SORGESÅNG. “Vi var ett välmående land och alla var med. Och var de inte med, skulle de det. Och så hade vi tunnelbanan”, skriver Vanessa Gustafsson i denna elegi över ett samhälle som fanns inte allt för länge sedan.

Klockan är mycket. Kan inte sova.Och så kommer jag över det här SVT-reportaget från 1979 om Stockholms tunnelbana.

Alltså, jag känner sådan våldsam kärlek till det här Sverige som jag ju så oförblommerat är kommen ur. Ett helt annat Sverige. Sett genom en Stockholmstjejs minnesfilter dock.

Detta är i mångt och mycket vad man vuxit upp i. Snö, regn, mörker, blask och tunnelbanor. Tunnelbanor hem. Tunnelbanor ut. Stadens kroppspulsåder, som man ofta uttrycker det. Dramatiskt.

Finns det något mer svenskt än tunnelbanan?

Tunnelbaneresenären i detta reportage och i mitt minne. En gubbe, givetvis. Med hatt och rock. Något slags ingenjör. Socialdemokratisk. Snäll och rättvis men sjudande av något under ytan. Melankoli och tystnad präglar honom. En total känslomässig återhållsamhet, som plötsligt under vissa betingelser förbyts I explosionsartad passion, till exempel under alkoholens inverkan. Eller som i form av storbandsorkester som tar plats, mitt i rusningstrafiken i filmen och som fullkomligt spyr ut grälla toner över hatt-å-rock-resenärer vid Hötorget. Eller – som kraften i dåtidens socialdemokratiska totala och passionerade, trosvissa anspråk på rättvisa, på jämställdhet. På kollektivets kraft. Yeah! På Sverige.

Idag hade en storbandsorkester i tunnelbanan lett till totalt trafikkaos och trängsel. Arga resenärer. Etcrtera. Hot och hat på internet. Men då fanns det utrymme för sånt. Är det någon Stockholmare som kommer ihåg “Rebell-Robban” som spelade för slantar på T-centralens perrong? Vilka t-banerebeller finns nu? Inga.

Det finns inget utrymme vare sig för rebeller eller för musik. Den spontana musiken var en del av SL. Nu är den upphandlad.

Tystnaden på tunnelbanan var omtalad då jag växte upp. “Här sitter vi”, hann man tänka medan man såg sig omkring på tricken. Då. Det fanns en ärlig vilja att bryta sig ur den där ingenjörskänslan på T-banan. Och livet som följde med den känslan. Det ordnade livet.

Ingen åker tunnelbana som en svensk.

Tunnelbanan har alltid varit en allegori över Sverige. Åtminstone över en svensk huvudstad. Tänker på Noices låt. “Du och jag, vi passar inte in här” i låten “En kväll på tunnelbanan”. Då slogs ungdomen mot det moderna stadslivets materialism och själlöshet, översatt till ett evigt tunnelbaneåkande till och från jobbet. Så liten var världen. Att man trodde att där fanns något mer, utöver det ständiga blodomloppet I stadens underjordiska kroppspulsåder.

Nu är vi väl glada om tågen går någorlunda i tid. Om de som går, går. Om de som finns, kommer.

Ebba Grön, mina tonårsidoler, placerade sig också på tunnelbanekartan, genom hemmahörighet i Rågsved. Råggan. På Gröna linjen.

Jag minns faktiskt när jag första gången åkte från Skanstull till Hornstull. Över hur jag plötsligt förmådde connecta röda och gröna linjen. Det var inte bara ett kaosartat nät i olika färger, utan jag bemästrade det plötsligt, fann en väg ut – i vuxenlivet. Minns hur stolt jag var.

Tunnelbanan knöt ihop dessa två världar. Dessa två vitt skilda planeter. Dessa två tullar: Högalid och Katarina. Sen Rågsved, med mitt Skärholmen, T-Centralen med Hötorget stadens nät lade sig tillrätta i mina vener. Jag blev hel.

Den här tiden innehöll på något vis många fler livsbitar än det vi lever av idag. Det var enklare att få ihop vardagen då. Man fick leka och drömma. Man fick tro på jämställdhet och på att ge sig hän då och då.

Jag kommer på mig själv att undra om barn drömmer om en bättre framtid. Om de känner hopp. Idag?

Min uppväxt var i alla fall kantad av hopp.

Ja, Sverige var fullt av hopp under denna tid. Vi var ett välmående land och alla var med. Och var de inte med, skulle det det. Och så hade vi tunnelbanan och allt som utspelade sig på den.

The post När Sverige var framtiden first appeared on Opulens.

SAKLIGHET. “Falks styrka är inte att återge hur människor konverserar och reagerar, utan hur de konfronterar varandra.” Anders Björnsson har läst Hans Falks roman Uppror, där den svenska kaderkommunismen på 60- och 70-talen står i centrum.

Uppror av Hans Falk
Ekström & Garay förlag

Hans Falk är kanske ingen stor berättare, men hans nya bok Uppror ger pregnanta inblickar i miljöer, som formade tidsandan i vårt land för ett halvsekel sedan eller drygt så. En liten kaderorganisation, med rötter främst i Stockholm och Uppsala, lanserade i mitten av sextiotalet en svensk upplaga av renlärig kommunism, som attraherade stora grupper inom den kulturella och akademiska intelligentian, men i sina strävanden att bli en proletär politisk förtrupp misslyckades den kapitalt.

Det handlar om KFML/SKP med förgreningar, numera helt utplånade från den politiska kartan, och i val till Sveriges riksdag nådde detta parti aldrig mer än 0,4 procent av de avgivna rösterna. Samtidigt kunde dess många hängivna medlemmar skapa västvärldens största och starkaste solidaritetsrörelse för Vietnams och andra indokinesiska folk under åren 1965–75. Man gjorde tidningar av hög klass, drev en omfattande utgivning av böcker och skivor, bildade teatergrupper, öppnade boklådor runtom i landet. Men på industriarbetsplatser, där man ville slå rot, var det öken. Nästan ingenting vältes över ända.

I Hans Falks roman är det en självproletariserad student, Mats, som lystrar till de revolutionära lockropen och som blir alltmer desillusionerad vad det lider. Han vinner sina arbetskamraters förtroende men inga nya proselyter till Partiet med stor bokstav. Han inser efter hand, att han befinner sig i fel lokaler – han är ingen duktig snickare och väljer efter fem politiskt stökiga år en framtid som skribent – och han stöts bort av den ogina och oförsonliga diskussionskultur, som råder i de politiska celler han tillhör. Utstötningsmekanismerna är råa och obevekliga.

Detta är en mycket didaktisk skildring. Falks styrka är inte att återge hur människor konverserar och reagerar, utan hur de konfronterar varandra. Linjekampen inom partigrupperna – och inom familjekretsarna – är inte rationell (trots att marxismen-leninismen betraktades som en vetenskap) utan närmast religiös. Till slut avkrävs Mats, liksom det sjunkande antalet partimedlemmar, en lojalitetsförklaring, när partiets fiender ska ideologiskt oskadliggöras, motsvarigheten till en teologisk trosbekännelse, och då släpper han taget, också om sina nära och kära. Mycket mänskligt, smärtsamt detta. Många andra gjorde likadant.

Vill man förstå, hur en politisk rörelse flammar upp och tynar bort, har man nytta av att läsa Hans Falks bok. Det är egna erfarenheter han rapporterar om och bearbetar, i alla delar sakligt-trovärdigt. Och utan all sentimentalitet.

The post Smärtsamt om misslyckat uppror first appeared on Opulens.

Opulens tar nu sitt sedvanliga sommaruppehåll och är på plats igen måndagen den 22 augusti. Under tiden kan ni varje dag avnjuta vår sommarserie Radio 208 där Lars Thulin tar oss tillbaka till 60- och 70-talens musikhits. På lördagarna publiceras någon av dom tio novellvinnarna från vår skrivartävling i våras. Och så bjuder vi på en ny kluring varje dag med Dagens Ordspel.

The post Trevlig sommar! first appeared on Opulens.

TURNÉ. Nationalteatern ger sig ut på en landsomfattande turné. Med “Sista chansen!” tar de avsked av sin publik. – Jag hade gärna fortsatt i 40 år till, men någon måtta får det vara, säger Ulf Dageby. 

The post Ulf Dageby känner vreden i “Barn av vår tid” first appeared on Opulens.

TIPS. “Vi är vuxna med inkomster (förhoppningsvis) och mål och mening att köpa både streamingabonnemang och eventuell merchandise för det vi gillar. Så vad är bättre än att spela vår känsla av nostalgi och längtan efter en barndom som aldrig kommer igen?”, skriver Anna-Karin Linder.

70- och 80-talet är hett just nu inom TV. Det måste ju bero på att det är vi som är födda strax innan och i början av det som är de stora konsumentgrupperna just nu. Vi är vuxna med inkomster (förhoppningsvis) och mål och mening att köpa både streamingabonnemang och eventuell merchandise för det vi gillar. Så vad är bättre än att spela vår känsla av nostalgi och längtan efter en barndom som aldrig kommer igen? Vill du se TV som behandlar sena 70-talet och tidiga 80-talet finns det massor att välja mellan.

Om du är intresserad av hiphopens första tid i New Yorks förorter kan du njuta av The Get Down på Netflix. Det är ett skruvat och lätt absurdistiskt sent 70-tal som framställs, med massor av svinbra musik. Jag sträcksåg allt som fanns och längtade efter mer. Vi får följa Ezekiel och hans kompisar och hur de är med och startar den första hiphopscenen i Bronx.

För den tekniskt intresserade kan kanske Halt and Catch Fire vara en serie att sätta tänderna i. En serie som behandlar de första hemdatorerna och den teknik som möjliggjorde vårt datorburna samhälle. Komplett med fluffiga 80-talsfrisyrer!

Vill du mysa ned dig i en serie som hyllar den tidiga nördkulturen, Stephen King och alla skräckfilmer från 80-talet ska du såklart se Stranger Things, om några pojkar i en liten amerikansk småstad som råkar snubbla in i ett mysterium med parallella världar och konspirationer på hög nivå. Just Stranger Things blev ju en sån superhit att jag betvivlar att det finns särskilt många som inte redan sett den, men eftersom säsong 2 har premiär i oktober kan det ju vara läge att se om den lagom tills dess?

Och är inte skräckmys, datorer eller hiphop nåt för dig, så kanske du gillar ett annat tema vi sammankopplar med 80-talet – nämligen droger. Två välgjorda serier om kokainets intrång i USA är högaktuella.

Narcos handlar om den ökända kokainkungen Pablo Escobar och hans drogsyndikat i 80-talets Colombia. Den är löst baserad på verkliga händelser och säsong 3 har precis haft premiär. En smula machodude-dum på sina ställen, men fortfarande välgjord och spännande.

En ny serie som kan vara värd att kolla in är Snowfall som behandlar den första kokainvågen i USA i början av 80-talet. Vi får följa de unga knarklangarna som börjar tjäna stora pengar på att langa kokain och crack, samt – som de riktigt fula fiskarna längst upp i toppen av kokainhandeln – ser vi CIA:s dunkla förehavanden med högergerillor i Sydamerika. Mörkt, gritty och välgjort.

Så låt 80-talet svepa dig med sig nu när TV-hösten kommer. Jag är övertygad om att det kommer fler exempel längre fram, men här har du nåt att starta med. Det enda som saknas nu är väl en ny svensk TV-serie som behandlar det svenska 80-talet.  Så mycket must att hitta där! Kom igen SVT! Vi finns ju här och hungrar efter det!

The Get Down, Halt and Catch Fire, Narcos och Stranger Things kan du se på Netflix. Snowfall streamas på HBO Nordic.

Alla artiklar av Anna-Karin Linder

The post Ge dig in i 80-talet när TV-hösten börjar first appeared on Opulens.

MEDRYCKANDE. “I självbiografin Livet som nu kommer ut på Natur&Kultur lagom till Åsa Mobergs sjuttioårsdag skriver hon, medryckande och insiktsfullt, om sitt liv från uppväxten på Lidingö på 1950-talet fram till 2004 då hon träffade sin nuvarande man, Bror Boije”, skriver Elisabeth Brännström.

Livet av Åsa Moberg
Natur&Kultur (2017)

1964 flyttade den sjuttonåriga konststuderanden Åsa Moberg (1947-) in hos den sexton år äldre fotografen Tor-Ivan Odulf i hans stuga i Vita Bergen. Tor-Ivan hyrde stugan av Christer Strömholm, kontroversiell fotograf och blivande kändis,och stugan skulle även den längre fram bli känd som en av interiörerna i Ulf Lundells debutroman Jack. Förhållandet mellan Åsa Moberg och Tor-Ivan blev långvarigt, det varade fram till Tor-Ivans död 1988, och under tiden hann Åsa Moberg skapa sig ett namn som journalist och författare.

Hon slog igenom 1968 som ung, vänster-radikal journalist i Aftonbladet, hennes  krönikor och artiklar låg helt rätt i tiden och hon blev snabbt en av tidningens mest lästa skribenter. Populariteten höll i sig och hon stannade, trots en hel del turbulens,  kvar på kulturredaktionen. Åsa Mobergs offentliga liv tog alltså, liksom livet med Tor-Ivan, fart tidigt och karriären har inte mattats av under åren.

I självbiografin Livet som nu kommer ut på Natur&Kultur lagom till Åsa Mobergs sjuttioårsdag skriver hon, medryckande och insiktsfullt, om sitt liv från uppväxten på Lidingö på 1950-talet fram till 2004 då hon träffade sin nuvarande man, Bror Boije. Hon berättar bland annat om sin tidiga status som ungt kvinnligt stjärnskott och det komplicerade förhållandet till både Tor-Ivan och den betydligt äldre chefen för Filminstitutet, Harry Schein.

Boken innehåller en intensiv, underhållande name-dropping som ger liv åt alla minnen från den kulturvärld där Åsa Moberg vistats under större delen av sitt liv. Ett av de mest intressanta inslagen berör motsätttningarna på det mansdominerade Aftonbladet där männen på Centralredaktionen, förutom att hälla i sig kopiösa mängder sprit, verkar ha ägnat en hel del tid åt att försöka djävlas med de kvinnliga kollegorna  på kulturredaktionen.

En stor poäng med Livet är Åsa Mobergs stillsamma reflektioner över den tid hon växte upp i. Man får en tydlig bild av det långt ifrån perfekta samhälle som präglade 1960- och 70-talen och det är lätt att göra jämförelser med vår egen samtid. Mycket var annorlunda, men en hel del går också att känna igen, både i positiv och negativ bemärkelse. En välskriven självbiografi, full av insikt, men uppfriskande befriad från sentimentala övertoner.

Alla artiklar av Elisabeth Brännström

The post En osentimental självbiografi från 1950-tal till nutid first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFI. Torbjörn Tännsjö har skrivit en intellektuell självbiografi, mångsidig och belysande på flera sätt med intressanta analyser av hans utveckling i politiskt, yrkesmässigt och personligt hänseende.

Vänsterdocenten av Torbjörn Tännsjö
Fri Tanke förlag (2017)

Man kan säga att boken består av två huvudresonemang, ett som diskuterar Torbjörn Tännsjös arbete som utövande filosof vid Stockholms universitet, hans väg dit, och hur han uppnått såväl nationellt som internationellt erkännande för flera av sina böcker, vetenskapliga analyser i utgivna arbeten inom praktisk filosofi och också i offentliga ställningstagande i livsfilosofiska frågor bland annat inom medicinsk etik.

Det andra resonemanget handlar om Torbjörn Tännsjö som vänsteraktivist i 68-rörelsen med inverkan på och medverkan i det tidigare kommunistpartiet sedermera lyssnande till namnet Vänsterpartiet. En särskild del i Tännsjös intellektuella biografi utgörs av hans uppslutning kring utilitarismen. Enligt Tännsjö en intellektuell böjelse hos honom utan ambitioner att spridas och förkunnas utan mer som ett fristående intresse. Tännsjö beskriver i sin bok Hedonistic Utilitarianism. A Defence (1998) utilitarismen som ett tankesystem som räknar nyttan som det maximala i varje handling. Tännsjö formulerar det som att:”En handling är riktig, enligt utilitarismen, om och endast om det inte fanns något annat i situationen den handlande kunde ha gjort, som hade medfört en större lycka i världen.” Tännsjö utvecklar konsekvenserna av ett utilitaristisk resonemang i olika exempel som han visar kan ge en del spektakulära utfall.

Tännsjös intellektuella biografi indelas (i stort sett) i avdelningarna Barndom-Ungdom, Filosofen, 70-tal och vänsteraktivismen, Häften för kritiska studier, Utilitarism, Frihet, Yttrandefrihet, Demokrati och Leninism. Bakgrund och underlag till sin intellektuella utveckling söker Tännsjö i barndomen, där embryon till hans analytiska sinnelag och strävan efter rättvisa spåras.

När Tännsjö beskriver sin far och mor är det inte med de skönaste formuleringarna. Han känner att hans mor önskar vara ställföreträdande, ta plats när han är sjuk, äga hans plåga, inte trösta utan ta över hans plats i centrum, att bli omskött och vad gäller hans far som falsk auktoritet med vilken han hamnar i ständig strid. Tännsjö beskriver fadern som en känslomässigt obehärskad maktutövare som tidigt försöker kväsa Torbjörns obstinata sinnelag. När Torbjörns mamma dör menar han att hon som minne växer men när hans far dör blir det motsatsen: ”Mammas död förbättrar henne. Pappas död kastar skugga över honom.”

Med denna bakgrund skildrar Tännsjö med ambitiös exakthet hur barndomen skapar grunden för den vuxne Torbjörn som med förkärlek förnekar de auktoriteter han likt en betingad hund nosar upp. Hans fars burdusa försök att kväva hans upprorslusta lever vidare i Tännsjö som frustration uttryckt såväl i arbetet mot den filosofiska instutionens falska auktoriteter som mot självutnämnda profeter i vänsterpolitikens praktik.

Den vuxne filosofen och vänsteraktivisten samkör utan problem mellan de två verksamhetsfälten men många i hans omgivning ser en motsättning. Tännsjö skriver: ”Det som främst utmanade en del av mina vänner var att jag, till skillnad från de flesta av mina generationskamrater, höll mig till en analytisk filosofisk grund, samtidigt som jag intog radikala politiska ståndpunkter. Det gjorde mig impopulär i alla läger. Mina kamrater inom vänstern misstrodde min analytiska hållning. Och flera av mina äldre och etablerade kollegor inom den filosofiska världen ogillade min politiska radikalism.”

Tännsjö utvecklar sina svar kring dessa mycket intressanta frågor och kommer ut bra på andra sidan med tjänlig vetenskaplig signifikans och bibehållen heder.

En annan vinkling av läsningen gäller alla dessa intriger som förekommer inom den filosofiska institutionen. Tännsjö beskriver bland annat hur den på sjuttiotalet välkände och hyllade Harald Ofstad uppmärksammad för boken Vårt förakt för svaghet, visar upp ett lustfyllt förakt för svaghet när han med utstuderad finess plågar nytillkomna filosofistudenter. Och funderingar kring andra auktoriteter som Anders Wedberg, Stockholms universitets förste professor i teoretisk filosofi vars mest inflytelserika arbete är det klassiska paradverket Filosofins historia i tre band. Om honom skriver Tännsjö: ”Det brukade hävdas att Wedberg genom sin kombination av skarpsinne och självkritik ödelade generationer av svensk filosofi. Det är en överdrift, men förvisso ägde Wedberg en unik filosofisk begåvning och förvisso skrämdes många till tystnad av Wedbergs blotta existens.”

Tännsjö frigör sig och undkommer på något sätt dessa tyngande auktoriteter. Vad gäller antagonismen visavi en tredje filosofisk auktoritet, professorn i praktisk filosofi i Uppsala Ingmar Hedenius, skriver Tännsjö: ”I Ingemar Hedenius i Uppsala fick jag en svuren fiende. Hedenius skrev i Dagens Nyheter om mig, att jag med mina resonemang om den politiska terrorismen förvandlat den analytiska filosofin till ett ‘lyxfnask i den kommunistiska taktikens tjänst’”

Hur Tännsjö hanterar denna konflikt är en av höjdpunkterna i läsningen.
Generellt skriver Tännsjö om den lärda världens ena sida av högstämdhet och den pikanta motsatsen i dess andra sida av moralisk lössläppthet. Han konstaterar att:

”…många lärare vid institutionen aldrig tvekade att förföra, eller ‘låta sig’ förföras av, de kvinnliga studenterna. Det var aldrig någon som öppet ifrågasatte detta förhållande, som förstås hade att göra med att det inte var särskilt länge sedan kvinnor fått tillträde till akademisk utbildning. Hade någon gjort invändningar skulle dessa ha avvisats såsom bottnande i pryderi…”

Trots att Torbjörn Tännsjö i sin inledning deklarerat att boken är en biografi över hans eget intellekts utvecklingshistoria, ligger bitvis stor behållning i att läsa Tännsjös uppsjö av historier om hur de personliga motsättningarna på fakulteten tar sig ut och stör det vetenskapliga arbetet, hur de personliga egenskaperna hos de olika prefekterna med sadistiska böjelser, personliga sympatier och antipatier visavi studenter, kollegor, går som grova stråk rakt genom allt akademiskt arbete på fakulteten, och hur dessa divergerande känslostråk lägger sig som fetvadd mellan försöken att uppnå vetenskaplig signifikans och dito stringens, detta kontrat och tryfferat av personliga ryggdunkningar, försåtliga misstänkliggörande och ren karriärism. Allt gestaltat av Tännsjö i läsvärda intriger värdiga en roman.

Torbjörn Tännsjös intellektuella självbiografi i ärendet som gäller hans politiska aktivitet i 68-rörelsen, äger inte samma intressanta höjd och kvalité i framställningen och avviker inte från många andra kända vänsteraktivisters självbiografier vad gäller egen handel och vandel i det politiska spelet under de röda årtionden 60- och 70-talen. Tännsjö konstaterar att han i huvudsak hade alla rätt. Problemet är nog att de flesta av de summerande gamla 68-veteranerna också anser att de hade alla rätt. En omöjlig ekvation!

Att Tännsjö väljer att beskriva sin “vänsterhistoria” i det egna rättfärdigandets tecken som en enda lång räcka av väl underbyggda och med sanningen överrensstämmande beslut är lika lustigt som när någon annan av de kända storheterna från den tiden gör samma sak då det gäller att reda ut alla de röda trådar som trasslade in sig i varandra på 70-talet. De otaliga turerna mellan olika vänstergrupperingar som FNL-grupper, Chile-kommitéer och liknande solidaritetsrörelser, vilka ägde rum under denna tid, blandas med en uppsjö av aktiva från olika vänstergrupper vilka deltog i ett internt spel om ledande roller i solidaritetsarbetet gör det hela oöverblickbart. I efterhand blir det omöjligt att söka räta ut alla dessa “interna frågetecken2 och mena sig kunna fastslå hur allt “egentligen” förhöll sig.

Generellt kan man säga att alla som deltog i huvudsak gjorde mer eller mindre seriösa och viktiga ansatser och insatser för Vietnams och Chiles folk eller i hyresgästföreningars lokalorganisationer eller i arbetet för medlemmarnas bästa i fackföreningarna. Men att i efterhand slå fast vem eller vilka i alla vänstergrupper som var “bäst” blir en aning ogörligt för att inte säga smått komiskt så här femtio år efter, Särskilt om man börjar lägga epitet på “de andra” 68-aktivisterna som “blodtörstiga”, eller “diktatoriska” utan att en stund reflektera över den egna solkiga byken!

Om Torbjörn Tännsjö förmått frigöra sig från sin egen subjektiva ansats i detta spörsmål och lösgjort den praktiske filosofen även vad gäller sin vänsteraktivism hade det kunnat bädda för en mera intressant eftertolkning och analys av vad som hände under de rödstänkta åren mellan de olika vänstergrupperna och deras invecklade och för omgivningen många gånger obegripliga linjestrider. Nu blir detta avsnitt i boken mest ett lustigt återfall i ett sjuttiotalistiskt småtrocklande, linjesnålt gnetvetande och partieogistiskt snålnötande i ett oavbrutet rättfärdigande av egna ställningstaganden och slutsatser vilka ligger femtio år bakåt i tiden, omöjliga att kontrollera och verifiera för den nutida läsaren.

Vänsterdocenten är en mycket intressant och läsvärd genomgång av Torbjörn Tännsjös intellektuella utveckling med djupdykningar i de frågor som den praktiske filosofen handskats med under åren där hans ställningstagande i flera fall haft stor opinionsmässig betydelse och lockat många intresserade i en offentlig uppmärksamhet för frågeställningarna. Det hela är skildrat med respektabel hederlighet i de intellektuella turerna. Dock hemfaller genomgångarna av den vänsteraktiva verksamheten till stor del till ett rättfärdigande av det egna handlandet där man hade önskat höra mer av den geniale filosofens analys och mindre av den forne partistrategens snäva hemtagningar av den egna gamla retoriken.

The post Vänsterfilosof med rätt att tänka fritt first appeared on Opulens.