PRESTIGE. “Den första sanning som förloras är inte sanningen – den fanns där hela tiden. Det första vi måste förlora är vår prestige om att ha rätt”, skriver Lis Lovén om krigets logik.

När det gäller krig tror jag inte bara det gäller en statsvetenskaplig fråga. Och när det gäller klimat och miljö är det just galna frågor vi måste ställa oss. För att börja med vårt ursprung i Afrika. Allt tyder på att vi kommer från hominiderna och då är tidsspannet så oerhört stort att vi sällan förmår greppa dessa dimensioner. Men låt oss försöka! Om vi som hominider utvecklades ur djuren är det inte helt otroligt att vi ännu bär på djuriska instinkter. Och när vi är stressade, rädda, upprymda, euforiska, nerdrogade, rent av paranoida då faller medvetandet ner på en nivå där vi inte kan se klart. Jag tänker mig då att psykisk ohälsa hade kunnat studerats utifrån vidare större antropologiska och kulturella principer. Medan tid var hade vi kunnat undersöka medvetandet som sådant och ställa oss djupare, mer ingående frågor. För är det så att djur och hominider bär med sig ett revir-tänk, en känsla att vi försvarar den egna gruppen? Då finns det en inneboende logik att vi skärmar oss från andra nationers rättigheter och försöker hitta vår egen suveränitet.

Men som ett bakgrunds-sus försökte skilda religionerna söka ett större fält, ett annat universellt medvetande och från och med 1800-talet misstrodde vi andligheten om att ge oss svar. Men frågan är ifall naturvetenskap med sin teknik och pragmatism har hittat en bättre realism för oss. Jag menar realism i fråga om verklighetsbeskrivning. Och från och med upplysningen tycks humaniora och naturvetenskap gå skilda vägar. Och så finns det dessa experter som i hominid anda skyddar sitt kunskapsområde som ett eget fält, sitt kunskapsrevir, när vi istället hade behövt låta skilda kunskapsområden samarbeta för att skaffa en större bild, ett större sammanhang.

Jag tror inte det är läge att slåss om rätt politisk ordning just nu. Det handlar inte om ett enda enskilt land. Det handlar om ifall skilda kunskapsfält ska kunna bredda vår vision och vår syn att gälla hela planeten, och jag säger det inte utifrån statsvetenskapliga principer. Det finns en ansats till ett slags holism inom New Age, men jag tror att mycket av deras längtan är en flykt bort från jorden som naturgiven. De har missat att samla upp skilda filosofier och kunskapsfält för att skapa det de tror sig skapa, ett större sammanhang.

Jag tror inte andlighet är bara andlighet. Kunskap är inte bara kunskap. Text är inte bara text. Om språkvetarna just nu hade tagit dadaism och surrealism på allvar, då i början av första världskriget, så hade man kunnat se att dada i sig sökte språkets ursprung utifrån hominidernas ursprungliga principer. All kunskap behövs just nu för att sätta terrängen på plats och låta kartan vara en miljöbeskrivning som började, faktiskt, med europeiska maktanspråk utifrån imperialism och hegemoni. Jag säger inte att Ryssland gör rätt som krigar. Men de är i sin fulla rättighet att känna in den västerländska imperialismen som faktiskt skapade två hominida världskrig. Och ändå är det de västerländska demokratierna som samlat gigantisk kunskap under demokratins mantel. Till vilken nytta? För att bygga revir runt varje expertområde?

Med så mycket kunskap inom filosofi, språkvetenskap, litterära teorier, konst, teater, antropologi, geologi, darwinism, biologi, fysik, kemi, krig, statsvetenskap, realia, geografi, medicin, psykologi, psykiatri, historia, kulturvetenskap, folklore, musik, länder-kunskap,medievetenskap, astronomi osv osv, ja då tycker man att Väst hade kunnat skapa en fredens syntes under den pluralism som tillåtits florera. Eller var vi bara västerländska hominider som levde i en förmodad frihet där vi i kunskapens överflöd hade rätt i att ha rätt? Och vi misstrodde den intellektuella bärbarhet som hade kunnat bredda våra insikter… Det handlar om att vi måste leta inom oss efter den naturgivna roll vi bär med oss som hominider. Den första sanning som förloras är inte sanningen – den fanns där hela tiden. Det första vi måste förlora är vår prestige om att ha rätt.

The post Kunskapsluckor är krigets jordmån first appeared on Opulens.

PROSA. Den här veckan är det Carolina Olsson som medverkar i Prosa & Poesi. Det gör hon med en novell som har ett existentialistiskt tema.

Carolina Olsson betraktar sig i första hand som existentialist, i andra hand som samhällsvetare med fokus på internationella relationer. Hon är 36 år och bor i Kristianstad, delar sitt hem med två orientalkatter och dricker alldeles för mycket kaffe. 

Sisyfos frihet handlar om att vara fångad i en värld som kan tyckas både meningslös och absurd. En kvinna vaknar upp bältad i en sjukhussäng, minns ingenting om vem hon är och varför hon är där. Men med hjälp av de stora tänkarna från existentialismens guldålder kommer hon till insikt om vad det är att vara människa.

CAROLINA THELIN

Sisyfos frihet

Sakta vaknar Nellys kropp till liv, hon undrar hur länge hon sovit och försöker sätta sig upp. För ett ögonblick vet hon inte om hon blivit förlamad eller om hon sitter fast i något, hon kan inte röra sig. När ögonen vant sig vid det skarpa ljuset från lysrören i taket ser hon att hon är fastbunden på en brits. Handlederna, fotlederna och magen har bältats fast. Vad är det som hänt? Var är hon? 

Bredvid henne sitter en vitklädd medelålders kvinna med en halvhjärtad hästsvans och läser i en tidning. Kvinnan verkar helt oberörd av hennes oroliga försök att komma loss och till slut frågar hon kvinnan ”Vem är du? Var är jag? Vad har hänt?”. Hon får inget svar, kvinnan reagerar överhuvudtaget inte på hennes frågor. Bläddrar bara nonchalant vidare. Det är en helt absurd situation, Hon kan inte minnas någonting. Hon vet att hon heter Nelly, men det är allt. Var hon är född, vad som hände igår eller förra året är fullständigt borta för henne. Det är som en Kafkamardröm och hon tänker för sig själv: vilken tur att jag inte vaknade upp som en skalbagge.

Att hon inte vet vad som hänt henne känns i stigande grad obehagligt, och för en stund är det direkt skrämmande. Hon får ingen kontakt med kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen. Inget rop eller ljud verkar nå kvinnan. Förtvivlat försöker hon nå fram. Obehaget blir till rädsla som kryper in i varenda cell av hennes kropp. ”Måste sansa mig, måste lugna ner mig” säger hon tyst för sig själv. Hon sluter ögonen och koncentrerar sin andning. Andas in, andas ut och håll kvar. Andas in, andas ut och håll kvar. Hon ligger länge så och bara andas. Pulsen sjunker sakta, ett stilla lugn börjar komma över henne. 

När Nelly åter öppnar ögonen sitter det två män på vardera sidan om henne. En liten man i svart polo och mycket kraftig skelning ser på henne med sitt enda fungerande öga. ”Bonjour madame” säger han och presenterar sig som Jean-Paul. Trots hans mindre tilltalande yttre får Nelly en bestämd uppfattning av att han är en kvinnokarl, en Don Juan. Han tänder en cigarett och stryker bort håret från hennes kinder. Nelly svarar med ett förvirrat och lamt ”hej” och är möjligen lite påverkad av hans icke tilltalande men sinnliga utstrålning. På hennes andra sida sitter en äldre man med vitt hår, läkarrock och glasögon, han har en kraftig tysk brytning och introducerar sig som Viktor. Kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen tar ingen notis om männen, hon bara bläddrar obekymrat i sin tidning. 

Jean-Paul tänder ännu en cigarett och låter Nelly ta ett bloss, tydligen röker hon och tydligen vet Jean-Paul det. ”Vill du ha en aprikoscocktail?” frågar Viktor. Innan hon hinner svara tar han fram en färgglad drink med ett paraply i, han sätter ett sugrör i glaset och den andra änden av sugröret i Nellys mungipa. Hon dricker. Det hela är mycket märkligt. Hon befinner sig fastbunden i vad som verkar vara ett sjukhus, en förmodad sjuksköterska ignorerar henne och två män röker och bjuder på en drink. Men hon är inte längre rädd.

Fortfarande vet hon dock inte vad som hänt tidigare. ”Varför sitter jag fast?” frågar hon men är osäker på om någon kommer svara henne ordentligt. Inget i situationen verkar givet. ”Det gör vi alla. Vi sitter fast i felaktiga föreställningar och ond tro. När vi inser att allt är meningslöst drunknar vi, om vi inte väljer att aktivt leva ett autentiskt liv” säger Jean-Paul och drar ett halsbloss. Viktor fortsätter: ”Du undrar vad som hänt dig, men det finns ingen stor sanning som kan göra verkligheten begriplig, det enda du vet med säkerhet är att du är fri att finna din sanning, din mening” och så drar också han ett halsbloss. Nelly känner sig missförstådd och gör ett nytt försök: ”Alltså, varför sitter jag faktiskt konkret fastbältad på denna brits?”. Jean-Paul placerar sugröret nära hennes mun så att hon kan dricka lite, men säger inget. Viktor tittar på väggen och på Nelly och säger eftertänksamt: ”Du är fortfarande fri, det kommer du alltid att vara oavsett bältet längs dina händer – och fotleder”. ”Förbannad frihet möjligen, men icke desto mindre frihet” inflikar Jean-Paul.

Slutsatsen Nelly drar är att Viktors och Jean-Pauls mission är att förklara att allt är meningslöst och utan någon mening och att friheten därför är total. Detta besvarar på något sätt också hennes fråga om vad som hänt. Hon hade hellre fått konkreta uppgifter om tid och plats men har under resans gång kapitulerat för den märkliga situationen. Hon lyssnar frustrerat, men intresserat vidare. 

”Din situation, ja din frihet, är både underbar och fruktansvärd” förtydligar Viktor och dricker lite till av aprikoscocktailen. Sörplar lite högre än vad som är socialt accepterat. ”Du kan förhålla dig till din situation precis hur du vill, du kan ge upp, eller tvärtom, hitta en mening i det som sker”. Så lyfter han händerna i luften och utbrister: ”Det är en svindlande tanke!”. Nelly försöker komma ur bältet runt vänster handled samtidigt som hon återigen blir lite besviken på de ofullständiga uppgifterna kring vad som faktiskt hänt. Hon sluter ögonen en hundradels sekund för att hämta kraft, och framförallt tålamod, och när hon öppnar ögonen  står det en man i vit tvångströja och ser på henne. Han presenterar inte sig, utan bara tittar, ja faktiskt stirrar. 

Jean-Paul berättar att han heter Friedrich, kommer från Tyskland, har en unik mustasch, skrivit många böcker, är duktig på piano och att han 1889 blev sinnessjuk och togs in på mentalsjukhus. Det låter som en riktigt dålig kontaktannons. Nelly förstår inte vad som hänt under den korta stund hon blundade men blir plötsligt nyfiken. Så harklar Friedrich sig och säger: ”Lidande är nödvändigt för att storslagna människor ska nå sin fulla potential. Det var tiden i Sibirien som skapade Dostojevskij, tiden i Auschwitz som skapade Viktor” och så tystnar han. Så börjar Viktor och Friedrich att tala med varandra på tyska och till Nellys förvåning talar den skelande Jean-Paul med fransk brytning också tyska. Alla utom Nelly och kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen talar tyska, den senare talar fortfarande inte alls utan läser lugnt och metodiskt i sin slitna tidning.

Så stiger en annan man in i rummet. Han bär också läkarrock och tittar på Nelly, eller snarare observerar henne, där hon ligger fastspänd. Han säger inget till henne, eller till någon av de andra. Friedrich har lämnat rummet lika hastigt som han kom. Kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen släpper taget om tidningen och börjar prata med den okände mannen. Nelly kan inte urskilja vad de säger och de tar inledningsvis ingen kontakt med henne. Men efter en stund tar mannen hennes puls och lyssnar på hennes hjärta. Han säger något, men Nelly kan inte uppfatta vad och kan därför inte svara. Till slut lägger han sin hand på hennes axel, säger ytterligare något och ler. När han lämnar rummet tar kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen automatiskt upp sin tidning och fortsätter ignorera Nelly.

Nelly frågar Jean-Paul och Viktor om hon hallucinerar, om de också kan se kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen. Jean-Paul ställer den oväntade motfrågan ”har du provat meskalin?” och både Viktor och Nelly blir paffa. ”Det tror jag inte, men jag minns ju ingenting”. Det blir tyst en stund. ”När jag provade meskalin, i ett vetenskapligt syfte givetvis, såg jag paddor, ormar och gamar. I flera månader efteråt såg jag humrar i ögonvrån”. Han sörplar återigen på aprikoscocktailen. ”Kanske det som hänt dig”. ”Nej, jag ser inga humrar” svarar hon. Men om hon hade sett humrar hade det inte förvånat henne längre eftersom allt är så absurt. 

Så stiger en lång mörk man in i rummet. Det är samma procedur som med Friedrich, kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen tar ingen notis och Jean-Paul förklarar vem han är. ”Detta är Albert, en gång var vi goda vänner men när Albert inte ville ligga med min flickvän, Bävern, blev jag arg, bestört, riktigt, riktigt förbannad”. ”Ja, nu var det ju snarare vår syn på frihet som gjorde att det skar sig”, suckar Albert som om han hört det där om Bävern till leda. Albert är mycket stilig och precis som de andra röker han hela tiden. ”Du tycker att din situation är absurd? Låt mig då nämna Sisyfos som blev straffad av gudarna att i all evighet rulla upp en sten på ett berg. Varje gång han nådde toppen, ramlade stenen ner och han fick rulla upp den igen”. 

”Menar du att jag blir straffad av gudarna i detta nu?” frågar Nelly uppgivet. Ingen av dessa män pratar i klartext. ”Din situation är absurd, livet är absurt, det enda garanten är din frihet”. Och så säger han att ”man får anta att Sisyfos var lycklig”. Det finns något förlösande i Alberts ord som gör att hon slutar frustreras över att hon inte vet vad som är vad, varför hon är fastspänd i ett rum med starka lysrör tillsammans med en kvinna med halvhjärtad hästsvans och män som inte kan ge raka besked. Det hela ter sig lusigt. Hon inser att hon är fri att förhålla sig hur hon vill till den uppkomna situationen. En frihet som mycket riktigt är svindlande. 

Albert går mot dörren men vänder sig om en sista gång med orden: ”det viktiga är inte att bli botad, utan att lära sig leva med sin sjukdom”. Sisyfos var en rebell, genom att vägra den hopplöshet och meningslöshet som var straffets avsikt och välja en annan attityd, adderat med hans bekräftande av sin värdighet som människa, gjorde han motstånd”.

Sisyfos situation var absurd, Nellys situation är absurd, hela livet är absurt. Nelly väljer att bara omfamna fakta och amor fati, älska ödet ,och så ler hon. I samma stund reagerar kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen. ”Välkommen tillbaka till livet” säger hon och Nelly svarar ”tack” och inser att hon faktiskt är tacksam.  

The post Sisyfos frihet first appeared on Opulens.

KOLLEKTIVISM. Den konservativa filosofen Roger Scruton avslutade sin intellektuella karriär på ett tragiskt sätt. Han kan sörjas som en cancersjuk människa som lämnat oss, men hans idéer är förkastliga. Ett idéarv som visar på den samtida konservatismens intellektuella svagheter, skriver Vladan Lausevic apropå den nystartade svenska tankesmedjan Oikos.

Under 2018 blev en av Opulens mest lästa artiklar min text om filosofen, eller rättare sagt livstilscoachen, Jordan Peterson. Att Peterson lyfts fram som ”världens främste intellektuella” är en grov överdrift om man exempelvis kollar på antalet citeringar som olika filosofer får via index som Philosopher Index eller Google Schoolar. Däremot ligger påståendet att Peterson är den främste konservative intellektuelle närmare sanningen. Men sådana formuleringar bekräftar snarare att den konservativa ideologin idag saknar tyngre auktoriteter som kan resonera i mer omfattande, djupare och visionära paradigm som behövs för världsutvecklingen.

Ett annat exempel på ”den bäste konservative intellektuelle” är den nyligen avlidne filosofen Roger Scruton som bland annat var känd för sina verk om arkitektur och estetik samt för sin anti-kommunistiska hållning under det kalla kriget. Men till skillnad från den liberala hållningen, som under Kalla krigets samtid ofta fokuserade på ekonomiska aspekter, var Scruton negativt inställd till kapitalismen. Medan Thatcher hyllades i frihetliga och borgerliga kretsar som politikern som ”räddade” Storbritannien från socialism ansåg Scruton att kapitalismen leder till för mycket individualism och att anti-kommunismen främst handlar om att kämpa för kulturella aspekter som kristna högtider.

Under sina sista år kom Scruton bland annat att ägna sig åt kulturell rasism, islamofobi och antidemokratiska beteenden i sina resonemang.

Det förklarar delvis varför Scrutons resonemang har blivit populära i takt med att fler konservativa intagit kollektivistiska och auktoritära positioner i både ekonomiska och icke-ekonomiska frågor. Och en djupare förklaring ligger i att Scrutons beundrare ser honom som det modernistiska paradigmets försvarare där begrepp som majoritet, likformighet och generella sanningar dominerar. Medan vänsterorienterade aktörer sedan 1970-talet har haft inspiration inom ramen för postmodernismen med fokus på minoriteter, pluralism och sanningens relativisering. Samtidigt som världen blir allt mer komplex vilket kräver nya paradigm och symbolvärld som går bortom både modernismen och postmodernismen.

I samband med Scrutons död skrev Göteborgs-Postens chefredaktör Adam Cwejman en hyllning till den konservative filosofen. Men utöver sitt resonemang om vikten av öppen debatt och samtal med meningsmotståndare framställs bilden av Scruton som enbart positiv, som att han vore ett sorts offer. Cwejmans påstående att Scrutons utsattes för en ”elak intervju” i den liberalt lutande New Statesman och att det ledde till att ”den brittiska offentligheten” vände Scruton ryggen är mytbildning. Att Scruton utsattes för kritik berodde just på att han la fram åsikter som gick i främlingsfientlig och kulturrasistisk riktning.

Ett annat exempel på beskrivningen av Scruton förekommer hos debattören Dan Korn som nyligen blivit uppmärksammad i samband med grundandet av tankesmedjan Oikos tillsammans med Mattias Karlsson som fram tills nyligen var Sverigedemokraternas chefsideolog. Korn menar också att Scruton blev utsatt för falska anklagelser rörande rasism. Den bilden av Scruton som framställs hos Cwejman och Korn är närmast helgonlik. Scruton framstår som felfri och gemytlig. Men det finns en annan mörkare sida av Scrutons idéarv som visar hur han avslutade sitt filosofiska liv med idéer och beteenden som för länge sedan borde ha blivit förpassade till historiens soptipp.

Under sina sista år kom Scruton bland annat att ägna sig åt kulturell rasism, islamofobi och antidemokratiska beteenden i sina resonemang. Relativt nära inpå sin död tog han emot medalj från Ungerns nationalistiska premiärminister Viktor Orban som bland annat hyllade Scruton för att han ”varnade” för migration och öppna samhällen. Den frihetligt konservative intellektuelle Dalibor Rohac, vars bok In Defense of Globalism har recenserats i Opulens, har bland annat påpekat att tänkare som Scruton har korrumperat konservatismen moraliskt genom att legitimera den antidemokratiska utvecklingen i Ungern.

En mer detaljerad beskrivning av problemen med Scrutons idéarv återfinns hos ekonomiprofessorn och migrationsexperten Jonathan Portes som menar att Scrutons konservatism blev som en ”tillåtelse att vara intolerant”. Portes skriver att Scruton i Storbritannien kom att spela en central roll i att legitimera rasistiska och främlingsfientliga beteenden i debatten om identifikation och migration. Bland annat eftersom Scruton kom att försvara ställningstaganden som under 1960- och 1970-talet gjordes av den från början konservative och senare rasistiske politikern Enoch Powell. Scruton gjorde sig ökänd genom sina uttalanden, ofta i samband med kommunikation visavi liberala politiker, att muslimer från Asiens inland inte kunde producera barn som skulle bli lojala gentemot en europeisk sekulär stat.

Ironiskt nog är att både Cwejman och Korn kända för sina uttalanden om att rasismen bara handlar om biologiska föreställningar som hudfärg och utseende. Samtidigt som man hyllar Scruton vars beteenden har bekräftat att den moderna rasismen också är baserad på kulturella föreställningar. Därför är hyllningar till Scruton långtifrån rumsrena eller okontroversiella. Men kanske rör det sig om det faktum att konservatismen, framför allt i sina äldre varianter, är en opportunistisk åskådning där även rasismen kommer ligger nära till hands för att motivera en stramare invandringspolitik och primitiv syn på kollektiv identifikation.

The post Ett förkastligt idéarv first appeared on Opulens.