva fram både känslor och minnen. Daniel Bergman, tidigare filmregissör, hade 2011 fått två diagnoser på livshotande sjukdomar på sikt: en felaktig hjärtklaff samt multipel skleros, MS. Då hade han sedan länge lämnat filmen och “mött livets bio” som ambulanssköterska. 2018 blev han tvungen att sluta jobba av hälsoskäl.

Först efter ett års skrivande insåg han att det skulle bli en bok.

– Jag tänkte att det här med det sjuka hjärtat, och bristen på kärlek för min mor kanske hänger ihop på något sätt? Och sedan tänkte jag att det angår min dotter, för vad är det för ett arv jag lämnar efter mig?

Inför publiceringen verkar han inte särskilt orolig för att lämna ut sig själv:

– Jag har inte så mycket att förlora, jag är ganska svårt sjuk och har hamnat lite i samma läge som äldre människor som närmar sig döden. Det jag funderat över är om boken, eller den uppmärksamhet den får, på något sätt kan skada min dotter. Men jag har kommit fram till att det snarare är tvärtom, och det har jag talat med hennes mamma om. Vi är en väldigt tajt splittrad familj.

Självbiografin “Hjärtat” är en kärleksförklaring till dottern men även till filmen och arbetet som ambulanssjuksköterska. Här finns filmhistoriska scener från Andrej Tarkovskijs “Offret”, där Daniel Bergman var passare, men också från hans egen vuxenfilmsdebut med “Söndagsbarn”. Filmen initierades av Ingmar Bergman som skrev ett självbiografiskt manus om sin barndom men överlät regin till sonen. Det förlöpte inte utan konflikter.

Ett eget hus

I “Hjärtat” är det i stället Daniel Bergman som berättar om sin uppväxt, inledningsvis som ett ensamt barn på bottenvåningen i Djursholmsvillan, där barnflickorna står för omsorgen. När hans första barnsköterska, Silja, vill sluta och bilda egen familj blir läget akut. Föräldrarna behöver sin arbetstid. Ingmar Bergman kallar in henne på arbetsrummet och inleder en förhandling med förslaget att han ska “köpa ett hus till dig där du och Daniel får bo”.

Om det uppfattas som brutalt är det i så fall något som ligger hos läsaren, menar Daniel Bergman.

– Man kan inte kränga på mig någon offerkofta, det är jättesvårt. Det finns värre öden än att växa upp i ett rikt Djursholmshem med barnflickor, människor har det tuffare än så för det mesta.

TT: Som läsare kan man tycka att du är hårdare mot din mor än mot din far?

– Tänk att det ofta är så – att mammor får stå i mål så inihelvete, men jag tänkte inte i termer av att nu ska jag vara hård mot den eller den. Jag har inte tänkt någonting annat än att det ska vara spännande att läsa. Men pappor har ett betydligt större mandat att bete sig och inte ta ansvar än mammor, det finns nedärvt sedan 200 000 år tror jag.

Samtidigt skildras modern som lugn och klok när den vuxne sonen, som nu gått i terapi, en gång förklarar “att jag faktiskt hatar dig”. Deras långa samtal landar i omsorg om honom.

– Hon säger redan då att hat kommer att åsamka dig sjukdom. Nu har jag ju inte varit en hatande människa och inte en förbittrad heller, men hon hade ju rätt. Hon var en beundransvärd människa i många avseenden, det gäller bägge mina föräldrar, de var fantastiska människor.

Svekfull som yngre

Sitt eget yngre jag framställer han som svekfullt, han läser flickvännens dagböcker och är notoriskt otrogen mot de kvinnor som han lever med. Ändå duckar han för alla frågor om förklaringar i uppväxten.

– Livet är inte sådant, det går inte att lägga fast “så här och här gick det till, och här har vi facit”, det funkar inte så. Och det är heller inte viktigt att få de svaren.

Hellre extrapass

Han vill inte säga att hans föräldrar offrade umgänget med sitt barn för sina konstnärskap. Själv jobbade han gärna jul och tog extrapass med ambulansen i stället för att vara hemma som blivande pappa. Men när han – som separerad – blev småbarnspappa varannan vecka gick han också på riktigt in i rollen som närvarande förälder.

– Jag måste ge ett erkännande till min dotters mamma. Hennes kärlek till vårt barn smittade av sig, jag har aldrig sett något liknande.

Boken handlar också om hur han trots sina akuta sjukdomstillstånd kämpar för att vara en pålitlig pappa. Symtomen gör sig numera påminda varje dag och har i grunden påverkat hans syn på livet.

– Bara det att få vara tillsammans med min dotter och laga middag. Jag tror att jag väldigt mycket uppskattar trevliga saker, små små saker – vardagen. Om folk bara visste hur glada de kan vara bara för att få vara friska och ha en vardag.

Erika Josefsson/TT

The post Daniel Bergman vägrar sätta på sig offerkoftan first appeared on Opulens.

ESSÄ. Senaste åren har en rad barnboksförfattare och illustratörer anklagats för att använda sexistiska och rasistiska stereotyper i sina berättelser. Det senast uppmärksammade fallet var en av Jan Lööfs Pelle-böcker. Gissningsvis är det bara en tidsfråga innan en ny diskussion i samma anda blossar upp.

Hur bör man förhålla sig till detta? Jag anser att vi bör välkomna sådana diskussioner men samtidigt argumentera varsamt. Strategiskt talat innebär varje förhållningssätt stora risker; risker som vi måste erkänna då mycket står på spel. Vi kan inte tillåta oss att vara svartvita.

Censur ska fattas utifrån en rättslig horisont, anser vissa. Utifrån detta perspektiv var det därför inte tal om censur när Bonnier Carlsen ville ”uppdatera” Lööfs bilder. Men varför inte? Betraktar man begreppet censur genom en vidare lins framstår det i det här fallet som ett paradexempel på så kallad självcensur. Många konstnärer har varit missnöjda med sina verk och förändrat för att förbättra dem genom olika versioner. Men detta är inte samma sak som den estetiska ingenjörskonst som vill tillrättalägga konstverk efter en politisk agenda (även om detta ibland sammanfaller).

Den vidare synen på censur är självfallet metaforisk. Förändringarna bör förstås utifrån föreställningar om olämplighet och genomförs inte för att undvika olaglighet, alltså rättsliga följder. Men oavsett ordval – censur, eller inte – kvarstår ett dilemma gällande hur man ska relatera till det som uppfattas som olämpligt i barnböcker.

Bör vi ”uppdatera” konst riktad mot barn, eller inte? Det finns goda argument för båda hållningarna. Att ge slutgiltiga besked åt endera hållet innebär dock att man producerar en slapp superformel. Det är lika förmätet att tänka sig att barnböcker aldrig ska uppdateras utifrån konstnärlig frihet som att hävda att den alltid ska det utifrån diskrimineringskriterier.

Vad är det man reagerar på i barnböckerna? Karikatyrer i barnböcker tänks ofta vara en bidragande orsak till fördomar. Och kanske är det så. I en essä om fotografier gör emellertid GK Chesterton en intressant iakttagelse: ska man hitta någon på tågstationen hittas hen sannolikt snabbare med en karikatyrskiss än med ett fotografi. Karikatyren räcker nämligen fram de mest väsentliga ansiktsdragen, just det som gör ansiktet unikt. Det är därför inte heller konstigt att det kryllar av karikatyrer i barnböcker – karikatyrer underlättar berättandet. Av denna anledning är det viktigt att reflektera över vilka slags karikatyrer som används i barnlitteraturen eftersom negativa karikatyrer varit och är fundamentala kugghjul i olika avhumaniseringsprocessers maskineri.

Konflikten pågår mellan två sidor med legitima krav. Å ena sidan handlar det om yttrande- och åsiktsfrihet (eller konstnärlig frihet); å andra om potentiella fördomar som kan vara diskriminerande. Ingen av dessa sidor går att neutralisera utan att i samma ögonblick ogiltighetsförklara aspekter av samma demokratiska värden som vi vill försvara. Därmed måste diskussionen återkomma: det finns inget i sig absolut giltigt förhållningssätt.

Om den som förvaltar över rättigheter och utgivning vill göra förändringar står det naturligtvis den fritt att göra så (såtillvida de är förenliga med lag). Sådana ställningstaganden förtjänar dock i sig kritisk diskussion som förhoppningsvis påverkar andra, framtida beslut. Endast i extrema fall (typ Tintin i Kongo) är det också självklart att man ska tolka karikatyrerna som nedsättande.

Men är exempelvis Stina Wirséns karaktär Lilla hjärtat verkligen rasistiskt framställd? Var det ett rimligt ställningstagande att dra tillbaka vissa av böckerna därför att vissa menade att några karaktärer ritats på ett sätt som kunde tolkas utifrån rasistiska stereotyper? Beslutet var Wirséns, antar jag. Men jag tycker att det är viktigt att ha i åtanke att Wirsén är en högst medveten konstnär som rentav sagt sig vilja lyfta fram ”svarta” karaktärer som förebilder – alltså något som indirekt kan förstås som en antirasistisk strategi.

Det finns också andra sorters kränkningar som är lika allvarliga som sexism och rasism. Är det ens möjligt att helt undvika kränkningar?

En strategi kunde vara att stå ut med att fördomar förekommit och förekommer i barnböcker och fokusera på att diskutera och genomlysa dessa aspekter (därför att vi tror att människan kan lära sig och förändras); annars riskerar vi att ge vika för en konservativ logik (som har en mer pessimistisk syn på vår förmåga att genomskåda fördomar). Vi bör inte trivialisera risken (särskilt inte när det gäller våra barn) samtidigt som vi och barnen måste kunna ta del av litteratur och bilder utan att den passerat igenom samtida och förment medvetna föreställningar.

Om vi istället tänker att barnet kan lära sig att genomskåda fördomar och orättvisor bemyndigar vi hen med förnuft och kompetens. Men är det realistiskt? Kanske inte helt. Ändå kan man fråga sig om man bäst bekämpar säg rasism bäst genom att radera varje spår av rasism i barnböckerna eller genom att försöka utbilda en potential hos barn att genomskåda den? Oavsett synsätt finns medföljande problem.

Eftersom vi inte i ett slag kan utrota rasism och andra fördomar måste vi erkänna att det är viktigt att kunna avmaskera fördomarna. Och vilken strategi vi än väljer tar vi som sagt en risk. Personligen tycker jag att SVT gjorde rätt i att uppdatera Pippi Långstrump men samtidigt är det viktigt att erkänna att andra strategier är möjliga. Skulle SVT ha befäst rasistiska fördomar genom att låta Pippi Långstrumps far säga att han var n-kung eller möjliggjort en kritisk diskussion i hemmet som kunde ha tillämpats i andra sammanhang? Skulle SVT normaliserat n-ordet (ett ord som tidigare i historien inte alltid medvetet användes nedsättande) och hur många föräldrar hade tagit diskussionen med sina barn?

Förändrade denna ändring den diskursiva logiken bakom som kan tolkas typ ”på en söderhavsö kan vem som helst bli kung”? Även om n-ordet försvann fick en exotism, som historiskt ofta sammanlänkats med en ”kolonial” diskurs, vara kvar (det hade inte ”fungerat” att Efraim Långstrump blivit kung i England). Hade det varit möjligt att ha n-ordet kvar men diskutera varför ordet är olämpligt? Eller hade det varit bättre att inte visa avsnittet? Hur SVT än gjort skulle de ha sänt en signal och denna signal hade indirekt implicerat en strategi.

Jag tror också att det finns en fara att endast ”medvetna” föräldrar tar sig tiden och har kunskap nog att kunna förklara för barnen varför vissa ord eller bilder är problematiska. Men alternativet kan under vissa omständigheter kanske vara farligare, alltså att helt och hållet omyndighetsförklara barns kritiska potential. Att som förälder vara närvarande, som vid högläsning, innebär också att man har viss kontroll och i alla fall kan försöka sig på problematiseringar; till skillnad från om barnen möter ord, bilder och fördomar själva i andra sammanhang – utan att fördomarna bemöts. Men hur undviker vi då att det blir en klass- och utbildningsfråga? Ingen kan heller genomskåda allt, tvärtom.

Spelar allt detta ens någon roll givet att vissa individer obestridligen känner att de blir utsätta för flagranta kränkningar? Kanske bör inte den som inte utsätts för en kränkning uttala sig? Jag tror att det vore olyckligt om vi lägger mer vikt vid ”ursprung” än vid vad som sägs (oberoende av vem som säger det). Riskerar vi trots allt inte att befästa exempelvis sexism och rasism om endast vissa ”genus” och ”färgade” kan uttala sig? Kan jag exempelvis utifrån psykisk ohälsa ta mig rätten att föra talan för alla andra med samma diagnos bara för att vi drabbas av ”samma” slags diskriminering? Knappast. Snävare former av identitetspolitik riskerar alltid befästa just den sorts essentialism som alstrar diskrimineringen till en början.

Mot denna bakgrund bör man betrakta de som landar i tvärsäkra slutsatser om hur man bör tänka i sådana frågor med viss skepsis. I enskilda fall kan man naturligtvis vara övertygad vid en ”dom” men att bestämma sig för att en viss föreställning och strategi alltid bör ha företräde vore som att döma innan en rättegång påbörjats. Vi måste erkänna att frågorna är komplicerade. Kanske är det bättre att förstå de här problemen genom medvetet risktagande strategier än genom ett polariserat antingen-eller?

Om det inte finns någon absolut riskfri strategi som i ett slag upphäver alla fördomar som vi demokrater vill bekämpa, begår vi med största säkerhet ett misstag om vi inte erkänner att våra strategier och synsätt i sig alltid innebär risktagande och dilemman.

The post Vi måste fortsätta diskutera barnlitteraturen first appeared on Opulens.