HÄXJAKT. Under 1990-talet förmedlades  mer än lovligt många advokatserier via min tjock-tv, och visst, det amerikanska rättssystemet är fascinerande i sin snårighet och utgör en bra bas för fiktion. Begreppet “contempt of court” fastnade och om fiktionen har nån bas i sanning så kunde det handla om ovårdat språk eller utmanande klädsel.

Det var 90-tal och före de sociala mediernas tid. Nu är nätet en kanal för ett slags utvidgat domstolstrots. Kardashian dök upp i halvgenomskinlig klänning och lät allting bli ett stort spektakel där grundtonen var att hon står över sånt här. Ebba Busch var mer lågmäld men efter domstolsförhandlingarna om fastighetsköpet lyckades hon närmast i samma andetag se pragmatiskt på de juridiska turerna och en förlikning och samtidigt antyda att hon i djupare moralisk mening hade rätt.

Förra veckan var såklart Trump mästare i att arrogant flyta ovanpå allting. Allt avskrevs som häxjakt och politiskt motiverat. I Trumps och Buschs fall är det extra allvarligt då detta är ett förfarande vanligt i diktaturer; att politiker hävdar ett slags mer äkta moralisk rätt i motsats till juridiken. Lösningen på detta ofog är lätt: Vidga innebörden för “domstolstrots” och stoppa härmed att rättvisans gång numera mest är råvara för “content” och inte respekteras i sin tyngd.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Domstolstrots first appeared on Opulens.

HISTORIA. Dick Harrison är en utmärkt berättare, som kan levandegöra samtida historieforskning på ett trollbindande sätt, skriver Mathias Jansson som läst “Ondskans tid”.

Ondskans tid: En historia om trolldom och häxeri av Dick Harrison
Historiska Media, 2022.

Det var en gång en häxa… den tyska folksagan om Hans och Greta känner vi alla till. Hur den elaka häxan i pepparkakshuset försöker äta upp barnen, men själv blir inknuffad och bränd till döds i sin ugn. När Dick Harrison i ”Ondskans tid” ger sig i kast med häxprocesserna i Europa vänder han på perspektivet. Tänk om häxan var en oskyldig gammal kvinna som blir bränd levande bara för att några barn inte gillade henne? Hemska tanke, men tyvärr inte helt osannolik. För genom historien har kloka kvinnor (häxor), kättare, judar och andra oliktänkande blivit förföljda, utsedda till syndabockar och fått sätta livet till för alla möjliga problem i samhället som de inte haft någon inverkan på som svält, sjukdomar, naturkatastrofer och lågkonjunkturer.

Den stora häxjakten i Europa uppstår nu inte ur intet utan Dick Harrison, som den goda pedagog han är, börjar med att ge läsaren en utförlig historisk bakgrund till häxans roll i samhället och i kulturen, från grottmålningar föreställande magiker, via Mosebokens uppmaning om att ”en trollkvinna ska du inte låta leva” till dagens populärkulturella häxa.

Han pekar sedan ut vilka mekanismer och förändringar som tar sin början under medeltiden för att så småningom stråla samman och antända de europeiska häxbålen. Det gäller hur kyrkan ser på magi och trolldom, hur folktro kolliderar med kyrkans värderingar, hur lagstiftningen förändras och hur lokala makthavarnas inflytande ökar.

Dick Harrison tillhör de stora folkbildarna, han vet hur man berättar en bra historia. Han kan konsten att måla med de stora breda penseldragen för att fånga de politiska och idémässiga förändringarna i samhället, för att sedan gå ner på individnivå och lyfta fram människorna bakom statistiken.

Vi får i ”Ondskans tid” därför möta många typiska fallstudier. Som den 11-åriga Gertrud Svensdotter i Älvdalen vars berättelser om djävulen blir upptakten till de första större häxprocesserna i Sverige runt 1668. Eller Anne Pedersdatter Kasteføll som redan 1624 ställdes inför rätta i Lund för trolldom, men som först klarade sig med landsförvisning som straff. Oklokt lämnade hon inte landet utan flyttade i stället till Ystad, där hon snart upptäcktes och en ny trolldomsprocess inleddes, vilket denna gång ledde till att hon avrättades.

”Ondskans tid” ger också läsaren en detaljerad inblick i tidens föreställningsvärld om häxornas illdåd från sexorgier på Blåkulla till barnamord. Berättelser som ofta mejslats fram och fått sin form under fruktansvärda tortyrformer.

Boken är inte bara resultatet av sammanställning av tidigare forskning inom området utan Harrison lyfter även in nya rön och han är inte sen att punktera gamla myter och ifrågasätta tidigare forskning. Det finns därför tre bra anledningar att läsa ”Ondskans tid”. Det första är att det är en bred och initierad skildring av trolldom och häxeri genom historien, för det andra att den visar hur olika mekanismer i samhället kan leda fram till fasanfulla häxjakter, och då menar jag inte bara de historiska utan även de vi kan se i vår nutid. Och slutligen, Dick Harrison är en utmärkt berättare, som kan levandegöra samtida historieforskning på ett trollbindande sätt.

The post Läsvärt om häxans roll i historiskt perspektiv first appeared on Opulens.

VÅR TID. Iodine Jupiter funderar kring vad han kallar “vår tids häxprocess” och vet numera inte vilken blick han tillåts använda.

Eftersom jag är svensk och rädd för att sticka ut och att framföra min högst personliga åsikt, eller synpunkt och stå för den, säger jag att jag tänker, i stället för tycker, tror, menar, anser eller påstår. Att tänka är i mitt fall förresten en smickrande överdrift. Jag har nog aldrig tänkt en tanke i hela mitt liv.

Jag tänker att en positiv aspekt av vår tids häxprocess var att vi fick ett angiverisystem som heter duga, folk- och mediatribunaler i stället för domstolar. Ange, peka ut, döma.

Drönare som flyger utanför fönstren till sängkamrar för att se om det går rätt till därinne. Bilderna från drönaren skickas till skvallerpressen som utgör kunniga domare och avgör om det gått för hett till bakom fönsterglaset.

Det Stora Oväsendet, eller Metoo som det kallats, påverkade mig på djupet. Jag ser inte längre åt en kvinna, ty jag vet fortfarande inte vilken blick jag tillåts använda. Om blicken är klibbfri och därmed godkänd?

The post Häxprocessen fick mig att blunda first appeared on Opulens.