PROSA. Lis Lovén har läst ”Nation av poeter” av Mohamed Yussuf. Hon konstaterar att boken om rapstjärnan Yasin är ett exempel på gott journalistiskt hantverk.

Nation av poeter av Mohamed Yussuf
Volante

Mohamed Yussuf har arbetat som reporter på DN, bland annat. Att läsa hans bok ”Nation av poeter” om gangsterrappen och Yasin får mig att tänka på det moraliska balanssinne en bra journalist måste ha. En god journalist bör som jag ser det, i ett fall som detta, varken angripa sitt intervjuobjekt eller höja hen till skyarna. Och den som skapar den journalistiska berättelsen måste därtill vara ärligt och djupgående intresserad av ämnet.

Jag måste själv som läsare förhålla mig till det faktum att en bok som denna först och främst är att betrakta som ett journalistiskt arbete. Det här är nämligen en bok som har det som kännetecknar ett riktigt bra reportage.

”Nation av poeter” framstår inte heller som frukten av en analytisk process med litterärt etos. Men det är intressant att läsa om rapstjärnan Yasin och vad som drev honom till att bli kriminell. Det behövs ingen sociologisk utbildning för att ta till sig en text som denna.

Yussufs journalistiska grepp

Det journalistiska greppet präglas av en lätthet, fångar in berättelsen och serverar den i bruset av alla andra texter och skriverier som omger oss.

Ja, Mohamed Yussuf har verkligen lyckats genomborra det massmediala bruset med sin bok. Men så tog han till och med ledigt från jobbet på Dagens Nyheter för att kunna fullborda sin, eller rättare sagt Yasins berättelse. Jag ska citera några rader som ger bakgrunden till bokens titel:

Det uttryckssätt som länge varit så centralt i hemlandet tycks på ett naturligt sätt ha levt vidare i den svensksomaliska miljön i Järva. Det handlar om ett sätt att umgås och framför allt tala som speglar den somaliska folksjälen. Här möts det djupa allvaret i de välanvända somaliska ordspråken och den skämtsamma cynismen i de kärleksfulla öknamnen som delas mellan människor. En språklig rapphet och känsla för välformulerade uttryck som återspeglas också i hiphopen.

Bland ungdomarna verkar helt enkelt berättande genom rytm och ord fått ny näring i Rinkebyvardagen och omformats till ett mer modernt uttryck i form av rapmusik.

Jag har alltid haft svårt för det där berättandet som är rakt på, rakt av och direkt. Men nu, i den här storyn, funkar det. Jag hänger med i svängarna. Det är helt enkelt en somalisk-svensk story från livet självt. Och livet ger oss inte alltid plåster på såren. Vi lever vidare om än utan skyddsnät. Och kanske blir Yasins liv genom den här skildringen ett öde som är lättare för många att förstå.

Yussufs bok är ingen roman

Kanske blir det också lättare att förstå det gäng med gangsterrappare som också presenteras. Nej, kanske inte förstå på djupet, ändå. Men i det här fallet passar det journalistiska greppet bättre än om det varit en fråga om en skönlitterär gestaltning. En del har kallat den här boken för en roman, men jag håller inte med. Så: Den journalistiska prosan går kronologiskt fram i ett tempo där ett liv gestaltar sig, flera liv förresten.

Journalistik ska, tycker jag och säkerligen många med mig, fokusera på fakta, och då kan man inte förvänta sig sådana kvaliteter som skönlitteraturen erbjuder.

Bakgrunden till Yasins öde tecknas inte på något radikalt dekonstruerande vis, vilket är bra eftersom det annars högst sannolikt hade resulterat i ett övergrepp. Bakgrunden tycks inte så rå som många vill ha den till. Bakgrunden är nu del av dagens Sverige: Take it or leave it!

Berättelsen är snyggt komponerad och den lägger fram ett liv värt att förstå, även om det här inte görs på djupet.

Samtidigt blir dessa fragment av liv just fragment i en globaliserad värld där afrikansk kultur på något sätt, förr eller senare, måste få ta mer plats i offentligheten.

Berättelsen är därtill spännande. Det behövs så att säga ingen analytisk lins för att förstå processen och jag vill inte avslöja hur det går med fängelsevistelser, dödsskjutningar och domstolsbeslut. Eller familj och flytt utomlands.

En del som läst boken har velat se hårdare journalistiska tag men jag håller inte med dem. En journalistisk balansakt kräver ju att den som skriver kan komma in under skinnet på intervjuobjektet. Och många tycker alltså att Yussuf borde ha grävt i det kriminella stoffet, som om man förutsätter att det finns mer kriminellt att lyfta fram. Ett sådant önskemål andas någon form av rasism, som jag ser det.

The post Yussufs ”Nation av poeter” är en bok som övertygar first appeared on Opulens.

GANGSTERRAP. Nej, den nya kulturministern Jeanette Gustafsdotter (S) vill inte tillsätta en utredning för att undersöka om gangsterrap leder till brottslighet.

Det slår hon fast dagen efter att hon sagt till SVT:s Kulturnyheterna att hon vill “titta på” musikgenren och “se om det leder till brott”.

– Jag kan ha använt ordet utreda men man ska komma ihåg att det är min andra dag på jobbet och för mig betyder det ordet att vi ska titta på det, aldrig att vi ska tillsätta någon utredning, säger hon nu till SVT:s Politikbyrån.

Gangsterrappen kom först på tal apropå statsminister Magdalena Anderssons (S) uttalande om att alla statsråd ska hjälpas åt för att bekämpa gängbrottsligheten. Tidigare har Sverigedemokraterna uppmanat Brottsförebyggande rådet att utreda huruvida gangsterrap är skadligt.

TT NYHETSBYRÅN

The post Kulturministern vill inte utreda gangsterrap first appeared on Opulens.

GANGSTERRAP. Den nytillträdda kulturministern Jeanette Gustafsdotter (S) är öppen för att utreda om gangsterrap leder till brottslighet, säger hon till SVT.

– Absolut titta på det och se om det leder till brott. Då måste vi göra någonting åt det, annars ska vi absolut inte göra det, säger hon.

Gangsterrappen kommer på tal apropå statsminister Magdalena Anderssons (S) uttalande om att alla statsråd ska hjälpas åt för att bekämpa gängbrottsligheten.

– Självklart är det som statsministern säger, vi ska vända på varje sten för att komma åt problemen som finns i samhället, säger Jeanette Gustafsdotter till SVT.

Hur en sådan utredning skulle gå till konkret framkommer inte i intervjun med Gustafsdotter. Tidigare har Sverigedemokraterna uppmanat Brottsförebyggande rådet att utreda musikgenrens skadeverkningar.

TT NYHETSBYRÅN

The post Kulturministern vill utreda gangsterrap first appeared on Opulens.

BEGRÄNSNING. I kölvattnet av mordet på rapparen Nils “Einár” Grönberg öppnar Sverigedemokraterna för att begränsa public service-företagens möjligheter att spela så kallad gangsterrap.

I en intervju med Göteborgs-Posten säger partiets rättspolitiske talesperson Tobias Andersson att regeringen bör ge Brottsförebyggande rådet, Brå, i uppdrag att analysera gangsterrappens betydelse för rekrytering och inkomster till kriminella gäng.

Enligt Andersson behöver kunskapen om musikens betydelse för kriminaliteten bli bättre.

– Det behövs ett större kunskapsunderlag. Vi förstår ju att så fort man ska in och pilla i kultursfären så är det minerad mark, så för att kunna fatta kloka beslut, om politiska beslut krävs, så behövs det mer kunskap, säger han till GP.

Tobias Andersson säger vidare att han inte vill se ett förbud mot gangsterrap – men öppnar för att begränsa public service-företagens möjligheter att spela den.

– Jag tycker principiellt att man inte bör förbjuda musik, men man kan ifrågasätta rimligheten i att en del av det offentliga, i form av public service, lyfter upp, prisar och erbjuder en plattform till de här aktörerna, säger han i intervjun.

Nils “Einár” Grönberg sköts till döds i Hammarby Sjöstad i Stockholm den 21 oktober.

TT NYHETSBYRÅN

The post SD vill begränsa gangsterrap i public service first appeared on Opulens.

EINÁR. “De som idag sitter på maktpositioner inom kultur och media betraktar fortfarande sig själva som de rebeller de intalade sig att de var i ungdomen. Det gör att de har svårt att förhålla sig till en kulturyttring som gangsterrapen”, skriver Lars Anders Johansson.

Musiker som inspireras av sin egen våldsamma livsstil och inspirerar andra till samma sak är ingenting nytt.

Storbritannien i början av 1980-talet var närmast obegripligt våldsamt. Fotbollshuliganismen hade eskalerat under 1970-talet för att nå sina mest extrema former under det kommande årtiondet. Detsamma gällde den politiska extremismen. I samband med en konsert med punkbandet Cockney Rejects i Birmingham 1980 utbröt ett slagsmål mellan bandet och publiken som ledde till ett våldsamt upplopp där klubben slogs sönder. Kravallerna fortsatte på sjukhuset dit ett stort antal av slagskämparna förts för att vårdas för sina skador.

När jag följer rapporteringen och debatten om dagens gangsterrappare och deras affiliering med den undre världen, som aktualiserats genom mordet på rapparen Einár i förra veckan, associerar jag till våldsromantiken i det tidiga 1980-talet. Den första punkvågen hade ebbat ut och musiketablissemanget hade börjat söka nya vägar och intressen. I bakvattnet av den första punkvågen bubblade det dock och kokade, vilket under början av 80-talet skulle stiga till en andra våg, av hårdare och våldsammare karaktär.

Konserten på The Cedar Pub i Birmingham blev början till slutet för The Cockney Rejects karriär som turnerande liveband. En annan konsert året efter skulle sätta spiken i kistan för deras turnerande. Ironiskt nog en konsert där de själva inte ens framträdde. I juli 1981 spelade punkbanden The 4 Skins och The Business i Southall utanför London, en stadsdel där en stor andel av befolkningen hade rötter i Karibien och där det några år tidigare förekommit omfattande raskravaller.

Till konserten kom ett stort följe av skinheads som hamnade i bråk med lokalbefolkningen. Uppfattningarna går isär om vilka som började bråket, men det hela slutade i kaos med många skadade och klubben där spelningen ägde rum brändes ned sedan någon kastat en brandbomb genom dess fönster. Incidenten satte punkt för de kommersiella framgångarna för den subgenre inom punken som fått namnet “Oi!” av journalisten Garry Bushell. För Cockney Rejects blev det hela extra problematiskt eftersom namnet hämtats från deras sång “Oi! Oi! Oi!” och att bandet redan innan upploppet i Birmingham förknippades med våldsamheter.

En ironisk aspekt av att oi-punken tidigt fick en stämpel av att vara högerextrem var att flera av banden i den första generationen oi-punk hade uttalade vänstersympatier.

På grund av dessa händelser fick oi-genren snabbt dåligt rykte, något som förstärktes av att den också tidigt fick en politiskt problematisk stämpel. Vit makt-musiken var en avknoppning från oi-punken, och även om den snabbt blev en egen och väsensskild subkultur fanns en viss överlappning vad gällde publiken, som i båda fallen till stor utsträckning utgjordes av skinheads. De nynazistiska rörelserna rekryterade i skinheadskretsar, och skinnskallarna gillade den råa oi-musiken med dess ofta våldsförhärligande budskap.

En ironisk aspekt av att oi-punken tidigt fick en stämpel av att vara högerextrem var att flera av banden i den första generationen oi-punk hade uttalade vänstersympatier, som The Angelic Upstarts och Sham 69, medan andra som The Business och The 4 Skins tog avstånd från politisk extremism överhuvudtaget. För dessa band blev den växande gruppen nynazister på konserterna ett problem. Cockney Rejects lyckades emellertid driva bort nazisterna från sina konserter helt enkelt genom att vid flera tillfällen ge dem ordentligt med stryk.

Cockney Rejects sjöng nämligen inte bara om våldet, de levde det. Bandet, vars frontmän var bröderna Jeff och Micky Geggus, var nära förknippade med fotbollslaget Westham United och dess ökända huligangruppering Intercity Firm, som bland annat utgjort förlaga för filmen Green Street Hooligans, med Elijah Wood i huvudrollen.

Precis som i fallet med dagens gangsterrap går musiken och den livsstil som skildras i texterna svårligen att skilja från varandra. Den andra punkvågen, där oi var en central del, skiljde sig från den första genom sina krav på autenticitet. Oi-banden menade att den första punkvågens stora stjärnor var posörer och sellouts som sjöng om arbetarklassen utan att komma från den. Lockelsen med oi-banden låg i att de ansågs vara äkta vara. Även om ett antal av de tidiga oi-banden letade sig upp på de brittiska topplistorna skulle genrens stämpel av politisk extremism och fotbollshuliganism ge den dåligt rykte och förpassa den till populärkulturens skuggor.

Band som The Cockney Rejects stod för soundtracket när den brittiska fotbollshuliganismen stod i zenit och skapade förödelse i Storbritannien och var helst brittiska fotbollssupportrar drog fram. Ett av de värsta exemplen inträffade i samband med Europacupfinalen mellan Liverpool och Juventus på Heyselstadion i Bryssel, då 39 personer miste livet och 600 personer skadades. Givetvis bidrog musiken till den kultur ur vilket våldet växte fram, precis som våldet tillhandahöll material och inspiration till musiken.

Det finns likheter mellan 80-talets England och dagens svenska gangsterrapmiljöer, men också skillnader. En sådan skillnad är att internet ger möjlighet för artister att nå en miljonpublik utan att spelas i de traditionella medierna. Deplattformering av misshagliga kulturyttringar var enklare på 1980-talet (även om Cockney Rejects alltjämt är aktiva och släppte ett album så sent som 2012).

En annan viktig skillnad är att vi idag har ett etablissemang som odlar en självbild av att vara antietablissemang. De som idag sitter på maktpositioner inom kultur och media betraktar fortfarande sig själva som de rebeller de intalade sig att de var i ungdomen. Det gör att de har svårt att förhålla sig till en kulturyttring som gangsterrapen, som så tydligt går på tvärs mot allt vad etablissemang heter.

Det våld som nu grasserar på svenska gator och torg har sitt eget soundtrack. Musiken och den kriminella livsstilen går inte att separera, vilket blev smärtsamt uppenbart när den 19-årige rapparen Einár sköts till döds i Hammarby Sjöstad.

Att försöka tysta och censurera de kriminellas musik skulle sannolikt bara göra den mer lockande för målgrupperna, dessutom är det sannolikt omöjligt att få bort något helt från internet. Musik som springer ur, och lockar nya ungdomar till, våldsamma miljöer är ingenting nytt. När sådan musik får miljontals lyssningar måste samhället förhålla sig till den, men det måste inte gilla den.

The post Våldets musik kommer alltid att locka first appeared on Opulens.

DUBBLA MÅTTSTOCKAR. “Gangsterrappubliken tycks bedömas besitta en unik förmåga att skilja mellan verk och person, om man får tro kultursidorna, en förmåga som metalpubliken eller Melodifestivalens publik inte tilltros besitta.” Lars Anders Johansson skriver om skandalerna kring rapparen Yasin i sin debutkrönika i Opulens.

Det var så sent som i februari i fjol som skådespelaren och sångaren Thorsten Flinck diskvalificeras från Melodifestivalen sedan Sveriges Television fått kännedom om att han stod åtalad för olaga hot och skadegörelse. “Eftersom han är mitt i en pågående rättsprocess kan vi inte låta Thorsten Flinck medverka som tävlande”, lät Anette Helenius, projektledare för Melodifestivalen, meddela.

I ljuset av detta är det anmärkningsvärt att programbolaget i början av december publicerade en okritisk intervju med rapparen Yasin Mahamoud, livsstilskriminell som avtjänat ett fängelsestraff för grovt vapenbrott. På nyårsaftonen greps Yasin på nytt, den här gången misstänkt för att ha kidnappat och förnedrat en annan rapartist.

Hos SVT:s systerbolag Sveriges Radio är Yasin dubbelt nominerad till det prestigefyllda P3-guldpriset. I ljuset av den nya häktningen har en debatt brutit ut om huruvida rapparen ska diskvalificeras från tävlingen eller inte. På kultursidorna har skribenter ryckt ut till rapparens försvar med argumentet att man måste kunna skilja på sak och person.

Det är uppenbart att public service-bolagen, och kultursidorna, tillämpar olika måttstockar för olika artister och musikstilar. Det som inte tolereras i en genre, som brottslighet, betraktas som intressant och spännande i en annan. Frågan om huruvida en återfallsförbrytare som Yasin skall berövas sina skattefinansierade plattformar i SR och SVT är dock mindre intressant än frågan om hur han kom i åtnjutande av dem från början.

Det tycks råda något slags konsensus om att rasistisk musik ska hållas borta från offentliga plattformar eftersom texternas budskap riskerar att påverka människor i negativ riktning.

Public service-bolagens kärleksaffär med förortskulturen i allmänhet och den så kallade gangsterrapen i synnerhet har nu många år på nacken. Det var till exempel via en reportageserie i P1 som hiphopgruppen Kartellen, grundad av dömda gängkriminella, fick sitt stora publika genomslag.

Den nya tidens gangsterrappare är tätt involverade med de kriminella gäng som ligger bakom de senaste årens gängskjutningar. Enligt Expressen tillhör Yasin själv kärnan i Rinkebygrupperingen Shottaz, i vars uppgörelser med den rivaliserande Dödspatrullen ett tiotal personer mördats.

Gangsterrapens privilegierade status i svensk offentlighet blir också tydlig eftersom den kommer undan med texter av ett slag som skulle ha diskvalificerat artister i vilken annan genre som helst, på grund av misogyni och våldsförhärligande. De principargument som nu anförs för att de kriminella rapparnas musik ska finnas kvar på streamingtjänster som Spotify, lyste med sin frånvaro när plattformen tämligen godtyckligt började rensa ut sådant som stämplades som vit makt-musik.

Det tycks råda något slags konsensus om att rasistisk musik ska hållas borta från offentliga plattformar eftersom texternas budskap riskerar att påverka människor i negativ riktning. Märkligt nog anses detta inte gälla den kriminalitetsförhärligande rapmusiken. ”När opinionsbildare oroar sig för att rapkonsumenten i gemen är en Emma Bovary vars världsbild och moral utsätts för fara av den dekadenta musiken ska vi bara skratta åt dem”, skriver Victor Malm i Expressen.

Kultursidorna ryckte inte ut till försvar för black metal-bandet Marduk från Norrköping, när dessa avbokats av Arbisteatern i Norrköping efter att vänstertidskriften ETC påstått att en bandmedlem köpt klistermärken från nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen. Inte heller märktes någon uppslutning bakom det australiska metalbandet Deströyer 666, som efter att ha kritiserat Metoo-rörelsen i grova ordalag under en spelning på Södra Teatern i Stockholm fick veta att de inte var välkomna att spela där igen.

Gangsterrappubliken tycks bedömas besitta en unik förmåga att skilja mellan verk och person, om man får tro kultursidorna, en förmåga som metalpubliken eller Melodifestivalens publik inte tilltros besitta.

Men kanske handlar gangsterrappens privilegierade position om något annat. Kanske speglar de dubbla måttstockarna i själva verket en nedlåtande syn på de som bor i de segregerade områdena, att det inte går att ställa samma krav på dem som på artisterna i Melodifestivalen, eller den (oftast vita) metalscenen. Kanske uppfattas en autentisk gängkriminell från förorten som en pikant krydda, som något spännande och exotiskt. De låga förväntningarnas rasism är ett begrepp som brukar användas för att beskriva en nedlåtande syn på grupper som inte tilltros samma förmåga som den egna. Det synsättet tycks ha fått sitt eget soundtrack.

The post De låga förväntningarnas musik first appeared on Opulens.

DET OFFENTLIGA RUMMET. Fler gratisplatser där vanliga människor får byta bajsblöjor, där vilsna ungdomar får hänga, pensionärer spela schack och missbrukare värma sig leder inte till samhällets förfall. Tvärtom, skriver Amra Bajric.

Det finns få platser utanför ens privata bostad där en människa får vistas utan att det kostar.

Det är rusningstrafik, den sorten där intim bekantskap stiftas med alla på bussen eller tunnelbanan vare sig man vill eller inte. Det finns få saker som gör en människa så passivt aggressivt rasande som att småsvettas i ett trångt utrymme. Jag kände min mascara rinna, trosorna hade korvat sig på baken och jag hade varken möjlighet, eller det privata svängrummet till, att rätta till dem. Min hjärna försöker få stopp på mina förbannelser över att ha bosatt mig i en storstad genom att på repeat upprepa ”jag trivs bäst i öppna landskap” när jag tittar ned på min 11 månader gamla dotter och inser att hon har bajsat. Akut blöjbyte behövs. Jag kliver av på nästa station och frågar på en restaurang, ett café och en butik om jag kan få låna deras toalett snabbt för att få byta på mitt barn. Jag möts av ett nej på samtliga platser för att jag inte har köpt något. Jag tar bara upp plats i deras lokaler, är ingen kund och därför inte värd uppmärksamhet. Jag hittar till slut en fristad – biblioteket. Vi byter blöja och dröjer oss kvar en stund bland barnböckerna. Vi lånar inget men får en mysig stund ihop – helt och hållet gratis för mig och min dotter.

Arbetsmiljön då! – ropar högern. Otryggheten bland anställda och ”de som sköter sig” på allmänna platser tas upp som argument för tukt och förbud. Vad sägs som säkra anställningar, högre löner och mer personal?

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Gustaf Lantz har skapat debatt när han under Sveriges Televisions Veckans brott föreslog att gansterrap, eller ”romantisering av våld och kriminalitet” bör förbjudas på fritidsgårdar. Varför är det alltid platser som är gratis för vanliga människor som ska tuktas, förbjudas och stramas åt? Gång på gång vill högerpartier (jag räknar dit sossarna också) strama åt budgeten för fritidsgårdar och bibliotek. Sverigedemokraterna har sedan en tid tillbaka testat idén om att förbjuda viss litteratur, dra ned på anslagen för litteratur på andra språk och velat se över programverksamheten på våra folkbibliotek. Fritidsgårdarna verkar förväntas gå runt på de anställdas goda vilja och kärleken för sitt jobb. Men framförallt ska friheten och tillgängligheten för besökarna begränsas. Istället för fler resurser i form av mer personal till daglig verksamhet, nattvandrare och upprustning av lokaler föreslås väktare på fritidsgårdar och bibliotek som ska slänga ut oönskade besökare. För att minska antalet lösdrivare har många bibliotek infört betaltoaletter. Jag hade tur som hittade ett bibliotek där toaletterna fortfarande är gratis. När det kommer till fritidsgårdar, bibliotek och liknande verksamheter är det alltid kundens fel. Alltid.

Arbetsmiljön då! – ropar högern. Otryggheten bland anställda och ”de som sköter sig” på allmänna platser tas upp som argument för tukt och förbud. Vad sägs som säkra anställningar, högre löner och mer personal? Ingen pratar om arbetsmiljön bland butiksanställda under jultid, där det varje år larmas om den psykiska påfrestningen det innebär att behöva lyssna på julmusik i snitt åtta timmar om dagen. Julmusik gör kunderna på bra humör och får dem att handla mer. Besökare på bibliotek och fritidsgårdar genererar inga pengar och deras beteende bör därför regleras.

Det är inte våldsbejakande musik på fritidsgårdar som leder till ökat gängvåld, det vet till och med Gustav Lantz. Men det är enklare att byta Spotify-lista, desto svårare att stå för att ens parti bidragit till de enorma klasskillnader vi har i Sverige idag. Det som dödar är kanske bristen på bostäder, inkomst och bra skolor. Fler gratisplatser där vanliga människor får byta bajsblöjor, där vilsna ungdomar får hänga, pensionärer spela schack och missbrukare värma sig leder inte till samhällets förfall. Tvärtom.

The post Kräv fler gratisplatser! first appeared on Opulens.