KONTROLL. ”Tillit, respekt och moral byggs och upprätthålls inte främst av domstolar. Utan av oss alla,” skriver Lars Thulin, som anser att social kontroll måste vara bättre än enbart polisiär kontroll.

”Polis, polis, potatisgris”

Lagen om att inte kränka myndighetsutövare har nu medfört att om barnramsan ”polis, polis, potatisgris” riktas till en polis så slår rättssamhället till med full kraft mot detta oerhörda brott. Aftonbladet berättar utförligt om detta.

Varianten utan domstol men med en rejäl tillrättavisning alternativt utskällning efter noter – vad hände med den metoden? Minns en gång för många år sedan då jag såg den tillämpad mästerligt av en polis på Hornstulls t-banestation i Stockholm.

I tunnelbanan

En utslagen man hade somnat på en bänk därnere. Han var redlös, skitig och hade pinkat ner sig. Två poliser kämpade med att få honom därifrån. I tunnelbanan var han måhända en fara för andra men främst för sig själv. Att ramla ner på spåret är sällan hälsosamt. Medan poliserna handfast men utan våld fick mannen på fötter sprang en yngre manlig medborgare fram och kallade dem för jävla fascister och svin som gav sig på oskyldiga. En av poliserna stelnade till, lät kollegan stötta den berusade mannen. Polisen var svart i blicken då han gick fram till den missnöjde. Jag minns att jag tänkte:

– Den snuten har fått nog. Nu jävlar kommer det att smälla.

Fast så blev det inte. Polisen talade sammanbitet om att han gjorde sitt arbete, för att hjälpa samhället och den här halvt medvetslösa mannen från att bli skadad. Hur skulle den som tjafsade känna det om han varit i polisens situation och blivit utskälld? Dag efter dag? År efter år? Kanske ville han själv ta hand om den hjälplöse och nedpissade mannen? Ta med honom hem?

Den gnällande typen blev stum och dröp av.

Detta var enklare, billigare och förmodligen effektivare än att stoppa händelsen i rättsmaskineriets kvarnar. Men vad säger polis-polis-potatisgris-fallet om dagens samhälle? Jag minns nu min barndom. Inte för att påstå att allt var bättre för sex decennier sedan. Så är det inte. Men jag vill peka på en förändring i vårt sätt att tänka om rättssamhället och medborgerligt ansvar.

Social kontroll i skolan förr och nu

Ett problem är dagens maktfördelning. Det märks inom skolan. Det händer att skolans ledning polisanmäler sådant som händer innanför skolans väggar. Hot, mindre slagsmål, busstreck. Vi har noll-tolerans, säger skolledningen och verkar rättskaffens och handlingskraftig. Men vad man gör är att skjuta över problemet på någon annan. Orsaken är att lärare och skolledning tappat det mesta av sin auktoritet över åren.

På min tid i skolan var man rädd för att bli uppkallad till tillsynsläraren som var någon slags vicerektor. Ännu värre var att komma in på expeditionen och stå framför en förbannad rektor.  I min låg- och mellanstadieskola hette hon fru Rydell. Vi elever såg henne som en fullfjädrad skräcködla. Föräldrarna uppfattade henne som en bestämd dam med pondus. Alla elever visste att föräldrarna i första hand skulle tro på henne, inte på sina barn.

I dag är det där som bortblåst. Skolan bedriver fortfarande myndighetsutövning. Men många föräldrar ser den som en leverantör av en tjänst som kunden, föräldrar/elever, köpt. Och leverantören kan bytas ut. Därför kan vilka krav som helst ställas. Det gör att tillsägelser till elever inte accepteras. En skola som säger ifrån på skarpen kan dras inför folkdomstolen, läs sociala medier. Då riskerar skolan sitt rykte, därmed elever, därmed pengar. Skolan vill för allt i världen inte hamna i denna domstol. I stället lägger man allt i knäet på den yttersta repressiva makten. Rättsväsendet.

Social kontroll på hemmaplan

I vårt hyreshus i Årsta i södra Stockholm på 50- och 60-talet bodde ett 40-tal familjer på sju våningar. I kåken fanns två makthavare. Längst ned portvakten Bergman som bodde ensam i en tvåa. Han skötte det löpande: trappstädning, klippning av gräsmattor, snöröjning, byte av packningar i kranar, stopp i avlopp och så vidare. Han kunde gripa tag i och skälla ut ”ungdjävlar” som ställde till det. Vi småglin var skraja för honom. Han var butter men korrekt. Kanske fick han för ofta gå till Systemet för att panta sina tomflaskor som innehållit Renat och Eau-de-vie. Men Bergman fixade jobbet.

På andra våningsplanet fanns vicevärden Andersson. Han hade hand om huset på ett mer övergripande sätt. Exempelvis om något större skulle göras i lägenheten bedömde han om det verkligen var nödvändigt.  Han var pensionerad officer. Vi grabbar var livrädda för honom. Morsan nekade till att hon var rädd. Men sade sig ”ha respekt” för den mannen.

En gång var jag inne i hans lägenhet. På väggarna fanns dystra tavlor samt värjor, bajonetter, skyttemedaljer och pistoler, moderna och antika. Jag tror aldrig att han lade en hand på någon av ungarna i huset. Höjde bara rösten. Det räckte. I dag hade nog busstreck som våra fått fortgå allt för länge och därför eskalerat. Till sist hade de kanske hamnat i tinget.

Bättre än enbart polisiär kontroll

Måhända är det fler Hornstulls-poliser, samt Andersson, Bergman och Rydell vi behöver. För tillit, respekt och moral byggs och upprätthålls inte främst av domstolar. Utan av oss alla. Som därför måste visa ryggrad och säga ifrån. Och sedan gå vidare när ärendet är avklarat. Elakt kan det kallas social kontroll. Men den är väl bättre än enbart polisiär kontroll. Eller ingen kontroll alls.

The post Är polisiär kontroll bättre än social kontroll? first appeared on Opulens.

SAMHÄLLSDEBATT. Bo Bjelvehammar har läst läraren Paul Carlbarks bok om att bli avskedad och kämpa för upprättelse. Ett viktigt inlägg i samhällsdebatten.

Avstängd, anmäld, avskedad – men friad i alla instanser av Paul Carlbark
Karneval förlag

En ödesdag i skolan

Den 9 maj 2023 blir en ödesdag för läraren Paul Carlbark på Ringsjöskolan i Höör, mitt i Skåne. Det blir, med stor sannolikhet, hans sista arbetsdag på skolan. Med klarhet går det även att säga att han lämnar ett arbete i svenska skolor, efter 17 år.

Det har under hans uppdrag som cirkulerande rastvakt uppstått en incident. En händelse som inte förefaller att vara en katastrof, men som får oanade och omfångsrika följder.

Det är viktigt att uppmärksamma att Paul Carlbark är ensam som rastvakt, vilket visar sig få förödande konsekvenser.

Det som utlöser en händelsekedja är att en äldre elev uppträder hotfullt mot en yngre elev och utsätter honom för trakasserier. Paul Carlbark ingriper och påpekar det olämpliga i den äldre elevens beteende. Eleven blir då hotfull mot läraren och efter detta går berättelsen olika vägar.

En lärares självförsvar

Paul Carlbark talar om självförsvar och nödvärn, medan andra, som representanter för utbildningsförvaltningen, talar om mer våld än nöden kräver och använder det allvarliga ordet strypgrepp. Ett grepp som avser att stärka kontrollen och begränsa rörligheten.

Skolledningen och utbildningsförvaltningen reagerar starkt – det bir först fråga om avstängning från arbetet, sedan blir Carlbark polisanmäld och slutligen blir han avskedad. Det är ingen direkt uppvisning i smidighet och kommunikationsförmågor från skolledningens sida. Detta sagt med försiktighet. Detta är en partsinlaga.

Paul Carlbark argumenterar för sin linje med stöd från kollegor, fackliga ombud och rättsvårdande instanser. Det här är Carlbarks sanningar, det är hans rättvisa, det är hans bygge för att få upprättelse och ytterst få sitt arbete tillbaka.

Jag ser dessa utsikter, som näst intill obefintliga. De inblandade har en gång tagit ställning och förhandlingsviljan saknas. När det görs försök är det mest ett spel för gallerierna. Och ibland en fråga om rena beställningsjobb.

Polisutredningen slår fast att Paul Carlbark handlat i självförsvar, Skolinspektionen slår fast att han inte handlat fel och kommunen en ger honom efter en förlikning ett skadestånd på 800 000 kronor. Till detta kommer att den 16-årige eleven fälls i tingsrätten för hot mot tjänsteman.

Detta är fakta i målet, fakta utifrån ett personligt urval. Men hela berättelsen visar ändå hur svårt det är att hantera detta mångtydiga begrepp som kallas rättvisa.

Ingen lärare ska vara ensam rastvakt

Utifrån detta, i svenska medier uppmärksammade fall, går det att dra vissa slutsatser. Ingen lärare eller övrig skolanställd ska ensam gå rastvakt. Incidenter och skärmytslingar som uppkommer i skolan, ska tas om hand omedelbart och kommuniceras. Alla inblandade ska höras och lyssnas till

Boken är lättillgänglig och presenterad i 57 korta prosastycken, den ska ses som sakprosa. Paul Carlbark skriver med närvaro och stark känsla. Det han belyser är ett både svårt och stort samhällsproblem.

I tillägg – just när jag skriver detta, får jag veta att Paul Carlbark fått en vikariat på gymnasiet i Osby.

The post Berättelsen om en avskedad lärares upprättelse first appeared on Opulens.

AI. ”Det behövs en strategi för AI i arbetslivet som kombinerar innovation med integritet och som erkänner att effektiviseringar kan vara mycket kostsamma.” Det skriver Emil Siekkinen som ser såväl risker som möjligheter med AI.

AI – ingångsjobben försvinner, hallucinationerna breder ut sig

Under våren 2025 publicerades två texter som på olika sätt belyste den djupgående förändring som artificiell intelligens (AI) för med sig på arbetsmarknaden. I en gästessä i New York Times, varnade LinkedIn-chefen Aneesh Raman, för att de jobb som gärna inleder ens karriär, är på väg att försvinna. AI håller på att ta över de enkla, repetitiva arbetsuppgifterna som länge fungerat som inkörsport för nyutexaminerade. Detta riskerar att beröva en hel generation ingångsjobb.

Och i ett nyhetsbrev från MIT Technology Review, ”The Algorithm”, beskrev James O’Donnell ett annat, parallellt problem, nämligen hur så kallade AI-hallucinationer – alltså påhittade fakta och referenser – redan börjat underminera kvaliteten och trovärdigheten i den juridiska processen. Tillsammans visade dessa två texter varför en försiktighetsprincip bör anammas när AI förändrar arbetsmarknaden.

Aneesh Ramans essä uttrycker en oro för att unga arbetstagare tappar fotfästet innan de ens fått kliva in på arbetsmarknaden. AI tar över många av de arbetsuppgifter som länge la grunden till ens karriär, ens kompetens, ens erfarenhet. I tekniksektorn skriver AI numera kod som tidigare skrevs av unga kodare. Inom juridik kan AI analysera dokument som förr tilldelades biträdande jurister, kanske under sommarjobb. Och i detaljhandeln sköts grundläggande kundservice av chatbots. Parallellt ökar arbetslösheten bland akademiker snabbare än för andra grupper, och LinkedIns egna data visar att den så kallade Generation Z:s framtidsutiskter mörknar.

Lösningar på problemet

Raman föreslår lösningar: Omskola unga och erbjud dem möjlighet att arbeta sida vid sida med AI. Omforma ingångsroller så att dessa erbjuder mer avancerade uppgifter. Skapa utbildningar som är anpassade till nya teknologiska omständigheter. Exempel visar hur företag, med AI:s stöd, redan ger nyanställda större ansvar. Tanken är att AI ska frigöra unga från rutinuppgifter, och i stället ge dem möjlighet att utvecklas. Essän är, trots sina farhågor, i grunden optimistisk. Tekniken kan vara en katalysator för nya möjligheter – om anpassningar görs.

I The Algorithm, erbjuder James O’Donnell en nödvändig motbild. Där Ramans essä bygger på vad AI borde kunna erbjuda, visar O’Donnell vad AI faktiskt redan kan ställa till med – särskilt i juridiska sammanhang.

AI:s språkliga pondus förför även professionella personer

Han beskriver tre fall från våren 2025, i vilka advokater lämnade in dokument som innehöll rena påhitt, genererade av AI-modeller som Google Gemini och Anthropics Claude. I ett fall fick en ansedd advokatbyrå böta 31 000 amerikanska dollar då en domare upptäckte att referenserna inte existerade. I ett annat fall använde en åklagare i Israel fiktiva lagparagrafer i en rättsprocess. I samtliga fall blev AI:s hallucinationer inte upptäckta förrän efter det att dokumenten skickats till domstol.

Problemet, menar O’Donnell, är inte bara tekniskt – det är mänskligt. Jurister är vana vid att granska arbetet som praktikanter och unga kollegor har utfört, men behandlar AI med stor tilltro. Kritiskt tänkande åsidosätts – det som låter intelligent och välformulerat antas vara sant. AI:s språkliga pondus förför även professionella personer vilka borde veta bättre. Resultatet är att dokument som tycks rymma tung argumentation i stället kan erbjuda fabricerade källor och påhittade fakta. Hallucinationer är inte ett undantag i språkgenererande AI – de är en inneboende del av hur tekniken fungerar.

Viktiga lärdomar

Det är just i skärningspunkten mellan dessa två perspektiv – Ramans goda råd och O’Donnells observationer – som viktiga lärdomar kan dras: Förändringar som görs för att anpassa arbetsmarknaden till AI måste ske med stor försiktighet och eftertänksamhet. Det är inte tillräckligt att säga att unga måste lära sig arbeta med AI. De måste också inse AI:s begränsningar, brister, och risker. I motsats till vad många AI-leverantörer lovar, är dagens modeller inte färdiga, helt pålitliga, eller konsekvent korrekta. Att kasta in de som nu försöker ansluta till arbetsmarknaden i situationer i vilka de ska arbeta med AI – utan att ge dem ordentlig träning i kritiskt tänkande, teknisk förståelse, och etik – är att lägga en labil grund för de unga.

AI är inte lösningen på allt

De som anammar AI måste också ta ansvar för sina arbetssätt. Det är inte rimligt att stora advokatbyråer, med tillgång till resurser och juridisk expertis, använder AI utan att kontrollera resultaten. Om ledande aktörer gör dessa misstag, vad kan då förväntas av nyanställda som saknar erfarenhet?

AI i arbetslivet kräver strukturer, rutiner, granskning – samt en kultur som uppmuntrar ifrågasättande snarare än blind tilltro. AI är inte lösningen på allt. Människor kan visa sig vara underskattade, och även nyexaminerade kan erbjuda sådant artificiella intelligenser är oförmögna att förse en arbetsplats med. I dagsläget är det fullt rimligt att uppmana arbetsgivare att ta det lugnt med implementerandet av artificiella intelligenser.

Slutligen måste samhället fråga sig vad som händer med dem som inte har tillgång till dessa verktyg eller den kunskap som krävs. Om ingångsjobb försvinner, och AI inte är transparent eller tillförlitlig, finns en risk att endast de med privilegier och kontakter lyckas ta sig in på arbetsmarknaden. Detta skapar ojämlikhet, ett demokratiskt underskott på arbetsmarknaden, och dessutom går samhället miste om framtida ledare som aldrig gavs en möjlighet.

Strategi för AI är en nödvändighet

Både Raman och O’Donnell är överens om att AI har anlänt – den vandrar sedan länge vid människans sida – och att dess betydelse kommer att växa. Men medan den ene ser möjligheter, visar den andre vilka risker ett alltför hastigt implementerande av AI medför.

Det behövs en strategi för AI i arbetslivet som kombinerar innovation med integritet och som erkänner att effektiviseringar kan vara mycket kostsamma.

Sist men inte minst – att delegera avgörande ansvar till maskinerna är förhoppningsvis inte att tänka på.

The post Risker och möjligheter med AI i arbetslivet first appeared on Opulens.

ARBETSVILLKOR. Anna Brandenberg är undersköterska i hemtjänsten. Brandenbergs uppmärksammade och hyllade sommarprat i SR:s P1 nu i juli aktualiserar hennes debattinlägg från förra året. Det handlar om behovet av förändring när det gäller välfärdsarbetares arbetsvillkor. Det återpubliceras härmed i Opulens.

Texten har tidigare publicerats som debattinlägg i Kommunalarbetaren 10/7 2024 och Expressen 16/7 2024.

Säg inte åt mig att byta jobb när jag klagar på hemtjänsten – det gör mig vansinnig

Jag klarar mig inte på min lön. Jag har jobbat som undersköterska i 20 år. Jag har förstört min kropp. Jag jobbar när ingen annan jobbar. Jag har ytterst sällan firat en hel storhelg med mina barn. Jag vet inte vad klämdag betyder. Jag har aldrig haft kafferast på jobbet. jag ser det som fullkomligt meningslöst att löneförhandla.

Jag har svårt att slappna av efter avslutat arbetspass för att stressen inte försvinner ur kroppen. Jag förväntas vara i gång och jobba absolut nonstop, förutom 30 minuters rast på ett arbetspass, ingen kisspaus, ingen andhämtning. Jag löser dagligen problem långt bortom en undersköterskas kompetens eller arbetsbeskrivning.

Hårda villkor

Jag klarar mig inte på min lön. Jag trampas och ses ned på. Jag anses utföra det enklaste jobbet i samhället. Jag jobbar med outbildad personal. jag jobbar med personer som inte kan svenska. Jag tar emot förnedrande blickar och ord från anhöriga till brukare. Jag tar skit från brukare.

Jag är aldrig tillräcklig. Jag kunde alltid ha gjort mer. Jag saknar befogenheter att lösa de situationer som ligger framför mig. Jag förväntas anta alla arbetsuppgifter, hur vidriga eller mot min person de än är. Jag får frekvent höra kritik gentemot hemtjänsten från den så kallade allmänheten.

Jag klarar mig inte på min lön. Jag älskar mitt jobb. Jag vill inte göra något annat. Jag tar hand om mina kollegor. Jag engagerar mig i varje enskild brukare. Jag har förmågan att knyta personliga band med de människor jag hjälper varje dag. Jag ger allt jag har.

Jag är grymt bra på det jag gör. Jag finner en tillfredsställelse i att förgylla jul, påsk och midsommar för gamla och ensamma. Jag är alltid glad och tillmötesgående. Jag tar mig an nya arbetsuppgifter med ansvar och pliktkänsla. Jag ser till att ha rätt kunskaper för att utföra mitt jobb.

Ekonomiska orättvisor

Jag klarar mig inte på mitt jobb. jag tar mig ändå upp varje morgon och åker till jobbet. jag blir vansinnig när svaret på min kritik är att byta jobb. Jag vill ha en bestående förändring. Jag vill ha en attitydförändring. Jag anser att undersköterska i hemtjänsten ska vara det finaste och mest attraktiva av alla yrken. Jag anser att det är det mest komplicerade yrket som finns. Jag kan omöjligt se hur jurist, arkitekt, enhetschef eller IT-tekniker kan vara viktigare och mer ”värt”. Jag blir oerhört provocerad av att en enhetschef som misskött sitt jobb får multipla årslöner i avgångsvederlag och dessutom ett nytt chefsjobb. Jag får sparken eller omplacering helt utan förhandlingar om finfin ersättning om jag missköter mitt jobb eller är obekväm.

När jag påpekar tydliga brister i verksamheten så hånas jag eftersom jag ju bara är hemtjänstpersonal. Jag förväntas skriva långa komplicerade journaler, men lönen skvallrar om att jag inte är avlönad för min intelligens. Arbetsgivaren kräver att jag ständigt lär mig nya saker och lätt kan ta in ny information, men i en löneförhandling spelar inte min kompetens särskilt stor roll.

Förtjänar samhällets respekt

Jag klarar mig inte på min lön. Men jag skulle vilja att mina nästa och sista 20 år i hemtjänsten kantas av samhällets respekt för yrket. Jag önskar även bli avlönad på ett rimligt sätt. Jag vill ha samma rättigheter och möjligheter som alla andra kommunanställda. Jag förväntar mig att få varma uppskattande blickar när jag jobbar när ”alla andra” är lediga. Jag vill att min oerhört breda kompetens, som bland annat innefattar installation av tv-kanaler, ta bort stopp i avlopp, köra odubbat på isgator, såromläggningar och svåra förflyttningar av brukare, faktiskt uppskattas och hyllas.

The post Anna Brandenberg – Välfärdsarbetares arbetsvillkor måste förändras first appeared on Opulens.

SOCIALPOLITIK. En hållbar arbetssituation är ett måste om den nya socialtjänstlagen ska fungera som tänkt. Det anser socionomerna och forskarna Sara Hultqvist, Katarina Hollertz och Lisa Norén. De efterlyser därför insatser för förbättrade arbetsvillkor.

Inlägget publicerades ursprungligen i Sydsvenskan den 11 juli 2025. 

En kunskapsbaserad socialtjänst kräver en hållbar arbetssituation

Den höga personalomsättningen i socialtjänsten är ett problem. Det vittnar både medarbetare och medborgare om. Problemet visar sig i att den kunskapsbaserade verksamhet som den nya socialtjänstlagen föreskriver blir omöjlig att realisera när stora delar av personalstyrkan ständigt består av personer som är nya på jobbet. En hållbar socialtjänst kräver en organisation där socialarbetare stannar kvar och fördjupar sina kunskaper och förbättrar verksamheten lokalt. Bristen på personalkontinuitet omöjliggör relationsarbete och hindrar en utveckling där socialtjänsten bedrivs i linje med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Socialtjänstlagens fundament

Den 1 juli i år trädde den nya socialtjänstlagen i kraft – i vilken det slås fast att socialtjänstens verksamhet ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet, och att arbetet kontinuerligt ska följas upp och utvecklas. Det handlar inte längre bara om goda intentioner utan om lagstadgade krav – socialtjänsten ska vara kunskapsbaserad. Redan när regeringen våren 2017 beslutade om en översyn av socialtjänstlagen gavs direktivet att en reformerad socialtjänst skulle bidra till ”social hållbarhet med individen i fokus”. Ambitionerna om en socialt hållbar socialtjänst finns med i den nyligen ikraftträdda lagen.

Hög personalomsättning

Idén om en socialt hållbar socialtjänst måste kopplas till hållbarhet i organisationen, i det här fallet hållbarhet i relation till socialtjänstens personal. Forskning visar att hög personalomsättning påverkar både de som vänder sig till socialtjänsten och personalen negativt. Arbetsmiljö och verksamhetskvalitet hänger ihop. För att socialtjänsten ska kunna baseras på kunskap krävs viss personalkontinuitet.

Fackförbunden SSR och Vision som organiserar personal i socialtjänst publicerade förra året rapporter som visade på problem förknippade med den höga personalomsättningen.

I några kommuner var personalomsättningen över 50 procent. Från chefshåll konstaterades att andelen socialchefer som tyckte det var svårt att rekrytera socialsekreterare ökade från 35 procent till 77 procent mellan år 2020 och 2023. Med sådana förutsättningar är det omöjligt att bygga en långsiktigt hållbar verksamhet. En socialtjänst som vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet är orealistisk att förvänta sig, när de få erfarna socialsekreterarna utöver att hantera ett stort antal ärenden också måste ägna sig åt att ständigt introducera nya kollegor.

Att människor byter jobb behöver inte i sig vara ett problem. Problem uppstår när det sker så frekvent att kunskapsackumulation omöjliggörs och allianser mellan socialarbetare och medborgare som söker stöd raseras.

ALLA har slutat!

I socialtjänsten, där relationen mellan medborgaren och socialarbetaren är det viktigaste verktyget, får hög personalomsättning konsekvenser för kvaliteten på arbetet. I våras publicerade Catharina Eriksson en stark text i nättidskriften Socialpolitik där hon talade utifrån egen erfarenhet: 

”En gång till, sa jag till mina två nya socialsekreterare på vuxenenheten, en gång till ska jag be om hjälp och kämpa. En sista gång, sen orkar jag inte mer.

Förutsättningarna, om man ska lyckas, är ju att man är ärlig i sina avsikter. Kan man tycka.

Man ska tala ut om allt. Diskutera. Komma fram till saker. Planera, ut bland folk, vara socialt anpassad, ta för sig, jobba! You name it. Möten, möten, möten.

En förutsättning till som faktiskt är av vikt, är att människorna man planerar sitt liv med är kvar. Kan man också tycka.

Det var också ett av mina krav, när jag återigen bestämde mig för att starta kampen för en förbättring av min situation.

ALLA har slutat!” 

Hur ska personalen förmås stanna kvar?

Frågan om arbetsvillkor borde vara en självklar del i en ny reformerad socialtjänst. Hög personalomsättning försvårar kunskapsutveckling. Omvänt borgar viss personalkontinuitet för en organisatorisk minnesbank och att utvecklingsarbete som förankrats kan fortskrida och fördjupas utan att gång på gång behöva starta om. Och, personalkontinuitet bäddar för att det centrala verktyg som relationen utgör i socialt arbete kan användas effektivt och integreras med den kunskap som finns och förvaltas i organisationen. 

Hur personalen ska förmås stanna kvar kan med fördel undersökas genom att prata med de socialsekreterare som känt sig nödgade att sluta, trots att de gärna vill arbeta i socialtjänsten. Vad hade de behövt för att fortsätta?

Viktiga kriterier

Vi vet redan en hel del om vilka faktorer som är viktiga. Rimlig ärendemängd, stöd från kollegor och ledning, mandat och möjlighet till kompetensutveckling är lågoddsare till svar. Addera en genomtänkt och grundlig introduktion för nyanställda och ett tydligt mentorskap där erfarna kollegor vägleder nya – det är avgörande för att både förankra befintlig och utveckla ny kunskap. Med dessa insikter och föreslagna insatser skulle vi kunna ta viktiga steg mot en socialt hållbar organisation, där socialtjänsten verkligen kan bedrivas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Sara Hultqvist, socionom, docent i socialt arbete och lärosätesambassadör för Lunds universitet i Forskarskolan för Yrkesverksamma i Socialtjänsten

Katarina Hollertz, socionom, docent i socialt arbete och lärosätesambassadör för Göteborgs universitet i Forskarskolan för Yrkesverksamma i Socialtjänsten

Lisa Norén, socionom och doktorand i Forskarskolan för Yrkesverksamma i Socialtjänsten, Lunds universitet

The post Insatser krävs om socialtjänstlagen ska fungera first appeared on Opulens.

BOKRECENSION. Lärdomen som kan dras av Elinor Torps aktuella bok är denna anser Carsten Palmer Schale:  “Människor utnyttjas under slavliknande förhållanden i många av dagens svenska hem och företag.”

Ett rent helvete av Elinor Torp
Mondial
”Det tar emot att kliva ur bilen. Hon har ju sagt att hon inte vågar. Hon skickar ett meddelande till chefen. Men kommer på att han är i Spanien. Så hon hör av sig till sonen som inte heller svarar. De vet ju att hon städar svart. Att hon inte har giltiga papper längre.” Det är en mening som intonerar Elinor Torps frätande obduktion av den svarta, grå och murkna arbetsmarknaden i dagens Sverige ”Rent åt helvete”, (Mondial). Torp är grävande journalist, och har bland annat belönats för sina avslöjanden av det bistra arbetslivet i skuggan av det officiella. Hennes nya bok är en käftsmäll, en sorgesång och en utgångspunkt för en saknad debatt.

I boken presenteras många människor direkt och indirekt. Men några framträder särskilt tydligt: städerskan från Nicaragua, Chilo, författaren själv, vår förra statsminister och nuvarande oppositionsledare, Magdalena Andersson, samt några av Samhalls och andra städbolags särskilt utnyttjade kvinnor. Ej dock de som begått självmord på grund av omständigheterna. Eller just Samhall, detta företag, ursprungligen sprunget ur en god vision, som övergått till att bli en av arbetsmarknadens värsta aktörer.

Torps bok kompletterar några andra, som försökt sprida ljus över de avskyvärda förhållanden som råder på många håll i dagens arbetsliv. Torps tidigare böcker, Rasmus Landströms och Pelle Sunvissons exempelvis. Tillsammans förmedlar de en bild av ett samhälle, som i väsentliga delar förfaller – och som förvandlat städare, byggare och andra till fysiskt och psykiskt torterade slavar. Utan att detta knappt ens, annat än glimtvis, märks i våra medier; i vår ”debatt”.

Sverige framför spegeln: etniska svenskar med vanligt jobb tenderar att se Sverige som ett riktigt föregångsland med endast en lätt putande mage. Det finns en falsk föreställning om att arbetande människor inte kan ha det bättre än i vårt land. Enligt en gammal tradition, ”den svenska modellen”, är det så att arbetsmarknadens parter förhandlar och kommer överens. Lagarna är tänkta att skydda det arbetande folket arbetskraften. Det finns till och med en myndighet som ska se till att ingen ska riskera att bli skadad eller dö på sin arbetsplats.  

Men ryms då alla i den här fina modellen präglad av samförstånd? Torp har ett svar: ”Kvinnorna du möter i den här boken är tyst bekväm arbetskraft som aldrig skulle yppa någonting till vare sig fackförbund eller myndigheter om de inte får ut sina löner eller blir sjuka av sin arbetsmiljö. Du stöter inte på dem i ditt twitterflöde eller bland dina vänner på Facebook och Instagram. De har sina egna forum i sociala medier där firmor lärt sig att det går hur bra som helst att runda den svenska modellen och komma undan med det.”

Röster framträder i boken och berättar om hemska missförhållanden, om kvinnor som blir kallade horor av sin chef, misshandelsfall, sexuellt tvång, löner som inte utbetalas. Det rör sig om röster från skuggsamhället, som detta parallella arbetsliv kallas.

När Chilo grips utanför (den dåvarande) statsministerns villa granskar Skatteverket branschen. Städbolagen svindlar bort miljarder. Varje år kostar de fuskande företagen i städbranschen staten fyra miljarder kronor, lågt räknat. Men Skatteverket får inte dela med sig av information till andra myndigheter, varken till polisen eller Arbetsmiljöverket. Detta var inte tanken en gång. Att staten och myndigheterna skulle utvecklas till en väsentlig del av problemet.

Tvärtom.

På hemsidan marknadsför sig Samhall som Sveriges viktigaste företag.

Torp skriver: ”Löpande genom åren har jag även begärt ut handlingar av Arbetsmiljöverket som visar att larmrapporterna från skyddsombud på Samhall sticker ut. Högen med 6:6a-anmälningar växer och flera hör av sig spontant till tidningen där jag jobbar, Dagens Arbete. De vittnar om en arbetsmiljö som knappast kan vara regeringens avsikt med Samhall. Plötsligt hade inte människor med fysiska hinder någon plats. Man skulle istället vara språksvag eller ha adhd för då orkade man med tempot”.

Det framgår att Arbetsmiljöverket halverades vid samma tidpunkt och inspektörerna minskade till en nivå som till och med FN-organet ILO ifrågasätter. Statliga Samhall ändrade också riktning och övergick till att bli ett bemanningsbolag i städbranschen. Nu skulle människor med funktionsnedsättning ut till kunder och städa. Det kom ett nytt regelverk för arbetskraftsinvandring. Torp nämner flera exempel: slopade kontroller. Slopad revisionsplikt. Lättnader i F-skattereglerna.

En ny regering tillträdde 2014 och samma år var det en boom i byggbranschen, Människor från hela världen sökte sig till Sverige för att arbeta. Kontrollerna var närmast obefintliga vilket medförde att kriminella bolag kunde expandera.

Chilos situation var minst sagt svår. Hon berättar om hetsigt arbetstempo med närmast omöjliga effektivitetskrav.

”Om ett kontor tar fyra timmar att städa ska det vara klart på två. Trapphus som tar en timme ska fixas på trettio minuter. Annars blir det avdrag på lönen.”

Chilo grips senare vid statsministerns villa. Bindande anställningsavtal ska krävas när en arbetsgivare ansöker om arbetstillstånd. Ett sådant förslag ska regeringen lägga fram, lovar Magdalena Andersson.

”Städskandalen” döps händelsen hos statsministern till i media. Statsministern är tyst.

Chilo säger: ”Jag vill berätta min berättelse för dig så att Sverige förstår. Det enda jag har gjort är att städa ert land”.

Vägledande domar om människoexploatering behövs. För Sverige famlar.

I gryningen den 24 februari går Ryssland in i Ukraina. Människor på flykt från bombningarna söker skydd. Chilo får ett nytt besked. Nu måste Chilo lämna landet omgående. Det finns inte längre något verkställighetshinder. Inget skäl till ”tut” som det heter, tillfälligt uppehållstillstånd. Det kan utfärdas när någon är nyckelvittne till brott. Men eftersom förundersökningen om människoexploatering lades ner redan i sin linda finns inget som hindrar verkställighet.

2022 blir ett närmast dystopiskt år. Tjänstemännen börjar visserligen återvända till sina kontor. Covid-19 klassas inte längre som en samhällsfarlig sjukdom. Pandemin håller på att ge med sig efter att ha lamslagit världen i två år. Men nya hot väntar. Sverige gör en helomvändning och ansöker om medlemskap i Nato. Elpriserna skjuter i höjden. Kärnvapen som sedan kalla kriget känts fjärran finns nu där som ett reellt hot igen. Broschyren från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som många med mig skrattade åt då den damp ner i brevlådan 2018 känns plötsligt oroväckande aktuell.

Medierna har för länge sedan lämnat den så kallade städskandalen och ett val ägt rum där svenska folket röstat fram en ny regering. 

Torp refererar till Maja Ekelöf som skrev klassikern ”Rapport från en skurhink”, en bok som gjorde att 70-talets arbetsförhållanden för städare blev allmänt kända.

”Dagens Maja göms undan för myndigheterna. Dagens Maja är Chilo,” menar Torp.

Elinor Torp försöker få kontakt med Magdalena Andersson, men hon har ingen lust att prata.

Lärdomen som kan dras av denna bok: Människor utnyttjas under slavliknande förhållanden i många av dagens svenska hem och företag. Det är en mycket tråkig insikt för alla som vill göra rätt och ha ett rättvist samhälle.

The post Sveriges skamliga arbetsmarknad blottläggs first appeared on Opulens.

ARBETSVILLKOR. “Under mina 25 år som på ett eller annat sätt verksam förmedlare av musik, humor och andra kulturuttryck har jag blivit snuvad på pengar och förd bakom ljuset genom falska förutsättningar. Men detta, att få ett långfinger upptryckt i ansiktet av någon man bidragit gratis till, är bland det värsta jag har varit med om.”

I slutet av 90-talet visade Sveriges Television en rad välgjorda porträtt i en fin dokumentärserie. Bland annat såg jag en dokumentärfilm om en småländsk cirkusdirektör som gjorde allt i sin makt för att kunna försörja sig på sin cirkus. Han lyckades på ovärdiga sätt spara in en krona här. Och en där. Vilket naturligtvis ledde till missförhållanden bland de anställda.

I en intervju med en kvinnlig akrobat från Rumänien berättade hon att hon närde en dröm om att uppträda på en cirkus i Paris, men att hon nu fick finna sig i hur det var. Men drömmen fanns. Och drömmen finns alltid i kulturens alla små vrår. Drömmen om att få underhålla och att få sitt rättmätiga erkännande. Känna att vi har bidragit till att skänka glädje och få lön för mödan i något annat än enbart bekräftelse. Men det är inte alltid – för att inte säga väldigt sällan – det blir så. För allt för ofta går det inte att bortse det faktum att vi, kulturens projektorer, bara är marionetter som alltför ofta står handfallna utan att ha något att säga till om.

Det om något lärde nedstägningen oss förra året. Kulturen genomgick en ny istid och vi var tvugna att dra in våra verksamheter och gå på knäna och be om kulturstöd. Vissa klarade sig bra ändå. Hittade nya vägar. Nådde ut med de tankar och idéer som skulle förmedlas. Så även för kulturbranschens alla skojare till aktörer bakom kulisserna. Vi alla hankade oss fram till det att kulturen slog upp sina gyllene portar och bjöd in oss till att förmedla och ta del av alla uttryckssätt som kulturen bär i sitt mångfacetterade sköte. Det var underbart. Det skvallrade om en nystart och alla var lyckliga. Som slutet på andra världskriget. Parader. Konfetti. Jubel. Och kultur. En ny teateruppsättning. En cellokonsert. En standupshow. Och spoken word. Inspirationen fanns där och vi kunde återigen andas. Men i takt med detta kom också kulturens baksida och tog vår luft igen. Som den alltid har gjort. Den småländska cirkusdirektören som vill dra vinst av de osäkra förmedlarna. De som inte har hittat sin röst än. Och det här är ju ingen nyhet. Så här har det alltid varit. Någon hal entreprenör som omförhandlar gaget i efterhand. Eller har glömt vad som sagts. Och vi som besitter den kreativa kraften men kanske är för konflikträdda för att stöta oss med den som sitter på kulturens kapital lägger oss. Alltför lätt. Och igår blev jag offer för en riktigt hal ål i standup-branschen.

Hans fullständiga arrogans till branschen har gjort att han saknar medmänsklighet.

I tisdags blev jag kontaktad av en klubbägare som bokade mig till en standupklubb som huserar på Södermalm i Stockholm två gånger i veckan. Jag fick en ”spot” på 7 minuter. Ingen betalning. Trots att inträdet ligger på 275 kronor. Ockerpris då Norra Brunn som måste ses som vår nationalscen har en entréavgift som ligger på 200 kronor i dörren. (Och som allt som oftast håller hög klass.) Men eftersom jag anser mig vara en smula ringrostig efter covid så tog jag det. För att värma upp inför kommande betalgig. Dumt så klart att göda en gris som inte förstår de kreativas värde. Och det skulle jag bli varse. På fredagen, när jag brottades med ett signalfel i tunnelbanan på väg till en fest där jag skulle spela skivor så hör klubbägaren av sig igen. Han undrar om jag kan spela musik mellan komikerna. Eftersom det inte utgår någon betalning för detta hälsar jag att jag spelar skivor hela fredagkvällen och gärna bara fokuserar på mina sju minuter (det var länge sen jag spelade skivor utan arvode). Och sen en vädjan om att jag hoppas han förstår.

Men han förstår inte. Hans fullständiga arrogans till branschen har gjort att han saknar medmänsklighet. En empatistörning där han som bokare tror att han gör en tjänst när han bokar en komiker gratis. Han svarade snabbt. ”Du är avbokad imorgon. Hoppas du förstår”. Jag förstod inte. Alls. Hur man kan behandla någon så? Att man som klubbägare om kanske drar in 20-30 lakan på en kväll inte har råd att betala en DJ. Och avbokar en komiker för att han inte ställer upp gratis. Hur är man då funtad som person? Ofta har han sina unga hungriga lakejer som ställer upp gratis i hopp om att få scentid. Det är så lågt.

Så respektlöst.

Men. Så kom det ett meddelande där han skrev att han skojade. Jag kände på tonen att det inte riktigt stämde men jag tog mitt pick och pack på lördagen och drog ned till klubben ifråga för att leverera sju minuter förstklassig underhållning för en packad (bortom bristningsgränsen) lokal. På plats hade mina sju minuter i första akten blivit ersatt med fem minuter i början av andra. Men eftersom jag visste att detta skulle bli mitt sista uppträdande här tänkte jag att jag kunde köra i tio minuter eftersom jag inte har någon som helst respekt för klubbägaren.

Jag gjorde mig beredd att genomlida första akten. Jag pratade med en kvinnlig kollega som satt bredvid mig om utsugarna i branschen som inte ser oss för vad vi gör. Eller är. Utan enkom som en bricka i ett spel där vi bidrar till att svinet ska få mer pengar på kontot som inte går till att förbättra förhållandena annat än för klubbägaren själv. Så egoistiskt. Att syssla med underhållning men inte förstå sig på begreppet underhåll.

När showen började kom klubbägaren in i lokalen. Då han även driver en annan klubb är det ytterst ovanligt att han dyker upp på denna klubb som är att betraktas som den andra klubbens mindre lyckade lillebror. Jag såg direkt på klubbägaren att han hade en agenda. På klassiskt härskarteknik-manér går han fram till den kvinnliga kollegan. Hälsar och ler. Ger ett vänligt intryck. En känsla av att jag ”ser dig” (men inte mig) och är glad att du uppträder på min klubb. Sen var det min tur. Han trycker upp sitt långfinger framför näsan på mig och säger ”Fuck you, Gussy. Fuck you!” Ganska hård jargong från en person som jag har uppträtt hos i snart fjorton år kan jag tycka. Han lämnade sedan lokalen.

Under mina 25 år som på ett eller annat sätt verksam förmedlare av musik, humor och andra kulturuttryck har jag blivit snuvad på pengar, förd bakom ljuset genom falska förutsättningar. Jag har blivit lovad resa från gig och tvingats lifta från Ekerö mitt i natten. Jag har sovit på liggunderlag utan något täcke och fått giget inställt när jag väl varit på plats i Malmö. Men detta, att få ett långfinger upptryckt i ansiktet, är bland det värsta jag har varit med om. Av någon man har bidragit gratis till i fjorton år.

Men självrespekten fanns med. Jag gick efter honom. Jag lät honom smaka på sin egen medicin. Och tryckte upp mitt långfinger i hans ansikte och sa att jag aldrig blivit utsatt för en mer komprometterande handling av någon i branschen. Och då slog det mig att han säkert alltid har trott att han har ställt upp för oss komiker genom att ge oss scentid och en chans att utvecklas. Men det han har gjort är att tjäna pengar på oss. I vrede gick jag hem och skrev av mig i de olika forum vi komiker har. Att vi inte ska låta oss utstå vilken behandling som helst. Och det gäller inte bara oss komiker. Det gäller alla kulturarbetare som känner att de bidrar. Gå inte med på vad som helst. Visa självrespekt. Något som kanske är svårare för oss komiker eftersom vi vill livnära oss på att skoja och därför kan vara inkapabla att hantera sanningen. Det är därför vi skämtar.

Men jag som tar humor på största allvar, eftersom den är en så stor del av mitt liv, har insett att de värsta skojarna är aktörerna bakom kulisserna. De som drar i oss marionetter. De måste elimineras så att vi kan fortsätta sprida glädje och inspirera och få vår rättmätiga belöning för det. Så att vi tids nog blir den där akrobaten som får uppträda i Paris.

The post Kulturparasiterna är ett problem för branschen first appeared on Opulens.

HEGEMONI. LO vill se över lagen om arbetskraftsinvandring. Det handlar givetvis om att motverka dumpning av löner och arbetsvillkor men av högern sprids nu bilden att det också handlar om en socialdemokratisk flirt med främlingsfientliga väljare. Här gäller att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt och även ifrågasätta det borgerligt dominerade medielandskapet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Borgerliga opinionsbildare brukar beskriva fackföreningsrörelsen som en jätte vilken kan krossa i stort sett vilket företag som helst i sin väg. Det ligger nog en del sanning i den beskrivningen. Men i så fall med tillägget att det i denna jättes kropp ryms ett ängsligt barn som mycket sällan använder sin styrka.

The post Generös invandring men utan lönedumpning first appeared on Opulens.

PODD. I dagens avsnitt från Lisa Bjurwald och Helena Giertta diskuteras det höga tonläget på tidningarnas kultursidor, frilansars arbetsvillkor på public service, kulturministerns okunnighet i mediefrågor och trenden att medier publicerar långa förklaringar av sina journalistiska arbetsmetoder. 

Om podcasten Bjurwald med Giertta och tidigare avsnitt >>

The post De högljudda kultursidorna first appeared on Opulens.

KLASSKAMP. Sorry to Bother You är en film som blev en överraskande sommar-hit bland både publik och kritiker i USA.  Daniel Lindvall har sett den och konstaterar att både absurdismen och klasskampen eskalerar i en film som slår det mesta i sin genre.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Sorry to Bother You
Regi och manus: Boots Riley
Medverkande: Lakeith Stanfield, Tessa Thompson, Jermaine Fowler, Danny Glover, Armie Hammer

”Presto, read the Communist Manifesto” löd första raden på första spåret på hiphopgruppen The Coups första studioalbum, betitlat Kill My Landlord. När frontmannen Boots Riley nu, 25 år senare, gör debut som regissör är det med en film där kapitalet tycks producera sina egna dödgrävare på ett lite mer bokstavligt sätt än herrar Marx och Engels förutspådde (exakt hur avslöjar jag inte här).

Riley — född 1971, uppväxt i en aktivistfamilj som under hans barndom flyttade från Chicago via Detroit till de Svartas pantrarnas och de militanta fackföreningarnas Oakland, Kalifornien — har aldrig varit direkt diskret med sin politik, vare sig i livet eller i konsten. Enligt den gamla klyschan om hur öppna politiska ställningstaganden står i motsats till det sant konstärliga, borde väl Riley producera själlös, humorbefriad plakatkonst. Istället är han en mästare på att skapa explosiva konstraster mellan fantasifulla estetiska utsvävningar och hårt slående budskap. Vem, med ett uns av rebell i sig, kan motstå krocken mellan den lättillgängligt melodiösa musiken, de eleganta ordlekarna och brutaliteten i texterna i The Coup-låtar som disco-poppiga ”The Guillotine” eller funkiga ”5 Million Ways to Kill a C.E.O.”? Riley vet precis var man hittar balansen mellan glimten i ögat och det fullständiga allvaret bakom alltsammans.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Sorry to Bother You, som blev en överraskande sommar-hit bland både publik och kritiker i USA, är en fantasy-komedi om telefonförsäljning, klasskamp och rasism. Tänk, om möjligt, Ken Loachs Kalifornienbaserade strejkdrama Bröd och rosor möter Pans labyrint med inslag av satir à la Jonathan Swift och dystopiska övertoner från apokalyptiska 1970-talsklassiker som Soylent Green, så kommer ni kanske nära. Eller inte. För Rileys film har inte många motsvarigheter på repertoaren.

I centrum för handlingen står Cassius ”Cash” Green (Lakeith Stanfield), en ung man som bor i sin farbrors garage och försöker dra sig fram bäst det går i ett något lite framtida, men helt igenkännbart Oakland, där de ekonomiska klyftorna är enorma och det sociala förfallet är påtagligt. Cash får jobb på telemarketingföretaget Regalview, trots, eller kanske tack vare, ett alltigenom fejkat CV (fusket visar ju på initiativförmåga och en vilja att vara precis den anställde företaget söker).

Efter en knackig start får Cash lära sig ett knep av veteranen Langston (Danny Glover). Det gäller att hitta sin ”vita röst”, det vill säga en röst som andas självförtroende och otvungen kamratlighet, samt signalerar att dess innehavare egentligen är helt oberoende av huruvida det blir någon försäljning eller inte. Cash visar sig vara en naturbegåvning på området och blir snabbt en toppförsäljare. Samtidigt som arbetskamraterna påbörjar en strejk mot usla villkor — de jobbar för enbart provision — befordras Cash till Power Caller och får ta steget upp till den mytomspunna övre våning dit dessa färdas i egen guldhiss.

Det visar sig inte bara vara den lyxiga arbetsmiljön och den höga lönen som skiljer Power Callers från vanliga försäljare. De har också en unik vara att sälja, nämligen världens billigaste arbetskraft. Denna tillhandahålls av företaget Worryfree, som erbjuder hela familjer en ”bekymmerslös” tillvaro i form av garanterad mat och logi i utbyte mot livstids arbete. Deras reklamfilmer och billboards med fånigt leende människor i lätt pimpade fängelsemiljöer är allestädes närvarande. Men Worryfrees VD, Steve Lift (Armie Hammer) har vetenskapligt avancerade planer på ännu mer kostnadseffektiva arbetare. Och han vill ha Cashs hjälp.

Härifrån eskalerar både absurdismen och klasskampen i Rileys film. Inledningens lättsamt träffsäkra humor — de ”vita rösterna”, dubbade av vita skådespelare, greppet att låta Cash dimpa ner med skrivbord och allt mitt i maten eller sexakten hos de kunder som svarar i telefon — går över i en grotesk sannsaga om makt och människovärde. Inte minst anknyter Riley till den på sistone nyuppväckta debatten om relationen mellan slaveri och kapitalism, i nutida fängelser, likväl som på historiens plantager. Sorry to Bother You må ligga långt från den socialrealistiska stil vi ofta associerar med filmer om arbetsvillkor och strejker men den kryper inte desto mindre långt djupare in under huden på verkligheten än det mesta i genren.

The post Revolutionen börjar i Oakland first appeared on Opulens.

ARBETSVILLKOR. “Att som manlig regissör använda utmattning, trakasserier och förödmjukelser för att få kvinnliga skådespelare att prestera på ett visst sätt är tyvärr inget ovanligt, och frågan har blivit än mer aktuell i och med den senaste tidens #metoo-rapportering”, skriver Karolina Bergström.

Vi vill gärna tro att det vi ser på film är resultatet av autentiskt skådespeleri. Och så är i regel oftast fallet, men inte alltid. I Bernardo Bertoluccis Sista tangon i Paris (1972) finns de facto ett filmat övergrepp, när Marlon Brandons rollkaraktär Paul tvingar sig på Maria Schneiders Jeanne i en simulerad anal våldtäkt med smör som glidmedel – en scen som inte alls fanns med i manus, utan som Bertolucci själv lade till i sista minuten. Anledningen var att han enligt honom själv ”ville få hennes reaktioner som en flicka och inte som en skådespelare – jag ville få henne att visa sig förnedrad”.

Om målet var att visa förnedring, så lyckades Bertolucci med råge. Den då blott 19-åriga Schneiders tårar under scenen var äkta, och i en intervju med Daily Mail år 2007 berättade den i dag bortgångna skådespelerskan om hur hon ”kände sig förnedrad och, för att vara ärlig, våldtagen av både Marlon och Bertolucci”, men att hon inte vågade protestera mot den äldre regissören vad gällde den plötsligt tillkomna scenen. Efter filmens premiär föll Schneider i sin tur ner i en drogrelaterad depression med flera självmordsförsök.

Att som manlig regissör använda utmattning, trakasserier och förödmjukelser för att få kvinnliga skådespelare att prestera på ett visst sätt är tyvärr inget begränsat till ovanstående exempel, och frågan har blivit än mer aktuell i och med den senaste tidens #metoo-rapportering. För om kvinnor uppenbarligen inte alltid kan känna sig trygga bakom kameran, hur ska de då kunna känna sig trygga framför den?

Den franska skådespelerskan Lea Seydoux, som spelade en av de två huvudkaraktärerna i Guldpalmsbelönade Blå är den varmaste färgen, beskrev exempelvis i intervjuer hur den evighetslånga inspelningen av filmens explicita sexscener, manipulativt orkestrerad av regissören Abdellatif Kechiche, fick henne att känna sig förödmjukad och ”som en prostituerad”, och uttryckte samtidigt tacksamhet för att filmen trots allt lyckades vinna i Cannes eftersom ”det (inspelningen) var så hemskt”.

Att spela in film är ett slitsamt och krävande jobb för alla inblandade, och att i det läget utnyttja de medverkandes beroendeställning borde i praktiken vara ett stort no-no för vilken regissör som helst. Som tur är var det länge sedan som Alfred Hitchcock ansåg sig myndig att under åratal trakassera den då kontraktsbundna Tippi Hedren till den grad, att han lyckades sätta stopp för hennes karriär då Hedren inte svarade på hans sexuella inviter under inspelningarna av Fåglarna och Marnie. Och det är också ett tag sedan The Shining-regissören Stanley Kubrik såg till att göra ett nervvrak av skådespelerskan Shelley Duvall under inspelningarna av den klassiska skräckfilmen, bland annat genom att uppmana teammedlemmar att helt enkelt ignorera henne samt tvinga Duvall att ta om den berömda slagträscenen hela 127 gånger.

I dag skulle liknande utpräglade trakasserier inte vara fullt lika görbara. Men den senaste tidens vittnesmål från fler än sjuhundra svenska kvinnliga skådespelare rörande sexuella trakasserier och övergrepp inom film- och teatervärlden vittnar om en ofta otrygg situation, där övergrepp blivit en del av arbetet i sig och där medverkande inte vågar säga ifrån i rädsla över att uppfattas som ”obekväma”.

Män som tar fram kuken under inspelning, som tar ett fast grepp om ens bröst inför hela ensemblen, som pratar om vem som först ska hinna våldta en, som öppet recenserar sina kvinnliga kollegors kroppar – och det är bara en liten bråkdel av alla vittnesmål. I snögnistrande julklapp skulle undertecknad därför vilja önska sig en helt ny slags filmmärkning – en märkning som säkerställer trygga arbetsvillkor för alla medverkande, oavsett vad man nu råkar ha mellan benen.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Behovet av filmisk trygghetsmärkning first appeared on Opulens.

ARBETSKRITIK. “Vi går framåt med historien bakom oss, tycks språket säga. Vi går framåt sida vid sida.” Freke Räihä recenserar Emil Boss.

Acceleration av Emil Boss
Bokförlaget Lejd (2017)

De litterära parallellerna, formmässiga, språkliga och innehållsmässiga, visar tydligt på att verket Acceleration skriver in sig i en lång rad politiska dikter som på olika vis söker förnya den socialt medvetna lyriken. Vi går framåt med historien bakom oss, tycks språket säga. Vi går framåt sida vid sida.

”Det finns en trötthet som vidlåder allt / också att beskriva den”, menar Boss. Tröttheten hänger i språket – dess användande både urholkar ordens betydelse och är en så stor del av de disciplineringsprocesser vi utsätts för i livet som medborgare att språket som sådant verkar ha förlorat sin utsida. Språket är bara ett bräckligt skikt mellan kommersialiseringen av vardagen och den disciplin som tvingar in oss i den. Som en hinna. Tröttheten blir en konsekvens av att varje stund ska fyllas av direkt värdeskapande arbete. Om ingen någonsin vilar blir vi för trötta för att tänka. Den som inte har tid att tänka kan inte heller få syn på sig själv, strukturerna som omger en eller symptomen som skapas av detta. Bara trötthet återstår. En vaksam vila utan möjlighet till återhämtning.

Disciplinen reducerar den som utför arbetet till händer, till service. Det är industrialiseringens principer, det är “new public management”, det är att vi lär oss att övervaka oss själva – och varandra. Disciplineringen kan motarbetas genom avtal som disciplinerar alla efter samma villkor. Men det går inte när rätten till motstånd ställs utanför. Då blir avtalen uddlösa, mer fängsel än gemenskap. En linje som tar det sämsta från båda sidorna av de politiska lägren. I det finns det en chanslöshet. Men det finns också en vilja till motstånd. Det finns ett sätt att ta med sig tanken om demokratiskt styre och personers lika värde ut på arbetsplatsen. Denna vilja visar sig i verket, som dokument över övergreppen och det motstånd som verket som sådant bjuder.

Boss verk, den tvådelade och nästan självidentiska Acceleration gör dikt genom kvittorullar, genom att arbeta med både kodex och bokrulle – med fotografiska handlingar som är förbjudna i arbetet. Rörelser registreras av en arbetsköpare. Allt registreras, kontrolleras, visiteras. Flödeskartläggningar gör varje arbetsmoment till ett avhumaniserat och mekaniskt arbete – som att kapitalackumulationens slutmål vore att ta också fritiden hos de som arbetar och förvandla den till en apati. ”När jag kommer hem från jobbet vill jag bara sova”, hör jag mig själv tänka. Men jag är fortfarande så uppjagad av arbetets rutiner att de överflödar varje vaken stund. Jag började följa arbetets rutiner även hemma – började städa toaletten på samma sätt som jag städade på jobbet. Jag föredrar enkel såpa och trasa.

– Och behovet att bevisa något för några som troligen ändå inte lyssnar gör att jag aldrig heller slutar att vara tillgänglig i det skrivande, ständigt kommunicerande, arbetet. Jag behöver visa att jag också duger. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte tvinga fram ett ord till utan vila. Jag går sönder och återhämtar mig inte. Det är slutprodukten av de förhållanden som vi lever under. Vi dör av dem. Vi dör av dem på olika sätt i Sydafrikas slavförhållanden på vingårdarna och i kassan på återförsäljningsmonopolet. Vi dör av det i vården, på redaktionerna, på golven och i de arbetsplatsolyckor som hetsas fram i jakten på snabbare vinster.

Boken, för det är en bok i två olika utgåvor, består först och främst av ett termopapper på rulle – en kvittorulle, en bokrulle. Tanken går till vår äldre litteraturhistoria med bokrulle på pergament på samma sätt som när jag läste om Lotass verk Fjärrskrift, en text publicerad på telexremsa, men som jag aldrig hade råd att köpa. Formen får ett antal konsekvenser för läsningen, en av dessa är frågan om litteraturens beständighet – och därmed den litterära analysen, kritiken, som framförs i verket. Den bifenolfria termopappersboken har en arkivbeständighet på tio år. Därefter bleknar den sakta bort. Som andra kvitton som endast bär vittne till en situations konsumtion. Hur ska vi förhålla oss till ett minne som sakta bleknar, en historia som ständigt upprepar sig, som bara var ett ögonblick av konsumtion? En annan är den ovana läsart som uppenbarar sig när jag rullar ut boken genom händerna och ner på golvet. Läsflödet är oavbrutet, format som en ström, som format av den disciplineringsprincip som ligger till grund för bokens kritik. Som en gestaltning av den.

Den andra utgåvan är ett parallelltryck i väl formgiven kodexform så att den som inte vill tillbringa en halvtimme med att rulla ihop boken efter varje genomläsning också kan läsa och ta del av Boss, allt mer mogna, utforskande av arbetsvillkor och existentiella ifrågasättande av dem. Boss har renodlat språket, och den ”dragning åt stiliserade ögonblick och nagelfarande skönhet” som jag skrev om debuten är här än mer lyriskt träffsäker – svindlande i sin kontrast. Likaså är den dokumentation som används till skriften i högre grad samlad kring en tematik kring begränsande av rörelse. Generellt sett är detta verk mer sammanhållet än debuten på Albert Bonniers förlag. Under tiden har Boss arbetat, varit verksam inom facket och som redaktör för Syndikalisten. Kodexen han lämnar efter sig här beräknas kunna arkiveras i tusen år, men om svenskan och samhället som den beskriver är sig lika då är en annan fråga.

The post Moget utforskande av arbetsvillkor first appeared on Opulens.