AI-KONST. Ida Thunström reflekterar över hur AI kan komma att påverka kulturlivet. Och hoppas på en irrationell kulturrevolution när det gäller skapandet av konstnärliga värden.

Det återkommande argumentet, att det inte finns någon ”själ” i AI-genererade bilder, är både för simpelt och för dramatiskt på samma gång.

Ett centralt problem med AI

Många anser att ett centralt problem med AI-genererade bilder är, att något som för konsten är avgörande kan gå förlorat. Utgångspunkten är avsaknaden av en outtalad, intim förbindelse som ska uppstå mellan människa och hens konstnärliga verktyg, tar död på något som för konstens väsen är livsavgörande.

Visst kan det ligga något i det, men som argument mot teknisk utveckling är det närapå anakronistiskt. Eller, i alla fall generations-narcissistiskt. Historielöshet tenderar att leda till missförstånd. Eller mindre välgrundade tolkningar.

Analoga perspektiv

Därför är det en betryggande tanke att AI-revolutionen sker medan det fortfarande finns människor med icke-digitala uppväxter, som kan se på saken med perspektiv. Att vi finns, som minns hur livet såg ut i den analoga forntiden.

Och vi kan gå ännu längre tillbaka. Fotografiets utveckling och snabba framfart i slutet av 1800-talet blev till en existentiell kris för dåtidens bildkonstnärer. Det var dessutom en turbulent tid rent politiskt, och Europa var på många sätt ett samhälle i splittring. Men sönderfall kan leda till förändring och utveckling.

När man inte förstår tillvaron behöver man konst ännu mer, för att få lite tröst mitt i allt kaos. Och det kan till och med underlätta att ha nya verktyg för att uttrycka dessa nya känslor. Fotografiets födelse var alltså en kris, men en kris som förde med sig oanade möjligheter. Med lite tur gör utvecklingen av AI något liknande.

Digital fotografi

”Ju dyrare kamera, desto bättre bilder” brukade man säga när digitalkamerorna kom ut i butikerna, men så ser det inte riktigt ut längre. Förr eller senare blir nya tekniska uppfinningar till allmängods. Först när riktigt bra bildkvalitet blev mer lättillgänglig, och medvetna estetiska val fick en mer avgörande roll, föddes nästa steg i revolutionen inom det digitala fotografiet som konstform.

Det var inte längre fråga om att ”flest pixlar vinner”, och man kunde börja använda sig av mediets olika inneboende nivåer för att skapa nyanser i uttrycket. Den tekniska kvaliteten i sig fick en identitet. Jag är övertygad om att alla konstnärliga medier når denna punkt förr eller senare. Även AI-genererade bilder.

Vad väntar i framtiden?

Alla kan inte vara tekniska virtuoser som Salvador Dali. Det krävs en hel del mjukvarukompetens för att göra en övertygande hitte-på-bild i till exempel Photoshop. Men i stort sett alla kan idag lägga ett förskönande filter på sin mobiltelefon, eller varför inte ett par kaninöron.

Så vad händer då i framtiden när alla kommer att kunna realisera sina visioner och idéer på en bild med bara ett par knapptryckningar? Eller rentav, med hjälp av AI, kunna generera fram själva visionerna?

Jag tror att det är här den faktiska oron för AI-konst föds. Inte i att någon icke-kännade entitet skulle kunna analysera fram ”konst”, utan att vem som helst av oss människor kan bli fri att göra det. Varför är tanken så skrämmande, att alla skulle kunna göra ”konst”? Vad är det vi är så rädda ska gå förlorat? Vi konstnärer håller hårt på vår exklusivitet, men det begreppets koppling till konst är egentligen bara en fråga för konstmarknaden.

Men visst gläder det mig att vi som samhälle kan komma att tvingas ta det här med konstbegreppet på allvar. Bortom alla floskler och eteriska formuleringar; vad är det egentligen för speciellt som bara konst kan ge oss?

En irrationell kulturrevolution

Kommer samhället nu äntligen inse att det är livsavgörande med mänsklig ofullkomlighet, att enbart analytiskt tänkande inte nödvändigtvis kan skapa nyskapande poesi? Jag hoppas på en irrationell kulturrevolution. En kommande guldålder för det förnuftsvidriga, oberäkneliga och känslomässigt labila.

Som skärmsläckarbild på min mobiltelefon har jag katter+tåg+allmän apokalyps i en fin AI-animerad mix. Vad bra, tack! Då kan jag ägna mig åt att göra andra bilder. Sådana som går bortom algoritmerna. Jag kan fokusera på att utveckla personliga, konstnärliga metoder som är bättre lämpade för att materialisera svåråtkomliga delar av det mänskliga tillståndet.

Det handlar i slutänden om enkel resursmaximering.

The post AI väcker hopp om en kulturrevolution first appeared on Opulens.

STATENS KONSTRÅD. Mathias Jansson reflekterar över ”Folkfigur” som är ett nytt konstverk av Ilja Karilampi, beställt och producerat av Statens konstråd. Det rör sig om en moderniserad och digital version av ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”. Ett verk som förändras under resans gång.

“Folkfigur” är ett nytt konstverk av Ilja Karilampi, beställt och producerat av Statens konstråd. Det är ett verk som är spännande på många olika sätt, dels för att det ger ögonblicksbilder av Sverige i realtid, men också för att det är ett digitalt verk som vem som helst kan äga, i alla fall i teorin.

Sedan 1937 har Statens konstråd verkat med målsättningen att konsten ska ”bliva allas egendom”. Varje år köper man därför in konst som placeras ut på myndigheter, sjukhus och andra offentliga platser. Visserligen är den statliga konsten alla medborgares konst och ägs av oss gemensamt, men själva konstverket är ofta placerat hos någon myndighet eller på en annan ort, så möjligheten att praktiskt uppleva all denna konst som Statens konstråd köper in är begränsad för oss medborgare.

”Folkfigur” skiljer sig på det sättet eftersom det är ett digitalt verk som finns tillgängligt på hemsidan: folkfigur.se. Det bygger på Selma Lagerlöfs roman “Nils Holgersson underbara resa genom Sverige” från 1906. I Ilja Karilampis tolkning är ”Folkfigur” ett troll med vikingahjälm med horn och trollet flyger, på en gås, över Sverige. Vikingar, John Bauers troll och Nils Holgersson är ju så folkligt svenskt det kan bli, eller är det måhända meningen att man ska tolka ”Folkfigur” som en stereotyp bild av svenskheten i dagens mångkulturella Sverige?

Precis som Nils Holgersson reser i alla fall vår ”Folkfigur” genom, eller rättare sagt, över Sverige. Resan pågår under två månader med början nu i december och avslutas i januari 2023.

Varje dag passeras en ny ort som illustreras genom en bakgrund med en bild hämtad från olika webbkameror runt om i landet. När det här skrivs den 2 december befinner sig Folkfigur över Öresundsbron i Skåne. Folkfigur rider på en ström av data som hämtas från olika källor. I nedre vänstra hörnet visas luft och vattentemperatur, dagens skolmat, aktuell radiomusik, och samlad elproduktion. Om man idag ska ta tempen på vad som händer i Sverige behöver man inte träffa och prata med människor utan man kan bara scanna av den digitala motorvägen och se hur det står till. 

Du kan som sagt skapa och äga en egen digital unik upplaga av ”Folkfigur”, men här stöter nog tanken på folklig konst på stoppatrull. För Folkfigur är en NFT, det vill säga non-fungible token, som är en slags digital licens eller äkthetsintyg som används när man säljer digitala konstverk över nätet.

För att kunna skapa en NFT av ”Folkfigur” måste du först börja med att skapa en elektronisk plånbok, och den tröskeln är nog ännu lite hög för ganska många idag. Verket är visserligen gratis att köpa, men upplagan är också begränsad så man kan gissa att det är personer som redan känner till tekniken som kommer att lyckas skaffa sig en egen kopia. Så Statens konstråds tanke om att konsten skulle ”bliva allas egendom” förverkligas nog inte i just det här fallet.

”Folkfigur” är trots det ett spännande och intressant verk. Den är en moderniserad version av ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” och ett verk som förändras under resans gång. Så även om du inte lyckas skaffa dig en NFT av Folkfigur kan du iallafall uppleva konstverket när du vill och oavsett var du bor i landet. 

The post Nils Holgersson i cyberrymden first appeared on Opulens.

BILDVERKTYG. Mathias Jansson undersöker vad den nya generationen bildverktyg kan åstadkomma. Han reflekterar över hur bruket av artificiell intelligens kan komma att påverka konsten.

Jag erkänner. Jag är ganska duktig på att skriva texter, men teckna, där inser jag mina begränsningar. Jag kan avundsjuk titta på en femåring som ritar en häst mer realistiskt än vad jag kan åstadkomma som femtioåring. Men jag tänker visuellt och önskar att det hade funnits ett verktyg som tog min text och gjorde om den till en bild.

Tänk om jag kunde skriva: En zombie som målar en van Gogh i en simbassäng och fått en bild som den här.

Det är precis vad den nya generationens bildverktyg som använder artificiell intelligens kan åstadkomma. Bilden ovanför är nämligen skapad efter min text med hjälp av Midjourney ett av de nya spännande AI text-till-bild verktygen som nu finns tillgängliga på nätet och som kommer att revolutionera hur vi tänker kring kreativitet och bildskapande. Men först en kort bakgrund. Internet var från början ett textmedium, men så började vi att ladda upp bilder, mycket bilder blev det och frågan som då uppkom var: Hur ska man kunna söka bland alla dessa bilder? Ett sätt var att skriva en kort beskrivning till varje bild och berätta vad den föreställde, men det var ju både tidsödande och opraktiskt i längden, så det andra steget var att automatisera hela processen och lära en dator känna igen olika former och föremål på bilderna. Till slut blev bildigenkänningsalgoritmerna väldigt bra på att förstå vad som fanns på bilderna. Då fick någon idéen om nu en dator kan göra en textbeskrivning utifrån en bild, kan man då inte göra tvärtom, en bild utifrån en text, och så föddes idén om att skapa en AI som kunde göra bilder utifrån en text som användaren matar in.

Under de senaste åren har utvecklingen gått väldigt snabbt när det gäller text-till-bildverktyg. 2021 lanserades verktyget DALL E som skapade bilder med hjälp av text och under sommaren 2022 släpptes en ny förbättrad version. Ett annat verktyg är som sagt Midjourney som än så länge bara finns i en beta-version. Det enda som du behöver göra för att kunna skapa fantastiska bilder är att beskriva vad du vill skapa och i vilken stil(ar) den ska skapas i. Ska det vara ett hyperrealistiskt foto av en gurka som åker skateboard eller en häst målad av Monet som barn? Ett par sekunder senare presenteras din bild på skärmen. Bilden kan du sedan använda för att skapa nya variationer av samma tema eller skala upp den för att få mer detaljrikedom.

Samtidigt som AI tekniken har tagit stora kliv framåt när det gäller att vara kreativ, har en livlig diskussion uppstått på nätet om dessa bilder ska betraktas som konst och om dessa AI-verktyg med tiden kommer att ersätta olika kreativa yrken som illustratörer, serietecknare, grafiker och konstnärer. För bilderna är ofta så bra att de skulle kunna användas direkt i olika sammanhang och det är svårt att avgöra om de gjorda av en maskin eller en människa.  Bilderna skulle till exempel kunna användas till affischer, omslag till skivor och tidningar, illustrerar artiklar, eller skrivas ut och hängas på väggarna. Den brittiska tidningen The Economist använde till exempel Midjourney för att skapa omslaget till sitt juninummer i år.

Diskussionen om det är konst eller inte påminner lite om när fotografiet uppfanns i mitten av 1800-talet. En kamera kunde ju på ett ögonblick skapa en mekanisk avbild av verkligheten och ansågs i förra sekelskiftet som ett hot mot konsten och konstnären. Fotografen ställde ju bara upp kameran framför motivet och tryckte på utlösaren. Man behövde inte längre gå till en konstnär och sitta flera timmar för att få en bild av sig själv. Man kan ju hävda att det är människan som fortfarande väljer motivet och bestämmer när utlösaren ska tryckas ner och därför är delaktig i processen, men det är ju ändå kameran som skapar själva fotografiet. Midjourney fungerar på liknande sätt, du väljer vilka ord som AI:n ska skapa bilden utifrån, men du är själv inte delaktig i hur själva bilden skapas.

Fotokonsten är idag erkänd som en konstform och det kommer troligen AI-konsten också att bli i framtiden

Att du kan mata in en text och få en bra bild, betyder inte automatiskt att bilden återspeglar vad du tänkte på eller vill förmedla till betraktaren. Du kan visserligen få en bra grund att arbeta vidare med och ny inspiration, men jag tror de flesta kreativa människor själva vill vara med och bestämma det slutgiltiga resultatet. Man ville inte överlåta all sin kreativitet åt en AI utan själv vara med att justera och forma bilden. Därför ser många AI:n som ett verktyg, ett mycket bra och kreativt verktyg, men man tar sedan bilderna som den skapar vidare till ett bildbehandlingsprogram för att forma dem så att blir precis som man vill ha dem, eller placera in dem i ett större sammanhang och koncept.  För även om man blir väldigt imponerad av bilderna som skapas av AI-verktygen blir man snart också medveten om att det finns en viss enhetlig stil i flödet. Det kan bero på algoritmens utformning, vilka bilder AI:n har tränats på, eller helt enkelt de texter som användarna matar in.

Midjourney och andra AI-verktyg kommer knappast att ta död på konsten eller konstnärens roll. Dagens samtidskonst handlar för det första inte så mycket om att måla tavlor och skapa bilder, utan mer om koncept, relationer och idéer, som gestaltats i många olika medier och så långt har AI:n ännu inte utvecklats att den kan göra den typen av konst. Däremot kommer AI:n att precis som kameran och andra tekniska uppfinningar att användas av konstnärer för att utforska, experimentera och tänja på mediet.

Fotokonsten är idag erkänd som en konstform och det kommer troligen AI-konsten också att bli i framtiden. Midjourney och DALL E kommer att bli värdefulla nya verktyg för att skapa nya bilder och inspirera människor att skapa nya intressanta koncept inom konsten eller bara prova sig fram att vara kreativ med bilder.

The post Konstnärens död – eller hur AI tar över kreativiteten first appeared on Opulens.

KRYPTOKONST. Även British Museum i London ger sig nu i kast med kryptokonsten – genom ett samarbete med en digital plattform, skriver The Guardian. Tillsammans ska de lansera digitala vykort av konstnären Katsushika Hokusai, genom tekniken NFT, “Non fungible token”.

Tekniken kan förenklat förklaras med att ägaren genom ett så kallat NFT får en form av äkthetsbevis, där ägarskapet lagras i en så kallad blockkedja.

Den nya digitala plattformen La Collection lanseras 30 september, och har som mål att inspirera “nästa generations konstsamlare” genom att sälja kryptokonst i samarbete med stora institutioner. Lanseringen sammanfaller med en ny utställning av Hokusai på British Museum, där 103 målningar som inte tidigare visats ingår.

Totalt ska mer än 200 Hokusai-verk säljas som NFT-konst, bland annat den kända “Under vågen utanför Kanagawa”. Vissa kommer att ha fasta priser och andra auktioneras ut.

TT NYHETSBYRÅN

The post British Museum satsar på kryptokonst first appeared on Opulens.

KONSTSENSATION. Nyligen såldes ett digitalt konstverk för drygt 500 miljoner kronor. Den nyheten publicerade vi i lördags. Idag kommenterar Ida Thunström den spektakulära händelsen.

Det finns nog roligare saker att bli påmind om än hur kapitalismens långa fingrar är framme och petar i ungefär allt. Maktlösheten inför detta faktum behöver dock inte vara helt förlamande, utan kan istället få en spännande synvinkel ur vilken vi kan vrida och vända på samtidens egenheter.

I 13 och ett halvt års tid har den amerikanske grafiske designern Mike Winkelmann, mer känd som Beeple, varje dag skapat en bild. Dessa har nu satts ihop till verket Everydays: The First 5000 Days, och sålts av det anrika auktionsverket Christie’s för över 6 miljoner dollar. Helt digitalt, med hjälp av en teknik kallad NFT, som fungerar ungefär som kryptovalutan Bitcoin. Jag är inte helt insatt i de tekniska detaljerna, men det hela går ut på att ett digitalt verk inte ska kunna laddas ned av vem som helst, utan bli unikt för den som köper det. Få en digitalt registrerad ägare.

Är det här banbrytande? Oklart. Dennis Dahlqvist (konstkritiker på SVT) tror att saken är en övergående hajp, och jag är benägen att hålla med honom. Som så mycket annat på internet stiger allmänhetens intresse upp och ned i vågor. Svallar fram och tillbaka och visar sig då och då, för att till slut sköljas upp på en strand. På en öde ö någonstans, högst perifert. Men, det här är ändå internet, och den ön har för länge sedan vuxit till att utgöra en hel parallell kontinent. Den spolar man inte bort så lätt. Frågan om huruvida kryptovaluta kommer att få reellt fäste i konstvärldens maskineri är därför avhängigt hur den parallella kontinenten hanteras i allmänhet.

I en tidigare krönika (15 februari) funderade jag över svårigheten att sätta fingret på var ett digitalt konstverk egentligen existerar. Det är tämligen komplicerat att definiera och lokalisera förkroppsligandet av det som till sin natur är den raka motsatsen till fysiskt material. Den kapitalistiska industrin driver, eller är åtminstone djupt förankrad i, konstverket som unikt objekt. Och konsten blev kanske lite väl abstrakt det senaste året. Självklart måste den alltså finna ett sätt att komma undan pandemins krav på immaterialitet, och kreativiteten som kommer sig av ekonomiska ambitioner är, tycks det, outsinlig. Kanske har man nu funnit en fungerande metod? För pengar i sig är en slags materialisering. Även för immateriella pengar kan man köpa mat. Det kan alltså vara så (enkelt), att ett verk existerar när någon betalar för det. Och så länge immateriella pengar är verkliga, är digitala bilder påtagligt existerande när de får ett ekonomiskt värde. Ett digitalt konstverk materialiseras i sin egenskap av köpbar vara. Även när pengarna är lika immateriella som bilderna. Eftersom det går att handla verkliga saker med immateriella pengar.

Ungefär samtidigt har man på Göteborgs Konstmuseum ägnat sig åt att konservera äldre konst, och helt oväntat funnit ett extra Kurt Schwitters verk, lite som en bonus. Ett tidigare okänt (förmodat oavslutat) kollage dök upp på baksidan av den viktiga 1900-talskonstnärens självporträtt. Om man vänder lite på saker och ting kan man alltså hitta riktiga skatter, och det kan också vara värt en slant.

Everydays: The first 5000 days gick till slut för 69 346 250 dollar. Det behövs nog inte så många fler dagar där. Bra jobbat Beeple, uppriktiga gratulationer. Men det känns olustigt att se videoklippet på Christie’s hemsida, som främst visar glädjen och förvåningen hos familjen Winkelmann när auktionen avslutats (online) och det mastiga slutpriset klubbats. Det är som att se en familj vinna på lotto. Inte riktigt rätt kontext för det, anser jag. Då har jag lite mer sympati för lotterivinsten Göteborgs Konstmuseum erhöll när de tittade närmre på det där verket av Schwitters från 1947.

Det är alltså inte särskilt förvånande att jag först råkade läsa fel på Christie’s hemsida där de beskriver Beeples bilder: I meningen ”…his visionary and often irreverent digital pictures…” misstog jag ”irreverent” för ”irrelevant”. Hoppsan.

The post När konsten blir lika immateriell som pengarna first appeared on Opulens.

KONST. Konstnären Channa Bankier begrundar den pågående pandemin. Hon sänder en “selfie” och berättar om mötet med ett par vänner.

Idag två nära vänner i köket
Inga kramar. Inga handslag
Ingen allsång
Inget spott
MEN en intensitet i blickarna som jag aldrig mött förr
Våra ögon kopplar så starkt tillsammans när våra händer inte får
O en särskild intensitet i talet på 2 m avstånd
Tydlighet i språket o i uppmärksamheten

En alldeles speciell ny intensiv närhet o intimitet
Nej jag tycker inte att jag behöver frysa mina känslor för andra människor nu
Våra ansikten våra ögon våra röster talar starkare till varandra
Starkare än nånsin

Handspritspavan bredvid espressokopparna på bordet

The post Starkare än nånsin first appeared on Opulens.

PREMIÄR. Vi på Opulensredaktionen välkomnar Channa Bankier som ny medarbetare. Framöver kommer hon att medverka med bilder och texter i vårt magasin. Channa Bankier är född 1947, konstnär och utbildad vid Kungliga Konsthögskolan, 1966-1971. Hennes konst är expressiv och symbolmättad. Sedan 1996 har Bankier arbetat mycket med datorn som verktyg i bildskapandet. Hon har för övrigt utgivit böckerna Hemifrån (1979) och Tatuerade inälvor (1996), båda kallade ”bok med bilder”.

The post Don’t fuck with me! first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. “ARS-utställningarna kom till för att ge ett svar på finländarnas strävan efter större internationalism och önskan att stifta bekantskap med tidens nya konst. De har lyckats utvidga och förändra såväl konstexperternas som den breda allmänhetens förväntningar, perspektiv och attityder”, skriver Nancy Westman.

Finland har firat 100 år av självständighet som nation under 2017, bland annat med allehanda kulturevenemang. Det är väl naturligt att ett jubileum ägnar mycket tid och andra resurser till att blicka bakåt. Men inom bildkonsten har också sådant som är samtida eller rent av tydligt framåtblickande lyfts fram. Och satsningen i Helsingfors på just bildkonst är anmärkningsvärd.

På Kiasma, Finlands museum för nutidskonst, har under året ARS17 visats, en utställning i den storskaliga och ibland provocerande serie av konstmönstringar som startade för 56 år sedan. Den första hette ARS61 och visades på Ateneum i Helsingfors liksom de följande fyra upplagorna.

ARS95 var den första jag personligen såg. Det kändes som om den stora konstvärlden plötsligt landat i Helsingfors och var en oförglömlig upplevelse med ett myller av den tidens tongivande internationella konststjärnor. På Ateneum, Finlands nationalmuseum för konst, som vid den tiden tjänade också som museum för modern konst, bjöds på verk av Mona Hatoum, Andres Serrano, Bruce Nauman, Louise Bourgeois, Komar & Malamid, Alfredo Jaar, Antony Gormley, Tony Oursler, Helen Chadwick och många fler visades.

Finland representerades av den då ännu inte världskända fotografen Esko Männikö, Sverige av Eva Löfdahl (som samma år visades på Venedigbiennalen) och Ulf Rollof som skapat en ”koreografi” för granar: de stod på rad och dunkade mekaniskt i golvet och reste sig sedan raskt, om och om igen – granbarrsdoften spred sig vida omkring. Mona Hatoums burar var skräckinjagande, tanken på grymma tortyrmetoder ekade i gångarna. Helene Chadwicks Pissflowers var, namnet till trots, vackra på ett udda vis. Alfredo Jaars installation En miljon finländska pass väckte starka reaktioner i ett Finland som vid den tiden knappt öppnat sina gränser alls för invandrare eller flyktingar.

Kiasma tog över ARS-stafetten 2001 i det då treåriga museet för nutidskonst mitt i centrala Helsingfors. 2006 var det dags för en interaktiv och högteknologisk upplaga, säkert uppskattad av en ung publik som sedan länge tyckt att ”gamla” tekniker som måleri och skulptur var omoderna.

Fem år senare gjorde Kiasma en magnifik satsning på konst från Afrika. ARS11 var stark, engagerad och sevärd av flera skäl: den gav en samlad bild som vi knappast hade sett tidigare i vår del av världen, av mångfalden och rikedomen i den afrikanska konsten. Där fanns skrämmande bilder från miljöer som skvallrade om att delar av Afrika blivit den industrialiserade världens soptipp. Jag minns storslaget ”rollspel” i fotografisk och skulptural form där en kvinna som hört till den tjänande svarta massan tog för sig av det som den vita eliten med makt och pengar tillskansat sig. För att nu bara nämna en del av det som imponerade stort.

Att utställningen kom just vid den tid då det högerpopulistiska partiet Sannfinländarna tagit storslam i riksdagsvalet i Finland, var ett intressant sammanträffande. Plötsligt fick programförklaringarna från starten av ARS-utställningarna en ny klangbotten: ARS-utställningarna kom till för att ge ett svar på finländarnas strävan efter större internationalism och önskan att stifta bekantskap med tidens nya konst. Det har de lyckats med, de har utvidgat och förändrat såväl konstexperternas som den breda allmänhetens förväntningar, perspektiv och attityder.

Årets upplaga, ARS17, har undertiteln Hello World! och bjuder på hur mycket intressant konst som helst och förstås åter med deltagare från hela världen. Ett fönster mot framtiden kallar Kiasma utställningen med fokus på den globala digitala revolutionen. När bara en månad återstod av den drygt nio månader långa utställningstiden (den avslutas 14 januari 2018) hade 230 000 personer sett utställningen.

Ett problem för den som inte är purung och inte så van vid den här sortens konst, som för övrigt betecknas som post-internet, är att den tenderar att liksom slinka undan, försvinna ner i något redan knökfullt hörn av det egna minneskortet. Presentationerna är mycket generösa, ifråga om både format och teknisk kvalitet – här är det inga små bås med minimala skärmar som förmedlar den digitala konsten.

Besökarna översköljs och dras in i verken. Det är politiskt och poetiskt, ibland med en spröd skönhet som lyckas säga något också om exempelvis klimat och miljö för den som stannar upp och tänker efter. Men påfallande mycket upplever jag som synnerligen dystopiskt; många av konstnärerna, från jordens alla hörn, verkar inte ha så stora förhoppningar om någon skön, ny värld.

Just därför lyfter jag gärna fram ett verk skapat av Nandita Kumar från Mauritius. Hon presenterar tre stora glasburkar med korklock, som ett mellanting mellan flaskpost och laboratorieglas. Natur möter teknologi, befruktar varandra i bästa samförstånd till nytta för båda parter.

Hon kallar verken utopiska framtidsscenarier och vill visa att naturen i sig härbärgerar den kraft som kan rädda planeten från nära förestående ekologisk katastrof. Biomimicry, på svenska biomimetik, är en viktig ingrediens här: människan kan hämta kunskap från naturen som sedan urminnes tid fungerat enastående utan att utarma miljön omkring sig – om bara människan inte saboterar alltsammans.

Nandita Kumar bor dels i indiska Mumbai, med närmare 20 miljoner invånare, och dels i nya zeeländska Auckland, med knappt 1,5 miljoner. Att leva och verka på två så olika platser inspirerar hennes arbete. I eLEMenT: Earth syns konstgjorda växtdelar, i utsökt förening med små teknikdelar, som bitar av hörsnäckor, kretskort, ett virrvarr av plastöverdragna metalltrådar som strävar uppåt i skulptural form. Fåglar sjunger och vinden blåser på något magiskt vis i Kumars små dioramor som står placerade på piedestaler så att besökarna kan se igenom dem och blicka ut över Riksdagshus och kulturbyggnader och stadens brus längs den stora pulsådern Mannerheimvägen. Tekniken i de små glasvärldarna drivs för övrigt med hjälp av frimärksstora solpaneler… Märkvärdigt!

Enligt Kiasmas programförklaring har den globala digitala revolutionen infiltrerat varje del av vår kultur och vårt beteende. Somliga av oss störs av detta, och ARS17:s kaos kan upplevas som frustrerande. Men någon sorts tröst finner jag i en text i den utmärkta utställningskatalogen, under rubriken Church of Internet:

”Det bottenlösa och överflödande som utgör internets själva natur tvingar oss att acceptera faktum, nämligen att vi aldrig någonsin kan ta till oss allting, och kanske blir det en hjälp för oss att ge upp och finna ett inre lugn”. Det finländska konstnärskollektivet WAUHAUS står bakom uttalandet.

ARS17+ är ett annat sätt att också på distans, via internet, se en del av det som lockat nyfikna till Kiasma jubileumsåret 2017 (se här).

The post Självständig finländsk konst first appeared on Opulens.