FILM. Ingela Brovik rapporterade nyss från 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival. Här följer Lena Torquato Lidéns festivalrapport.

Filmfestival i Göteborg innebär för mig varma biofoajéer och spontana filmsamtal med volontärer och bekanta. Jag letade igenom programmet efter den bild av samtiden som en bra filmfest alltid brukar ge mig. Som ett finger i luften för att känna vilken riktning vinden har. Men det var överväldigande, mer och fler olika riktningar än vanligt.

Som ombytliga kastvindar, men nu när festivalen är över så har jag ändå funnit ett spår.

Mina filmval

Min festival handlar framför allt om kvinnor. Och då inte minst hur de på olika sätt begränsar och kontrollerar sig själva och andra, som i ”Mother” (i regi av Teona Strugar Mitevska) med Noomi Rapace som Moder Teresa.

Filmen gestaltar kontrasten mellan Indiens armod och den katolska kyrkans strama europeiska uppfattning om skuld och skam. Det skapar en ilska i mig att denna helgonförklarade kvinna var så hård och sträng mot sina medsystrar.

I ”If we don’t burn, how do we light up the night”, i regi av Kim Torres, har en ensamstående mamma flyttat till sin pojkvän i landsorten med sina två tonårsbarn. Hon har också offrat sitt tidigare liv för att kunna leva med den nye mannen, men barnen är inte glada över situationen. Den nya tillvaron visar sig rymma oanade faror för framför allt den kvinnliga delen av befolkningen. Samtidigt är detta en vacker skildring av hur alla generationer lever tillsammans och delar livet på Costa Ricas landsbygd.

Kvinnor som trygghetsbärare

I ”Hind Rajab – rösten från Gaza”, i regi av Kaouther Ben Hania, kommer vi till Röda Halvmånens sambandscentral på Västbanken. Där arbetar kvinnor och män med att ta emot fruktansvärda telefonsamtal från krigets Gaza och försöka skicka ambulanser till de överlevande.

Det samtal som Omar tar emot kommer från en ung kvinna som medan de pratar blir skjuten och chocken är lamslående i andra änden av luren. Sedan upptäcker han och de två kvinnor som troligen är socionomer och som ska stödja telefonisterna att det finns en överlevande i bilen, en flicka på 6 år som är rädd och utsatt.

Under många timmar har de kontinuerlig kontakt med henne där hon sitter i bilen omgiven av döda släktingar och med israeliska tanks runtomkring. Det mänskliga psyket står i fokus för denna skildring av hur krig berör även dem som ska hålla sig lugna för att vägleda och rädda andra. Kvinnorna håller sin plats som trygghetsbärare genom kärleksfulla ord som “älskling” och recitation av Koranen.

Varm men sorglig film

Andra muslimska kvinnor i ”The Baronesses” (i regi av Mokhtaria Badaoui och Nabil Ben Yadir) tar hand om varandra på sitt kulturcenter i Bryssel medan männen bygger hus i hemlandet Marocko. I denna komedi finns ett stråk av sorg när huvudpersonen genom en olycklig slump får reda på att hennes man har en andra fru och två barn i Marocko. Hon själv har inte kunnat ge sin man några barn och han har tydligen tagit saken i egna händer under sina vistelser i huset han byggt på.

Denna upptäckt förändrar hennes syn på sin tillvaro och de planerar att sätta upp Shakespeare, eftersom det var hennes dröm innan hon gifte sig som 16-åring. En lika varm som sorglig film om kvinnlig gemenskap.

Fantastisk animéfilm

I den helt fantastiska ”Lilla Amélie och tecknet för regn” (i regi av Maïlys Vallade och Liane-Cho Han), en animéfilm om en belgisk familj som bor i Japan efter andra världskriget, får vi möta ett barn som har svårt att kommunicera trots att det inne i hennes huvud är helt självklart vad hon vill. Men sedan dyker hennes farmor upp, ger henne en bit vit choklad och genom hennes inställning till barnbarnet öppnas världen för flickan.

Den unga japanska hemhjälpen blir sedan flickans bästa vän och deras vänskap växer till en stark kärlek som är enormt rörande.

Filmer om dysfunktionella män

Slutligen ska jag ta upp ett par filmer med fokus på dysfunktionella män. Det rör sig om ”The Thing with feathers” (i regi av Dylan Southern) med Benedict Cumberbatch och den franska ”Love Me Tender” (i regi av Anna Cazenave Cambet). Här handlar det om män som inte längre klarar av sitt faderskap eftersom döden och en skilsmässa gjort att de inte längre har sina respektive vid sin sida.

Benedict Cumberbatch spelar en tecknande änkling med två söner som överfalls av en av sina egna figurer, en kråka som blir ett element i hans försämrade mentala hälsa efter att han blivit ensam kvar. Det är en skrämmande och sorglig film om sorg och saknad.

Den franska pappan Laurent däremot drabbas av vansinnesilska när hans exfru kommer ut som lesbisk. Han bestämmer sig för att göra allt i sin makt för att skilja deras lilla son från sin mamma. Det inkluderar manipulation av barnet och vägran att rätta sig efter den genom rättegång beslutade domen.

Detta är två sorgliga och upprörande skildringar av ensamma män och deras barn. Filmer som gör att jag knyter nävarna hårt i biomörkret.

The post Starka kvinnoskildringar på Göteborg Film Festival 2026 first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterar från 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival.

Affischen för den 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival har skapats av konstnären Lovisa Sköld. Motivet utgörs av en kvinna klädd i en intensivt röd kappa som glänser, hon har långt. Det är en bild som utforskar förhållandet mellan yta och sanning.

Sanning är årets tema på Göteborg filmfestival och utöver filmvisningar så arrangeras intressanta seminarier ”på spaning efter den sanning som flytt” som det står i festivalens program. Det gör festivalen extra laddad med existentiella frågor.

Invigningsfilmen ”Biodlaren”, är en svensk film i regi av Marcus Carlsson. Den fick sin urpremiär på festivalens stora biograf Draken i Göteborg den 23 januari och samtidigt på drygt 30 Folkets Bio-salonger runt om i hela Sverige.

”Biodlaren” är en melankolisk och lyhörd film som går sin egen väg med en berättelse om en man på landsbygden som är biodlare och har en dotter. De delar en gemensam stor sorg som tynger varje dag och detta är onekligen en annorlunda film som gör avtryck.

Det är en bra invigningsfilm med poetiskt lågmäld kraft och undertryckt emotionellt uttryck.

I viss kontrast till nästa film i programmet, franska ”Bad Apples” om unga skolflickor som försöker finna sin framtid genom att vara ”duktig flicka” i skolan, självständig utan att göra uppror. En tänkvärd film som visar respekt mot de unga sårbara tjejerna.

Flera kortfilmer i en film

”Startsladden” består av ett antal ovanligt bra svenska kortfilmer som avlöser varandra i en och samma film. Den är en av årets absoluta höjdpunkter och applåderades hejdlöst av publiken. Startsladden utgörs av cirka tio kortfilmer och efter visningen utsågs en vinnare av juryn. Vinnare blev ”Det som finns kvar av mig” i regi av Christer Wahlberg.

Vinnarfilmen berättar om Tomas, en ung man som faller ihop på golvet och inte kan ta hand om sig själv eller sitt barn. Det är den värsta situation man kan tänka sig som skildras med ömsinthet och klarhet på oväntat sätt. Det är med andra ord en mycket stark film som man inte kan glömma.

Sanning och lögn

Därefter följde ett seminarium på temat sanning och lögn. Under filmfestivalen samlas många filmskapare och skådespelare för att presentera, diskutera och visa sina filmer. Däribland den svenska skådespelaren Noomi Rapace som är årets nordiska hederspristagare och Agnieszka Holland, filmregissör från Polen som är årets hederspristagare och vars filmer hyllats på filmfestivalen i Berlin där jag hört henne föreläsa.

På filmfestivalen i Göteborg visas också Jan Troells nya dokumentärfilm om hans föräldrageneration och deras historia. Det är en mycket vacker, tankeväckande och poetisk svartvit film med dynamiskt filmfoto och en insiktsfull berättelse. Den utgör ytterligare en höjdpunkt på filmfestivalen med diskussion av sakkunniga efteråt.

Festivalens bästa film

En annan av många höjdpunkter är ”Hind Rajab  – rösten från Gaza” i regi av Kaouther Ben Hania, Det är en spelfilm med en autenticitet som känns dokumentär och som fördjupar perspektivet. I januari 2024 tar Röda Halvmånens larmcentral emot ett telefonsamtal från en sexårig palestinsk flicka, som sitter fast i en trasig bil med döda släktingar i norra Gaza. Hon vill få hjälp att komma därifrån och talar länge med personalen på larmcentralen medan kulorna smattrar. Just detta är ett dokumentärt inslag eftersom det är flickans autentiska röst vi får höra i filmen.

Sammanfattningsvis en intensiv, stark och mycket bra film, enligt min åsikt, årets bästa film på Göteborg filmfestival 2026. ”Hind Rajab  – rösten från Gaza” är både omskakande och hjärtskärande. En av många filmer att ta med sig ut från biografen.

Är du nyfiken på samtliga som tilldelades festivalpriser så finns hela listan här.

The post Sanningen i fokus på Göteborg Film Festival 2026 first appeared on Opulens.

FILM. Ulf Bjereld skriver om den svenska filmbranschens kris och hur förtroendet för kulturministern är kört i botten.

Biopubliken väljer bort svenska filmer

Biopubliken väljer bort svenska filmer och finansieringen sviktar. När filmbranschen under Göteborgs filmfestival möttes på Filmpolitiskt toppmöte för att diskutera problemen höll ansvarigt statsråd, kulturminister Parisa Liljestrand (M), sig borta. ”Tänk om försvarsministern uteblivit från konferensen Folk och Försvar”, som en paneldeltagare till kraftiga applåder spydigt uttryckte det.

Svensk film är i kris. Endast tio procent av biobesökarna ser en svensk film. Motsvarande andelar för Norge och Danmark är 30 respektive 40 procent. Det är förstås väldigt roligt att Stellan Skarsgård nominerats till en Oscar för bästa manliga biroll i filmen Sentimental value (Joachim Trier, 2025). Men filmen är norsk och fick nio Oscarsnomineringar, vilket är rekord för en nordisk film.

Norge och Danmark delar också ut dubbelt så höga anslag till nationell filmproduktion – nära en miljard kronor per år, mot knappt 500 miljoner i Sverige. ”Svenska filmtalanger söker sig nu till Norge och Danmark där de ekonomiska förutsättningarna att få göra film är så mycket bättre”, varnade Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dagdostar i debatten.

Förtroendedet för kulturministern kört i botten

Filmbranschens förtroende för kulturminister Parisa Liljestrand är kört i botten. Ministern har haft det tungt redan från början, till exempel då hon visade att hon inte kände till att Ruben Östlund var en filmregissör, inte hört talas om Bo Widerberg och gissade att Christopher Nolan var en skådespelare. Men visst, hon var då ny som minister och vi har alla kunskapsluckor.

Värre var ministerns agerande i samband med Göteborg Film Festival förra året. Även den gången avstod hon från det Filmpolitiska toppmötet för att i stället – just då – göra ett studiebesök på strömningstjänsten Netflix. På kvällen samma dag utnyttjade hon sitt invigningstal till att läxa upp närvarande branschföreträdare, filmarbetare och publik för att de önskade mer pengar till filmen. Publiken svarade med burop. I år valde kulturministern att inte närvara på festivalen alls. Det var första gången på över 30 år som sittande kulturminister tackade nej till att hålla invigningstalet.

Parisa Liljestrand valde också bort årets Guldbaggegala. I en intervju i SVT i oktober 2024 fick Parisa Liljestrand en fråga vad hon som kulturminister skulle vilja göra om budgetutrymmet var obegränsat. Hennes svar blev: Sänka skatten!

Nej, kulturministern ska inte vara kultursektorns representant i regeringen. Men som minister följer ansvaret för att upprätthålla goda relationer till den sektor man har ansvar för, och att behandla den berörda sektorn med respekt. Det gäller oavsett om sektorn är försvaret, jordbruket, universitet- och högskolor eller kulturen. Här har Parisa Liljestrand brustit. Jag skulle därför bli förvånad om hon återfinns som kulturminister efter höstens val, oavsett vilket regering som då bildas.

En filmbransch i limbo

I juni presenterar Parisa Liljestrand regeringens länge väntade proposition om en ny filmpolitik. Regeringen har arbetat långsamt, och propositionen kommer inte att hinna behandlas av riksdagen innan valet i höst. Dröjsmålet är olyckligt, eftersom en ny regering sannolikt och av naturliga skäl kommer att vilja sätta sin egen prägel på filmpolitiken. Därför vore det önskvärt om regeringen redan i samband med utformandet av propositionen kunde samtala med oppositionen i syfte att uppnå så stor enighet som möjligt över partigränserna om framtidens filmstöd.

Den utredning som propositionen har att utgå ifrån – Publiken i fokus. Reformer för ett starkare filmland (SOU 2025:24) – fick brett politiskt stöd och mottogs positivt även av filmbranschen. Bland de förslag som utredningen förde fram märktes särskilt sänkt biografmoms från 25 till 6 procent samt införande av en strömningsavgift för svenska och utländska leverantörer av beställ-tv vars tjänster riktas mot publik i Sverige. (Motsvarande strömningsavgifter finns redan i flera europeiska länder, till exempel Norge och Danmark.)

Men vågar och vill regeringen gå ram med dessa förslag? Många tvivlar. I juni får vi veta. Fram till dess lever den svenska filmbranschen i fortsatt limbo.

The post Kris för svensk film – filmpolitiken i limbo first appeared on Opulens.

FILM. Den brasilianska regissören Anne Pinheiro Guimarães film ”Little Creatures” visas på filmfestivalen i Göteborg. Lena Torquato Lidén fick ett samtal med henne och skådespelaren Theo Medon.

”Little Creatures” (”Pequenas Criaturas”), är en brasiliansk dramafilm som vunnit pris vid filmfestivalen i Rio. Den utspelar sig i huvudstaden Brasilia, med dess futuristiska arkitektur och utopiska stadsplanering. Året är 1986 och landet har efter en lång tid av diktatur åter blivit en demokrati. Walkmans, blandband och tristess präglar livet i den lilla familjen med två söner och en mamma, som blivit lämnad av sin man som ständigt “är på resa”.

I samband med visningen av filmen på Göteborgs filmfestival fick jag ett samtal med filmens regissör och en av de unga skådespelarna.

Regissören Anne Pinheiro Guimarães är en liten och energisk kvinna med kortklippt svart hår. Hon har när vi träffas den skickliga 16-åriga skådespelaren Theo Medon vid sin sida. ”Jag gav honom en playlist,” svarar hon på frågan om den stora skillnaden mellan dagens ungas tillvaro med mobiler, och fortsätter: ”Sedan ägnade han timmar åt att ligga ner i hotellsängen och göra den tidens aktivitet: lyssna på samma kassettband om och om igen på en Walkman…”

Anne berättar om en annan skillnad mellan dåtiden och nuet: ”Dessutom var det roligt, när vi skulle spela in scenen där han skulle hitta en moped i en tidningsannons, så bara tittade han på tidningssidan. Vad är detta!?! Jag fick förklara hur världen fungerade då. Att man betalade annonserna per antal ord…Så här använder man en telefon med nummerskiva.”

”Det var en immersiv upplevelse,” säger Theo, som också upplevde att det var en stor upplevelse att spela den ganska introverta tonårspojken i filmen.

”Trots en tioårig karriär inom film och såpopera har jag utvecklats mest av den här rollen. Med de små gester som en blyg person har kan man ändå uttrycka mycket,” lägger han till.

Lugnet och avsaknaden av fara i 80-talets Brasilien imponerade på de brasilianare som tillsammans med mig såg filmens internationella premiär i Göteborg. Stämmer verkligen den bilden? undrar jag.

Anne svarar: ”Jo men det var så, det var inte farligt på den tiden, barnen kunde röra sig fritt i staden och tempot var långsamt. Men just i min hemstad Brasilia, som jag hatar och älskar, fanns det ändå en fara. Det var bilarna, alla kände någon som blivit överkörd av en bil och dött. Det är en stad utan trottoarer, byggd för att ta sig fram i det som på femtiotalet räknades som framtiden: bilen!”

Bilarna, ja, hur var det att spela in scenerna med gamla bilar och var det några svårigheter i övrigt?

”Ibland när vi spelade in så ångrade jag misstaget att ha skrivit en film med de gamla gamla bilarna Volkswagen Brasília som ibland inte fungerade alls. Allt var som gjort för att det skulle gå fel på inspelningen. Barnen, hunden som skulle spela döende, vilket hundtränaren sa att den var tränad till men vilket den sannerligen inte var… Många scener fick vi ta om eftersom hunden var alldeles för levande. Puh!” säger Anne Pinheiro Guimarães avslutningsvis.

Låt oss nu hoppas att den här starka filmen, med sin stilrena skildring av en svunnen tid, får svensk distribution och kan njutas av fler.

The post En film som stilsäkert skildrar 80-talets Brasilia first appeared on Opulens.

FILM. Filmfestivalen i Göteborg har inletts med Jim Jarmuschs ”Father Mother Sister Brother”. Ulf Bjereld reflekterar över regissörens filmtriptyk som ”kretsar kring lögnen som det kitt som håller oss samman.”

Är det verkligen sanning vi vill ha?

Temat för årets Göteborg Film Festival är ”Sanning”. Festivalen kunde därför inte ha valt en bättre film till sin smygöppning än Jim Jarmuschs Guldlejonvinnande ”Father Mother Sister Brother” (2025). Filmen är en triptyk, med tre fristående korta filmer som alla kretsar kring relationen mellan föräldrar och deras vuxna barn. Men vad är sant och inte sant av det som sägs? Är sanningen verkligen alltid något att eftersträva?

Första delen av triptyken

I den första delen av filmen färdas syskonen Jeff (Adam Driver) och Emily (Mayim Bialik) i bil genom ett ödsligt vinterlandskap i New Jersey. För första gången på länge ska de hälsa på sin åldrade och utfattige pappa (suveränt gestaltad av Tom Waits). Pappan lever ensam i ett ruckel, utan grannar och med sviktande hälsa och knackig elförsörjning. Stämningen är stel, konversationen ansträngt artig. Jeff sticker till sin pappa lite pengar. Oväntat ser vi en Rolex-klocka skymta förbi, delvis dold av pappans skjortärm. Vad är det egentligen för liv pappan lever?

Jarmusch låter kallpratet regera

I den andra delen av filmen möter vi systrarna Lilith (Vicky Krieps) och Timothea (Cate Blanchett, sminkad till oigenkännlighet) som besöker sin mamma (Charlotte Rampling) för den årliga tebjudningen. Mamman, en framgångsrik författarinna, och hennes döttrar träffas bara en gång varje år trots att de alla bor i Dublin. Även i denna film är det kallpratet som regerar. Kommer tebjudningen att kunna slutföras innan allt brister? Och vad är det egentligen för historier om sina liv som döttrarna berättar för sin mamma?

Mystiska födelseattester

I den tredje delen av filmen besöker tvillingarna Skye (Indya Moore) och Billy (Luka Sabbat) sina döda föräldrars tomma lägenhet i Paris. Billy har rensat bort alla saker, allt är nu fint och rent. De besöker också det gigantiska förråd dit Billy har forslat allt bohag och andra saker, noggrant nedpackat i kartong efter kartong. Allt är fint, allt är bra. Men vad är det egentligen för mystiska födelseattester som föräldrarna har sparat och som barnen inte känner igen?

Jarmusch tangerar Ibsen

De tre filmerna kretsar alla kring lögnen som det kitt som håller oss samman.”Father Mother Sister Brother” blir en lågmält trotsig och bitande polemik mot Jesusorden i Johannesevangeliet ”Sanningen ska göra er fria”. Nej, säger Jarmusch med sin film: Sanningen gör oss inte fria. I stället är det upprätthållandet av osanningen som gör det möjligt för oss att värna den lilla frihet vi har kvar. Här tangerar Jarmusch problematiken från Ibsens ”Vildanden” – vad händer med en människa om man tar livslögnen ifrån henne?

Ur det perspektivet är det ett dystert budskap filmen förmedlar, särskilt i en tid präglad av fake news och lögnens normalisering i samhällsdebatten. Men Jarmusch vore inte Jarmusch om han inte samtidigt ställde sig vid sidan av det han nyss hade berättat. Vill han verkligen säga oss något på riktigt? Eller leker han bara med oss – trollar han oss? Och vill vi veta vilket?

Jarmusch uppvisar hög klass som alltid

Skådespeleriet, ljussättningen och fotot är naturligtvis utmärkt. Det är det alltid i Jarmuschs filmer. Som så ofta i hans filmer är det också osäkert om här finns ett narrativ. De tre berättelserna har visserligen en kronologi, en handling, en början och ett slut. Men just när vi börjar känna oss trygga i narrativet följer oväntade absurda scener. Förbipasserande ungdomar som i ultrarapid utför konster på sina skateboards. Karaktärer som envisas med att vilja skåla i vatten eller i te. Eller repliken som den där Skye i den avslutande episoden helt apropå frågar sin tvillingbror Billy: ”Tror du att planet hade störtat om det inte hade varit mamma som suttit vid spakarna?”.

På vägen ut från biografen fingrar jag på min pressackreditering. Ser den inte lite konstig ut? Är den verkligen äkta? Och spelar det i vilket fall någon roll?

The post Jarmusch ifrågasätter vårt behov av sanning first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterade i måndags från 48:e upplagan av Göteborgs filmfestival. Här följer Lena Torquato Lidéns festivalrapport.

Årets upplaga av Göteborgs filmfestival är på många sätt anmärkningsvärd och startade med ett utbuat tal av kulturminister Parisa Liljestrand. Initialt chockerade hon med formuleringar som:

”Men låt mig vara tydlig med vad det innebär. För ibland kan man få intrycket att det enda politiken ska göra är att räkna upp anslag, och i övrigt inte ställa några frågor. Men det är verkligen inte politikens uppgift. Jag vet att många kulturministrar före mig har velat framställa sig som de olika branschernas bästa kompisar och främsta företrädare i regeringen.”

Men efter några dagar har jag hunnit vänja mig vid det hon sagt och funderat över årets tema i förhållande till hennes ord. Festivalen bestämde sig nämligen för att hylla motstånd och civil olydnad och varför skulle då inte kulturministern just göra motstånd? Mot sina föregångares läppars bekännelser om att vara en allierad till filmbranschen och de andra delarna av kulturvärldens företrädare.

Även om hennes ord är svidande föredrar jag ändå att politiker vill ha perspektiv på hur saker fungerar, inom alla samhällsnyttiga fält som gör livet värt att leva. Däremot hade jag också velat höra några ord om hur perspektivet kan vändas, hur en film om nutiden skulle kunna göra stor skillnad genom att förmedla en ny syn på vår omvärld.

”Dialogpolisen” av Susanna Edwards är en sådan film, med dokumentära bilder från en verklighet där en liten arbetsgrupp av svenska poliser planerar, undersöker och bemöter politiska rörelser på ett fantastiskt sätt.

Dialogpoliserna blir en brygga mellan individer som engagerat sig för något och sina egna kollegor, de poliser vars uppgift är att fysiskt upprätthålla lagarna i Sverige. De upprörda känslorna hos dem som utnyttjar sin rätt att yttra sig visar tydligt hur viktigt det är för demokratin att bibehålla friheten att säga vad man tycker.

Mitt hjärta börjar slå hårt när jag ser mannen som inte kan vänta 10 minuter i bilen medan klimataktivister blockerar vägen. Bilföraren försöker köra upp på trottoaren och är en hårsmån ifrån att köra över en av dialogpoliserna.

Det finns en stark kärlek i de omsorgsfulla dialogerna i filmen och de speglar en förhandling som är essentiell för att vi ska kunna fortsätta samarbeta för framtiden.

Detta blir en tydlig kontrast till ett annat samhälles problem – ett krig som plötsligt bryter ut och som påverkar alla känslomässigt och fysiskt. Filmen ”Kyiv Soloists” av den norske regissören Trond Kvig Andreassen följer en grupp klassiska musiker som dagen innan Ryssland startat krig mot deras hemland har rest på turné och nu inte kan återvända.

De fortsätter helt enkelt turnera samtidigt som oron och ilskan stiger inom dem. De beskriver det som att det finns en trygghet i att använda instrumentet, musicerandet är precis som vanligt. Samtidigt som det är svårt att gå upp på scenen varje kväll och möta publiken med ett leende när det inte är äkta, som en av dem uttrycker det.

Utanför Bio Roy är värmen påtaglig och det är fint att se den del av själva orkestern som är på plats, deras glädje över att ha varandra i allt som hänt. Men som Katerina, en av dem säger i filmen, så visste hon inte hur mycket ilska och hat som fanns inom henne.

Efteråt får vi höra de ukrainska musikerna spela i verkligheten och det är precis lika hög klass som de stycken vi hört i filmen. De är otroligt duktiga musiker vars liv slagits i spillror på grund av det ryska anfallskriget.

Den österrikiske regissören Mo Harawe med somaliska rötter beskriver i ”I en by vid paradisets rand” livet i en liten somalisk by där krig har pågått så länge att det blivit en sorts permanent del av livet. En av huvudpersonerna är en ensamstående pappa som är diversearbetare och bland annat har jobbat med att begrava de personer som dör i de otaliga drönarattackerna. Men filmen handlar också om hans son som älskar att berätta historier och fantisera. De kämpar för att klara sig tillsammans med pappans nyligen frånskilda syster som flyttat in i deras enkla men vackra hus. Bilderna, miljöerna och det lågmälda skådespeleriet berättar så mycket mer om vad somalisk kultur är och hur människor relaterar till varandra än vad alla nyheter som jag någonsin sett på Al Jazeera kunnat förmedla. Det är en vacker film och med sina livsöden så mänsklig och drabbande.

I likhet med Mo Harawe är Denise Fernandes som gjort ”Hanami” en ung regissör och det märks att det är en ny generation som utgår från perspektivet med länder som har en stor diaspora. ”Hanami” utspelar sig på Kap Verde och ön Fogo varifrån många reser till Europa och USA för att få en hållbar inkomst. Fernandes fick The Ingmar Bergman International Debut Award för denna skildring av den unga flickan Nana vars far dog till havs medan han arbetade som fiskare och modern som lämnade babyn till farmodern för att resa ut och arbeta. Nana växer upp i den storfamilj som finns runt farmodern i en lugn och trygg tillvaro där hon gömmer skatter i en låda inne hos sina vänner hönsen. Men det finns en sorg hos henne, troligen på grund av att hon blivit övergiven av sin mamma. Det kapverdiska samhället är lugnt och harmoniskt på något sätt och jag längtar dit även när jag inte ser denna vackra men lite osammanhängande och berättade film.

Dragon Award Best International Film delas ut till en helt annorlunda film, ”Memoir of a snail” av den australiske regissören Adam Elliot. Det är en animerad film för vuxna om ett tragiskt livsöde, en flicka med gomspalt som älskar sniglarnas liv och även håller dem som husdjur. Vi får följa hennes livshistoria, hur hon bor med sin pappa, som har en funktionsnedsättning, och sin bror tills fadern går bort och syskonen blir bortadopterade och hamnar långt från varandra. Hennes bror placeras i en fruktansvärd tillvaro hos en kristen familj som odlar äpplen och hon själv får fosterföräldrar som bryr sig väldigt lite om henne och till slut flyttar utomlands. Allt går snett i hennes liv men hoppet består i vänskap med den som ändå finns där för henne.

Rumänska ”Three Kilometres to the End of the World” av Emanuel Parvu handlar om en ung pojke i en rumänsk by på en ö. Han är sina föräldrars ögonsten men allt förändras efter att några andra pojkar misshandlat honom då han kysst en manlig turist som han lämnat bydiscot tillsammans med. Handlingen visar en kedjereaktion av handlingar som leder fram till det tvång och den psykiska och fysiska misshandel som gör att pojken, med hjälp av sin bästa kompis anmälan till socialen, till slut lämnar byn. Något som han gör utan att se tillbaka på sina föräldrar. Det är hjärtskärande att se dem stå vid bryggan när han är på väg att gå ombord på båten. Deras handlingar har gjort att de nu inte längre har någon son.

The post Flera höjdpunkter på Göteborg Film Festival 2025 first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterar från 48:e upplagan av Göteborgs filmfestival. Vi har även en rapport från Lena Torquato Lidén som kan läsas här.

Förra årets upplaga av Göteborg Film Festival hade en ytterst välklädd gris som affischbild vilket skapade mycket diskussion bland publiken. I år, den 48:e upplagan av Göteborgs filmfestival har Britta Marakatt-Labba, världsberömd konstnär och en stark röst för samisk kultur, skapat en festivalaffisch där maktens företrädare gestaltas som fåglar, giriga kråkor. En bild som publiken tar med sig in på filmvisningarna, utan diskussion.

Årets tema på festivalen är nämligen olydnad och det civila motståndets kraft, bland annat med visningar av filmer som berättar om människor som vågar trotsa regler och ifrågasätta auktoriteter. Det rör sig totalt om filmer från 80 olika länder.

Invigningsfilmen ”Före mörkret”, är en norsk film i regi av Eirik Svensson och den bygger på en sann historia om hur Läkare utan gränser har skapat ett enkelt sjukhus i Centralafrikanska republiken, en före detta fransk koloni, där man vill ta emot alla som behöver hjälp.

Plötsligt dyker det upp en desperat muslimsk man i den kristna avdelningen på sjukhuset som är uppdelat efter religionstillhörighet. Detta i ett land som befinner sig i inbördeskrig där ett katastrofläge hotar. En ung kvinnlig läkare tar hand om situationen. Detta att det är en kvinna som fixar det tuffa läget är för övrigt något som förekommer i flera andra av årets filmer på festivalen.

Två unga kvinnor i ”Leva lite”, en svensk-dansk-norsk film i regi av Fanny Ovesen, har just startat sin efterlängtade resa genom Europa, där deras vänskap skall fördjupas, tror de. Men en av dem hamnar i en oväntad situation strax innan de har hunnit passera Polen, på väg mot Prag, Berlin och Paris. Konflikter uppstår, känslor tar alltmer plats i denna starka film om hur unga kvinnors vänskap kan te sig i jämförelse med en traditionell man-kvinna-relation. Filmen är både intressant och nyskapande. Kort sagt är den en av flera filmer med kvinnligt perspektiv och civil olydnad som bärande motiv.

”My Eternal Summer” i regi av Sylvia Le Fanu, en vemodig dansk film om 15-åriga Fanny och hennes familj som skall tillbringa sista sommaren i sitt hus, med oro och sorg inför framtiden. Det är en bitterljuv berättelse. Med andra ord är filmen vacker men också sorglig. Flickans blick berättar indirekt, vad som sker.

En helt annan historia om unga kvinnor är ”Främmande språk”. Här har vi att göra med en tysk-fransk film i regi av Claire Burger, om en ung tyska som möter en fransk tjej. De två skall försöka få kontakt och ta del av varandras liv. Det blir intressant men inte så lätt för dessa två att dela till exempel upplevelsen av vara i en skola tillsammans. Språk, identitet och ländernas historia under andra världskriget komplicerar och fördjupar deras ständiga dialog med varandra.

”Främmande språk” är en av de bästa filmerna med/om kvinnligt perspektiv. Den kan karaktäriseras som en resa genom europeisk historia med en pendling mellan lek och allvar. Därtill är den mycket välgjord.

”All We Imagine as Light” är en indisk film i regi av Payal Kapadia. Filmen handlar om två kvinnor med stark känsla för frihet. De jobbar som sjuksköterskor i Mumbai. Det är en viktig film om modiga kvinnors civilkurage i ett patriarkalt präglat land.

Ytterligare en film på kvinnligt tema är ”Flickan med nålen”. Det rör sig om en dansk film i regi av svenske Magnus von Horn med fantastiskt svartvitt foto och skådespeleri. Vi får ta del av en skrämmande berättelse som utspelas i 1920-talets Köpenhamn. Trine Dyrholm är genial i rollen som änglamakerska, kvinnan som tar hand om oönskade nyfödda barn som deras mammor inte klarar av att ta hand om. Hon ljuger för de hjälplösa mammorna och säger att deras baby skall komma till en ny familj i stället för det hemska öde som väntar dem. En fantastisk film som borde vinna Nordic Competition som både bästa film och bästa kvinnliga skådespelare.

Den svenske filmregissören Jan Troells nya dokumentär ”Det var en gång ett nu”, som visas på festivalen är definitivt årets bästa svenska dokumentär. Den utgör en personlig tillbakablick på regissörens arbete, en fantastisk filmkarriär med tonvikt på närvaro och lyhört lyssnande. Då som nu. Troell kan som nästan ingen annan filmregissör gestalta filmens oändliga nukänsla. Det är en film som inte skall missas när tillfälle ges att se den.

Startsladden, ett program med årets bästa kortfilmer, som varje år speglar tidsandan i Göteborg och resten av världen, fyller festivalbiografen Draken till sista plats. Det är ett återkommande dynamiskt festivalinslag som varje år lyckas bjuda på det oförutsägbara.

I år visades Mai Zetterlings filmer i årets upplaga av Classic-programmet. Hon som gjorde film i en helt egen stil var både poet och provokatör. I år skulle hon ha fyllt 100 år. På 1980-talet besökte hon Göteborg Film Festival med sin brittiska film ”Scrubbers”, om upproriska tonårstjejer i konflikt med samhället. Jag minns vårt samtal efter visningen av hennes film vars tema hon talade om med stort engagemang och hur hon uttryckte sin stora kärlek till filmkonsten, oförglömligt.

The post Med motstånd som tema ‒ Göteborg Film Festival 2025 first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Ingela Brovik rapporterar från 47:e upplagan av Göteborgs filmfestival.

En gris med försiktigt litet leende införd snygg kostym, vit skjorta och slips , skapad av Niki Lindroth von Bahr är årets festivalaffisch på 47:e upplagan av Göteborg Film Festival, en affisch som syns överallt i staden. Eftersom AI är årets festivaltema ville konstnären ta sig an denna tematik på något sätt, har hon själv formulerat det i en intervju om bilden.

Det är någonting magiskt med denna grisbild som gör att det är svårt att släppa den och gå vidare in i biografen, kanske den kluriga blicken?

Känslan av den märkliga grisbilden följer med in i biografen till invigningsfilmen ”Hanteringen av odöda”, ett skickligt zombiedrama baserat på John Ajvide Lindqvists skräckroman i regi av Thea Hvistendahl, norsk regissör som gör en berörande story om tre familjer som alla fått sorg efter att familjemedlemmar dött. Men sen börjar de röra på sig. En annorlunda invigningsfilm som publiken diskuterar med emfas efteråt.

Den deltar i den stora nordiska tävlingen liksom även ”My Wonderful Stranger” i regi av Johanna Pyykkö, ännu en norsk regissör, om en tonårstjej som iscensätter en fantasifull lögn inför en man utan minne. En bisarr film som på sitt eget sätt visar en tidsanda, indirekt.

”Hypnosen”, i regi av långfilmsdebuterande Ernst de Geer är en underfundig film, satir på entreprenörskapets falska autenticitet och sociala rollspel inför en pitching på internationell nivå.

Det är en utmärkt regi av Ernst de Geer och mycket bra foto av Jonathan Bjerstedt. Tillsammans med skådespelarna Asta Kamma August och norske Herbert Nordrum tar de ut svängarna. Särskilt i scenerna då Asta Kamma Augusts rollkaraktär Vera går till en hypnosterapeut för att sluta röka. Den behandlingen gör att Vera släpper alla hämningar inför ett hajpat event som skulle bli ett finansiellt genombrott, speciellt för Nordrums karaktär André. Veras beteende skapar en surrealistisk dimension i filmen om event, workshop och livsavgörande pitching i techvärldens tid. Detta gör filmen till en av de bästa i den nordiska tävlingen.

Höjdpunkten festivalens andra dag

”Painkiller”, svensk film i regi av Gabriela Pichler  i programmet Nordic Light är höjdpunkten på festivalens andra dag. Det är en stark intensiv film mellan lek och allvar, energi och lyhördhet om en stolt och envis/egensinnig mamma från Balkan och hennes dotter. De är arbetarklass och bor på Hisingen i Göteborg.

Mamman älskar sin dotter men förstår inte hennes idé om att bli konstnär. Denna moder lider av kronisk värk efter sitt arbete som städerska.

I en oförglömlig scen har dottern skapat en rosa staty av sin mamma, sätter den på bilens tak och kör runt i Göteborg förbi alla kända statyer, som Poseidon på Götaplatsen. Det är en film i egen stil med dynamiskt konstnärligt foto av Johan Lundborg, som även är medförfattare till manus. Filmen visas på SVT i ett antal avsnitt – vilket man inte bör missa.

I Nordic Light kan man också se ”Det omätbara”, som är en svensk dokumentär i regi och foto av Nils Petter Löfstedt. En regissör som på förra årets filmfestival hade sin urpremiär på dokumentärfilmen ”På Hvitfedtska bodde vi”. Den nya filmen visar dagens läge för barn på förskola och gamla i äldrevård, båda dessa grupper utsatta för neddragningar inom den sociala sfären. Löfstedt som själv har jobbat i dessa branscher visar med sitt insiktsfulla, känsliga filmande avgörande ögonblick inom vård och omsorg. Det är en annorlunda dokumentär om Sverige i vår tid som skapar nya perspektiv. Oförglömlig. En film som borde ses av alla, inte minst de som har ansvar för sakernas tillstånd.

Kortfilmerna en höjdpunkt

”Startsladden” är en höjdpunkt på festivalen med ett urval av årets bästa kortfilm, med “årets mest spännande regissörer” enligt festivalprogrammet, där den bästa kortfilmen fick priset strax efter att programmet avslutats inför fullsatt biograf Draken. Det blev ”En hjältes död”, en story byggd på Pär Lagerkvists 100 år gamla novell om vad kyrkan gör för att locka nya medlemmar, en märkvärdig film, väl värd sitt pris.

Andra kortfilmsprogram som gör intryck är ”Working Class Heroes” om arbetare i dag, på olika håll, där kortfilmen ”Kaos”, om en pojke som går i sjuan och har svårt att lugna ner sig i klassrummet, är en viktig film. Hans speciallärare Diana har också problem men vill inte att pojken skall råka illa ut, och efter våldsamheter ställs saker på sin spets. Kort sagt, en av de bästa kortfilmerna på årets Göteborg Film Festival, en av många att ta med sig ut, från biografen. Liksom experimentet med AI via Bergmans Persona. Eller det filmpolitiska ”toppmötet” när kulturministern kom till Göteborgs filmfestival för att diskutera svensk film och biografproblemet, att folk inte längre går på bio i någon större omfattning.

Men på filmfestivalen är det hela tiden fullsatt, publiken är glad att vara där. Något för politikerna att lära sig av?

The post Gott om höjdpunkter på Göteborgs filmfestival 2024 first appeared on Opulens.

INTERNATIONELLT. På festivalen i Göteborg gavs det möjlighet att via filmmediet besöka många länder. Lena Torquato Lidén lämnar här en rapport från sin resa i biofåtöljen.

Göteborg Film Festival 2023
27 jan – 5 feb
Online och på biografer runtom i Göteborg

Göteborg Film Festival är den största filmfestivalen i Norden, i år med många utsålda visningar vilket är glädjande efter tråkiga pandemiår även om satsningen på paket med hotellrum, film och middag hade kunnat få finnas kvar sedan pandemiprogramåren. Det gör de dock inte, men man kan göra ett eget paket eftersom fyra filmer per festivaldag finns tillgängliga i Draken Film som går att casta till hotellrumsteven. Jag har däremot större lust detta år att vara på biograferna som festivalens programgrupp rest jorden runt för att välja film till, uppemot 250 filmer från ett 80-tal länder på omkring 700 visningar.

Jag hinner resa till Vietnam, Chile, Norge, Iran, Palestina, Tunisien och Frankrike för egen del och i den här texten får även ni vara med på resan jag gjorde.

I Paris kör en väldigt sur taxichaufför i medelåldern den väldigt glada Madeleine som är 92 år på en långkörning genom den stora pulserande staden. Hon ska resa från sitt hem för att bo på äldreboende. Filmen ”Madeleine och taxichauffören”, av den franske regissören Christian Carion, är en lysande och rörande berättelse där stadens själ, med caféer, restauranger och gatornas vägilska blandas med de två personerna i bilens livshistorier. Madeleine är en bekantskap som har haft det tufft i sitt liv och tårarna trillar många gånger under historiens gång.

I Teheran tas jag med på det gastkramande dramat ”Subtraction” (regi: Mani Haghighi) där paranoia rider det gifta paret Farzaneh (Taraneh Alidoosti) och Jalal (Navid Mohammadzadeh) som upptäcker att de har ett osannolikt dubbelgångarpar när Farzaneh tror att hennes man är otrogen efter att ha följt efter den hon tror är honom på en buss till det andra parets hus. Mästerligt spelat av skådespelarparet som såklart spelar alla de fyra karaktärerna. Medelklassparet har ett barn och problem i form av mannens vredesutbrott. Underklassparet Jalal och Farzaneh däremot har ett lugnt liv, förutom det faktum att hon tar medicin mot psykiska problem. Medicin hon behövt sluta med sedan de nyligen upptäckt att hon är gravid.

En underlig spänning byggs upp mellan dem, medan kameran följer dem genom olika miljöer i 8,7-miljonersstaden. Bland annat är de på sjukhus, där jag fascineras av hur det myllrar i korridorerna med besökare, sjuksköterskor och läkare. Det finns en värme i den iranska tillvaron som syns bland annat i en medmänsklighet på sjukhuset, i relationen mellan Jalal och hans pappa. Den står i stark kontrast till det hemska gastkramande som händer mellan huvudpersonerna och som får mig att i all tysthet sitta och mumla “nej nej nej gör inte det”….

På den lilla chilenska ön Chiloé utspelar sig ”Sorcery” (eller Brujeria på spanska) i regi av Christopher Murray. Det rör sig om ett hämnddrama baserat på verkliga händelser, om kolonialism och häxkonst år 1880.

Den 13-åriga Rosa hör till ursprungsbefolkningen Huilliches men har fått en kristen uppfostran och tjänstgör hos en tysk bosättarfamilj där hennes pappa också tjänstgör med henne. En dag ligger alla bosättarfamiljens får orörliga på marken och när Rosa kommer ut upptäcker hon att runt deras halsar finns en sorts halsband av flätade växtdelar. Den tyska husbonden förstår att det är indiansk häxkonst som pågår och släpper i raseri och grymhet sina schäferhundar på pappan som biter ihjäl honom medan hon tvingas se på.

Hon begraver sin pappa och går till byn i närheten för att finna rättvisa för sin mördade pappa. Om vädret i Teheran var regnigt svettigt och varmt så är denna chilenska ö en karg och grå plats med ett uppenbarligen kyligare klimat. Nästan som Norden även i de scener när hon vandrar i urskog med mossa och vatten som rinner nerför trädstammarna.
Hon försöker kontakta borgmästaren och byns präst men ingen av dem vill veta av någon rättvisa eller hämnd.

Till sist berättar prästen att hon ska gå till Mateus, som kan ge henne arbete och husrum. Hon går till hans hus och det visar sig att han är kungen över traktens huiliches och att han och hans hemliga sällskap av män och kvinnor kan utföra magi i både gott och ont syfte. Det blir en spännande och skrämmande väg till hämnden för mordet på fadern där hon till slut blir en del av sitt ursprungsfolks magiska värld och själv utför besvärjelser.

”Under the Fig Trees” (regi: Erige Sehiri) utspelar sig i norra Tunisien, i regionen Kasra. Filmen har ett långsamt tempo och jag har lyxen att sitta på Bio Roys bekväma övervåning med lutningsbara fåtöljer tillsammans med många daglediga pensionärer och en och annan tunisier. Tidigt i gryningsljuset åker arbetarna i öppna lastbilar med sin chef till fikonlundarna där de arbetar med att plocka frukterna och lägga dem i ordning i lådor för försäljning. Det är äldre män och kvinnor som har svårt att komma upp på flaket och ungdomar som hälsar, flirtar och skojar med varandra.

Under denna dag som vi får vara med dem i trädens skugga får vi följa deras spel sinsemellan där kärlek, svek och vänskap porträtteras på ett mjukt sätt. Genom deras konversationer och skillnaderna mellan olika individers inställning till religiös konservatism eller ej får jag en inblick hur komplicerat det kan vara att försöka hitta kärleken och att veta vad den andre egentligen har för uppfattning om hur livet ska levas. Det är också intressant att se förhållandet mellan chefen och hans arbetare, maktförhållandena och på vilket sätt han spelar ut sina anställda mot varandra och försöker att utnyttja sin ställning för att ta för sig av kvinnorna.

I kortfilmspaketet ”State of the Art” ingick enbart jättebra kortfilmer, som sinsemellan var helt olika. Den som kröp mest under huden på mig var Carolina Falkholts film Read the fucking text om hur hon fått ett uppdrag att måla en graffittimålning i Danmark och bestämmer sig för att i målningen skriva ner historien om när hon var med om en gruppvåldtäkt på Roskilde-festivalen. Det hörs på hennes viskande speakerröst att det är jobbigt att ta upp det och hon säger också det själv i introduktionen hon gjorde på ett fullsatt Capitol, med många unga åskådare, att det är svårt att ta till sig resultatet av filmen. Budskapet att alla våldtäktsmän borde dö är isande.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I den vietnamesiska ”Glorious Ashes”, av Bui Thac Chuyen, får vi möta två kvinnor som gifter sig med helt väsensskilda män i en liten by på landet. Den ena av kärlek och den andra av tvång då det uppdagas att hon är gravid efter den förstas väldigt blöta bröllopsfest. Den motvillige äkta mannen och barnafadern vill mycket hellre leva i sin hydda på stolpar över havet ovanför fiskodlingen och dricka orimliga mängder sprit än att vara i byn med sin dotter och hustru.

Lantbrukslivet där alla ständigt är upptagna med att arbeta med något, som att pressa torkade bananer sent på natten i den fuktiga värmen skildras väldigt vackert. Den lyckligt giftas liv förändras drastiskt av en hemsk olycka och filmens titel kommer sig av att mannen förändras av olyckan till att bli en notorisk pyroman som sätter eld på sitt och hustruns hus gång på gång tills hela byn till slut ber henne att lämna honom. Vilket hon absolut inte vill.

I Oslo får vi träffa Thomas och Signe, ett ungt par i Kristoffer Borglis film ”Sick of myself” där han är konceptuell konstnär och hon jobbar på ett kafé och hela tiden misstas för hans syster eftersom han inte alls ägnar henne någon vidare uppmärksamhet. Signe tröttnar på att inte synas och tar till en hemsk lösning, hon söker upp sin gamla langare Stian och ber honom beställa ett ryskt läkemedel som ger hemska biverkningar i form av hudutslag.

Det är lite sympatiskt att den jättesnygga Stian bor hemma hos sin mamma och inte har ett socialt liv trots att han är langare medan Thomas, den egotrippade konstnären inte är speciellt fin att se på. Filmen faller sakta och drastiskt samman i mer och mer skruvad jakt efter uppmärksamhet och en fruktansvärt duktig maskör förändrar Signes ansikte så fullständigt att jag ryser och plågas av hur äckligt det ser ut. Kommer garanterat på svensk bio.

I ”Medelhavsfeber” (regi: Maha Haj) får vi besöka ett lugnt bostadområde i Jerusalem där en palestinsk familjefar och författare kämpar för att komma ur sin depression genom att gå i terapi och ta hand om hus och hem åt sin fru, utan att somna mitt i tvättvikningen och glömma bort att hämta från skolan.

Filmen presenteras som en bromance där huvudpersonen träffar sin nya halvkriminella granne som han börjar umgås med intensivt. Men egentligen är det en allvarlig film om livsåskådningar och hemligheter som riskerar att förstöra det till synes lugna livet. Det är som att huvudpersonen väcks ur depressionen när han på eget initiativ följer med grannen på skuldindrivningar med våldsdåd. Filmen slutar med ett väldigt svek som är svårt att acceptera

The post Jorden runt med filmfestivalen i Göteborg first appeared on Opulens.

ÅRETS GÖTEBORGARE. Årets Göteborgare är utsedd – men det är inte en specifik person det handlar om, utan Göteborg Film Festival.

“Det känns så himla kul att som representant för Göteborg Film Festival få motta utmärkelsen årets Göteborgare. Speciellt ett år som detta då kultur- och publikarrangemang kämpat med att nå ut och för att överleva”, säger Göteborg Film Festivals vd Mirja Wester, i ett pressmeddelande.

I motiveringen skriver juryn: “Med målet att utmana människors syn på samhället och varandra har de visat film på nya och oväntade sätt, satt kulturmän i gynekologstolar och i år bjudit in till världens mest isolerade biograf – en vindpinad holme i havet”.

Årets göteborgare ska bland annat ha gjort någonting positivt, som betyder mycket för många samt vara en god ambassadör för Göteborg.

Tidigare år har bland andra Agnes Wold och Joel Lundqvist och Ruben Östlund prisats.

TT NYHETSBYRÅN

The post Festival utsedd till Årets göteborgare first appeared on Opulens.