NOBELPRISKANDIDATER. Carsten Palmer Schale presenterar ännu en Nobelpriskandidat. I det här fallet en av de mera kontroversiella, Chimamanda Ngozi Adichie.

Chimamanda Ngozi Adichie har länge framstått som en självklar kandidat till Nobelpriset i litteratur. Men det finns möjligen några hinder. Hon är ännu för ung. Hon har hittills skrivit mindre än de flesta kandidater och hon är kontroversiell. I mina ögon gör det henne dock än mer intressant! Varför är hon då ”kontroversiell”? Tja, hon har en tendens att uppvisa obekväma åsikter, men vilka nobelpristagare har inte haft det? Om vad då i Adichies fall? Framförallt i ”transfrågan” (Som J K Rowling, Kajsa Ekis Ekman med flera.). Jaha.

Jag har personligen pratat med henne vid ett tillfälle– men helt kort. Däremot har jag läst mycket om henne. Exempelvis i The Guardian.

Ngozi Adichie fick inte sitt rykte som en frispråkig provokatör på grund av sina romaner. I dessa verkar hennes övergripande agenda vara historiens brådska. Den första, ”Purple Hibiscus” (”Lila hibiskus”), publicerad 2003 när hon bara var 26, fick ett omedelbart genomslag och vann Commonwealth writer’s prize och internationellt erkännande. ”Half of a Yellow Sun” (”En halv gul sol”), tre år senare, var en magnifik prestation och svepte med alla som oförklarligt nog inte hade upptäckt ”Purple Hibiscus”.

Hennes tredje roman, ”Americanah” från 2013, handlade (bland annat) om rasism i USA (och i England), dit hon hade flyttat för att studera när hon var 19.

”Det var för att min syster var där,” säger hon och tillägger torrt: ”Det var någon som skulle ge mig mat.” Hon flydde från sin läkarexamen i Nigeria, en process som hon beskriver med sin karakteristiska graciösa lakoniska stil: ”Att komma in på läkarutbildningen är verkligen svårt. Så jag sa till mina föräldrar: ‘Jag vill verkligen ge mig av.’ De säger: ‘Är du säker?’ Och jag säger: ‘Ja.’ Och de säger: ’OK.’ Mina vänner sa till mig: ’Det är som en saga.’”

Adichies syn på transfrågan

Apropå transfrågan säger hon: ”Hela den här ’transsaken’ – jag visste inte att jag gick in i någonting så laddat. Jag trodde att jag hade sagt något självklart. Men folk är inte vana vid att afrikaner SÄGER något. Du vet, vi förväntas ständigt vara i ett tillstånd av tacksamhet, som afrikaner.”

I sin Reith-föreläsning, som anordnats av BBC. uppmanar Adichie att ”ta till vapen”, och hävdar att vår kultur av självcensur, som politiserar varandras språk, och avskärmar hela ämnen som outtalbara, ”nästan /innebär/ dödsstöten för litterär och annan kulturell produktion”. Om vi inte kan säga sanningen till varandra, säger hon, är litteraturen förlorad.

”En amerikansk student tilltalade mig en gång vid en uppläsning”, säger Adichie till sin publik. Varför, frågade studenten ilsket, hade Adichie gjort ett visst uttalande i en intervju? ”Jag sa till henne att det jag hade sagt var sanningen – och hon höll med om att det var det – och frågade sedan: ‘Men varför ska vi säga det, även om det är sant?’ Först blev jag förvånad över det absurda i frågan, sedan insåg jag vad hon menade. Det spelade ingen roll vad jag faktiskt trodde.”

Men vad var då det där som den tilltalande amerikanen inte hade velat att hon skulle säga? ”Något”, säger hon. ”Jag lämnar det där.” Jag misstänker att det hade något att göra med transfrågor, eftersom Chimamanda Ngozi Adichie har blivit viral i detta ämne tidigare. Vid ett tillfälle sa författaren nämligen i en intervju: ”När folk frågar sig ‘Är transkvinnor kvinnor?’ är min känsla att transkvinnor är transkvinnor.” Hu!

Ända sedan dess, säger Adichie, har hon tappat all respekt för vissa människor som hon tidigare skulle ha tagit en drink med. Det finns inbjudningar hon är försiktig med att acceptera. ”I Nigeria är jag känd för att vara kontroversiell, eller hur? Och jag är kontroversiell för att jag är feminist. Fråga vilken nigerian som helst, du kommer att träffa föräldrar som säger att jag har fått deras döttrar att inte vilja gifta sig, eller säger att jag är anledningen till att äktenskapen har upphört. Och det är jag väldigt stolt över. Det var en av de saker jag känner så starkt för att jag ville se till att jag pratade om det.”

Detta är den drivande logiken i hennes rädsla beträffande yttrandefriheten: att hon inte kan säga att biologiskt kön är omistligt utan att utlösa en storm. ”Så någon som ser ut som min bror säger, ‘Jag är en kvinna’, och går in i kvinnornas badrum, och en kvinna säger, ’Du ska inte vara här’, ja, då stämplas hon som transfobisk.”

”Men det är grejen”, säger hon. ”Du kan se ut hur du vill nu och säga att du är kvinna.” Och tillägger att alla som kan ha problem med detta betraktas som ’föråldrade’ med förlegade åsikter.

Men Adichie säger också. ”Tänk dig att din bror ville leva som kvinna. Du skulle stödja hans strävan med kärlek, eller hur? Du skulle nog tycka att det var viktigare att behandla honom med värdighet och respekt än var han gick på toaletten?”

”Men varför är det så?” frågar hon. ”Kanske för att värdighet skulle vara viktigare?”

Och så fortsätter hon: ”Inte om man anser att kvinnors åsikter är giltiga. Det är det som förbryllar mig. Finns det inga sådana saker som objektiv sanning och fakta?”

Den övergripande stämningen i vår samtid är av ”moraliserande art och alltid bestraffande”, säger Ngozi Adichie i föreläsningen. Hon utvecklar: ”Europa importerar Amerikas kulturkrig.” Hon har alltid fascinerats av vår ”förbittrade beundran. På vissa sätt sätter Amerika standarden för vad vi borde prata om och bry oss om. EU bör också ta sitt ansvar. Och säga: ‘Vet du vad? Nej tack.”

Jag ber henne ge mig ett exempel. ”Jag kan inte. Men jag har irriterat mig på skildringen av svarta människor. Jag har irriterat mig på skildringen av afrikaner. Det händer ganska mycket. Jag har irriterat mig på kvinnoskildringen. Men för att vi ska komma till den värld vi vill ha måste vi börja med världen som den är (min kursivering). Att säga att vi vill rensa en roman från kvinnohat är att låtsas; Världen är ju dränkt i kvinnohat.”

Hon oroar sig också för att ortodoxin kan utvecklas i vilken riktning som helst; En författare kan bli deplattformerad när som helst. ”Det kan inte uteslutas att någon kommer att säga,’Bojkotta Americanah, den boken handlar om amerikaner, och Adichie ägnar sig åt kulturell appropriering’. Det är den högsta dygden för en romanförfattare att säga vad de anser vara sant, oavsett om det är populärt eller modernt eller vackert.”

Ngozi Adichie oroar sig för smygande auktoritära tendenser, för högerpopulism, för falska nyheter och för att demokratin ska bryta samman. Det är exakt samma saker som de hon betraktar som yttrandefrihetens fiender också oroar sig för.

Paradoxen i hennes Reith-föreläsning, liksom i yttrandefrihetsdebatten i allmänhet, är allt det som inte sägs.

”En epidemi av självcensur”

Här följer ett utdrag ur författarens Reith-föreläsning:

”Vi lever nu i vitt och brett etablerade ideologiska stamgrupperingar. Vi behöver inte längre ha några riktiga diskussioner eftersom våra ståndpunkter redan är antagna, baserat på vår stamtillhörighet. Våra stammar kräver av oss att vi visar en hängivenhet till ortodoxin och den baseras inte på förnuft utan tro. Många ungdomar växer upp i denna häxkittel rädda för att ställa frågor på grund av risken för att ställa fel frågor. Och så utövar de en utsökt form av självcensur. Även om de tror att något är sant eller viktigt, säger de inte detta eftersom de vet att de inte borde säga det.

Man kan inte låta bli att undra över denna epidemi av självcensur, vad håller vi på att förlora och vad har vi redan förlorat? Vi är alla bekanta med berättelser om människor som har sagt eller skrivit något och sedan mött en fruktansvärd motreaktion online. Det finns en skillnad mellan giltig kritik, som borde vara en del av yttrandefriheten, och denna typ av motreaktion, fula personliga förolämpningar, stämplingar av individer.

Till alla som tänker, ’Tja, vissa människor som har sagt hemska saker, förtjänar det,’ men nej. Ingen förtjänar det. Det är samvetslöst barbari. Det är ett virtuellt medborgargarde vars syfte inte bara är att tysta den person som har talat utan även att skapa en hämndlysten atmosfär som avskräcker andra från att tala. Det finns något ärligt med ett auktoritärt styre som erkänner sig vara vad det är. Ett sådant system är lättare att utmana eftersom stridslinjerna är tydliga. Men denna nya sociala censur kräver konsensus samtidigt som den medvetet är blind för sitt eget tyranni. Jag tror att det förebådar nyfikenhetens död, lärandets död och kreativitetens död. (Min kursivering.)

Ingen mänsklig strävan kräver frihet så mycket som kreativitet gör. För att skapa behöver man ett slags formlöst kringströvande i sinnet, att gå ingenstans och var som helst och överallt. Det är ur den dyningen som konsten framträder. – – – Litteraturen visar oss vilka vi är, tar oss in i historien, berättar inte bara vad som hände utan hur det kändes och lär oss, som en amerikansk professor en gång uttryckte det, om saker som ’inte är googlebara’. Böcker formar vår förståelse av världen. Vi talar om ’Dickensian London’. Vi ser till stora afrikanska författare som Ama Ata Aidoo och Ngũgĩ wa Thiong’o för att förstå den kontinenten och vi läser Balzac för att förstå subtiliteterna i det post-napoleonska Frankrike.

Litteratur spelar stor roll och jag tror att litteraturen är i fara på grund av social censur. Om ingenting förändras kommer nästa generation att läsa våra böcker och undra, hur lyckades de sluta vara mänskliga? Hur blev de så bristfälliga i fråga om motsägelser och komplexitet? Hur och varför förvisade de alla sina skuggor?”

Om jag tror att yttrandefrihetsdebatten drivs av högern för att förstöra vänsterns enighet, tycker Adichie förmodligen att jag är någon annans nyttiga idiot. Men i stridens hetta, såväl som i sin prosa, är Adichie en spännande bekantskap och jag är glad att jag fick möjlighet att tala med henne.

Min personliga favorit bland hennes böcker är ”Lila Hibuskus” och jag ser fram emot den dag Adichie får Nobelpriset i litteratur. Kan det bli inom tio år? Eller rent av i år?

The post Den kontroversiella Chimamanda Ngozi Adichie first appeared on Opulens.

TOPPLISTAN. Carsten Palmer Schale skriver om de åtta bästa författarna hittills under detta århundrade. En högst subjektiv lista förstås men dessa författare, även om det givetvis finns många fler, menar Carsten inte bara är förbannat bra, utan dessutom tonsättande i dagens världslitteratur. ”Chimamanda Ngozi Adichie , Jamaica Kincaid och Reza Rezvani ger oss en hint om tankar från andra världar. Jessie Burton och Tracy Chevalier ställer oss på huvudet. Kiki Dimoula, Michel Houellebecq och Eugen Ruge öppnar vara ögon för annat än det vi vanligtvis konfonteras med. Sammantaget får vi därmed och härmed en del att tänka på, och känna av. Som vi normal sett inte får.”

Eugen Ruge

I en till temat bitvis tung, men till språket lysande, roman har vi av Eugen Ruge fått oss till livs en krönika om relationer och drömmar i det forna Östtyskland eller DDR med år 1989 (strax innan murens fall) och 2001 som mycket väl valda tidsmarkörer. Vi får genom fyra generationer och sex huvudfigurer oss till livs en episk berättelse om familjen Umnitzers liv i sorg och glädje, målad i både ljusa och mörka färger, och som sådan sammansatt av känslor, idéer, konflikter och förhoppningar.

DDR som både fysisk och andlig provins gestaltas med allvar och humor. Vi får stifta bekantskap med en socialistisk utopi i Wilhelms tidiga värld. Vi får stifta bekantskap med både Mexiko och DRR genom den cancersjuke Alexander Umnitzer och dennes farföräldrar. Romanen bildar sålunda ett panorama över Tysklands östra halva. I Trabanternas värld får vi uppleva ett historiskt specifikt tillstånd av politiskt och andligt förfall.

När vi, läsarna, vet att Berlinmurens strax kommer att falla, den 1 oktober 1989, vet inte romangestalterna det. Men runt detta romanens nav vecklar gestalternas växelvisa perspektiv ut sig kapitelvis, med hopp framåt och bakåt i tiden: från 1953 till handlingens “nutid” 2001.

Textens helhet framstår som en mångstämmig ansamling av olika röster, händelser och mer eller mindre dramatiska vändpunkter. Vardagen är mer framträdande än de politiska metamorfoserna, även om denna vardag är marinerad i den paranoida statsapparatens och det avancerade angiverisystemets illasmakande soppa. Samtidigt är det mer än ofta man som läsare drabbas av författarens drastiska, vackra, ironiska och rusigt roliga stil. Oavsett allt det allvarliga sveket, cynismen, sorgen och den existentiella tortyrbänken.

Familjen Umnitzers liv genom fyra generationer vävs dock verkligen samman med det tragikomiskt uppbyggda samhället. Man vill gärna hitta en ariadnetråd i den kafkaiska labyrinten, men får vänta länge på det. Även när det klärobskyra tonar ut i något ljusare dagrar förblir livet extremt pressande och surrealistiskt anfrätt. Familjens tidigare idealister och uppburna byråkrater går alltmer in i demensens dimmor. Någon försvann redan i Stalins Gulag. Den självdestruktive Alexander får sin cancerdom och flyr till väst.

Aimée Delblancs översättning är superb! Kan man tillräckligt med tyska häpnar man över briljansen. Det är för övrigt såväl imponerande som förbryllande att “Den tid då ljuset avtar” ju faktiskt är Ruges debut som romanförfattare. Han är trots allt över 60. Likt Thomas Manns stora familjeroman Buddenbrooks skildrar den en familjs gradvisa nedbrytande och undergång. Skillnaden är att här är det egentligen ett lands historia, östra Tysklands, som gestaltas genom en familjs vardag. Det är alltså inte de stora politiska händelserna som skildras mest ingående, utan vardagslivet och hur det påverkas av diktaturen.

Hur då med författaren Ruges egen familjehistoria? Jodå, den finns där, inbäddad i fiktionen. Den historia som handlar om deportationen till Sibirien av författarens far, historiken frän DDR. Ruges studier i matematik och karriär som manusförfattare till dokumentärfilmer samt flytt till Västberlin 1988. Den starka anknytningen till, och bekantskapen med, såväl öst som väst i ett snitt av vår europeiska nutidshistoria.

Först, år 2001, får vi möta Alexander Umnitzer, som just har fått reda på att han har cancer. Denne hälsar på sin demente pappa Kurt, historiker som suttit i sovjetiskt fängelse. Alexander vill nå ett sorts avslut, innan avresan till Mexico för att få ett grepp om sin farmor Charlotte och Alexanders styvpappa, ädel-kommunisten Wilhelm Ploweit. Charlotte och Wilhelm levde i Mexiko på 50-talet innan staten kallade hem dem.

Mexiko 1952 är också nästa anhalt. Därefter den ödesdigra 1 oktober 1989. Sedan 1959. Och så vidare.

Romanbygget är strukturerat som ett collage eller ett montage. Författaren förflyttar sig i tid och rum enligt en egen logik, eller som på ett schackbräde. Varje kapitel har en huvudperson bortsett från Alexander som återkommer. Varje kapitel har ett årtal. Den förste oktober 1989, strax före murens fall, återkommer sex gånger och 2001 fem gånger. I kraft av romanens struktur förmår Ruge skickligt väva samman en sinnrik matta av händelser och en skapa ett polyfont tilltal. Rösterna och händelserna går ut och in i varandra. Skoningslöst får vi uppleva den totalitära världens sönderfall fiber för fiber och ton för ton.

Allt framträder oordnat, splittrat och subjektivt färgat av de olika familjemedlemmarnas minnesbilder. Samtidigt förtätas en förståelse av hela historien, epoken, de mänskliga ödena gradvis alltmer. Särskilt som vi som läsare har facit, det yttre åtminstone, i hand. Men det inre? Enligt min mening är det gestaltningen av de inre konflikterna som vi får mest utbyte av genom Ruges mästerliga regi.

Den tydligaste förmedlaren av det förloppet är Alexander Umnitzer vars hela liv egentligen handlat om att förhålla sig till den historia som hans släkt varit med och skapat – farfar och farmor som tjänstemän, pappa Kurt som historiker med den tyska arbetarrörelsen som ämne. Själv hör Alexander till dem som flytt över muren och när han i romanens början alltså diagnosticeras med obotlig cancer blir det nästan som en bild för den olösta inre konflikten.
Den 1 oktober faller muren och allt förändras, men Ruge ägnar mer energi åt historiska svängningar än åt historiens eventuella framåtrörelse. Barn till gamla nazister flyttar in i sina gamla släktvillor, som DDR-eliten nu tvingas lämna.

Tiden, historien, världen, människorna går och återgår. Allting flyter. Skärvor av individerna beblandas, vittrar bort, växer samman. Ändå minns man människorna, om inte annat så som borrhål. Romanen framstår som ett glittrande hav. Men under ytan finns flera barriärrev. Den formberoende kan möjligen irriteras av berättelsens fragmentariska och strömmande karaktär. Av tidlösheten och persongalleriets ofta, och egentligen, stumma kommentarer. Klart är emellertid att Ruge skrivit en både till form, ton och innehåll gripande och skinande berättelse. Både dess gravitationskraft och dess puls är mycket fascinerande.

Ruge har redan vid sitt första försök presterat ett storverk, ett av detta nyss påbörjade sekels förmodligen största romanbyggen.

Reza Rezvani

Jag läste just en av de bästa diktsamlingar jag har läst. Reza Rezvanis dikter under namnet ”Skapelsekanal i mellanvärlden”. Som idog konsument av persisk litteratur från de stora under medeltiden till de bästa av idag finner jag i Rezas dikter en arkimedisk punkt för det som kan sägas oavsett språk och kultur. Samlingen borde bli obligatorisk läsning från högstadiet och uppåt.

Rezvani är, som Carl-Göran Ekerwald skriver i sitt pregnanta förord, en livserfaren kosmopolit med blick för hyperboler. Rezvani är dessutom en poet med mycket brett register, med en förmåga att fånga livet i en snöflinga, och se korsbefruktningarna mellan människans stigar. Han växlar helt obehindrat mellan humor och sorg, har ett språk som porlar som en kristallklar bäck och väjer inte för något. I många av dikterna ligger både tematiken och språken i lager på lager. Hans texter handlar om det mesta som är mänskligt, från det ljusaste ljusa till det svartaste svarta. Oftast befinner han sig dock i en sorts gränszon som både fördjupar och gäckar. Som helhet förmår han fånga livet i ringlande flöden eller i ett ömsevis smältande ömsevis täckande snötäcke.

Eller. Han skriver om just skapelseprocesserna i mellanvärldarna. Om sig och oss som resenärer både i tid och rum, och som framför allt medmänniskor. Om våra gemensamma rötter och vår gemensamma belägenhet. Ekerwald hävdar, med rätta, att Rezvani – som Goethe – alltsomoftast uppmärksammar det häpnadsväckande. Att han, i denna tid av massmedial slutenhet och likgiltighet, fortfarande äger förmågan att vara uppriktigt nyfiken.

Samlingen är indelad i tolv kapitel, som dels vart och ett ofta har en specifik ton och ett specifikt ämne, men som delvis – och kanske oftast – också går omlott.

Rezvani är på ytan lättläst, men skriver dikter som rymmer bråddjup och ambivalenser. Inte så sällan är han dessutom dragen till en sorts surrealism. Icke desto mindre tvingar han läsaren att se den grymma verkligheten i ögonen. Men också den hoppfulla.

Och förresten:

Vem vet? /Du kanske lyckas kränga av dig tvångströjan/ som omärkligt har satts på dig/av din släkt/din religion/din stat och ditt samhälle/ ditt företag och din ekonomi//Du kanske lyckas ta ett steg/ ett enda futtigt steg/ vidare i tomrummet…//För det är väl det/som livet går ut på/eller?

Ramsan och upprepningarna återkommer också ofta. Som hos en Sonja Åkesson. Underhållande som gråtande clowner. Förbindelserna mellan tingen, naturen och människan, och människan och människan likaså. Kontrasten mellan evolutionismen och tron. Den naturliga såsom den sociala och mentala ekologin. Ja, inte minst det. Nätverket av ömsesidiga beroenden. Det bisarra och absurda, inslaget i humoristiska emballage. Plötsliga etsningar av mänskliga tillkortakommanden och ångest.

När jag på morgonen efter/ lämnade dig och gick hem/träffade jag en man i hissen/ han stod i spegeln och såg på mig/ med ett sken av lycka i ögonen

Impertinenta frågor till exempelvis Dostojevskij. En helt underbar, och djupt empatisk obduktion, av begreppet “Hemlängtan”. (Jag har så att säga hemlängtan efter hemlängtan lyder konklusionen).

En högst aktuell dikt om hela anatomin i detta att vara medmänniska, och detta att vara svensk. Skulle denna dikt reciteras i riksdagen torde många, som lyckas ta den till sig, antingen rodna eller gråta. En gestaltning av hela det dystra världstillståndet genom att förlägga alla aktuella konflikter till Stockholm (“I Haninge sida vid sida/levde muslimer och hinduer/ de senaste tusen åren/ men nu skulle de prova och se/ hur det skulle kännas/ att släppa några atombomber/ på Haninge handelscentrum”).

Märkliga tecken och tydningar. Växlingar mellan olika språk. Livet speglat genom astrofysiken. Om all jordens tortyr och hänsynslöshet. (Och paus: “Just a little patience, please! / In a short while/ the good guys/ will kill/ the bad guys”). En lång, och typografiskt experimenterande dikt, om ensamhet som upplöser ensamheten. Vi är ensamma alla samman samman! Tranströmerska gläntor.

Titta ut!

Se vilken morgon
en morgon som denna!
ingenting finns
ingenting är kvar av igår
ingenting av mörker och natt
ingenting som binder
ingenting som håller tillbaka
allt kan skapas
allt kan skapas ånyo
krama mig kyss mig
låt oss gå
mot våra nya liv
mot nya äventyr
en morgon som denna!

Ja, Rezvani är restlös, rastlös och resenär i tid och rum och i tillstånd efter tillstånd. Hans dikter suggererar fram känslor av eufori, som plötsligt kan punkteras av en sylvass replik. Men alla Bach i början, som är titeln på det första kapitlet! Rezvani är som vi alla en anhopning signaler. Han är en fuga. Han är häpen, glad, paradoxal och mästerlig.

The post 2000-talets bästa böcker (del 4 av 4) first appeared on Opulens.

TOPPLISTAN. Carsten Palmer Schale skriver om de åtta bästa författarna hittills under detta århundrade. En högst subjektiv lista förstås men dessa författare, även om det givetvis finns många fler, menar Carsten inte bara är förbannat bra, utan dessutom tonsättande i dagens världslitteratur. ”Chimamanda Ngozi Adichie , Jamaica Kincaid och Reza Rezvani ger oss en hint om tankar från andra världar. Jessie Burton och Tracy Chevalier ställer oss på huvudet. Kiki Dimoula, Michel Houellebecq och Eugen Ruge öppnar vara ögon för annat än det vi vanligtvis konfonteras med. Sammantaget får vi därmed och härmed en del att tänka på, och känna av. Som vi normal sett inte får.”

Jessie Burton och Tracy Chevalier

Bland de litterära verk jag har läst under de senaste åren har fascinerat mig mer än de flesta. Skälen är flera, varav ett är personligt (min släkt kommer från samma miljö och tid varom det här handlar). Romanerna är amerikanskan Tracy Chevaliers ”Flicka med pärlörhänge” (som senare också blev film, 2003) och engelskan Jessie Burtons ”Miniatyrmakaren”, som 2017 också filmatiserades. Båda utspelar sig under holländsk – eller egentlige nederländsk – stormaktstid, dvs. under 1600-talet (då, för övrigt, även Sverige var en stormakt). I den första romanen är det främst Jan Vermeer (1632–1675) som, vid sidan om modellen, står i centrum (men inte bara det). I den andra är det en räcka personer; personer och personliga öden som närmast skapar en surrealistisk och episk berättelse.

I Chevaliers ”Flicka med pärlörhänge” (2001) får vi en utomordentligt god bild av inte bara den lysande, men produktivt ganska sparsmakade Johannes ”Jan” Vermeer, utan även av miljöerna i allmänhet och ateljémiljöerna i synnerhet. Ljuset. Det schackrutade golvet, den blide, men samtidigt besatte, Vermeer. Flickan – naturligtvis (se porträttet!”). Känslorna! Hustrun.

”Flicka med pärlörhänge” är en förtätad roman, full av sensualism och mystik, precis som Vermeers mästerliga konstverk.

Griet är sexton år när hon träder i tjänst i det stora och barnrika Vermeerska hushållet. Hennes uppgifter är hushållsarbete, tvätt och barnpassning, men hon har också fått i uppdrag att städa konstnärens ateljé utan att rubba ett enda föremål i hans minutiöst uppbyggda scenerier.

Snart uppstår ett slags samförstånd med en underström av attraktion mellan Griet och Vermeer, en själarnas sympati mellan den store målaren och den enkla tjänsteflickan; båda är esteter och perfektionister för vilka ordning och skönhet går hand i hand. Han lockar fram en förmåga som finns slumrande hos Griet och lär henne att se tingen med en konstnärs ögon.

Vermeers hustru Catharina är sin mans absoluta motsats: nyckfull, obehärskad och dessutom beroende av sin mor, som i praktiken är hemmets härskarinna. Catharina är från första stund avogt inställd till Griet och avskyr sin makes intresse för flickan.

När Vermeers rike mecenat van Ruijven fattar tycke för den söta tjänsteflickan, och insisterar på att Vermeer skall måla henne, skärps spänningarna. Ryktena och skvallret i småstaden Delft ökar trycket och när tavlan är fullbordad väntar en dramatisk uppgörelse.

I Jessie Burtons bästsäljande debutroman (2015) får vi följa med till Amsterdam under sent 1600-tal. En tid då den Holland blomstrade och upplevde en både ekonomisk och kulturell guldålder. Rikedomen bland köpmännen i Amsterdam tog sig en rad olika luxuösa uttryck, men samtidigt förespråkade den protestantiska religionen enkelhet och dygd.

När boken inleds får vi stifta bekantskap med Nella som står utanför sin nyblivne make Johannes Brandts ytterdörr redo att för första gången stiga in i sitt nya hem. Hon möts dock inte av sin make, utan av svägerskan Marin som är ogift och styr sin brors hushåll med järnhand. Nella är en stark ung kvinna, och hon böjer sig inte för Marin även om hon mår väldigt dåligt av det kyliga klimatet i huset och att maken förefaller helt ointresserad av henne. Snart inser hon också att huset döljer många hemligheter.

När Johannes skaffar ett dockskåp föreställande deras eget hem och Nella anlitar en miniatyrmakare för att tillverka föremål att inreda det med, verkar det som att fler känner till vad huset ruvar på och en händelsekedja som kommer att förändra deras liv för alltid sätts i gång.

På ett fantastiskt målande vis lyckas Burton gestalta en exotisk och levande bild av 1600-talets Holland. Med små medel skapar hon spänning, och en stor del av berättelsen grundar sig i verkliga händelser. Miniatyrskåpet finns i verkligheten, det tillhörde Petronella Oortman som gifte sig med Johannes Brandt, även om historien och de verkliga personerna skiljer sig från bokens karaktärer. Att äga den här typen av föremål och att spendera pengar på att inreda det var ett utslag av otrolig lyxkonsumtion på ett sätt som för vanliga människor på den tiden måste ha tett sig helt osannolikt.

Boken omges av en mystik och en smått magisk känsla som bidar till bokens spänning. Språket är lysande. Miniatyrmakaren är en mycket speciell figur. En briljant hantverkare, och dotter till en norska och en holländare, som också (den senare alltså) , i sin egenskap av urmakare, varit hennes mentor (dock inte i arbetet som miniatyrmakare). Hon visar sig i slutet heta Petronella Windelbreke.

I romanen framstår emellertid inte bara den mystiska Miniatyrmakaren eller mannen i huset, Johannes, som de enda intressanta personerna. Inte minst har vi ju Marin, med sina hemligheter (dyster och svårtillgänglig till det yttre, men senare också framställd som drömmare och älskarinna). Älskaren är ursprungligen en svart slav från sockerfälten i Surinam (numera också benämnt holländska Guyana), Otto, som i princip blivit en fri man pga. Johannes. Marin, visar det sig mycket sent i romanen, har varit gravid med den svarte mannen, men dolt detta. I slutet avrättas Johannes till följd av sin homosexualitet, och Marin föder en mulatt (samtidigt som hon dör i barnsäng). Kvar blir då endast Nella (Petronella), husets starka alltiallo, Cornelia, och en återvändande far till Marins barn (Thea). Han hade sökt en sorts relativ frihet i London.

Hela romanen, som i Chevaliers ”Flicka med pärlörhänge” utspelar sig dock, som nämnts, under holländsk stormaktstid. Särskilt i Burtons roman framträder även Imperiet mer än ofta mellan Amsterdams sociala spaljéer.

The post 2000-talets bästa böcker (del 3 av 4) first appeared on Opulens.

TOPPLISTAN. Carsten Palmer Schale skriver om de åtta bästa författarna hittills under detta århundrade. En högst subjektiv lista förstås men dessa författare, även om det givetvis finns många fler, menar Carsten inte bara är förbannat bra, utan dessutom tonsättande i dagens världslitteratur.

”Chimamanda Ngozi Adichie , Jamaica Kincaid och Reza Rezvani ger oss en hint om tankar från andra världar. Jessie Burton och Tracy Chevalier ställer oss på huvudet. Kiki Dimoula, Michel Houellebecq och Eugen Ruge öppnar vara ögon för annat än det vi vanligtvis konfonteras med. Sammantaget får vi därmed och härmed en del att tänka på, och känna av. Som vi normal sett inte får.”

C. N. Adichie

Chimamanda Ngozi Adichie, född 15 september 1977 i Enugu, är en nigeriansk författare, bosatt i Nigeria och USA. Hon debuterade 2007 med En halv gul som.

En halv gul sol är en mycket tät roman om bland annat livet för människor i freds- och krigstid i främst Nigeria. Den handlar mycket om värdighet under de vidrigaste av omständigheter. Den är vacker och stilistiskt genial. Den är både fasansfull och djupt insiktsfull. I centrum står tvillingsystrarna, så olika, Olanna och Kainene, deras respektive och den fattige pojken Ugwu.
Lila hibiskus, som jag själv håller som hennes hittills bästa roman, ställer bland annat en komplex, ehuru mest hemsk kristen mot en humanistisk ”animist”. I zonen mellan dessa poler framträder huvudpersonerna.

Americanah, som i sitt slag är fantastisk, berör inte minst relationerna mellan svarta och vita (I USA och England), men också en komplicerad kärlek.

Kiki Dimoula

För fem år sedan (2016) utkom den på svenska hittills mest omfattande och representativa presentationen av Kiki Dimoulas dikter. Det är en litterär händelse av dignitet. Bakom denna står Rea Ann-Margaret Mellberg och Jan Henrik Swahn i samarbete med ellerströms. Det är bara att tacka. Dimouela, vår tids främsta grekiska poet, har tills nu bara varit begränsat tillgänglig på vårt språk, och tyvärr även på de flesta andra europeiska språk (undantag finns). Vad vi får vara med om är en nästan 60 år lång resa genom ett inte bara medelhavssalt utan även globalt viktigt författarskap.

Dimouela debuterade alltså 1956. Med diktsamlingen ”Skugga”. Hennes senaste verk, ”Offentligt väder”, utkom 2014. I det här aktuella urvalet får vi stifta bekantskap med ett drygt dussin av hennes samlingar, som, tillsammantagna, spänner över båda högt och lågt, djup och yta, närhet och fjärhet och så vidare – ofta samtidigt. Många av hennes dikter får därmed en laddad, dialektisk karaktär – eller som något som kan uppfattas som askar i askar. Kvaliteten är till den allra största delen mycket hög, även om man över tid kan urskilja vissa svängningar avseende materialets specifika vikt.

Kiki Dimoula föddes i Aten 1931, och dog förra året. Poeten Athos Dimoula, som hon träffade redan som 14-åring, blev hennes mycket intima livskamrat (han finns för övrigt med på ett eller två ställen i denna urvalsvolym). När Athos Dimoula dog 1985 blev Kiki Dimouela förkrossad, och försvann under kanske 15 år nästan helt från offentligheten, instängd, på gott och ont, i sin lägenhet. Denna isolation utvecklades tidvis närmast till en besatthet, vilket inte hindrade henne från att betrakta hela världen utifrån sin självvalda exil. Även om hon debuterade redan 1956 fick hon sitt egentliga genombrott först 1971, med diktsamlingen ””Det lilla i världen”. Sömnen blir en av hennes mest livfulla och utåtvända platser. Tiden i drömmen utvecklas också, och antar ibland hisnande dimensioner. Det flyktiga ögonblicket är något av hennes signum, men också ensamheten, kvinnans öde som ”staty” och förbigången, hösten som epicentrum både konkret och metaforiskt.

1995 fick hon ett stort pris av den Grekiska Akademien. Språket, orden grammatiken och så vidare är ofta närvarande. Genom sina fönster, fotografier och tavlor inte bara ser hon, utan avslöjar också, världens dimensioner och undertexter. Poetiskt är hon knappast mer än flyktigt ”släkt” med andra grekiska mästare, såsom exempelvis Seferis och Elytis, vilket dock inte på något sätt innebär, att hon saknar förbindelser med dessa, tvärtom; men hon har också, och mer, anknytning till den grekiska mytologin, kristendomen, historien. Den verkliga storheten hos Dimoula är hennes variationsrikedom och mångbottnade dikt. Det finns mycket här som leder tanken – eller snarare känslan – åt Szymborskas och Aspenströms håll. Men också Ko Uns och – låt oss säga – den tidiga Achmatova.

Går man igenom det urval av 13 diktsamlingar som här presenteras blir man rikligt belönad.

Kiki Dimoula är en utpräglad ordkonstnär – ja, hon är besatt av ord. Detta leder till en annan sida av hennes författarskap: humorn (och den syrliga ironin).

Man kan fundera över de egentliga särdragen i Dimoulas poesi. Översättarna har en åsikt. En annan – och kompletterande – kan vara – hennes fantastiska förmåga att spegla världen genom sina privata fönster, tavlor och framför allt – fotografier. Genom, inte minst, fotografierna vidgar hon sin instängdhet, eller spränger den, för att därigenom syna världen.

Om världen sedd genom ett brev och en tidning:

”Med mitt tålamod ska jag öppna brevet/och med mitt vemod tyda/ dina oskrivna rader.” (Ur dikten ”Brev”, i diktsamlingen ”Skugga”,1956)

”Även jag har köpt en tidning. /…/. Nu vandrar jag omkring i Hyde Park, /korsar den täta dimman. /…/Sådant regn finns inte hemma. /Tur att jag köpte en tidning.” (Ur dikten ”Vandring”, i diktsamlingen ”Skugga”, 1956).

Eller:

”Som yngre/tillverkade jag mest protester. /Men samlade även på begagnade situationer/som jag sydde om/till originaliteter och galenskap. /…/ (Ur dikten ”Konkurs” i diktsamlingen ”Frånvarande”, 1958)

Hösten är Dimoulas årstid par excellence. Eftersom hon inte ”hinner med våren” (som hon egentligen älskar mer).

”Alla mina vårdikter/förblir oavslutade. // Det är för att våren alltid har bråttom, / min lust kommer alltid för sent. //Därför tvingas jag/ge nästan varje vårdikt/ett höstligt slut.” (Dikten ”Oförenliga” i diktsamlingen ”Frånvarande”, 1958).

Tiden, denna existentialismens kärna, är många gånger även Dimoulas. Eftersom hon tar allt i livet på största allvar, är hon dessutom ställvis mycket humoristisk, paradoxal, överlappande och – kanhända – tvärt obegriplig.

Ett annat synnerligen viktigt tema är den bundna kvinnan. Hon själv finns i allt detta – hon, den stora poeten och ”hemmafrun”. Och flertalet andra. I hennes statydikter är detta närmaste övertydligt.

”Du marmorkvinna/ som utsträckt sticker ut/en smula från din sockel/liksom beredd till flykt” (Ur dikten ”På hösten… (Parkscen med staty”) i diktsamlingen ”På spåren” 1963).

Ordet. Dimoula är en formidabel grammatisk akrobat! Subjekt, predikat, tempus och så vidare vänds och vrids på – så att man som läsare hickar till och börjar begrunda. Jaha?! ”Ordet” har, såvitt jag kan bedöma, både en metaforisk och kristen innebörd. Därmed också ögonblicket.

”Natt:/ substantiv, /femininum. /singular, ental. /Plural nätter,/ Nätterna från/ och med nu”. (Ur dikten ”Plural” i diktsamlingen ”Det lilla i världen”, 1971).

Och så det, som jag personligen mest fäst mig vid: fotot som fönster för världen:

”Jag snurrar på fotot. / En hand som släntrar/ längs en långsmal tyst september/ av tigande sanningar i mängder.” (Ur dikten ”Den lilla världen (Fotografi av en hand)” i diktsamlingen ”Det lilla i världen”, 1971).

Dimoulas samlade författarskap, i den mån jag kan överblicka det, är späckat av kontrapunktiska detaljer. För övrigt är hon ”begravd” just i språket, som tycks ha samma betydelse som Medelhavet.

”Jag läser ofta i telefonkataloger. /Det finns en trygghet i att omges av/ så många siffergrannar. // Vår alfabetiska rad/mäter löftesrikt upp avstånden/ sätter ut stadsdelar beroende på (var våra namn faller.”. (Ur dikten ”Alternativa användningssätt” i diktsamlingen ”Var hälsad aldrig”, 1988).

”Jag knattrar bokstäver på måfå/ ställer upp vokaler i processioner/kanske blir jag förlåten för min torka/kanske träder det förlösande ordet fram till slut/ridande på sin lilla åsna. //Av ett enda välsignat ord/kan fem tusen munnar mättas. //Ingenting. Hur mycket jag än välsignade brödet/återstod exakt den mängd/som vi gör av med hemma varje dag”.

À la Sonja Åkesson:

”Hos mig har åren gått sedan senast/tjuvar satte sin fot i hemmet/inte ens för en kopp kaffe. /Med flit lämnar jag kaffekannan olåst. /…/ och utan brådska strömmar ifrån köket ångan/ av varma fotavtryck, med massor av kanel på.”

(Ur dikten ”Tjuvar i tanken” i diktsamlingen ”En gemensam minut”, 1998).

Min egen uppfattning om Kiki Dimoula är synnerligen positiv. Det var faktiskt länge sedan jag läste dikter av denna kaliber.

The post 2000-talets bästa böcker (del 2 av 4) first appeared on Opulens.

TOPPLISTAN. Carsten Palmer Schale skriver om de åtta bästa författarna hittills under detta århundrade. En högst subjektiv lista förstås men dessa författare, även om det givetvis finns många fler, menar Carsten inte bara är förbannat bra, utan dessutom tonsättande i dagens världslitteratur. ”Chimamanda Ngozi Adichie , Jamaica Kincaid och Reza Rezvani ger oss en hint om tankar från andra världar. Jessie Burton och Tracy Chevalier ställer oss på huvudet. Kiki Dimoula, Michel Houellebecq och Eugen Ruge öppnar vara ögon för annat än det vi vanligtvis konfonteras med. Sammantaget får vi därmed och härmed en del att tänka på, och känna av. Som vi normal sett inte får.”

Michel Houellebecq

Brasiliens flagga har i sitt centrum en jordglob, runt vilken ett band löper, med, på svenska, texten ”Ordning och framsteg”. Uttrycket är ett direkt citat från den franske 1800-talsfilsofen Auguste Comte, grundare av en sorts ”positivism”. För mig, som sociolog, men också med grundläggande utbildning i naturvetenskap, är dock Comtes positivism något helt annat än det vi numera brukar avse med positivism, dvs. den positivism – eller nypositivism- som formulerades av Carnap och andra i den s.k. Wienkretsen. Eftersom Houllebecq, efter sin formidabla vurm för Schopenhauer, i ett slag (ehuru kallsinnigt) övergick till en beundran för Comte är för mig ytterst intressant. Och svårbegripligt. Detta är också skälet till att jag också på allvar börjat få upp ögonen för Houllebecq, som jag tidigare bara träffat på mer allmänt.

Houllebecqs bok ”I Schopenhauer närvaro” har definitivt förstärkt mitt intresse. Därutöver även förordet av Agathe Novak-Lechevalier. Det var länge sedan en text generat så många idéer och en myckenhet lust som just denna. Varför har jag inte tidigare intresserat mig mer för Houllebecq? Kanske för att även jag reagerat på hans rykte som inte bara en av det samtida Frankrikes mest fascinerande författare, utan ävenså – och måhända mer – för hans rykte som en slirande gossen Ruda. Men här!

Dessutom: Schopenhauer är, menar jag, den i åtminstone Sverige minst kände store filosofen från 1800-talet. Inte ens bland i övrigt ganska kvalificerade läsare känner man oftast till så mycket mer om Schopenhauer än hans kompakta pessimism.

Houellebecq hade i någon mån, som läsare, börjat gå på tomgång så tidigt som i början av 1980-talet – alltså vid pass 25 års ålder. Då lånar han Schopenhauers ”Aforismer i levnadsvishet”. Houllebecq skriver:
”På den tiden var jag redan förtrogen med Baudelaire, Dostojevskij, Lautréamont, Verlaine, nästan alla romantikerna, mycket science-fiction också. Jag hade läst Bibeln, Tankar av Pascal, Websters värld, Bergtagen. Jag skrev dikter, jag hade redan känslan av att läsa om snarare än att läsa på riktigt (min kurs), jag tänkte att jag åtminstone var klar med en första fas av mitt upptäckande av litteraturen. Och så, på bara några minuter, ställdes allt på ända” (I Schopenhauers närvaro, s. 18).

Houellebecq hade mött sitt alter ego! Han sprang förtvivlat omkring i Paris på jakt efter ”Världen som vilja och föreställning” – men hittade den inte först (den är svårfångad också i Sverige kan jag upplysa om). Men till slut! Schopenhauer, fann han, var (som berättaren och litteraturvetaren Francois i boken ”Underkastelse”; på svenska 2015) närvarande i det han skrev. Och Houellebecq kunde känna igen sig i den radikala pessimismen, misantropin, lidandet, poesin.

Michel Houllebecq är alltså – och i synnerhet inledningsvis – besatt av Schopenhauer. Men så enkelt är det inte. Han är inte bara intresserad av Schopenhauer – han är också intresserad av dennes inspiratörer; främst Kant, men i någon mån också Platon. Vidare hade Houellebecq en kort kärlekshistoria ihop med Nietzsche, som ju också, till en början, var betagen av Schopenhauer Houellebecq tycker rentav, att Nietzsches ”Otidsenliga betraktelser” är det bästa som skrivits om Schopenhauer. Kant, i sin tur, utgör ju i grunden något av en utgångspunkt för Schopenhauer. I synnerhet Kants idéer om den mänskliga begränsningen när det gäller att ”förstå” eller ”föreställa sig saker”. Kants tankar om det mänskliga tänkandets möjliga kategorier – tid, rum, kausalitet osv. – bildar också grunden för Schopenhauer., även om Schopenhauer vidgar tänkandets register.

Dessutom är det emellertid så, att Schopenhauer, efter mycket tänkande, kommer fram till att tänkandet och ”föreställandet” i princip kan reduceras till – ”kausalitet”.

Likafullt. Om Houellebecq träffas av Schopenhauer runt mitten av 80-talet, ”byter han ut” honom tio år senare – mot Auguste Comte. Men Houellebecq kommer med början 2005 att översätta och kommentera – och brodera ut – Schopenhauers böcker varav” Världen som…” är Mästerverket, och aforismerna egentligen en biprodukt. Houellebecq erfar därmed Schopenhauers beroende av Platon och – fr. – Kant; han fördjupar sig i Schopenhauers huvudbegrepp ”vilja” och ”föreställning”, där det ena handlar om urkraften och dess framträdelseformer och det andra om vår mänskliga förmåga (och oförmåga) att genom våra sinnen uppfatta världen ö h t. Resultatet resulterar i sinom tid – 2017 – i en bok.

Vi kommer därmed över till Schopenhauers mästerverk: ”Världen som vilja och föreställning”. Och det är alltså främst detta verk – men inte endast – som i föreliggande bok, ”I Schopenhauers närvaro”, är den centrala texten. Både Houellebecqs (någorlunda) texttrogna kommentarer som hans mer egensinniga är här av stort intresse. Ty, som Agate N-L också påpekar, är – eller blir – Houellebecqs relation till Schopenhauer efterhand alltmer fri. Hon skriver, att Houellebecq mer och mer ser Schopenhauer som en ”tankegenerator”. Så är nog också, spännande nog, fallet.
De viktigaste avsnitten i ”I Schopenhauers närvaro” är, som jag ser det, ”Världen är min föreställning”, som kunde hetat ”Världen är MIN föreställning” (hämtat från mästarens mästerverk, första boken, §1), ”Så objektiverar sig livsviljan” och – och mest intagande – ”Betrakta tingen uppmärksamt”.

”Världen är min föreställning”. Dvs: den föreställning jag/vi har av/om världen är just min/vår av vår kognitiva förmåga bestämda uppfattning. Vi ser världen på det sätt vi kan se den. I motsats till Kant vidhåller dessutom både Schopenhauer och Houellebecq att föreställningarna är avskilda från ”tinget i sig”, även om det sistnämnda också spelar en stor roll för Schopenhauer. För båda är ”tinget i sig” inte yttersta orsak till våra föreställningar, eftersom det bara är i föreställningsvärlden som kausalitet kan förekomma, Å andra sidan hävdar Schopenhauer att ”tinget i sig” är den grundläggande och s.a.s. obefläckade enheten.

”Så objektiverar sig livsviljan”. Schopenhauer menar att ursprunget till fenomenvärldens oändliga mångfald, där allting endast existerar relativt, är en absolut och oföränderlig enhet, som kan beskrivas som en vilja. Detta får emellertid inte missförstås; det rör sig inte om viljan efter ett motiv som hos människan, vilken endast är en av viljans objektiveringar, utan om en fullständigt opersonlig, obetingad och blind vilja. Denna representerar hos Schopenhauer alltså det kantianska tinget i sig.

Fenomen eller materia är för Schopenhauer detsamma som vilja i objektiverad form, och varje rörelse i det materiella (antingen det gäller ett moln som förändras eller en människa som handlar) är därmed samtidigt en viljeakt. Trots att viljan som ting i sig är fri (i betydelsen självständig) är var och en av dess företeelser bunden av det kausala i sitt väsen.

När viljan objektiverar sig gör den inte detta planlöst, utan enligt vissa bestämda former som kan ordnas hierarkiskt. Schopenhauer talar om olika grader av viljans objektivering, där den lägsta graden utgörs av de allmänna naturkrafterna (livskraften), och de högre i tur och ordning av den oorganiska materien, växterna, djuren och oss människor. Vad som i själva verket sker då viljan som ting i sig objektiverar sig i ett oändligt antal företeelser, av vilka var och en kämpar för att få just sin subjektiva vilja fram – är att denna vilja bekämpar sig själv, med ett ständigt lidande som följd. Och allt detta i förhoppningen om att nå en varaktig lycka, en slutgiltig tillfredsställelse på toppen av alla strävanden.

Men detta är en illusion, menar Schopenhauer. Ty den lyckokänsla man kan uppleva då ett mål har uppnåtts är bara tillfällig. Efter en kort tid avlöses den av frustration över andra och högre mål som man ännu inte uppnått, och så börjar ens strävanden om på nytt. Allt medan man trampar på andra varelser och existensformer, i tron att det finns en absolut skillnad mellan det egna subjektet och de andra subjekten.

Hurdå med Houellebecqs mer specifika hållning till allt detta? Han börjar, som antytt, med relativt trogna kommentarer av mästaren, men glider efterhand över i mer fria och rent Houellebecqska reflektioner.

Basen i alla dessa kommentarer är Houellebecqs översättning av ett knappt 30-tal fragment ur Schopenhauers ”Världen som vilja och föreställning” och dennes biprodukt ”Aforismer i levnadsvishet”. Rent filosofiskt är kommentarerna om ”viljan” (och dess objektiveringar från /grym/biologisk evolution till /inskränkt/mänsklig medvetenhet) kanske en hörnsten i åtminstone en del av Houellebecqs egen verklighetsuppfattning och moral, medan kommentarerna av mästarens aforismer är av samma stilistiska och moraliska karaktär som Schopenhauers egna: dvs humoristiska och i någon mening faktiskt livsbejakande.

I vår samtid, och egentligen redan i Schopenhauers och exempelvis Baudelaires, har individens vilja som (starkt drivande) begär splittrats och fragmenterats, och våra föreställningar har korrumperats av våra (ständigt av annat uppfylla) sinnen. De enda kompensationer som det senkapitalistiska varuspektaklet erbjuder är rus, konsumtion, rökning, religion, sex.

Men underkänner detta Schopenhauer? Nej, tycks Houellebecq framgent, och alltjämt, mena. Det enda vi som människor kan använda någorlunda bra, är vårt förnuft, som bara kan bekräfta att allt är en illusion. Desillusionen är därför bara ytterligare en bekräftelse och ett bedövningsmedel bland andra. Men också en förutsättning för att betrakta verkligheten som den faktiskt är: rättframt, rakt, ärligt. Vilket jag tror är huvudorsaken till att Houellebecq bland så många väcker irritation (som Schopenhauer och Baudelaire och dekadenspoeten Huysmans).

Men hur då med: ”Betrakta tingen uppmärksamt”? Jo, här hittar vi, menar jag, ett bevis för Schopenhauers känsla för konst, litteratur, meditation och – främst – kontemplation. Denna förmåga att i kontemplativa stunder ”förlora sig” i tingen, rummen, tiden, verket, konsten. Att närvara som viljelöst upptagen och ingående.

Jamaica Kincaid

”Om man, lyft genom andens kraft, låter det vanliga sättet att betrakta tingen, fara, det vill säga upphör att med ledning av de olika gestaltningarna av Grundens lag endast forska efter deras relationer till varandra, vilkas yttersta mål alltid är relationen till den egna viljan, således inte längre betraktar tingens var, när, varför och vartill; utan endast och allenast deras Vad; och inte heller låter det abstrakta tänkandet, förnuftsbegreppen intaga medvetandet; utan is stället för allt detta hänger sig med hela sin andes kraft åt åskådningen, helt och hållet fördjupar sig i den och låter hela medvetandet uppfyllas av den lugna kontemplationen av det för tillfället föreliggande naturliga föremålet, vare sig det är et landskap eller ett träd, en klippa, ett hus eller vad som helst; så att man för att begagna ett djupsinnigt tyskt talesätt helt och hållet förlorar sig i detta föremål, det vill säga glömmer sig själv, sin vilja och endast består som rent subjekt; som objektets klara spegel; så att det är som om som om föremålet ensamt funnits till utan någon som varseblir det och man således inte längre kan skilja mellan åskådningen och den åskådande, utan båda blivit ett, därigenom att hela medvetandet fullkomligt fyllts och intagits av en enda åskådlig bild; om således objektet på detta sätt utträtt ur all relation till något utanför densamma, och subjektet ur all relation till viljan, då är det som på detta sätt uppfattas inte längre det enskilda tinget som sådant; utan idén, den eviga formen, den omedelbara objektiteten för viljan på detta stadium: och därmed är på samma gång den i denna åskådning inbegripne inte längre individ: ty individen har redan förlorat sig i denna åskådning: utan han är ett rent, viljelöst, smärtlöst, tidlöst kunskapssubjekt.” (”Världen som vilja och föreställning” – Tredje boken, § 34, återgiven här hos Houellebecq, s. 29–30)

Men hur då med Comte? Ja, detta är för mig en gåta, som inte heller Agathe Novak-Lechevalier anstränger sig att lösa. Notera ex. att (den sent omsider religiöse) Comte betonar att ”historien rör sig”, ”förändring är möjlig”, ordning, reda, framsteg och – optimism?

Men låt nu allt detta vara. Boken ”I Schopenhauers närvaro” – som för övrigt inte minst betonar att vara närvarande i det man skriver – är en inte bara djupt fascinerande bok, den bidrar också till att alstra kreativitet åt den intresserade.

Märkligt nog, eller kanske inte så märkligt, har Jamaica Kincaid (f. 1949 på Antigua; numera litteraturfenomen i USA), en av vår tids mest syrastarka författare, bemötts av blandad kritik: hennes politiska och sociala engagemang har s.a.s. ställts mot hennes litterära kvalitéer. Jag tycker hon är synnerligen stark i båda dessa avseenden (intressant förresten, men det får bli ämnet för en annan text, att så många världsförfattare under de senaste decennierna är från Karibien).

Jamaica Kincaid flyttade hemifrån redan vid 16 års ålder, då hon bosatte sig i NY och började arbeta som au pair. 1974 började hon skriva artiklar för The New Yorker, där hon sedermera blev etablerad som bland annat krönikör, men efterhand också alltmer som essäist och berättare i djupare mening. Hennes blev tidigt en blandning av ”porträttör” av både enskilda familjeförhållanden och en skarp gestaltare av karibisk kultur.

1984 publicerades Kincaids första bok, novellsamlingen At the Bottom of the River, relativt sent för en stor författare med andra ord, som blev mönstergivande för hela hennes fortsatta författarskap. Här framträder en fascinerande brygd av lyriska betraktelser och frätande kommentarer av kolonialismen.

Annie John (1985) och Lucy (1990) var romaner, men var ändå självbiografiska, liksom de flesta av Kincaids efterföljande verk, med tonvikt på moder-dotterförhållanden. Ett litet ställe (1988), en tredelad uppsats, fortsatte hennes skildring av Antigua och hennes raseri över de politiska sakernas tillstånd. I My Mother’s Autobiography (1995) framstår hon som hård, och i My Brother (1997), redogör hon för sin brors, Devons, dödsfall i AIDS. I Talk Stories (2001) samlade hon krönikor från The New Yorker och 2005 publicerade hon bland annat Among Flowers: A Walk in the Himalaya, som redogör för en ”växtuppsamlingsresa”, som hon företog tog vid foten av foten av Himalaya. I Romanen See Now Then (2013) skildrar hon på ett tämligen fritt sätt upplösningen av ett äktenskap i sen ålder.

Hennes romaner är, sammantaget, löst självbiografiska, men Kincaid har varnat för att tolka sina självbiografiska element för bokstavligt: ”Allt jag säger är sant, och allt jag säger är inte sant”. Hennes arbete prioriterar ofta” intryck och känslor” och står i konflikt med både en stark mors figur och koloniala och neokoloniala influenser.

Ett av Kincaids främsta bidrag enligt Henry Louis Gates, Jr., afrikansk-amerikansk litteraturkritiker, forskare, författare och allmän intellektuell, är detta:

”Hon känner aldrig nödvändigheten av att hävda existensen av en svart värld eller en kvinnlig känsla. Hon tar dem båda för givna. och jag tror att allt fler amerikanska författare numera ser sin värld på samma sätt som hon gör. Så att vi kan komma bortom det stora temat rasism – och komma till de djupare teman om hur svarta människor älskar och gråter och lever och dör. Vilket är trots allt vad det handlar om”.

Likafullt är hon mycket upptagen också av just kolonialism, postkolonialism, kön och sexualitet, mor-dotter-relationer, klass och makt, rasism och ”amerikanism”. Samtidigt, som antytts ovan, har hennes teman ställts mot hennes stil.

Derek Walcott, nobelpristagare 1992, beskrev Kincaids skrivande: “När hon skriver en mening, leder den ofta mot sin egen motsättning. Det är som om meningen upptäcker sig själv och upptäcker hur det känns. Och det är inte förvånande, för att det är en sak att kunna skriva en god deklarativ mening, det är en annan sak att fånga berättarens temperatur, berättarens känsla. Och det är universellt och inte provinsiellt på något sätt. ”

Mottagandet av Kincaids arbete har (alltså) blivit blandat. Å andra sidan har det varit mycket ros för hennes skrivande. Den fantastiska precisionen i Kincaids stil gör det till ett paradigm för hur man undviker massor av fallgropar. För min egen del har JK:s verk varit så omtumlande att jag inte bara läser om henne, just nu, utan även hennes karibiska kollegor. Hon är ett samtida fenomen.

The post 2000-talets bästa böcker (del 1 av 4) first appeared on Opulens.