KONSTUTSTÄLLNING. I sin nya konstutställning Invisible Line uttrycker den internationellt hyllade konstnären Chiharu Shiota teman som dödlighet, minne samt livets mystiska sammankopplingar. 

Invisible Line av Chiharu Shiota
ARoS Aarhus Kunstmuseum, Århus, Danmark
Utställningen pågår t o m 16 april

Nu i vår går det att se verk av den japanska konstnären Chiharu Shiota på konstmuseet ARoS i Århus, Danmark. Shiota är en internationellt hyllad konstnär och hennes konstverk har visats på ett flertal internationella institutioner såsom Queensland Art Gallery of Modern Art (2022) och Mori Art Museum (2019).

Invisible Line presenteras i sex större installationer som ger  åskådarna en inblick i Shiotas trådvärldar. Utställningen speglar Shiotas långvariga intresse för dödlighet, minne och livets mystiska sammankopplingar genom de osynliga linjerna som vävs av erfarenheter.

– Utställningen är intensiv, kraftfullt personligt, kompromisslös, övertygande och omfattar det universella genom det särskilda. Shiotas verk utforskar livskraften som sträcker sig mellan människor, händelser och upplevelser, säger Rebecca Matthews, museichef på ARoS i samband med utställningen. 

– Det finns spänningar överallt i hennes arbete. Samt ett lugnt centrum. Vi är mycket glada över att få presentera flera olika aspekter av Shiotas oeuvre hos oss.

Invisible Line uppmärksammar Shiotas ofta ödmjuka men alltid kraftfulla teckningar och målningar. En av Shiotas installationer – Last Hope (2022) – behandlar fenomenet förundran och är tänkt att höja åskådarnas humör. Och en av hennes sårbaraste – Light in the Darkness (2018) – förmedlar Shiotas kamp mot smärtan, förlusten och sorgen som uppstår under det trauma som en cancerbehandling innebär.

Chiharu Shiota är en japansk performance- och installationskonstnär född 1972 och uppvuxen i Osaka. Shiota, som är utbildad i Japan, Australien och Tyskland, sammanväver materialitet och psykets uppfattning av rummet med att utforska idéer som rör den fysiska kroppen. Det rör sig således om personliga berättelser om minne, territorium och alienation samt liv, död och relationer.

Hon är numera baserad i Berlin men håller konstutställningar världen över. Shiota har åtta utställningar under våren 2023 i bland annat USA, Italien och Indonesien.

Hennes konstverk fokuserar på att väcka känslor genom att sammanbinda vanliga föremål som skor, nycklar, sängar, stolar och klänningar och låta dessa ingå i enorma trådstrukturer. Hon utforskar känslor av ”närvaro i frånvaron” med sina installationer, men känslor presenteras också i skulpturer, teckningar, performancevideor, fotografier och dukar.

The post Chiharu Shiotas trådvärldar visas i Århus first appeared on Opulens.

KONSTMUSIK. Ända sedan de konstnärliga ledarna Anna Berit Asp Christensen och Anne Marqvardsen tog över Sporfestivalen 2007 har de drivits av idéer om öppenhet och inkludering. Samtidigt har dessa strävanden inte överbetonats. Konsten är i fokus. Resultatet är att Spor sedan ett decennium är Nordens främsta festival för ny konstmusik. Andreas Engström tog tåget till Århus.

Sporfestivalen odlar ofta specifika teman. Ibland explicit, men genom den gedigna kurateringen, där internationellt perspektiv förenas med det danska – rent av med ett lokalt fokus på Århus – finns också tematiska underströmmar. Detta blev särskilt tydligt i årets något smalare version av festivalen, där ett tema var det personliga eller självbiografiska.

Tonen slogs direkt an i Christian Winther Christensens kammaropera Eating a Man. Denna hade premiär i en första version på Spor 2009 och kretsade då kring en ritual att äta en människa för att på så vis låta denna leva vidare efter sin död. Sedan dess har tonsättaren bildat familj och denna levnadssituation utgjorde i den nya versionen en utvidgad fond där en snabbuppspelning av familjens filmade vardag kring mat- och arbetsbordet ställs mot det sceniska i form av sångerskan Clara Stensgaard, mamman i familjen. Genom denna dubbelexponering skapas en sällsam reflektion kring tid, förgänglighet och kanske uppoffring för den andra eller sin nästa. Allt är tonsatt med Winther Christensens typiska subtila klanger och musikaliska motiv.

Det självbiografiska spåret fortsatte med ackordeonisten Andreas Borregaard. Hans förmåga att förenas med sitt instrument och ge det en amorf karaktär kom fram i Louise Alenius stycke Relationer. Ändå var det i tonsättaren Philip Venables och regissören Ted Huffmans verk som berättandet blev direkt personligt. Utifrån intervjuer med Borregaards mor återgav ackordeonisten i tal och spel berättelser om sig själv. Borregaard erövrade scenen, berättade och lät samtidigt instrumentet andas, pulsera, bli del av hans kropp och bilda narrativa underströmmar.

Ofta är det tonsättare som porträtteras av en ensemble. Denna relation var nu omvänd i vad som beskrevs som en porträttkonsert av den danska trion NEKO3. Det var dock frågan om ett i högsta grad abstrakt porträtt som i mångt och mycket byggde på den uppsättning föremål som den slagverksorienterade ensemblen förfogande över. Bidragande till den fina helhetsupplevelsen var också personligt utformade sceniska lösningar med förflyttningar i rummet.

Med denna outtalade festivaltematik kändes den norske tonsättaren Trond Reinholdtsen som självskriven. Jag vet jag inte för vilken gång i ordningen jag upplever en ny del i Reinholdtsens pågående allkonstverk The Norwegian Opra, där han själv står bakom hela konceptet. Inte heller denna gång blir jag klokare över vad han tycks vilja säga. Missförstå mig nu inte. Denna mix av operahandling på film kommenterad av aktörer i konsertlokalen är kul. Det är groteskt, burleskt, humoristiskt; en skruvad blandning av Monty Python och knasigt barnprogrammen från 70-talet, med operamytologi som fond som kryddas med tyska glosor för det lilla extra. Kritik av en genre? Dekonstruktion som dekonstruktion? Eller vill Reinholdtsen bara ha kul? Jag tror på det senare och kul är det.

Jag ska inte påstå att jag blev besviken eftersom mina förväntningar knappast var högt ställda. Men nog blev jag förbryllad över naiviteten och den oförskräckthet med vilken Eva Reiter och den belgiska ensemblen Ictus hoppat på detta med avkolonialisering. Jag kan informera svenska läsare om att detta är sedan 3-4 år det kanske hetaste temat inom samtidsmusiken i Europa och som sätter djupa avtryck i festivalprogrammen. I en musikalisk föreläsning – lecture/performance som det ibland kallas – berättas om sydamerikansk barockmusik, kontinentens ursprungliga invånare och kolonialmakternas övergrepp. På det stora hela var det välgjort och effektivt i föreningen av text, nyskrivet och barock, därtill utsökt framfört av Ictus. Samtidigt undrar jag om inte delar av föreläsningen, framför allt när publiken mot slutet instrueras i dekolonialt agerande, var lyft ur en framgångsrik projektansökan. För framgångsrik måste den varit då detta var upptakten till en turné som sträcker sig över andra europeiska festivaler som är med i det dekoloniala nätverket Sounds Now. Men för att återknyta till inledningen så var detta ett exempel på vad Sporfestivalen inte brukar ägna sig åt, nämligen enfaldig plakatkonst. För Spors styrka och det som trots var det bestående intrycket kan sammanfattas med devisen: show, don’t tell.

The post Det personliga i fokus på Sporfestivalen first appeared on Opulens.

KONTINENTALT. Spor-festivalen har snabbt etablerat sig som den intressantaste festivalen för konstmusik i Danmark, kanske i Norden. Andreas Engström rapporterar från Århus på det europeiska fastlandet.

Med Öresundsbron fick Norden en ny storstadsregion och Sverige blev en del av kontinenten. Så brukar Sveriges kulturella mognad efter millennieskiftet sammanfattas. Frågan är nu om Köpenhamn och Själland kulturellt hör till kontinenten eller om man måste passera bron över till Fyn och därefter rent av nästa bro över till Jylland för att befinna sig på fast mark. Jylland tillhör trots allt högst konkret den kontinent som vi förknippar med den kulturella europeiska gemenskapen.

Denna lite abstrakta föreställning får viss konkretion om man ser närmare på den samtida konstmusiken. Jylländska Århus är Danmarks andra stad. Sedan årtionden är det här det händer, vilket blir tydligt genom konsertföreningen Århus Unge Tonsättare, som firade 50 år nyligen. Konservatoriet är omvittnat mer progressivt än det i Köpenhamn . Det är hit som utländska kompositionsstudenter sökt sig. Universitetet har en progressiv och utåtriktad avdelning för sound studies. Och så finns Spor-festivalen.

Spor startade 2005. Med de konstnärliga ledarna Anna Berit Asp Christensen och Anne Markvaldsen har festivalen snabbt etablerat sig som den intressantaste festivalen i Danmark, kanske i Norden, och som en integrerad del av det kontinentaleuropeiska musiklivet. Men inte bara genom att importera. De internationella tendenserna är förankrade i stadens kulturliv.

Under den senaste upplagan för ett par veckor sen fanns alla de ingredienser som gör detta till en kulturell begivenhet. Ljudinstallationer och medieverk tog plats i offentliga miljöer som bostadsområden, kyrkor och i en husvagn, där man fick sitta bredvid pianisten Gwen Rouger som spelade för en åt gången. Det offentliga rummet och bildkonstvärlden bildade liksom tidigare en konstmusikalisk skådeplats. Här fanns också en samtida klassiker och verklig magnet i Heiner Goebbels Stifters Dinge – ett slags musikteaterverk utan mänsklig närvaro. Violin- och pianoduon Hellqvist/Amarals pågående projekt Impossible Situations går ut på att realisera vad som förefaller vara omöjliga kompositoriska verk. Konkret arbetar musikerna intensivt med tonsättarna, vilket ger möjlighet att bjuda in publiken till öppna workshops och repetitioner. På så sätt får man som besökare en helt annan ingång i tillblivelseprocessen av ett verk. Sett i ett större perspektiv innebär det ett slags förhöjning av musikernas status i den kreativa processen – en tendens som är påtaglig på flera håll i musiklivet.

Nyckeln till Århus status ligger i kontinuiteten, hur institutioner kunnat utvecklas under lång tid. Århus är alma mater till några av de internationellt mest framgångsrika danska tonsättarna som Simon Steen-Andersen, Niels Rønsholdt och Juliana Hodkinson. De två tidigare undervisar i dag vid konservatoriet. Alla tre medverkade med nya verk på festivalen, där särskilt Hodkinsons Angel View i en filmversion av Michael Madsen var en stark upplevelse.

I grunden handlar det nog dels om att inte nöja sig, dels om att vara ödmjuk. Spor-festivalen har aldrig skrutit, påstått att man skulle göra något märkvärdigt. Man vet att man är en del av en större kultur, som i sin tur består av alla de pusselbitar som ett myllrande kulturliv utgörs av. Spor-festivalen är hur som helst anledningen till att jag första veckan i maj gärna åker över bron, färdas över vattnet, tar tåget över land eller hur jag nu gör för att ta mig till denna östjylländska konstmusikmetropol.

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Internationellt och lokalt i Århus first appeared on Opulens.