LYRIK. ”’Dikter i urval’ är en riktigt bra samling av Nicko Smiths allra bästa dikter, som verkligen speglar hans utveckling som poet,” skriver Thomas Almqvist.

Dikter i urval av Nicko Smith
Fri Press

Efter sju diktsamlingar på eget förlag kommer Nicko Smith äntligen ut på ett etablerat förlag med ”Dikter i urval”, där dikterna hämtats från just de sju tidigare böckerna.

Nicko Smith föddes i Stockholm 1974, men växte upp i Norrland och bor idag i Vasa på den finska västkusten.

Förutom att Nicko Smith skriver dikter driver han också sedan fem år tillbaka poesibloggen ”Nicko poet.com – mer poesi till folket”, där han intervjuar andra poeter, förläggare och översättare och där han även tycker till om andra poeters författarskap.

Jag har följt den och även Nickos egen utveckling som poet från ganska nära håll ända sedan han debuterade med ”Hki rött” 2017 och fram t.o.m. ”Brändö i mitt hjärta”, som kom ut tidigare i år.

Man kan beskriva ”Dikter i urval” som ett slags resa, där han utforskar delar av vår verklighet och på något sätt hittar hem med just ”Brändö i mitt hjärta”, hans bästa diktsamling hittills. De dikter som är med i urvalet är hans favoritdikter från de sju tidigare diktsamlingarna.

Mörk och dyster verklighet

I ”Hki rött” gav han oss inte mycket hopp som människor utan vi fick skärvor av en mörk och dyster verklighet, där han:

”Kräktes upp en dikt
om evighetsblinkande omloppsbanor
på den gnistrande isen
inuti livets frånvarande blick”

Eller i ”Bipolära skeppsbrott i Österbotten” (2018), där han fortsatte att bryta mot det borgerliga samhällets alla konventioner, där klassperspektivet också blev ett självklart inslag i hans dikter. Hans direkta och mycket konkreta dikter talade från början direkt till mig utan att behöva ta omvägen via ett komplicerat bildspråk. Ändå är tonläget i ”Bipolära skeppsbrott i Österbotten” på något sätt lite mjukare:

”Vaknar upp
tillsammans med gryningen
över Kristinestad

Mina händers sommar
applåderar
vinden fri”

Efter utanförskapet, ångesten och fattigdomen i ett kylslaget Helsingfors hade han flyttat till Österbotten och Vasa, där han försökte göra god lyrik av sin nyfunna tro.

Språket är fortfarande väldigt direkt och vi får ett naket och självutlämnande porträtt av en människa som sökt och äntligen funnit det hon sökte. Den tragiska livskänslan hos Nicko Smith var trots det fortfarande en utanförkänsla.

Öppen och ärlig

I ”Evighetsnära” (2018) byttes dystopin, ångesten och det maniska sökandet ut mot en tro att luta sig mot och Guds nåd, men i ”Tvivel” (2019) har tvivlet kommit tillbaka. Det har aldrig funnits något storstilat eller ens djupsinnigt i Nicko Smiths dikter, då tydligheten hela tiden varit det viktigaste för honom. För mig har han alltid varit en mycket öppen och ärlig poet.

I ”Rollatorgnissel under den järnblå solen” (2020) återupprättar han med de gamlas hjälp minnet av själens glans och gör det osynliga synligt och tydligt igen.

Tidigare har Nicko Smith mest skrivit om sig själv men här skriver han om andra människor, vilket känns som en utveckling åt rätt håll. Jag har ibland kritiserat honom för att vara en ganska ojämn poet. En del dikter känns bara naiva och faller platt till marken, medan andra är riktiga fullträffar, där han lyckats bygga upp en känsla av medmänsklighet, omtanke och till och med skönhet. Han skriver om de ”bäst-före-märkta” människorna från en förbrukad tid:

”En ny dag
som alla andra dagar
Alzheimereldar flammar upp
minnets nedsläckta korridorer.”

Heavy metal

I ”Järnjungfrupoesi” (2020) minns han en tid då han var besatt av det brittiska heavy metal-bandet Iron Maiden. Det var ju rockmusiken som en gång ledde honom fram till lyriken:

”Det här är inte poesi
Det här är ett kärleksbrev
till musiken
som öppnade mina ögon
för dramatiken inuti lyriken”

Poeten hittar hem

Och hela dikturvalet avslutas med några dikter ur ”Brändö i mitt hjärta”, som kom ut i januari år och som är Nicko Smiths allra bästa diktsamling hittills. Han har äntligen hittat hem, även om ångesten fortfarande finns där.

Nicko Smith fick diagnosen bipolär redan som mycket ung och har hela tiden försökt analysera och förstå de manodepressiva dragen hos sig själv och har mer eller mindre framgångsrikt försökt bekämpa dem med poesins verktyg.

Här finns fortfarande en känsla av utanförskap, men det djupa mörkret från tidigare diktsamlingar har bytts ut mot mera ljus och glädje den här gången.

”Dikter i urval” är en riktigt bra samling av Nicko Smiths allra bästa dikter, som verkligen speglar hans utveckling som poet. Han var en bra poet redan i ”Hki rött” men är en mycket bättre poet i ”Brändö i mitt hjärta”. Det ska bli mycket intressant att följa hans fortsatta utveckling.

The post Nicko Smiths allra bästa dikter övertygar first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Så läs samlingen ‘Min hjärna är en taxi”, läs och se hur Richard Brautigan började som poet och skönlitterär författare, hur han grundlade sig,” skriver Bengt Eriksson som anser att det rör sig om nödvändig läsning.

Min hjärna är en taxi av Richard Brautigan
I urval och översättning av Jonas Ellerström
Fri Press

På baksidan av ”Min hjärna är en taxi” beskrivs amerikanen Richard Brautigan (1935 – 1984) som ”romanförfattare och poet”. Men ska det inte vara tvärtom, i omvänd ordning?

Någonstans någon gång uttryckte Brautigan någonting i stil med: Jag skrev poesi tills jag hade lärt mig att formulera en mening, då började jag skriva romaner. Inte ordagrant och han sa eller skrev det kanske inte ens, han uttryckte det aldrig så direkt? (Därför utan citattecken.) Det kan till och med vara nåt jag själv formulerat åt Brautigan för att det är så som jag tolkar både hans poesi och prosa.

Alltid poet

En poet – och alltid poet. I sin poesi – som i sin prosa. Richard Brautigan var – och förblir – formuleringarnas mästare. Och kanske deras slav. Men jag köpte det då och fortsätter att göra det för att Brautigans formuleringar och ord borrade och fortsätyter att borra sig in och ner i mig, där de möter mina egna ömma eller snarare ömkans- och kärleksfulla punkter.

Brautigans 60-tal och framåt

Richard Brautigans tankar blev som mina, från slutet av 60-talet och framåt. Hans känslor blev som mina. Hans liv blev ett slags ställföreträdande liv, dit jag drogs men inte ville. Men där mitt inre var. De små känslorna som blir stora känslor. De små tankarna som inte är så små utan visar sig vara  livet. Inte minst den gräns inom mig där anspråksfullt möter anspråkslöst, liksom den gick och går genom Richard Brautigans poesi och prosa.

Till ”Min hjärna är en taxi” har Jonas Ellerström valt ut  och tolkat dikter och (en del) prosa av för-Brautigan, från den ungdomstid innan han – officiellt – skulle bli Richard Brautigan. Manuskriptbunten hade sparats (det var hans första flickväns mamma som fick den) men dikterna (och övriga texter) förblev opublicerade fram till femton år efter hans död. Borde ha getts ut tidigare, redan då de skrevs? Ja.

            Föreställ dig att min hjärna är en taxi
och plötsligt (”Vad i helvete är det som händer!”)
åker du i den.           

Nej, de är kanske inte hans allra bästa dikter – och fattas bara, att han skulle ha diktat som bäst alldeles i början, som författarnybörjare, och sen aldrig kunnat överträffa sig – men högst värda att publiceras och bli lästa. Liksom jag skulle ha velat läsa ett antal av de opublicerade manuskript som huvudpersonen och bibliotekarien i Richard Brautigans framtida roman ”The Abortion: An Historical Romance 1966” tar emot, förvarar och bevarar i det märkliga biblioteket i Kalifornien.

”Jag är en okänd poet”

Det var också Brautigan – och särskilt ovan nämnda roman – som grundlade min syn på litteratur och författarskap. Kan en opublicerad författare också vara en författare? Svar: Ja, Kan alltså en bok som inte blev antagen, aldrig trycktes och gavs ut ändå vara en bok? En diktsamling som inte säljer i mer än ett exemplar, kan det vara en framgångsrik diktsamling? Jajamensann!

             Jag är en okänd poet. /–/ Det betyder att det framför allt är mina vänner som vet att jag är poet,
eftersom jag sagt det till dem.      

I förordet beskrivs hur och varför Richard Brautigan i unga år hamnade på ett sinnesjukhus (läs själv mer om detta). Ellerström har också lånat in ett citat från Brautigan, om poetiska utgångspunkter och influenser: ”Jag… började läsa japansk haikupoesi från 1600-talet. Jag läste Basho och Issa. Jag tyckte om deras sätt att använda språket, att koncentrera känslor, detaljer och bilder till dagglik metall.”

Nu tycker jag dock inte att Brautigan framöver skulle dikta så haikulikt (det finns andra amerikanska poeter som är  mer influerade av Japan och haiku) utom vad gäller koncentratet – att formulera sig kort och koncentrerat, kunna säga vad som ska diktas med en rad eller mening.

”Dina ögon är foreller”

Annars har jag alltid uppfattat poeten Brautigan som till lika delar amerikansk och sig själv. Med tillägget: mycket amerikansk och mycket sig. En kollega till 50-talets beatpoeter och storebror till 60- och 70-talens hippiesar. En psykedelisk poet, kan nog tilläggas.

Och som jag idisslat: de korta meningarnas och formuleringarnas Mästare. Blott några tidiga exempel, redan då och där, ur den här samlingen:
Våra blickar / fräser / mot varandra.
Fantasi / är / en stad / större / än New York…
Jag är / en vit tiger / gjord / av pepparmynta.
Jag minns eftermiddagen då den åttioårige mr Allen blev vräkt från sin lägenhet.
Det var en sorglig spöklik gång / en flicka / som var min sköna själs gestalt.
I födelsedagspresent / vill jag ha / en död mus…
Dina / ögon / är / foreller.
Jag / var / en / berusad regnbåge. /–/ Hon / var / en / livrädd måne.

Ovanstående rader/formuleringar har hämtats från diverse olika dikter men här kommer också en hel dikt, med titeln ”i dödens hjärta”:

En dörr / i dödens hjärta / kommer att öppnas / och jag ska gå in / och finna / sju rum, / vart och ett / lika stort / som Gud.

Kort och koncist

Kort och koncist, poetiskt och vardagligt, realistiskt men drömskt – på samma gång. Så som Brautigan också diktade redan som en ung poet och så som den ännu yngre läsaren (alltså jag) kände utan att ha läst just den här tidiga dikten, ”de arbetslösa drömmarna”, att det var så han diktade, just därför som han diktade, diktade till oss – mig – som kände precis likadant som han:

Jag tycker synd / om människor / som inte fått / till arbete / att drömma.

Läs och se!

Så läs samlingen ”Min hjärna är en taxi”, läs och se hur Richard Brautigan började som poet och skönlitterär författare, hur han grundlade sig! Det går lika bra – eller ska jag skriva att det är lika nödvändigt? – att läsa oavsett om man tidigare upptäckt och läst Brautigan eller om man aldrig upptäckt och läst honom. Som tillbakablick eller som grund för fortsatt – nödvändig! – läsning.

Gillar också att ”Min hjärna är en taxi” till form, format och tryck ser ut som diktsamlingar från underjordiskt håll kunde se ut i Sverige några år in på 70-talet. Inte stencilerade utan tryckta men blott nästa steg efter stencildiktsamlingarna. Enkelt framställt och prisbilligt att inhandla. Det poetiska innehållet var – och är – det viktiga.

The post Läs och se hur Brautigan började sina bana som poet! first appeared on Opulens.