VÅLDET. ”Professionella tyckare, oavsett politisk hemvist, utgår från sin egen verklighet. Tyckarnas verklighet skiljer sig ofta påtagligt från den hos dem som drabbas av våldet”, skriver Lars Thulin.

Den ökande våldsbrottsligheten i Sverige splittrar det politiska landskapet. Den har blivit ett osmakligt slagträ, där tragedier antingen blåses upp eller nedvärderas och nästan förlöjligas. Istället för att samhället enas om gemensamma och långsiktiga åtgärder. Det finns två sidor i debatten.

Till höger vill man skildra Sverige som ett land i upplösning på randen till inbördeskrig. Media våga inte berätta detta. Syndabockarna är givna – invandrare och en misslyckad integration

Högerns bild är felaktig för inget inbördeskrig hotar och invandrare i sig är inte problemet.

Tyckare till vänster pekar på att antalet anmälda brott minskar, att risken för utomstående är försumbar. Det är onödigt att vara rädd. Istället är det sensationslystnad som skapar rädslor. Jan Guillou på Aftonbladet driver tesen ”att så farligt är det väl inte”. På andra håll kan våldsvågen nedvärderas genom kvantifiering och avfärdas eftersom för få drabbas av den. En promille av befolkningen nämns ibland som gräns. Fast en promille är 10 000 människor. 20 gånger fler än antalet svenskar som dog under tsunamin.

Vänsterns bild är missvisande. Det dödliga våldet ökar, försök till dödligt våld likaså, utomstående skadas och dödas. Skjutningar av unga och sprängningar i bostadshus är högst i Europa.

Det som förenar falangerna är att skylla på media. Urgamla taktiken att skjuta budbäraren är livskraftig.

Vad är sant? Totala antalet anmälda brott har sjunkit med några procent. Men vilka brott minskar? Inga förtvivlade föräldrar i utsatta lokalsamhällen blir lugna av om antalet cykelstölder, kortbedrägerier eller källarinbrott som anmäls blir färre. Relevant är den grövsta brottsligheten, dödligt våld.

Hur man än räknar har det ökat på tio år. Mord- och dråpförsök har på samma tid stigit med 40 procent. Sprängningar stiger våldsamt, i år nästan en varannan dag.

Dödligt våld med skjutvapen blir vanligare. 2013 22 fall. 2022 hela 63. Tidigare var mord och dråp ofta fylleslagsmål eller släktbråk som gick snett. Idag har vi regelrätta avrättningar. De sker ofta på gator och torg. Förbipasserande hamnar i kulregn. Mördarna är hänsynslösa, om andra skadas är irrelevant.

Den som påstår att våldet inte har förändrats på detta sätt och att utomstående inte skadas, är intellektuellt ohederlig. Här ett axplock enbart från Stockholm/Uppsala:

7 april 2017 dödade Rakhmat Akilov fem slumpvis utvalda personer på Drottninggatan i Stockholm. Vapnet var en lastbil, ett av offren en 11-årig flicka. Tio personer skadades.

2 augusti 2020 dödades 11-åriga Adriana med ett automatvapen när hon är ute med sin hund i Botkyrka. Måltavla var ”några i en bil vid en mack”. Hon kom i vägen.

17 juli 2021 skottskadades två syskon, sex och sju år gamla, när de i sällskap med sin pappa var på väg till en lekplats i Flemingsberg.

10 mars 2022 mördades en ordningsvakt på ett gym i Vasastan. Den 16-årige mördaren skulle skjuta en annan person.

5 april 2023 avrättades en man på torget i Skärholmen. En man som passerade nästan 50 meter därifrån skadas svårt av kulor som for hit och dit.

10 juni 2023 öppnades automateld mot T-banan i Farsta. En 15-åring och en 45-åring dog. Två personer skottskadades.

6 september 2023 sköts en mamma till en gängkriminell i Uppsala.

12 september 2023 avrättades en person i Uppsala. En ligamedlem skulle skjutas. Förövarna tog fel person.

Dessa händelser avfärdas av dem som driver tesen ”vi ska inte vara rädda”, som anekdoter utan värde då de inte speglar den totala verkligheten. Fast barn som förblöder med näsan i asfalten är verkligheten. Släktingar som krossas av sorg är verkligheten. Trappuppgångar som mitt i natten förvandlas till krigsskådeplatser är verkligheten.

Så varför vill vänsterdebattörer nedvärdera det som sker? Jag tror det är för att skydda invandrare. Man vill inte peka ut dem och spä på hatiska stämningar. För majoriteten av förövarna i gängkrigen har icke-svenska efternamn. Men offren har i nio fall av tio samma typ av efternamn. Och det är ofta bostadshus där invandrare bor som sprängs. Det är heller inte i första hand bilar som ägs av infödda svenskar som förstörs när Rosengård och Tensta brinner.

I sin ambition att skydda invandrare väljer dessa debattörer sålunda att bagatellisera våldsvågen som nu plågar samhället. Inte sympatisera med offren och deras rädsla för det som händer. Trots att de i flesta fall är just invandrare. Märkligt val av en politisk rörelse som hävdar solidaritet med de svaga.

Ska svenskar vara rädda? Eller är vi helt förda bakom ljuset av usla medier och politiker med mörka agendor? Finns trygghet och tröst istället i statistik? Låt mig säga så här: om det var krönikörerna som var vid tunnelbanan i Farsta junidagen då torget besköts med automateld, eller det var farstun i deras vackra hus på Östermalm som sprängdes i bitar, skulle det kanske låta annorlunda.

Professionella tyckare, oavsett politisk hemvist, utgår från sin egen verklighet. Tyckarnas verklighet skiljer sig ofta påtagligt från den hos dem som drabbas av våldet.

The post Har vi rätt att vara rädda? first appeared on Opulens.

BOKDEUTANT. Nicolas Lunabba var i år en av P1:s mest uppmärksammade sommarpratare. Nu är han aktuell med boken ”Blir du ledsen om jag dör?” som redan rosats av många kritiker. Opulens fick ett samtal med Lunabba.

asdasdas

Den som arbetar med andras barn ska ha en tydlig gräns mellan jobb och privatliv. Det visste Nicolas Lunabba. Ändå bröt han den. I nyutkomna boken ”Blir du ledsen om jag dör?” berättar han om hur en av de stökiga killar han tränade i basket flyttade hem till honom. Det skulle vara en tillfällig lösning, men varade i flera år och blev starten på en relation som förändrat livet för dem båda.

Du var en 30-årig ensamstående man och Elijah en 13-årig pojke när han började sova på soffan i din tvåa. I boken riktar du dig direkt till honom, men det du skriver är inte bara positiva saker. Han fiser, smaskar, beter sig illa och du känner dig ofta störd av hans närvaro. Hur har han reagerat?

– Hans första och högljudda reaktion var ett ljudligt skratt och han skrek ”du måste ge ut det”. Jag skrev medan han bodde hos mig och började högläsa manuset när han var 16, 17 år. Sedan väntade jag tills han var vuxen och kunde ge sitt samtycke innan jag gav ut den. Han har varit med genom hela manusarbetet och han känner igen sig.

Du manglar inte bara Elijah, utan är brutalt ärlig om dina egna brister och beskriver dig själv som en person som har svårt att visa känslor och som ibland beter sig direkt elakt mot det barn du har tagit dig an. Hur känns det att blotta sig så?

– Självexponeringen är inte jobbig. Det som är svårare att hantera är att jag också exponerar andra.

Barnen i din bok går hungriga och har ont om kläder. Hur kan det vara så illa i ett samhälle med ett socialt skyddsnät som borde vara bra?

– Jag säger emot dig här – vi har inte ett fungerande skyddsnät. Vi tror att vi har det och eftersom vi tror det så ser vi inte problemen. Vi vill inte se dem och vågar inte göra det. Gjorde vi det skulle vi tvingas ompröva vår syn på samhället, som ett där alla kan klara sig. Men ofta är det inte en sak utan flera komponenter som gör det svårt att leva värdiga liv. Det är en effekt av ojämlikheter, men där också rasistiska utspel får konsekvenser.

Elijah möts av rasistiska trakasserier från bland annat från polisen, och rasismen äter sig in i hans och hans vänners självbilder. När jag läser din berättelse känns det som om språket är en nyckel, där ”blattesvenskan” blir till ett självförtryck och att identiteten som svartskalle förutsätter att man spelar dummare än vad man är?

– Det stämmer delvis, men det är också en strategi för att ta udden av glåporden, ta makten över språket. Diskriminering och klass får ju bland annat som konsekvens att människors språk blir outvecklat, det leder till språkförbistring. Flera faktorer spelar in. Du införlivar omvärldens syn på dig som värdelös. Dina tankar och känslor tillmäts inte ett värde. Du får en inadekvat utbildning. Du har låg självkänsla. Du förväntas hålla käften. Och den enda tillhörighet du känner till är vännerna som effektivt ser till så att alla håller sig på sin plats. Tillsammans bildar det hela en nedgående spiral.

Du beskriver också hur den med mörk hy inom idrotten fostras till att tro att de förr eller senare kommer att petas, oavsett hur duktiga de är?

– Det stämmer på många plan och det säger idrottsrörelsen själv, även om de inte uttrycker sig så. De säger att de måste gå från triangel till rektangel, vilket handlar om att hierarkiskt svarva fram den perfekta idrottaren. Störiga blattekillar i idrottshallen går emot bilden av mönsteridrottaren som håller käften och gör rätt. Det handlar om ett medelklassperspektiv, där idrott är ett tidsfördriv och där man inte tar hänsyn till andra saker i människans liv.

Elijah verkar vara ett klassiskt ADHD-barn som har fullt med problem, men blir basketproffs – och får bra skolbetyg både i Sverige och på gymnasiet i USA. Flera av hans vänner blir antingen mördade eller mördare. Linjen mellan lycka och olycka är verkligen tunn?

– Ser man på dramaturgin i min bok så överträffar verkligheten dikten. Det var så det var. Det handlar om människor jag bryr mig om och älskar och allt hände i realtid medan jag skrev.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Du är född i Spanien. Vad var det som fick din familj att flytta till Sverige?

– Jag tror det var min mammas vilja att jag och min bror skulle få växa upp i Sverige. Hon hade finskt påbrå och växte upp i Sverige, men flyttade söderut där hon träffade min blivande pappa. Han var med oss i flytten, men stack när jag var fyra år.

Du växte upp i en tuff miljö och hade, precis som senare Elijah, kunnat halka in på en kriminell bana men det gick bra för dig. Vad var din räddning?

– Ett bra spår var att jag kom in i idrotten tidigt. Sedan skrev jag raptexter, var kreativ och hittade stimulans i det. Min mamma var en fantastisk pedagog som var lyhörd för mina tankar och känslor. Brorsans uppväxt var identisk, men det gick sämre för honom. Ofta är det tillfälligheter som avgör.

Din pappa lämnade er och du skriver att dina enda minnen av honom är förknippade med våld?

– Det är något som kom fram när jag skrev. När jag försökte återberätta minnena blev det tydligt att alla var uttryck för våld, som när han slår min bror och när jag i nioårsåldern försöker få kontakt med honom och blev avvisad. Men jag hade inte tänkt på honom som en våldsam person och han har inte tagit mycket plats i mitt medvetande.

Du tog hand om Elijah och sedan är han den får dig att bryta ensamheten, och träffa den som blev din framtida sambo. Idag är du pappa. Hur är du i den rollen?

– Jag försöker vara med dem, som en närvarande förälder. Och jag är nog en bättre farsa än den jag själv hade.

Du brukar beskrivas som organisationen Helamalmös grundare?

– (Skrattar) Jag kan inte uträtta ett skit på egen hand. Det var Malmös basketklubb Malbas som grundade Helamalmö. Jag var en avdankad basketspelare utan några framtidsplaner som behövde ett extraknäck.

Helamalmö har enligt hemsidan 250 medarbetare. Är det skrytsiffor?

– Det stämmer att vi har mellan 200 och 250 medarbetare, men det betyder inte att vi arvoderar så många. Vi samarbetar med andra, som ungdomsmottagningen som kommer ut till oss och arbetar i våra lokaler. Alla som bidrar till Helamalmös arbete ser vi som våra medarbetare. De vi anställer arbetar ofta på timmar.

– Vårt arbete vilar på två ben, där ett är att vi kartlägger vilka behov som finns och utifrån dem skapar en social infrastruktur, genom att starta mötesplatser och ordna med gratis måltider och annat som behövs. Vårt andra ben är att vara en stark röst i debatten.

Ni arbetar i Malmös utsatta områden. Hur upplever du att stämningen i områdena är idag?

– Den frågan är omöjlig att besvara. Om jag försökte skulle jag bunta ihop alla. Det jag kan säga är att förutsättningarna för att leva fria och trygga liv försämras när resurser tas och viktiga samhällsinstanser monteras ner. Den påverkas också negativt av valdebatten som förts, där retoriken har hårdnat. Det är många partier som idag beskyller den grupp med minst makt som orsak till samhällets påstådda förfall och ger en helt förvrängd bild av barnen i de här områdena. Det är ett mönster som syns.

Du, som inte har någon akademisk utbildning, blev i somras blev utnämnd till hedersdoktor vid Malmö universitetet. Hur känns det?

– Overkligt, eftersom jag är en del av ett kollektivt arbete ,men har som talesperson tagit plats och vunnit priser. Anette som är uppe klockan fem och serverar gratisfrukostar får inga priser. Det är också svårt att ta till mig eftersom jag inte har den bakgrunden och alltid jobbat på platser längst ifrån det etablerade samhället. Samtidigt är det så jävla viktigt det vi gör.

Malmö är både ditt hem, din arbetsplats och det som utgör själva kärnan i det du arbetar med. Tänker du någonsin att du borde flytta och bo någon annanstans?

– Jag lever i symbios med Malmö och är oförenligt bunden till staden. Men om jag alltid blir kvar fysiskt vet jag inte. Det finns en diskussion om att etablera organisationen i andra delar Sverige och världen. Det kan då hända att jag gör bättre nytta någon annanstans.

Vad tror du att du arbetar med om tio år?

– Exakt samma sak som idag. Jag ska ingenstans. Skrivandet gör jag för att må bra. Arbetet med Helamalmö är för att jag mår dåligt om jag inte gör något.

Blir det fler böcker?

– Det hoppas jag.

Och vad gör Elijah idag?

– Han är basketproffs i Europa, och vi har fortsatt en nära och bra kontakt.

The post Helgporträttet: ”Störiga blattekillar går emot bilden av mönsteridrottare” first appeared on Opulens.

REPLIK. “Brottslingarna vet precis var svagheterna finns och utnyttjar dem också hänsynslöst.” Pär Axelsson menar att Myra Åhbeck Öhrmans krönika i torsdag inte tog hänsyn till bristerna i dagens rättsskipning.

Normalt delar jag de åsikter Myra Åhbeck Öhrman driver på Opulens. Hon har en vass penna och är lätt att  hålla med. Fast inte alltid. Senaste inlägget om brottslighet och moderaternas inställning till den är till en början enkelt att instämma i. Speciellt gillade jag bilden av den rättspolitiska talesmannen Johan Forsell som en Hannibal Lecter-typ som var inlåst i bur, utom då han släpptes ut för att  mumsa gängkriminella. Men han tycks aldrig uppröras över ekonomisk brottslighet. Vem vill komma på kant med sina kärnväljare?

Men. Det finns ett stort problem. Låt mig försöka formulera det.

Inga lagar och ingen rättskipning finns i ett vakuum. Allt är, eller bör i alla fall vara, en spegel av samhället. Annars förlorar lagstiftare och domare förtroende från allmänheten. Med andra ord – lagen måste anpassa sig till brottsligheten.

Vi har till stora delar en lagbok och rättstillämpning som bygger på ”den gamla goda tiden”. Den då cykelstölder, fylleslagsmål på dansbanan på lördagskvällar samt något dåligt planerat bankrån, där rånaren greps rejält berusad efter tre dagar, stod för lejonparten av brotten. Idag möter allmänhet, polis, åklagare och kriminalvård en helt annan verklighet.  Smarta brottslingar, inte sällan med internationella kopplingar som lärt sig Svea Rikes Lag. De vet precis var svagheterna finns. Utnyttjar dem också hänsynslöst. Dessutom tycks de alltid få full uppbackning av advokater med feta arvoden och rymliga samveten.

En kriminalitet som vet att en 17-åring som utför ett kontraktsmord i princip går straffri, medan en 22-åring skulle fått livstid för samma brott. Att knark bäst levereras till slutkund av 12-åringar. En brottslighet som vet precis hur man ska grundlura våra trygghetssystem för att tömma dem maximalt på skattepengar. Som vet att om man svarar ”inga kommentarer” på alla frågor i polisförhör får man nästan matchboll i en kommande rättegång. För att inte tala om hot mot vittnen. Listan kan göras lång.

I det fallet måste lagen följa med kriminaliteten och skaffa nya verktyg. För att använda en vapen-metafor: annars möter samhället ett hot från en AK 47:a med en korkpistol.

Att beslagta egendom kan verka vidrigt. Men tänk till. Om 20-åringar som aldrig deklarerat en krona i inkomst innehar BMW:s  i miljonklassen, som skryter med Rolex-klockor i guld för en kvarts miljon på handleden och bor halva året i lyxlägenheter på spanska solkusten – då hånskrattar de åt våra lagar. Vanliga skattebetalare blir vansinniga. För den som parkerat en meter för nära en gatukorsning jagas av lagen till sin död.

Märk väl, jag säger inte att alla förslag som nu ligger och verkar anammas av yrvakna politiker är bra, eller ens smakliga. Men kanske bör vi inte ägna oss bara åt att att fördöma dem och därmed hävda att inga förändringar behövs. Utan hitta alternativ.

För om den organiserade brottsligheten får fortsätta att räcka fingret åt vår lagstiftning, då hotar ett samhälle där rättsapparaten förlorar legitimitet. I förlängningen väntar Vilda Västern-rättskipning, medborgargarden och det kan skapas underbara jaktmarker för mörka, populistiska och antidemokratiska politiska krafter.

Demokratin och den fernissa som definierar ett gott samhälle, är aldrig given. Den måste vinnas varje dag.

The post Kriminaliteten har blivit smartare first appeared on Opulens.

HÅRDA TAG. Vi vet att arbete för att minska kriminalitet tar tid. De blåbruna låtsas bara inte veta det, för att de intalat sig att deras väljarbas svarar bättre på straffrättsliga kontroverser, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

Det senaste i dokusåpan “Moderaterna krigar mot rättsprincipen” är rubriker om att partiet vill se en form av omvänd bevisbörda för gängkriminella. Dyra ägodelar ska kunna beslagtas tills du bevisar att du köpt dem på laglig väg.

Jag kan inte låta bli att fascineras av M:s kriminalpolitiska utspel. Hemsöks av mentala bilder på en stadig bur på riksdagskansliet, där en fradgatuggande Johan Forsell förvaras mellan presskonferenserna. En Ulf Kristersson som viftar med utskrivna opinionsundersökningar och skriker på sina medarbetare att “Vi behöver hårdare tag mot kriminella! Hårdare, sa jag! SLÄPP UT FORSELL!”.

Vi vet att arbete för att minska kriminalitet tar tid. Det är ett långsiktigt jobb, till stor del beroende av sociala insatser. De blåbruna låtsas bara inte veta det, för att de intalat sig att deras väljarbas svarar bättre på straffrättsliga kontroverser.

Tydligare exempel på det behövs inte än när Forsell avfärdar en direkt fråga om varför de förespråkar lösningar som enligt forskare saknar positiva effekter med att “det är ju politiker som stiftar lagar, och för oss är det här en principiell fråga”, i Agenda.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Jag menar inte att de nödvändigtvis har fel om att den här strategin funkar på deras väljare – gudarna ska veta att jag har svårt att förstå deras bevekelsegrunder många gånger. Troligen vet de mycket väl att deras nya block är mer villiga än genomsnittet att tro på konspirationsteorier och andra tomma påhitt.

En ny rapport från Vetenskap och Folkbildning om svenskarnas inställning till vidskepelse och pseudovetenskap visar tydligt att tro på allehanda politiska och rasbiologiska konspirationsteorier har en slagsida åt höger. Framför allt återfinns foliehattarna i Sverigedemokraterna, till absolut ingens förvåning.

Tror betydande delar av ens tilltänkta blocks kärnväljare på att spridningen av covid är iscensatt, att det finns människoraser med olika personlighet eller att elallergi faktiskt existerar – ptja, då spelar det kanske inte så stor roll vad den samlade forskningen säger om brott.

Särskilt inte när man vet att de sätter likhetstecken mellan gängkriminella och invandrargrupperna vilket många av dem – hälften av SD-väljarna, om ni lyckats missa det – verkar tro tillhör en annan ras.

Forsell är tydlig, nämligen, med vilka de vill undergräva rättssystemet för. Gängkriminella. Inte vanliga människor som deras väljare. Inte människor som du och jag. De där andra.

Ytterst få har några principiella invändningar mot den inskränkningen.

Klyschan om “allas lika värde”, ett koncept ytterhögern med vett och vilja missförstår minst lika ofta som 1984, betyder inte att en dömd barnvåldtäktsmördare ska få exakt samma rättigheter som alla andra. Att fråntas sin fysiska frihet, som i fängelsestraff, är ett exempel på när grundläggande rättigheter tas ifrån någon. Ytterst få har några principiella invändningar mot den inskränkningen. Men hela den invecklade och segdragna rättsprocessen finns där för att säkerställa att vi inte gör det godtyckligt.

Hur ska vi då avgöra vilka som är andra klassens medborgare i det här fallet? Tydligen inte enbart genom att de genomgår en rättegång. Det ska räcka, enligt Forsells svar till TT, med att enskilda poliser har en uppfattning om att du är gängkriminell. Påträffas pengar eller dyra föremål under en husrannsakan får staten lägga vantarna på dem tills du bevisar att du äger dem.

Morgan Johansson är för övrigt inne på samma linje, om ni nu missat den ständigt pågående kapprustningen om vem som egentligen tar mest ansvar för kriminaliteten. Vad jag finner komiskt är tanken på att förslaget troligen fallit i lite annan högerjord om det lyfts upp av S, och inte varit så tydligt flaggat med “det här kommer bara att drabba invandrarkillar från orten”.

Att staten ska få ta ifrån dig dina fysiska ägodelar utan rättegång, är inte det märkbart värre än den där skatten ni alltid klagar på? Vad säger ni när Morgan Johansson dyker upp hemma på gårdsplanen och kör iväg med er bil för att han tycker att ni ser lite skumma ut med ert konsultbolag och SD-pin, och ni har förlagt era papper?

Vill ni ha det som i Sovjet, eller?

The post Vill ni ha det som i Sovjet eller? first appeared on Opulens.

GÄNGKRIMINALITETEN. “Hårdare tag är en känslosoppa riktad mot de andra som hot, inte någon genomtänkt linje som med precision sätter in välavvägda sanktioner där det behövs”, skriver Nathan Hamelberg.

Det ser ut som ett järtecken när kvällen innan Lucia präglas av ett specialsänt Agenda på SVT på temat gängvåldet. Gängvåldet är vidrigt i sig; att det dessutom blir föremål för tuffhetssignalerande överbudspolitik gör det ännu deppigare. Det säger något om hur en kultur av rädsla sipprat ut i mittfåran av samhället. Den våldsamma brottsligheten är ett gissel och det dödliga skjutvapenvåldet har hittills i år bragt 44 människor om livet i Sverige, just därför var samtalet så nedslående. Representanter för alla riksdagspartier deltog i Agenda, först i slutet av sändningen landade fokus – under en alltför kort tid – på förebyggande åtgärder.

The post Hårdare slag i luften first appeared on Opulens.

KÅSERI. En värld där ledarna förvandlar den globala klimatkrisen till en tävling i grönmålning. Ett Sverige med regeringskriser som följetong och där gängkriminaliteten blir till glamour på film och i musik. Erik Cardelús vet inte om han ska skratta eller gråta.

Det sägs att livet överträffar dikten. Eller att dikten och livet tävlar med varandra i att skruva och stöka till det. Tragikomedi? Nattsvart fars, absurdism eller bara nihilistisk buskis? Vilken genre passar bäst för att beskriva det som händer runt omkring oss just nu?

Vi ser en skenande global klimatkris där världens samlade ledare förvandlar det mesta till spel, en tävling i grönmålning och i vem som drar det längsta strået, med minst tvingande åtaganden och mest fördelar. Pokerfejs, bondfångeri och ränksmideri, allt medan extremväder och klimatkatastrofer tätnar där utanför.

På hemmaplan råder en följetong av regeringskriser, där papper och bläck flyter sönder i strilande regn och inget tycks beständigt. Dramatiskt så det förslår. Mumma för politiska reportrar och krishanterare. För vem styr landet idag, imorgon och nästa torsdag? Ska vi skratta eller gråta, gnöla eller glamma? Slita vårt hår eller göra vågen?

Vem sitter på manualen för hur man trasslar sig ur eländet?

För alla dem som pekade finger åt bananrepubliker och notoriska regeringsbytarländer som Italien och Belgien kommer nu en sur baksmälla. Eller så uppstår ett unikt tillfälle att fabricera efterkonstruktioner, typ ”för visst såg jag den parlamentariska instabiliteten komma åkande, men jag sa bara inget, för jag ville inte förstöra stämningen” Ärligt talat: vem hade det här på känn? Och vem sitter på manualen för hur man trasslar sig ur eländet?

Runt omkring oss har gängkriminaliteten brett ut sig. Även här ser vi en utveckling som många inte säger sig sett komma, men ändå… Vem hade trott att massiv segregation aldrig skulle slå över i något ont? Att de många förlorarna alltid skulle vara goda förlorare, välkammade och snälla, hela tiden. Nog visar världshistorien åtskilliga exempel på att besvikelse och bitterhet bildar grogrund för destruktivitet. Utanförskap och ökande inkomstskillnader blir ofta ett drivhus för konflikter och kriminalitet.

Så vår tid famlar efter gestaltningar, men surrealismen konkurrerar med realismen. Någon tycks ha stoppat LSD i mellanmjölken. Rakt blir rörigt, och det mesta blir papper och bläck flyter sönder i strilande regn. Inför detta producerar man gangsterfilmer som får de små spinkiga gängkriminella killarna på Järvafältet att se ut som atletiska välskräddade Armani-stekare från Hollywood. Även gangsterrappen tenderar att ge en glamouriserande och heroiserande bild av gängkriminaliteten som – enligt många rapporter – begås av unga killar som ofta bor i trånga slitna hyresrätter och har svårt att sova hemma i sängen hos mamma.

Istället frontar ”kungen”, ”chefen” och ”hövdingen” som sladdar runt i en cool bil, drar in cash och förlustar sig med en lång rad av snygga brudar. Allt sker i någon sorts cool betong-de-luxe, eller som i gangsterfilmerna: coola, stiliserade och tillrättalagda miljöer med perfekt crime-noir-ljussättning. Alla är snygga, spänstiga, sexiga och snärtiga.

Men verklighetsflykten då? Nog måste vi kunna färdas bort i fantasins värld, inte minst nu när läget är så glåmigt. Varken plakatteater eller hyperrealism brukar funka så bra i längden. För det behövs ett dramaturgiskt hantverk för att göra den osorterade verkligheten skarp och spännande. Annars skulle vi alla kunna ställa en kamera och ett stativ utanför porten, låta filmen snurra i 90 minuter och sedan kalla oss Scorsese eller Bergman.

Själv brukar jag trösta mig med tanken på att Gud eller Icke-gud (välj själv) i alla fall inte blir uttråkad när hen tittar ner från det där molnet. Det händer ju en del saker därnere på jorden, för människorna är mästerliga på att fucka upp, men långt sämre på att förstå och förmedla varför. Och nog äger Gud eller Icke-Gud någon sorts gudomlig dramaturgisk manick som kan förvandla synerna till en spännande berättelse. Och det är en berättelse som varken kräver streamingtjänster, bredband eller har luriga bindningstider.

The post “Vi människor är mästerliga på att fucka upp” first appeared on Opulens.

VERKLIGHETSGRUND. Gestaltningen av gängkriminalitet i svenska filmer och tv-serier har kommersiella bevekelsegrunder. Filmskaparen och filmvetaren Daniel Lopez Nelson efterlyser i sin egen bransch samma självkritik av våldsromantiken som den pågående debatten om kulturjournalistiken.

I dagsläget pågår inspelningen av andra säsongen av Netflix-serien Snabba cash. Medan svensk kulturjournalistik granskar sin tidigare onyanserade rapportering av svensk gangsterkultur, frågar jag mig själv om skaparna bakom den populära tv-serien om gängkriminalitet har begått liknande självkritik?

Den senaste månaden har debatten kring svensk kulturjournalistik och rapporteringen av gangsterkultur expanderat. Det har uppstått en medvetenhet kring den förekommande, något aningslösa, romantiseringen av gangsterkultur. Kritiken som yrkesgruppen mottagit och självgranskande riktat mot sig själva kan i sin kärna sammanfattas på följande sätt: kulturjournalistiken har gett en onyanserad och orealistisk bild av svensk gangsterkultur, som i många fall även saknat ett bredare konsekvenstänk. Gangsterkultur och den tillhörande musikgenren är i själva fallet endast underrubriker i den stora komplexa problematiken, som är den växande svenska gängkriminaliteten.

Denna kritik kan även riktas mot andra grupper inom svensk kultur, i detta fall mot svenska skapare av filmer och tv-serier. Den gemensamma nämnaren är den orealistiska och onyanserade bild av gangsterkultur som förmedlas. I kulturjournalistiken kan man argumentera för att bristerna förekommer i yrkesutövningen. När det gäller gestaltningen av gangsterkultur i svenska filmer och tv-serier vågar jag, som filmskapare och filmvetare, påstå att bristerna uppstår på grund av den kommersialism som råder inom film och tv. Film- och tv-produktioner kostar miljoner att realisera och det är mer än rimligt att finansiärerna som gör produktionerna möjliga ska få tillbaka sina investeringar. Kanske till och med med lite vinst.

Den första säsongen av den mycket populära Netflix-serien Snabba cash är ett bra exempel på en tv-serie som främst drivs av ett berättande, motiverat av kommersialism. Denna rådande kommersialism påstår mycket bestämt att en film/tv-series främsta mål är att generera pengar, och bör därför innehålla positiva och trevliga gestaltningar av exempelvis miljö, sceneri, kostym och karaktärer. Det vill säga rena, trendiga, trevliga och snygga gestaltningar. Alltså egenskaper som inte väcker alldeles för mörka tankar hos åskådarna. Upplevelsen ska vara behaglig och på så sätt få åskådarna att vilja återuppleva tv-serien och konsumera den på nytt. Den främsta föreställningen inom kommersiella tankebanor är att alla visuella berättelser behöver en romans mellan två människor. Annars kommer produktionerna inte generera någon vinst.

När svenska produktioner främst drivs av kommersialism ger man upphov till en form av verklighetsflykt, vilket inte är fel i sig. Men när man utgår från denna mall i skapandet av visuella berättelser likt Snabba cash, som i sin kärna handlar om gängkriminalitet, där tillvaron består av ångest, tragedi, mord och drogmissbruk med mera förmedlar skaparna bakom serien en onyanserad och orealistisk bild av gängkriminalitet.

När jag tittar på första säsongen av Snabba cash kan jag inte låta bli att ryckas med i introt, via huvudtemat av bland annat hiphopartisten Greekazo. Jag får en trygg och ganska cool uppfattning av gängkriminalitet: alla karaktärer är snygga, bär häftiga kläder, har fina frisyrer och jag ser endast några enstaka förbisvepande scener som visar narkotikamissbruket inom gängkriminaliteten. Jag hoppas på att säsong två av Snabba cash skildrar gängkriminalitetens verklighet, där jag som åskådare får uppleva ärliga gestaltningar, där ångest är ångest, våld är våld och tragedi är tragedi.

The post Tv-serierna måste sluta romantisera gängkriminaliteten first appeared on Opulens.

GÄNGKRIMINALITET. Han är nominerad till Stora Journalistpriset i kategorin Årets röst för boken “Tills alla dör”. Men Diamant Salihu tycker att årets röster är de personer som valt att prata med honom om den dödliga konflikten i Järvaområdet.

SVT-journalisten Diamant Salihu är en av tre nominerade till Stora Journalistpriset i kategorin. I sin bok berättar han om de unga män som är offer och gärningsmän i den dödliga konflikten som pågått i Stockholms nordvästra förorter på Järvafältet sedan 2015.

Beatrice Nordensson/TT

The post “Årets röst är alla som valt att prata med mig” first appeared on Opulens.

GÄNGVÅLD. Härom året fick Clare Dunne sitt genombrott med dramat ”Herself”, som hon både skrivit och spelade huvudrollen i. Nu syns den irländska skådespelaren i ”Kin”, en dramaserie om hur två gangsterfamiljer i Dublin börjar slåss med förödande blodiga konsekvenser.

I tv-serien spelar hon Amanda, hustrun till en av ledarna i de rivaliserande gängen. När hennes son blir skjuten till döds ropar hon först efter hämnd, men börjar efter hand inse att kraven på hämnd bara gör att våldet eskalerar.

Gunnar Rehlin/TT

The post Dunne om gangsterdramat: Kan inte leva så här first appeared on Opulens.

]]> https://www.opulens.se/nyheter/ingen-blir-gangkriminell-av-en-viss-musik/ Fri, 29 Oct 2021 11:58:47 +0000 https://www.opulens.se/?p=49167

GÄNGKRIMINALITET. I spåren av mordet på rapparen Einàr försvinner de komplexa förklaringarna. Ulf Stenberg, som gör verklighetsbaserad teater om unga kriminella, kallar debatten om gangsterrap för en rökridå. – Ingen blir gängkriminell för att de lyssnar på en viss musik. Ulf Stenberg Yrke: Regissör, skådespelare och dramatiker. Aktuell med: Den avslutande pjäsen i en trilogi, “Fakk alla”, ett samarbete mellan Teater Fryshuset och Dramaten. Premiär på Dramaten i februari. Regisserar också “Mellanförskapet” på Dramaten i november och syns i bland annat den andra säsongen av “Älska mig”. Bakgrund: Är tillsammans med Emil Rosén Adsten konstnärlig ledare och grundare av Teater

The post “Ingen blir gängkriminell av en viss musik” first appeared on Opulens.

]]>

GÄNGKRIMINALITET. I spåren av mordet på rapparen Einàr försvinner de komplexa förklaringarna. Ulf Stenberg, som gör verklighetsbaserad teater om unga kriminella, kallar debatten om gangsterrap för en rökridå.

– Ingen blir gängkriminell för att de lyssnar på en viss musik.

Ulf Stenberg

Yrke: Regissör, skådespelare och dramatiker.

Aktuell med: Den avslutande pjäsen i en trilogi, “Fakk alla”, ett samarbete mellan Teater Fryshuset och Dramaten. Premiär på Dramaten i februari. Regisserar också “Mellanförskapet” på Dramaten i november och syns i bland annat den andra säsongen av “Älska mig”.

Bakgrund: Är tillsammans med Emil Rosén Adsten konstnärlig ledare och grundare av Teater Fryshuset. De har gjort elva produktioner med fokus på destruktiva utanförskap. 2011 tilldelades de Teskedsordens stipendium med motivationen ”flera unika föreställningar som skildrar utanförskap och fanatism och därmed gör en viktig insats för ett mänskligare och tolerantare samhälle”.

Bland föreställningarna syns bland andra “Bye bye bror”, “Klipp han” och ”Top boy – en huliganberättelse”. Ulf Stenberg nominerades också 2021 till Kristallen som årets manliga skådespelare för sin insats i tv-serien “Björnstad” och 2020 till Guldbaggen för sin roll i filmen “Fraemling”.

Hur kan en ung pojke ta upp en pistol och skjuta en annan person i huvudet? Om man inte förstår den verkligheten blir det svårt att bedriva ett förebyggande arbete. Det menar Ulf Stenberg, grundare av Teater Fryshuset som tillsammans med Emil Rosén Adsten har lyssnat till och berättat unga människors historier om kriminalitet och utanförskap i 14 år.

Elin Swedenmark/TT

The post “Ingen blir gängkriminell av en viss musik” first appeared on Opulens.

]]> https://www.opulens.se/opinion/kronikor/samhallet-har-spruckit-sonder/ Thu, 28 Oct 2021 12:02:29 +0000 https://www.opulens.se/?p=49060

TV-SERIE. “20 år har gått sedan tv-serien The Wire sändes för första gången. Blott ett historiskt andetag, men en tid då det svenska samhället spruckit sönder, då skillnaderna mellan vinnare och förlorare, vi och de, innanför och utanför, djupnat”, skriver Erik Cardelús. Bland många i bekantskapskretsen gäller The Wire för att vara den bästa tv-serien någonsin. Serien, som utspelar sig i ett socioekonomiskt splittrat och sårigt Baltimore, fyller snart 20 år. Det är ett nästintill skolboksmässigt kriminologiskt narrativ, indränkt i historiematerialistiskt tänkande, som om Marx hade raspat sitt mjälliga skägg över manuset. Här följs droghandeln i Baltimore, utspridd i ett

The post Samhället har spruckit sönder first appeared on Opulens.

]]>

TV-SERIE. “20 år har gått sedan tv-serien The Wire sändes för första gången. Blott ett historiskt andetag, men en tid då det svenska samhället spruckit sönder, då skillnaderna mellan vinnare och förlorare, vi och de, innanför och utanför, djupnat”, skriver Erik Cardelús.

Bland många i bekantskapskretsen gäller The Wire för att vara den bästa tv-serien någonsin. Serien, som utspelar sig i ett socioekonomiskt splittrat och sårigt Baltimore, fyller snart 20 år. Det är ett nästintill skolboksmässigt kriminologiskt narrativ, indränkt i historiematerialistiskt tänkande, som om Marx hade raspat sitt mjälliga skägg över manuset.

Här följs droghandeln i Baltimore, utspridd i ett antal miljöer: gatuhörnen, skolan, hamnen, politiken och media. Här skildras hur droghandeln, gängrivaliteten och våldet går dödsbringande armkrok. Här gestaltas hur unga oerfarna killar ser upp till äldre erfarna killar, hamnar i en destruktiv rekrytering, blir springpojkar, gömmer droger och vapen, agerar kurirer, brutaliseras och klättrar i det kriminella systemet.

Först ges små smulor, sedan en allt större del av den lukrativa kakan. En kriminell karriär som fortskrider, inte helt olik en vanlig yrkesbana, om det inte vore för våldet och de ständiga interna uppgörelserna. Men döden som står på lur, en viskande röst, en spejare i gathörnen, en sälta i vinden som driver in från havet. Ovanpå allt en kvävande tystnadskultur som håller undan rättssamhället och blockerar avhoppare, vittnen och sociala insatser.

Drivmedlet är snabba cash, stekiga statusprylar och viljan att bli ”någon”, att injaga fruktan i omgivningen och visa upp ett segrarens cyniska anlete. En förvriden version av kapitalismens råaste drömmar. The Winner takes it all, allt ljus på mig, jag, jag, jag.

Vid sidan om gängens destruktiva spel, får vi följa ett antal slitna polisers kamp för att upprätta lag och ordning, inte minst genom avlyssning, vilket förklarar seriens titel, The Wire. Gemensamt för alla personerna i serien är att det deltar i ett förlorarnas spel, att de försöker manövrera i en sjunkande terräng präglad av cynism, misstro och överlevnadsmekanismer. Rättssystemet är hack i häl på kriminaliteten, men når aldrig riktigt fram. Samtidigt förgiftas samhället av den eskalerande kriminaliteten, från gathörn till nyhetsredaktioner, från klassrum till hamnmagasin. Kriminaliteten blir en kronisk sjukdom, ett sjukdomstillstånd som journalister, politiker och experter stöter och blöter utan större resultat. Vissa gör till och med politisk karriär på att lansera tuffa tag mot kriminaliteten, att stramt och skarpt, vältaligt och välregisserat, säga rätt saker – fram till nästa val.

20 år har gått sedan The Wire sändes för första gången. Blott ett historiskt andetag, men en tid då det svenska samhället spruckit sönder, då skillnaderna mellan vinnare och förlorare, vi och de, innanför och utanför, djupnat. Det har gått 20 år mellan nu och då, mellan att vi satt i den trygga tv-soffan, käkade chips och drack läsk, beskådade det som hände i ett avlägset Baltimore, så fiktivt och fjärran, så befolkat av skådespelare, kameror och filmteam. Så långt ifrån vår egen trygga tillvaro, där och då.

20 år har gått och på morgonnyheterna framträder rikspolischefen Anders Thornberg.
Det är en helt vanlig tisdagsmorgon, med ett helt vanligt tisdagskaffe, med en polischef som beskriver en ”fruktansvärd” och ”synnerligen allvarlig situation”, med ett eskalerande och ytterst svårstoppat gängvåld, med skjutningar varje dag. En polischef som talar om en flödande nyrekrytering av kriminella, en strid ström av unga som ersätter sina äldre mentorer som mördats eller hamnat i fängelse, en desperat situation som bara tycks bli värre. Sedan 2018 har 170 personer skjutits till döds. 17 av morden har skett på Järvaområdet, men bara ett fall har klarats upp.

20 år har gått och avståndet till Baltimore känns inte längre så fiktivt och fjärran. Realiteterna i The Wire har krupit närmare och något har fått chipsen och läsken att smaka riktigt illa.

The post Samhället har spruckit sönder first appeared on Opulens.

]]> https://www.opulens.se/opinion/kronikor/missriktade-insatser-en-draksadd/ Fri, 18 Sep 2020 11:02:13 +0000 https://www.opulens.se/?p=32204

HÅRDARE TAG. “När varningar för  konsekvenserna av strukturell diskriminering, rasprofilering och kollektiv bestraffning tas upp i debatten dyker sorgligt förutsägbara reaktioner om daltande upp. Men poängen är ju att varningarna inte har något med insatser mot kriminalitet att göra”, skriver Nathan Hamelberg.   Min vän Muhammed, som jobbade som samordnare för fältassistenter, brukade alltid prata om respekt med ungdomar. Om vad de menade med ordet och därför också få dem att tänka på vad de och andra behöver. Rätt många unga, kanske framför allt killar, kan utbrista ”respekt” som en positiv kommentar och uppskattning. Men det är en rätt liten

The post Missriktade insatser en draksådd first appeared on Opulens.

]]>

HÅRDARE TAG. “När varningar för  konsekvenserna av strukturell diskriminering, rasprofilering och kollektiv bestraffning tas upp i debatten dyker sorgligt förutsägbara reaktioner om daltande upp. Men poängen är ju att varningarna inte har något med insatser mot kriminalitet att göra”, skriver Nathan Hamelberg.

 

Min vän Muhammed, som jobbade som samordnare för fältassistenter, brukade alltid prata om respekt med ungdomar. Om vad de menade med ordet och därför också få dem att tänka på vad de och andra behöver. Rätt många unga, kanske framför allt killar, kan utbrista ”respekt” som en positiv kommentar och uppskattning. Men det är en rätt liten del av vad som ryms i ordet respekt. Ordagrant betyder ju respekt ”se tillbaka”.

Jag fick något av en uppenbarelse när Muhammed gick in och rotade i begreppet. Det är ett ord som så många ser som viktigt och positivt, samtidigt som vi nog menar väldigt olika saker. Att visa respekt är ju något helt annat, snarast att visa hänsyn. Att se tillbaka som i att se den andre, se dennes situation, behov, egenhet eller utsatthet.

Muhammed brukar tala om fyra sorters respekt. Respekt för auktoritet – som i skicklighet, ledarförmåga, kunskap, inte för någon status eller titel i sig. Respekt för (var)andra – som i visad hänsyn för medmänniskor. Respekt utav rädsla – som i att bete sig vettigt enbart utav rädsla för konsekvenser snarare än hänsyn för andra. Samt respektlöshet, som uppenbart inte är respekt men kan vara såväl likgiltighet inför andra som en form av maktutövning eller en kombination av bådadera.

Jag tänker på Muhammeds snack med de ungdomar han arbetat med när debatten om gäng och gängrelaterad kriminalitet pågår. Kriminella gäng visar såväl respekt för dem de ser som auktoriteter som respektlöshet för övrig omgivning. Samt, har en del av sin status baserad på inte bara våldskapital utan även baserad på att de inte visar (respekt baserad på) rädsla.

Det som kan vinnas av att slänga ut ett enormt fiskenät för att fånga några faktiskt kriminella kan ju också skapa främlingskap.

Jag tror inte den synen på respekt kommer som en blixt från klar himmel, utan är något som utvecklas. Men vad värre är: missriktade insatser från samhället kan bidra till att den synen får fäste. När varningar för konsekvenserna av strukturell diskriminering, rasprofilering och kollektiv bestraffning tas upp i debatten dyker sorgligt förutsägbara reaktioner om daltande upp. Men poängen är ju att varningarna inte har något med insatser mot kriminalitet att göra. Att som oskyldig återkommande bli stämplad, misstänkliggjord, stoppad, visiterad och sammankopplad med kriminalitet, av de som ska skydda en från kriminalitet, är något oerhört kränkande. Att samhället gör det är i sig enormt respektlöst. Ser man till hur killar förväntas vara – ”inte ta någon skit”, ”inte vika ner sig” och så vidare – så är det att ladda en krutdurk. Det som kan vinnas av att slänga ut ett enormt fiskenät för att fånga några faktiskt kriminella kan ju också skapa främlingskap inför de som ska skydda medborgare från kriminalitet.

Polisen lyckas så klart inte enbart stoppa eller visitera människor de på förhand vet är skyldiga till brott. Poängen är bara att det bostadsområde någon kommer från eller rör sig i, en plats någon sticker ut på eller ursprung någon har, i sig inte håller som en grund för misstanke om kriminalitet. Att tänka i de banorna är i sig att inte se den andre. Dilemmat är helt enkelt: mot kriminella som beter sig respektlöst mot sin omgivning och samhället måste polisen sätta gränser, det vill säga stoppa kriminella gärningar. Men om det arbetet i sin tur är respektlöst mot omgivningen och delar av samhället så missas målet.

Till de som till äventyrs invänder mot resonemanget undrar jag: hur ser ni på ”knarkskrämman” som sattes in mot knarklangare i Tensta häromåret? Skulle ni själva känna er respekterade om myndigheterna spelade upp ett outhärdligt ljud som får en att fysiskt må illa för att driva bort narkotikahandel där ni bor? Om ja, tror ni att de som tjänar pengar på handeln flyttar medan ni som betalar för att bo där ni bor inte gör det?

Eller ta exemplet med Benjamin Antwi som i fredags släpades ut från ett tåg mellan Köpenhamn och Malmö av flera poliser efter att ha visat sitt körkort. Det vill säga efter att ha gjort precis det som han ombetts göra. På sociala medier skyndar folk att försvara agerandet, moderata riksdagspolitikern Hanif Bali såg till exempel kritik av polisens agerande som en möjlighet att häckla antirasister och insinuera att de har en naiv syn på polisarbete.

I Tove Petterssons studie Polisingripanden vid eget bruk av narkotika (SU 2005) konstateras att vid kroppsvisitationer av misstänkta för innehav av narkotika för eget bruk så är andelen med utomeuropeisk bakgrund som visar sig vara skyldiga efter visitation 24 procent, medan motsvarande siffra vid visiterade med svensk bakgrund var 67 procent. I en majoritet av fallen där människor med svensk bakgrund tas ut för kontroll är misstankarna alltså korrekta, men när det är människor med utländsk bakgrund så är misstankarna ofta felaktiga. Att inte tro att det får konsekvenser för tilliten till samhällets institutioner och samhörigheten med samhället i stort är världsfrånvänt.

Eller annorlunda uttryckt, den som talar sig varm för hårdare tag mot kriminalitet behöver fundera på hur sagda tag ska utformas så att de inte drabbar dem som ska skyddas från kriminalitet.  Hur ska de “hårda tagen” utformas för att inte rasera förtroendet för ordningsmakten? Det om något skulle vara en draksådd för framtidens utredningsarbete, i ett läge när uppklarningsprocenten vid gängrelaterade brott redan är skrattretande låg.

En del vänner som gått ut polishögskolan kan lite lakoniskt skämta om kategorierna ”de skötsamma medborgarna” och ”buset” och hur svårt det blir att skydda de förra från de senare om de blandas ihop utifrån fördomar. Annorlunda uttryckt, polisen måste klara av att sätta gränser mot respektlöshet utan att vara respektlös mot delar av det samhälle de är satta att skydda.

The post Missriktade insatser en draksådd first appeared on Opulens.

]]>