PROSA. Pål Eggert uppskattar såväl den behagliga utflykten till ett förgånget Sverige som Lovecraftreferenserna i Anders Fagers senaste skräckalster.

Bläckfisken och den japanske sjömannen av Anders Fager
Eloso Förlag AB

Anders Fager har tidigare skrivit ett antal skräckromaner där han använder sig av H P Lovecrafts Cthulhu mytologi, men även “För Gudinnan” som utspelar sig i rollspelet Kults gnostiskgotiska universum. Fager var aktiv i den svenska rollspelsmiljön under tidigt 80-tal då han bland annat skrev äventyret “Spindelkonungens pyramid” för “Drakar och demoner”.

H P Lovecraft var en pulpförfattare i 1920-talets USA som blivit allt mer känd sedan sin död. Numera kan man läsa artiklar om honom på landets kultursidor och hans ateistiska mytologi bestående av kosmiska entiteter är välkänd. Lovecrafts monster hör inte hemma i någon metafysisk uppdelning mellan gott och ont utan är egentligen främmande varelser som agerar utifrån egna intressen och drifter. Då och då råkar människor komma i deras väg. Något som sällan för något gott med sig.

“Bläckfisken och den japanske sjömannen” är en samling berättelser som utspelar sig i 1920-talets Lund. Jag kommer att tänka på rollspelet Call of Cthulhu och vurmen för 20-talet som lätt kan uppstå under spel. Jag minns spelledare som la sig vinn om att gestalta tidsanda och miljöer så att man inte bara mötte kosmiska fasor utan även kände sig förflyttad till en annan tid. Fager gör något liknande i “Bläckfisken…”. Jag tycker särskilt om hans dialoger som känns gammaldags och ändå flyter på bra.

Fager odlar för övrigt en egen version av Ellroys telegramstil med korta meningar. De olika berättelserna är fristående men griper in i varandra på ett sätt som ger en upplevelse inte bara av en berättelse som rör sig mot ett crescendo utan också gör att man lär känna Fagers mystiska Lund från olika vinklar.

Varje berättelse kan sägas vara en ring på vattnet som gradvis fördjupar läsarens nedsänkning i miljön. Man får del av så skiftande perspektiv som en landsfiskals spaningsarbete, en kvinnas erotiska äventyr eller en person som sitter på ett kontor på Klostergatan och frågar de som kommer dit om det lägsta eller uslaste besökarna gjort.

Ibland får man veta mycket om någon person, ibland mindre, men varje personskildring vidgar förståelsen av Fagers mystiska Lund.

Det mystiska förekommer ofta i ögonvrån och i antydningar men blir tydligare och tydligare ju längre in i berättelsen man kommer.

I en konversation får vi höra historien om två systrar som återkom från långa resor och ofta hördes sjunga “Närmare Gud till dig”. Just “Närmare Gud till dig” återkommer under berättelsens gång och blir en kontrast till de allt märkligare händelserna som läsaren får ta del av. Även om systrarna försvinner ur skeendet har de satt i gång någonting som sedan gradvis blottas för läsaren i de efterföljande historierna.

Det är på många sätt en behaglig utflykt till ett förgånget Sverige. Universitetsstudenter lär känna igen Lundamiljön, liksom andra kan nicka igenkännande åt Lovecraftreferenserna. Det finns något humoristiskt i stilen och man flyter lätt genom berättelserna. Innan man vet ordet av är boken slut.

The post Skräck med bra flyt first appeared on Opulens.

WEIRD FICTION. Per Klingberg har läst The Memory Theater av Karin Tidbeck, den senaste romanen av en författare som blivit betydligt mera känd internationellt än i sitt hemland Sverige. Här recenserar han boken men ger också en introduktion till författarskapet i dess helhet.

The Memory Theater av Karin Tidbeck
Förlag: Pantheon

”Man av skugga Förlag”, låter det bekant? Inte? Nä, det är kanske inte så mycket att förvånas över. Det lilla förlaget existerade (vad jag vet) under några få år i skarven mellan 00-tal och 10-tal och publicerade under den tiden en handfull titlar av ännu oetablerade författare. Bara ett av många små förlag som dyker upp och försvinner i Litteratursveriges marginaler alltså? Ja, det hade man kanske kunnat säga. Om det inte vore för att två av de få titlar förlaget hann ge ut redan nu kan börja räknas som självklara inslag i en svenskspråkig fantastik-kanon.

Med novellsamlingen Svenska kulter (2009) – något av det mest helgjutna som skrivits i den svenskspråkiga skräcktraditionen – fick Anders Fager ett plötsligt och oväntat genombrott när Jonas Thente uppmärksammade den med en helsidesrecension i Dagens Nyheter. När Karin Tidbeck året därpå debuterade med novellsamlingen Vem är Arvid Pekon? hade hen inte någon sådan tur – boken föll mellan stolarna och sålde enligt en intervju med författaren i Tidningen Skriva i några dussin exemplar.

Djupt orättvist naturligtvis givet att det rör sig om en av tiotalets originellare svenska böcker, men man kan misstänka att svenska kritiker och läsare ändå skulle ha haft svårt att riktigt artbestämma boken. Tidbecks subtilt skruvade texter låter sig inte riktigt sorteras in under bekväma etiketter som science fiction, skräck eller fantasy – snarare rör de sig i den lite mer svårpejlade terräng som i engelskspråkiga sammanhang brukar benämnas weird fiction. Skulle jag vara tvungen att ge en ytterst summarisk förklaring till begreppet skulle jag nog säga att det är texter som ofta begagnar sig av skräcklitteraturens bild- och formspråk men som snarare syftar till att tänja våra föreställningsvärldar snarare än att inge chock och fasa. Den tjeckiske surrealisten Jan Švankmajers groteska dockfilmer är en lika bra referenspunkt här som H P Lovecrafts noveller om kosmisk fasa.

Med sina berättelser om infernaliska kundtjänster eller grymma älvriken befann sig Tidbeck alltså en bra bit bort från allfarvägarna i tiotalets svenska samtidslitteratur. Desto större uppmärksamhet väckte Tidbeck när hen översatte sina noveller till engelska och sökte sig till amerikanska fantastiksammanhang. Den engelskspråkiga debuten Jagganath, en rejält utökad version av Vem är Arvid Pekon?, blev en omedelbar succé. Samma berättelser som i Sverige hänvisats till relativt smala forum som studenttidskriften Ordkonst eller en användarproducerad nättidning som Sourze.se lovordades nu av litterära tungviktare som Jeff och Ann Vandermeer och Ursula K Le Guin. Sedan också romanen Amatka (2012) gick mer eller mindre ouppmärksammad förbi i svenska sammanhang publicerar sig Tidbeck också i stort sett uteslutande på engelska. Framför allt en förlust för en svenskspråkig kulturvärld som redan var påtagligt intern och likriktad kan man tycka.

För den läsare som följt Tidbeck en tid innebär det också ett återbesök till flera av de landskap och figurer som etablerats i tidigare noveller

The Memory Theater (2021) är alltså Karin Tidbecks tredje bok (om man räknar Arvid Pekon och Jagganath som en och samma bok) och hens andra roman, den första som inte går omvägen via svenska först innan den når engelskspråkiga läsare.

För den läsare som följt Tidbeck en tid innebär det också ett återbesök till flera av de landskap och figurer som etablerats i tidigare noveller – romanen skulle kunna kallas för en utökning eller en vidarediktning på novellerna ”Augusta Prima” och ”Aunts” (på svenska publicerad som ”Tanterna”) ur Jagganath. Här återbesöker läsaren det älvrike som i boken kallas The Gardens (Trädgårdarna). Som alla älvriken värda namnet är det hermetiskt avskilt från tid och åldrande och som alla älvor värda namnet är rikets hov lika bekymmersfria som utstuderat grymma.

Vi känner igen miljön väl från såväl folksagor som ett modernt rollspel som Changeling: the Lost. Här lever man i en evig skymning, eller i en evig återkomst om man så vill, med danser, sånger och krocketspel. Bara de älvtagna barn som tjänar som pager vid hovet åldras – och så fort de bedöms ha blivit för gamla jagas de och äts av hovet. Och så skulle det väl fortgå för evigt om inte balansen plötsligt rubbas. Det sker när Augusta Prima, en av Trädgårdarnas grymma invånare, oväntat stöter på liket av en vuxen människa som förirrat sig in i deras värld. Det fickur han bär på fascinerar Augusta – föremålet påminner henne om något, men hon minns inte vad. Detta något visar sig vara tiden som plötsligt tränger in i sagans eviga nu. Som straff för att ha rubbat jämvikten förvisas Augusta från Trädgårdarna och kastas bryskt ut i människornas verklighet för att klara sig bäst hon kan.

Mer precist landar hon i 1940-talets Uppsala – och för en svensk läsare finns det en fascinerande känsla av hur det vardagliga förfrämligas när den desorienterade Augusta storögt betraktar stadens laxrosa slott och försöker förstå var det är hon har hamnat. Men hon är inte ensam om att ha lämnat Trädgårdarna – berättelsens verkliga huvudpersoner utgörs av flickan Dora och pojken Thistle. Dora är varken människa eller älva utan en varelse född ur berget. Den man vid hovet som borde vara hennes fader vill inte kännas vid henne – det är bara i Thistle hon har en verklig anförvant. Han är ett av alla de barn älvorna tagit som tjänare i Trädgårdarna och följer nu efter sin förra härskarinna Augusta, i hopp om att få sitt riktiga människonamn åter. Först då kan han återvända hem till sin familj. Tillsammans försöker de alltså spåra henne samtidigt som den tidigare odödliga Augusta kämpar med att komma till rätta med fenomen som åldrande, moral och vänskap i ett Sverige som befinner sig i det andra världskrigets skugga.

Med sina drygt tvåhundratjugo sidor är The Memory Theater inte en särskilt stor roman till omfånget, i synnerhet inte i jämförelse med de mått som kan komma i fråga för andra moderna fantasyromaner – här är sexhundra sidor verkligen inte något som får den vane läsaren att höja på ögonbrynen. Personligen tycker jag också att genren lider av en viss elefantiasis där sidantalet kan komma att stå i vägen för själva det mirakulösa. Fler borde kunna lära av en tidig pionjär som Lord Dunsany som kunde suggerera fram konturerna till en hel värld med bara några få eleganta vändningar.

Jag borde med andra ord vara mer än nöjd med att Tidbeck skrivit en roman i det korta formatet. Men när jag är färdig med The Memory Theater känner jag för ovanlighetens skull faktiskt att den här boken gärna hade fått vara nästan dubbelt så lång. Vittnar det om att det är en bok som väcker läsglädje? Jo, absolut, men kanske också om att Tidbeck arbetar med fler motiv och teman än vad det sparsamma sidantalet riktigt mäktar med. Här finns en intergalaktisk teatertrupp som fungerar som en form av försångare för universum, älvor och bortbytingar, vittror, scener från ett Sverige i beredskapstid samt ett blixtsnabbt gästspel i den vadmalsgrå dystopin från Amatka och blinkningar till flera andra Tidbeck-texter. Bland annat.

Jag hade gärna sett att Tidbeck hade tagit sig tiden att fördjupa flera av de spåren och inte minst gett läsaren tillfälle att fördjupa bekantskapen med Trädgårdarna och den förhistoria som nu når oss mest i form av antydningar. Att en författare har ett överflöd av idéer i förhållande till sidor är å andra sidan kanske inte direkt den svenska litteraturens största problem. Med sin tredje bok har ju Tidbeck redan etablerat återbesöket till gamla texter som en konstnärlig metod – det finns säkert all anledning att återvända till de här världarna flera gånger både för läsare och för författare.

The post En bra bit bort från allfarvägarna first appeared on Opulens.

LOGIK. Släpp lös dina destruktiva krafter och vässa ditt logiska tänkande i detta oerhört snygga spel! skriver Mats Barrdunge som spelat sig igenom det aktuella spelet Control från Remedy Entertainment.

Det finska spelutvecklingsföretaget Remedy Entertainment som funnits sedan mitten av 1990-talet och lanserat spelen om Max Payne och Alan Wake, släppte 2019 sitt senaste spel Control. Mottagandet från recensenterna var överväldigande och det fick en drös av utmärkelser och nomineringar på prestigefyllda events som Game Awards 2019 och BAFTA Game Awards 2020. Control är ett tredje persons action-äventyrsspel där huvudrollen spelas av Courtney Hope i rollen som Jesse. Handlingen utspelar sig inomhus och i Federal Bureau of Controls huvudbyggnad i New York, som har tappat kontrollen över sin verksamhet efter att ha invaderats av fientliga paranormala väsen. Jesse anländer till byggnaden för att leta efter sin försvunna broder Dylan (Sean Durrie) som troligtvis kidnappats av byrån. Redan vid ankomsten utses Jesse överraskande till byråns chef och får i uppdrag att rensa byggnaden från dessa väsen fastän hennes egentliga syfte är att hitta sin bror, vilket efter hand visar sig hänga ihop – och resten får ni utforska själva.

Det viktigaste verktyget, förutom ett handeldvapen som kan uppgraderas och anta olika former, är hennes telekinetiska förmåga att kunna dra till sig näraliggande föremål och bryta upp vägg-, golv- och takmaterial och slunga iväg det mot fiender i närheten. Spelet kräver snabbhet och rörlighet mot fiender som dyker upp från till synes ingenstans och attackerar Jesse med kulor, granater och projektiler. Det skapar total förödelse och ger en känsla av kaos i den för övrigt perfekt inredda kontorsmiljön.

Vetenskapen teoretiserar idag kring möjligheten av existerande parallella världar, men vad betyder det i praktiken om vi skulle överskrida dessa gränser och kliva in i en annan värld?

En central roll i spelet har den finske städaren Ahti (Martti Suosalo) som ger Jesse vissa ledtrådar under spelets gång och verkar bära på vissa hemligheter. Ibland säger han något på finska, ibland sjunger han finsk tango och tillför spelet något oväntat.

Spelet hämtar inspiration från den litterära genren New Weird som uppstod på 1990-talet och bygger vidare på Weird-litteraturen och traditionen från H.P. Lovecraft (1890–1937), men blandar in element från science fiction- och fantasylitteratur. I en central replik reflekterar Jesse för sig själv: ”Everything here is crazy, but it feels…right, like how the world should be. I am in an infinite building leading to different dimensions, and I never wanna leave. Even with all the horror, I’m happy.”

Jesse har kontroll men på FBC:s forskningsavdelning  har man tappat kontrollen till okända krafter från andra dimensioner som styr över helt vanliga objekt och byråns personal. Fläktar, diaprojektorer men även badankor blir till kraftfulla objekt som den andra dimensionen använder för att skapa kaos i vår fysiska dimension.

En höjdpunkt i spelet är personen som tvingas till att intensivt koncentrera sin blick på ett kylskåp för att inte den paranormala dimensionen skall ta kontroll över kylskåpet och förgöra honom.

Datorspel fungerar utmärkt som en berättande form för att illustrera hur något helt plötsligt materialiserar sig i denna värld. Allt surrealistiskt och övernaturligt kan göras väldigt realistiskt i en virtuell miljö. Lika lätt som den kan illustrera förflyttningar genom dimensionella portar kan den återge våra värsta mardrömmar. Men är det möjligt att vi med våra fysiska kroppar kan göra sådana förflyttningar? Control och många andra spel väcker sådana frågor. Är VR en förförisk teknik som förleder oss till att tro att detta kan vara möjligt eller är VR ett kraftfullt verktyg för att överskrida gränserna för vår upplevda verklighet, precis som mikroskopet och teleskopet en gång blev när vi kunde se in i mikro- och makrokosmos?

Vetenskapen teoretiserar idag kring möjligheten av existerande parallella världar, men vad betyder det i praktiken om vi skulle överskrida dessa gränser och kliva in i en annan värld? Tappar vi kontrollen över både oss själva och den verklighet vi lever i? Det är vad Control handlar om och din uppgift är att återta kontrollen över FBC. Men vad kan stoppa människan, vad kan hindra hennes nyfikenhet att fortsätta att utforska det okända? Control  är också en berättelse om den aningslöshet och naivitet som ligger i vetenskapens tro på att under kontrollerade former kunna utforska det okända och hur förfärligt fel det kan gå om man låter sig styras av självsäkra vetenskapsmän som inte ställer dom kritiska frågorna.

Spelet är inte helt lätt utan man måste hela tiden vara på sin vakt. Det tar på krafterna att skjuta och slunga iväg objekt mot de intensivt anfallande motståndarna. Det är inte heller lätt att orientera sig i byggnaden och mellan dess olika avdelningar. Orienteringskartan är ibland mer förvirrande än klargörande och man är ofta tvungen att utforska varje dörr och varje rum för sig för att hitta ingångar och utgångar. Ibland tappar man kontrollen över var i byggnaden man befinner sig, kanske är det ett medvetet grepp från spelutvecklarna. Men Control är ett mycket välgjort spel. Karaktärerna, replikerna, miljöerna, speldynamiken, fighterna, berättelsen håller genomgående så hög kvalitet att det internationella erkännandet spelet fått är välförtjänt. En annan höjdpunkt i spelet är de finurligt utformade och inte helt lätta logiska problemsituationerna man ställs inför. Så släpp lös dina destruktiva krafter och vässa ditt logiska tänkande i detta oerhört snygga spel!

The post Control – ett datorspel för vuxna first appeared on Opulens.

ÖVERNATURLIGT. Det finns mycket att gilla med De tre bedragarna av Arthur Machen, skriver Robert Myhreld och nämner bland annat de övernaturliga inslagen, det man bara skönjer under det explicita och de väl målade miljöbeskrivningarna. 

De tre bedragarna – eller Transmutationerna av Arthur Machen
Översättare: Jonas Wessel, även efterskrift
Hastur förlag

Arthur Machen, död 1947, var en brittisk författare som visste att berätta en och annan fantastisk historia. Både skrivna och muntliga i goda vänners lag. Ockulta, rysliga, menade att vara litet skräckinjagande. Jag har tidigare läst hans Drömmarnas berg. Jag kommer aldrig läsa den boken igen, men jag kan ändå inte lyfta ut den ur bokhyllan. Min inställning kommer sig av en helt kort återgivning av några vidriga pojkar som piskar ihjäl en hundvalp som in till slutet tror att det bara är en brysk lek.

The post Vildsint galopp och krypande skräckstämningar first appeared on Opulens.