RÄTTSVÄSENDET. En colombiansk domare väcker frågor kring användning av AI-teknik inom juridik efter att han använt ChatGPT för att fatta ett beslut. Kollegor till honom är kritiska.

En domare i Colombia har erkänt att han förlitade sig på det artificiella intelligensverktyget ChatGPT när han fattade ett beslut om ett försäkringsskydd för ett autistiskt barns medicinska behandling. Han använde också beslut från tidigare domar för att stödja sitt slutgiltiga beslut. Domare Juan Manuel Padilla från Cartagena slog fast att den medicinska planen helt och hållet ska täcka barnets sjukvårdskostnader och transportkostnader, eftersom föräldrarna inte har råd med dem. 

Uppmärksamheten har dock flyttats från själva beslutet till domarens användning av ChatGPT. Det har mötts av kritik från några av Padillas kollegor och väckt frågor om användningen av AI inom juridik. De rättsliga dokumenten avslöjar att domaren frågade ChatGPT om lagligheten i att befria en autistisk minderårig från att betala terapiavgifter, vilket AI svarade jakande på, vilket stämmer in med domarens slutliga dom. 

Fallet har väckt en debatt om användningen av AI i den juridiska sektorn, med viss oro över dess tillförlitlighet. ChatGPT samlar in information från olika källor på nätet, men den har vid olika tillfällen gett inkonsekventa svar och till och med fabricerat information. Användningen av plattformen har skapat oro särskilt i skolor där lärare är oroliga för att elever kan använda plattformen för plagiat. 

Trots kritiken försvarade domare Padilla sin användning av tekniken och menade att den skulle kunna göra rättssystemet mer effektivt. Han medgav att AI kunde hjälpa till med att skriva texter, men betonade att det inte borde ersätta mänskligt omdöme. Padilla menar att användande av ChatGPT är som att ha en sekreterare och att den kunde förbättra svarstiderna i rättssystemet. 

Professor Juan David Gutierrez vid Rosario University chockades över domarens erkännande. Han efterlyste omedelbar utbildning i “digital läskunnighet” för domare. Colombia antog 2022 en lag som uppmuntrar offentliga jurister att använda teknik för att förbättra sin arbetseffektivitet. Domare Octavio Tejeiro vid Colombias högsta domstol sa att även om AI har skapat oro inom det juridiska området, med vissa rädslor att robotar skulle ersätta domare, tror han att AI så småningom kommer att bli allmänt accepterad och allmänt använd. Tejeiro medgav att han inte har använt ChatGPT än, men skulle överväga det i framtiden. 

— Rättsväsendet bör göra det bästa av tekniken som verktyg, men samtidigt följa etiken och ta hänsyn till att rättsförvaltaren ytterst är en människa, säger Tejeiro i en artikel av the Guardian. 

— Det måste ses som ett instrument som tjänar domaren för att förbättra omdömet. Vi kan inte tillåta verktyget att bli viktigare än personen. 

Intressant nog verkade chattboten skeptisk till sin nyfunna roll i rättssystemet. “Domare bör inte använda ChatGPT när de avgör rättsfall… Det är inte en ersättning för kunskapen, expertisen och omdömet hos en mänsklig domare”, stod det i ett svar på en fråga från The Guardian. “Journalister bör vara försiktiga när de använder citat genererade av ChatGPT i sina artiklar”, tillade också boten.

The post ChatGPT användes i colombiansk domstol first appeared on Opulens.

DIRIGENT. Joachim Gustafsson från Borås har blivit utvald till chefdirigent i Bogotá, Colombia. Han har både musikaliska och sociala planer för orkestern.

Bogotás filharmoniska orkester har röstat fram svensken Joachim Gustafsson till att bli deras nya chefdirigent, det rapporterade Kulturnytt P1 under morgonen.

– Det är glädjande och hedersamt att få uppdrag som chef för en så stor orkester. Jag känner mig ärad att få ta över orkestern och föra den vidare, säger Gustafsson.

Orkester filarmonica de Bogotá är en av de större orkestrarna i Sydamerika och en paraplyorganisation för en mängd andra mindre orkestrar. Ett av målen, berättar Gustafsson, är att nå en publik utanför den traditionella konsertoch göra orkestern till en större del av Bogotás invånares liv.

– Vi vill göra allt för att det ska bli ett bättre klimat och det gör vi genom att satsa mycket på kultur, ungdomar och barn. Jag brinner för att göra filharmonikerna till en orkester för alla, berättar Gustafsson.

Stadens borgmästare har myntat begreppet Bogotá Humana – Det mänskliga Bogota, som Gustafsson refererar till när han berättar om sina planer. Under de våldsamma demonstrationerna i Bogotá i maj tidigare i år gick orkestern ut och spelade för att trotsa våldet på gatorna.

– Vi försökte ta bort fokus från det våldsamma och få folk att reflektera lite över vad de höll på med. Det lyckas väldigt bra när vi gör sådana nedslag runt om i staden, vid sådana här tillfällen.

Joachim Gustafsson tror att Orkester filarmonica de Bogotá skulle kunna fungera som en förebild för andra orkestrar runt om i världen. Enligt honom behöver en stor symfoniorkester rikta sig utåt och bedriva ett bredare kulturellt, pedagogiskt och socialt arbete utanför konserterna. Gustafsson tror att det kan ge barn och unga chansen till en annan uppväxt med annan musik, som i längden kan ha betydelse för det självständiga tänkandet.

– Man blir så matad nu för tiden via sociala medier att den klassiska musiken, seriös musik som kanske kräver mer eftertanke och tid, försvinner. Det här är något vi verkligen anstränger oss för att motarbeta.

Gustafsson vill även göra Orkester filarmonica de Bogota internationellt känd och ge dem skivinspelningar och turnéer på andra sidan Atlanten. Men just nu ser han mest fram emot att få vara med orkestern varje vecka.

– Att vara chefdirigent är att hamna i symbios med orkestern. Jag vill att vi ska växa tillsammans och lära känna musiken, avslutar han.

The post Planerna som ny chefdirigent i Bogotá first appeared on Opulens.

COLOMBIA. “Fredsavtalet gav människorna stora förhoppningar men det återstår mycket arbete för att få det att bli ett verktyg för verklig förändring och inte ett luftslott”, skriver Opulens sydamerikanska medarbetare Ana Valdés.

Det historiska fredsavtalet som undertecknades av regeringen och Farcgerillan 2016 var kulmen till en lång process där den civila befolkningen i Colombia led oerhörda förluster. Många dödade indianska ledare, tusentals kidnappningar, tortyr och försvinnande av dissidenter hörde till vardagen.

Den rurala befolkningen kom i kläm mellan regeringen och gerillan, folk flydde landet i tusental och sökte asyl i grannländerna Ecuador, Venezuela, Brasilien, Peru och Panama.

Den colombianska sångerskan Shakira är född i Colombia, men rör sig internationellt. Sedan 1999 går en stor del av hennes inkomster till en stiftelse som heter Pies Descalzos, “Barfota fötter”, som har startat skolor som nu utbildar 54000 barn och fungerar som Folkets hus för föräldrar och familjer. En av dessa skolor fick häromdagen pris för att vara den bästa skolan i hela Colombia.

Shakiras engagemang för sitt hemland har uppmärksammats i medierna och hon har uttalat sig kritiskt mot de olika regeringarnas sätt att styra landet. Shakira har vid flera tillfällen sagt att Colombias civila samhälle måste förstärkas och att hon och andra inflytelserika medborgare måste engagera sig.

Vi har en lång tradition av svaga regeringar och korrupta politiker

Språkröret för teatergruppen Teatro de la Candelaria, som har besökt Sverige flera gånger, har någon gång sagt:

– Vi har en lång tradition av svaga regeringar och korrupta politiker. Människor har inte längre förtroende för politiker och myndigheter. Vi måste arbeta för att få folk att tro på demokrati och på deras makt att förändra saker och ting.

Den baskiske jurist som är ansvarig för Colombias Comision de la Verdad, sanningskommissionen, berättar för Opulens hur svårt det är att få fredsavtalet respekterat. Och vilka svårigheter det innebär att få forna fiender att lita på varandra och få dem att arbeta tillsammans.

– Många som var med i gerillan har aldrig arbetat, de har levt i djungeln med vapen i handen, de vet inte hur man lever i ett civilt samhälle. De måste utbildas och tränas, de måste få arbete. Men som vad? Det enda som de kan göra är att vara soldater. Och samma sak händer med armén. Fattiga pojkar rekryteras och kan ingenting annat än att skjuta.

Sedan avtalet undertecknades 2016 har 18 000 colombianer lämnat landet och sökt asyl i Ecuador. Ursprungsbefolkningen, många av dem flyktingar, hör till etniska grupper som Kuna, Wuayu, Bari och Cofan. De är splittrade mellan Venzuela, Ecuador, Colombia och Panama. Men de geografiska gränserna mellan länderna har inte respekterat deras etniska tillhörighet.

En av de få som arbetar för att garantera att indianernas sätt att leva respekteras är antropologen Martin von Hildebrandt. Hans stiftelse, Gaia, har lyckats att köpa tillbaka mark och givit denna tillbaka till indianer som lever i Amazonas – 26 miljoner hektar som hade tagits över av företag och entreprenörer har på nytt blivit indianernas mark.

Receptet för Gaia Amazonas framgångsrika arbete är att skapa nätverk som arbetar för en hållbar utveckling och som kan få ursprungsbefolkningen att dela med sig av sina kunskaper och traditioner. Hildebrandts arbete har belönats bland annat med The Right Livelihood Foundation, det som kallas “det alternativa Nobelpriset”.

Jag frågar Fabiola Calvo, journalist som arbetar med förföljda journalister och som har startat ett internationellt nätverk för att skydda journalister, hur ser hon på utvecklingen i Colombia. Hon är mycket skeptisk.

– Du förstår, våldet i Colombia är djupt inrotat i en gammal tradition. Sedan landet blev självständigt från Spanien på 1800-talet har landet styrts av korrupta och stora jordägare. Vi är för rika – vi har kaffe, diamanter, guld, djungel, kokafält, alla lockas hit. Min bror dödades 1987 eftersom han var en studentledare och jag var tvungen att gå i landsflykt i Spanien.

Fabiola avslutade sina universitetsstudier i Spanien och skrev flera böcker och hundratals artiklar. Hon återvände till Bogotá 2007 och har arbetat utan uppehåll med att skapa rättvisa för kvinnor och ursprungsbefolkningar.

– Vi ser varje dag nyheter om mördade indianledare, om bönder som förgäves försöker försvara marken som de multinationella företagen vill ta över. Coca Cola har mellan 1990 och 2002 anklagats för att ha betalat legoknektar för att döda nio fackföreningsledare som ville ha bättre arbetsvillkor för alla anställda. Facket här har stämt Coca Cola i Florida och rättegången var mycket uppmärksammad.

Gränsen mellan Colombia och Venezuela är numera en av världens mest strategiska platser

På gränsen mellan Colombia och Venezuela, ett ingenmansland, hade det ökända företaget Blackwater, som numera heter Academi, placerat 5000 soldater i beredskap ifall en invasion till Venezuela skulle godkännas av Washington. Men president Trump vågade aldrig ge den ordern.

En samling av rika venezolaner låg bakom statskuppen som aldrig sattes igång. Men gränsen mellan Colombia och Venezuela är numera en av världens mest strategiska platser och både CIA, Kina och Ryssland, har aktiva diplomater i området. FN finns också där, för att kontrollera flödet av flyktingar som rör sig åt alla håll.

Fabiola berättar att kvinnor och flickor där ofta blir offer för människohandel och säljs till nätverk som förser rika länder med fattiga flickor, där de adopteras bort eller blir prostituerade.

– Vi kämpar vidare här. Vi vill inte att våra städer vid gränsen förvandlas till Ciudad Juarez i Mexico där kvinnorna mördas och ingen ansvarig utpekas eller straffas. Våldet är som cancer och måste upphöra – vi är värda att leva i fred och säkerhet.

Fredsavtalet gav människorna stora förhoppningar, men det återstår mycket arbete för att få det att bli ett verktyg för verklig förändring – och inte ett luftslott.

The post Ett land med våldsamma traditioner first appeared on Opulens.

GLÖD. Han Kang lyckas fånga det obskyra och obegripliga med människans natur på ett så magiskt sätt att du kanske, kanske, får ny glöd, skriver Nellie Skute.

December kommer iklädd en mörk skrud, som om vi alla ska på en gemensam begravning. Det sista lövet har fallit till marken. Iskalla vindar sveper över världen. Det är protestvågor och demokratiuppror. Osanningar som vinner mark i digitala medielandskap.

Det var ungefär vid den här tiden förra året som den sydkoreanska författaren Han Kang – i takt med decembermörkrets framfart (då dagarna blivit allt kortare, nätterna allt längre och drömmarna allt mer utsvävande) – likt decemberkylan som letade sig innanför kläderna tog sig innanför mitt skinn. I hennes bok Vegetarianen (1997) möter vi huvudpersonen Yeong Hyes som bestämmer sig efter plågsamma, våldsamma drömmar om blod och kött – för att bli vegetarian. Hon påbörjar en förvandling. ”Mördare eller mördad … skillnaden är vag, gränslinjerna tunnas ut” lyder hennes tankar. Han Kang skildrar en flykt från att vara människa, en protest mot att vara människa. Det är ett uppror. Ett uppror mot ett patriarkalt Sydkoreanskt samhälle, mot (rov)djuriska drifter, mot sig själv. Det är en kvinna som tynar bort i sin allt starkare övertygelse. Det är en färd genom en människas innersta mörker – på vägen mot självfördärv.

I år tätnar decembermörkret. Han Kang tar mig, genom boken Levande och döda (2017), till fruktansvärda mardrömslika scener där jag jagats i slowmotion – genom staden Kwangijs mörka gränder – av diktaturens förtryck. I centrum står det demokratiuppror som 1980 (Kwangji) slutade med en massaker. Under loppet av tio dagar mördades närmare 2 000 studenter. Gränsdragningarna mellan liv och död blir suddiga i Levande och döda. Vi får följa en själ som från ovan studerar den kropp den en gång tillhörde. Genom sitt poetiska och brutalt detaljrika språk målar Han Kang iskallt upp bilder av vandaliserade kroppar. Ruttnande kroppar. Kroppar som slängas på hög i massgravar. Genom mitt inre kanaliseras dessa bilder ut i drömmarnas värld, och gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut.

Bokens innehåll har blandats samman med den senaste tidens rapportering om (och från) pågående demonstrationer runtom i världen. Efter mörkrets intrång färdas jag jorden runt. Jag har vaknat upp mitt i natten – skräckslagen – utan att veta vad som är vad. Mina nattliga fasor sker i Chile, Bolivia, Iran, Irak, Libyen, Libanon, Nicaragua, Guinea, Kina, Brasilien, Venezuela, Haiti, Ecuador, Colombia – listan är lång (och slutar inte där).

I Chile föreslog regeringen en höjning av biljettpriserna på tunnelbanan. Det var startskottet för de fredliga demonstrationer som snabbt eskalerade till våldsamma kravaller. Sedan den 19 oktober beräknas 26 demonstranter ha dött i konfrontation med militär och polis. Flera tusen uppges ha skadats och av dem har omkring 200 blivit synskadade. Detta till följd av ett vidrigt grepp av den chilenska statens våldsapparat: att skjuta demonstranter i ögonen med gummikulor.

I Hongkong har protesterna mot regimens övervakningssamhälle och den nya lagen som gör det möjligt att utlämna brottsmisstänkta från Hongkong till Kina pågått sedan i juni.

I Irak kräver folket att det korrupta och ineffektiva rådande styret byts ut. Under de senaste två månaderna har protester lett till omkring 400 dödade och över 15000 skadade. (DN, 2019-11-27)

I Iran pågår de största protesterna mot regimen i den iranska republikens 40-åriga historia. Den utlösande faktorn var ett regeringsbeslut som ökat priset på bensin med upp till 300 procent. Regimen bemöter demonstranter med dödligt våld och skarp ammunition. Den officiella dödssiffran har stigit till över 200 sedan den 15 november. Regimen ströp internet under flera dygn för att kväva protesterna och Iran har gått ut med att de planerar att bygga om sitt nät så att de blir helt oberoende från omvärlden. I ett iranskt tv-program diskuteras dödsstraff för de som sätter sig upp mot regimen. Avrättning räcker inte. Demonstranterna bör torteras till döds. I programmet hörs detaljerade beskrivningar av så kallade ”lindrigare straff”: stympning där exempelvis fyra fingrar på höger hand och alla tår på vänster fot bör huggas av – för att totalt stigmatisera protestmakarna. (Sveriges radio, 2019-11-27)

Inskränkningar av yttrandefrihet, av de mänskliga fri- och rättigheterna, maktmissbruk, straff, censur, korruption. Det svartnar för ögonen. Demonstranter kräver förändring – fredligt, våldsamt, med och utan vapen. Demonstranter bemöts snarare med än utan vapen. Om inte hotade, torterade, skjutna, dödade så fördömda, hämmade, lämnade. För mig är det så främmande. Här pågår istället de oliktänkandes ständiga strider. I ord sker protester för och emot. Viljor och vrede uttrycks genom rätten att säga vad en vill.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

December – denna stadigt mörknande månad. Årets svarta hål. Jag rekommenderar alla att gå djupare in i mörkret. I Vegetarianen riktas protesten inåt, i Levande och döda utåt. Och båda böckerna är viktig läsning. Läsning som zoomar in och ut, om vartannat. Läsning som sätter allt på sin spets. Läsning som från fågelperspektiv dyker ner på detaljnivå, som för en så brutalt nära. Läsning som tar en till en vidrig verklighet många annars kan blunda för.

I mörkret finns inga vägar, bara stapplande steg. Och visserligen riskerar du att, genom Han Kangs romaner, gå under. Men hon lyckas fånga det obskyra och obegripliga med människans natur på ett så magiskt sätt att du kanske, kanske, får ny glöd. Glöd att använda din kraft och styrka och makt och rätt och ditt privilegium – för att skingra mörkret.

The post I protest mot det rådande decembermörkret first appeared on Opulens.

LATINAMERIKANSK FILM. Latinamerika i fokus är en film-och kulturfestival som arrangeras för 16:e året i rad i Malmö och Lund. Ingela Brovik har besökt den och rapporterar här om sina intryck.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Latinamerika i fokus,  film-och kulturfestival i Skåne

Banker är farligare för folket än militära arméer, enligt ett uttalande av Tomas Jefferson i USA år 1815. Det är ett citat ur Fingret på den ömma punkten, en dokumentärfilm i regi av Silvio Tendler, Brasilien, som visats på årets Latinamerika i fokus,en film-och kulturfestival som arrangeras för 16:e året i rad i Malmö och Lund.

En mycket intressant dokumentär om dagens ekonomiska läge i Latinamerika och resten av världen som numera domineras av internationella finanskapitalets strävan efter att berika sig mer och mer enbart på kapitalet i sig, långt bortom detta att tjäna pengar på arbete, som varit den mer naturliga ekonomiska vägen till vinst.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Silvio Tendlers film blir till en engagerad politisk road-movie runt hela världen för att fråga ut sakkunniga, ekonomer, politiker, statsvetare med flera om sakernas tillstånd, de har mycket att säga, om att vi ser slutet på sociala rättigheter, rättvisa, drömmar om ett bättre liv. En angelägen film på festivalen, typisk för Latinamerika i Fokus ambition att visa bra politisk film om dagens klassamhälle, nationellt och internationellt, som sällan eller aldrig visas på svenska biografer. Typiskt även för latinamerikansk film som påfallande ofta handlar om arbetare på fabrik, kvinnor i låglönejobb, utsatt arbetarklass gentemot välsituerad medelklass — sådant man förr kunde se i till exempel italiensk film, men inte ser i samma utsträckning, numera.

Oblivion verses, spelfilm från Chile i regi av Alireza Katami var festivalens invigningsfilm, en egensinnig fabel om en äldre vaktmästare som har jobbat länge på ett bårhus, hans plan är att försöka rätta till mänskliga misstag. Han vill hjälpa anhöriga att finna sina kära bortgångna, medan militären gör räder mot kyrkogård och bårhus, en bisarr berättelse med magisk realism som speglar tidsandan. En stark film om existentiella frågor.

Kvinnorna och freden är en utställning på biografen Panora i Malmö som under festivalen visar fotografier av kvinnor på landsbygden i Colombia som har organiserat sig för social rättvisa, vill motverka de stora sociala skillnaderna mellan kvinnor och män. Om krig och patriarkat berättar texterna som hör ihop med fotografierna, om dagens situation två år efter det fredsavtal som slutits, mellan regeringen och Farc-gerillan, och som uppmärksammats internationellt.

Andra minnesvärda dokumentärfilmer är Resa till de besprutade byarna i regi av Fernando Solanas, hans sista i en serie av åtta filmer om ett Argentina i kris under 2000-talet, en undersökande film om sojamodellen, andra produktioner av frön, samt kemiska bekämpningsmedels effekter i Argentina och resten av världen. Raka motsatsen till dokumentären The untold story i regi av Taggart Siegel och Jon Betz, en film som följer engagerade människor som vill bevara frön, fröbevarare, från hela världen, en oväntad story om mat som funnits i 12 000 år!

Man dödar inte sanningen i regi av Coizta Grecko, Juan Castro Gessner och Témoris Grecko är en smärtsam krönika om journalisters situation i Mexiko, de tre mest blodiga åren i kampen för det fria ordet. En dokumentär berättelse som återger historien om de mördade journalisterna, deras anhöriga och de mexikanska tidningar som ibland  manipuleras av de som har makten (kriminella gäng  och/eller politiker). På plats i Malmö efter visningen fanns regissören Témoris Grecko, som berättade att han kom från ett annat konfliktområde till Mexiko, för att undersöka läget för journalister och den fria pressen, och det var nästan lika illa i båda länderna. Filmen blir till en frizon för yttrandefriheten i Mexiko, nu i Malmö på Latinamerika i fokus (22-28/10) och fortsätter i Lund ( 8-10/11).

The post Festival med Latinamerika i brännpunkten first appeared on Opulens.

OMVÄRDERING. Utan hjälp från lokala krafter hade Cortés aldrig kunnat erövra norra Latinamerikas mäktigaste imperium, skriver Fredrik Segerfeldt, aktuell med boken ”Den svarte mannens börda: nya perspektiv på kolonialism, rasism och slaveri”.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

När Christopher Columbus kom till Västindien i slutet av 1400-talet beskrev han människorna där som ”mycket vänliga” som ”inte vet vad ondska är”. Det var en sanning med modifikation. För just då höll en folkgrupp på ett besegra en annan, som i sin tur tidigare hade trängt undan en tredje. På så sätt var spanjorerna bara en i raden av folkmördare som kom till Karibien.

Men Columbus var inte ensam i sin tro på den ädle vilden. I samband med den tidiga koloniseringen, där européer stötte på folkgrupper på olika grader av utvecklingsnivå, växte en diskussion fram om människans ursprungliga natur. Många undrade om dessa varelser var människor, om de i så fall var fullvärdiga sådana och dessutom hade en själ. Trots att många associerar ”den ädle vilden” med den franske 1700-talsfilosofen Jean-Jacques Rousseau använde han aldrig uttrycket. Det är i stället hans landsman, 1500-talsfilosofen Michel de Montaigne, man bör förknippa formuleringen med.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Även om den lever kvar har föreställningen om en ursprungsmänniska som levde i fridfull harmoni har fått sig några rejäla törnar på sistone. I själva verket var jägar-samlarsamhällen mycket våldsamma, I tidiga stamsamhällen var mord den vanligaste dödsorsaken och det förekom brutal krigföring redan för tio tusen år sedan.

Egentligen är det underligt att det främst var ”upptäckten” av Amerika som gav upphov till diskussionen om människans naturtillstånd, för där fanns några mycket avancerade samhällen. Mest berömda är de mytomspunna imperierna, Inka och Aztekerna.

Dessa två riken hade en hel del gemensamt. Bägge var aggressivt expansiva imperier som styrdes av en ärftlig krigarklass och med en kejsare som sågs som en gud eller halvgud. Bägge hade en dominerande religion med en klass av präster. De hade var sin fast etablerad huvudstad, något Spanien saknade vid denna tid. Båda imperierna var dessutom unga skapelser, med bara runt ett sekel på nacken. Och bägge styrdes auktoritärt. Bilden av fridfulla och harmoniska samhällen som levt i lugn och ro i evighet innan de vita dök upp är inte rättvisande. Den ädle vilden var varken särskilt vild eller särskilt ädel, åtminstone inte alltid.

Många har frågat sig hur två spanska äventyrare – Pizarro i Peru och Cortés i Mexiko, som för övrigt var sysslingar – kunde erövra två så stora, mäktiga och väletablerade imperier med arméer bestående av hundratusentals krigare och befolkningar på tiotals miljoner. Pizarro hade endast hundrasextioåtta spanska soldater medan Cortés styrka bestod av som mest ett tusen trehundra spanjorer.

Några av orsakerna var att amerindianerna saknade såväl hästar och stora hundar som hårda metaller och (mindre viktigt) krut. Patogenerna spelade också en roll, även på denna korta sikt. Och chocken över spanjorernas brutalitet och överlägsenhet när det gäller våld lär ha påverkat.

Men det förmodligen viktigaste i bägge fallen var att conquistadorerna hade stöd av andra amerindianer, som var mer än villiga att hjälpa till att kasta de styrande över ända. Både Inka- och Aztekriket var imperier som hade underkuvat miljontals människor från andra folk och rövat och stulit resurser och människor från dem.

Aztekriket styrdes av mexica, ett nomadiskt krigarfolk som hade kommit norrifrån och i början av 1400-talet börjat bygga upp ett imperium. Med terror upprättade de sin överhöghet över de andra folken i området och krävde skatt och tribut från dem.

Något som särskilt utmärkte aztekimperiet var omfattningen av människooffer. Tusentals människor fick se sina hjärtan skäras ut medan de levde och pyramiderna i huvudstaden Tenochtitlán dränktes av blod. Syftet — att sätta skräck i motståndarna — uppnåddes visserligen, men det skapade också ett oförvitligt hat.

Det var därför inte svårt för Cortés att hitta bundsförvanter i kampen mot aztekerna. Faktum är att på varje spansk soldat som genomförde den blodiga belägringen av Tenochtitlán gick det två hundra amerindianska. Utan hjälp från lokala krafter hade Cortés aldrig kunnat erövra detta norra Latinamerikas mäktigaste imperium. Spanjorernas allierade kunde inte veta att de skulle byta en sorts förtryck mot ett annat med mer långtgående konsekvenser.

Även Inkariket var en ny skapelse, som hade grundats när en stam i södra centrala Peru år 1438 besegrade en mäktigare grannstam. Imperiet expanderade snabbt och sträckte sig snart från dagens Chile ända in i dagens Colombia. Det var ett avancerat samhälle, en högkultur med miljontals invånare.

Precis som motsvarigheten längre norrut krävde de in skatt och tributer från de besegrade folken. De tillämpade också mänskliga offer i ritualer, både fiendesoldater som fångats i strid och barn som uppfostrats i just detta syfte. Men inte alls i samma omfattning som i Mexiko.

Man brukar säga att Inka var mindre aggressiva än Aztekerna och att rikets expansion ofta gick fredligt till. Det är delvis sant, även om den ofantliga armén kan ha påverkat i den riktningen: det är svårt att säga emot när det står tusentals beväpnade män utanför beredda att döda dig om du inte underkastar dig. Men faktum är att Inkas erövringar också var delvis mycket blodiga företeelser. Om det folk som armén stötte på inte erkände Inka som sin kejsare blev det krig, fiendens ledare och andra avrättades och befolkningen straffades utifrån hur länge striderna pågått. Det var därför inte förvånande att Pizarro, precis som Cortés, fick omfattande hjälp av amerindianer i sin erövring av Inkariket.

Sammantaget kan man alltså säga att den förenklade bilden av ondsinta och giriga vita européer som kom och erövrade stackars oskyldiga bruna människor inte är sann. Man skulle lika väl kunna reducera den spanska erövringen av de två imperierna till att de härskande byttes ut medan förtrycket och utsugningen fortsatte. Det fanns skäl till att de två centrumen i det spanska Amerika låg i just Mexiko och Peru. Genom att döda ledaren för imperiet kunde spanjorerna inte bara ta hans rikedomar utan även fortsätta att tvinga de infödda folken att förse dem med mat och tributer. Nästa steg var att ta kontroll över de existerande metoderna för att samla in skatt och – framför allt – tvångsarbete. Som ekonomen Ronald Findlay och ekonomhistorikern Kevin H O’Rourke skriver i boken Power and Plenty: ”I huvudsak ersatte både Cortés och Pizarro en styrande infödd elit med en spansk, som bägge levde på att utnyttja de underkuvade bönderna.”

Det finns ett grundantagande i diskussionen om erövringen av Amerika, och särskilt dessa högkulturer, om att det är mer fel av en europé att med våld och lurendrejeri upprätta ett utsugande imperium i Latinamerika, än när en amerindian gör samma sak. Det är ett underligt antagande. Visserligen kom spanjorerna från en annan världsdel, men såväl aztekerna som inka hade också de sitt ursprung på platser som var geografiskt avlägsna från åtminstone delar av respektive imperium. Det är inte mer fel när en vit människa begår omoraliska handlingar än när en brun gör det.

The post Myten om den ädle vilden first appeared on Opulens.

SYNERGI. “Gabriel García Márquez är en av de mest representativa ikonerna för denna algoritmiska synergi. Han behärskade till fulländning den lokala folkmusiken och lyckades med hjälp av algoritmer förvandla musiken genom att ge den en litterär struktur”, skriver Anna-Karin Gauding.

Det var den lokala musikens rytmer som gav näring och inspiration till den colombianske nobelpristagaren Gabriel García Márquez romaner. Journalisten och diplomaten J.G Cobo Borda kallar den colombianska musiken för en poetisk fusion av instrument från de olika urfolkskulturerna och från den svarta och europeiska befolkningen i landet. Han hävdar att musiken till slut genom sina utövare andas ren poesi.

Hur gjorde då García Márquez för att återskapa eller uppfinna ord från musiken som samtidigt är både sång och poesi?

Hans eget svar var att han gjorde det genom att öva sig i konsten att lyssna, i kombination med konsten att skriva. Två lärda musikkritiker hävdar till exempel att strukturen i Patriarkens höst är densamma som i Bela Bartoks tredje konsert för piano, något som förvånade García Márquez själv, som erkände att han medan han skrev mest av allt lyssnade på just denna konsert.

Nobelpristagaren från 1982 hävdade också att hans mest kända roman, Hundra år av ensamhet, var en ”vallenato” (colombiansk rytm) på 350 sidor medan Kärleken i tider av kolera mer liknade en ”bolero”. Vallenaton föddes i mitten av 1800-talet nära Karibbiska havet som ett sätt att kommunicera om vardagliga händelser bland lokala personer som bönder och herdar. García Márquez utgick från alla musikaliska uttrycksformer i Colombia, men framförallt från den nämnda rytmen vallenato.

För Gabo, som var García Márquez smeknamn, gav musiken rytm åt det han skrev och han erkände någon gång att han hade för vana att lägga till adjektiv som saknade betydelse, enbart för att läsaren skulle få behålla rytmen i berättelsen.

Det är här algoritmen kommer in. All mänsklig aktivitet styrs av rörelser, procedurer och mål, liksom alla våra handlingar; från den allra enklaste som att laga till en frukost till den allra mest komplicerade som att skapa en ny mjukvara, sker genom förutbestämda system eller algoritmer.

Algoritmer är en serie specifika lagar som gör möjliggör att vi utför aktiviteter genom kontinuerliga steg. Visuellt kan de framställas som flödesdiagram för att illustrera initiativ, projekt eller till och med vetenskapliga uppgifter. De tillämpas inom matematiken, fysiken och kemin, men också på områden som samhällsvetenskap och miljövetenskap.

Algoritmer är tvärvetenskapliga och kan alltså upprepas eller berikas från en vetenskap över till en annan, något som exempelvis kan tillämpas i ”översättningen” mellan musik och litteratur.

I musikalisk komposition tillämpas algoritmer för att organisera materialet som intervaller och rörelser, eller för att ta fram klart definierade instrument eller röster.

Inom vetenskapen och litteraturen råder idag en ny tendens att skapa speciella algoritmer för att producera böcker eller skriva romaner, dikter eller akademiska texter.

Gabriel García Márquez är en av de mest representativa ikonerna för denna algoritmiska synergi. Han behärskade till fulländning den lokala folkmusiken och lyckades med hjälp av algoritmer förvandla musiken genom att ge den en litterär struktur.

García Márquez inledde sin litterära bana med att lyssna på de i Colombia så typiska dragsspelsrytmerna. Han lyckades  ”översätta” det i colombiansk folkmusik emblematiska dragspelet till litteratur. Gabo lyckades med konststycket att göra den rytmiska röst som ackompanjerade dragspelet till berättelser som först blev kända i hans hemland Colombia, men som med tiden kom att erövra en universell läsekrets.

ANNA-KARIN GAUDING
info@opulens.se

The post Litteratur, musik och algoritmer first appeared on Opulens.

TRE BÖCKER. Viktoria Jäderling, Julia Svanberg och Maryse Condé

Åh Lunargatan av Viktoria Jäderling
Albert Bonniers Förlag (2017)

Melankolin över livets förgänglighet. Tragikomiken av att bara vara människa. Känslan av främlingskap inför det mest vardagliga. Det kan vara skrämmande att leva. Men tack och lov att man då kan borra ner sitt snoriga ansikte i mjuka bröst och att det finns varma kroppar att famna.

Debutanten Viktoria Jäderlings femton noveller är spretiga och svårfångade. Samtidigt löper en röd tråd genom dem alla vare sig de handlar om njutningen av jakt och blod och bränna upp hela jävla skogen eller kroppsvätskor, menscyklar, barnlöshet och sexiga underkläder. Att det här är en skönlitterär debut är svårt att ta in – de vassa novellerna vittnar om en erfaren penna. Det märks att Jäderling är rutinerad i sin gebit som både litteraturkritiker och tidskriftsredaktör.

I Sången om lögnen frågar Malek sin flickvän Susanne om det är upprörande att någon ljuger. Jag tänker på min egen dotter som liten. Att hon storljög så ofta att det blev hennes sanning. Som när hon på förskolan gråtandes berättade att mormor var död (vilket hon fortfarande inte är) och gjorde det så bra att personalen beklagade sorgen när jag kom för att hämta henne. “Men visst är det lustigt att barn, som man betraktar som mer äkta än alla andra, är de som oftast hittar på?” säger Malek och fortsätter: “Man måste nog ljuga för barn (—). Att ha barn är ett enda långt experiment som inte har något med någon sanning att göra. Man skapar sin egen sanning, sin egen melodi.”

Jäderling är en fena på språkets melodier, hur det som sägs och inte sägs överförs och tolkas. Dolda undertexter ligger hotfullt och ruvar i det vardagliga chimära. I Kennedy High berättar en tjej om sitt år som utbytesstudent i USA med all den självupptagenhet en tonåring någonsin kan uppbåda. Hon har precis lärt sig använda sin kropp som ett vapen: “Alla har en superpower och den här är min. Jag lägger ner mycket känsla och stil i den, kärlek och hat och hämnd, men mycket oskuld också.”

Barnlöshet, blod, tårar och snor återkommer i flera noveller. Det är Ebba som, i En gammal spetsbody, sitter på en bar med barndomskompisen Gunnar. Han, som en gång stod svartsjuk bakom köksgardinen och stirrade på Ebba och Martin när de blottade sig för grannarna, är numera lycklig trebarnsfar. Hon, däremot, genomgår menscykel efter menscykel utan den “magiska kärleksaffär” ett barn innebär. Och det är tungt att läsa hur Hild och Simo förgäves kämpar med att bli med barn i Oförklarligt barnlös: uppföljning av en ofullbordad graviditet.

Mitt i allt det elände det innebär att vara människa finns något bitterljuvt över att finnas till. Det går att gilla läget, peka finger åt alla hjärnspöken och skratta krampaktigt långt ner i strupen åt föräldrar “så missnöjda ända in i märgen”.

Candelarias hus av Julia Svanberg
Albert Bonniers Förlag (2017)

Det här är en historia av en äventyrare med drömmar om ett annat liv än den svenska småstadens. Författaren Julia Svanberg växte upp i Karlshamn men packade ryggsäcken så fort hon slutat gymnasiet. Hon åkte till Kuba, Peru, Ecuador och slutligen till Colombia. Här slog hon sig ner på landsbygden med sin lille son, blev kvar i flera år och anpassade sig i mångt och mycket till det hårda liv som de flesta småbönder och daglönare i Colombia lever. Hon odlade kaffe, startade bloggen Mammas Machete och debuterade 2014 med kortromanen Varför kom du hit?

I Candelarias hus berättar Svanberg i skönlitterär form om den här tiden, komprimerade till ett år; om kaffeodling, vattenbrist, korrupta poliser och gemenskap.

Det börjar dramatiskt. Ellen, hennes colombianske man och deras femårige son kör på krökta vägar längst med bergstup, urskogar och vattenfall i sin skruttiga bil. Plötsligt ser de att jeepen, som nyss körde om dem, står parkerad över körbanan. De bromsar häftigt och motorhuven knycklas ihop mot klippväggen. Beväpnad polis trycker upp dem mot bilrutan, visiterar dem och skriker men blir på bättre humör när de får se Ellens Schengenpass. Efter ett besök på den lokala sjukstugan (de får naturligtvis gå före i kön eftersom de kan betala) är de framme i byn. Här bosätter sig Ellen och sonen i den avlidna kaffeodlerskan Candelarias hus.

Svanberg är bra på miljöbeskrivningar: det smakar sockerrörsmjöd, surrar eldflugor och stinker bränt plast om boksidorna. Och hon skriver med patos och stort engagemang. Om hur byborna bränner mensbindor och plastförpackningar eftersom det inte finns någon sophantering, hur boskapsföretaget “De Jävla Korna AB:s” mark är frodig och grön medan byns åkerlappar torkar och vattnet sinar. Om att en liten flicka dör av diarré på grund av det smutsiga vattnet, hur unga pojkar rekryteras av militären. Och så vidare.

Det är ett eländigt liv och jag förundras över att Ellen blir kvar. Men så har hon ju också privilegiet att kunna åka hem om hon vill. Hon är en hippie som under en kort tid delar glädje och sorg med byborna. Det går kanske att ironisera över detta (västerländsk romantiserad civilisationskritik?) men varför det egentligen? Julia Svanberg har skrivit en berättelse om medmänsklighet. Och det är bra nog. 

Célanire av Maryse Condé
Leopard förlag (2017)
Översättning: Kristina Ekelund

1901 kommer den undersköna Célanire Pinceau från Frankrike till Elfenbenskusten, utsänd från Apostlasystrarna för att leda en missionsskola. Hennes hudfärg är kolsvart och hennes hår långt utan afrolockar, uppsatt i en raffinerad frisyr. Hon bär dyrbara klänningar i europeiskt snitt, är så självsäker och utmanande att folk både räds och imponeras. Runt halsen bär hon ständigt en scarf som för att dölja något. Ett fasansfullt ärr? Vem är hon?

Ryktena snurrar. Hon blev halshuggen som barn säger somliga. Hon kan vara besatt av onda andar. Hon förför alla runt omkring sig, de blir hennes lydiga redskap. Missionsstationen, som förr var så nedgången, blomstrar under Célanires ledning. Fattiga barn tas om hand och förtryckta kvinnor söker sig dit och uppträder plötsligt som om de ägde sig själva. Den franske guvernören blir handlöst förälskad och när hans hustru dör blir Célanire hans nya maka.

När guvernören får en tjänst i Guadeloupe flyttar de dit, till platsen Célanire lämnade som 10-åring efter dramatiska omständigheter. Vad hade egentligen hänt? Också här tar Célanire makten över människorna hon omges med. Hon beter sig ömsom som en välgörare, ömsom som en hämnerska. Trots all mystik är det tydligt att hon är där för att göra upp med sitt förflutna.

Inspirationskällan är enligt Maryse Condé själv en tidningsnotis från 1995 om en baby som hittades med halsen avskuren på en soptipp på Guadeloupe. “Över hela landskapet skenade fantasin iväg. Min, liksom andras”. Det är en historia om våld och övergrepp i kolonialismens namn, det är ett starkt kvinnoporträtt där huvudpersonen tillåts vara både skurk och hjältinna, både farlig och sexig men utan de patriarkala föreställningarna om en femme fatale. Det är också en berättelse grundad i den magiska realismen som, liksom i den moçambikiske Mia Coutos och i chilensk-amerikanska Isabel Allendes historier, blandar vardagliga händelser med övernaturliga inslag, ofta med politiska glasögon.

Célarines resa genom olika kontinenter liknar den som hennes skapare gjort. Condé är från Guadeloupe, studerat i Paris och har levt och arbetat i bland annat Guinea, Senegal och USA. Hon anses vara en av den karibiska litteraturens främsta författare och är numera professor i litteratur vid Columbia University i New York.

Jag konfunderas av denna gåtfulla historia. Tidvis hänger jag inte med i pendlingen mellan magi och verklighet och tyvärr har den en tendens att gränsa över i det banala. Kanske för att Célarine är ett så uppenbart objekt, betraktad utifrån. Vem är hon egentligen?

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Om kroppsvätskor, kaffeodling och gåtfullhet first appeared on Opulens.