ESSÄ. Enel Melberg berättar här om Värmlands två stora författare, Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding, samt förbindelselänken mellan dem – Ida Bäckmann.

”Ack, Värmeland du sköna, du härliga land!” Varje år på avslutningen av Kulturveckan i Sunne sjungs den sången stående som vid en nationalhymn. Den skrevs av Fredrik August Dahlgren till sånglustspelet ”Värmlänningarne” 1846, och har sedan dess stått generationer av värmlänningar varmt om hjärtat. Och lustspelet framförs i Ransäter varje sommar.

Lokalpatriotiskt omhuldas och tillvaratas även landskapets två stora författare runt förra sekelskiftet: Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding; Lagerlöf främst genom Västanå teaters alltmer hyllade iscensättningar av hennes romaner, medan flera av Frödings dikter har tonsatts och sjungs eller reciteras i olika sammanhang.

Selmas möte med Gustaf

Det enda mötet som finns omvittnat mellan Selma och Gustaf ägde rum på Öjerviks herrgård vid Frykens strand år 1880, förmodligen strax efter att han hade tagit studenten. Mötet i Öjervik mellan den unga Selma och den två år yngre Gustaf har hon själv skildrat så här: ”Han var skön som en lord Byron med diktarlugg långt ner i pannan”, fast stel och arrogant. ”Trots den stora skönheten funno vi flickor honom avskyvärd”. I sin tidiga sonettperiod kunde hon inte heller låta bli att skriva om honom: ”Sin mun han ej till vanligt löje drager / blott till ett hån emot vår dårskap all. / En vild vulkan, fastän på ytan kall. / Mjuk såsom stål, ljus som en midnattsdager.”

Gustafs släktingar på Öjervik var hans farbror Bengt Fröding med familj. Dottern Siri har också skrivit memoarer och berättat om sin kusin Gustaf och andra släktingar, bland annat om ytterligare en bror till Gustafs far Ferdinand, Jan Fröding, kallad Abben, en så kallad överliggare i Uppsala och släktens lustigkurre. Rumlare och studenter som det inte blev så mycket av fanns det ingen brist på i trakten.

Frödings rumlarhistorier

Själv måste Selma med envishet och gråt övertala sin far att få gå på lärarinneseminariet i Stockholm, medan studentmössan för flickornas del ännu hägrade vit och ouppnåelig uppe på hyllan. Med tiden nås hon nog av Gustafs rumlarhistorier i Uppsala, hur han super upp både arvet efter fadern på 17 000 kronor, ungefär tre årslöner för en professor, vilket bara räckte lite mer än ett år för honom, eftersom han var mycket frikostig mot sina kamrater. Det berättas om hur han hade en plåtlåda vid dörren på studentrummet där kompisarna bara kunde förse sig med pengar. Tidvis bodde han hos sin syster Matilda, som hade köpt en gård i Slorud för sina pengar.

Det var också på Matildas Sloreborg som han hittade inspirationen till ”Räggler och paschaser”, åtminstone till dikten om studenterna på jakt:

                                 Studentan va i trakta  (Studenterna)

                                når jäntan va i vall,  (jäntorna)

                                studentan va på jakta,

                               dä ven och dä small.

Dikten slutar med att ”ôrran å tjädran slapp unna, men tackan å kalvan, di feck en blodi dö.”

”Vackert väder”

I debutboken ”Guitarr och dragharmonika” finns dikten ”Vackert väder”, som utspelar sig i en båt på sjön Värmeln i närheten av Slorud. Även hans vistelse där spelas upp som ett bygdespel på Brunskogs årliga Gammelvala (Den gamla världen) med höjdpunkt i diktgestaltingen, då det tafatta jaget kommer roende på sjön och blir utskrattad av de mötande flickorna, också i båt. Hans självironi och rimsmideri är det inget fel på, och inte heller förmågan att i klanger måla upp vackra bilder:

                                 Klar låg himlen över viken,

                                 Solen stekte hett,

                                och vid Haga ringde Hagas

                                gälla vällingklocka ett.

                                Brunnskogs kyrka stod och lyste

                                som en bondbrud, grann och ny.

Frödings alkholism

Fröding ärvde även en faster som efterlämnade 12 000 kronor åt honom, men då hade han redan börjat söka bot för sina alkoholspetsade sjukdomar. På besök hos systern Hedda i Göteborg fick han läggas in på Sahlgrenska ett tag, och kom sedan till en badanstalt i Varberg där drickandet fortsatte, men där rekommenderades han 1890 att söka sig till ett sjukhem i Görlitz i Tyskland som var specialiserat på alkoholistvård. När han blev utskriven var han försvunnen i en vecka och hittades hos prostituerade i Dresden. Systern Cecilia ombesörjde den resan och det var hon som mest fick se till att han kom under vård. Sedermera blev det sjukhem i Stockholm och Uppsala, och sista anhalten var i Villa Gröndal på Djurården under övervakning av sjuksystern Signe Trotzig. ”Det stod kvinder bag ham” som det heter i Peer Gynt.                                                                                                                                                           

Selma och Gustaf

När ”Stänk och flikar” kom ut 1896 hade Selma Lagerlöf försökt få tag i den konfiskerade upplagan i Landskrona där hon arbetade som lärare. Den hade dragits in på grund av dikten ”En morgondröm” som blev åtalad för ”osedlighet”, vilket Lagerlöf reagerade över med ilska: ”De har mördat vår största sångare”. Den känslige Fröding blev säkert knäckt av det trots att han blev frikänd, menar hon. Han hade i sin tur skrivit en välvillig anmälan av hennes debutverk ”Gösta Berlings saga” när den kom ut, samma år som hans egen debut inhöstade strålande recensioner.

Tio år efter hans död 1911 fick Selma Lagerlöf hålla ett anförande till hans minne där hon, antagligen utifrån Richard Bergs berömda målning av Fröding på sjukbädden, utmålar honom som Strömkarlen. Medan hon skrev talet steg även Ernst Josephssons unge fiolspelande Strömkarl fram; han lyssnar till forsens toner och omskapar dem på sin fela. Och hon skrev en dikt om Fröding där hon vände sig till Värmlands döttrar: De kanske tar honom för en storfula som ligger och flyter så gammal och grå i strömmen, men vänta bara ”tills ni möter hans ögon, som stirrar mot stjärneljuset, de förfärliga strömkarlsögonen, de där varken vet av hopp eller längtan, de där endast tigger och ber om förintelse …”

Selma Lagerlöf och fiolens sång

Fiolen sjunger i flera av Selma Lagerlöfs verk, inte minst ”En herrgårdssägen”, där studenten Gunnar Hede försummar studierna, inte på grund av dryckenskap, utan fiolspel. Efter ett drastiskt och misslyckat försök att rädda föräldragården, samt en bruten förlovning, blir han galen; en bespottad och folkskygg gårdfarihandlare som kallas Getabocken och som inte längre kan spela med samma glöd på sin fiol. Inte förrän flickan med stjärneögonen som förälskat sig i honom när hon såg honom som barn räddar honom tillbaka. Själv har han likt en förvrängd Orfeus väckt henne till liv då hon blivit begravd som skendöd, följden av en depression och känslan av att vara oönskad.

För mig verkar denna student snarare symbolisera den ouppnåeliga studentmössan och skapandet

En student förekommer också i Lagerlöfs självbiografiska ”Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf”, där det tonåriga jaget blir betuttat i Studenten som samtalar med henne på tåget till Stockholm och behandlar henne som en jämbördig människa. Sedan ser hon studentmössan flimra till lite varstans och återser honom också, fast får då veta att han är förlovad, senare att förlovningen är bruten, medan fantasierna om honom blir alltmer fiktion. För mig verkar denna student snarare symbolisera den ouppnåeliga studentmössan och skapandet som sätts i gång hos den unga Selma, än gå tillbaka på någon reell ungdomsförälskelse.

Den farliga fiolen, Strömkarlen, galenskapen som den kan leda till står också nära den konstnärliga inspirationen och passionen; passionen som både helande kärlek och lidande. Dikten som frälsning. Man kan tänka sig att Selma Lagerlöf lät sig inspireras av både den unge och den gamle Gustaf Fröding, som hon knappt hade träffat men kände sig besläktad med som konstnär.

Den uppsökande Ida Bäckmann

Den verkliga förbindelsen dem emellan heter emellertid Ida Bäckmann. Hon som först sökte upp Fröding, brevväxlade med honom, besökte honom på sjukhemmen tills hon blev portad av Cecilia, kanske för att det sas att Gustaf och hon tänkte gifta sig. Själv sa Ida Bäckmann att hon föreslog en förlovning för att rädda honom efter åtalet av ”En morgondröm”. Efter hans död närmade hon sig Selma Lagerlöf i stället, fångade hennes intresse genom att säga att hon känt Fröding väl, överöste henne med presenter och skrev brev, tills Selma tyckte att hon blev för besvärlig och försökte leda in hennes tankar på att skriva en bok om Fröding i stället.

Selmas inställning till Ida kan kallas ambivalent, hon tyckte nog att Ida var en frisk fläkt, berest och frejdigt skrivande, nästan en krigsreporter, och på gamla dagar delade de ett visst spiritistiskt intresse. Men Ida ställde också anspråk, något som Selma inte kunde tillmötesgå.

Selma och Ida ‒ en komplicerad relation

Selma hade kraftigt uppmuntrat Ida till boken, den första biografin (fast med personliga och fiktiva element) om Gustaf Fröding, som kom ut kom ut 1913. Den väckte emellertid skandal och Selma fegade ur och försvarade den inte. Vilket gav upphov till dåligt samvete och ständig underdånighet gentemot Ida, som började ställa allt större krav och mästra, ofta med budskap från Gustaf och Selmas kära väninna Sophie Elkan i himlen, sedan denna också dött. Efter Selmas egen död skrev Ida Bäckmann boken ”Mitt liv med Selma Lagerlöf”, där bland annat deras brevväxling citeras och Selmas roll i tillkomsten av Frödingboken beskrivs.

Fröding inspirerade

Selma Lagerlöfs inställning till sin värmländska kollega verkar ha fått sin prägel av det första mötet och den arroganta studenten med den ouppnåeliga studentmössan, något som hon sedan själv kunde använda sig av i sina berättelser, men också av hans diktning, strömkarlsfelan, som hon kunde dela med honom.

The post Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding – förbindelsen first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. Lis Lovén har läst ”Dä kvetter”, Johan Svedjedals biografi över Fröding. Hon konstaterar att det är en mycket bra bok som bidrar med nytt stoff och ger nya perspektiv på författarskapet.

Dä kvetter. Gustaf Fröding som student av Johan Svedjedal
Albert Bonniers förlag 

Johan Svedjedal är litteratursociolog och hans aktuella biografi över Gustaf Fröding har en lustig titel: ”Dä kvetter”. Jag kan redan vid de inledande sidorna läsa ut vad som väntar, de toner av kunskap man omgående kan notera. För den här boken om Gustaf Fröding bidrar med nytt stoff, vilket är anmärkningsvärt med tanke på all den kunskap om diktaren som redan ackumulerats.

Det är kul att kika in i universitetsvärlden i Uppsala i slutet på 1800-talet. Här får läsaren ta del av gedigen kulturhistoria, livfullt skildrad. Men av vikt är att den tidens studentliv ger Svedjedal en ny ingång till att förstå Fröding.

Fröding i ny belysning

Tiden är således nu kommen för att ta del av ny vetskap om vem denne poet var. Att bara hänga upp sig på sjukdomsbilden är begränsande. Det kan ju blott leda till ett slags ”tycka-synd-om-mentalitet”. Som om man tidigare inte vågat se den verklige Fröding med alla hans brister. Och kanske behövs det en litteratursociolog för att syna grundförutsättningarna när det gäller Fröding. I det större sammanhanget måste man också förstå de nya idéer som uppstod under den här perioden. Tänkare som Herbert Spencer, John Stuart Mill, Charles Darwin, Herman Bang, Henrik Ibsen, Georg Brandes – alla de namn som gav must och märg till 1880-talet. Lägg därtill den gryende feminism som tog spjärn mot det konservativa mansväldet.

Jag måste säga att Svedjedal skriver på ett medryckande vis. Det är som att lyssna på någon som verkligen vet hur det gick till i Uppsala på de studentikosa supkalasen. Kanske trodde jag att Svedjedal skulle moralisera men nej, det tycks mig inte så. Trots en viss pratighet blir framställningen aldrig långtråkig. Och kanske är det själva ämnet som gör att Svedjedal låter som han gör. Inte det minsta akademiskt präktigt, tack och lov! Inte det minsta skrivet von oben. Texten slår sig i slang med gängen i studentstaden.

Frödings sexliv

Och så kommer vi då till detta med Frödings sexuella liv. Här tycks Svedjedal ta kvinnornas parti. På grund av fattigdom och socialt underläge tvingades många kvinnor prostituera sig. Det är smärtsamt att läsa om detta. Det var accepterat bland borgerskapets män att köpa en kvinna för natten. Men om dagen fick de inte synas med dessa kvinnor.

För Frödings del tror jag att det handlade om en kluvenhet och att sätta in genusfrågan i ett övergripande klassperspektiv framstår i sammanhanget som viktigt. Fröding som kom från en välbärgad familj hade också fått en avsevärd summa i arv som gjorde att han kunde ägna sig åt excesser i krog- och bordellmiljöer. Och därmed blev hans studier lidande.

Prostitutionen på den tiden hade således sina sociala orsaker. Men även frågan om moral och sedlighet spelade in. Eftersom onani ansågs farligt enligt kyrkan så sågs det som mera ”naturligt” för männen att söka sig till kvinnor som erbjöd sexuella tjänster. Och när sedlighetsdebatten rasade som värst i Sverige var det många som tog männens parti.

Försvarar inte Fröding

Det var de prostituerade kvinnorna som skulle bevakas och hållas efter. De sågs alltså som de skyldiga i dubbel bemärkelse, både utifrån sin sociala situation och utifrån sitt kön. Många som blev med barn utanför äktenskapet tog också livet av sig. Synas fick de inte göra… Ja, även i detta avseende tycker jag Svedjedal har gjort ett bra arbete, rent sociologiskt. Han försvarar inte Fröding och sätter därmed in skalden i ett större sammanhang som synliggör en maktstruktur. Bra gjort!

Sex och sprit inspirerade poeten

Även om inte Fröding hade allvarlig håg till studier var det likväl Uppsala som skapade poeten Fröding. Det var här supandet och kvinnorna gav honom ingångar till skämt och lek. Det är ju som den värmländske festprissen med dialektala ordlekar vi har lärt känna skalden. Och kanske var hans humor ett skydd mot den råa verklighet som fanns. Ett slags skydd mot det klassamhälle som var hans – och ändå inte!

Det var inte ovanligt att personer som studerade lämnade universitetsvärlden utan att ha tagit någon examen. Fröding är alltså inget exceptionellt undantag. Strindberg tog inte heller någon examen. Men den bild man hade av författare på den tiden var just en upphöjd idealbild. Det var kanske därför som Fröding innerst inne kände sig så misslyckad. Men misslyckandet gjorde honom på många sätt till den författare han kom att bli.

Nihilisten Fröding

Titeln på Svedjedals bok visar på den inställning Fröding hade: ”Dä kvetter”. Han hörde således inte till de lyckades skara och detta gjorde honom uppenbarligen nihilistisk vilket frigjorde hans kreativitet. Detta hänger i hög grad samman med det liv han levde i Uppsala, men det beror även på den moderna tid som var i antågande.

En ny tid som förstod att uppskatta den ”misslyckade” poeten. När Fröding så begravs på Klara kyrkogård i Stockholm vandrar 10 000 personer med i begravningsföljet. Ministrar, statsministern och Svenska Akademien är på plats.  

Bakgrunden till en bra biografi

Mot slutet av ”Dä kvetter” berättar Svedjedal hur han har tänkt om arbetet med sin bok. Och han förklarar att de tidigaste förenklade uppfattningarna om Fröding var att diktaren hade en karaktärsbrist och därför söp och blev psykiskt sjuk. Inte heller har poetens Uppsalatid behandlats tidigare och därför har man inte fullt ut kunnat tolka Frödings liv och leverne. Ej heller kunnat rätt förklara hans diktning. Det sociologiska perspektivet lyfter Frödings sociala omständigheter och sätter honom i rätt kontext. ”Dä kvetter” är, kort sagt, en mycket bra biografi.

The post Ny ingång till förståelsen av Fröding first appeared on Opulens.

ESSÄ. Litteraturvetaren Johnny Edström ger här en introduktion till en idag ganska försummad sida av lyriken, nämligen metriken. Här får du veta mer om metrikens mysterier.

Om du för hundra år sedan skulle närvara på en kurs om poesi på universitet eller högskola, skulle du nog känna igen mycket från vår tid. Klassiska verk av Shakespeare och Goethe diskuteras nu som då, metafor, budskap och bildspråk är fortfarande välanvända termer. Men du skulle kanske vara ovan vid en sak, och det är upprepningen av ord som jamb, anapest och hyperkatalexisk meter. Detta är termer från metrik, läran om rytm. En lära som under 1900-talet mer och mer har försvunnit från rampljuset i både den publicerade poesin och i litteraturvetenskapen. I Sverige har den en minimal roll, jag själv hade enbart en föreläsning om metrik under mina fem år som litteraturstudent.

Metrik, eller verslära som det hette tidigare, var under lång tid en viktig del av både studiet av poesi och skapandet. De strikta reglerna för hur en dikt skulle skrivas gjorde det nödvändigt att lära sig detta regelverk. Detta förändrades dock ganska plötsligt i och med modernismens intrång, där många poeter anammade den regellösa fria versen som ett alternativ till de traditionella formerna och som ett sätt att bryta de ganska strikta reglerna som fanns kring hur en dikt skulle skrivas. Detta anammande blev sedan mer och mer dominerande, och idag skriver få enligt strikt rytm. I och med detta avståndstagande från verslära i skapandet av poesi försvann också metrikens centrala roll i litteraturvetenskapen.

Försvinnandet är dock varken fullständigt eller berättigat. Metrik är lika relevant i klassisk bunden som i fri vers. Rytm i poesi handlar inte bara om de gamla verstekniska reglerna och att memorera namnen på versfötter som jamb och troké. Rytmen är själva skelettet, grunden för all poesi. Det är både hur orden låter och hur de ser ut på pappret. Rytmen är själva ordningen av orden, vilket ord som kommer först, och vilket som kommer sist. Precis på samma sätt som färg och form i måleri bidrar till hur du upplever en målning, bidrar rytmiken till vilka känslor som dikten frammanar. Metrik är därför inte enbart för gamla, regelbundna dikter, det är en studie för allting från den mest strikta till den mest fria versen.

Vad är det då som studeras i metrik? Vad är poesins rytm? I sin enklaste form handlar det om att räkna betonade stavelser i en dikt. I en regelbunden rytm betonas varannan eller vart tredje stavelse. Det handlar också om att räkna längden på versraderna, klassisk vers brukar vara mellan åtta till tolv stavelser per rad. Man observerar också om rytmen är stigande eller fallande. Den är stigande om versraderna börjar med obetonad stavelse och fallande om de börjar med betonad. Detta påverkar ofta känslan av dikten, en stigande rytm kan läsas snabbare än en fallande.

Att studera rytmen i en dikt kan vara avgörande för att förstå vad den försöker förmedla. Ofta skapar rytmiken en sorts känsla och intryck som i sig är meningsbärande, som ger oss en del av diktens helhet. Ett klassiskt exempel är Gustaf Frödings dikt “Den gamla goda tiden”. Dess första vers lyder som följande (betonade stavelser är markerade med fetstil):

Stjärnorna tindrade tysta för hundrade

år tillbaka och skogen sov.

Forsen dånade, hjulen dundrade,

gnistorna sprakade,

marken skakade,

hammaren dunkade tung och dov.

Diktens rytm är tungt fallande och varannan stavelse är ganska regelbundet betonad. Vad som direkt slår läsaren är hur kraftfullt varje stavelse slår, hur påtagligt rytmens betoningar etsar sig fast. Fröding försöker i dikten illustrera en sorts våldsam kärna i både naturen och den äldre mänskliga historien, han vill utmana den konservativa romantiseringen av det gamla, och han gör detta genom att visa denna tids våld och hårdhet. Rytmens hårda, återkommande slag är historien blodiga eftermäle som ekar in i vår tid, den är allt det vi vill glömma med vårt förflutna, men som konstant gör sig gällande. Den tunga, fallande rytmen är en stor del av hur Fröding kommunicerar diktens budskap, och om man inte uppmärksammar det så döljs en viktig del av hur dikter skapar betydelse.

Rytmen är dock inte bara central i klassisk, bunden vers, den är minst lika väsentlig i fri vers. För att visa detta kan vi titta närmare på en av de tidigaste klassiska svenska dikterna i fri vers, Dagen svalnar av Edith Södergran, vars del kan skanderas på följande vis:

Dagen svalnar mot kvällen …

Drick värmen ur min hand,

min hand har samma blod som våren.

Tag min hand, tag min vita arm,

tag mina smala axlars längtan …

Det vore underligt att känna,

en enda natt, en natt som denna

ditt tunga huvud mot mitt bröst.

Södergran, som fick kritik för vad som ansågs vara obalanserad, orytmisk vers och försvarade sig med att hävda att hon “besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s., på rytmens bekostnad,” visar i den här dikten ironiskt nog prov på väldig kraftig och påtaglig rytm. Dikten börjar med en balanserad och klassisk rad där varannan stavelse betonas, för att sedan bli mer och mer obalanserad. Färre stavelser betonas, och dikten har en stigande rytm som antar ett sökande intryck. Från den första, nästan harmoniska raden, till den senare mer utsträckta raderna, skapas en känsla av mer och mer oro och längtan. Strofen vilar sedan i det betonade ordet “bröst” som ett slags mål för rytmen. Den metriska analysen kan här visa hur själva rytmen skapar känslor och intryck i symbios med ordvalen, och den kan på så vis ge oss en nyckel till varför vi upplever dikter på vissa sätt.

Metriken ger oss möjligheten att begreppsliggöra melodins och musikalitetens effekt på helhetsintrycket av dikten. Den gör det möjligt att tala om den ordlösa sidan av poesin, vilket är relevant nu som för hundra år sedan.

The post Den bortglömda konstformen first appeared on Opulens.

ESSÄ. Enel Melberg skriver om förhållandet mellan Selma och Gustaf, genom ett porträtt av Fröding som Fjaestad gjort och som Ida Bäckmann sände henne. Som därmed blev en förbindelselänk mellan damerna på gott och ont.

• Ve dig, Selma Lagerlöf!

Jag har undrat över vad detta ”– Ve dig”, står för i den historia om Frödings porträtt som Selma Lagerlöf hittar på, när hon ska skriva till Ida Bäckmann och be om en förklaring till en gåva hon fått av henne.

”Kära Fröken Bäckmann! Jag måste tala om för Er vad som hände mig i Falun. Jag packade upp Frödingsporträttet … så snart det kom fram i dagsljuset, började det sin straffpredikan: – Ve dig, Selma Lagerlöf! … Men helt hastigt höll det inne, dess uppmärksamhet hade fästs vid något som jag höll i handen.”

Selma Lagerlöf hade flyttat från Landskrona där hon varit lärare till Falun för att bli fri författare, i Falun byter hon bostad ett par gånger och köper två år innan hon får nobelpriset 1909 en gammal bergsmansgård. 1911 håller hon det bejublade talet ”Hem och stat” på kvinnornas internationella rösträttskongress i Stockholm. Hon är på höjden av sin berömmelse. Där närmar sig den rättframma och kavata Ida Bäckmann henne, hon är lärare och författare och hon har rest i både Sydamerika och Sydafrika och skrivit om det. Hon berättar att hon var nära vän till Gustaf Fröding, som nyligen har avlidit och Lagerlöf blir intresserad, för han är ju den andra stora Värmlandsförfattaren.

Nu startar en brevväxling, där Ida är mycket pådrivande, hon skriver festliga brev och sänder gåvor till Selma, bland annat Gustaf Fjaestads porträtt av Fröding. Ida Bäckmann är också god vän med konstnärerna kring sjön Racken och har ett av de porträtt Fjaestad gjorde av Fröding i sin ägo. Men hon har också sänt Selma en sykorg gjord av ett bältdjur, som hon haft med sig från Sydamerika, och nu skriver Selma Lagerlöf.

” – Vad är det där? frågade bilden.

Jag höll just då på och packade upp det lilla bältdjuret.                                                                                              

 – Det är också en sak, som jag har fått av Ida Bäckmann, svarade jag.

Han teg och grubblade.

• Har den där också fått i uppdrag att framföra ett budskap till dig, frågade han.
• Jag vet inte, sade jag, och vände på den lilla urvärldsvarelsen.
• Men jag skulle ändå vilja veta vad hon menar att denna skall säga dig. Skriv och fråga henne!
• Jag törs inte, sade jag.

 Hans blickar mötte mina, och ett leende flög över hans ansikte.

• Du förstår dig inte på henne, sade han. Hädanefter skall jag hjälpa dig. Skriv nu för det första och tag reda på det där med Bältdjuret!

  Vilket jag härmed gjort utan att förstå vad det skall tjäna till. Men det var hans bestämda önskan. Han har plågat mig med att påyrka detta i flera dar.                                                                                         Er Selma Lagerlöf”

Det var från Göteborg som hon skrev detta brev till Ida Bäckmann, inför en resa tillsammans med Sophie Elkan. Vad detta ”– Ve dig, Selma Lagerlöf” betyder kan man spekulera över: anar hon redan att detta kommer att leda till en livslång förbindelse mellan henne och Ida Bäckmann, en förbindelselänk som hon till varje pris försöker hålla så slak som möjligt, medan Ida drar och stramar i tyglarna. Under en period låter hon Ida bara få audiens på tåget mellan Kil och Göteborg. Hon uppmanar i stället Ida Bäckmann att skriva en bok om Gustaf Fröding, enligt henne själv för att få Ida att tänka på annat än henne. Ida säger att hon stått honom mycket nära och till och med varit förlovad med honom, men har blivit portad av hans syster och doktor. Lagerlöf uppmuntrar henne under skrivprocessen och tycker om boken när den är färdig, men står inte upp och försvarar den när den får dräpande kritik (främst för att Ida Bäckmann har beskrivit nationalskaldens dryckesvanor, och kanske också för att hon framhävt sig själv, för Ida Bäckmann har en förkärlek för och förmåga att ta sig in hos kändisar.) Nu har Ida en hållhake på Selma och kan också bolla med alla de brev som hunnit växlas mellan dem. Hon hotar bland annat med att ge ut dem medan Selma ännu lever. Men hon väntar dock till efter hennes död och de kommer ut under titeln ”Mitt liv med Selma Lagerlöf”.

Ida Bäckmann får besöka Mårbacka mitt i ombyggnaden. De har då inte setts på flera år, men skrivit brev, Ida har kritiserat Selma och jämfört hennes och Gustaf Frödings liv och tyckt att hennes är fyllt av oväsentligheter, hon håller domedag över Selma Lagerlöf och hennes ytlighet, menar att hon eftersträvar flärd och uppburenhet, och hon diktar inte som Fröding vill hon ska göra. Efter att Selma Lagerlöfs kära väninna och reskamrat Sophie Elkan dött 1921 tror sig Ida Bäckmann få anvisningar av Fröding och Elkan uppe i himlen, och Selma Lagerlöf som inte känner sig främmande för det som är hinsides, tar i viss mån till sig budskapen.

Ve dig, Selma Lagerlöf! Är det för att hon känner sig dubbel i förhållande till Ida Bäckmann? Hon uppskattar hennes mod och moraliska vilja, men ibland blir kraven för stränga. Och hon känner sig inte tillräckligt attraherad för att låta Ida kila sig in mellan henne och hennes andra väninnor. Hon kommer också att känna av sin ”eländiga feghet” i förhållande till Idas bok. Med tiden får hon dåligt samvete gentemot Ida, samtidigt som Ida ställer allt högre moraliska krav, hon blir till slut hennes dåliga samvete eller onda genius, kanske man kan säga.

Selma Lagerlöf har egentligen bara ett minne av Gustaf Fröding som hon beskrivit: när de som unga sågs på Öjerviks herrgård, hon tyckte då han såg ut som Byron men verkade arrogant. Hon skrev en dikt om honom:

           Då kom han, hu’ du minns vem jag menar,

          Den mörke mannen med sin dystra blick,

          Som rövarhövdingens gestalt förenar,

          Med en skolpojkes ridderliga skick.

          Sin mun han ej till vanligt löje drager,

          Blott till ett hån emot vår dårskap all.

          En vild vulkan, fastän på ytan kall.

          Mjuk såsom stål, ljus som en midnattsdager.

Till tioårsminnet av Frödings dödsdag 1921 var det Selma Lagerlöf som fick hålla ett anförande och hon skrev en dikt till hans minne. Framför sig hade hon Fjæstads portätt, som hon fått av Ida Bäckmann. Fjaestad hade aldrig mött Fröding, men han hade säkert sett Richard Berghs porträtt av den plågade skalden. Medan Fjæstad gör honom skallig och låter skägget bölja ganska välansat, så låter Bergh hans hårtofsar virvla mot skyn och polisongerna strömma ner i det långa skägget som på en vildman.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Selma Lagerlöf tänkte nog mest på Berghs bild då hon skulle hålla talet. Hon hade inget personligt förhållande till Fröding, men hans gestalt hade blivit mytisk redan då, naturligtvis ännu mer på grund av den enorma hyllning han fick efter sin död, begravningståget, allt folket som kantade kortegen ända från Djurgården längs Strandvägen och in till Klara kyrka, alla celebriteter som bevistade begravningen, Nathan Söderblom som höll tal, Heidenstam som skrev en dikt, Hugo Alfvén som tonsatte och Orphei Drängar som framförde den. Kistan som sedan transporterades till Uppsala där studenterna mötte med fanor och facklor. Han hade plötsligt blivit så stor. Men hon hade kommit honom lite närmare genom Ida Bäckmanns berättelser. När hon tittade på porträttet den gången hon höll på och skrev talet, såg hon Strömkarlen; ur den i förtid åldrade och plågade författarens bild trädde i stället Ernst Josephsons unga strömkarl fram; han som lyssnar till forsens toner och omskapar dem på sin fela, den unga, starka, spensliga och androgyna kroppen omslingrad av vattenväxter och med huvudet en aning bortvänt. I sin dikt om honom vände hon sig till ”Värmelands döttrar” som kanske inte alltid hade brytt sig så mycket om den stackars skalden under hans livstid:

”Ni kanske tar honom för en storfura som ligger och flyter så gammal och grå i strömmen”, skrev hon, men vänta bara ”tills ni möter hans ögon, som stirrar mot stjärnljuset, de förfärliga strömkarlsögonen, de där varken vet av hopp eller längtan, de där endast tigger och ber om förintelse…”

Kanske detta var hennes svar på ”– Ve dig, Selma Lagerlöf”. En författares inlevelse i och identifikation med en annans vånda. Ett försök att komma bakom bilderna.

The post Selma Lagerlöf och Frödings porträtt first appeared on Opulens.

PROSA. Idag presenterar vi en novell av Lis Lovén där hon på ett anakronistiskt, kreativt och humoristiskt vis spinner en textväv kring skalden Gustaf Frödings herrgård. 

Lis Lovén skriver poesi och noveller och har bland annat publicerats i antologierna Jul igen, Över en regnbågsfika och Splittrade själar. Lovén har också medverkat här i Opulens med debattinlägg och på vår Existentiellt-avdelning. Hon var dessutom en av vinnarna i Opulens sommarnovelltävling med Jag kommer från en plats bortom solen.

Lis Lovén började skriva poesi som femtonåring. Så här beskriver hon själv varför: “För att jag bodde långt ute på bonnalandet och inte hade några fester att gå på. Men skogarna gav mig en idyll och ett eget rum hade jag. Just detta att ha ett rum är viktigt, som Virginia Woolf säger. Jag hade inte lust att läsa läxor men hade nog min egen bildningsgång. Och Gustaf Fröding var en av mina första poeter som jag läste och kunde recitera utantill. Ja, jag var psykiskt sjuk, det är mitt släktskap med Fröding”. På ett anakronistiskt, kreativt och humoristiskt vis tar Lovén sig friheten att i denna novell behandla Frödings herrgård utifrån något hon tror att han själv skulle känna sig stolt över.

CAROLINA THELIN

På Alsters herrgård hos värdinnan Tora

Det var galna upptåg den kvällen i den där salongen dit alla kom och gick.  Ja ni vet, den där gamla salongen på Alsters herrgård. Det var som det skulle, det vill säga hemskt litterärt, men det var ju inte vilken plats som helst. Värdinnan, Tora Liljedahl visste att galenskap förpliktar, huve… För alla som ville förlusta sig med mat och dryck hade en viss galenskap i sig, särskilt den kvällen. Men så hade värdinnan för länge sedan bestämt att det bara vore ett visst klientel som var inbjudna.

Tora visste att en poet eller litteratör måste åtminstone snudda vid en sfär av horeri och dårskap. Annars kommer man sällan hem till himlen. För det tycks faktiskt som om himlen trots allt gillar sina syndare. Varför skulle annars så många komma till Gud? För det gjorde de väl, de flesta.

Ska vi likväl räkna upp det gäng som besökte salongen den kvällen?

Börje, som var lärling hos narrarna. Själv skrev han inget men trodde sig om att kunna bedöma litteratur.

Björn, oftast kallad Polstjärnan. Namnet hade han fått av en indian (Minatonima?) som tyckte att en nervklen stockholmare allt behövde ett ståndsmässigt namn. Dessutom spottade Polstjärnan sällan i glaset.

Zika, som rest hela vägen från Indien, eller kanske Persien, ingen visste så noga och förresten var det ingen som förstod hans svenska.

Lin, den musikaliska poetissan som lekte med vers och meter och påstod att hon kunde klå vilken kavaljer det vara månde. Hon var minsann alltför självhävdande, men så hade hon också drag av mytomani, och det passar ju bra ihop med verslära.

Björn2, som inte utmärkt sig för någonting mer än en åstundan att få vissna under åtråns banér. Och det fick han visst aldrig, det såg Polstjärnan till.

Till sist. Galna Eloise, som visste hur man nedlade en karl på tre röda sekunder. Mest av allt blev hon inbjuden, dock, för sin kunskap att hantera guitarren. Hon sjöng minsann med smäktande stämma.

Så passar det poeter att få sova ruset av sig i en herrgård nån kväll då och då. Likväl måste en aspirerande litteratör ha känt det tvivelaktiga, och vad gav mera tvivel i själen än nervsjukan?

Det fanns en gång i det forna Värmland på Haralds tid män och kvinnor som visste hur man handskades med det nervklena. De förstod att inspirationen till stor konst kommer ovanifrån, från sfärer vi ej skåda med blotta ögat. Tora Liljedahl hade själv studerat i hävderna och kände skaldekonstens ådra medels forskningens metoder. Således räknades hon inte själv till skalderna, men desto mer till de sköna konsternas mecenat. Så ägde hon Alsters herrgård och drev den efter eget kynne och makt. För hon var en matrona med rykte om sig i tio härader, nåja något dit bortåt.

Alltså, tillbaka till Harald. Harald var den namnkunnige Rådbråke och han var en gång en storbonde över Värmland, nåja det som i våra dagar räknades till Värmland. För att känna till runorna och dess innersta väsen måste man stå i förbindelse med makterna. Och att nå gudavärlden krävde ett stort mått av både mod, envishet och galenskap. Det var själva bokstäverna som fylldes med magi och fick liv, lust och fägring. Och den makten kunde varken de fallna kvinnorna eller hövdingarna motstå.

Björn, det vill säga Polstjärnan hade nedlagt mången fallen kvinna med sin magiska kraft. Hans nervsjuka gjorde att han mer och mera kom att stå i förbindelse med skogar, insjöar och älvar i Värmland. En sund kvinna kunde väl inte motstå sådan magi?

Men Lin bar på skuld, så säker poetissa hon var. Hon ansåg, kanske med rätta, att hon inte ville räknas till de fallna. Men visst hade hennes mani både ökat hennes lust och hennes upptåg och kärlek till det motsatta könet. Det tycktes som om, smålänning som hon var, att hon inte kände det gröna suset i Värmlands skogar. Dock hade även hon haft en vikingakänning på lur i sitt sinne. En myt grodde och växte och blödde inom henne. Hon hade lust till två karlar på en gång. Börje och Polstjärnan, men tji fick hon. För just då flög Polstjärnan till väders med en helikopter, och skulle han nånsin komma tillbaka? Då insåg nog Lin att han var en skröna, det vill säga en manlig anakronism och hon kunde inte mera befatta sig med män som steg till väders i kylig och hård metall. Sin kärlek hade hon sålt på Åtråns altare, för henne fanns ej annat att sälja. Men en jungian hade förklarat det för henne. Konst, drömmar och kärlek styrdes alla av samma makter. Så föll den stenen från hennes hjärta.

Börje hade en fru och två älskarinnor. Och han arbetade med runmagi mest som yrkesutövare och alls icke poet. Så var det med den mannen. Men Lins skam berodde på att hon inte ägde talanger för kön. Visst kunde hon drömma och dikta och dansa sig svag på ett salongsgolv. Men… Hennes romantiska ådra var mera drömmar och poesie än de var realistiskt hushåll. Så hade hon aldrig förfört Börje och hon visste att Börje inte ville bli förförd. Inte heller ville han kallas kavaljer på Alsters herrgård.

Ändå. Det satt skuld och skam i väggarna den kvällen och natten i just den salongen. Samtidigt fanns där skira blig av jäntor, fast det hela var en dröm. Polstjärnan hade varit en dröm. Lin var en fager drömmare. Björn nr 2 var alls ingen dröm. Som realist var han tråkig och trist. Men Eloise? Hon trakterade sina kavaljerar som vore de fysiska objekt för kvinnofägringen. Lin hade knappast vågat något liknande. Men Eloise kunde och vågade eftersom hon var en demimonde av värld. För hennes skull köpte män sin kärlek, det helt enkelt bara var så. Och Eloise visste nog att hon fyllde en funktion. Där Lin ville vara ren som arsenik, ja lik en oskuld var Eloise hennes motsats. Lins renhetsiver gav henne ett tölpaktigt sinnelag och hon trodde i sin nervsjukdom att pöbeln skulle stena henne. Men då plockade Eloise fram sin guitarr och rev loss flikar från himlars valv i det att hon sjöng bort smärtan, tristessen, vanmakten och ledan. Det var inte mycket som inte botades med en kaffetår, en trogen dikt och ett besök i ett sant diktarhem och det förstås – sånger från Värmland.

För Eloise aspirerade på att ge av diktens utflöden till män som kom till den där salongen. Var det därför Tora, den bittra, den torra, inbjudit även henne. Nej, det var dikten i sig själv som inbjudit folket den kvällen. Mat åts och supar dracks. Och någon klämde i med att livet trots allt var vin, kvinnor och sång för den lärde och för den religiöse.

Men de präktiga och de korrekta, de var inte bjudna på balen den här kvällen. För en präktig tölp han förnedrar och hånar de svagsinta, ovetandes om att det är svagheten som super guds innersta visdom. Super, trots all skuld, skräck, skam och all rädsla för blamager. Men det borgerliga är inte längre kulturellt om det bara ståtar med stärkta kragar och rätt klädsel. Lin klädde sig i säck och hätta, så var hon utböling och visste det. Men. Det ska komma en dag när poeterna sitter i juryn i himlen. Och hur döma de? Efter prydlighet? Efter egen måttstock? Nej, med det mått ni mäter skall ni själva bliva mätta. Korrekt poesie? Korrekta termer? Disciplin? Som om inte varje poet vet att ordens strukturer kräver ans och tukt, och ja – ren och skär disciplin! Lin fick aldrig någon inträdesbiljett till de korrekta salarna. Däremot blev hon den kvällen bjuden till Alsters salong. Tora hade bjudit in henne.

Lin hade trott att hon skaffat sig både syfilis och diabetes eftersom läkarna tvingade i henne nervmedicin som kunde knocka en hingst. Men vad kunde hon göra? Dikta, dansa tango i hemlighet och drömma om fornstora dar. Dagar då männen bars fram av heder och mod. Män som föll på knä inför henne för att hon blivit likt en gammal matrona. Hon var alltså inte längre ung och vacker och könet hade liksom upplösts i lut färgat av genusteorier, så slapp man den böjelsen. För åtrån ställdes åt fel håll. Hon hade älskat fel karlar, så dum hon var. Och hur skulle hon tvätta bort sin synd om inte i Jesu blod? Hon såg mot korset och bar fram sitt offer till altaret. Hon levde mytologiskt, för att myten seglade upp i hennes tionde hus, ja Neptunus ni vet!

Och Polstjärnan hade flytt till norra delen av Sverige. Han sände ett brev till Lin där han förklarade miljöns inverkan. Han menade i religiösa ordalag att en poet måste bli ett med sin kultur och att kulturen var ett arv av den omkringliggande naturen. Då tänkte Lin att hon kände dragning åt något grönt. Hennes själ färgades grön av skogarna. Och nervsjukan ökade bara styrkan i hennes längtan efter sann poesie.

Zika kom till hennes rum den natten efter att alla gäster gått hem. Hon hade fått gamla Gustafs rum. Det såg hon som en stor ära. Zika berättade sagor från Persien och Indien och de satt småpratandes inpå småtimmarna. Vid horisonten, det kunde de se från fönstret, färgades nu himlaranden blåare. Det hade funnits stunder, berättade Lin, då horisonten blivit ett med hjärtats valv. Det krävdes en form av mani eller galenskap för att känna himlarna. Zika förstod. Och han gick ned för att hämta lite mera brännvin. Nu skulle de galet supa och tala verskonst. Zika undrade om hon märkt något speciellt. Vadå? undrade hon. Han undrade om hon märkt att Björn Polstjärnan varit kär i henne? Nej det kunde hon inte direkt påstå och ändå kände hon det på sig. Tror du vi ses i nästa liv? undrade hon. Kanske sa Zika. Först måste du försonas med dina nerver och din sjukdom. Du måste tro på att det går att vara kreativ trots att ångesten äter själen bit för bit. Men själen återskapar alltid det fallna och det skrämda. Om du tror på din mission kommer den att gå din väg sa Zika. Att mitt psyke har ett eget uppdrag? undrade hon. Jo. För du har mötts av motstånd, förakt och fördomar. Du kunde aldrig leva det borgerliga livet. Du trivs bäst med galningar och tokstollar. De drack ur det sista i buteljen.

Det var okej att låta åtrån äta hennes själ. Och poesien var okej som sublimerad erotik, det hade Gustaf från Alsters herrgård vetat. Och nu var han ett ärat namn. Så många som inte kände de djupare skikten i psyket. Så många som skrämdes när de kände smärta, lidande, skuld. De ville inte blicka djupare än näsan räckte. Det är din mission hävdade Zika än en gång. Men då hade hon också blivit mycket matt och trött. Ögonen föll nästan ihop av sig själva. Hon la sig på sängen och lyssnade på Zikas röst. Just innan hon föll i djup sömn kände hon en fläkt av Värmlands skogar. Och de färgade hennes själ djupt grön under litteraturens valv. Hon hann tänka att det var som det var. Zika gick försiktigt ut ur rummet för att inte väcka henne. Och han tänkte innan han gick till det rum han blivit tilldelat att Gustafs ande svävade fritt i natten. Svävade över Alsters herrgård som ett beskydd för kommande släkten. Det var som det borde vara.

The post Novell: På Alsters herrgård hos värdinnan Tora first appeared on Opulens.