SMALT. Fantastiklitteratur skrivs och publiceras under samma betingelser som smal kvalitetslitteratur men utesluts till största delen från kultursidorna, konstaterar Pål Eggert.

Jag läste en artikel om att det är småförlag som bär upp översättning och utgivning av Nobelpristagarna i Sverige. “Utländska kvalitetsförfattare har hamnat hos en undervegetation av förlag”, sa Per Bergström apropå att Celanders i Lund publicerat Abdulrazak Gurnah.

Det finns en annan författargrupp som har ett liknande problem, nämligen fantastikförfattarna, särskilt de som skriver för vuxna. Många drar förstås på munnen när jag tillåter mig någon som helst jämförelse mellan dessa båda litterära kategorier. Leendet lär också blekna hos vissa och ersättas med ett skeptiskt uttryck varpå de säger: “Men Anders Fager kom ut på Wahlström & Widstrand, Sara Bergmark på Rabén & Sjögren, Mats Strandberg på Norstedts och John Ajvide Lindqvist på Ordfront”. Det stämmer förstås men det finns en armé av andra författare som publiceras på småförlag som Hastur, SwedishZombie eller Catoblepas. En intressant detalj är att Fagers första version av Svenska kulter publicerades som en ganska tunn pocket på småförlaget “Man av skugga”.

En del viftar förstås bort detta med att om fantastikförfattarna skrev bättre så skulle större förlag också ge ut fler av dem. Samtidigt är det väl ingen som menar att Nobelprisförfattare översätts av mindre förlag för att de inte är tillräckligt bra för de stora.

Det finns en kommersiell aspekt här. Nobelpristagare är till för mer avancerade läsare. Här kan man dra ännu en parallell till fantastikens skrå. Många läsare och framförallt kulturfolk rynkar på näsan åt minsta vink om magi, övernaturligheter eller framtidsskildringar. Men om något fantastikverk får tillräckligt kommersiellt genomslag förändras förutsättningarna. Game of Thrones kan tjäna som exempel. När den första romanen i serien översattes till svenska och publicerades 1996 var det knappast någon skribent som läste och uppmärksammade den. Den blev inte heller någon försäljningsmässig succé. När sedan det första avsnittet av Game of Thrones drog massorna till sig vaknade kulturkritikerna till liv som om någon väckt dem med en örfil. Människor som aldrig tidigare visat något större intresse för fantastik analyserade, upphöjde och förkastade Game of Thrones. Till och med Knausgård skriver om tv-serien i sin essä “Oavsiktligt: Om att läsa och skriva”. Han medger även att Ö-världsböckerna av Ursula K Le Guin gjorde ett bestående intryck på honom.

Det är svårt att tolka det på annat vis än att fantastikverk endast förtjänar att diskuteras på kultursidorna om de har en stor publik. Jag tror det hänger samman med att man antar att all fantastik är utpräglad populärlitteratur. Men det stämmer inte. Fantastik sträcker sig däremot från lättsmält underhållning hela vägen till formexperiment. Frida Windelhed har till exempel ett språk som närmar sig Sara Stridsbergs medan Sofia Albertsson redan 2018 skildrade ett samhälle som krackelerade under en pandemi. Men eftersom kultursidor i gemen endast uppmärksammar fantastikverk först när de är omöjliga att ignorera så vet de flesta inte detta. Detta leder till en närmast parodisk dubbelbestraffning för en stor del av svensk fantastik: Dessa verk skrivs och publiceras under samma betingelser som smal litteratur men utesluts till största delen från kultursidorna och liknande forum.

Det är inte bara fantastikförfattare som har svårt att bli recenserade på kultursidor. Det gäller även Nobelprisförfattare som Abdulrazak Gurnah. Hans förläggare beklagade sig till exempel i en tweet över att Gurnah inte ens nämndes när The Guardian skrev en artikel om samtida svarta författare.

När fantastikförfattare som inte är fullt så kända faktiskt blir recenserade kan att verk som försöker vara mer än lättsmält underhållning lika gärna skapa förvirring hos recensenten. Ett exempel på detta är när Åsa Pettersson recenserade min roman Dödfödd i Dast-Magazine: “Man kan kalla Dödfödd för en spänningsroman fast den är egentligen inte spännande hela tiden. Det mesta i romanen förefaller avsiktligt fast jag blir inte alltid klok på vad avsikten är.”

Men Pettersson har förstått en sak, nämligen att även verk som bryter mot förväntningarna kan vara värda att undersöka, eller som hon avslutar sin recension: “Jag rekommenderar läsning med öppna sinnen.”

The post Den uteslutna fantastiklitteraturen first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Carsten Palmer Schale, som är en kännare av världslitteraturen välkomnar valet av Abdulrazak Gurnah till årets Nobelpristagare i litteratur. “En av världens bästa nu levande författare” är hans omdöme.

Det finns en hel del författare som direkt och indirekt gestaltat kolonialtiden och den nu rådande postkoloniala epoken i Afrika. En klassiker är ju nigerianen Chinua Achebe, en ännu kämpande är kenyanen Ngugi Wa Thiong’o, en mer än aktuell nigerianskan Chimamanda Ngozi Adichie. Och många, många andra (men här i Sverige ofta olästa). Till dessa kan läggas exempelvis Camus och alla vita antiapartheidförfattare. Blixen. Min favorit just nu är emellertid Gurnah från Tanzania. Rent allmänt bör vi nog ändå läsa mer afrikansk litteratur, och inte minst om just kolonialismens hemska inverkan och hur den ännu idag genomsyrar ett stort antal av kontinentens drygt 50 länder.

Abdulrazak Gurnah (1948-) skriver på engelska och bor och arbetar sedan länge i England. De mest kända av hans romaner är nog Paradise (1994) och By the Sea (2001).

Gurnah är idag professor emeritus och chef för forskarutbildningen på institutionen för engelska vid University of Kent. Hans främsta akademiska intresse är postkolonialt skrivande och diskurser i samband med kolonialism, särskilt när det gäller Afrika, Karibien och Indien.

Han har redigerat två volymer av Essays on African Writing, har publicerat artiklar om ett antal samtida postkoloniala författare, inklusive V. S. Naipaul, Salman Rushdie och Zoë Wicomb. Han är redaktör för A Companion to Salman Rushdie (Cambridge University Press, 2007). ‘Han har fungerat som bidragande redaktör för tidningen Wasafiri sedan 1987.

Bland ett numera omfattande författarskap skall jag här bara nämna tre favoritromaner.

Paradise (1994, finns numera på svenska, Paradiset i översättning av Helena Hansson, Celanders förlag)

I det muslimska östra Afrika under de första åren av detta århundrade, hämtas en pojke, som drömmer underliga drömmar, för att arbeta för sin “farbror”, en välmående handelsman vid kusten. En av de första sakerna han lär sig är att köpmannen inte är hans farbror: Yusuf har sålts för att betala sin fars skuld. Detta är början på ett hårt liv, men också på ett liv med glimtar av skönhet. Bakom höga murar sköter Yusuf sin herres trädgård, som bevattnas av fyra strömmar.

Både trädgården och den stora världen utanför den är mystiska. Världen är en bländande, men farlig plats som bara är civiliserad av religion; vildhet lurar under ytan, och i det inre av landet, där de hedniska folken bor. Det berättas om vad som ligger utanför den kända världen: hav som fryser, en mur byggd av jättarna Gog och Magog, det jordiska paradiset med dess eldport. Men här finns också än mer skrämmande figurer. De vill ha allt och verkar obegripliga. De är kända som “européerna”.

När han är 17 följer Yusuf sin herre ut på en handelsresa. Resan, en handling av hybris, antar episka proportioner när sjukdomar, vilda djur och rovgiriga lokala härskare kräver vägtull. Men när de når det som kommer att vara platsen för expeditionens katastrof, ser Yusuf, drömmaren, de eldiga murarna och det upprörda vattnet som sägs skydda paradiset. Eller kanske paradiset är trädgården han har skött? När han återvänder till trädgården och sin herres hus får han reda på deras olyckliga hemlighet. Den innehåller ett hot mot honom, men den frigör honom också att göra ett desperat val i en riktning som boken subtilt har förberett oss för.

Denna, Abdulrazak Gurnahs fjärde roman, är mångskiktad, våldsam, vacker och surrealistisk. Den innehåller myter, folksagor, biblisk och muslimsk tradition, en stark doft av Conrad – utan en utspädning av realia: kolonialismens ondska.

The Last Gift (2011, finns numera på svenska, Den sista gåvan, i översättning av Helena Hansson, Celanders förlag) I inledningsavsnittet, som beskriver huvudpersonen Abbas sammanbrott i detalj, vävs olika berättelser sömlöst in i varandra; men vi lär oss att han tidigare var sjöman, och att han kommer från Indiska oceanens kust i Östafrika.

I The Last Gift avvisas helt och hållet den lösning, eller det brobygge, som har kännetecknat mycket postkolonial litteratur. Maryams växande auktoritet som karaktär innebär en negation av Abbas flyende sätt att berätta

“Hon säger att våra barn är här på en konstig plats, och att allt vi har gett dem är förvirrande historier om vilka vi är. Hon tycker att det gör dem osäkra och rädda för sig själva”. Det finns ett starkt behov av grundläggande rötter.

Men boken kan inte på något sätt reduceras till en eller annan position. Alla Gurnahs tidigare romaner, som den här boken delar många komplikationer med, berör invandrarupplevelser på ett eller annat sätt. Mest konfronteras direkt Zanzibars diaspora: den gamla latrinen.

Afterlives (2020, finns ännu inte på svenska) Fram till nyligen har de flesta samtal om den europeiska koloniala närvaron i Afrika uteslutit Tyskland. Det tyska imperiet, som grundades i slutet av 1800-talet, inkluderade kolonier i dagens Namibia, Kamerun, Togo, delar av Tanzania och Kenya. Det tyska kolonialstyret var brutalt, som koloniala företag var. I ett Afrika, som är känt för sitt förtryck och våld, är det Tyskland som utför det första folkmordet under 1900-talet: utrotningskampanjen 1904 för att dämpa Herero- och Nama-upproret i Namibia.

I Östafrika, eller Deutsch-Ostafrika, var Tysklands militära taktik lika dödlig. Abdulrazak Gurnahs vidsträckta, men intima, roman Afterlives avtecknar sig mot bakgrund av dessa grymheter. Men boken inleds med en mild och anspråkslös mening: ”Khalifa var tjugosex år gammal när han träffade köpmannen Amur Biashara.”

Khalifa gifter sig med Biasharas systerdotter, Asha, 1907, då Maji Maji-upproret* är “i slutändan av dess brutaliteter”. Gurnah berättar om de fruktansvärda konsekvenserna av motståndet mot tyskt styre, men svänger sedan tillbaka till det unga gifta parets liv. När Ilyas anländer till den namnlösa kuststaden där Khalifa och Asha bor, har emellertid uppror och koloniala repressalier försvunnit från historien. Men även om deras liv kan förefalla lugnt, betyder det inte att de har undgått de fysiska och känslomässiga härjningarna av kolonialismen. En karaktär anmärker trött att “tyskarna har dödat så många människor att landet är fullt av skallar och ben och jorden är fuktig med blod”.

När Ilyas, som skickades till en missionsskola av samma tyskar som ägde gården där han arbetade sedan barndomen, talar till försvar för kolonisatörerna, breder tystnaden först ut sig MEN: ”Min vän, de har ätit dig”, svarar någon så småningom.

Vad kan räddas när en av konsekvenserna av kolonialism är avsiktlig uteslutning av ett afrikanskt perspektiv?

När tyskarna förbereder sig för vad som kommer att bli första världskriget ansluter sig Ilyas ivrigt till den fruktade Schutztruppe Askaris, infödda soldater med rykte om sig att uppträda grymt mot sina medafrikaner i det tyska imperiets namn. I hans frånvaro utvecklas hans yngre syster Afiyas berättelse.

Hon straffades så illa, för sin förmåga att läsa och skriva, att hon söker hjälp av Ilyas vän Khalifa. Samtidigt möter vi en mild Hamza, en Askari-volontär som snabbt inser sitt misstag. Hamzas berättelse är den mest övertygande och störande i romanen och avslöjar de kränkande och komplexa önskningar som formar det intima förhållandet mellan förtryckare och förtryckta. När han skall upphöjas till att bli Oberleutnants personliga tjänare, varnar en annan Askari Hamza:

“Dessa tyskar, de gillar att leka med unga män.” Officeren är fast besluten att lära Hamza tyska, så att han kan uppskatta Schiller, men berättar också för honom att han “har att göra med vilda människor, och att det enda sättet att styra dem är att terrorisera dem”. Deras förhållande blir över tid alltmer klaustrofobiskt, och Gurnah undviker inte det psykologiskt komplicerade.

Han uppvisar samma tålamod och omsorg, som han visar för alla sina karaktärer, när han följer Hamza genom kriget, och leder oss sakkunnigt till djupare kontemplationer av kristendomens roll i strävan att bygga och upprätthålla ett kolonialt imperium. Och genom Hamza och Afiya öppnar han ett fönster mot möjlig kärlek.

I Afterlives överväger Gurnah effekterna av kolonialism och krig – och ber oss att meditera över vad som återstår i efterdyningarna av så mycket förödelse. Kort sagt är Abdulrazak Gurnah en av världens bästa nu levande författare.

The post Väl värd ett Nobelpris i litteratur first appeared on Opulens.