KONTROVERSIELLT. “Cancelkulturen är ett hot mot yttrandefriheten.” Magnus Gustafson, doktorand i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet, skriver om cancelkulturens inflytande i den akademiska sfären.  

Som doktorand i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet läste jag nyligen en kurs i högskolepedagogik. Där fick jag i uppgift att resonera kring ett dilemma som rörde handledning av den fiktiva lärarstudenten Alin som skulle skriva en c-uppsats. Alin ville inte använda sig av en rysk forskare i sin uppsats på grund av kriget i Ukraina. I beskrivningen av fallet framgick att Alin hade släktingar i Ukraina. Vidare framgick att den ryska forskaren var tongivande inom det fält som Alin rörde sig i. I samband med en handledning hade Alin blivit upprörd och lämnat mötet. Orsaken var att handledaren, enligt Alin, inte tog ställning mot rysk aggression.

Frågan var hur jag, i rollen som handledare, skulle lösa detta dilemma. Det fanns, menade jag, flera alternativa lösningar. Att få Alin att byta handledare, var, ansåg jag, ingen lösning på problemet. Det flyttade bara problemet. Att få Alin att byta ämne var dåligt ur pedagogisk synvinkel, därför att då tvingades inte studenten reflektera kring detta dilemma. Att Alin utelämnade den ryska forskaren, var inte heller bra, menade jag, eftersom hen skulle utvecklas till en kompetent lärare som sakligt och objektivt kan hantera undervisningsinnehåll med sina lärarkollegor och elever. Dessutom skulle Alin kunna bli underkänd, och det var inte bra, då min uppgift som handledare är att hjälpa hen att bli godkänd.

Jag föredrog alternativet att resonera med Alin och försöka få hen att ta med den ryska forskaren. Alin skulle i framtiden alltså bli lärare. Som lärare kan man inte välja bort ett innehåll bara för att man har agg till ett visst land. Som lärare har man till uppgift att diskutera olika fenomen och företeelser med objektivitet och utan känslor. Som lärare måste man kunna bortse från sina egna politiska ställningstaganden. Detta är alltså en viktig del i lärarutbildningen och Alins resa mot att bli en bra lärare. Om Alin exempelvis ska bli svensklärare kan hen inte välja att ta bort alla ryska skönlitterära författare ur undervisningsinnehållet.

Det handlar inte om att vara Rysslandsvän. Det handlar om att ha en saklig syn på det hela och att alla ryssar inte kan ställas till ansvar för kriget i Ukraina, lika lite som att alla judar kan ställas till ansvar för Israels ockupation av Palestina, eller att alla amerikaner kan ställas till ansvar för Vietnam- eller Irakkriget. Alins reaktion hade inte uppstått i ett vakuum. Dilemmat som diskuterades på den högskolepedagogiska kursen tror jag kan kopplas till något som skulle kunna beskrivas som cancelkulturen inom akademin. Det finns delade meningar om detta fenomen. 

Enligt Nadine Strossen, juridikprofessor emerita vid New York Law School, kan cancelkulturen definieras som motsatsen till yttrandefrihetskulturen som försöker vidga debatten och diskussionen. Cancelkulturen försöker istället avsluta diskussionen, eller åtminstone strypa den, genom att summariskt avfärda vissa idéer – eller till och med vissa talare, som olämpliga att ingå i samtalet. Följaktligen, menar Strossen, accepterar och uppmuntrar cancelkulturen attacker på talare utan att närmare gå in på någon argumentation.

Cancelkulturen använder också skrämseltaktik och hotar att straffa vissa talare genom hårda åtgärder såsom att utesluta dem från universitetsgemenskapen, studenter kan relegeras och lärare avskedas. Det faktum att universiteten är beredda att ge efter för cancelkulturen, och därmed förråda akademins själva uppdrag, visar på hur kraftfull cancelkulturen har blivit även inom akademin, menar Strossen. Förutom själva bestraffningarna av vissa talare skapar cancelkulturen ett klimat av rädsla där alltför många studenter, lärare och forskare ägnar sig åt självcensur, fortsätter hon. 

Strossen refererar till undersökningar som visat att både lärare och studenter känner att de ”går på äggskal” och undviker att yttra sig om viktiga men känsliga frågor och än mindre uttrycka en potentiellt kontroversiell uppfattning i sådana frågor av rädsla för att kanske oavsiktligt säga något som kan uppfattas som stötande eller okänsligt. Alla vi som är engagerade i utbildning och forskning måste anstränga oss för att främja yttrandefrihetskulturen och bekämpa cancelkulturen, avslutar Strossen.

Pippi Norris, statsvetarprofessor vid Harvard, ifrågasätter däremot begreppets giltighet. Snarare tycks hon mena att själva definitionen eller beskrivningen är en del av en politisk propaganda från högerkanten. Enligt dessa har den progressiva cancelkulturen tystat ner alternativa perspektiv och därmed urholkat en fri intellektuell diskussion, inte minst på universiteten. Detta beskrivs av Norris som en tom retorik eller myter utan verklighetsförankring som skapats för att uppröra progressiva och samtidigt ta bort fokus från akuta och verkliga problem. Det handlar om enskilda händelser som förstorats upp utan proportioner, menar Norris.

Cancelkulturen bryter det akademiska kontraktet, eller den vetenskapliga överenskommelsen, där argumenten ska tala för sig själva.

Hon refererar till en undersökning som visar att i postindustriella samhällen, kännetecknade av övervägande liberala kulturer, såsom USA, Storbritannien och Sverige, var forskare som stod på högerkanten mest benägna att beskriva samtalsklimatet som allt kyligare. I länder som kännetecknades av mer värdekonservativa kulturer var det forskare på vänsterkanten som rapporterade om att cancelkulturen hade förvärrats. 

Detta visar enligt Norris endast att avvikande röster dämpas på grund av ett socialt tryck. Detta visar också, menar hon, att cancelkulturen är en myt. Det handlar helt enkelt om att forskare kan vara mindre villiga att yttra sig om de tror att deras åsikter inte delas av kollegorna eller samhället i stort.

Enligt Hal Berghel, professor i datavetenskap vid University of Nevada, kan cancelkulturen definieras som användning av (sociala) medier för att antingen diskreditera människor som har avvikande uppfattningar eller skrämma desamma till tystnad. Cancelkulturen, menar Berghel, utövas inte endast av mindre grupper av aktivister utan kan också utövas av exempelvis regeringar och politiska partier. 

Som exempel tar Berghel upp fallet med Clark Kerr, rektor för Berkeley i Kalifornien i mitten av 1900-talet. Kerr menade att det moderna universitetet ska uppmuntra lärande utan gränser. Universiteten ska se till så att studenterna känner sig trygga och vågar utforska nya idéer. För de högerkonservativa, som betraktade den högre utbildningens primära funktion som arbetsträning och indoktrinering, blev Kerr en måltavla, enligt Berghel. Kerrs främsta motståndare ska ha varit Kaliforniens guvernör Ronald Reagan, FBI-chefen J Edgar Hoover och en handfull konservativa politiker.

Cancelkulturen inom akademin tar sig olika uttryck i olika tider, menar Berghel. Det som utmärker cancelkulturen, fortsätter han, är att den undergräver den akademiska friheten. Den fria och öppna diskussionen är nödvändig för att få framgångsrik undervisning och forskning. Historien har också visat att nyskapande idéer någon gång varit kontroversiella, avslutar Berghel.

Möjligen samverkar eller samspelar cancelkulturen inom akademin med de agendor som kan finnas på universitetens administrativa avdelningar. Enligt Benjamin Ginsberg, statsvetarprofessor i Chicago, har hundratals amerikanska college och universitet infört uppförandekoder som förbjuder tal och beteenden som kan uppfattas som kränkande eller diskriminerande av olika grupper och individer när det kommer till ras, religion eller kön eller andra egenskaper.

Administratörerna är, påpekar Ginsberg, angelägna om att undvika problem från högljudda och militanta krafter. Uppförandekoderna har också kommit att fungera som effektiva styrmedel för att tysta eller skrämma egna kritiker. Det har, menar Ginsberg, skapats en kader av byråkrater som administrerar mångfald och multikultur och liknande på universitetskontoren. Dessa tjänstemän, fortsätter han, tenderar att betrakta all kritik av uppförandekoderna som en attack mot legitimiteten och giltigheten hos deras befattningar och svarar därför aggressivt även på de mest försynta frågorna. 

I Sverige hamnade ordet cancelkultur i Språkrådets nyordslista år 2020 och här finns flera exempel på vad som skulle kunna beskrivas som cancelkultur inom akademin de senaste åren. Mittuniversitetets Forum för genusvetenskap ställde in ett samtal kring Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens (2021) med motiveringen att det var en alltför stor risk att det skulle bli en kränkande miljö för personer som skulle delta. När studenter vid Konstfack ville byta namn på utställningssalen ”Vita havet” skrev designprofessorn Sara Kristoffersson en debattartikel där hon invände mot förslaget och menade att namnet inte hade något med rasism att göra. Till svar fick hon namninsamlingar och massutskick riktade mot sig. 

När Mariah Larsson, professor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet, var gästföreläsare vid Malmö universitet i ämnet sexologi och talade om sexuella och rasistiska stereotyper protesterade flera studenter trots att det var ämnet för kursen. Larsson försvarades av kursansvariga, men kritiserades senare i en utredning av fallet.

Gemensamt för både den nya obevekliga högern och den lättkränkta vänstern är hur de framställer sig själva som marginaliserade och ignorerade av majoritetssamhället, menar Anna Victoria Hallberg, litteraturvetare vid Södertörns högskola. Bilden stämmer emellertid dåligt överens med verkligheten, fortsätter hon, där båda grupperna uppvisar goda kunskaper i hur kognitiv och känslomässig påverkan kan exploateras på nätet. De erövrar institutioner – från Vita huset till vitala delar av akademin – och drar nytta av den nya teknologin, påpekar Hallberg.

Detta anknyter till journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekmans resonemang om att vänsterintellektuella ofta legitimerar sig genom att inta positionen som marginaliserade. För att tala måste man vara tystad, eller snarare framställa sig själv som tystad, genom olika strategier. Genom att hävda att det inte finns utrymme för en åsikt legitimeras den utan att man behöver argumentera. Det handlar om att bygga auktoritet på utanförskap.

Det finns alltså, som vi har sett, delade meningar om begreppet cancelkultur. Pippi Norris ifrågasätter begreppets giltighet och ser det som en del av en högerpropaganda. Men stridslinjerna följer inte helt förväntade linjer från ideologisk synpunkt. Cancelkulturen är en komplex och komplicerad fråga. Det finns också en debatt inom vänstern när det gäller cancelkulturen. 

Nadine Strossen definierar cancelkulturen som motsatsen till yttrandefrihetskulturen. Cancelkulturen diskvalificerar idéer och personer och stänger diskussionen istället för att öppna den, menar hon. Hal Berghel och Anna Victoria Hallberg kopplar också samman cancelkulturen med medier, närmare bestämt sociala medier, som används för att diskreditera dem som har avvikande uppfattningar och skrämma dem till tystnad.

Cancelkulturen bryter det akademiska kontraktet, eller den vetenskapliga överenskommelsen, där argumenten ska tala för sig själva. Cancelkulturen är ett hot mot yttrandefriheten. Cancelkulturen är också ett hot mot det kritiska tänkandet som ska känneteckna forskning och utbildning. 

Dilemmat med lärarstudenten Alin som ingick i den högskolepedagogiska kursen kan kopplas till cancelkulturen på flera sätt. Dels när det gäller att medvetet välja bort relevanta källor, i det här fallet en rysk forskare på grund av kriget i Ukraina. Dels när det gäller den potentiella konfliktsituationen när Alin anklagar mig som handledare för att vara Rysslandsvän som inte tar ställning mot rysk aggression. Som ett uttryck för missriktad välvilja, eller självcensur för att undvika konflikt, skulle jag som handledare kunna välja att tillmötesgå Alins önskemål. Mitt uppdrag som handledare är emellertid att hjälpa Alin att skriva en uppsats som kan bli godkänd. Mitt uppdrag är också att hjälpa Alin på resan mot att bli en bra lärare. Att sakligt och objektivt kunna hantera undervisningsinnehåll är som sagt en viktig del i det. 

Dilemmat handlar i förlängningen om något mer än bara Alins lärarutbildning. Det handlar om att lärare och studenter tillsammans har ansvar för att värna det kritiska tänkandet. I sin bok Teaching Critical Thinking. Practical Wisdom (2009) beskriver den amerikanska feministen bell hooks det kritiska tänkandet som en kollektiv och kreativ process som kräver ett öppet sinne hos både lärare och studenter. Det kräver mod att pröva sig fram och mod att erkänna när man inte vet svaret. Det är min uppgift som handledare och lärare att stödja Alin och hens kamrater i en sådan utveckling: ”Keeping an open mind is an essential requirement of critical thinking. I often talk about radical openness because it became clear to me, after years in academic settings, that it was far too easy to become attached to and protective of one’s viewpoint, and to rule out other perspectives”, menar bell hooks.

The post Akademin och cancelkulturen first appeared on Opulens.

SKÖNLITTERÄRT PRIS. Samfundet De Nio tilldelar Kjell Johansson sitt Särskilda pris på 200 000 kronor.

Dessutom tilldelas flera författare Julpriset, på 50 000 kronor vardera: Elnaz Baghlanian, Andreas Björsten, Balsam Karam, Malin Lindroth, Pooneh Rohi, Dag Thelander och Anders Wahlgren.

De Nio är en litterär akademi, som instiftades 1913, efter en testamentarisk donation av Lotten von Kræmer. Deras uppgift är att främja skönlitteratur genom prisbelöningar.

De Nio består för närvarande av följande ledamöter: Nina Burton, Jonas Ellerström, Madeleine Gustafsson, Gunnar Harding, Niklas Rådström, Sara Stridsberg, Johan Svedjedal och Anna Williams.

TT NYHETSBYRÅN

The post Han prisas – får 200 000 kronor first appeared on Opulens.

KOKKONST. “Om barockens hov förstod hur man iscensatte måltiden, så gör många människor liknande teateruppsättningar med visuell verkan på Instagram”, skriver Lis Lovén som läst Gastronomiska Akademiens kalender för 2022.

Måltiden som konstart
Av Gastronomiska Akademien
Carlssons bokförlag

Gastronomiska Akademien har gett ut sin kalender på Carlssons bokförlag. Jag undrade själv när jag fick den i min hand om den inte är för fin för även mig. Nä då, den har mycket att ge som jag inte hade koll på innan. Det är många ledamöter som skriver varsitt kapitel i boken som heter Måltiden som konstart.

Jag har aldrig tidigare tänkt att mat är en klassmarkör, men ju mer jag läser desto djupare hamnar jag i en kulturens historia som placerar gastronomin inom konstvärldens fält.
Att mat som konst är en förädlande princip för folket, det visste jag ej. Alltså borde ”folket” nog ha nytta av att läsa in sig på denna bok, om inte annat så för att reagera och uppfinna en dadaistisk matkultur.

Från jord till bord är mer än en kliché i denna bok. Vilka förutsättningar vårt lands jordar har att producera mat även för export nämns här. Jord, antal soltimmar och lagom mängd nederbörd skapar goda förutsättningar för produktion av föda, men kan även leda till de timmar då maten blir till ett konstnärligt, förädlande uttryck.

Alla sinnen kan förberedas vid bordet med rätt dukning, servetterna vikta till snillrika konstverk, belysning, inredning, möblemang, allt påverkar våra förväntningar av en middag där vi inte endast äter, utan avnjuter middagen i sällskap.

Manifestet “Ny Nordisk mat” har gett Norden en plats på restaurangkartan och är således ett politiskt dokument. Detta projekt drevs av Nordiska ministerrådet. Eftersom Sverige är teknologiskt utvecklat kan vi skapa gastronomiska kunskaper med intresse som sträcker sig bortom det lilla Sverige. Matkonst som politik, säg vem visste det?

Laval och Electrolux är idag globala företag med kunnande inom kökstekniska produkter. IKEA marknadsför svenska livsmedelsvaror. Det innebär i runda tal 20% av vår livsmedelsexport.

Vid Örebro universitet lär man sig sambandet mellan retorik och maten som konstnärlig sinnesförnimmelse. Med vår bondekultur i botten borde det, som jag ser det, gå länkar från den rustika bondenäringen upp till finrummet och inom mig ser jag socialdemokratins acceptans att ”alla ska med!” Blandekonomin är mer än att bara äta sig mätt.

Tidigt i den kulturella och politiska historien blev hov och adel medvetna om maten som sinnenas helhetsupplevelse. Mat kommunicerar och skapar kontakter. Vi kan se detta arv på nobelmiddagar. Ett matarrangemang som helhet är helt enkelt en teateruppvisning där alla sinnen förbereds. När jag nu läser denna bok inser jag att den kunskap den förmedlar borde vara viktig för utövande konstnärer, men även för de som känner sig åsidosatta av finrummens kultur. Ska vi bara stå utanför och kika in, alienerade genom vår ovilja att lära oss nya koder? Eller ska vi lära oss av den makt över alla sinnen som de övre klasserna besitter?

Fika som kommunikation och konst signalerar ett otvunget möte.

Och det tycks som om många statliga myndigheter ännu inte har tillräckliga kunskaper att använda de kommunikationskanaler och matkoder som ska till för att kunna gå bortanför endast principen om hur mycket det får kosta som representation. Med Roland Barthes och strukturalismen (läs: Saussure) i bagaget borde väl även de radikala politikerna inse kodspråkets förbindelser folk och folk emellan. Diplomati kan hänga på en helhetsupplevelse eller något halvt vunnet. Det är här genom denna nya kunskap jag fått genom denna bok som jag ser ett större samband…

Och i Almedalen 2019 införde talmannen en fikastund medan man diskuterade demokrati i tältet. Fika som kommunikation och konst signalerar ett otvunget möte och kan vara nog så viktigt, ja demokratiskt i sin vardaglighet. Det behöver idag inte vara barockt eller pompöst.

Om barockens hov förstod hur man iscensatte måltiden, så gör många människor liknande teateruppsättningar med visuell verkan på Instagram. Man försöker med friluftsbilder vid öppen eld visa matupplevelser efter en vandringstur. Att försöka skapa autenticitet med förtäringen ute i det fria ger en identitet som är lika mycket teater som en gång furstehoven sysslade med.

The post Från jord till bord first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Litteraturvetarna gör helt enkelt för litteraturen vad patologerna gör för medicinen”, skriver Erik J. Rudvall i sin följetong (läs första delen här) om litteratur och litteraturvetarens roll. 

Ett annat exempel på litteraturvetenskapen och dess besatthet av begreppsbyggande är poetiken. Med tanke på att det nu är runt 2 350 år sedan Aristoteles publicerade sin Poetik kan man tycka att litteraturvetarna har haft god tid på sig att diskutera vad detta är, och man får väl ge dem att de faktiskt har försökt. Problemet är att de för varje ansats har kommit längre och längre ut i kognitiva utmarker där det är svårt att hitta fäste eller ens markkontakt.

På den gamla goda tiden, det vill säga när litteraturvetenskapen kallade sig Litteraturvetenskap med poetik, var poetiken ”läran om hur diktverk är eller bör vara utformade”. Det är ju skräckinjagande i sig, särskilt som litteraturvetarna alltid har ansett sig bättre skickade än författarna själva att formulera poetiken.

I och med strukturalismen blev poetik ett modeord. Strukturalismen kunde ju sägas ägna sig åt att söka kunskap om vissa minsta element i kulturens historia, och för litteraturvetarna innebar detta att man studerade litteraturens allmänna lagar snarare än enskilda verk och författare. Ja, det begriper ju både du och jag att man inte kan analysera helheten utan att studera delarna, men det var så de strukturalistiska litteraturvetarna ville se sig. Naturligtvis slutade det med att de sedan tillämpade sina rön just på enskilda verk och författare i alla fall. Strukturalismen ledde dessutom ”till en djupgående och varaktig teoretisering av litteraturstudiet”, skriver Nationalencyklopedin.

Trodde du att det skulle bli bättre med en marxistisk analys, då?

Glöm det, marxisterna analyserar de litterära verken som uttryck för de ideologier som producerat dem. Så mycket för konsten, alltså, och mycket längre bort ifrån det kreativa skapandet, och upplevelsen av konsten, är det svårt att komma.

Det finns alltid hopp

Men det finns hopp. Det finns alltid hopp, även om mörkret är kompakt och litteraturvetarna regerar. I mitt fall fann jag hoppet på Författarskolan, Lunds universitets akademiska blott tio år gamla utbildning i litterärt skrivande, där jag så småningom erövrade magisterexamen. Även på Författarskolan har litteraturvetarna knaprat åt sig en betydande del av makten, men om de här individerna är renegater eller bara har en ovanlig förståelse för den kreativa processen och den skapande människan är osäkert, men det var faktiskt en litteraturvetare som gav mig den första praktiskt användbara introduktionen till stilistik som jag har varit med om. Och tro mig, mitt intresse för litteraturen och skrivkonsten har gjort att jag har varit med om ett par stycken.

Och nej, stilistikintroduktionen genomfördes inte i form av den sedvanliga obduktionen av döda texter. Tvärtom bestod den av en inspirerande och lustfylld övning på temat ”vad händer om vi gör så här? eller så här i stället? eller så här?”. Detta är ju ganska rimligt, eftersom vi var där för att utveckla vårt skrivande. Icke desto mindre är det unikt, och jag kan sätta en månadslön på att övningen skulle innebära en radikal förbättring, för att inte tala om kunskapslyft, även på valfri grundkurs för litteraturvetare.

Jordens minst kreativa verksamhet

”Normalt” är stilistiken ju en av jordens minst kreativa verksamheter, ett verktyg för den som verkligen inte kan skriva skönlitterärt själv. Litteraturvetarnas hämnd på författarkåren. Nationalencyklopedin definierar stilistikens syfte som ”att normera och beskriva text”. Och ja, jag kan inse stilistikens värde som redskap för analys, men som författare värjer jag mig instinktivt, nästan fysiskt, för den. Inte i den form jag äntligen mötte den på Författarskolan, men i alla andra. Läsaren av denna text har med stor sannolikhet själv mött dess själsdödande egenskaper.

I litteraturvetarhänder blir formen nämligen lätt viktigare än verkets själ. Genom att analysera utanverket tror litteraturvetarna att analysen är färdig. Stilistiken används som ett redskap för att riva ner. För matsmältningen, skulle man kunna säga.

Litteraturvetarna gör helt enkelt för litteraturen vad patologerna gör för medicinen. När litteraturkritikern Marcel Reich-Ranicki säger att ”En författare vet lika mycket om litteratur som en fågel om ornitologi” är han förvisso slagfärdig men också ignorant, och det han främst gestaltar är inte sin överlägsna intelligens utan snarast en lomhördhet inför kreativitetens väsen.

”Därför gör jag de val jag gör” 

Men åter till ämnet; även poetiken fick faktiskt en användbar definition på Författarskolan. På sitt sätt innebär den ett återvändande till tiden före strukturalism och marxistisk litteraturteori, för så här enkelt formulerades den tudelade poetiken:

Normativ poetik, det vill säga ”så här bör man (eller jag!) göra för att på bästa sätt materialisera en text som ännu inte är skriven”. Den normativa poetiken formuleras ofta i manifest och programförklaringar; påtagligt ofta skrivs den i brytningstider. I egna projekt kan poetiken användas för att skapa legitimitet för det egna skrivandet: ”därför gör jag de val jag gör.” Det förekommer för övrigt ofta att författaren faktiskt skriver ut, formulerar, sin egen poetik som en del av det egna verket. 

Denna del av definitionen följdes av en paradox som närmast för tankarna till Woody Allen, apropå den ryske litteraturvetaren Michail Bachtins Dostojevskijs poetik, utgiven många år efter mästarens död: ”Jag förstår inte hur Dostojevskij kunde skriva sina böcker utan att ha läst den här.”

Deskriptiv poetik är däremot snarast en uppgift för läsare, ett sätt att analysera villkoren för den skrivna texten: ”hur berättar texten? hur vill den bli förstådd?”. Ofta möter vi den deskriptiva poetiken i form av läsarens åsikt, exempelvis som recensioner, essäer eller uppsatser.

Alla artiklar av Erik J Rudvall

The post Poetik kan betyda lite vad som helst first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Litteraturvetarna är nämligen sällan intresserade av den kreativitet som är litteraturens själva källa”, skriver Erik J. Rudvall vars essä vi valt att publicera i en följetong om tre delar.

I hela mitt liv har litteraturvetarna haft patent på litteraturen. På grundskolor, gymnasier, folkhögskolor och universitet; överallt har litteraturvetare tagit sig rätten att validera inte bara vad som är litteratur utan också att definiera hur den skapas.

Det är att gapa över mycket.

Att bedöma vad som är bra litteratur behärskar litteraturvetarna möjligen, på samma sätt som patologer och obducenter i någon mening är experter på hur människor är ihopsatta. Hur litteraturen skapas har de däremot ingen aning om.

Litteraturvetarna är nämligen sällan intresserade av den kreativitet som är litteraturens själva källa. För att inte tala om konstruktiv och användbar kunskap för själva skrivarhantverket. De har utvecklat stilistiken men begriper bara undantagsvis hur användbar den kan vara som ett skapande instrument.

Verkligt problematiskt blir detta när litteraturvetarna hamnar i katedern, där de gärna fullföljer den akademiska tradition där begreppsapparaten är viktigare än innehållet, och där verkets själ upplöses i samma takt som litteraturvetarna skruvar upp ljuset. Och i takt med den pågående stilanalysen slocknar ljusen i de kreativa studenternas ögon.

Ett verktyg för intellektuell misshandel och alienation

I bästa fall är en begreppsapparat en samling definitioner av det som behöver avgränsas, förklaras och möjligen också enas kring, så att den fortsatta diskussionen kan bli meningsfull. Inom litteraturvetenskapen, och för den delen akademin i övrigt, tenderar begreppsbildandet dock snarare bli ett verktyg för intellektuell misshandel av motståndarna och för alienation av alla andra.

Problemet är ändå inte begreppsapparaten i sig. Som aspirerande skönlitterär författare har jag själv haft stor glädje och nytta exempelvis av insikten om innebörden av begreppet fokalisator. I det skönlitterära arbetet kan fokalisatorn beskrivas som den genom vars ögon vi betraktar skeendet, och det är någonting mer och annorlunda än vem som är berättaren.

För oss som författar är valet av fokalisator alltså extremt viktigt. Det är ett av de där oändligt många konstnärliga val som vi hela tiden tvingas till, ofta så tidigt i processen att vi fortfarande inte riktigt vet vad vi egentligen håller på med, och som om de blir fel kräver den sorts nystart som för med sig behov också av en omförhandling med pappersåtervinningen. Begreppsapparaten som sådan är sällan en huvudsak för oss, men den som inte har koll på fokalisatorn i sitt verk kommer snart att få nedslående svarsbrev från förlagen.

För att slippa detta är det alltså värdefullt att känna till vad en fokalisator är för något. Det man har ord för är ju också enklare att få syn på.

Berättarrösten har två olika aspekter

Det lustiga är att fokalisationsbegreppet kommer just ur den förhatliga litteraturvetenskapen, närmare bestämt från den så kallade narratologiska analysen på 1970-talet. Upphovsmannen heter Gerard Gennet och i Discours du récit utvecklade han begreppen modus och röst och förhållandet mellan dessa två. Det vi i dagligt tal kallar för berättarröst har enligt Gennet två olika aspekter: vem som berättar och vem som ser, det vill säga berättaren och fokalisatorn.

Det här kan tyckas vara hårklyverier, och det är det kanske också för den som ska vända ut och in på befintliga verk, och möjligen är det just därför som litteraturvetenskapen så småningom mer eller mindre har släppt hela narratologidiskussionen. Vi som faktiskt skriver den där skönlitteraturen förlorade dock en viktig diskussion om hur det kan göras.

Alla artiklar av Erik J Rudvall

The post Andarna blir inte mer synliga om man gör upp eld first appeared on Opulens.