TURBOBRÄNSLE. ”Det som händer nu är turbobränsle för SD. Dess kronprinsessa Jessica Stegrud har visat att hon just är en nyttig idiot,” skriver Lars Thulin.

Det som hände i Bryssel där en islamistisk terrorist dödade två slumpvis utvalda fotbollsfans samt Hamas attack mot Israel visar terrorns verkliga ansikte. Dess huvudmål är inte dödsoffren och förstörelsen i sig. Huvudmålet är att skapa skräck, hat och splittring. Och se till att de känslorna sprids. Terroristerna låtar alltså oss vanliga medborgare utföra deras jobb.

Det är vi, som chockade av ofattbara grymheter, underhåller hat och splittring. Vi blir det som kallas nyttiga idioter, alltså personer som går fiendens ärenden utan att fatta det.

Hur går det till?

Att skydda och försvara våra närmaste och den flock vi tillhör är den inställning som fick oss att överleva på som art på savannen i Östafrika för drygt 200 000 år sedan. Så terroristerna spelar därför på grundläggande egenskaperna i vårt DNA.

Vi slår tillbaka mot attacker utifrån. För att inte tvivla på det rättfärdiga i detta, måste motståndaren demoniseras, göras till djävulen själv. Allt måste koka ner i ”det är hen eller jag”. När vi sitter vid ett skrivbord i ett tryggt land, mår bra och känner oss skyddade, kan dessa reaktioner tyckas fel och helt ociviliserade. I ett krisläge när vårt och andras liv bokstavligen tycks stå på spel reagerar vi ändå så. Det visar all erfarenhet. Vårt nedärvda beteende styr.

Detta urgamla manus har den islamistiska terrorn tagit till sig. Precis som alla andra terrororganisationer genom historien. Och nu i Bryssel och Gaza. (Jag tar inte ställning till Israels vedergällning. Men konflikten inleddes med en våldsam terrorattack från Hamas, det går inte att komma ifrån. Samt att Hamas givetvis visste vilket Israels svar skulle bli och hur det skulle drabba de civila i Gaza.)

Så, vad blir effekterna även i ett land som Sverige? Jo, just en ökad misstänksamhet mot muslimer, rädsla och kanske hat. Och vi sprider dem, medvetet eller omedvetet. Reaktionerna är oundvikliga. Precis som Gazabornas känslor inför israelerna. Därmed gör vi alla terroristernas jobb.

Jag tänker på alla invandrare i det radhusområde i Skärholmen i södra Stockholm där vi bodde i nästan 40 år. Många kom från länder runt östra Medelhavet samt Mellanöstern. De som bodde i området hade till stor del lyckats i sitt nya land. De kunde köpa eget hus i det som är förortens gräddhylla, de slet på sina jobb och de flesta av deras barn var mycket välartade. De hade ofta mycket hårda krav på sig att lyckas i skolan. Många av dem gick i så kallade fina skolor, långt från bostadsorten.

Flera av familjerna kom från muslimska länder och behöll en del av den kulturen. Hur många som var aktiva utövare av islam vet jag inte, men en del var det.

Nu lider jag med dem. Självklart känner också de sig misstrodda, illa sedda, ibland kanske till och med hatade av etniska svenskar. Många av dem är säkert noga med att tala om att de inte står bakom det som hänt. För de är oroliga för att på minsta sätt buntas ihop med terrorister. Detta i sin tur gör att de själva blir på vakt mot svenskar. Sluter sig närmare sin egen grupp, sin egen flock. Den reaktionen gör att rädda etniska svenskar får vatten på sin kvarn. Och så vidare

Detta är terrorns verkliga slagfält.

Följden av många terrordåd blir oundvikligen att samhället försöker skydda sig med repressiva lagar: övervakning, visitationszoner, oerhört restriktiv invandring. För varje någorlunda demokratisk regims första uppgift är att skydda medborgarna. Det gäller oavsett religion, kultur och språk. De styrande måste visa handlingskraft, om inte annat för att legitimera sin makt. Åtgärderna ger terroristerna vatten på sina kvarnar. Därmed är den livsfarliga nedåtgående spiralen igång.

Vad ska vi göra för att bryta den? Den dystra slutsatsen är att förtroende byggs upp långsamt och mödosamt. Men raseras  med samma hastighet som glöden på en tänd stubintråd.

Någon quick-fix finns inte. Rädslans reaktioner kan vi inte stoppa. Att förneka dem är tvärtom farligt. Däremot kan vi försöka stoppa demoniseringen av ”de andra”. För den pågår ständigt, även när akuta situationer inte råder. Vi måste se människor och inte bara grupper. Och fatta att demoniseringen inte löser problemet utan skapar det.

Då blir det även lätt att se vilka som tjänar på rädslan, splittringen och demoniseringen. Det finns givna vinnare – extrema politiska grupperingar. Som SD och liknande politiska rörelser samt Hamas och dess terroristkolleger världen över.

Det som händer nu är turbobränsle för SD. Dess kronprinsessa Jessica Stegrud har visat att hon just är en nyttig idiot. Genom att påstå att förre statsministern Reinfeldt minsann är medskyldig till det hela och därför inte ska ha polisbeskydd.

Nuvarande statsminister Kristersson, som är partikamrat med Reinfeldt, sade bara att uttalandet är ”omdömeslöst”. Den kommentaren kan i styrka jämföras med pipet från en kastrerad mus. Allt detta visar i blixtbelysning vilket parti som styr Sverige. SD:s agenda, världsbild och argumentation har tagit över i Rosenbad. Terroristerna jublar.

The post Vi blir alla terroristernas hantlangare first appeared on Opulens.

SUNKIG KVINNOSYN. Jag tror inte att det vore någon överdrift att hävda att det florerar mer sunkig kvinnosyn inom SD än i de andra riksdagspartierna, skriver Myra Åhbeck Öhrman apropå den senaste skandalen som drabbat partiet.  

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Ännu ett EU-val. Ännu ett strategiskt backande från partiets uttalade mål. Allt för att vinna fler röster. Ännu en medvetet provokativ tunnelbanekampanj.

Det Sverigedemokratiska maskineriet tuggar på, och tre års daglig granskning har gjort mig avtrubbad.

Ännu en toppolitiker som i hemlighet bandat sina kollegor i utpressningssyfte. Ännu en tafsande gubbe med makt. Ännu ett övergrepp som fått hända utan att någon reagerat.

Jag tror inte att det vore någon överdrift att hävda att det florerar mer sunkig kvinnosyn inom SD än i de flesta andra riksdagspartier. Inte för att de andra är bra — maktpositioner har en tendens att attrahera typer utan respekt för andras personliga integritet — utan för att SD inte ens verkar låtsas göra något åt det.

Kristina Winberg utesluts för att hon anses vara illojal mot partiet. Det ska enligt uppgift hänga ihop med att hon kontaktat media med en anklagelse mot deras förstanamn Peter Lundgren om övergrepp.

Sverigedemokraternas krishantering för sånt här börjar vid det här laget uppvisa ett ganska tydligt mönster.

2013 fick två politiker lämna sina poster efter anklagelser om övergrepp. Båda har sedan dess återvänt till Sverigedemokraterna.

2016 avslöjade Expressen att anklagelser mörkats av partiet. I den interna säkerhetsrapporten beskrivs de kvinnliga vittnena med ord som “väldigt klängig”, “berusad” och “omoraliskt leverne”.

2017 gick politikern Hanna Wigh ut och berättade om att också hon utsatts för övergrepp, och att hennes rapporter ignorerats av partiet i flera år. Hon valde själv att bli politisk vilde.

Det är lätt att tro att det är där det främsta beviset för deras kvinnosyn finns. I organisationens sätt att hantera sexuella missförhållanden, eller snarare att inte hantera dem. Att göra sig av med personerna som vittnar om dem, som gör sig obekväma, på bästa sektmanér.

Historierna om hur manliga politiker utnyttjar kvinnliga kolleger och hur deras vittnesmål alltid verkar avfärdas, är onekligen en del av bilden. Men bara en del av den.

För att få ett grepp om SD:s kvinnosyn och förstå vad som leder till dessa uppmärksammade fall så måste vi också räkna in allt annat. SD-toppars kvinnoföraktande inlägg från anonyma konton. Politiker som kallar övergrepp för “skitsaker”, uppmuntrar till sexköp i Thailand och tycker att misshandlade kvinnor behöver ta mer ansvar.

Eller varför inte att Kristina Winbergs högra hand i Bryssel, Joel Ankar, avslöjades med att ha skrivit saker som att feminismen är en “horifiering” av samhället och att “slynor” som gör abort själva förtjänar att bli aborterade. Lägg till detta formuleringar som signalerade rasism och judehat.

Då tog Kristina avstånd, men samtidigt försökte hon och resten av partiet förhala petningen av Ankar. Först efter en längre tids påtryckningar från media och ursäkter om att hon inte “kunde” göra sig av med sin medarbetare, fick han slutligen gå.

Är Winberg ett offer för partiets kvinnohat, eller är hon en del av det?

Jag skulle hävda att hon är både och.

I det inspelade samtalet som Winberg av allt att döma sparat för att kunna använda emot partiet vid behov, säger hon att hon “inte vet varför hon inte ingrep” när hon såg kollegan Lundgren tafsa på den utsatta kvinnan.

Jag vet varför hon inte ingrep. Det är av samma anledning som det inte förvånar mig att Lundgren säger att han och kvinnan ska gå ut och bemöta anklagelserna tillsammans.

Det är nämligen så att deras karriärer bygger på de fallna kropparna av andra som dumpats av partiet när de gjort sig obekväma. Det rör sig om saker som att se övergrepp hända utan att ingripa, höra om sin anställdas kvinnohat men inte agera, att spela in en kvinnas vittnesmål men välja att cyniskt spara det tills det kan gynna en själv.

Något är ruttet i partiet SD, och det är betydligt större än en enskild tafsande gubbe.

The post Något är ruttet i partiet SD first appeared on Opulens.

UTSPEL. Theresa May har gjort ett utspel som leder tankarna till den trångsynthet som vi förknippar med Donald Trump. Ivo Holmqvist kommenterar saken.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Winston Churchill bar ibland plommonstop, annars är det sällsynt att Storbritanniens premiärministrar har något på huvudet när de fotograferas. Men det verkar dags för Theresa May att dra på sig en blå-vit-röd keps (eller narrkåpa) med devisen ”Make Britain Great Again”, efter känt trångsynt mönster västerifrån. I måndags gjorde hon i ett tal till brittiska företagsledare klart att i framtiden ska folk från kontinenten inte tro att de är förmer (hon känner förstås inte till Sandemoses Jante, men tanken är densamma): ”Det kommer inte längre att vara på det viset att EU-medborgare, oavsett vad de har för kompetens eller erfarenhet, kan tränga sig före i kön och gynnas på bekostnad av ingenjörer från Sydney eller programutvecklare från Delhi.”

Washington Post rapporterade om detta under rubriken ”Bad Manners”, och man kan nog hålla med om att det var dålig stil att antyda att kontinentaleuropéer tar för givet att de ska ha förtur framför australiska ingenjörer och indiska datautvecklare (och Guy Verhofstadt protesterade genast harmset från Bryssel). Jag är inte insatt i hur samväldet fungerar men tror nog att australier, kanadensare, nyzeeländare och så vidare redan nu får behålla sin plats i kön utan att bli förbisprungna av framfusiga européer.

Svenskar är bra på att köa, det ingår i vår uppfostran att lära oss att i alla sammanhang snällt vänta på vår tur, med eller utan kölappar. Fast ibland skulle det nog vara bra med lite vassare armbågar. När vi tålmodigt väntade på bussen i Israel kom vi oftast i god tid och var därför först i kön. Men när den sedan kom blev vi ständigt omkullsprungna och hamnade ofelbart sist, med risk att inte komma med. Men det där var länge sedan, kanske har det hunnit ändra sig där. Om inte, så får de väl ta hjälp av Theresa May…

The post Om att tränga sig före i kön first appeared on Opulens.