AUKTION. Två Picassomålningar kommer att säljas av auktionsverket Christie’s i New York i november. Den ena har funnits i privat ägo i över 60 år och gör sitt första framträdande på auktionsmarknaden.

“Hukande kvinna i turkiska kläder” (“Femme accroupie au costume turc”), som Christie’s uppskattar vara värd motsvarande 175–265 miljoner kronor (20–30 miljoner dollar), har funnits i en familjs privata samling sedan 1957, bara två år efter det att den målades.

Oljemålningen är ett av många porträtt som Pablo Picasso målade av sin andra hustru Jacqueline Roque. En liknande målning med samma namn såldes 2007 via Christie’s för 30 miljoner dollar.

De båda Picassomålnigarna som nu går under klubban utgör en del av vad som kallas “Stella collection”, som även innefattar verk av Joan Miró, Marc Chagall, Henri Matisse, Georges Braque och Max Ernst. Samlingen har funnits i en och samma familjs ägo under tre generationer.

Auktionerna genomförs den 8–12 november.

TT NYHETSBYRÅN

The post Två Picassomålningar under klubban i höst first appeared on Opulens.

KONSTSENSATION. Nyligen såldes ett digitalt konstverk för drygt 500 miljoner kronor. Den nyheten publicerade vi i lördags. Idag kommenterar Ida Thunström den spektakulära händelsen.

Det finns nog roligare saker att bli påmind om än hur kapitalismens långa fingrar är framme och petar i ungefär allt. Maktlösheten inför detta faktum behöver dock inte vara helt förlamande, utan kan istället få en spännande synvinkel ur vilken vi kan vrida och vända på samtidens egenheter.

I 13 och ett halvt års tid har den amerikanske grafiske designern Mike Winkelmann, mer känd som Beeple, varje dag skapat en bild. Dessa har nu satts ihop till verket Everydays: The First 5000 Days, och sålts av det anrika auktionsverket Christie’s för över 6 miljoner dollar. Helt digitalt, med hjälp av en teknik kallad NFT, som fungerar ungefär som kryptovalutan Bitcoin. Jag är inte helt insatt i de tekniska detaljerna, men det hela går ut på att ett digitalt verk inte ska kunna laddas ned av vem som helst, utan bli unikt för den som köper det. Få en digitalt registrerad ägare.

Är det här banbrytande? Oklart. Dennis Dahlqvist (konstkritiker på SVT) tror att saken är en övergående hajp, och jag är benägen att hålla med honom. Som så mycket annat på internet stiger allmänhetens intresse upp och ned i vågor. Svallar fram och tillbaka och visar sig då och då, för att till slut sköljas upp på en strand. På en öde ö någonstans, högst perifert. Men, det här är ändå internet, och den ön har för länge sedan vuxit till att utgöra en hel parallell kontinent. Den spolar man inte bort så lätt. Frågan om huruvida kryptovaluta kommer att få reellt fäste i konstvärldens maskineri är därför avhängigt hur den parallella kontinenten hanteras i allmänhet.

I en tidigare krönika (15 februari) funderade jag över svårigheten att sätta fingret på var ett digitalt konstverk egentligen existerar. Det är tämligen komplicerat att definiera och lokalisera förkroppsligandet av det som till sin natur är den raka motsatsen till fysiskt material. Den kapitalistiska industrin driver, eller är åtminstone djupt förankrad i, konstverket som unikt objekt. Och konsten blev kanske lite väl abstrakt det senaste året. Självklart måste den alltså finna ett sätt att komma undan pandemins krav på immaterialitet, och kreativiteten som kommer sig av ekonomiska ambitioner är, tycks det, outsinlig. Kanske har man nu funnit en fungerande metod? För pengar i sig är en slags materialisering. Även för immateriella pengar kan man köpa mat. Det kan alltså vara så (enkelt), att ett verk existerar när någon betalar för det. Och så länge immateriella pengar är verkliga, är digitala bilder påtagligt existerande när de får ett ekonomiskt värde. Ett digitalt konstverk materialiseras i sin egenskap av köpbar vara. Även när pengarna är lika immateriella som bilderna. Eftersom det går att handla verkliga saker med immateriella pengar.

Ungefär samtidigt har man på Göteborgs Konstmuseum ägnat sig åt att konservera äldre konst, och helt oväntat funnit ett extra Kurt Schwitters verk, lite som en bonus. Ett tidigare okänt (förmodat oavslutat) kollage dök upp på baksidan av den viktiga 1900-talskonstnärens självporträtt. Om man vänder lite på saker och ting kan man alltså hitta riktiga skatter, och det kan också vara värt en slant.

Everydays: The first 5000 days gick till slut för 69 346 250 dollar. Det behövs nog inte så många fler dagar där. Bra jobbat Beeple, uppriktiga gratulationer. Men det känns olustigt att se videoklippet på Christie’s hemsida, som främst visar glädjen och förvåningen hos familjen Winkelmann när auktionen avslutats (online) och det mastiga slutpriset klubbats. Det är som att se en familj vinna på lotto. Inte riktigt rätt kontext för det, anser jag. Då har jag lite mer sympati för lotterivinsten Göteborgs Konstmuseum erhöll när de tittade närmre på det där verket av Schwitters från 1947.

Det är alltså inte särskilt förvånande att jag först råkade läsa fel på Christie’s hemsida där de beskriver Beeples bilder: I meningen ”…his visionary and often irreverent digital pictures…” misstog jag ”irreverent” för ”irrelevant”. Hoppsan.

The post När konsten blir lika immateriell som pengarna first appeared on Opulens.

KONSTMARKNAD. “Jag kan tänka mig att många som ställs inför hans tavlor nog tycker att det är snarlikt vad en arg och vildsint femåring som släpps lös bland färgburkarna i lekskolan brukar klara av”, skriver Ivo Holmqvist i första delen av  Anteckningar från Amerika. 

Amerikaner skuldsätter sig som aldrig förr, läser jag i The New York Times: ”Americans are borrowing more than ever, signaling optimism and possible risks.” Måtte inte riskerna ta kål på optimismen. Inflationen just nu på den inhemska konstmarknaden tycks hursomhelst astronomisk, och utbudspriserna hos de stora auktionshusen verkar för en skeptisk bedömare alldeles förryckta. Nu senast kommer några verk av Jean-Michel Basquiat under klubban på Sotheby’s i New York. Om man vill buda på hans stora målning Untitled från 1982 får man starta på svindlande 60 miljoner dollar. Det är ett argt ansikte som ser ut att ha kommit till i våldsam fart. Han dog fem år senare av en överdos, 27 år gammal, och hade då bakom sig bara en handfull år som konstnär.

Den obetitlade målningen är inte olik den graffiti man ser längs spåren när man tar tåget ut från Köpenhamns Hovedbanegaard, och det var som en rebellisk målarkludd på andras husväggar han började. I början av åttiotalet kunde man köpa hans teckningar för femtio dollar styck medan målningarna var dyrare, men fortfarande överkomliga. Några samlare köpte hans stora Poison Oasis för 3 500 dollar 1981, och en annan snappades upp för 19 000. Redan artikelrubriken om detta i New York Times vittnar om en lätt skeptisk inställning till den våldsamma haussen: ”It´s Basquiat´s (Latest) Moment, but Will It Last?”. Man förklarar att de som samlat på hans konst inte gör sig av med den, utbudet är därför mycket begränsat. Dock väntar just nu sexton av hans verk på att bli sålda på kvällsauktioner hos Sotheby’s, Christie’s och Phillip’s. Jag kan tänka mig att många som ställs inför hans tavlor nog tycker att det är snarlikt vad en arg och vildsint femåring som släpps lös bland färgburkarna i lekskolan brukar klara av.

Det är annorlunda med ett annat konstverk som såldes hos Christie’s i måndags kväll, som inledning på konstsäsongen av impressionister och moderna mästare, och som inbragte 57,4 miljoner dollar. Det skulle förstås vara intressant att få veta vem köparen var som hade så djupa fickor. Det är en vacker skulptur från 1913 av rumänen Constantin Brancusi, La Muse endormie. Vad han själv fick för det en gång i tiden framgår inte. Det gör inte heller verkets proveniens. Men priskurvan är brant också för hans konst, som framgår av följande. När Moderna Museet fick chans att köpa hans Den nyfödde II blåste det upp till storm eller i varje fall styv kuling på debattsidorna i svenska tidningar. Den skulpturen hade tillkommit 1919–21. Fem år senare hade den förvärvats av Rolf de Maré, den legendariske ledaren för Svenska baletten i Paris (om honom sägs mycket i Ann Edelstams nya bok om Jean Börlin, Den dansante dandyn). Vad han gav för detta verk i marmor vet jag inte, men han behöll den i fyrtio år.

Skulpturen är mycket elegant, till form och storlek ungefär som ett rejält strutsägg, och det kom också nästan genast att kallas ”Ägget”. Många gjorde sig lustiga i spalterna över konstifik modern konst, och ännu fler ansåg att man inte borde ödsla statliga pengar på sådana obegripligheter. Så blev det inte heller, det var Moderna Museets vänner och en handfull privata donatorer som bekostade detta framsynta inköp, bland andra ballerinan Carina Ari från Svenska Baletten och bokförläggaren Gerhard Bonnier.  På  museets hemsida kan man läsa att “huvudets äggform kan förstås som en metafor för livets mysterium.” Ja, så är det kanske – hursomhelst är det trevligt att Brancusis Den nyfödde II hamnade i Stockholm (den förstfödde finns på Philadelphia Museum of Art). Och priset den gången? 80 000 kronor, att jämföra med den halva miljard som hans sovande musa gick för i New York häromdagen. Snacka om överhettning!

Basquiats målning utan titel gick långt över utropspriset. En japansk miljardär ropade in den för 110 miljoner dollar. Hur många undernärda barn i Afrika skulle kunna vaccineras och få en årsranson av välling för den summan? En miljon, två, eller många fler än så?

A Basquiat Sells for ‘Mind-Blowing’ $110.5 Million at Auction

The post Överhettad konstbörs first appeared on Opulens.