SÄRARTSFEMINISM. Inför internationella kvinnodagen den 8 mars reflekterar Jesper Nordström över särartsfeminismen och dess konsekvenser.

I min rätt socialt tungrodda stadsdel i Malmö finns Anonyma Alkoholister på plats och en av deras verksamheter är inriktad på kvinnliga missbrukare med devisen ”På livets villkor”. Det är när jag tar del av informationen som jag plötsligt reser ragg och tänker på den sorts uppgivna såsighet som mest är till förfång för kvinnor. I ett slag skall det vara lugnt och fint och inkännade och drickas te och du ska vara ”ödmjuk inför livet”. Man kommer att tänka på någon förment stark kvinna som gett ut en känslopjunkig memoar om sin kamp mot bröstcancer och nu står i en sensuellt melankolisk soluppgång i Jämtland och ”känner tacksamhet”.

Det här är mycket typiskt. Det här är en exploatering av fördomen om kvinnor som mer sköra, holistiska och känsliga. Det framstår som ett slags sexismens låga förväntningar. Karlarna förväntas väl mest bara ta sig samman och släppa flaskan medan kvinnorna ska dansa tango till delfinfrekvenser.

När pandemin härjade som värst föreslog Teal Swan att ”don’t fight what is”. Som om Stalin skulle välja att göra ett yogapass när Hitler gick in över gränsen. Den här sortens essentialism runt det påstått specifikt kvinnliga leder oss i förlängningen tillbaka till Doris Days ”Que Sera Sera” där hemmafrun huvudsakligen rekommenderas att inte bry sin lilla hjärna för mycket och helst vänta på att bli gift med nån, snygg eller rik, något som tiden får utvisa i ett stort, mjukt och resignerat fluff.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Särartsfeminismen och dess konsekvenser first appeared on Opulens.

DAGBOK. Utan hänsyn av Marianne Lindberg De Geer framstår som en sylvass, personlig och modig dagbok, skriver Susanne Liljedahl.

Utan hänsyn av Marianne Lindberg De Geer
Kaunitz-Olsson

Det finns åtskilliga dagböcker att läsa i samtidslitteraturen. Nu senast har jag läst författaren och konstnären Marianne Lindberg De Geer med Utan hänsyn (Kaunitz-Olsson, 2022), uppföljaren till Tvära kast.

Lindberg De Geer är en inflytelserik kulturpersonlighet, och sådana kan man bli aningen trött på. De breder ut sig och positionerar sig ständigt för att befästa sina maktpositioner. Men jag kan knappast undgå att fascineras av Lindberg De Geers rätt oförskräckta och öppna ifrågasättande av etablissemanget, maktstrukturerna och patriarkatet. Feminismen inskränker sig inte till slagord utan även den blir en levande rörelse i vardagen och i tankarna.

Ibland blir författaren även ett salt inför vännerna. Socialt sofistikerat spel och intrikata vänskapskotterier tycks inte vara en av hennes största förtjusningar.

Litteraturkritikerna undgår inte heller att kritiseras av författaren. Många av oss sägs vilja vara konstnärer i konkurrens med de andra tjurfäktarna på arenan i viljan att visa upp den egna djupsinnigheten. Det blir i varje fall lätt för mig att förstå bokens titel.

Utan hänsyn är genomskådande blickar i dagar med mycket skrivande och läsande där i ”elfenbenstornet” på Södermalm med utsikt över Katarinahissen, Mälarens inlopp och Guldbron som är mer lejonbrun än gyllene.

Det är också dagar med promenader som rensar skallen, möten med kända och okända och shopping. Längs Götgatan, Mosebacke torg, Folkungagatan, Biblioteksgatan, Hornsgatan och så besöken i Katarinakyrkan och på kyrkogården, för att lämna blommor och tända ljus. Sorgen över vänner som dött är oundviklig. Lars Vilks, Lars Norén och många fler.

Det är nerförs- och uppförsbackar. Hon hämtar skor på skomakeriet och går till skräddaren, bokhandeln och Apoteket. Köper raggsockor och letar efter grå jeans. Tvättar fyra eller sex maskiner, städar, ser på fotboll.

Många dagar med ont i kroppen och artrossmärtor. Instängda dagar under coronapandemins höga vågor. Då öppnar hon fönstret och låter kroppen möta vinden och blickar ut på människornas rörelser vid Slussen.

Persongalleriet i boken är stort och jag tar bara fasta på en bråkdel. Marianne Lindberg De Geer återkommer till Åsa Linderborgs och Lena Anderssons tvivelaktiga kvinnosyn. Parallellt med kritik av Linderborgs skriverier om Benny Fredriksson. Linderborg tycks vidare inte tåla framgångsrika kvinnor, och att se henne göra karriär på att nu dra på sig stora offerkoftan, i stället för att som journalist gräva lite djupare i dyngan betraktas som pinsamt.

Det undras också om personer som hon tycker om och respekterar. Som Aase Berg och Maria Montelius. Har de under de senaste åren fått en slagsida av beundran för manlighetens misogyna uttryck eller ”är det jag som är överkänslig?”

En dubbelhet, dubbla tungor, i feminismen spåras. Vi har uppenbarligen inte kommit ur patriarkatets järngrepp. Det vimlar nämligen av löjligt uppblåsta män och falskt undergivna kvinnor i vår isolerade kulturvärld, menar författaren.

Hennes bild av Ebba Witt-Brattström nyanseras rejält efter en artikel i Expressen Kultur till försvar för metoo. Hbtq-rörelsen får heller inte stå oemotsagd. I meningen om Pridefestivalernas vidrigt uppförstorade sexualiserade syn på Dolly Parton-kopior, män som vacklar fram på klackar som begränsar rörelsefrihet som förr de kinesiska snörade fötterna, och ”Varför ska jag kämpa för deras rättigheter att förnedra och förlöjliga mitt kön? ”

Egentligen vill Lindberg De Geer förstå männen, och det blev tydligt även i Tvära kast. Hon dras till manliga författare eftersom det anses ge ledtrådar till förändring. Således läses bland annat Houellebecq, Norén, Lundell, Knausgård.

Vännen Noréns tunga dagböcker och mail reflekterar hon intensivt över. En av dagböckerna läses till halv tre på natten, och hon skriver att ”spegla mig i Norén har öppnat oanade möjligheter för mig att lära mig förstå och fördjupa mig i den manliga blicken, den manliga självuppfattningen, den manliga positionen och att jämföra dom med mina egna erfarenheter.”

Sin make, Carl Johan De Geer, hyser Marianne varm kärlek till, liksom till familjen, barn och barnbarn. Och nu har de varit tillsammans i 35 år.

Varken Tvära kast eller Utan hänsyn undviker åldrandets vedermödor, och hela jaget skriker efter en handbok i åldrandet, och jaget har ju aldrig varit gammal förut.

Boken framstår som en sylvass, personlig och modig dagbok som på samma gång blir en samtidsskildring av kulturen och kultursfärerna i landet. Hos Lindberg De Geer finns inga paniska förträngningsmekanismer eller något låtsasspel. Inte heller någon intellektuell slapphet. Således kanske även utan hänsyn till rådande smak.  

The post Modig samtidsskildring first appeared on Opulens.

FLER PERSPEKTIV. Att blunda för faktorer som klass, etnicitet, samhällssystem och moral när vi diskuterar missförhållanden i samhället bäddar för att människor vänder ryggen åt feminismen, att den isoleras i en identitetspolitisk källare, skriver Erik Cardelús.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det sägs allt oftare att feminismen har gått för långt eller rent av är förbrukad. Speciellt i det bittra eftersvallet av Metoo och i ljuset av att Feministiskt initiativ sjunkit ihop till en identitetspolitisk kvartersklubb.

Samtidigt vänder flera unga kvinnor den gängse feminismen ryggen, antingen genom att döma ut den eller lansera en annan sorts feminism. Inom politiken märks Ebba Busch Thor och Sara Skyttedal, inom kultursfären gick Greta Thurfjell ut och beskrev hemmafrulivets lockelser. Bland unga influencers spelas det också på traditionella könsroller, inte sällan i konsumismens och kommersialismens tecken. Runt om i världen ifrågasätts aborträtten allt mer, inte minst i det Stora Landet i Väst som vi så gärna vill frottera oss med.

Allra mest beskjuts feminismen av dagens växande skara högernationalister, av arga män som fått nog av det påstådda PK-daltet och vill tillbaks till någon sorts patriarkalfosterländsk utopi, en hemhörighet vars konturer tecknas med lika delar hat, förvirring och revanschlust.

Mitt i allt detta poppar en av årets läsupplevelser upp. Det är boken Vem dödade min far?, skriven av det lovprisade franska litterära stjärnskottet, Édouard Louis. Av honom har tidigare publicerats böckerna Bli kvitt Eddy Bellegueule och Våldets historia, samtliga hyllade av kritiker över hela världen, även av Opulens recensent.

Det är en rå skildring av en rå verklighet, men stundtals också en mycket gripande och ömsint far-och-son berättelse. Men annorlunda, för det är sonen som för sin fars talan i anklagelseakten mot det samhälle som krossat fadern.

Fadern är en outbildad arbetare, sådan som lätt rationaliseras bort i dagens globala kapitalism. Fadern skadar sig också svårt i en arbetsplatsolycka och förvandlas till en nolla skriven utan bläck. En förbrukad femtioåring, utan varken väg eller nödutgång.

Genomgående dricker fadern för mycket, beter sig rått och sätter krokben för sig själv och sin omgivning. Våld är ständigt närvarande i skildringen, både fysiskt våld och de ständiga hoten och glåporden som haglar. Även homofobi, främlingsfientlighet och rasism gror i denna marginaliserade miljö. För eländet måste ju skyllas på någon annan, någon annan som också är utsatt men annorlunda.

Vi ser en marginaliserad maskulinitet liknande den i utanförskapets förorter där unga män misslyckas i skolan, odlar antisociala beteenden och hamnar i gäng som skjuter på varandra. Maskulinitetens irrationella nödvärn mot det strukturella stup som kommer närmare.

Och statistiken talar sitt tydliga språk. Dagens unga killar presterar långt under tjejerna i skolan, kommer därför på trög efterkälke i dagens globaliserade kunskapssamhälle. Män dör långt oftare i självmord, missbruk, våldsbrott och i arbetsplatsolyckor än kvinnor. Förra året dog 55 personer i arbetsplatsolyckor och bland dessa blott tre kvinnor, en trend som ökar.

Från de gamla rostiga industriorterna till dagens utanförskapsområden ser vi horder av män som radikaliseras på olika sätt. Män som vänder nederlag till våldsbejakande beteenden. Män vars beteenden blir ett sänke och ett stigma i ett samhälle som kräver flexibilitet, social smidighet, utbildningsflit och kommunikativitet — just sådana egenskaper som traditionellt kodas som kvinnliga och som nu öppnar vägen mot framtiden.

Édouard Louis far överges av sin fru som fått nog. Fadern ylar och förklär sin ynklighet i diverse kompenserande åthärvor, men sjunker ner i dyn.

Så, vad säger Louis roman om dagens senkapitalistiska samhälle? Till att börja med innebär en roman alltid en anekdotisk evidens, ett fall bland andra. Men kopplar vi på statistiken över skolmisslyckanden, (vålds)brott, alkoholmissbruk, självmord och arbetsplatsolyckor, märker vi ett ganska tydligt mönster. Ett mönster som visar att dagens marginaliserade män och manlighet hamnar i starkt underläge, oavsett hur många gånger vi hojtar om patriarkatets makt och männens makalösa överläge överallt.

Dessutom är Louis fader en vit medelålders man, vilket i vulgäranalysen likställs med ett ännu större överläge. Vita medelålders män som styr överallt, oavsett om de kommer från Djursholm eller Husby, Borlänge eller Uppsala. Har man snopp är man alltid i topp, liksom. Ännu en skevhet som sällan diskuteras på något fördjupat sätt i dagens debatt, annat än i fnysningar och huvudskakningar inför alla dumbommar som drivs in i högernationalismen eller i de våldsbejakande rörelsernas garn. När män sitter i toppen är det struktur, när de finns i botten är det slump eller personligt misslyckande.

Klart är att vi lever i ett kunskapssamhälle, ett samhälle där gårdagens maktordningar sällan är dagens. Dagens främsta valuta är kunskap och gynnsam social positionering, inte muskelkraft och orubblighet. Sedan kan vi orera på om att mansplaining, manspread och andra grovhuggna manligt kodade beteenden regerar i alla lägen, trots att det uppenbarligen inte ger utdelning i utbildningssystemet och förlöjligas på bred front, i media och annorstädes.

Hos Louis beskrivs en man och en manlighet som plaskar runt nere i skiten, vilket inte betyder att det finns andra män och andra sorters manligheter som åtnjuter privilegier och fördelar.

På liknande sätt som det finns kvinnliga bankdirektörer och städerskor, människor vars livsvillkor sällan kan klumpas ihop med mindre än att analysen blir dimmig och diffus. Eller tillspetsat: alla män är inte talibaner och alla kvinnor är inte offer. Inte heller kan vi kollektivt skuldbelägga alla män för ett antal metoo-övergrepp, utan att blanda in sådant som tystnadskultur, moralisk flathet, auktoritetstro, prekära arbetsförhållanden och genikult. För tydligt är att många av övergreppen pågick ofta och länge, inte sällan fullt synligt utan att vare sig  kvinnor eller män solidariserade sig med offren — annat än i efterhand, i skydd av drev eller i anonymitet.

Men detta betyder inte att den feministiska analysen är felaktig, utan att den behöver nyanseras och kompletteras med andra perspektiv i högre grad än vad som görs idag. Åtminstone om den fortsatt ska upplevas som trovärdig och relevant för fler än de redan invigda och troende. Åtminstone om vi vill stoppa flykten från arbetarrörelsen till högernationalismen, ett lämmeltåg dominerat av lågutbildade män. Åtminstone om vi ogillar att konservativa krafter annekterar feminismen och reducerar den till valfrihetsmeny.

Vi må svänga oss med det akademiska modeordet intersektionalitet eller inte, huvudsaken är att vi uppfattar gråskalorna och mångfalden av faktorer som spelar in. För kvinnor har genom historien levt i ett underläge gentemot många män och den manliga normen. Så är det, men saker har ändrats och fortsätter att ändras. Gårdagens patriarkat är inte dagens. Offer och förövare, underordnade och överordnade, är inte givna och entydiga. Här finns komplexitet.

Att ryggradsmässigt förklara problem med patriarkatet, att blunda för den jämställdhet som trots allt uppnåtts och underlåta att blanda in andra faktorer som klass, etnicitet, samhällssystem och moral när vi diskuterar missförhållanden i samhället, bäddar för att människor vänder ryggen åt feminismen, att den isoleras i en identitetspolitisk källare eller att den vattnas ur och blir en politisk gimmick utan djupare betydelse. Och så kan vi inte ha det.

The post Gårdagens patriarkat är inte dagens first appeared on Opulens.

VÄNSTERN. Jag ville säga att vänsterrörelsen var den plats där vi skulle få lägga entreprenörskapet — och påhittade valmöjligheter — åt sidan, falla i varandras armar, och sen rasa ut mot världen. För vad händer i motsatsen? skriver och undrar Anna Jörgensdotter.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag drömmer att jag är på besök hos några vänner. De är sorgsna, deras tonårsdotter ska dö samma natt. Dottern säger godnatt och jag vet att jag borde säga något också, men vilka ord passar? Jag tänker att jag borde skrika. Men hur skulle det hjälpa tonåringen som vet att hon ska dö? Förresten handlar väl inte den här smärtan om mig? Hon går samlat, ensam, uppför trappan.

Jag ville skriva något om hur det ofta pratas om känslostyrd politik, att Trump och Åkesson röstats fram den vägen, men att man väl då tänker känsla som fascismen och populismen vill ha den? Som ett unisont och sunt vrål av missnöje, självhävdelse, förtryckt rädsla. Som en enögd dröm om ett förlorat och fyrkantigt uppdelat 50-tal. Som Greta Thurfjells lovsång i DN till konservatismen, huskvinnorna, och högern: för att få slappna av lite bara, slippa vara pk. För att dagens kvinna kan välja vad hon vill vara. För att det är vad den vita, liberala feminismen uppfostrat sina döttrar till att tro. Skit i din historia, ta hand om dig själv. Och min hjärntrötthet fick mig att falla i sömn över tangentbordet. Drömde om levande, störtande flygplan med fågelansikten och med olika länders flaggor utspända mellan stjärtfjädrarna. Vaknade och läste Rosa Luxemburg (för att inte somna om): ”Lugn! Ordning! Så ljuder det från alla håll /…/ Skriken om anarki och kravaller, den bekanta helvetesmusiken från bourgeoisien som är orolig för sina kassaskåp.”

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Helene Rådberg skriver i sin diktsamling Politiken och genom flickan: ”Alla trötta ska vila/ Alla ledsna ska tröstas/ I det första behovet / ska alla hungriga mättas.” Jag ville formulera något om känslor som ett larmsystem som vill uppmärksamma det vi lider brist på. Kan vi enas om att alla har grundläggande behov som trygghet, närhet, gemenskap, käk, sömn, meningsfull tillvaro? Men om de behoven var i fokus, så skulle väl inte SD vara större än Vänsterpartiet? Hörde en näringslivsperson snyfta på radion om hur fruktansvärt samhället skulle bli om arbetstiden minskade till sex timmar, med bibehållen lön. Kommunistisk propaganda! En skymf mot den klättrande mänskan! I samma program snyftade Ulf Adelsohn över att en kommunist blivit andra talman. Jag tänkte att aldrig har jag hört ”kommunist” sägas så många gånger som efter att Björn Söder blev snuvad på talmanskapet.

Att behöva mänskor och enkla vägar till de som man behöver — mer tid, mer kraft — det är väl den politik vi borde behöva? Prata med utbrändheten till exempel. Prata med stressen, arbetsskadorna, maktlösheten, självdestruktiviteten. Prata med rädslan för att prata med andra om samma rädslor och behov.

Jag skrev: Var våra känslor ska ta vägen hör ihop med frågan om hur vi mänskor ska orka vara mänskor. Vi som inte riktigt orkar livet (i dess nuvarande form) kapslar in oss i icke-konfronterande former (säg tv-serier, ensamhet, tvåsamhet, missbruk, hjärntrötthet) och går sen ännu lättare att avfärda. Är man inte nyttig är man klen, men det är väl fortfarande bara att skärpa sig, sluta tycka synd om sig själv, vara glad för det man har. Jag skrev att en vänster som blir allt mer höger inte kan bidra med några motargument alls. Läste Rosa Luxemburg som sorgset ekade: ”Varken i fredstid eller krigstid kan det socialistiska proletariatet avstå från klasskamp eller från internationell solidaritet utan att samtidigt begå självmord”.

Jag ville säga att vänsterrörelsen var den plats där vi skulle få lägga entreprenörskapet — och påhittade valmöjligheter — åt sidan, falla i varandras armar, och sen rasa ut mot världen. För vad händer i motsatsen? Vilka blir vi där?

Men orden krampar, hjärnan slocknar, ögonlocken faller: I drömmen hittar jag inte rätt ord, tystnar, nöjer mig med vetskapen om att jag inget kan göra, och låter den livrädda tonårstjejen passera, försvinna, dö. Helene Rådberg och Politiken igen: ”vi lärde oss ordet jämställd /…/ sedan var det som om jag inte fanns/ eller barnen/ barnen fanns inte heller.”

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

The post Den känslostyrda politiken first appeared on Opulens.