DOKUMENTÄRT. En ny dokumentärserie i SVT, signerad Alexandra Pascalidou har premiär den 22 februari.

I serien med namnet ”Mammorna i våldets skugga” möter vi Eleni, Maritha, Katri, Carolina och Sussi, som alla överlevt sina barn. Tittaren får följa mammorna i deras vardag och i deras samtal med varandra, och höra dem berätta om den bottenlösa sorgen och om att orka kämpa vidare.

– Jag känner inte igen vårt Sverige längre. Ingen blir upprörd på riktigt. Ingen hör. Ingen tänker på att Adriana bara var ett barn, säger Sussi, vars dotter mördades 2020, i dokumentären.

Journalisten och författaren Alexandra Pascalidou har tidigare skrivit ett reportage i Dagens Nyheter om förortens mödrar, deras sönder och våldet, och sedermera boken Mammorna, vilken Augustnominerades. Det var i arbetet med reportaget för sex år sedan som gav Pascalidou idén till dokumentärserien.

– Genom mammorna får tittarna följa en tragedi som pågår här och nu. Det är en samtidshistoria, som behöver berättas och bearbetas. Men det här är också historien om betongens barn och brottsligheten, om de marginaliserade mammornas rop på hjälp och om människovärdet. För alla barn är allas barn, säger Alexandra Pascalidou i ett pressmeddelande.

“Mammorna i våldets skugga” går att se på SVT Play från söndagen den 20 februari och sänds i SVT1 klockan 21 följande tisdag, den 22 februari.

Anna Brynhildsen

The post Dokumentärserie om mammor i våldets skugga first appeared on Opulens.

NUTIDA. “Vinna terräng, vinna anklang, vinna anseende. Låt gå! Men bonden vann aldrig en god skörd, A-studenten vann inte sina goda betyg.” Anders Björnson om ett ord i vår tävlingsinriktade samtid.

”Mormor övervann rånare”, visste kvällstidningen berätta. Det påminner mig om Birgit Friggebo som tog upp ”We shall overcome”, under en fadäs i Rinkeby i samband med Lasermannens skjutningar. Det verkar idag otänkbart, att en mormor, en kvinna, övermannar en rånare.

The post Vinster och förluster first appeared on Opulens.

SORGELITTERATUR. Personlig förlust är ett grundämne i litteraturen, men hur lätt blir litteraturen inte löjlig inför sorgen? David Zimmerman finner en sorgegemenskap hos Roland Barthes.

Efter sin mammas död gör Roland Barthes anteckningar. Genom dessa anförtror han sig åt sin ”inneboende banalitet”, menar han. Barthes har under sina sextiotvå år levt i symbios med mamman, sorgen blir oöverstiglig – oskrivbar? Men i sina fragmentariska rader om sorg fixerar Barthes en absurd klyfta mellan verklighet och uttryckens enkelhet som märkligt nog har tröstat mig. Kanske kan det kallas förlustens banala språk.

Eftersom anteckningarna inte fanns på svenska läste jag dem först på danska, sedan på engelska, under en tid då jag själv desperat frågade hur förlust kan avlastas av språk. Barthes gav inga svar. Bara speglingar av simpla sanningar man upplevt. Till exempel minns jag att jag, efteråt, undslapp mig: ”han lider inte längre” – hos Barthes läser jag: ”På vad eller vem syftar ’hon’ i formuleringen ’Hon lider inte längre’? Vad betyder denna presensform?” Olika sorger, samma raka mantran.

Och när jag läser igenom Pequod Press färska utgåva av Barthes Sorgedagbok som Kristoffer Leandoer översatt, kommer det där tillbaka igen. Jag behövde böcker som förklarade för mig vad jag upplevde, men hur mycket litteratur kändes inte som skräp just då? Hur kändes inte allt eget skrivande som att förolämpa verkligheten? Barthes skriver: ”Jag vill inte tala om det för jag är rädd att göra litteratur – eller utan att vara säker på att det blir litteratur av det – även om det faktiskt är i dessa sanningar som litteraturen har sitt ursprung.”

Ja – personlig förlust är ett grundämne i litteraturen, men hur lätt blir litteraturen inte löjlig inför sorgen? Gällande Barthes så har han förmågan (också i sina böcker om kärlek) att ge språkets mest löjliga gester ett värde, vilket skiljer hans sorglitteratur från vissa andra. Mindre graciös än, säg, Rainer Maria Rilkes Rekviem. Tre dikter, tre förluster: Rilke tar höjd, växlar mellan specifika ting och alltets lagar i en alldeles underbar poetisk komposition. Eller Joan Didion, hennes klassiska Ett år av magiskt tänkande skildrar glasklart Didions sorgeår med mantran som rytmiskt fångar upp prosan i cirklar runt den rationella hjärnans mittpunkt av kaos. En skör helhet, som just i sin helhet – sin arkitektur – ger mening, skönhet, åt en älskads försvinnande.

Men denna behärskning och kontroll hos Didion och Rilke? Barthes kallar i stället sorgen ”hopsjunken, betydelselös, oberättad” och ”oemottaglig för varje slags narrativ dialektik”. Som poeten Jacques Roubaud skriver om förlusten av frun, fotografen Alix Cléo Roubaud: ”Att uppehålla sig vid döden som sådan, att identifiera den som ett begär efter verklighet, har inneburit att erkänna att det i språket, och i alla dess konstruktioner, finns någonting som jag inte hade kontroll över.” Det är nog inte fel att koppla detta citat till vad Roubaud syftar på i bokens titel: Någonting svart.

Någonting svart i språket? Hur får man syn på det?

Problemet är att man går över gatan, handlar, betraktar tingen: Men var är tomrummet? Hur ser sorgen ut? Vi talar om det hemskaste vi vet utan att sorgen visar sig, så blixtrar den fram ur en obegriplig minnesbild, en obetydligt doft. Åsa Beckman skrev nyligen i en krönika i Dagens Nyheter att från ”olika platser, vid olika tillfällen, måste man möta sorgen på nytt” – så hopplöst att få dessa osammanhängande blixtar att bli bra text! Inte för sluten, inte för allmän text.

Och få lyckas, vill jag hävda, trots temats höga frekvens. Men så finns exempelvis Tua Forsström, som brukar samtala med saknade i sina dikter på ett särskilt sätt: ”De döda talar vänligt till oss, men vi blir skrämda, blandar ihop saker och ting.” I höst kommer hennes Anteckningar, kanske ett slags systerbok till Barthes, där hon skriver: ”Men vad kan dikterna göra då? Tillåta oss att umgås med de döda.” Ett slags solitär gemenskap, som också enligt Leandoer i efterordet till Sorgedagbok fogar Barthes rader till ”den ganska lilla kategori böcker som kan ge genuin tröst, just genom att inte ha något annat att erbjuda än en annan sörjande röst”. Vissa sorgeböcker, som Barthes eller Forsströms, ger inga svar men samtalar, umgås, lågmält och införstådda.

Alla artiklar av David Zimmerman

The post Någonting svart i språket first appeared on Opulens.

SORG. “Sorg är något fult och skamligt. Ska helst hållas inlåst i kroppen, bakom gardiner. Medicineras sönder. Skönt att Obrey letar efter orden åt den. Jag värjer mig först. Jag vill inte dela sorgen”, skriver Freke Räihä.

Fågeltanken av Sinéad Obrey
Förlaget (2017)

Spåret av flykt betyder ”lev”. För att leva, för att verkligen leva, måste rädslan att möta det okända mötas, flys från. Jag tänker att vi måste inta förlusten, rädslan för den; Obrey säger ”men dina ord sjöng / och åh, hur vackert de sjöng”.

Kan vi sörja den enskilda koltrastens död? Den enstaka. Fågeldöden? Kan vi sörja alla fåglar som dör när vi avundas dess flykt? Förtjänar inte vi också att bara dö? Fågeltanken är en text om förlust där kroppen är ett timglas – genom oss rinner sanden, öknen, torkan. I förlusten kan inget växa som inte är en hägring.

Förlusten är så komplicerad att den blir enkel. Vi tittar på himlen – den är utskuren, menar Obrey – den är främmande. Ingenting går att förklara. Och för smärtan har vi bara ord.

Kan en mor dö från sitt barn utan att ta sitt barn med sig? Kan barn gå från sin mor utan att dra henne med sig? Hur sörjer vi? ”Det första ett barn ska göra / när det föds / är att skrika”, säger Obrey. Är livet detta ständiga skrik, ibland tystat av relationen till överjaget – till samhällets förväntningar på sans och produktivitet?

Det vassa och smälta, renade, vi trycker i oss, förvandlas till våra syskons fläsk – kokt och mört, ungt, på våra tallrikar. Det tas ut ur oss när vi letar efter vad vi verkligen känner. Vad känner vi? Köttet. Det till glaskross antropomorfa köttet. Våren doftar ändå inget när vi lämnat den bakom oss.

Varför är vi så maktlösa? Varför kan våra händer inte skydda oss? ”Du vet att du ser det du betalat för”, säger Obrey. Det handlar om att äga. Kanske att äga tolkningsföreträdet till ens berättelse? Den Obrey vänder sig till fruktar den som måste äga för att förstå. Och ändå vårt språk som segel över denna fruktan som är hav. Hav som något annat. Vi lämnar ett litet spår, ett förgängligt avtryck som snabbt multnar – snabbt i vinden. Allt lyfter.

Sorg är något fult och skamligt. Ska helst hållas inlåst i kroppen, bakom gardiner. Medicineras sönder. Skönt att Obrey letar efter orden åt den. Jag värjer mig först. Jag vill inte dela sorgen. Den sorg som det rådande åstadkommer. Men det är min sorg, men med andra ord. Sorgen styr, den saknar kontroll, men – ”spegeln har ingen mun / och kan aldrig ljuga”. Det rinner mycket blod under broarna. Och hoppet är lätt som en fjäder, medan plikten är tung som ett arv. Ett arv som ingen tvål i världen kan skölja bort. Inte ens om vi äter den.

Medvetandets fåror
är sprickor i himlen
och genom dem ser jag gud

En tröst. Som skörlevnad är tröst. Som allt som fyller hål efter förlust. Men ändå, livet och de val vi gör i det ”leder alltid ändå till döden”, till det ”svarta intet”. Så många, för många är förlorade till flykten. Fjädrar dansar deras gravar. Dansar över. Är det minnen Obrey skriver fram? Är det ett slott omkretsat av koltrastar, av kontraster? Vad förlöser? Är det skrattet? När kroppen bräddats nog? När vi står mellan att fly eller att bygga slott i fästning? Är det möjligt att välja?

”Vi är inte de enda fångade inuti konst”, säger Obrey. Som ett kärleksfullt spel med allt som skapats innan denna korta, korta, dikt. Ingen versal i originalet. Ingen punkt. Utsagan medges som en lösryckthet, en parentes. Jag sitter i tågmörkret. Vi längtar efter det som förgör oss. Tomheten, att fyllas. Allt mellan, allt mellanrum, allt kött, vars ”enda rättighet är att dö”. Vi är fyllda av skammen över att leva, men det är ett liv där beröring är den enda tillhörigheten. Och vi måste nå fram till varandra.

The post Som egentligen aldrig har betytt någonting first appeared on Opulens.

KAPITALISM. “Allra mest skäms Mike, precis som oss andra, när han föreställer sig hur han framstår i andras eller samhällets ögon. Vi skäms när vi bedöms som misslyckade, det vill säga som personer som aldrig kommer att kunna förverkliga oss själva”, skriver Emma Engdahl i andra och sista delen om sociologen Arlie Russell Hochschilds bok om amerikanska högern.

Enligt Hochschild sörjer Mike det Amerika som en gång var stort och känner i enlighet med sina värderingar – bland annat vikten av att vara arbetsam och uthållig – en rättfärdigad ilska över att inte längre ha några chanser att förverkliga sina drömmar. Tiderna har förändrats och de som var vinnare igår är förlorare idag. Hochschild talar om sorg och ilska, men jag ser en annan känsla träda fram i de berättelser som hon låter oss ta del av i sin bok, nämligen känslan av skam.

Mike lyckas inte sörja. Att sörja innebär nämligen att bearbeta en förlust så att man kan acceptera den och gå vidare. Att sörja är ett arbete i vilket den personliga identiteten förändras så att den bättre harmoniserar med de omständigheter man befinner sig i. Mike förändrar sig inte. Han står där han står och kan inget annat. Inte heller lyckas han bli heligt förbannad. Istället gråter han – som en kvinna. Han är svag. Är det något män som Mike skäms för är det kvinnliga epitet som svaghet. Allra mest skäms Mike, precis som oss andra, när han föreställer sig hur han framstår i andras eller samhällets ögon. Vi skäms när vi bedöms som misslyckade, det vill säga som personer som aldrig kommer att kunna förverkliga oss själva. I Mikes fall handlar det om att han inte förmår att realisera den amerikanska drömmen om framgång och rikedom. Alla kan emellertid inte uppnå framgång och rikedom. Däremot kan alla berätta om sitt lidande. Men denna berättelse ger inte status och makt. Istället står man där med sitt lidande och skammen som uppstår när man speglar sig i andra människor eller samhället.

Det är den amerikanska högerns lidande som Hochschild lyckas sätta fingret på. Samtidigt undrar jag varför hon inte vill kännas vid skammen som är en så framträdande del i detta lidande. Kanske beror det på att hon då varit tvungen att peka ut den egna gruppens skuld i den andra gruppens skam. Skam är nämligen en relationell känsla. Den uppstår bara när man inte lever upp till de förväntningar som andra och samhället har på en. Ett tydligt exempel på detta är när Colin Power, som var utrikesminister under George W Bushs ledning, i ett hackat mail skriver att Trump är en nationell skam. Skammen drabbar dessvärre inte Trump så mycket som hans väljare.

När Trump lovar att han ska göra Amerika stort igen är det naturligtvis en manöver vars syfte är att få den skam som de förbisprungna upplever att omvandlas till stolthet eller åtminstone ett hopp om att återigen få känna sig stolta. Inget är skamfullt med ett sådant löfte, åtminstone inte om man har för avsikt att infria det. Tvärtom. De är så de flesta sociala rörelser fungerar: man känner sig marginaliserad och oönskad; man blir medveten om att man själv och andra helt enkelt är exkluderade från möjligheten till självförverkligande; man tolererar inte den medföljande skammen som genom kamp för inkludering skulle kunnat transformeras till stolthet.

Men det är inte detta som sker i berättelserna i Strangers in Their Own Land. Istället uttrycks en känsla av hopplöshet som gränsar till depressivitet. I en av bokens avslutande scener står Mike och hans granne sida vid sida och gråter över sina livsöden. Precis som Mike har grannen dröjt sig kvar; vägrat lämna sin hemstad, eftersom han inte tror att hans cancersjuka fru skulle klara av det. Nu har han dessutom nåtts av medelandet att även hans son insjuknat i cancer.

Är dessa män verkligen arga? Har de funnit varandra i en gemensam sorgeprocess? Dessvärre tror jag inte det. Istället verkar de fångade i sin egen affektivitet; i känslan av en outhärdlig förlust eller sin oförmåga att lämna det och dem de älskar, men inte har förmåga att skydda från förstörelse och död. Inte heller har de förmåga att hantera förlusten av det värde de en gång hade som arbetande vita män med möjlighet att göra en klassresa uppåt i den sociala hierarkin. Alla vill till himmelen, men ingen vill ju dö. Att släppa taget om hemstaden, familjemedlemmarna och de egna starka värderingarna skulle innebära att ge upp sin egen sociala identitet; ett alldeles speciellt sätt att dö på. Vem skulle frivilligt göra det? Är det någon av oss alla vänsterorienterade människor som gladeligen skulle ge upp allt vi tror på för att tiderna förändrats? Jag tvivlar på det.

Som jag ser det har de två männen ingen annan tillgänglig strategi för att hantera sin situation än att hänge sig åt dess substitut; sin egen affektivitet eller skammen inför den otillräcklighet och oändliga sårbarhet de ställs inför ansikte-mot-ansikte med de förändrade tiderna eller den nya kapitalistiska andans krav. Det är skammen över denna skam som Tea-Party rörelsen och Trump spelar och vinner sina segrar på. Och om de på andra sidan inte fattar detta så är det kört. Vad vi behöver är nämligen ett samhälle som är så pass inkluderande att ingen av oss ska behöva skämmas om våra värderingar blivit förlegade. Först då har vi det sociala stöd som behövs för att sörja och gå vidare.

Här kan du läsa del I

The post Främling i sitt eget land, del II first appeared on Opulens.