POLITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur det dödliga våldet kommit honom nära för fjärde gången på tre år. Han anser att något grundläggande har gått sönder i det svenska samhället.

”Herregud, inte en gång till…”

I förra veckan utfördes ytterligare ett kontraktsmord i offentlig miljö. En 24-årig kvinnlig fritidsledare sköts i sitt jobb bland barn och ungdomar i Älvsjö i södra Stockholm. Den vanliga bestörtningen och chocken uppstod i samhället. I mitt fall infann sig ytterligare en reaktion.

– Nej, herregud, inte en gång till! Inte en fjärde gång på tre år.

Fast precis så många gånger har denna typ av dödligt våld kommit nära mig. Så nära att händelserna krupit under mitt skinn och in i min själ på ett speciellt sätt.

Skytten tog fel på familj

Den 12 oktober 2023 skedde ett brott som var centimeter från att bli ett trippelmord, några hundra meter från vår bostad. En 16-årig pojke tog sig in i en villa i ett sömnigt och undanskymt småhusområde i Västberga. Han dödade mannen i huset med ett skott i bröstet. Tog sig upp på övervåningen där han fann en kvinna med en tvåårig flicka i famnen. Han uppmanade kvinnan att vända sig bort och sköt henne i ryggen. Kulan gick genom kroppen, men hon överlevde mirakulöst. På sin väg ut snuddade kulan dotterns huvud. Den unge skytten hade dock tagit fel på familj. De var inte måltavlan för den hämnd som pojken fått betalt för att utföra.

Blev dödad inför sonens ögon

Den 10 april 2024 var 39-årige Mikael och hans son på väg till simhallen i Skärholmen, där vi tidigare bodde. Mikael var skolkamrat och god vän med en av våra närmaste släktingar. Mikael blev irriterad över några ungdomars beteende i en gångtunnel och konfronterade dem. En pojke, då 17 år, drog en pistol och dödade Mikael inför sonens ögon.

Mördaren teg sig igenom polisförhör och tingsrätt. I hovrätten berättade skytten att han blev trängd av Mikael och att pistolen gick av oavsiktligt. Domstolen imponerades inte då tre skott avlossades, vilket krävde tre tryck på avtryckaren. Hade skytten varit några månader äldre hade han fått livstid, konstaterade rätten. Nu blev det fjorton år.

Mord på puben

Den 3 augusti 2024 var till en början en trivsam kväll på min favoritpub i närbelägna Midsommarkransen. Krogen där jag suttit många kvällar omgiven av trevliga gäster och personal. När en av gästerna denna kväll var på väg genom dörren sköts han. Skottet var dödande. Ytterligare kulor ven in i lokalen. En av dem krossade ett glas som en gäst höll i handen. Skytten var 13 år gammal och hans medhjälpare ett år äldre. Båda var på rymmen från ett HVB-hem.

Fritidsledaren mördades

Den 16 oktober 2026. Fritidsledaren, utan någon kriminell koppling, sköts och sårades dödligt när hon ledde en verksamhet med syfte att låta barn från utsatta miljöer spela fotboll. Mördare antas vara inhyrda ynglingar, 16 och 17 år, från Göteborg.

Platsen var Kämpetorpshallarna, där jag varit många gånger då det är hemmaplan för två av mina barnbarns handbollslag. När jag besökt hallarna har jag imponerats över hur välordnat och tryggt allt varit. Föreningssverige när det är som bäst med vuxna som hjälper och leder unga för att de ska lära sig ta ansvar, hjälpa varandra. Att samarbete och gemenskap skapar ett bra samhälle. Nu är hallen för lång tid förknippad med något helt annat.

Det dödliga våldet chockerar

Medierna fylls av gripande berättelser från ett chockat lokalsamhälle som fått denna brottslighet i sitt knä. Människors första tanke är ofta att flytta för att komma bort från detta. För att sedan inse att det inte finns någonstans där detta inte kan hända. Denna valhöst har samtidigt befolkats av politiker som stolta slagit sig för bröstet och hävdat att de i princip knäckt gängkriminaliteten.

– Jaså, verkligen, tänker älvsjöborna.

Ständigt pågår även en lågmäld debatt om att ”det inte är så farligt”. För antalet brott har ju gått ner, folk känner sig minsann tryggare. Att beskriva drabbade människors oro med hjälp av det som kallas lögnaktiga medier är därför att gå en högerlutande opinion till mötes. Allt i syfte att skrämma och underblåsa främlingshat.

Men politiker och tyckare talar om en makronivå, en sammantagen bild av samhället. Fast denna bild bygger på enskilda händelser. Det som kallas verkligheten. Det är där skräcken, smärtan, sorgen och saknaden och den besinningslösa ondskan finns – inte i celler i ett Excel-ark. Dessutom missar debatten det väsentliga.

För det allra vidrigaste är inte att mord förekommer. Det har alltid hänt. Inte heller att det sker dödliga uppgörelser i den kriminella världen. Så har det också alltid varit.

Ett kapitalt misslyckande

Det allra vidrigaste är att vi nu lever i ett samhälle där vuxna hyr in barn och ungdomar som mördare. Där unga lockas att begå mord mot betalning. Där unga tycks stå på kö för att göra detta. Som i tre av exemplen jag beskrivit. I fallet Mikael har vi ett samhälle där ungdomar på ljusan dag går runt med skarpladdade pistoler i fickorna.

Vilken typ av gemenskap, miljö och förebilder har vi skapat där detta sker gång på gång? Var och hur har vi alla misslyckats så kapitalt att detta blivit en realitet?

Att fängsla barn, höja straff och hyra fängelseplatser på andra sidan Östersjön löser inte huvudproblemet. Något mycket grundläggande i vårt samhälle har gått sönder. När världen brakade samman för Hamlet i Shakespeares mest berömda drama, säger huvudpersonen: ”Ur led är tiden. Ve att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.”

I det dilemmat står Sverige idag. Vi måste ställa till rätta. Annars kan vi inte kallas oss ett anständigt samhälle.

The post När det dödliga våldet kommer nära first appeared on Opulens.

VÅLDET. ”Professionella tyckare, oavsett politisk hemvist, utgår från sin egen verklighet. Tyckarnas verklighet skiljer sig ofta påtagligt från den hos dem som drabbas av våldet”, skriver Lars Thulin.

Den ökande våldsbrottsligheten i Sverige splittrar det politiska landskapet. Den har blivit ett osmakligt slagträ, där tragedier antingen blåses upp eller nedvärderas och nästan förlöjligas. Istället för att samhället enas om gemensamma och långsiktiga åtgärder. Det finns två sidor i debatten.

Till höger vill man skildra Sverige som ett land i upplösning på randen till inbördeskrig. Media våga inte berätta detta. Syndabockarna är givna – invandrare och en misslyckad integration

Högerns bild är felaktig för inget inbördeskrig hotar och invandrare i sig är inte problemet.

Tyckare till vänster pekar på att antalet anmälda brott minskar, att risken för utomstående är försumbar. Det är onödigt att vara rädd. Istället är det sensationslystnad som skapar rädslor. Jan Guillou på Aftonbladet driver tesen ”att så farligt är det väl inte”. På andra håll kan våldsvågen nedvärderas genom kvantifiering och avfärdas eftersom för få drabbas av den. En promille av befolkningen nämns ibland som gräns. Fast en promille är 10 000 människor. 20 gånger fler än antalet svenskar som dog under tsunamin.

Vänsterns bild är missvisande. Det dödliga våldet ökar, försök till dödligt våld likaså, utomstående skadas och dödas. Skjutningar av unga och sprängningar i bostadshus är högst i Europa.

Det som förenar falangerna är att skylla på media. Urgamla taktiken att skjuta budbäraren är livskraftig.

Vad är sant? Totala antalet anmälda brott har sjunkit med några procent. Men vilka brott minskar? Inga förtvivlade föräldrar i utsatta lokalsamhällen blir lugna av om antalet cykelstölder, kortbedrägerier eller källarinbrott som anmäls blir färre. Relevant är den grövsta brottsligheten, dödligt våld.

Hur man än räknar har det ökat på tio år. Mord- och dråpförsök har på samma tid stigit med 40 procent. Sprängningar stiger våldsamt, i år nästan en varannan dag.

Dödligt våld med skjutvapen blir vanligare. 2013 22 fall. 2022 hela 63. Tidigare var mord och dråp ofta fylleslagsmål eller släktbråk som gick snett. Idag har vi regelrätta avrättningar. De sker ofta på gator och torg. Förbipasserande hamnar i kulregn. Mördarna är hänsynslösa, om andra skadas är irrelevant.

Den som påstår att våldet inte har förändrats på detta sätt och att utomstående inte skadas, är intellektuellt ohederlig. Här ett axplock enbart från Stockholm/Uppsala:

7 april 2017 dödade Rakhmat Akilov fem slumpvis utvalda personer på Drottninggatan i Stockholm. Vapnet var en lastbil, ett av offren en 11-årig flicka. Tio personer skadades.

2 augusti 2020 dödades 11-åriga Adriana med ett automatvapen när hon är ute med sin hund i Botkyrka. Måltavla var ”några i en bil vid en mack”. Hon kom i vägen.

17 juli 2021 skottskadades två syskon, sex och sju år gamla, när de i sällskap med sin pappa var på väg till en lekplats i Flemingsberg.

10 mars 2022 mördades en ordningsvakt på ett gym i Vasastan. Den 16-årige mördaren skulle skjuta en annan person.

5 april 2023 avrättades en man på torget i Skärholmen. En man som passerade nästan 50 meter därifrån skadas svårt av kulor som for hit och dit.

10 juni 2023 öppnades automateld mot T-banan i Farsta. En 15-åring och en 45-åring dog. Två personer skottskadades.

6 september 2023 sköts en mamma till en gängkriminell i Uppsala.

12 september 2023 avrättades en person i Uppsala. En ligamedlem skulle skjutas. Förövarna tog fel person.

Dessa händelser avfärdas av dem som driver tesen ”vi ska inte vara rädda”, som anekdoter utan värde då de inte speglar den totala verkligheten. Fast barn som förblöder med näsan i asfalten är verkligheten. Släktingar som krossas av sorg är verkligheten. Trappuppgångar som mitt i natten förvandlas till krigsskådeplatser är verkligheten.

Så varför vill vänsterdebattörer nedvärdera det som sker? Jag tror det är för att skydda invandrare. Man vill inte peka ut dem och spä på hatiska stämningar. För majoriteten av förövarna i gängkrigen har icke-svenska efternamn. Men offren har i nio fall av tio samma typ av efternamn. Och det är ofta bostadshus där invandrare bor som sprängs. Det är heller inte i första hand bilar som ägs av infödda svenskar som förstörs när Rosengård och Tensta brinner.

I sin ambition att skydda invandrare väljer dessa debattörer sålunda att bagatellisera våldsvågen som nu plågar samhället. Inte sympatisera med offren och deras rädsla för det som händer. Trots att de i flesta fall är just invandrare. Märkligt val av en politisk rörelse som hävdar solidaritet med de svaga.

Ska svenskar vara rädda? Eller är vi helt förda bakom ljuset av usla medier och politiker med mörka agendor? Finns trygghet och tröst istället i statistik? Låt mig säga så här: om det var krönikörerna som var vid tunnelbanan i Farsta junidagen då torget besköts med automateld, eller det var farstun i deras vackra hus på Östermalm som sprängdes i bitar, skulle det kanske låta annorlunda.

Professionella tyckare, oavsett politisk hemvist, utgår från sin egen verklighet. Tyckarnas verklighet skiljer sig ofta påtagligt från den hos dem som drabbas av våldet.

The post Har vi rätt att vara rädda? first appeared on Opulens.

BOKDEUTANT. Nicolas Lunabba var i år en av P1:s mest uppmärksammade sommarpratare. Nu är han aktuell med boken ”Blir du ledsen om jag dör?” som redan rosats av många kritiker. Opulens fick ett samtal med Lunabba.

asdasdas

Den som arbetar med andras barn ska ha en tydlig gräns mellan jobb och privatliv. Det visste Nicolas Lunabba. Ändå bröt han den. I nyutkomna boken ”Blir du ledsen om jag dör?” berättar han om hur en av de stökiga killar han tränade i basket flyttade hem till honom. Det skulle vara en tillfällig lösning, men varade i flera år och blev starten på en relation som förändrat livet för dem båda.

Du var en 30-årig ensamstående man och Elijah en 13-årig pojke när han började sova på soffan i din tvåa. I boken riktar du dig direkt till honom, men det du skriver är inte bara positiva saker. Han fiser, smaskar, beter sig illa och du känner dig ofta störd av hans närvaro. Hur har han reagerat?

– Hans första och högljudda reaktion var ett ljudligt skratt och han skrek ”du måste ge ut det”. Jag skrev medan han bodde hos mig och började högläsa manuset när han var 16, 17 år. Sedan väntade jag tills han var vuxen och kunde ge sitt samtycke innan jag gav ut den. Han har varit med genom hela manusarbetet och han känner igen sig.

Du manglar inte bara Elijah, utan är brutalt ärlig om dina egna brister och beskriver dig själv som en person som har svårt att visa känslor och som ibland beter sig direkt elakt mot det barn du har tagit dig an. Hur känns det att blotta sig så?

– Självexponeringen är inte jobbig. Det som är svårare att hantera är att jag också exponerar andra.

Barnen i din bok går hungriga och har ont om kläder. Hur kan det vara så illa i ett samhälle med ett socialt skyddsnät som borde vara bra?

– Jag säger emot dig här – vi har inte ett fungerande skyddsnät. Vi tror att vi har det och eftersom vi tror det så ser vi inte problemen. Vi vill inte se dem och vågar inte göra det. Gjorde vi det skulle vi tvingas ompröva vår syn på samhället, som ett där alla kan klara sig. Men ofta är det inte en sak utan flera komponenter som gör det svårt att leva värdiga liv. Det är en effekt av ojämlikheter, men där också rasistiska utspel får konsekvenser.

Elijah möts av rasistiska trakasserier från bland annat från polisen, och rasismen äter sig in i hans och hans vänners självbilder. När jag läser din berättelse känns det som om språket är en nyckel, där ”blattesvenskan” blir till ett självförtryck och att identiteten som svartskalle förutsätter att man spelar dummare än vad man är?

– Det stämmer delvis, men det är också en strategi för att ta udden av glåporden, ta makten över språket. Diskriminering och klass får ju bland annat som konsekvens att människors språk blir outvecklat, det leder till språkförbistring. Flera faktorer spelar in. Du införlivar omvärldens syn på dig som värdelös. Dina tankar och känslor tillmäts inte ett värde. Du får en inadekvat utbildning. Du har låg självkänsla. Du förväntas hålla käften. Och den enda tillhörighet du känner till är vännerna som effektivt ser till så att alla håller sig på sin plats. Tillsammans bildar det hela en nedgående spiral.

Du beskriver också hur den med mörk hy inom idrotten fostras till att tro att de förr eller senare kommer att petas, oavsett hur duktiga de är?

– Det stämmer på många plan och det säger idrottsrörelsen själv, även om de inte uttrycker sig så. De säger att de måste gå från triangel till rektangel, vilket handlar om att hierarkiskt svarva fram den perfekta idrottaren. Störiga blattekillar i idrottshallen går emot bilden av mönsteridrottaren som håller käften och gör rätt. Det handlar om ett medelklassperspektiv, där idrott är ett tidsfördriv och där man inte tar hänsyn till andra saker i människans liv.

Elijah verkar vara ett klassiskt ADHD-barn som har fullt med problem, men blir basketproffs – och får bra skolbetyg både i Sverige och på gymnasiet i USA. Flera av hans vänner blir antingen mördade eller mördare. Linjen mellan lycka och olycka är verkligen tunn?

– Ser man på dramaturgin i min bok så överträffar verkligheten dikten. Det var så det var. Det handlar om människor jag bryr mig om och älskar och allt hände i realtid medan jag skrev.

Du är född i Spanien. Vad var det som fick din familj att flytta till Sverige?

– Jag tror det var min mammas vilja att jag och min bror skulle få växa upp i Sverige. Hon hade finskt påbrå och växte upp i Sverige, men flyttade söderut där hon träffade min blivande pappa. Han var med oss i flytten, men stack när jag var fyra år.

Du växte upp i en tuff miljö och hade, precis som senare Elijah, kunnat halka in på en kriminell bana men det gick bra för dig. Vad var din räddning?

– Ett bra spår var att jag kom in i idrotten tidigt. Sedan skrev jag raptexter, var kreativ och hittade stimulans i det. Min mamma var en fantastisk pedagog som var lyhörd för mina tankar och känslor. Brorsans uppväxt var identisk, men det gick sämre för honom. Ofta är det tillfälligheter som avgör.

Din pappa lämnade er och du skriver att dina enda minnen av honom är förknippade med våld?

– Det är något som kom fram när jag skrev. När jag försökte återberätta minnena blev det tydligt att alla var uttryck för våld, som när han slår min bror och när jag i nioårsåldern försöker få kontakt med honom och blev avvisad. Men jag hade inte tänkt på honom som en våldsam person och han har inte tagit mycket plats i mitt medvetande.

Du tog hand om Elijah och sedan är han den får dig att bryta ensamheten, och träffa den som blev din framtida sambo. Idag är du pappa. Hur är du i den rollen?

– Jag försöker vara med dem, som en närvarande förälder. Och jag är nog en bättre farsa än den jag själv hade.

Du brukar beskrivas som organisationen Helamalmös grundare?

– (Skrattar) Jag kan inte uträtta ett skit på egen hand. Det var Malmös basketklubb Malbas som grundade Helamalmö. Jag var en avdankad basketspelare utan några framtidsplaner som behövde ett extraknäck.

Helamalmö har enligt hemsidan 250 medarbetare. Är det skrytsiffor?

– Det stämmer att vi har mellan 200 och 250 medarbetare, men det betyder inte att vi arvoderar så många. Vi samarbetar med andra, som ungdomsmottagningen som kommer ut till oss och arbetar i våra lokaler. Alla som bidrar till Helamalmös arbete ser vi som våra medarbetare. De vi anställer arbetar ofta på timmar.

– Vårt arbete vilar på två ben, där ett är att vi kartlägger vilka behov som finns och utifrån dem skapar en social infrastruktur, genom att starta mötesplatser och ordna med gratis måltider och annat som behövs. Vårt andra ben är att vara en stark röst i debatten.

Ni arbetar i Malmös utsatta områden. Hur upplever du att stämningen i områdena är idag?

– Den frågan är omöjlig att besvara. Om jag försökte skulle jag bunta ihop alla. Det jag kan säga är att förutsättningarna för att leva fria och trygga liv försämras när resurser tas och viktiga samhällsinstanser monteras ner. Den påverkas också negativt av valdebatten som förts, där retoriken har hårdnat. Det är många partier som idag beskyller den grupp med minst makt som orsak till samhällets påstådda förfall och ger en helt förvrängd bild av barnen i de här områdena. Det är ett mönster som syns.

Du, som inte har någon akademisk utbildning, blev i somras blev utnämnd till hedersdoktor vid Malmö universitetet. Hur känns det?

– Overkligt, eftersom jag är en del av ett kollektivt arbete ,men har som talesperson tagit plats och vunnit priser. Anette som är uppe klockan fem och serverar gratisfrukostar får inga priser. Det är också svårt att ta till mig eftersom jag inte har den bakgrunden och alltid jobbat på platser längst ifrån det etablerade samhället. Samtidigt är det så jävla viktigt det vi gör.

Malmö är både ditt hem, din arbetsplats och det som utgör själva kärnan i det du arbetar med. Tänker du någonsin att du borde flytta och bo någon annanstans?

– Jag lever i symbios med Malmö och är oförenligt bunden till staden. Men om jag alltid blir kvar fysiskt vet jag inte. Det finns en diskussion om att etablera organisationen i andra delar Sverige och världen. Det kan då hända att jag gör bättre nytta någon annanstans.

Vad tror du att du arbetar med om tio år?

– Exakt samma sak som idag. Jag ska ingenstans. Skrivandet gör jag för att må bra. Arbetet med Helamalmö är för att jag mår dåligt om jag inte gör något.

Blir det fler böcker?

– Det hoppas jag.

Och vad gör Elijah idag?

– Han är basketproffs i Europa, och vi har fortsatt en nära och bra kontakt.

The post Helgporträttet: ”Störiga blattekillar går emot bilden av mönsteridrottare” first appeared on Opulens.

REPLIK. “Brottslingarna vet precis var svagheterna finns och utnyttjar dem också hänsynslöst.” Pär Axelsson menar att Myra Åhbeck Öhrmans krönika i torsdag inte tog hänsyn till bristerna i dagens rättsskipning.

Normalt delar jag de åsikter Myra Åhbeck Öhrman driver på Opulens. Hon har en vass penna och är lätt att  hålla med. Fast inte alltid. Senaste inlägget om brottslighet och moderaternas inställning till den är till en början enkelt att instämma i. Speciellt gillade jag bilden av den rättspolitiska talesmannen Johan Forsell som en Hannibal Lecter-typ som var inlåst i bur, utom då han släpptes ut för att  mumsa gängkriminella. Men han tycks aldrig uppröras över ekonomisk brottslighet. Vem vill komma på kant med sina kärnväljare?

Men. Det finns ett stort problem. Låt mig försöka formulera det.

Inga lagar och ingen rättskipning finns i ett vakuum. Allt är, eller bör i alla fall vara, en spegel av samhället. Annars förlorar lagstiftare och domare förtroende från allmänheten. Med andra ord – lagen måste anpassa sig till brottsligheten.

Vi har till stora delar en lagbok och rättstillämpning som bygger på ”den gamla goda tiden”. Den då cykelstölder, fylleslagsmål på dansbanan på lördagskvällar samt något dåligt planerat bankrån, där rånaren greps rejält berusad efter tre dagar, stod för lejonparten av brotten. Idag möter allmänhet, polis, åklagare och kriminalvård en helt annan verklighet.  Smarta brottslingar, inte sällan med internationella kopplingar som lärt sig Svea Rikes Lag. De vet precis var svagheterna finns. Utnyttjar dem också hänsynslöst. Dessutom tycks de alltid få full uppbackning av advokater med feta arvoden och rymliga samveten.

En kriminalitet som vet att en 17-åring som utför ett kontraktsmord i princip går straffri, medan en 22-åring skulle fått livstid för samma brott. Att knark bäst levereras till slutkund av 12-åringar. En brottslighet som vet precis hur man ska grundlura våra trygghetssystem för att tömma dem maximalt på skattepengar. Som vet att om man svarar ”inga kommentarer” på alla frågor i polisförhör får man nästan matchboll i en kommande rättegång. För att inte tala om hot mot vittnen. Listan kan göras lång.

I det fallet måste lagen följa med kriminaliteten och skaffa nya verktyg. För att använda en vapen-metafor: annars möter samhället ett hot från en AK 47:a med en korkpistol.

Att beslagta egendom kan verka vidrigt. Men tänk till. Om 20-åringar som aldrig deklarerat en krona i inkomst innehar BMW:s  i miljonklassen, som skryter med Rolex-klockor i guld för en kvarts miljon på handleden och bor halva året i lyxlägenheter på spanska solkusten – då hånskrattar de åt våra lagar. Vanliga skattebetalare blir vansinniga. För den som parkerat en meter för nära en gatukorsning jagas av lagen till sin död.

Märk väl, jag säger inte att alla förslag som nu ligger och verkar anammas av yrvakna politiker är bra, eller ens smakliga. Men kanske bör vi inte ägna oss bara åt att att fördöma dem och därmed hävda att inga förändringar behövs. Utan hitta alternativ.

För om den organiserade brottsligheten får fortsätta att räcka fingret åt vår lagstiftning, då hotar ett samhälle där rättsapparaten förlorar legitimitet. I förlängningen väntar Vilda Västern-rättskipning, medborgargarden och det kan skapas underbara jaktmarker för mörka, populistiska och antidemokratiska politiska krafter.

Demokratin och den fernissa som definierar ett gott samhälle, är aldrig given. Den måste vinnas varje dag.

The post Kriminaliteten har blivit smartare first appeared on Opulens.

HÅRDA TAG. Vi vet att arbete för att minska kriminalitet tar tid. De blåbruna låtsas bara inte veta det, för att de intalat sig att deras väljarbas svarar bättre på straffrättsliga kontroverser, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

Det senaste i dokusåpan “Moderaterna krigar mot rättsprincipen” är rubriker om att partiet vill se en form av omvänd bevisbörda för gängkriminella. Dyra ägodelar ska kunna beslagtas tills du bevisar att du köpt dem på laglig väg.

Jag kan inte låta bli att fascineras av M:s kriminalpolitiska utspel. Hemsöks av mentala bilder på en stadig bur på riksdagskansliet, där en fradgatuggande Johan Forsell förvaras mellan presskonferenserna. En Ulf Kristersson som viftar med utskrivna opinionsundersökningar och skriker på sina medarbetare att “Vi behöver hårdare tag mot kriminella! Hårdare, sa jag! SLÄPP UT FORSELL!”.

Vi vet att arbete för att minska kriminalitet tar tid. Det är ett långsiktigt jobb, till stor del beroende av sociala insatser. De blåbruna låtsas bara inte veta det, för att de intalat sig att deras väljarbas svarar bättre på straffrättsliga kontroverser.

Tydligare exempel på det behövs inte än när Forsell avfärdar en direkt fråga om varför de förespråkar lösningar som enligt forskare saknar positiva effekter med att “det är ju politiker som stiftar lagar, och för oss är det här en principiell fråga”, i Agenda.

Jag menar inte att de nödvändigtvis har fel om att den här strategin funkar på deras väljare – gudarna ska veta att jag har svårt att förstå deras bevekelsegrunder många gånger. Troligen vet de mycket väl att deras nya block är mer villiga än genomsnittet att tro på konspirationsteorier och andra tomma påhitt.

En ny rapport från Vetenskap och Folkbildning om svenskarnas inställning till vidskepelse och pseudovetenskap visar tydligt att tro på allehanda politiska och rasbiologiska konspirationsteorier har en slagsida åt höger. Framför allt återfinns foliehattarna i Sverigedemokraterna, till absolut ingens förvåning.

Tror betydande delar av ens tilltänkta blocks kärnväljare på att spridningen av covid är iscensatt, att det finns människoraser med olika personlighet eller att elallergi faktiskt existerar – ptja, då spelar det kanske inte så stor roll vad den samlade forskningen säger om brott.

Särskilt inte när man vet att de sätter likhetstecken mellan gängkriminella och invandrargrupperna vilket många av dem – hälften av SD-väljarna, om ni lyckats missa det – verkar tro tillhör en annan ras.

Forsell är tydlig, nämligen, med vilka de vill undergräva rättssystemet för. Gängkriminella. Inte vanliga människor som deras väljare. Inte människor som du och jag. De där andra.

Ytterst få har några principiella invändningar mot den inskränkningen.

Klyschan om “allas lika värde”, ett koncept ytterhögern med vett och vilja missförstår minst lika ofta som 1984, betyder inte att en dömd barnvåldtäktsmördare ska få exakt samma rättigheter som alla andra. Att fråntas sin fysiska frihet, som i fängelsestraff, är ett exempel på när grundläggande rättigheter tas ifrån någon. Ytterst få har några principiella invändningar mot den inskränkningen. Men hela den invecklade och segdragna rättsprocessen finns där för att säkerställa att vi inte gör det godtyckligt.

Hur ska vi då avgöra vilka som är andra klassens medborgare i det här fallet? Tydligen inte enbart genom att de genomgår en rättegång. Det ska räcka, enligt Forsells svar till TT, med att enskilda poliser har en uppfattning om att du är gängkriminell. Påträffas pengar eller dyra föremål under en husrannsakan får staten lägga vantarna på dem tills du bevisar att du äger dem.

Morgan Johansson är för övrigt inne på samma linje, om ni nu missat den ständigt pågående kapprustningen om vem som egentligen tar mest ansvar för kriminaliteten. Vad jag finner komiskt är tanken på att förslaget troligen fallit i lite annan högerjord om det lyfts upp av S, och inte varit så tydligt flaggat med “det här kommer bara att drabba invandrarkillar från orten”.

Att staten ska få ta ifrån dig dina fysiska ägodelar utan rättegång, är inte det märkbart värre än den där skatten ni alltid klagar på? Vad säger ni när Morgan Johansson dyker upp hemma på gårdsplanen och kör iväg med er bil för att han tycker att ni ser lite skumma ut med ert konsultbolag och SD-pin, och ni har förlagt era papper?

Vill ni ha det som i Sovjet, eller?

The post Vill ni ha det som i Sovjet eller? first appeared on Opulens.

GÄNGKRIMINALITETEN. “Hårdare tag är en känslosoppa riktad mot de andra som hot, inte någon genomtänkt linje som med precision sätter in välavvägda sanktioner där det behövs”, skriver Nathan Hamelberg.

Det ser ut som ett järtecken när kvällen innan Lucia präglas av ett specialsänt Agenda på SVT på temat gängvåldet. Gängvåldet är vidrigt i sig; att det dessutom blir föremål för tuffhetssignalerande överbudspolitik gör det ännu deppigare. Det säger något om hur en kultur av rädsla sipprat ut i mittfåran av samhället. Den våldsamma brottsligheten är ett gissel och det dödliga skjutvapenvåldet har hittills i år bragt 44 människor om livet i Sverige, just därför var samtalet så nedslående. Representanter för alla riksdagspartier deltog i Agenda, först i slutet av sändningen landade fokus – under en alltför kort tid – på förebyggande åtgärder.

Smaka på det: att förebygga gängrelaterat våld kom sist på Agendas special om gängrelaterat våld. Det som behöver komma först kom sist. Som att hårda konsekvenser efter brott är det enda det finns politiska idéer om. Socialdemokraterna är alldeles för upptagna med att täcka flanken – ”vi får inte framstå som att vi daltar med kriminella nu när vi är fullständigt krossade av högern vad gäller opinionsbildande förmåga via alternativa medier, bäst att försöka ropa högst på hårdare tag” – och till och med Vänsterpartiet vill vara med i matchen genom att slå ett slag för att tullen och gränsbevakningen ska knäcka gängen genom att stoppa droger och vapen vid gränsen. Ett tips: USA, som i och med Homeland Security fick den kanske hårdaste gränsbevakningen i någon demokrati det senaste halvseklet, är inte i närheten av att vinna något krig mot drogerna.

Som formel betraktat: hårdare gränsbevakning – lite mindre volymer – dyrare gatupris – intensifierad kamp om marknadsandelar och tillgång till volymerna – eskalerat gängkrig – högre dödlighet. Samt ökad korruption bland polis och tullpersonal. Det räcker med enstaka tjänstemän bland över 20 000 i landet som tittar åt sidan så är det löst.

Sen den rena tilltron till ”hårdare tag” – den retoriken är egentligen känslomässig och abstrakt. Den som ropar på det (eller för den delen på motsatsen, men det är det få som ropar idag eftersom det inte är opportunt) vill sällan ha hårdare straff kategoriskt. ”Hårdare” är bara riktat mot det föreställda. Visa en person som ropar på hårdare straff så ska jag peka ut någon som tycker det är orimligt hårda konsekvenser för den som brukat övervåld i nödvärn. Har du någon man som tycker att våldtäktsmän ska utvisas (för de är ju inte några av oss, eller hur?) så kan jag lova att de i regel samtidigt tycker att det är för mycket som ses som våldtäkt. Vänd på det: de som tycker högerns retorik är farlig eftersom den vill lösa allt med straff är sällan emot att misogynt eller rasistiskt näthat ska få hårdare konsekvenser. Och så vidare, och så vidare.

”Hårdare tag” är en känslosoppa riktad mot de andra som hot, inte någon genomtänkt linje som med precision sätter in välavvägda sanktioner där det behövs. Vi matas med klickbeten med exempel på fall där brottslingar dömts till vad som känns som ringa straff; det omvända ser vi i princip bara när det är svenskar som döms hårt i andra länder.

I medielogiken blir straffen redskap för kategorisering i vi och dem, men vi får ju bara ta del av en liten skärva av alla samhällets förundersökningar, åtal, brottsmål, rättegångar, domar och straff och de vi främst tar del av är de som är uppseendeväckande och knappast grad representativa. ”Ska det få vara såhär?!?” med knuten näve i fickan framför teven, med vrede riktad, inte mot de faktiska straffskalorna, utan en föreställning om hur skeva straffsatserna är. Vi behöver precisa åtgärder, inte fantasier om att hårdare straff vid det fåtal brott som beivras kommer förhindra brotten i första taget.

Under tiden är uppklarningsprocenten vid gängmord skräckinjagande låg. Låt oss ta ett mord av 17 i Järva i år som exempel. Att i det läget ropa på hårdare straff snarare än stärkta resurser för forensiskt arbete för polisen, ett förstärkt förebyggande och förtroendeskapande arbete från inte bara polis utan fler myndigheter och samhällsinstitutioner och en uppvärdering av utredningsarbete i hela poliskåren är ju signalpolitik.

Och den sortens klappar är mer tröstpris än något efterlängtat vi behöver. Arbetet mot gängkriminalitet är faktiskt en kulturfråga – om vilken kultur som ska genomsyra skola, sociala myndigheter och polis, och överbudspolitiken och likgiltigheten inför förebyggande arbete är en fråga om kultur det med. Om vi inte ändrar kulturen kommer vi bara få hårdare slag i luften.

The post Hårdare slag i luften first appeared on Opulens.

KÅSERI. En värld där ledarna förvandlar den globala klimatkrisen till en tävling i grönmålning. Ett Sverige med regeringskriser som följetong och där gängkriminaliteten blir till glamour på film och i musik. Erik Cardelús vet inte om han ska skratta eller gråta.

Det sägs att livet överträffar dikten. Eller att dikten och livet tävlar med varandra i att skruva och stöka till det. Tragikomedi? Nattsvart fars, absurdism eller bara nihilistisk buskis? Vilken genre passar bäst för att beskriva det som händer runt omkring oss just nu?

Vi ser en skenande global klimatkris där världens samlade ledare förvandlar det mesta till spel, en tävling i grönmålning och i vem som drar det längsta strået, med minst tvingande åtaganden och mest fördelar. Pokerfejs, bondfångeri och ränksmideri, allt medan extremväder och klimatkatastrofer tätnar där utanför.

På hemmaplan råder en följetong av regeringskriser, där papper och bläck flyter sönder i strilande regn och inget tycks beständigt. Dramatiskt så det förslår. Mumma för politiska reportrar och krishanterare. För vem styr landet idag, imorgon och nästa torsdag? Ska vi skratta eller gråta, gnöla eller glamma? Slita vårt hår eller göra vågen?

Vem sitter på manualen för hur man trasslar sig ur eländet?

För alla dem som pekade finger åt bananrepubliker och notoriska regeringsbytarländer som Italien och Belgien kommer nu en sur baksmälla. Eller så uppstår ett unikt tillfälle att fabricera efterkonstruktioner, typ ”för visst såg jag den parlamentariska instabiliteten komma åkande, men jag sa bara inget, för jag ville inte förstöra stämningen” Ärligt talat: vem hade det här på känn? Och vem sitter på manualen för hur man trasslar sig ur eländet?

Runt omkring oss har gängkriminaliteten brett ut sig. Även här ser vi en utveckling som många inte säger sig sett komma, men ändå… Vem hade trott att massiv segregation aldrig skulle slå över i något ont? Att de många förlorarna alltid skulle vara goda förlorare, välkammade och snälla, hela tiden. Nog visar världshistorien åtskilliga exempel på att besvikelse och bitterhet bildar grogrund för destruktivitet. Utanförskap och ökande inkomstskillnader blir ofta ett drivhus för konflikter och kriminalitet.

Så vår tid famlar efter gestaltningar, men surrealismen konkurrerar med realismen. Någon tycks ha stoppat LSD i mellanmjölken. Rakt blir rörigt, och det mesta blir papper och bläck flyter sönder i strilande regn. Inför detta producerar man gangsterfilmer som får de små spinkiga gängkriminella killarna på Järvafältet att se ut som atletiska välskräddade Armani-stekare från Hollywood. Även gangsterrappen tenderar att ge en glamouriserande och heroiserande bild av gängkriminaliteten som – enligt många rapporter – begås av unga killar som ofta bor i trånga slitna hyresrätter och har svårt att sova hemma i sängen hos mamma.

Istället frontar ”kungen”, ”chefen” och ”hövdingen” som sladdar runt i en cool bil, drar in cash och förlustar sig med en lång rad av snygga brudar. Allt sker i någon sorts cool betong-de-luxe, eller som i gangsterfilmerna: coola, stiliserade och tillrättalagda miljöer med perfekt crime-noir-ljussättning. Alla är snygga, spänstiga, sexiga och snärtiga.

Men verklighetsflykten då? Nog måste vi kunna färdas bort i fantasins värld, inte minst nu när läget är så glåmigt. Varken plakatteater eller hyperrealism brukar funka så bra i längden. För det behövs ett dramaturgiskt hantverk för att göra den osorterade verkligheten skarp och spännande. Annars skulle vi alla kunna ställa en kamera och ett stativ utanför porten, låta filmen snurra i 90 minuter och sedan kalla oss Scorsese eller Bergman.

Själv brukar jag trösta mig med tanken på att Gud eller Icke-gud (välj själv) i alla fall inte blir uttråkad när hen tittar ner från det där molnet. Det händer ju en del saker därnere på jorden, för människorna är mästerliga på att fucka upp, men långt sämre på att förstå och förmedla varför. Och nog äger Gud eller Icke-Gud någon sorts gudomlig dramaturgisk manick som kan förvandla synerna till en spännande berättelse. Och det är en berättelse som varken kräver streamingtjänster, bredband eller har luriga bindningstider.

The post “Vi människor är mästerliga på att fucka upp” first appeared on Opulens.

VERKLIGHETSGRUND. Gestaltningen av gängkriminalitet i svenska filmer och tv-serier har kommersiella bevekelsegrunder. Filmskaparen och filmvetaren Daniel Lopez Nelson efterlyser i sin egen bransch samma självkritik av våldsromantiken som den pågående debatten om kulturjournalistiken.

I dagsläget pågår inspelningen av andra säsongen av Netflix-serien Snabba cash. Medan svensk kulturjournalistik granskar sin tidigare onyanserade rapportering av svensk gangsterkultur, frågar jag mig själv om skaparna bakom den populära tv-serien om gängkriminalitet har begått liknande självkritik?

Den senaste månaden har debatten kring svensk kulturjournalistik och rapporteringen av gangsterkultur expanderat. Det har uppstått en medvetenhet kring den förekommande, något aningslösa, romantiseringen av gangsterkultur. Kritiken som yrkesgruppen mottagit och självgranskande riktat mot sig själva kan i sin kärna sammanfattas på följande sätt: kulturjournalistiken har gett en onyanserad och orealistisk bild av svensk gangsterkultur, som i många fall även saknat ett bredare konsekvenstänk. Gangsterkultur och den tillhörande musikgenren är i själva fallet endast underrubriker i den stora komplexa problematiken, som är den växande svenska gängkriminaliteten.

Denna kritik kan även riktas mot andra grupper inom svensk kultur, i detta fall mot svenska skapare av filmer och tv-serier. Den gemensamma nämnaren är den orealistiska och onyanserade bild av gangsterkultur som förmedlas. I kulturjournalistiken kan man argumentera för att bristerna förekommer i yrkesutövningen. När det gäller gestaltningen av gangsterkultur i svenska filmer och tv-serier vågar jag, som filmskapare och filmvetare, påstå att bristerna uppstår på grund av den kommersialism som råder inom film och tv. Film- och tv-produktioner kostar miljoner att realisera och det är mer än rimligt att finansiärerna som gör produktionerna möjliga ska få tillbaka sina investeringar. Kanske till och med med lite vinst.

Den första säsongen av den mycket populära Netflix-serien Snabba cash är ett bra exempel på en tv-serie som främst drivs av ett berättande, motiverat av kommersialism. Denna rådande kommersialism påstår mycket bestämt att en film/tv-series främsta mål är att generera pengar, och bör därför innehålla positiva och trevliga gestaltningar av exempelvis miljö, sceneri, kostym och karaktärer. Det vill säga rena, trendiga, trevliga och snygga gestaltningar. Alltså egenskaper som inte väcker alldeles för mörka tankar hos åskådarna. Upplevelsen ska vara behaglig och på så sätt få åskådarna att vilja återuppleva tv-serien och konsumera den på nytt. Den främsta föreställningen inom kommersiella tankebanor är att alla visuella berättelser behöver en romans mellan två människor. Annars kommer produktionerna inte generera någon vinst.

När svenska produktioner främst drivs av kommersialism ger man upphov till en form av verklighetsflykt, vilket inte är fel i sig. Men när man utgår från denna mall i skapandet av visuella berättelser likt Snabba cash, som i sin kärna handlar om gängkriminalitet, där tillvaron består av ångest, tragedi, mord och drogmissbruk med mera förmedlar skaparna bakom serien en onyanserad och orealistisk bild av gängkriminalitet.

När jag tittar på första säsongen av Snabba cash kan jag inte låta bli att ryckas med i introt, via huvudtemat av bland annat hiphopartisten Greekazo. Jag får en trygg och ganska cool uppfattning av gängkriminalitet: alla karaktärer är snygga, bär häftiga kläder, har fina frisyrer och jag ser endast några enstaka förbisvepande scener som visar narkotikamissbruket inom gängkriminaliteten. Jag hoppas på att säsong två av Snabba cash skildrar gängkriminalitetens verklighet, där jag som åskådare får uppleva ärliga gestaltningar, där ångest är ångest, våld är våld och tragedi är tragedi.

The post Tv-serierna måste sluta romantisera gängkriminaliteten first appeared on Opulens.

GÄNGKRIMINALITET. Han är nominerad till Stora Journalistpriset i kategorin Årets röst för boken “Tills alla dör”. Men Diamant Salihu tycker att årets röster är de personer som valt att prata med honom om den dödliga konflikten i Järvaområdet.

SVT-journalisten Diamant Salihu är en av tre nominerade till Stora Journalistpriset i kategorin. I sin bok berättar han om de unga män som är offer och gärningsmän i den dödliga konflikten som pågått i Stockholms nordvästra förorter på Järvafältet sedan 2015.

I boken försöker Diamant Salihu ge en djupare förståelse för och förklara hur och varför unga killar och män, som kanske varit barndomskamrater, skjuter varandra till döds i en våldsspiral till synes utan slut.

Diamant Salihu ser det som väldigt hedrande att vara nominerad i just kategorin Årets röst. Men han tycker själv inte att det just hans röst som bör prisas.

– Jag ser det snarare som att det är alla de röster som har valt att prata med mig. Det är de rösterna som jag har försökt att ge en plattform och lyfta på det här sättet. Det är ofta röster som inte söker uppmärksamhet och som är rädda för att komma till tals. Så jag hoppas att deras röster gör att fler människor i det här landet får en större förståelse för vad de går igenom och hur stort samhällsproblem det här handlar om.

Stort mörker

Han säger att han skrev boken bland annat för de unga killar som bor i Järvaområdet eller i liknande områden där skjutningar och kriminalitet har blivit en del av mångas vardag.

– Jag vill att de ska få se igenom fasaden som ofta kanske finns på sociala medier eller i musikvideor. Bakom den glorifierade fasaden med vapen och droger och pengar så finns det ett stort mörker och en stor illojalitet. Det finns kompisar som ligger begravda på samma plats, kompisar som hade drömmar i livet men som inte ens blev 20 år.

“Tills alla dör” har hyllats av kritiker och använts flitigt i debatten om gängkriminalitet.

– Jag tycker av det jag sett att den använts brett som en referens av många olika politiker och beslutsfattare och samhällsengagerade människor. Den är så bred – och jag tycker att det är så journalistik ska vara.

Diamant Salihu återkommer flera gånger under intervjun till att han med sin bok vill få fler att förstå. Förstå hur våldet har blivit vardag för så många människor, förstå problematiken och förstå den stora samhällsutmaning som skjutningarna och det eskalerande dödliga våldet innebär.

– Det är viktigt att fler förstår, för det här är inget som kan lösas av föräldrar själva i dessa områden. De säger själva att de behöver hjälp, de behöver samhällets hjälp. Genom den här kunskapen kan man kanske också hitta lösningar som bryter den här negativa utvecklingen.

Vill tysta

TT: Vad har du fått för reaktioner från dem du skriver om?

– Jag har fått 99 procent positiva reaktioner från anhöriga och boende i området som tycker att det här sätter fokus på det våld som drabbat dem under lång tid och blivit en del av människors vardag.

Han säger att han också har fått reaktioner från en liten klick människor, som kanske själva är närmare konflikten, som inte ville att han skulle skriva boken och framför allt nu inte prata om den.

– Men det finns ingenting som kommer att tysta mig från att berätta de här historierna och att lyfta de här frågorna. Det finns redan tillräckligt många människor i dessa områden som tystas, som inte ens vågar prata om sin egen sorg över att man förlorat en bror eller en son. Och så ska vi inte ha det, säger Diamant Salihu.

Beatrice Nordensson/TT

The post “Årets röst är alla som valt att prata med mig” first appeared on Opulens.

GÄNGVÅLD. Härom året fick Clare Dunne sitt genombrott med dramat ”Herself”, som hon både skrivit och spelade huvudrollen i. Nu syns den irländska skådespelaren i ”Kin”, en dramaserie om hur två gangsterfamiljer i Dublin börjar slåss med förödande blodiga konsekvenser.

I tv-serien spelar hon Amanda, hustrun till en av ledarna i de rivaliserande gängen. När hennes son blir skjuten till döds ropar hon först efter hämnd, men börjar efter hand inse att kraven på hämnd bara gör att våldet eskalerar.

– Min rollfigur börjar inse att man inte kan leva så här. Om inget görs kommer våldsspiralen aldrig att ta slut, säger den 33-åriga skådespelaren till TT i telefon från hemmet i Dublin.

På Irland har hon hittills mest varit känd som teaterskådespelerska. Men de senaste åren har tv- och filmkarriären tagit fart, inte minst tack vare ”Herself”. Det är en berättelse om en kvinna som med sina barn försöker fly från en misshandlande make. Filmen regisserades av ”Mamma Mia!”-regissören Phyllida Lloyd.

– Phyllida och jag hade jobbat på teater ihop. Hon bad att få läsa mitt manus och sade ”du borde spela rollen själv”. Och så fick vi finansiering. Det är det största som hittills hänt i mitt liv.

“Förlust och sorg”

Berättelsen i “Kin” lockade henne från start, med dess blandning av våldsam realism och en handling som påminner om de klassiska dramerna.

– När jag fick manuset läste jag alla avsnitt rakt igenom. Det är en så episk, karaktärsdriven berättelse om den kriminella världen och om familj. Det handlar om förlust och om sorg och hur Amanda börjar förstå. Hennes resa gör att hon blir en av oss, hon gör oss berörda. Det är inte så svartvitt.

Clare Dunne berättar att det i Dublin finns flera liknande gäng som bekämpar varandra och hur oskyldiga förbipasserande ibland blir skjutna. När hon hör om gängvåldet i Sverige och om den tolvåriga flickan som mördades förra året blir hon tyst och säger ”åh, Gud, det är så hemskt”.

– Dessa oskyldiga offer, det är så fruktansvärt.

“Lever väldigt normalt”

Hemma på Irland beskrivs Clare Dunne som en av landets mest uppåtgående stjärnor. Men det märks nästan hur hon rodnar i telefonen när hon hör den formuleringen.

– Det vet jag inte riktigt. Jag lever ett väldigt normalt liv. Det enda som visar att något kanske har förändrats är att folk kommer fram till mig på gatan och talar om det jag gjort.

Hon har en liten roll i bioaktuella ”The last duel” (”blunda en sekund och du hinner inte se mig”) och gör just nu en kriminalserie för brittiska Channel 5.

– Sedan längtar jag efter att få stå på teaterscenen igen. Det har varit tufft för teatrarna under pandemin, men har börjat röra på sig igen.

“Kin” har premiär på Viaplay den 7 november.

Gunnar Rehlin/TT

The post Dunne om gangsterdramat: Kan inte leva så här first appeared on Opulens.

GÄNGKRIMINALITET. I spåren av mordet på rapparen Einàr försvinner de komplexa förklaringarna. Ulf Stenberg, som gör verklighetsbaserad teater om unga kriminella, kallar debatten om gangsterrap för en rökridå.

– Ingen blir gängkriminell för att de lyssnar på en viss musik.

Hur kan en ung pojke ta upp en pistol och skjuta en annan person i huvudet? Om man inte förstår den verkligheten blir det svårt att bedriva ett förebyggande arbete. Det menar Ulf Stenberg, grundare av Teater Fryshuset som tillsammans med Emil Rosén Adsten har lyssnat till och berättat unga människors historier om kriminalitet och utanförskap i 14 år.

Han tycker att det komplexa problemet förenklas i debatten efter mordet på rapparen Einàr.

– Det är lite provocerande med hela diskussionen. Jag förstår att den kommer upp när en väldigt känd artist blir mördad så brutalt. Det är en fruktansvärd sak och jag tycker att man ska förfäras, men då ska man också förfäras över alla de här killarna och tjejerna som blir mördade, säger han.

Debatten en rökridå

I pjäsen “Klipp han”, som spelades på Dramaten för fyra år sedan, utforskade Stenberg och Rosén Adsten dödsskjutningar, med rapparen Rosh på scenen. “Bye bye bror” handlade om hur svårt det är att lämna gänglivet – och nu ska ensemblen precis börja repetera den avslutande delen, “Fakk alla”, som handlar om livsstilskriminella kvinnor – ett växande problem. Den har premiär på Dramaten i Stockholm i februari nästa år.

Att gangsterrappen nu utmålas som roten till allt ont beskriver han som en rökridå för de verkliga problemen.

– Jag skulle inte säga att våldsglorifierande rap inte har en inverkan på unga i riskzoner, men det är kanske en pusselbit i ett tusenbitarspussel, säger han.

Låtarna förstärker och “ger kredd” till den identiteten, men Ulf Stenberg tycker sig kunna säga med säkerhet att ingen blir gängkriminell för att de lyssnar på en viss musik.

– Det är jättemånga faktorer som gör att man hamnar i en kriminell miljö.

Den debatt om gangsterrap som nu förs tycker han signalerar vilket glapp som har funnits mellan kultursidorna och kulturutövande personer i delvis kriminella miljöer.

– Det är som att polletten har trillat ner nu, om att det här är på riktigt.

Socialpolitiskt verktyg

Men glorifieras inte en kriminell livsstil i rappen? Jo Ulf Stenberg tycker att det finns problem med att kriminella rappare blir förebilder för unga – och i hans pjäser får ungdomarnas berättelser ta plats, men aldrig ofiltrerat, teatern bidrar med kontext.

Samtidigt är moralpaniken en återvändsgränd, menar han, och relaterar till sin egen uppväxt när det var punken som ansågs skadlig. Men gangsterrappen är inte bara underhållning, anser Ulf Stenberg, utan ett socialpolitiskt verktyg. Och vilka ska bestämma att just de erfarenheterna och personerna inte får höras – var ska gränsen dras?

– Det är provocerande att vi nu helt plötsligt lyssnar på texterna för vad de är. De här rapparna har sagt hela tiden vad det handlar om. De har skrikit sig hesa och berättat att “så här ser vår verklighet ut och den är fucked up”, säger han och lägger till:

– Det är ett jävligt tydligt rop på hjälp, om att “lyssna, se oss och ta våra problem och vårt område på allvar”.

I sina pjäser har han också kopplat problemen till den traditionella mansrollen, som handlar om att inte ta skit, och inte visa sig svag. En mening i “Bye bye bror” lyder: “Ju skörare man är desto tjockare rustning behöver man”.

– Den kriminella miljön är machokulturen i sin renaste form. Och dessutom uttalad. Du kan inte visa svaghet för då kör de över dig. Tar du en kränkning så ger det dåligt namn även till dem runt dig, säger han.

Kultur för förståelse

Vissa menar att ungdomarna i dessa miljöer får skylla sig själva. Det provocerar Ulf Stenberg, som understryker att de allra flesta som blir kriminella eller hamnar i livslånga utanförskap går att identifiera redan i förskoleåldern – det har med deras uppväxtförutsättningar att göra, hävdar han. Men trots kunskapen om hur unga stegvis glider in i kriminalitet tycker han att många politiker bara talar om hårdare tag.

– Vi vill gärna se att lösningen är att sätta in massor av poliser och nu plocka bort symbolerna för den här livsstilen. Det kan man ju göra men i längden kommer det inte att leda till att färre blir ihjälskjutna.

Om samhället inte lyssnar tror Ulf Stenberg att situationen kommer att fortsätta att eskalera. Han menar att det krävs enorma resurser, i tidiga skeden, för att bryta utvecklingen – det stora problemet är ökade klyftor och ojämlika förutsättningar.

Själv ser han kulturen som ett unikt sätt att undersöka frågorna. Vill man hindra att unga hamnar i livsstilskriminalitet tror han att man först måste förstå varför – och då behöver man lyssna.

– Vi måste prata med dem. Om vi ens ska få göra det måste vi bygga en relation till ungdomarna – och då måste vi finnas i de miljöerna.

Elin Swedenmark/TT

The post “Ingen blir gängkriminell av en viss musik” first appeared on Opulens.

TV-SERIE. “20 år har gått sedan tv-serien The Wire sändes för första gången. Blott ett historiskt andetag, men en tid då det svenska samhället spruckit sönder, då skillnaderna mellan vinnare och förlorare, vi och de, innanför och utanför, djupnat”, skriver Erik Cardelús.

Bland många i bekantskapskretsen gäller The Wire för att vara den bästa tv-serien någonsin. Serien, som utspelar sig i ett socioekonomiskt splittrat och sårigt Baltimore, fyller snart 20 år. Det är ett nästintill skolboksmässigt kriminologiskt narrativ, indränkt i historiematerialistiskt tänkande, som om Marx hade raspat sitt mjälliga skägg över manuset.

Här följs droghandeln i Baltimore, utspridd i ett antal miljöer: gatuhörnen, skolan, hamnen, politiken och media. Här skildras hur droghandeln, gängrivaliteten och våldet går dödsbringande armkrok. Här gestaltas hur unga oerfarna killar ser upp till äldre erfarna killar, hamnar i en destruktiv rekrytering, blir springpojkar, gömmer droger och vapen, agerar kurirer, brutaliseras och klättrar i det kriminella systemet.

Först ges små smulor, sedan en allt större del av den lukrativa kakan. En kriminell karriär som fortskrider, inte helt olik en vanlig yrkesbana, om det inte vore för våldet och de ständiga interna uppgörelserna. Men döden som står på lur, en viskande röst, en spejare i gathörnen, en sälta i vinden som driver in från havet. Ovanpå allt en kvävande tystnadskultur som håller undan rättssamhället och blockerar avhoppare, vittnen och sociala insatser.

Drivmedlet är snabba cash, stekiga statusprylar och viljan att bli ”någon”, att injaga fruktan i omgivningen och visa upp ett segrarens cyniska anlete. En förvriden version av kapitalismens råaste drömmar. The Winner takes it all, allt ljus på mig, jag, jag, jag.

Vid sidan om gängens destruktiva spel, får vi följa ett antal slitna polisers kamp för att upprätta lag och ordning, inte minst genom avlyssning, vilket förklarar seriens titel, The Wire. Gemensamt för alla personerna i serien är att det deltar i ett förlorarnas spel, att de försöker manövrera i en sjunkande terräng präglad av cynism, misstro och överlevnadsmekanismer. Rättssystemet är hack i häl på kriminaliteten, men når aldrig riktigt fram. Samtidigt förgiftas samhället av den eskalerande kriminaliteten, från gathörn till nyhetsredaktioner, från klassrum till hamnmagasin. Kriminaliteten blir en kronisk sjukdom, ett sjukdomstillstånd som journalister, politiker och experter stöter och blöter utan större resultat. Vissa gör till och med politisk karriär på att lansera tuffa tag mot kriminaliteten, att stramt och skarpt, vältaligt och välregisserat, säga rätt saker – fram till nästa val.

20 år har gått sedan The Wire sändes för första gången. Blott ett historiskt andetag, men en tid då det svenska samhället spruckit sönder, då skillnaderna mellan vinnare och förlorare, vi och de, innanför och utanför, djupnat. Det har gått 20 år mellan nu och då, mellan att vi satt i den trygga tv-soffan, käkade chips och drack läsk, beskådade det som hände i ett avlägset Baltimore, så fiktivt och fjärran, så befolkat av skådespelare, kameror och filmteam. Så långt ifrån vår egen trygga tillvaro, där och då.

20 år har gått och på morgonnyheterna framträder rikspolischefen Anders Thornberg.
Det är en helt vanlig tisdagsmorgon, med ett helt vanligt tisdagskaffe, med en polischef som beskriver en ”fruktansvärd” och ”synnerligen allvarlig situation”, med ett eskalerande och ytterst svårstoppat gängvåld, med skjutningar varje dag. En polischef som talar om en flödande nyrekrytering av kriminella, en strid ström av unga som ersätter sina äldre mentorer som mördats eller hamnat i fängelse, en desperat situation som bara tycks bli värre. Sedan 2018 har 170 personer skjutits till döds. 17 av morden har skett på Järvaområdet, men bara ett fall har klarats upp.

20 år har gått och avståndet till Baltimore känns inte längre så fiktivt och fjärran. Realiteterna i The Wire har krupit närmare och något har fått chipsen och läsken att smaka riktigt illa.

The post Samhället har spruckit sönder first appeared on Opulens.