MINNESORD. Den danske författaren och kulturskribenten Bo Green Jensen är död. Håkan Sandell har skrivit ett minnesord med fokus på Bo Green Jensens gärning som poet.

För några år sedan kastade den i varje fall på ytan konservativa danska Weekendavisens redaktionsledning ut sin legendariske filmrecensent som skrivit i tidningen sedan 1980-talet och rapporterat från samtliga Cannes- och Venedig-festivaler.

Nu meddelar sedan några dygn tillbaka danska medier att Bo Green Jensen avlidit efter en längre tids sjukdom. Hans avresa väcker hos mig många personliga minnen. Bo Green Jensens poesi upptäckte jag under mitt sista år på gymnasiet, och då är vi tillbaka i 1981, samtidigt som jag fann fram till Michael Strunges poesi.

Michael mötte jag så på vårkanten 1982 men kom fort fram till att han och Bo Green Jensen var lyriska konkurrenter, inte så mycket till stil men vad gällde litterära motiv. Generationens självmedvetenhet var enorm, man kände sig stå för något nytt och kände vittringen av det outforskade. Men här insåg jag att det var tvunget att välja sida och stod då med Michael. Jag träffade aldrig Bo Green Jensen i de här tidiga åren även om jag hörde honom läsa upp, läste hans filmrecensioner och följde hans litteraturrapporter från USA.

Först in på 2010-talet träffades vi och, i sällskap med poeten Ulrikka Gernes, vid en bardisk på Nørrebro. Bo visade sig vara en gentleman av den gamla skolan i ordets rätta bemärkelse. Detta skulle ha gått att urskilja redan utifrån hans poesi, som alltid har haft en fattning och en mildhet som står i kontrast till de samtidspräglade hårda motiven.

Bo Green Jensens stora boksvit

Debutdiktsamlingen Requiem & Messe (1981) var inledningen till den sju band långa boksviten Rosens veje, ett begrepp hämtat från medeltidens så kallade rosenroman-diktning, egentligen en esoterisk beskrivning av själslig utveckling under kärlekens tecken, men hos Bo Green Jensen täckande en diktning närmast besatt av att söka ett adekvat uttryck för vår egen tid.

Diktsamlingssviten avrundades med mastodont-samlingen Porten til jorden, med Caspar David Friedrichs ikoniska målning av den ensamme vandraren på omslaget. Boken utkom 1986, och samma år i juli skrev jag en introduktion till bokverket i Sydsvenskan under rubriken ”En poetisk byggingenjör”, en rubrik jag inte gärna kan ha valt själv (en katedral kallade jag diktverket). Låt mig med någon alteration få citera, från den jämnt fyrtio år gamla artikeln, den känns fortfarande som att den var skriven helt nyss:

”Tematiskt sett kan Bo Green Jensen ibland påminna om Strunge, med ämnen som Europa efter bomben, rockmusik, den inre filmen, nattstämningarna, civilisationskritiken… Men bakom likheterna ligger Strunges försök att korsa tids- och rumsdimensionen, att leva ’på tværs af stjerner’. Mest lättförståeligt i den enkla insikten om att en nattlig långpromenad, i rum, även är en förflyttning i tid, mellan kväll och gryning. Green Jensen däremot är helt upptagen av tidsdimensionen, tiden är hans material och materia.”

Artikeln fortsätter med att citera ur en av prosadikterna i Stedernes mening (1985):

”Det er disse stakåndede eller bedøvede eller dybt forvirrede sekunder, som vore børn vil hviske lavt om og forstørre. Dengang Far var i England. Dengang Mor var i Norge. Altsammen i kæmpernes tid. Ikke som nu, hvor dværgene hersker. Ikke som nu.”

Lättflytande och expansiv diktning

Men det är denne poets speciella bruk av böjliga knittelrytmer och versöverklivningar som gör Bo Green Jensens diktning så lättflytande och expansiv. Tillsammans med en historiskt inläst citatteknik verkar hans versifierade storformer kunna rymma det allra mesta, och bli ett omfångsrikt stoff i episkt förlopp; “Det er løvfald her ved grænsen nu/ Og jeg lever alene med denne erindring/ Og mælkebøtter dyppet i himmel,/ Hvisken gjennem hvisken i det bløde morgenlys/…/ SALLE D’ATTENTE, jo, jeg stjæler nu:/ Jeg klipper andres ordforløb i stykker/ Og bygger mit eget hus her på grænsen/…/ Farvel, Lady Greensleeves, for siste gang,/ Det er Løvfald her og intet/ Har nogen anden mulig mening”.

Rosens veje-böckerna kom rentav att så växa ut till en spegel för hela den västerländska hög- och populärkulturen (så långt som då en 25- till 30-årig kunde greppa det), men likväl utan att mista en pulsvarm intimitet. Här likaså i ett citat från Porten til jorden: ”I haven troede jeg virkelig/ En tid lang på den store sommer,/ Men børn vokser op under rosen/ Og verden tager form, mens vi sover./…/ En ganske smuk hån er dette levn/ Af en drøm jeg havde om verden./ Den sorte rose er blomsten jeg blev/ Og den fik et nytt blad her til morgen”.

Bo Green Jensens omfattande verksamhet som filmrecensent och kulturkritiker kom att överskugga hans insats som poet, till förmån för generationskamraterna, utöver Strunge; Pia Tafdrup, Søren Ulrik Thomsen och F P Jac. I själva verket utgör han deras perfekta komplement, med sin ledigt episka stil, en bredd som de andra då inte hunnit eller aldrig hann att komma i närheten av. Michael Strunge dog redan 1986, F P Jac avled 2008, och Pia Tafdrup avslutade sin egen större diktsamlingscykel, i hennes fall i fem band, först 2022, recenserad av Carsten Palmer Schale i Opulens. Generationen har generellt sett eftersträvat mer maximalism än minimalism.

Omfattande produktion

Utöver en omfattande produktion av litterär essäistik och filmkritik så skrev Bo Green Jensen även ungdomsböcker. Det skall nämnas inte minst för att en av dessa filmatiserades i Sverige. Thomas Samuelssons PS. Sista sommaren (1981) har blivit något av en modern svensk filmklassiker, genom sitt nyttjande av ett välbekant svenskt filmhistoriskt motiv – hur en kärlekssommar med dess ljusa svävande nätter leder till oundviklig djupare kontakt med naturelementens kaoskrafter.

Jag vill gärna citera vidare från hans rikt omfattande poesi, och det hade jag kunnat göra i det längre formatet, särskilt från Rosens veje-septologin, men här passar det bättre med några rader från diktsamlingen Den store epoke (2004); ”Så går han runden i værelserne,/ lukker dør efter dør bag sin ryg,/ dræber røde vågeblus,/ det ulmer i mørket som øyne i skoven/…/ I det minste rum trækker han skodderne til/ og lägger seg på sengen/ med armene foldet over brystet/ som en død ridder eller et frysende barn”.

Mina tankar går till Bo Green Jensens tre döttrar, som han ofta berättat om i sina texter i Weekendavisen.

The post Bo Green Jensen – en expansiv och episk poet first appeared on Opulens.

LYRIK. Håkan Sandell presenterar den franske poeten Jean Follain. Vi får ta del av fyra dikter som Sandell tolkat i samarbete med universitetslektor Jacob Carlson.

Den franske poeten Jean Follain (1903-1971) introducerades först på svenska för femtio år sedan med en handfull dikter översatta av Gunnar Harding och Lasse Söderberg. De tolkningarna går att finna i antologin ”Fransk poesi 1910-1970” (1974).

Gunnar Harding uttryckte sig den gången som så om Follain att han ”hämtade stoffet till sin poesi främst från två källor, den lantliga miljön i vilken han växte upp i och den franska historien”. Det är en bra sammanfattning.

Poeten kom från Normandie, från en liten by utanför Saint-Lô. En stad som för övrigt bombades till ruiner under andra världskrigets slutfas.

Tillsammans med Jacob Carlson, universitetslektor i franska vid Göteborgs Universitet, har jag här valt och tolkat fyra tidigare oöversatta dikter som utgör exempel på Follains gåtfulla formuleringskonst.

Jean Follain blev redan under ungdomen parisare, och försörjde sig sedan i huvudstaden som jurist.

Kanske uttrycker hans dikter nostalgi efter ett mytiskt hägrande Frankrike. Men det är de lyriska detaljerna som står i centrum för poetens intressen – den lilla detalj som gör livet levande i en skildring, inte de stora historiska linjerna.

Man kan komma att tänka på skissalbumen till storheter i fransk konst såsom Géricault och Delacroix. Dikterna är alltid korta och innehåller oftast färgord som om de var målade.

Dikterna kan liknas vid vinjetter som placerar sig i utkanten av de officiella och stora händelserna. Innanför ett mästerskap som ligger i att skapa magi på endast få diktrader. Det kan se enkelt ut, men så finner man där likväl ofta en sinnlig och säregen strålglans.

Det är en öppen fråga om Jean Follains stil skall räknas till en nyorientering i surrealisternas fotspår eller till efterkrigstidens ”existentialister” och i det senare fallet avses då mer jordnära poeter som Francis Ponge och Eugène Guillevic. Likt dessa var han – inte olikt en framställare av stilleben – upptagen av de vardagliga föremålen, tinget-i-sig, som även hos honom möter resterna av ett klassiskt mer högstämt språk.

Den barndomens förtrollning poeten känt i Normandie skildrade han även i flera prosaverk. Han överlevde striderna efter mobiliseringen 1940, men avled likafullt dramatiskt, överkörd en vårnatt nära Seine i Paris 1971, strax utanför den dåvarande biltunnel som löper ut vid Quai des Tuileries.

HÅKAN SANDELL

4 dikter av Jean Follain

Tecken för resande

Resande över ändlösa vidder

när ni får syn på en flicka

som i skinande händer tvinnar

ett väldigt, svart hårsvall,

och när ni

dessutom skådar

en häst som ligger död

inte långt från ett nedsläckt bageri,

då kan ni av dessa tecken förstå

att ni nått människornas skara.

Måltid

Från den vita

något kantstötta tallriken

äts en blodig köttbit,

kvinnan män törstade efter

syns inte längre till;

på den blåa väg

som senare blir röd

går stora hundar förbi

som om de hittat

ett sätt att finnas till

i alla tidevarv

genom att bära husses namn

i halsbandet på brickor av koppar

och utan rädsla för natten.

Kvinnan och det utklädda barnet

Med stort mod under ödets slag

på kvällen av en karneval

ledde en kvinna ett flickebarn

utklädd till narr vid handen,

stadens monument höjde sig

framför deras ivriga steg

och bjällrorna klingade

på den tudelade dräkten

till hälften röd till hälften gul,

flickan alldeles blek som himlen.

Par

Mannen gick ut för att se,

hans kvinnas hud skälvde till

nära blommor, aldrig så naken

som när denna kväll drog

förbi övergivna flammande plogar;

tillbaka i rummet som fått tjäna till allt

betraktade han ett ansikte

och en överkropp nästan som nya,

klänningen som låg slängd ifrån sig

liknade för ett ögonblick

den svarta flaggan

från anarkins

och de gamla föräldrarnas tid.

Tolkningar av Jacob Carlson och Håkan Sandell

The post Jean Follain – En målerisk parisisk poet first appeared on Opulens.

LYRIK. Så här i juletid presenterar Håkan Sandell en dikt av den irländske poeten Patrick Cotter.

Ytterligare en dikt av Cotter finns att läsa på Retrogarde.org.

Här uppe i Oslo ligger cannabisdoften tät kring de sista dagarna av julhandel. Annat är sig mer likt. I gathörnen säljs de hemlösas julbok. Egentligen har gatumagasinet =Oslo som är förläggare till julboken en bredare bas än så och säljs av diverse olycksdrabbade grupper. Det rör sig om säljare som kan räknas i hundratal.

Jättejulgranen på Karl Johan som står och lyser, är den sedvanliga mellanfolkliga gåvan från Kanada (medan Norge i sin tur skänker en gran till London). Det sker också utdelning av matpaket vid Oslo centralstation. Förra årets julafton uppgick folkräkningen vid denna utspisning till runt tusen personer, som radade upp sig i kön. Det är nog inte den gängse bilden av den norska oljerikedomens huvudstad. Och detta får mig att tänka på en irländsk dikt som jag läste i början av det här året när den nyligen hade publicerats

Patrick Cotter heter poeten, och han är född 1963. Diktsamlingen bär titeln ”Quality Control at the Miracle Factory” (2025). Och dikten som jag nu har översatt är att betrakta som en kort elegi, detta både till ton och ämne. Dikten bär för engelskspråkiga läsare inom sig ekon av W H Audens berömda elegi över Irlands nationalskald William Butler Yeats, ”He disappeared in the dead of winter…” (En dikt skriven direkt efter att Yeats avlidit i januari 1939.)

Liksom i Sverige domineras poesiscenen på Irland av huvudstaden. Den tredje staden i storleksordning, Galway, har samlat en del poeter kring förlaget Salmon Poetry. Men det var i landets andra stad, Cork, som det nere på sydkusten först växte fram en fristående poesiscen. Vare sig Thomas McCarthy, Gerry Murphy eller Patrick Cotter har lockats att följa den vanliga uppflyttningen till Dublin. På sin sida har man så Cork Poetry Festival, för att inte tala om ett mildare klimat. Nedåt kusten fanns även Derek Mahon (1941-2020), som många på Irland ansåg lika värdig det Nobelpris som 1995 tilldelades Seamus Heaney.

Just under den perioden, 1995-1996, var jag bosatt på Irland och kom att hälsa på hemma hos familjen Cotter ett par gånger i Cork-förstaden Blackrock. En liten före detta hamnby som kvällstid under lyktorna mest av allt liknade ett piratnäste, där John Silver i vilket ögonblick kunde förväntas halta fram längs den stenlagda kajen. Patrick visade sig vara något i min irländska omgivning så pass ovanligt som en antikatolsk socialist, som effektivt befriade mig från i varje fall ett par av mina keltiska drömmar för att i stället placera mina fötter på fastare jord och få mig att se sprickorna i det irländska nationsbygget.

Cork – med sin gamla franska stadsdel där flyktingar bosatte sig under religionskrigen, sina många öl- och whiskeybryggerier, och sina påfallande små ekonomiska villkor i stadens södra och norra arbetarstadsdelar, sina marknader med gammalt skrot – påminde då mest av allt om ett Storbritannien ytterligare några decennier tillbaka i tiden. Senare kom den ekonomiska uppgången, det så kallade Celtic Tiger-fenomenet, och EU-medlemskapet. Men bubblan sprack, och fattigdomen återvände, bara med den skillnaden att bostadspriserna nu hade gått upp. Hemlöshet tillkom till de tidigare gisslen och cirkeln var sluten.

I diktsamlingen ”Quality Control at the Miracle Factory” skymtar detta nya Irland på varenda sida. I avdelningar med namn som ”Songs in a Time of War” och ”The State of the Blessed Dead”. Det finns i Patrick Cotters poesi en kombination av stor ömhet och ett bryskt socialt raseri. Fast orättfärdigheten möter överallt, förblir livet en gåva, intensivt uppfattad och skildrad.

Cotter har mer gemensamt med tidigare generationer poeter än det omedelbara nuets, där han kryssar fram mellan politik och religion, insisterande på konstens egen kraft. Ofta är han retorisk, men likaså snar att slå den egna retoriken i bitar.

HÅKAN SANDELL

PATRICK COTTER:

Elegi över en hemlös kvinna död vintertid i Cork

Fyrtioåriga styvbarn, gift endast med

de taklösa gatorna. Mitt eget ansikte

dig så välbekant som hörnskarp vind,

jag var den som aldrig gav tillräckligt,

som skrapade djupt i jeansfickorna

efter pengar och fick upp ludd eller

mynt i de gamla metallerna, ett tarvligt

utbyte för dina leenden. Vanessa var

ditt tusenkronorsnamn men billig växel

din vareviga levnadsdag. Där du så väl

kände vår gång och var klirrande näve,

fast aldrig lärde du känna ditt klientels

hem och härd, och nu till föga glädje

är dig kremationens värme, fåfängligt

föll tårar över ben med huden avbränd.

Din hud som borde ha tänts upp av pärlor

och dränkts in i väldoft, L’Oréal, Chanel.

The post En kort elegi av Patrick Cotter first appeared on Opulens.

LYRIK. Håkan Sandell återvänder här till av minnet Kristian Lundberg (1966-2022) som ung poet. Han kan därtill presentera några ungdomsdikter av poeten. Dikter som nu publiceras för första gången.

Kristian Lundberg debuterade 1991 med diktsamlingen ”Genom september”. Det är en diktsamling man gärna griper alla tillfällen att citera från; ”Du låter/…/ reva det knastrande höstseglet som/ inte för oss någonstans”.

Sydsvenskans recensent jämförde den gången boken med det tidiga århundradets sekelskiftsdekadens. Svensk Bokhandel lät Kristian Lundberg presentera boken med egna ord: ”Jag ville bestämma klyftan, definiera det öppna och uppenbara såret, mellan mig och det som utspelades omkring mig. Ordet, den förtätade bilden, skulle namnge mörkret i mitt nedsläckta pojkrum.”

Den unge Lundbergs formulering säger oss ett par saker. Dels att uppväxten inte hade varit alldeles lätt, dels att han fortfarande hade en tro på bildspråket som bärande element för skrivandet av poesi.

Första mötet med Kristian

Men förhistorien hade då redan varit ganska lång. Jag mötte Kristian sommaren 1986 – och det är lätt att minnas vilket år det var. Under våren hade Olof Palme blivit mördad och den danske poeten Michael Strunge avlidit. I april 1986 inträffade så Tjernobylkatastrofen. Det var med andra ord ett omskakande år.

Kristian Lundberg var redan en skrivande poet när vi träffades för första gången. Från Malmös anonyma östra utkanter dök han upp i vår krets när det var poesiuppläsningar. Han tog vid ett tillfälle oombedd scenen i besittning och började läsa en lång dikt om konstnären C F Hill. Det var en dikt som tycktes sakna slut.

Bevarade dikter

Jag och Kristian hade mindre för vana att visa upp dikter för varandra än vad som var vanligt i vår gruppering, den som kom att bli känd som Malmöligan. Men några få diktfragment av Kristian från slutet av samma år har kommit att bevaras av mig. Det är dikter som härmed presenteras för första gången. Poeten var 20 år, ännu ofärdig och trevande, men något av tonen kan kännas igen från vad som komma skulle.

Vad jag vet med säkerhet är att han ofta skrev om dikter i ständigt nya versioner, enstaka dikter kunde så finnas i upp till tio olika versioner, i kortare och längre varianter.

En obetänksam livsföring lät annars inte ana noggrannheten med dikterna. På tal om bildspråk kunde Kristian ibland även prata i bildspråk. Vid ett tillfälle beskrev han en persons dåliga samvete ”som rutten halm”.

Kristians läsning utgjordes det året och de år som närmast följde bland annat av Petter Bergman och Birgitta Trotzig. Den sistnämndas prosalyriska svit ”Ordgränser” från 1968 höll vi båda för genial. Själv skrev Kristian ännu ganska vaga dikter, där det hellre sades för lite än för mycket. Men de var stommen som det kom att byggas något större på.

HÅKAN SANDELL

Kristian Lundberg: tre diktfragment, hösten 1986

Jag är utan ljus i mitt rum.

Ute i badrummet slår vattendroppar ner i det grönskimrande

badkaret. De rotar sig i en fast linje från kranen.

Jag betraktar mina händer, mina lår.

Jag öppnar handen över bröstet.

Jag låter hjärtat dra salt genom kroppen.

Min kropp är en muskel redo att detonera i döden.

*

Det djupa andetaget efter natten

när handen lossar sitt grepp runt hjärtat.

Generationer vaknar upp i den här morgonen vi älskar.

Generationer födda i portuppgångar som berusade skuggor

av ett kommande Hiroshima. Jag drömmer om en långsam dag,

där vi dör, som årstiderna växlar i en journalfilms bakgrund.

Det finns en plats idag för min resa.

Den sträva kyssen av vin i hjärtat.

*

Kärnan klyver frukten

Taggarna runt kastanjen är utan synd

och skalet bär sina taggar med smärtsam

skönhet. Är det hösten?

The post Kristian Lundberg – ett knippe ungdomsdikter first appeared on Opulens.

LYRIK. Håkan Sandell presenterar här en dikt av Attilio Bertolucci – ”Oktobernatt”.

Från den legendariske Pier Paolo Pasolini – vars poesi jag tillsammans med Nina M Olsson översatte och presenterade i ”Olycksaliga generation” (2020) – ledde spåret vidare till en annan italiensk poet, en god vän till Pasolini, nämligen Attilio Bertolucci (1911-2000). Låter namnet bekant? Då är det helt säkert genom poetens berömde son, filmregissören Bernardo Bertolucci. Internationellt känd för moderna filmklassiker som eposet ”1900” och ”Sista tangon i Paris”, med Marlon Brando i huvudrollen, senare kom ”Den siste kejsaren”.

Familjen Bertolucci hörde hemma i den lilla byn Casarola, på Apenninernas sluttningar. Familjehuset hade varit i släktens ägo sedan 1500-talet. Den stenbyggda gamla gården och de karga omgivningarna är helt avgörande som bakgrund i Attilio Bertoluccis diktning. Också när poeten gifte sig blev han kvar i huset, och hustrun flyttade helt enkelt in.

Först när Attilios far närmast kört honom på porten, med motiveringen att “något stort väntade”, flyttade paret till Rom. Om detta stora är att se som Attilios diktning eller som sönernas insats är svårt att avgöra. Attilios söner blev båda filmregissörer. Bernardo under just Pasolinis upplärning, men även lillebror Giuseppe kom att sätta sitt namn till en stor mängd filmverk.

På svenska fungerade Brutus Östling som förläggare för poeten, med ”Sovrummet” (1992), den bredvid ”Viaggio d’inverno” mest omfattande diktsamlingen.

Själv föredrar jag Bertoluccis tidiga dikter, i stort sett oöversatta, med undantag för ett par enstaka antologidikter en gång i tiden av Estrid Tinggren.

Den dikt som jag här valt ut, ”La notte d’ottobre”, passar till årstiden. Den är orimmad också i original, och som en liten detalj skall en kommentar ges. Uttrycket ”Orientens fånge” verkar rymma en klassisk anspelning, osäkert om den syftar på Ludovico Ariosto (”Den rasande Roland”) eller Lord Byron (”The Corsair”), oavsett med en vag syftning åt kärlekens håll.

HÅKAN SANDELL

Oktobernatt

Väckt av dina ensliga rop,

vän av den sorgsna oktober,

skuldfria uggla! Väckt i en natt

där drömmar svärmar likt bin,

en surrande svärm

skakande sina eldiga lockar,

sina skäggs blonda strån,

fast med ögon så rödgråtna.

Du ropade svårmodigt,

som en Orientens fånge,

under den klarblå himlen.

Och jag kunde höra mitt hjärta slå.

The post Dikt: ”Oktobernatt” av Attilio Bertolucci first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Håkan Sandells dikter är, trots den orostid i vilken de är skrivna, fyllda av visdom, värme och tillförsikt.” Det skriver Erik Bovin om poetens senaste diktsamling ”Under jagande moln”.

Under jagande moln av Håkan Sandell
Fri Press

Det är något speciellt med Håkan Sandells persona. Iakttagbart redan på klädstilen. Grandiost så det förslår. Mer än en gång har han poserat på ett porträttfotografi med långt bakåtkammat hår, vit kavaj och svart skjorta. En outfit som snarare för tankarna till italienska maffian eller popscenen än samtidspoesins trånga och svagt upplysta scen. Många i ”landet Jante” har nog retat sig på honom. Kanhända är han mera fredad från den sortens irritation och avund i Norge, där han bor sedan flera år tillbaka.

Sandell är en känslig betraktare

Men det är givetvis till dikten man går för att lära känna en poet. Så vem är han – poeten som nu är aktuell med sin tjugofemte diktsamling – ett slags poesins Björn Ranelid? Inte alls! Faktum är att Sandells poesi överlag är mindre självcentrerad än generationskamraternas diktning. I stället för att vara navelskådande är han en känslig betraktare vars poesi lyder under en humanistisk tappning av credot: Ecce homo (Se människan).

Om man får tro Jonas Thente, som han formulerade det i en recension av ”Begynnelser” (DN, 21/12, 2004), hämtar Sandell inspiration från ”barder, schamaner, druider, runmästare, profeter och heliga dårar”.

Visionära anspråk

”Under jagande moln” är andra delen i en trilogi som inleddes med ”Där våra floder rinner samman” (2024). Om den föregående delen tog sin utgångspunkt i vattnets element kretsar denna samling kring tid (uppfattad som vår samtid med glimtar av tillförsiktens blick riktad mot framtiden). Sista delen är enligt uppgift tänkt att gå i ljusets tecken.

Håkan Sandell anno 2025 skiljer sig inte nämnvärt från den poet som undertecknad stiftade bekantskap med i ”Skisser till ett århundrade” (2006) och ”Gyllene dagar” (2009). Sandells poesi bär fortfarande visionära anspråk och står således ännu i opposition mot allt som andas avförtrollning och förenkling.

En produktiv fas 

När han 2020 gav ut den bastanta samlingsvolymen ”Urvalet så: dikter 1981-2020” var vi nog många som trodde att punkten var satt för hans författarskap. Det nya och allt annat än glada 20-talet har för Sandells vidkommande dock hittills utgjort en synnerligen produktiv fas.

Vad som hittills varit utmärkande för denna trilogi är en dragning åt det elliptiska utan att någonsin hemfalla åt minimalism. Trots att poeten i allt väsentligt är sig lik är det således tydligt att han slipat sitt uttryck, förtätat sin dikt. Smaka bara på dessa rader:

”Bara en fråga kvar för min del,
när även jag går till sista mötet,
skall döden öppna sig i kärlek?”

Sandells ordmåleri

I ”Under jagande moln” tecknar Sandell en oroväckande bild av vår samtid, präglad av ”innovation och nedgång”. En AI-revolution har som bekant inletts, en kulturell skymningstid råder samtidigt som konservativa och reaktionära krafter vinner terräng i samhället.

Ändå är det en njutning att läsa. Hans blick är inträngande och fylld av omsorg – likt en målares, en Gauguin eller van Gogh, skillnaden är att poeten målar med ord:

”- – – och varje dag efterföljdes snart av att
den sagolika kvällshimlen skimrade

i undergångsrosa med lila strimmor
och brandgula fält genom bilavgaser.
Liv, död, med bara frihetens skiljelinje,
rökröd skönhet, skönhet oöverträffbar,”

Sandells diktning kommer att stå sig

Sandell läser man dock inte bara för att han likt Baudelaire lyckas sila skönhet ur skymning och dekadens, utan lika mycket för att stå ut med den ovisshet som är lätt att stämpla som signifikativ för vår tid. Dessa dikter tycks vara utmejslade i en fast övertygelse om att det är möjligt att fånga vår tid utan att stirra sig blind på den. Samt att nästan allt annat är att föredra framför närsynta servettdikter. Helt rätt!

Jag börjar bli mer och mer övertygad om att hans diktning kommer att stå sig. Håkan Sandells dikter är, trots den orostid i vilken de är skrivna, fyllda av visdom, värme och tillförsikt.

The post Håkan Sandell diktar med visdom, värme och tillförsikt first appeared on Opulens.

MINNESORD. Nyligen avled författaren och litteraturvetaren Peter Luthersson vid 70 års ålder. Håkan Sandell ser tillbaka på en långvarig vänskap och minns en sann vän och stor man.

En ung Peter Luthersson kunde skymtas i Kungsparken sommaren 1983 i Malmö. Det var då som han utomhus satt och skrev på sin doktorsavhandling ”Modernism och individualitet”. Därefter for han till Paris för avhandlingens slutspurt. Han såg i sitt mörka välklippta hår lika bra ut som den unge Bernard-Henri Lévy hade gjort. Peter hörde ännu inte till vår närmaste krets där i parken, men han var ett trevligt och temperamentsfullt tillskott. Kallprat hade han inte tålamod med, men litteratur gick det alltid bra att tala om. Den med tiden omtalat kulturkonservative kunde fortfarande räknas till det vänsterpolitiska lägret, men det gjorde vid den tidpunkten alla vi kände. Peter Luthersson var bredvid Bo Cavefors, som jag lärde känna senare, en av de intelligentaste människor jag råkat.

Längre fram under 1980-talet kunde man träffa en äldre generations poeter i Peters och hustrun Annikas stora lägenhet på Malmös Sofielund, en då fortfarande ruffig stadsdel med såväl en boxningsklubb som en mc-klubb i kvarteret. Här dök Göran Printz-Påhlson upp från Cambridge och fyllde på egen hand upp det mesta av en soffa men med ett visdomskapital likt Buddhas. Från Lund kom poeten och SvD-kritikern Tommy Olofsson, i sina yngre år mer direkt och konfrontativ. Där fanns också Clemens Altgård, en katt bland hermelinerna, inväntande sin tid. Tillsammans med Oscar Hemer bidrog de till att under Staffan Söderbergs ledning göra Sydsvenskans dåvarande kultursida så levande och läsvärd.

Från Sydsvenskan rekryterades Peter sedan till Stockholm och Svenska Dagbladet, med förmedling av Sven Delblanc om jag minns rätt, men som önskad efterträdare av Lars Lönnroth. Peter skulle aldrig återkomma mer än sporadiskt till Skåne. Rötterna fanns i Smålands Jerusalem (Jönköping), rätt långt från Stockholms övre kulturmedelklass och föräldrarna arbetade i hotellbranschen.

Nåväl, men Peter inleddes en storhetsepok för Svenska Dagbladets kultursida, som med tyngden från Lars Lönnroth i behåll fick ytterligare profilering och förnyad motivation, för att inte säga stridbarhet. En renässans faktiskt, Ingrid Elam har redan använt begreppet i sin beskrivning, och det är sant. Mats Gellerfelt fanns kvar från Lönnroth-tiden och kultursidan blomstrade.

De runt åtta åren på Svenska Dagbladet slutade likafullt i konflikt, då tidningsledningen ville bryta kulturchefens självbestämmande. Luthersson svarade på detta med det moraliska kurage som så sällan står till att finna, trots alla beredvilliga moralister. Han svarade med det lilla, allt åtskiljande, ordet: Nej. Och avgick sålunda. Därmed blev han den sista helt oavhängiga kulturchefen i svensk dagspress. SvD:s kultursida kom senare med Lisa Irenius som kulturchef att sakta driva utför och har med tiden blivit en blek liberal avbild av Dagens Nyheter. Och då vill man nog hellre läsa originalet.

Under Peters, som jag nu med smärta konstaterar, sena år, återknöt vi den fördjupade kontakten. Bakom honom låg alltså Svenska Dagbladet och den likaså tidskrävande förläggartiden på Atlantis. Nu var han, inte utan belåtenhet, en fri skriftställare. Böcker från hans penna utkom i strid ström; ”Förlorare”, ”Erfarenhetsunderskott” och ”Ur dagboken”.

För mitt vidkommande så tillbringade min mor sin sista tid i livet på vårdhem och sjukhus runtom i Stockholm och Uppland. Under mina åtföljande långvariga vistelser i Stockholm tog Peter, på mina icke-besöksdagar, med mig ut till olika Stockholmsmuseer. Något som utgjorde ett medvetet underlag för samtal. Bland Medelhavsmuseets artefakter tvistade vi om de unga miljöaktivisterna vars metoder Peter betraktade mindre positivt. Men på Etnografiska museet, stod vi, den dagen tillsammans med Johan Lundberg, i gemensam fasa över hur samma missionärer som sammanställt samlingarna avhånades på ett textplakat, ditplacerat av de politiskt korrekta som styrde och ställde på museet, ”alltid i takt med tiden” som Peter sade, “först av alla när tiden ändras”. Medlöpare med andra ord.

Medlöpare är ett ord som klingar komiskt i sammanhanget, också när jag tyngd av sorg skriver dessa rader. Ty Peter Luthersson var på alla vis detta ords verkliga motsats. Obesticklig, intakt, renhårig och kompromisslös i trygg kontakt med sitt inre och sitt samvete. Ja, så lätt det kom för mig nu att skriva i imperfekt: v a r. Men tomrummet efter Peters tydliga och varma närvaro kommer att kännas av många gånger under åren framöver. Möjligheten att få ett väl genomtänkt ord tillbaka från det innersta av en sådan personlighet blir något att djupt sakna. Sådana vänskaper uppstår, för min del, inte med lätthet.

Häromnatten dog alltså Peter Luthersson, som en innerst inne sann romantiker, i sin älskade hustrus armar. Hennes och familjens är den större förlusten. Men vi är flera som kommer att kunna säga till varandra: Jag har känt en verkligt stor man!

The post Minnesord över Peter Luthersson first appeared on Opulens.

LYRIK. Håkan Sandell presenterar här den samtida tyske poeten Klaus Anders. Vi får ta del av tre dikter i Sandells tolkning till svenska.

Jag har tolkat tre dikter från det samtida Tyskland, som i sitt stämningsmåleri likafullt kan påminna om Goethes dikt i våra svenska skolantologier, ”Über allen Gipfeln ist Ruh’”. Tre dikter för senvintern, som i Sydtyskland är tidig vår. Den första diktens kyndelsmässodag infaller i år tidigt, den 2 februari. Poeten heter Klaus Anders, och är boende i Rheinland-Pfalz, vid Rhens bräddar.

Klaus Anders debuterade i sen ålder 2003 men har sedan dess hunnit utge ett tiotal diktsamlingar i rask följd. Han är även verksam som översättare av norsk poesi, där han i olika utgåvor hunnit med moderna klassiker som Olav H Hauge och Rolf Jacobsen, men även yngre norska poeter som Ulrik Farestad och Eirik Lodén.

Dikterna här är naturlyriska småstycken, men där varje ord räknas och orden samspelar med tystnad och pauser. De är hämtade ur diktsamlingarna “Sappho träumt” (Berlin, 2018) och “Nachtgesang einer Zitrone” (Hamburg, 2024). Poeten är, på föredraget avstånd, del av en nyklassisk strömning i tysk samtidspoesi.

HÅKAN SANDELL

Tre dikter av Klaus Anders

Februari

Av månaderna är februari längst,

fyrtio dagar, eller mer, nätterna

fylls av oroande drömmar. Om än

det ljusnar efter Kyndelsmäss –

när mandel blommar över skiffersten,

och ned över vinfälten: intränglingen,

klockjulrosen, som när bruten stinker.

Även från snön: kvarhängande återsken

till föraning. Men hjärtat, är nu så trött,

och färdigt till att lägga sig i mossan,

dit citronfjärilarna redan hunnit komma

för att, ljuslätta, dansa över snöfläckar.

Till sömnen

Åh sömn, på dina ugglevingar

vi glider in i tystnade rymder

där ändå rädslor fyller oss,

och andra, mjukare, drömmar.

Omfamna mig, slut mina ögonlock,

och åt larven som snurrat sitt hölje

skänk frid, stärk också koltrasten,

som fast så utmattad, ändå sjöng.

Nadeshda Miller,

flasksamlerska

Hon jagar på, håller än

jämna steg med världen.

Men gav upp för längesedan.

Detta växer som mossa växer,

omärkligt och svårupptäckt

mellan april till varm oktober,

men lyser grönt under vintern.

Alltid på nytt noga bortskrapat,

alltid där på nytt, tillbaka

HÅKAN SANDELL
info@opulens.se

The post Tre dikter från det samtida Tyskland first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Han är inte bara en sanningssägare utan även en klarsynt betraktare,” skriver Erik Bovin som läst Håkan Sandells nya diktsamling ”Där våra floder rinner samman”. En bok han betraktar som en höjdpunkt i Sandells författarskap

Där våra floder rinner samman. Nya dikter 2023–2024 av Håkan Sandell
Bokförlaget Faethon

”En romantiker i en oromantisk tid” – så beskrevs artisten Peter LeMarc i en hyllningskonsert av densamme som förevigades för SVTs räkning. Formuleringen är hämtad från ett mellansnack av Tomas Andersson Wij. Det samma skulle kunna sägas om poeten Håkan Sandell. En välkommen anomali i den annars så avförtrollade samtidspoesin.

Där våra floder rinner samman kan ses som ett syskon till hans förra bok Jorden öppnar portarna (2023). Här föreligger nämligen formmässiga och tematiska likheter. Även i denna bok avslutas varje dikt med ett kommatecken. Dikterna kan således betraktas som oavslutade samtidigt som de hakar i varandra.

En biblisk influens avspeglas i valet att dela in sviterna i böcker: ”första boken”, ”andra boken” och så vidare. Innehållet är dock långt ifrån saligt. Sandell predikar inte – han är bara uppriktig med vad han ser. I likhet med förra diktsamlingen är det sent på jorden – den yttersta tiden, för att tala bibelspråk. En skymning har lagt sig över de samhälleliga och kulturella tillstånd som här blottläggs. Ett slags nedgångstid avtecknar sig, med historiska paralleller:

”vår tid är som om medeltiden krockat

in i renässansen, med rubinstrött splitter

bort över trottoarkanten från bromsljus

och annat skrap från fresker och graffiti.

Primitivt går i säng med framåtskridande,

tro på korncirklar möter identitetstvivel,

holistisk filosofi står intill fotbollshuliganer.”

Samtidigt är Sandell en poet som riktar sökljuset mot tillvarons paradoxer, fast förvissad om att man inte behöver välja mellan ljus och mörker. Även i en mörk era som vår gör poeten rätt i att fånga det liv, den skönhet och kärlek stunden bjuder.

Allt går vidare trots krigen, katastroferna och förfallet. Förtröstansfullt kan tyckas men också… sjukt, inte sant? Sandell undviker truismen och gör det därigenom möjligt för läsaren att se den andra sidan av myntet: ”När orkanen passerat läggs nya tak. / Under stilla förfall fortsätter businessen. / Efter ett spektakulärt självmord, vardag.” Och nog är det allt bra kallhamrat, av tiden och människorna, att ständigt fortsätta, oavsett vad, och aldrig dra i nödbromsen.

Denna bok gavs ut i slutet av förra året och riskerar att gå samma öde till mötes som den föregående boken som snålt nog endast fick några få recensioner. Synd eftersom jag vågar påstå att dessa båda diktsamlingar utgör en höjdpunkt i Sandells författarskap. På ett sätt är allt sig likt och läsekretsen kommer att känna igen sig. Utvecklingen gäller precisionen och språket som har slipats och förfinats.

Håkan Sandell har, så vitt jag vet, aldrig varit i takt med sin tid. En poesins Odd Nerdrum – ja, så har jag tänkt efter att ha sett dokumentären om denna norska målares unga efterlöpare William Heimdal (”Renässansprinsen”). Paralleller kan onekligen dras. Sandell har för den sakens skull, det bör tilläggas, aldrig vänt samtiden ryggen. Han är inte bara en sanningssägare utan även en klarsynt betraktare. ”Jag vet bara vad jag ser”, som han skriver. Och sådana betraktare, tänker jag, det har en narcissistisk tid som vår knappast för många utav.

The post Håkan Sandell ‒ en klarsynt poet med precision i uttrycket first appeared on Opulens.

LITTERÄRA KLASSIKER. Håkan Sandell argumenterar för att esoterikern Aleister Crowleys storhet som poet har förbisetts. Främst på grund av att han vägrade att knyta an till modernismen.

Under fyra vintermånader låg min mor sakta döende. Jag bodde på olika små lopphotell, och pendlade om förmiddagarna över till det sjukhus eller hospice där hon befann sig. Stockholm låg runt mig som en kulturell saltöken vid en civilisations slut, eller så såg jag det med mörka ögon, där jag snubblade ”hem” över T-banestationernas uteliggare och trängde mig förbi trygghetsvärdarna. Men jag hade upptäckt att 1800-talspoesin gav mig en liten smula mer tröst, och även mer intellektuell stimulans, än den 1900-talets modernism som fanns tillgänglig i antikvariaten.

En modernism vilken nu tycktes mig mindre emotionell, ytligare, och trots sina anspråk på att ge ett autentiskt och direkt uttryck åt själen i skrift, likafullt något som ofta kan genomskådas, när man väl har knäckt koden, till att gälla variationer på en uppsättning fasta formler. Detta var sedan länge en av retrogardismens hållpunkter, som en konträr hållning, men denna gång kände jag det mer in på skinnet. Den vanliga åsikten i kulturlivet av idag är annars att 1800-talets ”rimmerier” är ytligare, och att den egna formen av modernitet står för djupsinnet.

Den brittiska viktorianska poesin

När min mamma dåsat bort i sjukhussängen eller när jag själv inte kunde sova om nätterna, gav jag mig allt djupare in i den brittiska viktorianska poesin. Först läste jag allt av Shelley. Sexhundrafemtio tättryckta sidor är ingenting när man har hela nätter på sig. Shelley som är evigt ung, lyrisk som ingen annan, suverän och lättflytande.

Därefter allt av Wordsworth, som jag alltid varit skeptisk till. Dock fann jag snart att hans sena produktion är mycket bättre än sitt rykte, där han går från romantik till klassicism men också till formellt mästerskap. Efter detta läste jag Tennysons samlade poesi, som genom sin musikalitet och ständiga latenta depression gick mig rätt till hjärtat.

Swinburne hade jag redan läst det mesta av, en inspirerad och skönt monoton poet. (Som den walesiska poeten Gwyneth Lewis en gång sade till mig; ”I do feel that he could go on without me”.) Jag lyckades även få med mig pärlorna av Dante Gabriel Rossetti, som huvudsakligen finns bland sonetterna, och hittade också de få genistrecken hos George Meredith, och till sist, den visionära, Elizabeth Barrett Browning, innan jag akut började få slut på läsning. Först då kom jag att tänka på Aleister Crowley.

Crowleys ”complete poetry”

Varför så denna långa inledning till en essä om Crowley? För att få förklarat, också stämningsmässigt, hur jag kom fram till hans poesi. Således inte som något appendix till hans gedigna rykte som ockultist eller som spännande satanist. Inte utifrån hans allmänt skandalösa rykte som opålitlig narkoman och ”the world’s wickedest man” (en gammal löpsedelsrubrik från brittisk eftermiddagspress), nej, utan som en poet i successionen av stor brittisk romantisk, viktoriansk och sen-viktoriansk poesi, en minor classic ibland de många ”mayor poets”.

Det hade inte tagit mig mer än fem dagar att få Crowleys ”complete poetry” postad från England. Det tog däremot ett gott stycke längre tid att få läst den ibland snåriga samlingen och att skapa mig en helhetsbedömning av hans lyrik. En lyrik som liksom det brittiska 1800-talet i övrigt bär på inslag av läsdramer och långa diktcykler. Men jag läste alltså Crowley, så långt detta är möjligt, som en vilken poet som helst, och hans poesi för dess egen skull. Och snart förundrades jag, varför hade ingen ens antytt hur pass hög kvaliteten ofta är i dessa dikter?

Crowleys eftermäle

Crowleys eftermäle som poet har blivit lidande av inte bara föraktet för hans ”satanism”, alltså hur man då bland annat vänder sig till naturandar och elementarkrafter, eller av vår offentlighets kategoriska nedlåtenhet mot allt vad man i höghastigheten hinner stämpla som ”New Age”. Utan lika mycket, tror jag, att Crowleys poesi har förbisetts av det faktum att han inte attraherades av modernismen när den kom på modet, utan höll fast vid en äldre kompositionsstil.

Pound och Eliot

Man ser skillnaden mellan det gamla och det nya – och ser också vilken annan slags poet Crowley hade kunnat bli – om man jämför T S Eliots debutmaterial i ”The Waste Land” mellan hur det såg ut före och efter Ezra Pounds omfattande nerstrykningar. Det var Pound som förändrade den post-symbolistiske Eliot, starkt beroende av Coleridges balladformer, till en komprimerad och hårtslående modernist. Jag har numera lämnat polemiken bakom mig, och båda stilarna har sina fördelar. Eliot som modernist lämnar plats åt läsaren att fylla i med sina känslor, där man relativt ordknappt serveras de nödvändiga stämningarna. Men hans gamla stil har också sina fördelar, då den är mer långsamverkande och magiskt mässande, mer invaggande till övertygelse.

1800-talets stora stil

Vid denna 1800-talets stora stil höll Crowley fast, en stil som verkligen inte handlar bara om ”rim”, och vilken bidragit till att göra honom bortglömd som poet. Medan litteraturhistorien skrivs med sin gamla övertro på kronologisk utveckling, ja, med en inbyggd kulturhistorisk utvecklingstro som inte ens den brett akademiskt uppbackade postmodernismen klarade av att skaka oss loss från.

Det finns för jämförelsens skull även några svenska motsvarigheter till saken, där till exempel Bertel Gripenberg hade stått betydligt mer etablerad idag om han följt de finlandssvenska kollegorna Edith Södergran och Diktonius in i den tidiga modernismen. Men nu är det som det är, man får ta hela påsen, Crowley med sina stora tillgångar, och med sina konservativa brister. Vad gäller åtskilliga av Crowleys dikter så måste man som läsare kunna acceptera några avsnitt med plattityder för att nå fram till de lyriska höjdpunkterna. Att ge sig tid att bedöma en dikt till dess helhet, för att se dess värde, ibland ansenliga värde.

”Venus”

En sådan dikt – och jag kunde ha börjat utifrån många andra ställen – är Crowleys dikt ”Venus”, en Venus-hymn som först stod på tryck i diktsamlingen ”Oracles” (1905), vi är alltså då strängt taget egentligen framme i den edwardianska eran, men också redan framme vid de sista årens produktion innan Crowley lägger poesin på hyllan (utöver de dikter han fortsätter skriva för rent ritualbruk i magiska ceremonier).

I diktsamlingen är många av dikterna daterade från världens alla hörn, efter att Crowley, under dessa år slösande spenderat en god del av ett arv på en omfattande jorden-runt-resa. Venus-hymnen bär undertiteln “Written in the temple L. I. L., No. 9, Central America”, och ger en liten antydning om att den västerländska venuskulten i dikten kommer att blandas med Maya- och Aztek-indianernas, vilken omfattade en kärleks- och krigsgudinna, personifierad av planeten Venus (en kombination man likafullt känner igen från Ishtar- och särskilt Astarte-gudinnorna, hos vår egen civilisations delvisa uppkomst i Mellanöstern).

“Venus” inleds påfallande svagt, om än möjligen kultiskt; “Mistress and maiden and mother”, för att så övergå i det snarast pinsamma; ”But thou art in the above, and thy kiss is not for me”. Hjälp! Här hade en Ezra Pounds vassa penna snabbt kunnat stryka fram en betydligt starkare dikt. Samtidigt är dikten lika snar till att etablera även acceptabla passager, som visar på tidssammanhanget med de främsta senviktorianska poeterna och inte minst på Crowleys beroende av Swinburnes poesi; ”Surely my songs are gone down as leaves in the dark that are blown;/ Surely the laurel and crown have faded and left me alone”. Men det är först när man ser på dikten som helhet och dess idéinnehåll som man inser att Crowley inte alls är så dum som han kan verka i sina klenaste rader, utan tvärtom är en driven metafysiker som vet vart han vill med sin dikt, fastän några strofer kan vara transportsträckor.

Ett ljus i mörkret

Crowley besjunger Venus som ett ljus i mörkret, men klagar parallellt i sin dikt över att ha följt passionernas väg och därigenom ha lämnats tom och besviken. Han anser sig likafullt ha härdats; ”Passion and pleasure and pain have stung me, and lost their stings”, trots den efterlämnade känslan av vilsenhet och död, av den urholkade jordiska tillvarons upplevda tomrum.

Det är just i det slagets skildringar som poeten kan låta ganska konventionell (alltså 18oo-talskonventionell – vår egen tid har andra poetiska konventioner, de flesta fattar inte detta ännu) och som kan kräva läsarens påfrestade tålamod (vad skall vi jämföra med hemmavid, den samtide Oscar Levertin?). Det sitter i dikten till och med en väntande gam på en gren, nåväl, vi är i Centralamerika. Men dikten blir alltså depressiv: ”Thy love-song unheard or unspoken, and I cannot see thy star”. Den nya kärleksreligionen (så som Crowley själv såg sin ”satanism”) stod ännu inte möjlig att förverkliga.

”En kärlek som gör sig till spegel”

Men Crowley är ändå Crowley, och så vänder dikten, dess tonfall blir till hymn eller en hädisk bön till Venus om styrka, en styrka likt tigerns och panterns (här tar den västerländska diktens metaforförråd överhand gentemot centralamerikas omgivande fauna), han ber om minotaurens krafter till sig själv och sin dikt, och förebådande de italienska futuristerna (modernismen har nog ändå sina rötter i sekelskifts-dekadensen) så ber denna hymniska dikt rentav om ”en kärlek som gör sig till spegel” för ”krigets fasa och själ”. Vad som följer därefter i dikten är kanske inte som tankeinnehåll så djupsinnigt ändå, en dos feminism, en dos sado-masochism (enligt Freud är också sadisten egentligen masochist) och rent gammaldags pornografisk stil (”my form is vaster grown”), men gestaltningen i stroferna kommer likväl inte långt efter de största viktorianska poeterna. Diktens sista fjärdedel, där poetens hjärta blir till ”the centre of light”, gör diktens helhet övertygande som hymn till Venus/Astarte:

For love has an equal soul, and shares an equal breath.
I am nought – and thou the whole? It were not love but Death.
Give me thy life and strength, let us struggle for mastery,
As the long shore´s rugged length that battles with the sea.

I am thine, I am thine indeed! My form is vaster grown,
And our limbs and lips shall bleed on the starry solar throne.

—

My nails are in thy flesh; my sweat is on thy brow;
We are one, we are made afresh, we are Love and Nature now.

Crowleys speciella temperament

Vid Stillhavskusten är även en av hans tämligen få kortfattade dikter daterad, ”March in the Tropics”, och visar hur Crowley även någorlunda behärskar den poetiska ekonomin också i koncentrerad form. Här står knappt ett ord för mycket, innanför ett förvisso ganska konventionellt motiv, motivet av – innanför ett eurocentriskt perspektiv – de tropiska ländernas avsaknad av årstider; ”What ails thee, earth? Is not the breath of Spring/ Exultant on thy breast? What aileth thee,/ O many-mooded melancholy sea?/ Hear the swift rush of that triumphant wing”.

Blandningen av uppgivenhet respektive vitalism och livsdyrkan, känner vi igen från den nyss genomgångna dikten. En kontrast till mer tempererade länder ges; ”Listen! the whole worlds heart is listening!/ In England now the leaf leaps…”

Dikten är fint genomförd, som om hos någon av hans samtida mer eller mindre namnkunniga poeter. Särarten återfinns snarare i Crowleys speciella temperament, utöver i hans mer generella litterära tillhörighet till den (franskpåverkade – en fransk sjukdom kallade Tennyson den) brittiska sekelskiftesdekadensen. Men så här magnifikt avrundas diktens andra och sista strof, där han beskriver det sydliga Mexiko, med slående bilder:

Earth bears her fruit, but unrefreshed of death.
In winter is no sorrow, in the dry
Harsh spring no joy, while pestilence and pains
Hovers like wolves behind the summer’s breath.

Abstrakta begrepp visualiseras

Detta slags hymniskt anlagda poesi blir annars ofta mångstrofig men en annan kort dikt är ”Chant to be sung unto Our Lady Isis” (1901); ”Roll, through the caverns of matter…/ Gleam in the world of the dark…/ For the light of the dawn is in me…”. Detta utgör kultbetonade befrielselängtande hyllningar innanför gnostisk eller förkristen mytologi. Som när poetens kringflackande liv, i resedikter fört honom vidare till Indien och till bearbetningar av hinduiska och buddistiska motiv, och han även där möts av en ”mörk” gudinna, nämligen Kali (ur den efterföljande diktsamlingen “Gargoyles” (1907); ”Round about her neck is set/ The holy rosary, skull by skull”.

På nytt besvärjs destruktiva men potentiellt förnyande naturkrafter: ”Birth, I accept the furious course…/ Therefore, O holy mother, gnash/ Thy teeth upon my willing flesh”. Och nog är det i det följande snarast romantiken och Coleridge som ligger bakom när så här pass abstrakta begrepp görs visuella innanför ett rentav planetärt och kosmiskt perspektiv, där Kalis armar inte mer är att betrakta som av mänsklig natur men begrepp:

The mazes of her many arms
Delude the eye; they seem to shift
As if they spelled mysterious charms
Whereby some tall grep ship should drift
Out to a windless, tideless sea
Motionless from eternity.

Vitalistiskt självförverkligande

Återgången till naturreligion hade utropats redan i samlingen ”The Temple of the Holy Ghost” (1901). Gammaltestamentliga motiv, från Crowleys barndom och stränga uppväxt (mamman tillhörde en kristen sekt), gör sig även påminda, som i en sonett om profeten Jesaja; ”My eyes are lightning, and my tongue a sword”. Men målet är ett, transcendentalt, till synes icke-kristet, och vitalistiskt självförverkligande, att bli ”Myself the sun-bright sword”. Men poeten är ännu splittrad till sin ambition och sina ideal, mellan rosenkreuzarens ”sad-slow life” av disciplinerad meditation och sin svårbehärskade dyrkan av sataniska kvinnor, mest i hans fantasi, där ”Fire and black stars are melted in thine hair/ That curls to Hell…”

Ständiga erotiseringar

Dikternas ständiga erotiseringar kan en masse sedda an bli aningen tröttande. Liksom hos Swinburne är Sapfo först och främst lesbisk, ett motiv för sexuella angelägenheter. ”Ode to Sappho” (1905); ”While my fingers enring/ The white limbs of thy sleep/ And my lips suck the lips/ Of the house of my dream”. Det gäller ju då inte de övre läpparna, och man kan också bli något matt av de återkommande två varianterna av antingen sadistisk eller masochistisk synvinkel. Men det är personliga särdrag hos Crowleys sinnlighet som det kan vara bäst att tidvis bortse från för att se dikternas mer allvarliga avsikter.

Poetens intresse för sexualmagi

Det omtalat ”sataniska” hos Crowley, hans poesi inkluderad, kan anses ligga i hur det sker en identifiering av den högre personlighetspotentialen hellre med styrka än med medkänsla, eller – som i ett beryktat exempel, den samtida Rasputins Khlyst-sekt – att vältra sig i det lägre för att frigöras i det högre, i tankesammanhanget att befrielsen/förverkligandet sker via (den judisk-kabbalistiska) Sefirots lägre ”Malkuth”-sfär.

Det innebär att när Crowley inte oväntat diktar ett ode till Synden (”Sin: an ode”, 1901), om än innanför en huvudsakligen negativ beskrivning; ”the mistress of the barren sea” och med sitt ”wide black breast”, så uppfattas hon inte desto mindre som en ny dags budbärare, en ”Spirit of the dawn, begotten of the night”. På motsvarande sätt som Kali som gudomlighet, i föregående exempel, trots sin ”hideous mouth” som i dikten dricker ”this hearts blood”, likafullt anses efterlämna något ”deathless and divine”.

Det är en diktning som delvis är att se som illustrationer till poetens intresse för sexualmagi. Något som för övrigt även den ett par steg försiktigare, och Nobelprismottagande, poeten William Butler Yeats, med samma rötter som Crowley i sekelskiftets esoteriska strömning, kom att utöva i sitt äktenskap (med Golden Dawn-prästinnan George Hyde-Lees) och, vagare antytt, inkorporera i dikter.

Dekadensens estetik

De renodlat dekadenta motiven, dekadens för dekadensens egen skull, är annars många hos Crowley under dessa år kring sekelskiftet 1900. Litteraturhistoriskt brukade det hävdas att den franska symbolismen/dekadensen knappast passerade kanalen, i varje fall inte innanför poesin, men saken har omprövats av litteraturvetarna de senaste decennierna.

Crowley är inte fullt så extrem satt i ett tidssammanhang med brittiska poeter som Oscar Wilde och den likaså ”queere” diktaren John Addington Symonds, eller som sagt Swinburne, och inte minst när läst samman med de mer jämnåriga poeterna Arthur Symons och Ernest Dowson.

Dekadensens estetik skiljer sig drastiskt från den modernistiska – en modernism vilken formar smaken helt fram till vår egen tid – genom att hylla det morbida och det erotiskt aparta.

Idag när subkulturella element är på väg att bli mainstream (vackra unga män och kvinnor som dricker blod från varandras halsådror på Netflix) kan kanske denna sida av Aleister Crowleys poesi uppskattas mindre fördomsfullt än tidigare. Han diktar nämligen gärna om skräckmotiv, häxor, odödlighet, supergudar, dödsriken, astrologi, bisexualitet etcetera. Aleister Crowley närmar sig i hög hastighet alltså vår egen tids populärkulturella intressen.

Barockartat bildspråk

Annat blir avlägset sekelskifte och fjärran dagar, i en dikt till och om ”White Poppy” (Vit vallmo) dyker det upp menader ur tidens kitschiga salongsmåleri, de bär färgerna av blekgrönt och rosor, och diktens insmygande “leopardmönstrade tass” känner man igen från Rose+Croix-konstnärer och symbolistsalongerna.

I dikten “Melusine” (1903) beskrivs sagogestalten spännande som att hon bär stålögon och ismun. Crowleys bildspråk kan i sådana stunder bli närmast barockartat komplicerat; ”This love – a red hypnotic jewel/ Worn in the forehead of a fate”.

I denna sin otrygga värld av ”pale ghosts of blood”, där jaget i dikten beskriver sig som viktlöst; ”See! I am floating far/ Beyond space and sun and star”, så har vi kommit till ett svävande habitat där poeten tycks överbrygga sekelskiftsdekadensens estetik med det tidiga 1800-talets romantik. Ibland tycks han vara helt tillbaka hos Shelley och Coleridge, som i The eyes of Pharaoh (1907); ”But in the hell-glow of those eyes/ The ashen skull of Pharaoh shone/ While as the moonrays that surprise/ The invoking Druse of Lebanon”. Det blir trots allt för poetiskt reaktionärt.

En lätt hånfull humor

Crowley verkar själv ovetande om sin stils brister, när den håller sig svävande eller när den fort riskerar att bli dammig. Förklaringen kan ligga i en personlighetsgrundande brist på självironisk distans, jag menar då inte att en poet skall vara humoristisk men att självironi ger en självdistans som skapar kritiska perspektiv också på den egna texten.

En form av avstickande och lätt hånfull humor kan man likafullt absolut lägga märke till, som i den fiktiva ramen vid Crowleys anonyma utgivning av diktsamlingen ”White Stains” (1898) där det i ett förord hävdas att det rör sig om ett dokument över sexuella perversioner utgivet av endast medicinskt intresse. Eller i den varningstext, ett slags ”parental advice”, som inleder läsdramat ”Orpheus – A Lyrical Legend” (1905); ”May I who know so bitterly the tedium of this truly dreadful poem be permitted to warn all but the strongest and most desperate natures from the the task of reading… One should/…/collect the criticisms of an enlightened press, and inscribe them on the [poets] tomb”.

Crowleys ”Orpheus”

Dikten sammanfaller tidsmässigt med Crowleys andra och sista stora satsning som poet. Längre fram övergår hans poesi som sagt till att huvudsakligen förse honom och hans omgivning med texter för ceremoniellt och rituellt bruk. Hans ”Orpheus” utgör ett initiationsinriktat kultiskt verk, men är samtidigt ett delvis ganska lekfullt läsdrama med flera poetiska höjdpunkter. Detta inleds med en dialog mellan Orfeus och den ringledande musan Kalliope och följs av en lång rad individuella gestaltningar av naturfenomen och tider på dygnet och året, ibland med samma funktion som kören i det antika grekiska dramat. Formen tillåter även insprängda fristående dikter och fungerar eklektiskt. Inte olikt till exempel vad William Morris som poet hade använt som kompositionsmetod i sin egen helhetsvision ”The Earthly Paradise” (1870).

I diktcykelns första ”bok”, utav fyra, berättas hur Orfeus är son till Kalliope. Han har återvänt till jorden, han har legat ”half dead, half slumbering,/ Curtained in Eurydice’s hair,/ Clothed in serpents kisses…/Caring only if my lover stays”. Han bönfaller Kalliope om att som vapen skänka honom diktens gåva; ”That musical lyre of thine!/ Passion and music and peace,/ Teach me the tune of the vine!”.

Kalliope ges å sin sida i dikten ett slags hela jordens röst, samlande naturelementen och stjärnvärlden, men hon omfattar också det eviga, inte olikt den nordiska völvan.

Orfeus blir först skrämd av gåvorna, rädd för lyra och eld och det ofattliga. Efterhand lär han känna dem alla, vinden, molnen, dimman, regnet och snön, floderna, bergen. ”The Children of Earth” bjuder på ett första inkilat lyriskt körverk; ”Our hair deep ladden with the scent of earth…/All these as lives of autumn and of spring…/ Deep music darker than tempestuous airs”. Efter att ha färdats genom även årstider och århundraden börjar världsalltet på allvar att uppsöka hans lyra. Men skall det vara honom möjligt att bryta även dödens makt, går även tröskeln till dödens mysterium att överträda?

O thou who are seated,
Invisible king,
The never-defeated,
The shadowy thing.

Det låter som något H P Lovecraft hade kunnat dikta, men detta är dödsguden, Kronos, och vi är framme vid de djupgående metafysiska intressen (”the dusty corridors of Time”) som alltid kännetecknat och kom att forma Crowleys liv. Men Crowley handhar också ett svar. När blomningen återkommer på akacia-buskarna i skuggan av dödsträden cypress och idegran (här får man hänga med i den symbolistiska teckentolkningen) blir det synligt för poeten att döden inte finns, den är en mask buren över tingen. Detta utgör dock ett provisoriskt svar, och i den tredje delen av diktverket skildras Orfeus/Crowleys resor i dödsriket, men detta skall jag inte gå in på här.

Den natur diktjaget tills vidare möter visar sig till sin negativa sida kylig och hjärtlös, för att bli levande törstar den efter mänskligt blod. Naturen är allslukande (som kvinnan, skulle psykoanalytikern konstatera), den bär jorden på sitt knä, och urgrundens kaos vid sin panna. Visionen är kosmisk: ”Mother of Erebus and Night, that ploughs/ With starry-sandalled feet the fields of fire”.

Naturen talar

Lyra och harpospelare blir ett; ”I am the lyre and thou mine harper”, säger naturen till diktaren. Om sig själv säger naturen, för att ge ett exempel på en komplett strof och som ligger på nivå med den klassiska persiska poesin – ”Naturen”, som gudinna, talar:

I am: the least, the greatest: the frail life
Of some small coral-insect still may tremble
With love for me, and call me queen and wife;
The shy plant of the water may dissemble
Its love beneath the fronds; reply to strife
With strife, and all its tiny being crumble
Under my rough and warrior husband-kiss,
Whose pain shall burn, and alter, and be bliss.

The whole flower-life of earth and sky and sea
From me was born, and shall return to me!

Stora ambitioner

Detta är ambitioner som i den stora poesin, Dante, Milton, Blake. Om ambitionerna inte hela vägen räcker till för Crowleys omfattande Orpheus-verk, så vill jag mena att Crowleys kompletta poesi likväl inte utgör ett dåligt bud på en världsåskådning.

Det vore välkommet om någon skulle vilja sammanföra hans poesi med en helhetlig förståelse av den esoteriska och magicermoniella verksamhet som skapat hans namnkunnighet. Jag har för min del denna gång önskat hålla de två världarna isär, esoterikerns och poetens. Det är förmodligen absurt, men ges stöd av hur Crowley själv, åldrande på 1940-talet, i tillbakablickande samtal tillsammans med kollegan Charles Richard Cammell, fortfarande först och främst ansåg sig för poet. Helt har han däri knappast misstagit sig.

The post Aleister Crowley som poet ‒ ”Pale ghosts of blood” first appeared on Opulens.

MEMOARER. Håkan Sandell har fördjupat sig i biografiska texter om Paul Celan och då i synnerhet poetens tidiga år i Paris och förhållandet med Brigitta Eisenreich. ”En ung förälskelse i ett framtidslöst sårbart ’nu’,” som Sandell beskriver det.

Paul Celan hör, tillsammans med Rilke, Trakl, George och Benn, till de främsta tyska 1900-talspoeterna. Celan kom ur den tyskspråkiga judiska stora minoriteten i Bukovina, som efterhand hade getts en bättre ställning innanför den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin, men tilldelades Rumänien efter 1:a världskriget, och idag är en del av Ukraina.

Celan överlevde Förintelsen i diverse arbetskompanier och arbetsläger, på rumänskt territorium, medan föräldrarna dog (mamman som arbetsoduglig sköts av tyskarna, i skydd av rumänsk fascism). De helt första efterkrigsåren levde Celan i Bukarest och Wien, innan han blev varaktigt boende i Paris. Där han försörjde sig bland annat som översättare. Han översatte franska poeter som Rimbaud, Apollinaire och Michaux till tyska, och från ryska Mandelstam, Blok, Jesenin. 49 år gammal dränker sig Paul Celan i Seine, 1970.

Minnesbilder av Paul Celan

Jag har just hämtat in försummad läsning av en under pandemin inköpt men överbliven bok, en antologi med textutdrag där femtio vänner och kollegor minns Celan, under hans tidigaste år och senare under Paris-tiden. ”Mit den Augen von Zeitgenosssen: Erinnerungen an Paul Celan” (2020). Enastående formulerade är Jean Daives läsvärda minnesbilder och dessa finns redan översatta till svenska. Den som vill fördjupa sig kan alltså göra så i Jean Daives bok som utkommit med titeln ”Under kupolen”, översatt av Daniel Pedersen, på Ellerströms 2012, och i nyutgåva på Faethon, 2024.

Jag hade också stort utbyte av en kortare text av Gisela Dischner, längre fram professor i litteraturvetenskap vid universitetet i Hannover. Men allra mest fastnade jag för Brigitta Eisenreichs minnen. Hon kände Celan långt tidigare under Paris-åren (från 1952), där hon försörjde sig som au pair och på andra tillfälliga jobb medan hon utbildade sig till etnolog/antropolog. Detta var den mest levande texten, vilket fick mig att gå vidare och införskaffa hennes självständiga memoarbok ”Celans Kreidestern” (2010).

Gisela Dischners minnen

Men först några rader om Gisela Dischners minnen, vi är då i 1960-talets Paris. Hon och Celan konkurrerar om orginalutgåvor av Kafka hos bouquinisterna. Han pekar ut lägenheten där Michaux sitter och arbetar för henne, och de diskuterar Gottfried Benn. Men något att föra vidare: Dischner gör sig några noteringar kring Celans röst, just sådant som annars ofta försvinner med människor. Hon beskriver det som att hans röst var mjukare och mörkare vid diktuppläsningar än i samtal. Och att när han pratade om Osip Mandelstams liv och öde, skriver hon, blev röstläget högre och hårdare ”mit deutlich österrreichischem Akzent”. Mandelstam som förvisades under Stalin och senare dog i transitläger är en uppenbar identifikationspunkt för Celan. Till eventuell hemdialekt återgår vi vid emotionell upprördhet.

En kärlekssaga

Så tillbaka till Brigitta Eisenreich, bakom hennes ståtliga (efter)namn döljer sig en sann kärlekssaga, som politiskt inkorrekt nog inleds ungefär samtidigt som Celan gifter sig med franska Gisèle Lestrange (som Edith Aron beskriver apropå hennes konst i en annan text som ”allt mer blomstrande”).

Eisenreich hade dykt upp 18-årig i Paris, tysktalande från Prag, och åtnjöt som au pair trots den njugga lönen friheten i fristående boende med egen ingång och fransk fördomsfrihet. Mobiltelefon har man som bekant inte 1952, men hon har en krittavla utanför sin dörr, och när Paul Celan sökt henne men hon varit utgången lämnar han meddelanden, i krita, ibland bara en liten ”anonym” davidsstjärna. Men ofta hör hon honom vissla från gatan det överenskomna temat ur Schuberts ”Unvollendete” (den 8:e symfonin), vilket måste ha visslats högt, då hon bodde i vindsvåning, vad jag förstår på 6:e våningen. Efterhand hänger hon i stället ut en liten “flagga” när hon är hemma, för att bespara vännen-älskaren de många trappstegen.

Även Eisenreich beskriver Celans röst, den är ”angenehm und wohlklingend”, jämn och utan betoningar, heter det. Hon kallar honom “från första stund älskansvärd”, men är också klar över att det kommer att bli en “svår relation”. Efter Celans – ännu opublicerad och absolut okänd – första besök i hennes vindskupa tömmer hon inte askkoppen efter honom utan spar cigarrettfimparna. Kärleken dem emellan förblir outtalad i sentimentala ord, men fortsätter under hela nio år, fram till 60-talets början. I Celan-biografierna lämnades detta länge föga eller inget utrymme. Men desto intressantare så här, ingen genikult och ingen kulturindustri kring den berömde diktaren, utan en ung förälskelse i ett framtidslöst sårbart ”nu”. Paris-stämningarna från 1950-talet är härliga. Som så många beskriver hon en ännu glest trafikerad huvudstad mellan silvergrått skimrande fasader.

Insyn i Paul Celans poesi

Eisenreichs minnesteckning av Celan är bredvid Jean Daives den mest personligt berörande och stilistiskt säkra som jag tagit del av. Det ges glimtar av insyn i Celans poesi, men Eiesenreich väcker också intresse för hennes egen person och livshistoria. När de möts är Celans debutdiktsamling ”Mohn und Gedächtnis” ännu under arbete. Efter några år in i deras förhållande utkommer Celans andra diktsamling ”Von Schwelle zu Schwelle”. Den översättning man då tar för given är: Från tröskel till tröskel, kanske med bibetydelsen, på både tyska och svenska: vid dödens tröskel. Men Eisenreich berättar att de samtalat om ordets dubbla betydelse, att Schwelle även betyder sliper, som i sliprar under järnvägsspår. Och Celan kommer i samtalet även in på hur han under de tidiga ungdomsårens tvångsarbete i Moldavien (mellan juli 1942 och februari 1944), bland annat deltog i att lägga räls. Eisenreich funderar i efterhand på om boktiteln syftar också på sådant anläggningsarbete, kanske också med en skrifttematisk dubbelbetydelse.

Brigitta Eisenreich själv

Men Brigitta Eisenreich själv? Hon återkommer, som om hon urskuldade sig själv, eller kanske snarare honom, till det vanliga med osäkra kärleksförbindelser i efterföljd av kriget, och till en tidens misstro mot de stora orden och de säkra löftena, till en samhällelig oro och en längtan efter att hinna uppleva kärlek i sitt liv innan det är slut. Ett tema som en flitig memoarläsare kan igenkänna från historierna som berättats av motståndsrörelsernas (överlevande) medlemmar. 1955 tar hon, med ett långt tyskt ord för ett kort ingrepp, Schwangerschaftsunterbechungen, ”graviditetsavbrott”, alltså abort av deras gemensamma barn. Hon gör detta som varande ogift mor. Hon reser då ensam, som tidens sed var, till abortkliniken över gränsen. Efteråt drömmer hon att hon är tillbaka i sin egen mors sköte. Återvänd till Paris möter henne ingen på järnsvägsstationen, och hon har bestämt sig för att relationen framöver skall vara av vänskaplig natur. När hon ser Celan på nytt ändrar hon sig.

Paul Celan och politiken

De diskuterar ofta politik samman, Ungern-upproret, franska intellektuellas stalinism. Celans grundhållning är anarko-kommunistisk, frihetlig socialism, Kropotkin och Landauer, han är anti-stalinist. Litteratur pratar de självfallet mycket om, och återkommande också den antisemitism som fortfarande sticker upp huvudet i den tidens Västtyskland. Men mot slutet av 50-talet tycks förhållandet mer självmedvetet, hon börjar notera i en anteckningsbok, och Celan börjar bli berömd, en litterär celebritet, Georg-Büchner-Preis tilldelas honom 1960. Medan Celans ytterligare förhållande, det till den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann, naturligt nog kastar en skugga över det egna. Eisenreich klarar inte att helt förlora den älskade mannen, men som hon skriver, ”die Hoch-Zeiten unserer Beziehung waren vorbei”.

Förhållandet klingar av

Under 1960-talets första år börjar så förhållandet sakta klinga av. Celan önskar att Eisenreich och hustrun, Lestrange, skall bli närmare vänner, ”wie Schwestern”, men detta fungerar dåligt, och ingen av ”systrarna” visar större intresse för projektet. Celan fortsätter kontakta henne, de nattvandrar på kajerna, men hon klagar, han bälgar konjak, han låter henne inte sova. Celans krigstrauman börjar komma upp till ytan. Eisenreich är några väsentliga år äldre nu, och mer kritisk, hon finner honom självuppslukad, samlivet försämras, det vackra är borta. De går isär.

Paul Celans död

Följer gör tillfälliga möten på boulevarderna, 1968 och 1969. Vid det sista mötet berättar Eisenreich att hon nu har en liten dotter och Celan förklarar sig glad över detta, men har ingen ytterligare kommentar. Några månader senare är han död. Eisenreichs mor ser dödsrunan i en tysk tidning. När Brigitta Eisenreich i slutkapitlet, och ett långt liv senare, försöker sammanfatta sin ungdomsförälskelse, kring vad det gav och vad det tog, så fattas henne orden. Kring sin hals ‒ gamla damen ‒ bär hon fortfarande den guldkedja Celan en gång gav henne.

The post Paul Celan ‒ ung poet i Paris first appeared on Opulens.

LYRIK. Håkan Sandells nya diktsamling “Jorden öppnar portarna” är en rik bok i den bemärkelsen att den ger dig mycket, anser Erik Bovin.

Jorden öppnar portarna av Håkan Sandell
Smockadoll förlag

Vad har Håkan Sandell och Johan Jönson gemensamt? Frånsett att de är poeter. Bland merparten av de som har läst dem lyder nog första reaktionen: ingenting! Men de är båda maximalister.

Deras produktionstakt är iögonfallande, de skriver omfångsrika, mastiga böcker. Jönsons textmassor utgör ofta ett hopkok av bekännelsedikt, civilisationskritik, avancerade teoretiska begrepp och citat (ofta förvanskade). Han utsätter därtill gärna boksidorna för typografiska utsvävningar. Sandells dikter är ofta långa och bildtäta. Norska poeten och kritikern Gunnar Wærness har beskrivit hans dikter som ”anti-minimalistiske”, en ”poesi med ekstra alt” (Vårt Land 13/2-2021). Om det vore en tävling skulle dock Jönson avgjort vinna med sina otympliga, ibland över tusensidiga diktböcker.

De är också svåra att recensera, att zooma in på ett enskilt verk ter sig egentligen  meningslöst. Det kritikern ställs inför är ingenting mindre än en livlig, poetisk verksamhet. Mer adekvat vore det att försöka summera, tolka och värdera vad Jönson eller Sandell åstadkommit under, säg, en fem- eller tioårsperiod. Den sortens tematiska kritik ser vi dock inte mycket av på dagens kultursidor.

Om Jönson är hårdför språkmaterialist är Sandell en lika hårdför retrogardist. Vad de tycker om varandras poesi vet jag ingenting om.

Sandell kommer nog alltid vara förknippad med Malmöligan, en mytomspunnen litterär gruppering som var aktiv från mitten av 80-talet fram till 1993, men som likt den danska förebilden och vännen Michael Strunge, kom att lämna bestående avtryck i den nordiska samtidspoesin.

Sandell och Kristian Lundberg betraktas nog som de mer namnkunniga ur ”ligan”. Likaså Lukas Moodysson, även om långt ifrån alla känner till filmregissörens bakgrund som poet. Vår kulturminister Parisa Liljestrand hade inte ens gjort sig skyldig till en fadäs om hon, i ett intervjusammanhang, kallat Moodysson en ” fantastisk författare”. Efter att nyligen ha återvänt till en del av hans poetiska verkslista kan jag intyga: förvånansvärt många dikter håller fortfarande. Ruben Östlunds litterära gärning däremot, den är ännu oskriven.

Gällande Malmöligans bidrag till samtidspoesin samt deras insatser som solister, kort efter upplösningen, går det att konstatera att Sandells diktning, vid denna tidpunkt, ännu inte riktigt håller måttet. Han uppvisade tidigt ett hantverkskunnande och en djup förtrogenhet med gamla versformer. Det finns dock något tillkämpat över dessa tidigare dikter. Kanske var Sandell slav under sin egen poetik, hämmad av sina bestämda idéer om hur poesi bör se ut. Vissa av dikterna hemfaller dessvärre åt pastisch.

Hellre läser jag då av 90-talsproduktionen – förutom Moodysson – Martti Soutkari, Per Linde och Clemens Altgård. Medlemmar som undgick att hämmas av gruppens traditionsmedvetna hållning och tidigt fann sin egen röst.

Mycket kan sägas om denna poet, men han kan knappast beskyllas för att vara trendkänslig.

Men det var då, numera skriver Sandell med betydligt säkrare hand. Förlaget Smockadolls beskrivning låter en förstå att det är sent på jorden i den värld som skrivs fram i Jorden öppnar portarna. Och han gör rätt i att dikta om klimatkrisens konsekvenser, med brinnande skogar och artutrotning, men även om konsekvenserna av människans egoism liksom krigets, senkapitalismens och den kulturella förflackningens konsekvenser. Men rollen som domedagsprofet klär honom inte, och det vet han om.

Mycket kan sägas om denna poet, men han kan knappast beskyllas för att vara trendkänslig. Därför är det symtomatiskt att han, nu när många andra poeter klär sig i svarta kåpor, väljer en annan väg: hoppets och tillförsiktens väg, trots allt. Missförstå mig inte. I dessa bistra tider finns det skäl att vara orolig och förkrossad. Men att deppa ihop och betrakta allas vår sits som utsiktslös leder knappast någonvart.

Dikten ”Imorgon och imorgon”, utgör en rörande gest; en äldre poet vänder sig till en yngre generation med budskapet om att ingen generation är en förlorad generation:

Det står er alla fritt att bära er tids kläder
med samma självklarhet som dess åsikter.
Att se öarna stå gröna innanför kärlekens
kritcirkel och tänka att den utgör en värld.
Se solen med sitt gamla guld stå präglad
över en om aldrig så förlorad guldålder.
Blir detta en nedgångstid, så likväl din tid.

I denna anda fortsätter dikten. Alla har rätt uttrycka livslust och passion, även i krigstider. Ja, kanske särskilt då – som ett motvärn mot människans onda sidor, i en tid när de är som mest manifesta.

Varje dikt avslutas med ett kommatecken. Ändå ser jag dem inte som ofullständiga, åtminstone inte ofullständigare än andra – alla dikter är ju i viss mening oavslutade.

Med detta grepp betonas snarare hur dikterna hakar i varandra och bildar ett episkt flöde. Vilket inte hindrar mig att läsa honom på det sätt jag föredrar: långsamt, endast ett par dikter per lässession. Jag som i vanliga fall avskyr att bli pådyvlad läsmanualer kan inte låta bli att konstatera att Sandell avnjuts bäst i lagom dos.

Varje dikt är ett konstverk. Det fanns en tid när det kunde sägas om alla dikter i en samling. De var skrivna för att kunna lyftas ur sitt sammanhang, och ändå flyga. Varför äger färre och färre nutida dikter denna kvalitet?

Gammalt måste dö för att nytt ska kunna födas – löper som ett mantra genom boken. Sandell trotsar modernitetens linjära tidsuppfattning genom att ge uttryck åt en cyklisk: ”på ett hjul delar slut och början samma märke.”

Här finns även dikter som på ʼpoetiskaʼ utropar: ecce homo! Se människan! Hos Sandell antar dessa bibelord formen av ett humanistiskt credo.

Jag hade kanske väntat mig att en retrogardistisk poet skulle dröja mer vid nostalgin än Sandell gör här. Därmed inte sagt att han inte går i dialog med det förflutna. Även i denna bok återfinns bibliska och mytologiska referenser. Men i stället för nostalgi: carpe diem. Sandell besjunger alltså nuet i hög grad, men också framtiden. Det är dock inte en självhjälpsgurus utrop. Sandell påminner: vår perception får aldrig bli så selektiv att den bortser från stanken från soporna och gatans smuts.

Här finns även dikter som på ʼpoetiskaʼ utropar: ecce homo! Se människan! Hos Sandell antar dessa bibelord formen av ett humanistiskt credo. Poeten tycks hysa en outtalad önskan om att läsaren ska våga se alla människor och inte, som somliga, vika undan blicken från uteliggare, narkomaner och andra marginaliserade existenser.

Jag vet vad ni tänker: det här har vi hört förr. Och visst, Sandells poesi uppsöker man kanske inte i hopp om att drabbas av nya och radikala insikter. Själv stortrivs jag likväl i hans poetiska landskap som är på en gång mytiskt, existentiellt, romantiskt och urbant.

Sandell uppnår poetisk precision genom att, likt andra visionära diktare, sammanföra till synes oförenliga element. Som poet har han onekligen en del gemensamt med poeter som Charles Baudelaire, Edith Södergran och T S Eliot men också – ja, faktiskt – Walt Whitman, i synnerhet denna diktsamling har något whitmanskt över sig.

Mer än en årstid avtecknas; som starkast lyser ändå vårens element. Vårens tvetydighet har vi alla erfarit; en övergångsfas som andas nytändning. Det är vältajmat av Smockadoll förlag att ge ut boken nu, inte bara för att det är vår utan för att mycket tyder på att vi befinner oss i en civilisatorisk brytningstid. Början på slutet eller början på något nytt och annorlunda… den som lever får se. I vilket fall så tror jag på Sandells världsförklaring. Vissa dikter är nersänkta i ett mörker. Merparten är dock fulla av förtröstan. Smaka på rader som dessa:

”Undergång” stavar nyheterna, det är för enkelt,
för gröna skott trängs samman med förmultning,
likt nya flygeltillbyggnader på förfallna tempel.
Här är de fem sinnenas upplevelser till de unga,
så riv dem från skärmarna till en verklig uppgift,

ett framtidsbygge till att levas. Låt mjuka ängar
ta emot hoppets änglar, uppfyll hopp och löfte,
res kyrkorna inom oss, och tillåt mild sanning
att regera, ja återför den doppad i dess källor.
Bygg skolorna av blå himmel och vårens luft.
Återför lagen bort från midnattens giftsvamp,
förnya demokratin, för in ett nytt ljus i framtiden.
Le åt den naive poeten, men lyft era nyfödda.

För kärleksparet som flydde de tog inget med
av utströdda ägodelar, utan livet började om. 

Märkligt nog blir man aldrig uttråkad i dessa dikters sällskap. Trots omfånget, och trots att endast ett fåtal teman varieras på över 160 sidor, i en bok där det inte är ovanligt att en dikt upptar mer än en sida. Sandell gör tvärtom läsaren girig. Jorden öppnar portarna är en rik bok i den bemärkelsen att den ger dig mycket. Och som bekant: mycket vill ha mer.

The post Sandell besjunger nuet och framtiden first appeared on Opulens.