SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

50. I’m a man/Spencer Davis Group 1967

Visst är de män, om än unga sådana, brittiska Spencer Davis Group. Underbarnet Winwood längst ned.

Om Itchycoo Park var en tjejlåt, så var denna killarnas låt på discot. Kanske var det så enkelt att titeln lockade dem, kanske drog de tunga rytmerna.

En del av kraften ligger i keyboarden, här en hammondorgel. Vid den stod Steve Winwood. Han betraktades som ett underbarn och spelade professionellt vid 14 års ålder i Spencer Davis Group. Bandets första hit var Keep on Running. Inkomsterna från denna gav Winwood möjlighet att köpa en egen orgel. Det är också Winwood, då 18 år, som sjunger här. Han har en speciell röst, lite tunn och nervig men mycket närvarande. Inte nog med orgelspel och sång – han har också, tillsammans med Jimmy Miller skrivit låten.

Två år senare tog jazz-rock-gruppen Chicago upp I´m a man i sitt debutalbum Chicago Transit Authority. De sög på karamellen. Deras version är sju minuter, dubbelt så lång som originalet.

Steve Winwood fortsatte i de kända och tunga rockbanden Traffic och Blind Faith. 1977 satsade han på en solokarriär. Två av de bästa låtarna från tiden på egen hand är Higher Love och Valerie. Tekniken hade utvecklats så då kunde Winwood spela alla instrument själv. (Imorgon: Blev ofta en av kvällens sista)

Här kan du lyssna på I’m a man!

The post Radio 208: “I’m a man”/Spencer Davis Group 1967 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

46. Itchycoo park/Small Faces 1967

Små ansikten med stor låt. Dock lite udda, men påtaglig favorit bland kvinnor. Varför? Kanske ett uppslag för genusteoretisk forskning.

Det här var gruppen Small Faces största hit. På diskoteket var den en av de största ”Åh-den-här-låtarna”. Och låten, som inte är särskilt dansant, fick ändå många att gå upp och röra på sig. Bäst verkade den gå hem hos tjejer. Som skrålade med i It´s all too beautiful…

Några kanske tror att damernas stora kärlek till låten beror på Rod Stewart, som ju hade en alldeles speciell utstrålning som attraherade motsatta könet. Men sanningen är att han kom in i bandet först två år senare. Och då hade gruppen splittrats och ombildats, nu under namnet Faces. Istället var det Small Faces förgrundsfigur Steve Marriott som stod vid sångmikrofonen i Itchycoo Park.

Itchycoo park både finns och inte finns. Egentligen handlar sången om Valentines Park i stadsdelen i Ilford i London. Dit brukade Steve Marriott och kompisen Ronnie Lane, som också var med i gruppen från start, gå när de skolkade från skolan. ”Itch” är det engelska ordet för klia och i parken fanns en blomma som gav kliande utslag om man rörde den. Därför kallades parken Itchycoo. (Imorgon: Brinnande vansinne)

Här kan du lyssna på Itchycoo park!

The post Radio 208: “Itchycoo park”/Small Faces 1967 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

44. 10

Denna låt definierar tre saker. Staden på amerikanska västkusten, en särskild tid –sommaren 1967, samt en speciell livsstil – hippie-eran med sin flower power.

Melodin skrev av John Philips och spelades in av Scott McKenzie i maj 1967. Den var ämnad för popfestivalen i Monterey en månad sedan. Monterey ligger strax söder om San Francisco. Intresset för festivalen var mycket stort och myndigheterna i den lilla staden, då mest känd för sina sälar i hamnbassängen och konservfabriker, började få kalla fötter. Skulle man klara anstormningen, skulle det bli bråk och en massa knark?

För att lugna ner det hela och försäkra alla om att allt skulle bli lugnt och fyllt av kärlek, skrev Philips låten. Den blev en dundersuccé världen över. Singeln var en av dem mest sålda under sena 60-talet. Festivalen – inte mycket bråk men mycket kärlek. Och knark.

Låten blev sedan nationalsången för hela hippierörelsen som koncentrerades till San Francisco och ett par kvarter kring gatorna Ashbury och Heights. Många förhoppningsfulla ungdomar reste dit medan de nynnade på denna sång. (Imorgon: Historisk på topplistan)

Här kan du lyssna på Be Sure to Wear Flowers in Your Hair!

The post Radio 208: “San Francisco (Be Sure to Wear Flowers in Your Hair)”/ Scott McKenzie 1967 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

42. Sweet Soul Music/ Arthur Conley 1967

Arthur Conley använde en hel låt till att hylla sina kolleger och konkurrenter.

En underbart medryckande R&B-låt. Och på den inledande frågan måste man svara Jaaa! Den skrevs av Arthur Conley och Otis Redding. Men bygger på en låt av Sam Cooke, Yeah man. Dennes dödsbo stämde förstås Conley/Redding. En uppgörelse träffades som bland annat innebar att Cooke togs upp som låtskrivare.

Det märkliga med låten är att det är en metahistoria, alltså något som handlar om sig självt. För den hyllar soulen och R&B:n. Följande artister och låtar nämns i texten:

Love is a Hurtin Thing/Lou Rawls, Hold on I’m Comin/Sam&Dave, Mustang Sally/Wilson Pickett, Fa-fa-Fa/Otis Redding

Arthur Conley var homosexuell och hemlighöll det inte. Detta var ingen väg till framgång och respekt i USA på sextiotalet. Han tog till sist konsekvenserna och flyttade till Europa. Först England, sedan Belgien och slog sig slutligen ned i Amsterdam och tog namnet Lee Roberts. Han fortsatte att göra och producera musik, men under det nya namnet. Han uppträdde med ett band som hette The Sweaters. Han är begravd i Holland. (Imorgon: Lockade till spontan dans)

Här kan du lyssna på Sweet Soul Music!

The post Radio 208: “Sweet Soul Music”/ Arthur Conley 1967 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

20. Sittin’ in the Dock of the Bay/Otis Redding 1967

Redding hann med mycket under ett allt för kort liv.

Otis Redding och Wilson Pickett är de största manliga soulsångarna. Märkligt nog är det låtar i kombination med andra artister som gjort Redding mest känd. Hans version av Stones Satisfaction är ett exempel. Han skrev Respect, som Aretha Franklin gjorde stor. Med Arthur Conley skapade han Sweet Soul Music.

Med sitt framträdande 1967 på den berömda popfestivalen i Monterey, Kalifornien blev Redding känd och uppskattad även av en stor vit publik.

10 december 1967 var han 26 år och hade tre dagar tidigare spelat in Sittin’ in the Dock of the Bay. Han satte sig i ett flygplan tillsammans med sitt band, The Bar-Kays. Destination var Madison, Wisconsin. Planet kraschade. Otis Redding och fyra av bandets medlemmar omkom.

Singeln Sittin’ in the Dock of the Bay, nådde strax efteråt första plats på Billboard Hot 100. Kanske för att den var bra, kanske också som ett bevis på sanningen i devisen ”Du är aldrig så populär som då du nyss dött”.

Dessbättre hade hans skivbolag Stax gott om icke utgivna inspelningar med den flitige Redding. Inte mindre än fyra album gavs ut postumt. (Imorgon: Mannen som skakade Clapton)

Här kan du lyssna på Sittin’ in the Dock of the Bay!

The post Radio 208: “Sittin’ in the Dock of the Bay”/Otis Redding 1967 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

16. (Your love keeps lifting me) Higher and Higher/Jackie Wilson 1967

Jackie Wilson – stort tonomfång och bra fart på fötterna.

Låten har beskrivits som en korsning mellan R&B och soul. Den visar att en massa bra korsbefruktningar mellan olika genrer då var på gång. Kanske märks det också på att tre tongivande skivbolag var inblandade. Den är inspelad på bolaget Columbia. Men körer hyrdes från Motown. Upphovsmän var Carl Smith and Raynard Miner, som tillhörde legendariska skivbolaget Chess.

Jackie Wilson klarade fyra oktaver. Men han blev mer känd för sin medryckande scenshow. I branschen fick han därför namnet ”Mr Excitment”. Hans framträdande inför publik inspirerade både James Brown, Michael Jackson och Elvis Presley. Men hårda ord eller konkurrens fanns inte mellan Presley och Wilson. I en intervju fick Presley frågan om inte Wilson kopierade Presley då och då och att Wilson därför borde kallas för den svarte Presley. Elvis svarade: ”I så fall är jag den vite Wilson.”

Higher and higher blev också en framgång för en av soulens verkligt stora stjärnor, Otis Redding. Men jag gillar Wilsons version bättre. Den är så mjuk men ändå medryckande, ja nästan hetsande. En mycket spännande kombination. (Imorgon: Såg inte mycket av världen)

 Lyssna här på (Your love keeps lifting me) Higher and Higher!

Jämför här med Otis Redding! 

The post Radio 208: “Higher and Higher”/Jackie Wilson 1967 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR.

15. Nights in White Satin/The Moody Blues 1967

Allt i modeväg behöver inte bli modernt igen, snälla lova det…

En av de mer kända låtarna från The Moody Blues, gruppen från Birmingham, den första som på ett riktigt bra sätt blandade klassisk musik och rock. Texterna många gånger poetiska. Jag älskade bandet. Produktionerna ofta bra, de lekte mycket med stereoeffekter, kul att lyssna på i hörlurar.

Albumet Days of Future Passed, varifrån låten är hämtad, räknas som en av milstolparna i modern rockmusik.

Nights in White Satin skrevs av en av bandets frontfigurer i dess senare upplagor, gitarristen Justin Hayward. Sången om sängkläderna knåpade han ihop då han var nitton år. Bakgrunden var helt enkelt att hans dåvarande flickvän gett honom ett par vita lakan i satin. Så romantiskt – och lite kinky!

Hayward sade i en intervju att låten betydde mycket för honom, att varje ord och ton var viktig och att han förstod att många kände likadant. Tvåa på listan i USA och etta hemma i England.

För stråkarna på inspelningen stod inga mindre än London Symphony Orchestra. Vi som ibland vill gräva ner sig i melankoli och dess lite tröstande känslor, för oss finns dock inget bättre val än Moody Blues Melancholy Man. (Imorgon: Lyfte kärlek och musik)

Här kan du lyssna på Nights in White Satin.

Okej, ni får melankolin också: här!

The post Radio 208: “Nights in White Satin”/The Moody Blues, 1967 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR.

13. I Say a Little Prayer/Aretha Franklin, 1967-68

Soulens självklara drottning – Aretha Franklin.

Aretha Franklin har fått titeln Queen of Soul. Hon har gjort en massa bra soullåtar med fantastiskt bra ös. Hon och Dionne Warwick är de kvinnliga artister som haft flest låtar på Billboardlistan.

Denna finstämda sång blev en av hennes mest kända och gick hem stort även hos den vita publiken. Den är skriven av popens mästare, Burt Bacharach och hans textförfattare Hal Davis. Bacharach gav den till sin hovsångerska Dionne Warwick. Ett år senare gjorde Franklin den som en b-sida på en singel. Men den slog stort, speciellt i Europa.

Franklin startade som andra begåvade afrikanamerikanska sångerskor med gospel. Hennes framgång blev monumental. Tidningen Rolling Stone har utsett henne till den bästa sångerskan hittills.

Hon fick som 18-åring skivkontrakt med Columbia. Ett par år senare skrev hon på för soulens stora skivbolag, Atlantic. I slutet av sjuttiotalet gick karriären i stå, hon bytte bolag till Arista. Ett bevis på att hon gick hem i hela USA var att hon sjöng både på Bill Clintons presidentinvigning och på Barack Obamas.

Personligen kämpade hon mot övervikt, alkohol och nikotin, men blev ändå 76 år. (Imorgon: hatad av etablissemanget)

Lyssna på I Say a Little Prayer här!

Och så tar vi en låt till, med lite soul-tryck, Respect från 1967.

The post Radio 208: “I Say a Little Prayer”/Aretha Franklin, 1967-68 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR.

9. Sunshine of your love/ Cream 1967

Gräddfil rakt in rockens tyngsta finrum, Baker, Bruce, Clapton.

Brittiska Cream var den första stora supergruppen, alltså en grupp som bildats av musiker som gjort sig kända i andra band. Bara tre män, men de lät desto mer: Ginger Baker på trummor, Jack Bruce på bas och vid mikrofonen, Eric Clapton på gitarr. Mest namnkunnig var Clapton, underbarn med historia från både John Mayalls Bluesbreakers och Yardbirds.

Musiken kallas rock eller psykedelisk rock. På albumen är låtarna av normallängd. På konserter blev de närmast oändliga med solopartier för alla medlemmarna. Bandet var så sägenomspunnet att ingen vågade säga att dessa partier ofta var tråkiga.

Bandet blev inte långlivat, känsliga egon, stora slitningar. Eric Clapton sade att alla var så uppfyllda av att spela sitt att han en gång pluggade ur sin gitarr under en av de lååånga låtarna. Baker och Bruce märkte inget, bara fortsatte med sitt.

1968, efter två år och fyra album upplöstes gruppen men valdes in i Rock and Roll Hall of Fame. Clapton och Baker gick vidare i en ny supergrupp, Blind Faith med ett annat underbarn Steve Winwood från Spencer Davis Group och Traffic vid keyboarden. (Imorgon: Kärlek i kollektivtrafiken)

Här kan du lyssna på Sunshine of your love! 

The post Radio 208: “Sunshine of your love”/Cream, 1967 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

5. Puppet on a String/ Sandie Shaw 1967

Sandie Shaw – låten hon hatade förde henne till toppen.

Blott 20-åriga Sandie Shaw valdes ut för att sjunga Storbritanniens bidrag till Eurovision 1967. Hon framförde fem låtar inför en jury i en tv-show. Valet föll på Puppet on a String. Det gjorde henne ledsen och förbannad. Det var låten hon inte ville sjunga.

– Jag hatade den direkt, berättade hon senare. Från första tonen till det avslutande slaget på bastrumman. Jag avskydde textens sexistiska dravel och att kompet lät som ett gökur.

Men Shaw var ett proffs. Hennes jobb var att sjunga smörjan för drottningens och imperiets räkning, så då gjorde hon det. Riktigt bra. Utan skor på fötterna svepte hon in på scenen i Wien och tog Europa med storm. Inte bara vann hon tävlingen klart, singeln blev väldigt framgångsrik, i England och i en lång rad andra länder. Den sålde över fyra miljoner, då bäst för en Eurovision-sång.

Hennes plåga var dock inte slut. Skivbolaget sög ut vad de kunde av barfotaflickan. Så hon led sig igenom versioner på franska, spanska, italienska och tyska. Hoppas hon fick bra betalt. (Imorgon: Glömde betala)

Lyssna på Puppet on a String här! 

Men hon ska väl ändå få sjunga något hon gillade. Detta blev hennes största hit, (There is) always something there to remind me. Vem som skrev dessa toner – kan bara var en. Burt Bacharach – snacka om eget sound. Lyssna på den låten här! 

The post Radio 208: “Puppet on a String”/Sandie Shaw, 1967 first appeared on Opulens.