RIBEIRO. I år har det gått 50 år sedan nejlikerevolutionen i Portugal. Jesper Nordström uppmärksammar Aquilino Ribeiro, en författare som hela sitt liv fick verka under ett konservativt förtryck.

Av alla mästerliga portugisiska berättare är Aquilino Ribeiro (1885-1963) den mest kärva, agrara och frodiga. Med stor distans till Saramagos eleganta postmodernism skrev han om de norra bergsbygderna där de nakna bergen och det magra jordbruket skulle kunna vara utgångspunkten för bistra berättelser på nivå med de isländska folksagorna. Men Ribeiro suger ut det varmaste och ömsintaste som möjligt ur det lilla. I ett landskap fyllt av urberg och sten, sten och åter sten som byggnadsmaterial får den enda lilla blåa blomman och gult gnistrande ginsten stor betydelse.

Ribeiro och det konservativa förtrycket

Ribeiro verkade hela sitt liv under ett konservativt förtryckande ok. Den värdekonservativa katolicismen var en form av förtryck. Den rent politiska repressionen i Portugal utgjorde ytterligare ett. Den hör lyckligtvis till historien numera. Portugal firar i år att 50 år har gått sedan nejlikerevolutionen. Då störtades den högerextrema och strängt katolska Estado Novo-regimen som fram till dess lyckats bekämpa alla former av marxism, socialism, liberalism och antikolonialism och därtill envist hållit fast vid bevarandet av portugisiska besittningar i Afrika.

I Ribeiros författarskap framstår det dock som att förtrycket och konservatismen utgör en nödvändig friktion som det kan slå gnistor om. Även om Ribeiro betecknade sig som ateist så upplever jag från min protestantiskt präglade utgångspunkt att boksidorna badar i katolicism.

Ribeiros litterära gestalter

Ribeiros oeuvre sträcker sig över 70 romaner och Arne Lundgren översatte och såg till att tillgängliggöra en roman och tre urvalsvolymer för svenska läsare. Fyra böcker på svenska endast alltså. Detta sagt som en viss brasklapp beträffande att försöka vaska fram några mera betydande tendenser i hans författarskap. Dock vågar jag språnget att kalla karaktärerna i hans böcker för ett slags höglitterära Åsa-Nisse-gestalter. De är det lilla och immanentas filosofer. Levnadskonstnärer som inte lyfter blicken men därför tar sig fram dag för dag mot alla odds.

Djurens roll i Ribeiros värld

Något väsentligt ska också sägas om djuren och deras roll i Ribeiros katolskt färgade värld. För att förstå detta kan vi gå till filosofin. När René Descartes satt och filosoferade om själ och kropp, bokstavligen tungt insnöad på ett värdshus i Tyskland, vid en fotogenlampa, lär krögaren varit nyfiken och frågat om ”herrn kunde förklara texten”. Det framgår inte av anekdoten om denna centrala västerländska filosof lyckades men några dagar senare kastade han sten efter en irriterande gatuhund och som om han för sitt inre hörde värdshusvärdens fråga igen så sa han rakt ut i luften att ”ett djur är dock bara en maskin”.

Descartes var inte ateist trots att hans metafysik gav möjlighet att ställa gud åt sidan. Han var utbildad och färgad av sina nära nog katolska elituniversitet. Så varför nämner jag detta? Kanske för att finna en förklaring till det faktum att synen på djur i de katolska medelhavsländerna är krassare och hårdare än i de länder som präglats av protestantismen.

Så långt det kulturella. Men den jordnära och praktiska förklaringen kanske snarare ligger i det gammaldags jordbrukssamhället. Här fick man spänna åsnan för kärran utan betänkligheter. Djurs själ eller avsaknad av en sådan är just en ickefråga man inte kan ta hänsyn till. Skörden ska bärgas. Mjölken skall in.

Den tänkande hästen

I novellen ”Trumman” i ”Skördefolket och andra berättelser” så vänder dock Ribeiro på det. Människorna drivs av låga och djuriska motiv och framstår inte som det slags poetiska heliga dårar som annars är så vanligt förekommande i hans romaner. Hästen som gått som dragdjur i hela sitt liv genomlider dock en människas alla stämningar vid åldrandet. Ja det är som att hästen närmast uppvisar den blandning av lättnad och melankoli som många pensionärer säger sig ha upplevt den dagen då de fyllde 65.

Vad som emellertid framstår som så typiskt i hans novell är hur själva dagern i texten ändras på ett plötsligt vis. Ribeiro hade alltid en förmåga att veta att när texten blev alltför mustig och tät så måste läsaren skänkas ett slags vändning och lättnad. Som om han visste hur slitsamt, dammigt och torrt allt var i denna region och lät dofter och regn framstå som själva nåden.

Naturmystiken hos Ribeiro

Det är svårt att veta om Ribeiro i egentlig mening var religiös. Det finns förvisso mycket av naturmystik och något som närmast måste betecknas som panteism i hans författarskap. Men vi kan sluta oss till att han inte gav mycket för religion i dess institutionaliserade form.

Prästerna och liturgin framställs som tomma och formalistiska, närmast löjeväckande företeelser. Att den religiösa tron och livets mystik kan vara så mycket mer levande och äkta hos enkelt folk är hans käpphäst i flera texter. Eller som i det här fallet, att en gammal häst gestaltas som lika andlig och sentimental som en gammal präst.

Den spanske filosofen Eugenio Trías noterade att den iberiska halvön under 1900-talet låg i skugga när det gällde övriga europeiska idéströmningar.

Ribeiros värdegrund

Vad återstår som ideologisk samlande kraft när inte marxism, existentialism, fenomenologi finns till handa, åtminstone inte som mer en djupverkande tradition?

Tyvärr är svaret på den frågan: ett religiöst och högerkonservativt ”vi och dom”-tänkande.

Ribeiros författarskap ger oss en annan sorts gemensam värdegrund. Det präglas av ett slags panteistiskt patos som kan föra tankarna till den helige Franciscus.

Djupt katolskt i temperamentet. Men långt ifrån kardinaler, rökelse och frammumlat latin.

The post Litterära klassiker: Aquilino Ribeiro first appeared on Opulens.

ROMAN. Lis Lovén har med blandade känslor läst ”Krig” av den kontroversielle franske författaren Céline. Men hon konstaterar också att det är en bok som framstår som angelägen än i dag.

Krig av Louis-Ferdinand Céline
Översättning: Kristoffer Leandoer
Norstedts

Den kontroversielle författaren Louis-Ferdinand Céline skrev Krig omkring 1934, men manuskriptet försvann och fick stor uppmärksamhet när det återfanns i Frankrike 2020. Nu finns romanen i svensk översättning av Kristoffer Leandoer.

Det går till att börja med inte att vara helt på det klara med vad Louis-Ferdinand Célines bok ”Krig” är för slags text.  

Varför är den här romanen då så svår att greppa initialt? Jag citerar:

Än så länge så föredrog jag helt enkelt det eländiga skick som jag tidigare var i, och som jag nästan dog av, frånsett struntsaker som smärta, (musik) och tankar. För närvarande var det ingen tvekan om att jag inte kunde svara på tilltal. Det blev det stora problemet, trots att jag fortfarande hade munnen full av blod och det vänstra örat igenkorkat av bomull dessutom.

Det ska i sammanhanget framhållas att ”Krig” är transkriberad utifrån ett handskrivet manusutkast. De franska redaktörerna fick tyda, iordningställa och tolka Célines handskrivna papper. I den svenska utgåvan har Norstedts valt att följa det franska originalets markeringar där ord och meningar varit svårtydda eller helt enkelt oläsliga.

”Krig” är verkligen inte någon dålig roman, men man måste nog ha varit med om en eller annan gränsöverskridande upplevelse för att känna igen tankens flykt och det osammanhängande. Texten må vara undflyende men bjuder också hårt motstånd under läsningen.

Kanske krävs det även ett visst mått av litterär medvetenhet för att förstå sig på luckorna i texten, just vid de hålrum där språket bär eller brister. På så vis anser jag att Célines text är angelägen även i vår tid. För något omvälvande sker ju med medvetandet i ett krig.  

Jag tror inte att Céline hade något entydigt budskap. Texten tycks vara skriven under en bearbetningsfas. Språket i sig måste föra honom vidare i medvetandets flykt på så sätt att han får ihop sin erfarenhet. Han verkar vilja chockera genom förmedlandet av de upplevelser han haft som följd av de skador han ådragit sig på slagfältet under första världskriget.

Céline yrar sig genom texten och här blottläggs något problematiskt. Det är nämligen på ett machovis han försöker bearbeta sitt trauma. Han tycks således förlita sig på sin sexualitet under sina prövningar på ett militärsjukhus. Det innebär att han inte riktigt tar till sig det lidande han själv och de andra patienterna går igenom. Att objektifiera blir ett skydd och en försvarsmekanism. Ja, det blir hans kaxiga manlighet som hjälper honom att stå ut.

Jag tycker ändå inte att man ska moralisera över litteraturen och vad som får sägas eller inte. Célines poetik är att se liv och dikt på distans, som ett sätt att uthärda. Man kan förstås ogilla hans sexism men i textens interna logik blir den litterärt giltig. Så, ja, på många sätt måste man skilja på dikt och verklighet. Ord måste få tänjas till ytterligheter ibland, och visst är det uppenbart att till exempel Henry Miller lärde sig åtskilligt av Céline.

Den sköra tråden är svår att gripa i tankens flykt, eftersom tanken hos Céline intimt hänger samman med de händelser han beskriver. Det finns i texten ett påtagligt modernistiskt flyt. Kriget kommer till slut i skymundan. Och Célines trauma gör att han måste rikta in sig på trivialiteter. Det är när sexualiteten hos Céline frikopplas från samhälle, kultur och socialt regelverk som det rent biologiska framträder i sin råaste form. Det finns, som sagt, ingen anledning att i litterärt avseende fördöma denna yttring. Märk väl att det var under 1900-talet vi fick uppleva den sexuella frigörelsen. Det är i ett sådant sammanhang Céline bör ses. Och jo, språket hos Céline flyter på, man får som läsare försöka hänga med i flykten… i väg, i väg!

The post Machoattityd och tankens flykt i ”Krig” av Céline first appeared on Opulens.

VISIONÄR. Rainer Maria Rilke räknas till 1900-talets främsta diktare. Här tecknar Carsten Palmer Schale ett inträngande porträtt av en komplicerad författare vars diktning förmedlar en levande vision av en öppen och föränderlig verklighet.

Som den finlandssvenske litteraturforskaren och essäisten Michel Ekman framhållit var Rainer Maria Rilke var en paradoxal person. Rilke räknas tillsammans med kolleger som T S Eliot, James Joyce och Paul Valéry till den europeiska högmodernismens främsta namn. Men som person var Rilke egentligen inte alls modern. Tvärtom kan Rilke betraktas som omodern i flera viktiga avseenden.

Snarare än att vara ett med sin egen tid och tidsandan personifierade han istället de starka band som kan påvisas mellan romantikens och modernismens ideal. Detta trots att rabulistiska och historieförnekande inslag står att finna lite varstans i modernismen

Rilke levde för dikten. Hörnpelaren i hans självuppfattning var att han var en utvald, ett käril för den stora konsten. Allt annat fick foga sig: människorelationer, ekonomi, ansvar, personlig lycka.

Det hindrade inte att poeten föredrog ett bekvämt liv: hellre förstaklassbiljetter och lyxhotell än understöd till dotterns skolgång. Hellre umgänge med Europas grädda i slott och palats än med de arbetare han tidvis idealiserade i det han skrev. Och hela tiden, mer eller mindre förfinat, tiggarhanden utsträckt. Servila brev till nobiliteter, men också en ständig, ömtålig omsorg om den egna självständigheten som varken kärleksrelationer eller underdåniga tiggarvänskaper fick hota.

Rilkes liv var som ett korthus där varandra uppvägande konstruktioner för det mesta upprätthöll den ömtåliga balansen. Resultatet blev ensamhet och rotlöshet, men också den stora dikt som allt tjänade till att frambringa.

Redan från början vill jag här hävda att Rainer Maria Rilke sålunda framstår som en människa med tvivelaktiga personliga egenskaper, men också som en människa, som, efterhand, utvecklades till en mogen poet – 1907 – och slutligen till ett formidabelt diktargeni. Jag tänker på romanen ”Malte Laurids Brigge”, även känd som ”Malte Laurids Brigges anteckningar” (tysk originaltitel: ”Die Aufzeichnungen des Malte Laurids Brigge”) (1910), Sonetterna till Orfeus (tyska: Die Sonette an Orpheus) (1923) och framför allt hans ”Duinoelegier” (1923).

Rilkes poetiska gärning kan indelas i åtminstone tre epoker: före 1907, 1907-10/12) och 1922-23. Mellan den andra och tredje epoken uppstod tystnad.

Från omkring 1890-talets början eller mitt till och med 1906 skrev han en ganska blommig, kladdig och lättvindig kärlekspoesi (som beundrades av dem som beundrar sådant). Från 1907 framstår han däremot som en gudabenådad och formstark poet. I dubbelvolymen ”Nya dikter”1907-08 finner vi en rad mästerverk, exempelvis den i gängse litteraturhandböcker kända dikten “Pantern”. 1910 utkommer den lätt kamouflerat autobiografiska romanen ”Malte Laurids Brigge”. Tystnad. 1922-23 exploderar hans gärning, och han skriver under mycket kort tid – några februariveckor 1922 – på sina sonetter (”Die Sonette an Orpheus”) och avslutade samtidigt det verkliga storverket ”Duinoelegier”, (tyska: Duineser Elegien), på svenska även utgiven som ”Duinoelegierna”.

Från 1923 och framåt brottades Rilke allt oftare med hälsoproblem som krävde många och långa vistelser på ett sanatorium i Territet, nära Montreux vid Genèvesjön. Hans tid i Paris mellan januari och augusti 1925 var ett försök att undgå sjukdomen genom byte av miljö och levnadsvillkor. Trots hälsoproblemen tillkom många värdefulla dikter under åren 1923-1926, bland annat ”Gong” och ”Mausoleum” samt ett omfattande lyriskt verk på franska. Kort före sin död diagnosticerades Rilkes sjukdom som leukemi. Poeten dog den 29 december 1926 på Valmontsanatoriet i Schweiz och han begravdes den 2 januari 1927 på Rarons kyrkogård väster om Visp.

Bakom, under och mellan raderna i hans verk finner vi emellertid just hans liv. Detta bör vi nog ha i minnet. Han omgav sig med ett entourage av (främst) unga kvinnor, ljög om sin härkomst, bodde på slott och herresäten, var politiskt reaktionär, på gränsen till fascist, brydde sig knappast alls om andra människor och profiterade ekonomiskt starkt på sin omgivning.

Enkel och elementär – men även orfisk.

Men inte heller detta är naturligtvis hela sanningen. Enligt till exempel Erik Lindegren var han en mycket komplex och mångdimensionell människa, och med sviter av barndom och uppväxt. Ett kosmiskt medium, en korsning mellan marionett och ängel.

Rilke var både romantiker – starkt influerad av Hölderlin (dessförinnan av den som poet betydligt sämre Heine) och en framtisvisionär. Även om det måhända kan vara svårt att tro. Enkel och elementär – men även orfisk. En man som spelade idealbilden av sig själv, både som människa och författare. Besatt av ångest och död och – inte minst i “Malte Laurids Brigge” – gestaltare av konflikten mellan “enskild död” och “fabriksmässig massdöd”.

Men, som antytts; mycket av detta bottnar i Rilkes uppväxt och ungdom. Med en halvgalen mor och en far som tvingade honom att vistas på en militärakademi mellan sitt tionde och 16:e år. Han sög dock näring, tycks det mig, både i liv och verk från både fiktion och fakta.

Romangestalten Malte Laurids Brigge är en dansk, lite vilsen poet, inspirerad av J.P Jacobsens Niels Lyhne. Detta verk överbryggar för övrigt – genom sin långa tillkomsttid (1904-10) – Rilkes, enligt min mening, begynnande poetiska mästerskap och höjdpunkten (jämte elegierna) i det senare, ”Nya dikter” (1907-08). Den ångest, fruktan och dödsskräck, som präglar romanen, återfinns också i mer stram och poetiskt pregnant version i ”Nya dikter”, och den överromantiska stilen lämnas en gång för alla därhän. Men det var “överromantiken” som först skapade hans berömmelse – inte minst genom översvallande kritik formulerad av vår egen Ellen Key (när han blev verkligt betydande övergav hon honom).

Jag kan här inte låta bli att en aning brutalt och provokativt hävda: det är ju så det brukar gå till när “populära författare” växer till sig och blir riktigt bra. Särskilt poeter, men också experimentella prosaförfattare.

Romanen om Brigge har för övrigt påverkat en rad författare, som W H Auden och T S Eliot, för att ge ett par exempel. Omvänt är den i stor utsträckning i sig påverkad av Goethe, Nietzsche, Dostojevskij och andra. Många av de konkreta detaljscenerierna i ”Malte Laurids Brigge” har dock, tycker jag, svårt att hålla jämna steg med en annan inspiratör: Sören Kierkegaard i dennes skarpsinniga ”Sjukdom till döds”.

Den serafiske Rilke blir förespråkare för tingens essens – och för det individuella jagets ensamhet och isolering.

Rilke själv lär ha hävdat, efter att ha läst Dostojevskijs “Döda huset” att han var väl förtrogen med en sibirisk straffånges belägenhet alltsedan sin militära tvångsvistelse från tioårsåldern.

Kontakten med skulptören Rodin kan här inte överskattas (Rilke skrev en bok om Rodin). Dels fick Rilke direktkontakt med de förkomna existenserna i Paris, dels stramade hans språk upp (som följd av iakttagelser av Rodins arbetssätt), något som utmärkt väl kommer till uttryck i ”Nya dikter”. Enskildheter utmejslas alltmer i flerdubbel bemärkelse. Rilkes tidigare “innerlighetsvisioner” förvandlas till gestaltningar av konkret liv. Den serafiske Rilke blir förespråkare för tingens essens – och för det individuella jagets ensamhet och isolering.

”Malte Laurids Brigge” är fylld av anspelningar på ton och stoff hos Gide, Bang, Dostojevskij, Baudelaire och framför allt J P Jacobsen. Ibsen, Sapfo och Gaspara Stampa passerar också revy. Tesen om “den enskilda döden” blir inte riktigt övertygande, men spänningen mellan rationellt och irrationellt gestaltas på ett mycket intressant sätt. Brigge – denne fiktive danske adelsman – representerar dock Rilkes inte bara fiktiva idéer, utan även hans faktiska livslögner.

Främst framträder i ”Malte Laurids Brigge”, vågar jag hävda, Rilkes oerhörda suggestibilitet och identitetsutplånande ångest, hans tingmystik och upplevelse av egen – och andras – vanmakt. Brigge är en människa som är den siste och den förste “i färd med att börja om från början”. ”Malte Laurids Brigge” är ett omistligt komplement till ”Nya dikter” och ”Duinoelegier”.

Han tycker sig höra en röst ur rymden, som direkt och osökt formar sig till versrader för honom

Rilkes ”Duinoelegier” var och är  –  måhända i vissa kretsar fortfarande – för Tyskland vad T S Eliots “Det öde landet” är för England. Eliots stora dikt publicerades 1922, Rilkes året därpå, 1923. Duinoelegierna följer, som sagt, efter ett långt uppehåll bakefter mästerverket Nya dikter 1907-08. Men verket har ändå sina rötter i tidigvintern 1912, när Rilke vistas som gäst på det dalmatinska slottet Duino nära Trieste. Han tycker sig höra en röst ur rymden, som direkt och osökt formar sig till versrader för honom:

Vem, om jag ropade, skulle väl höra min röst
i kretsen av änglar? Och även om en av dem plötsligt
tryckte mig till sitt bröst: hur skulle jag inte förintas
av hans starkare form?

Därmed var början på den första elegin – av tio – snart färdigskriven, och den följs strax av fragment till inledningsraderna till nummer tre och tio. Liksom nedkastade i en hast. Men sedan tar det – slut. Fram till i februari 1922, när en serie sonetter och delar av elegierna koncipieras enormt snabbt. Detta år är inspirerat på ett sätt jag inte känner motsvarigheten till (möjligen när Dostojevskij skrev stora delar av ”Idioten” på två månader).

”Duinoelegier” publiceras samma år som sonetterna 1923. ”Duinoelegier” är ett stramt, Hölderlin-lyriskt, metriskt (jämför med Vilhelm Ekelund och Gunnar Ekelöf!) och tematiskt mästerstycke. Stilen och tonen är mycket intensiv. Associationsflödet likaså, vilket bland annat givit upphov till att diktcykeln – som T S Eliots ”Det öde landet” – uppfattats som obegriplig. Det är den inte, läst med öppet sinne. Rilke menar för övrigt att elegierna inte bygger på idéer eller fiktion, utan på erfarenhet.

Rilkes änglar är tvetydiga väsen och ofta inte så lite skrämmande.

Människolivets korthet och obeständighet och dödens ofrånkomlighet är utgångspunkterna. Formmässigt är de mer eller mindre varierade. Ett huvudtema – det viktigaste, tror jag – är dialektiken mellan de trygga djuren, “änglarnas” frihet och människans utsatthet och svårigheter. Men vad står egentligen änglarna för, som vi möter redan i anslaget i den första elegin, och sedan får följa? “Änglarna” motsvarar åtminstone inte de änglar som vi exempelvis möter i katolsk konst – Rilke föddes i Prag och växte upp i katolsk miljö – exempelvis hos Botticelli eller Rafael. Rilkes änglar är tvetydiga väsen och ofta inte så lite skrämmande.

Ty det sköna är fara,
är en skräck som vi uthärdar knappt i dess början
och beundran är tacksamhet mest att vi sluppit
undan dess närhets hot. Förfärlig är änglarnas anblick.

Redan i ”Nya dikter” möter vi dem. Karin Boyes översättning av “Ängeln” lyder:

Med blott en vink avvisar han de ting
som kan förplikta eller stänga inne,
ty närmre, högre drager i hans sinne
det evigt kommande i sin ring.
Gestalter fyller rymden vart han vänder,
och kallar enär han beredd att gå.
Men lämna intet i hans lätta händer
av det som tynger dig – de kommer då
till dig i en natt i brottningskamp och prövning
och rasar genom huset som en storm
och kramar dig i skapelsens bedövning
och bryter loss dig ur din fasta form.

Änglarna liknar barnet med sin i positiv mening naiva och oförvillade blick. Änglarna liknar också den kallelsedrivne hjälten (prästen snarare än krigaren). Människans aktivitet pendlar mellan kärleken och det misslyckade. Hängivenhet för den Andre – den kärlek som inte kräver något gensvar – är höjden av det mänskliga, och sålunda änglalikt. Och det förblivande värdet i kärleken ligger i distansen och resignationen – inte i det flyktiga mötet eller den förledande närheten.

Ack, är det inte snart tid att den äldsta av plågor
en gång görs fruktbar, tid att vi lär oss
skiljas i kärlek från den som vi älskar
liksom strängen darrande skiljes från pilen
i längtan utöver sig själv? Ty intet kan äga bestånd.

Naturligtvis är Rilkes form alltför orolig – alltför modern – för att den skall kunna jämföras med den klassiska renheten hos en Dante eller en Milton, och inte heller har hans verk samma rätlinjiga klarhet och monumentalitet i uppbyggnaden som vi finner hos dem. I gengäld är han den poetiska koncentrationens mästersmed och överträffar åtminstone avgjort Milton i förmågan att pressa samman känslo- och tankeinnehållet i en pregnant formulering eller en överrumplande bild, som tycks mättad av erfarenhet och kontemplation.

Men även i sin teoretiska aspekt på tillvaron har han åtskilligt att ge och även om mycket i hans verk vid första ögonkastet kan tyckas fantastiskt och överspänt, så innehåller det i allmänhet en hållbar kärna av empirisk iakttagelse.

Rilkes uppfattning av djurlivet må gärna avfärdas som romantisk önskedröm och hans änglasymbolik må gärna förvisas till mytologins område, men kvar står den levande visionen av en öppen och föränderlig verklighet. Där är människan infogad som en länk i en oändlig serie av utvecklingsplan. En serie vars ursprung vi ännu inte kan skönja och vars kommande uppenbarelseformer vi endast glimtvis kan ana i ögonblick som bryter in i våra liv med den elementära intensiteten hos dunkla och okontrollerbara krafter.

The post Litterära klassiker: Rilke – ett motsägelsefullt geni first appeared on Opulens.

KÄTTARE. I en miniessä funderar Gunnar Lundin kring tendensen i samtiden att brännmärka vissa författarskap som rasistiska och/eller moraliskt förkastliga. Jakten på kättare pågår för fullt. Hur ska det gå för en författare som Frans G Bengtsson?

Det är bra – efterlängtat bra – med antirasism och regnbågsflaggor. Men hur ska det nu gå med de goda författare som riskerar klassas kättare?

Hur kommer det att gå för Frans G Bengtsson? Han skriver uppskattande om Gobineau, anser vid ett tillfälle att den bästa indianen – antagligen tänkte han på den avancerade tortyren – är en död indian, att slaver inte fått sitt namn av en slump. Synen på svarta kom väl från Harriet Beecher Stowe och Mark Twain. Men Frans G Bengtsson är en märkvärdig och intressant författare. En verklig humanist, inte en “akademisk yrkeshumanist”, med ett historiesinne vi nu förlorat.

Med en filosof som Schopenhauer delar han en radikalpessimistisk livssyn. Mänskliga ansträngningar, ställning och ryktbarhet är flyktiga ting. Mänskolivet ett skådespel; i det stora hela bedrövligt (Den lustgård jag minns), men ändå med människor och händelser av intresse. Och då vänder han sig till dem som höjer sig från känslan av bedrövlighet, genom sinnelag och handlande. I Karl XII:s levnad har han funnit en rollista med en rad intressanta personer: ädla, koncilianta, fåfänga, fega, tappra. Il faut avoir de courage, och modets vapensköld är, så att säga, hos Bengtssons hjältar inte fläckad av egoism, utan är i tjänst för något högre, värden som förändras från generation till generation, men ändå en kärna, ett centrum av idealitet.

För Karl XII var det religionen och nationen. De svenska provinserna på kontinenten hade angripits av de ryska styrkorna och katolikerna fick därmed en bundsförvant mot protestanterna. För officerarna gällde det äran och hedern. Kungen var, som en av de sista monarkerna, kanske den siste, alltid med i ”krut och rök” i drabbningens frontlinje. Exemplen är många när officerare, eller meniga, i kritiska situationer skyddade honom med sin egen kropp. Och soldaten slogs – i Bengtssons givetvis förenklade framställning – för kung och fosterland. Ett eko av den karolinska andan, ”då ärat ditt namn flög över jorden”, finns när nationalsången spelas inför en fotbollsmatch.

Och i centrum en hjälte, vars gärningar även de kommer att försvinna under glömskans osynliga ständigt fallande, och egentligen med den filosofiske pessimistens syn på livets korta tid av möda och besvär, barmhärtiga damm.

”Allt är fåfänglighet”, med Predikarens ord. Och i denna fåfänglighet finns det ändå häpnadsväckande och roande ting. Lewenhaupt och Piper blir mycket levande figurer, med smått löjliga svagheter men också med inslag av storhet. Ädelmod, osjälviskhet, tapperhet får en särskild lyster mot fåfänglighetens bakgrund.

Och Frans G Bengtsson har skrivit Röde Orm. Romanen utvecklades parallellt med världskriget. Del ett kom 1941. Efter mycken möda, då han åldrades i förtid – mest antagligen beroende på en svår sjukdom i barndomen som tummat hårt på hans organism – blev del två färdig 1945. Under denna tid omvärderade Bengtsson sin syn på historiens förebildliga hjältar. Kanske skarvade Plutarchos. Kanske var hans ledare av samma skrot och korn som Hitler och Mussolini? I del ett är hjältarna stormäns söner och visa konungar; i del två präster, gycklare och poeter. Men också de stryktåliga, humoristiska munkarna med sin universalism som står mot ättesamhällets öga för öga och tand för tand.

The post Hur ska det gå för Frans G Bengtsson? first appeared on Opulens.

KRISTALLNATTEN. En av de mest ångestladdade, andlöst spännande romaner jag läst på länge. Rekommenderad läsning inför Kristallnatten den 9-10 november, skriver Elisabeth Brännström som läst Resenären av Ulrich Alexander Boschwitz vilken nu nu kommer ut i svensk översättning.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Resenären av Ulrich Alexander Boschwitz
Översättning: Jens Ahlberg
Albert Bonniers förlag

Den 29 oktober 1942 torpederades fartyget Abosso på sin väg till England från Australien av en tysk ubåt. Fartyget hade chartrats av den brittiska regeringen och skulle frakta tillbaka tyska krigsfångar, bland dem många judar, som internerats i Australien på villkor att de deltog i kriget på de allierades sida.

När skeppet sjönk utanför Azorerna var en av dem som försvann i djupet den unge författaren Ulrich Alexander Boschwitz från Berlin. Boschwitz hade 1939 fått sin roman Der Reisende publicerad på engelska i England och USA. Boken var dock, enligt Boschwitz själv, i behov av en omarbetning och han hade, med hopp om att boken skulle publiceras i Tyskland efter kriget, redan börjat engagera sig i detta. Den omarbetning han gjort återfanns tyvärr aldrig, men det maskinskrivna originalet hittades sinom tid i Deutsches Exilarchiv i Frankfurt av förläggaren Peter Graf som med tillåtelse av Boschwitz släktingar gav boken en nödvändig redaktörsläsning. Den bearbetade upplagan gavs ut för första gången i Tyskland 2018 och har nu kommit ut i svensk översättning på Albert Bonniers förlag.

Resenären tar sin början under Kristallnatten, natten till den 10 november 1938, då många tyska judar fick sina hem, sina företag och sina liv sönderslagna av nazister, uppbackade av vanliga medborgare. Bokens huvudperson, Otto Silbermann, är en av dem som får påhälsning i sin lägenhet i Berlin och tvingas fly, hals över huvud, från sin ”ariska” fru Elfriede, sitt hem och sina ägodelar. Silbermann som levt ett tryggt medelklassliv, han är delägare i ett litet men framgångsrikt företag, finner sig helt plötsligt vandrande på gatorna i sin hemstad helt skyddslös, lurad på pengar av sin kollega Becker och omgiven av potentiella fiender och förrädare som kan sälja ut honom till nazisterna eller döda honom utan att blinka och utan några som helst repressalier. Han är ju jude och det finns inte längre någon skyddad plats för honom i hans hemland.

I sin desperation sätter sig Otto Silbermann på ett tåg och påbörjar en resa runt i Tyskland, tåget är den enda plats där han känner sig någorlunda inkognito. Han ser, liksom Boschwitz själv, inte specifikt ”judisk” ut och drar inte till sig onödig uppmärksamhet, bara efternamnet på hans pass riskerar att förråda honom. Silbermann irrar runt som en orolig ande, med huvudet fullt av nervösa tankar på sin familj, pengar och en flykt ut ur landet. Han försöker ta sig över gränsen till Belgien, men upptäcks och slängs omedelbart tillbaka, belgarna tar inte emot judiska flyktingar. Han slår sig i slang med medresenärer, hela tiden med ett förtvivlat uppstressat, bultande hjärta som värker i bröstet och håller på att ta livet av honom. Runt honom pågår den bedrägliga vardagen som vanligt, men själv rusar han allt snabbare mot ett förutsägbart, katastrofalt slut.

Grundtonen i Resenären är präglad av en otrolig ångest som nästan omedelbart griper tag i läsaren. Vi får följa Silbermanns kaotiska färd genom ett Tyskland som känns förändrat över en natt. I alla fall för Silbermann som, ganska naivt, vägrat inse vart landet är på väg. Hans febriga oro och desperata förvirrade tankar tränger sig så nära inpå att jag själv känner att jag får svårt att andas samtidigt som jag har väldigt svårt att lägga ifrån mig romanen, trots att jag förstår att Silbermanns resa är fruktlös. Han kommer förr eller senare att upptäckas, frågan är bara när och på vilket sätt.

En av de mest ångestladdade, andlöst spännande romaner jag läst på länge. Rekommenderad läsning inför Kristallnatten den 9-10 november.

The post Ångestladdad skildring om flykt first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Marguerite Duras ger oss den unika möjligheten att kliva in i ett vanligen förborgat och djupt personligt tillstånd, skriver Catrin Villaume Fägerstrand som läst Anteckningar från kriget vilken nu kommit ut på svenska.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Anteckningar från kriget av Marguerite Duras
Översättning: Else Marie Güdel, Suzanne Skeppström, Magdalena Sørensen och Marianne Tufvesson.
Modernista förlag

Kort före Marguerite Duras bortgång 1996 hittade man ett kuvert där Duras lagt fyra häften med anteckningar och utkast skrivna under och kort efter kriget, bland dem de omtalade anteckningarna från de blå skåpen. Kuvertets innehåll berör centrala händelser i hennes liv och utgör själva kärnan i Duras hela författarskap. Hon har själv löpande hänvisat till dessa anteckningar, men omvärlden har inte alltid trott på deras existens. Hon mötte misstro bland de franska kritikerna som ifrågasatte hennes förmåga att redan i så unga år ha kunnat skriva i den speciella intensiva och lediga stil som rimligen borde ha tagit decennier av ett författarskap att utveckla.

Nu finns de alltså att läsa i svensk översättning, de återfunna dagböckerna från en smärtsam barndomstid i Indokina, relationen till den kinesiske älskaren, den våldsamma dekonstruktionen av familjebanden, tiden i Frankrike, motståndsrörelsen, väntan på en man som tagits som krigsfånge och återvänder från ett koncentrationsläger, första barnets död, broderns död och sonen Jeans födelse.

Alltsammans har skildrats i olika skepnader genom hennes romaner. Duras har varierat och repeterat med den för Duras så typiskt tvångsmässiga, ja maniska förkärleken till upprepningar. Varje del av det självbiografiska stoffet speglas och återspeglas som genom ett prisma där varje fasett ger ytterligare en ny bild av ett känt scenario.

Duras författarskap innefattar även en central politisk dimension; motståndet, Hegels herre och slav-dialektik, människan som medel för andra och människan som värdefull i sig, om motståndet och underkastelsen gentemot makten. I hennes mest kända roman Älskaren blandar hon minnen från barndomen i Indokina med ungdomsåren i krigets Frankrike liksom i dessa anteckningsböcker. För Duras hade barndomen och kriget det gemensamt att båda tvingade till underkastelse och revolt med skrivandet som medel. I Älskaren skriver hon: “Jag minns kriget i samma färger som min barndom“. I utkasten till samma roman har hon antecknat: “Barndomen färgar av sig på kriget. Kriget är ett skeende som man måste genomlida ända till slutet. På samma sätt är det med barndomen, som är ett tillstånd att genomlida.”

Kärleken är döden. Duras romankaraktärer är ofta döende eller har återvänt från dödens väntrum.

Vi som älskar att läsa Duras – varför gör vi det? Varför lockas vi av detta nattsvarta mörker som omsveper hennes förbjudna kärlek, inte sällan destruktiv sådan? Vi plöjer ner oss i hennes utanförskap, lierar oss med hennes galenskap och den onämnbara kärleken. Herregud, människan ligger ju slagen till marken i underkastelse bortom anständighetens gräns. Kärleken är döden. Duras romankaraktärer är ofta döende eller har återvänt från dödens väntrum. Alla flyter de samman med henne själv och de självbiografiska anteckningarna som upprepas om och om igen i hennes böcker. Hur kan det komma sig att hyfsat lyckliga, friska och starka kvinnor och män så oerhört gärna vill låta sig uppslukas av Duras repetitiva och dystopiska sfärer?

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kanske därför att hon förmår klä det djupt allvarliga i en sådan exakt språkdräkt. Duras upphöjer det låga och fula till skönhet. Hon författar en tomhetens poesi. Spåren pekar i viss mån bakåt till Charles Baudelaires Les Fleurs du mal. Här ekar också en av den franska antirealismens främsta företrädare, Maurice Blanchot, med sitt undflyende narrativ, ett textrum inom vilket läsaren stiger in och därefter ständigt pendlar mellan det meningsladdade och det tomma. Läsningen av Duras kan svårligen handla om någon identifikation. Hon kan aldrig läsas förlösande för den som har det svårt. Hon blir aldrig terapeutisk, läker inte några sår hos någon. Nej, hon ger oss bara den unika möjligheten att kliva in i ett vanligen förborgat och djupt personligt tillstånd. Genom denna knapphetens poesi klistrar sig Duras själ utmed läsaren och förblir där.

The post Kärleken är döden first appeared on Opulens.

TIDLÖS. Det är en modern roman trots att den skrevs för över sextio år sedan. Med sina tidlösa karaktärer och ungdomliga tilltal kommer den att fortsätta fascinera oss läsare. Carolina Thelin har läst nyöversättningen av Carson McCullers Bröllopsgästen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Bröllopsgästen av Carson McCullers
Norstedts 2019
Översättning: Håkan Bravinger
Förord: Tove Folkesson

Vissa författare har förmågan att vrida om hjärtat på sina läsare. För några år sedan var det mitt hjärta Carson McCullers vred om med sin starka hand och lämnade ett outplånligt avtryck. Jag läste de tre romanerna Hjärtat jagar allena, Klocka utan visare och Balladen om det sorgsna kafeet och blev förälskad i McCullers innerliga porträtt av trasiga existenser i den amerikanska södern.

Nu ger Norstedts, i sin klassikerserie, ut en nyöversättning av McCullers Bröllopsgästen från 1946. Håkan Bravinger står för översättningen och Tove Folkesson för ett fint förord. Hon skriver: “McCullers hjältinnor är ofta utstötta, ensamma, men de är handlingskraftiga och orädda på ett sätt som gör dem omöjliga att ha i möblerade rum”.

I Bröllopsgästen är hjältinnan en bångstyrig långbent tolvåring vid namn Frankie. Det är sommar och olidligt hett i den lilla staden i Georgia där Frankie dräller omkring och känner sig ensam och utled på allt och alla. Hemma finns bara hennes sexårige kusin John Henry och den luttrade svarta hushållerskan Berenice. Modern dog när Frankie föddes och fadern är mest i sin smyckesbutik. Berenice, John Henry och Frankie bildar en udda trio där de vareviga dag sitter i det gråsjaskiga köket och spelar bridge med flottiga kort.

Frankie har börjat tänka på världen bortom byhålan och meningen med livet på ett sätt som hon aldrig gjort tidigare. Det är krig i Europa och hon vet att hon måste ge sig av liksom hennes bror har gjort, som soldat. När han kommer hem och presenterar sin fästmö och det stundande bröllopet förändras allt för Frankie. Hennes överhettade pubertala hjärna gör upp storslagna planer – hon ska följa med på bröllopsresan och aldrig komma hem igen.

I och med sitt beslut genomgår Frankie en slags metamorfos. Hon byter namn till det mer glamorösa F Jasmine och proklamerar för hela stan vad som ska ske. Sedan – när den stora dagen äntligen infinner sig – blir ingenting som förväntat.

Carson McCullers föddes som Lula Carson Smith i Georgia 1917. Hennes far var, liksom Frankies, klockmakare och juvelerare och precis som Frankie bytte hon förnamn till något hon själv valt. Hennes mor var noga med att inpränta i henne att hon skulle bli något stort – pianist var tanken – men när hon fick en skrivmaskin utlöstes begäret att få skriva. Trots gynnade förutsättningar var livet en ständig kamp. Hon led av olika sjukdomar och alkoholism och dog av en hjärnblödning femtio år gammal.

Som tjugotreåring debuterade McCullers med Hjärtat jagar allena och fick stor uppmärksamhet för sin förmåga till insiktsfulla och djuplodande personporträtt. Hennes romaner beskriver segregation, våld och ensamhet och har ofta magiska inslag. De ingår i en subgenre när det handlar om amerikansk gotisk litteratur – den så kallade Southern Gothic, som tilldrar sig i den amerikanska södern, dit också författare som Harper Lee och Toni Morrison räknas in.

Bröllopsgästen har ett flöde som är lätt att komma in i men en bit in i romanen tycker jag den repriserar sig lite väl ofta. Jag läser om någonting som går igen och igen men inser samtidigt att de ständiga upprepningarna är en teknik McCullers använder för att förmedla den klaustrofobi som Frankie känner. Hon är fast i ett vakuum mellan barndom och vuxenhet, kan så mycket men förstår så lite.

Bröllopsgästen är en modern roman, trots att den skrevs för över sextio år sedan. Med sina tidlösa karaktärer och ungdomliga tilltal kommer den att fortsätta fascinera oss läsare.

The post Vakuumet mellan barndom och vuxenhet first appeared on Opulens.

FÖREGÅNGARE. Mina Loy var en framstående lyriker och feministisk föregångare under 1900-talets första årtionden men föll i glömska. På senare år har hon återupptäckts. Under 2000-talet har hon både besjungits av Billy Corgan från rockgruppen The Smashing Pumpkins och givits ut på svenska. Clemens Altgård tecknar här ett porträtt av henne.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I början av förra seklet framstod Mina Loy som en av de främsta engelskspråkiga poeterna i den spirande modernismen. Hon var inte enbart en nyskapande poet utan också bildkonstnär och dessutom författare till ett tidigt feministiskt manifest, Feminist Manifesto (1914). Detta förblev dock opublicerat under hennes livstid. Kanske var det alltför djärvt och radikalt för sin tid.

The post Mina Loy — en feministisk pionjär och poet first appeared on Opulens.

ESSÄ. Om den märkligaste av märkliga romaner berättar Erik Cardelús i den här essän. Det är också en berättelse om hur en bok som försänkts i törnrosasömn nu väckts till liv och hur detta vittnar om den kvalitativa litteraturens kraft. Författarens namn? John Williams. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Av alla märkliga romaner kanske Stoner är den märkligaste. Den skrevs av den amerikanska författaren John Williams (1922-1994) och utkom för första gången 1965.

Dåtidens recensioner var få, men mestadels positiva. Ändå blev romanen svårsåld och föll snart i glömska, ett tillstånd som bröts för ett halvdussin år sedan då boken återuppväcktes och återupptäcktes, vilket följdes av ett veritabelt segertåg över världen. Vid det laget hade författaren John Williams varit död i över två decennier.

Idag är dock Stoner en klassiker, något att läsa om man älskar litteratur, inte minst engelskspråkig litteratur. Kritiker öser nu lovord över denna roman som låg i litterär koma eller törnrosasömn så länge. Hur kommer det sig? Och hur tillkom egentligen denna märkliga roman och varför föll den i glömska?

I den på svenska nyutkomna biografin John Willams: Mannen som skrev den perfekta romanen av Charles J Shield möter vi det liv och den person som frambringade den märkliga romanen Stoner. Det är en rik skildring, över 300 sidor som visar på mycket slit i arkiven, med skrivdon och med intervjuer. Dessutom står Ragnar Strömberg för en följsam och fin översättning.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Skildringen spänner över hela Williams liv, inte bara över tillkomsten av Stoner, trots att denna märkliga roman utgör huvudnumret i boken.

Totalt gavs det ut fyra romaner av Williams, verk som också utgör huvudkapitel i Shields välskrivna och gedigna biografi. Förutom Stoner har vi att göra med debuten Nothing by the Night, Butcher’s Crossing och den prisbelönta Augustus. De två senare föreligger nu i svensk pocketutgåva.

Vem var då Williams? En man som föddes i en enkel familj i Texas. Pappan försvann tidigt ut ur bilden, under dunkla omständigheter. Enligt familjeberättelsen blev fadern rånmördad, men ingen kropp återfanns, så Williams svävade under hela sitt liv i ovisshet om sin fars öde. Mest troligt är att pappan bytte namn och livsbana, men ingen vet säkert.

Mamman gifte i alla fall ganska raskt om sig och först i nioårsåldern fick Williams reda på sanningen: att styvfadern inte var hans biologiske far. Men eftersom banden till den alkoholiserade styvfadern var svaga, tycks detta inte ha påverkat Williams så mycket. Åtminstone enligt honom själv. En känsla av främlingskap och obeständighet kom dock att prägla Williams liv, liksom viljan att vistas i berättandets värld mer än i verkligheten.

Tidigt i livet upptäckte Williams fröjden i att läsa och skriva, något han kunde göra parallellt med att försörja sig som professor i den akademiska världen, främst på Denvers universitet.

I barndomen ville hans morfar att ”pojken skulle tuffa till sig” och han fick vara med om att slakta en av familjens grisar, en scen som beskrivs detaljerat i biografin. En stark slaktscen som återkommer något förtäckt i Butcher’s Crossing, men då handlar det om bufflar — inte grisar.

Willams gifte och skilde sig, han uppfattades som ömsom öppen och karismatisk, ömsom inåtvänd och nedstämd. Allt beror på vem som uttalar sig och när mötet med Willams skedde. Kortväxt och stiligt klädd var han dock; ofta karismatisk, med egna idéer.

Mest av allt präglades hans liv av skrivande. Dessa yttre händelser påminner i hög grad om handlingen i Stoner: en man från enkla förhållanden som letar sig fram i livet, med mänskliga steg men mest av allt i skrift. En man som gör en klassresa, om man nu vill använda det begreppet.

I dramaturgiskt hänseende är romanen Stoner ett sänke. Tråkigt så det förslår skulle nog många säga, om man bara drar romanens handling, rätt upp och ner.

Ännu svårare blev det när man skulle försöka marknadsföra romanen under Williams livstid. För hur säljande är det med en tämligen okänd universitetsprofessor som skriver en fiktiv bok om en annan — till råga på allt — misslyckad och ganska deppig universitetsprofessors liv. Kan det bli osexigare eller mindre spännande? kanske någon utbrister i dagens ungdomsfixerade och sensationsdrivna tidsålder.

Och i detta liv händer det mest vardagsgråa och nedstämda saker — ett olyckligt äktenskap, en spirande kärleksaffär som inte fungerar och småsinta konflikter på jobbet. Kanske många har nog av den varan, kan det kan inflikas.

Dessutom får vi redan i inledningen reda på att följande: ”William Stoner började som förstaårsstudent vid University of Missouri 1910, nitton år gammal. Åtta år senare, mot slutet av andra världskriget blev han filosofie doktor och fick sin lärartjänst vid samma universitet, där han undervisade till sin död 1956.”

Så lätt kan man alltså punktera spänningen i en roman. Dessutom porträtteras Stoner som en beskedlig loser, om man ska vara lite amerikanskt plump och föredrar vulgäramerikanska Great Success Stories. Så vad är egentligen Stoners Claim to Fame? Hur kunde denna litterära humla till slut flyga?

Varför uppstod det som hos Shields beskrivs som en ”Stonermania”, ett fenomen som puffades på av diverse litteraturälskare och författare världen över, bland annat den franska succéförfattaren Anna Gavalda som förälskade sig i boken och inte såg någon annan utväg än att översätta den till franska, vid sidan om sitt vanliga mödosamma skrivande.

Vad gjorde att Stoner trots allt vaknade upp ur sin törnrosasömn och blev en global bästsäljare? I Frankrike, Italien, Spanien och Sverige höjdes romanen till skyarna av kritikerkåren och romanen såldes som smör, trots att den saknade PR-maskineri. Och allt detta hände femtio år efter publiceringen och tjugo år efter Williams frånfälle.

Kanske det är så enkelt att kvalitet lönar sig, åtminstone ibland. Att vi fortsätter att läsa vissa verk och vissa författarskap genom århundranden —exempelvis Shakespeare, Cervantes och Flaubert — är ingen slump. Kvalitet är inte endast ett relativt begrepp. Vi känner igen den när vi möter den — den litterära kvaliteten.

Williams var en hårt arbetande författare och övning sägs ge färdighet. Emellertid verkade denna färdighet vara svårupptäckt i samtiden, när boken kom ut under 60-talet.

Man talar ju så ofta om tajming. Shield menar att ingen av Williams tre stora romaner — Butcher’s Crossing, Stoner eller Augustus — ”håller upp en spegel mot dåtidens samhälle”, som en Saul Bellow, en Truman Capote eller en Norman Mailer. Kvaliteten ligger snarare i att på ett djupt och inkännande sätt skildra livet för enskild person så att detta ger resonans i alla och envar. Eller för att travestera Ekelöf: ”Det som är botten i Stoner är botten också i andra.”

Att Stoner — likt en annan Lasarus — återuppväckts och nu lever i all litterär välmåga är inget annat än glädjande. Speciellt då romanen inte flörtar med sina läsare.

Istället visar Stoner på den litterära kvalitetens kraft. Den visar att litteraturen bär på något stort och unikt: förmågan att låta röster och berättelser upphäva gränser och upprätta nya meningsskapande förbindelser mellan människor, i tid och rum, mellan berättare och läsare, märkliga möten långt bortom verklighetens trånga hörn.

The post Den märkligaste romanen av dem alla first appeared on Opulens.