LYRIK. Den 2 mars i år meddelade Albert Bonniers förlag att poeten Ingrid Kallenbäck avlidit. Per Erik Ljung berättar här om sin ingång till Kallenbäcks egenartade diktning.

I.

Den första boken av poeten Ingrid Kallenbäck (1956-2026) jag läste var hennes fjärde, Buren igenom (Bonniers, 1990). Det var en riktig utmaning att försöka skriva om den: det var en poesi av eget slag, både enkel och svår, enkel i sin omedelbara sinnlighet och märkvärdig med sina snabba skiften i associationer och nivåer, den liknade inte riktigt något annat i den samtida poesin.

Förlösande blev ett samtal med min gode vän och kollega, författaren och översättaren Vasilis Papageorgiou. Han berättade för mig om hamnen i Pireus, där man kunde se folk med flakmoped eller små trehjuliga bilar som pilade omkring och flyttade gods mellan olika platser och båtar. En sån kille brukade man kalla en metaforéos, en flyttkarl. Vi hade stort nöje av att tänka oss att något liknande kan operera i poesin, där metaforer och bilder ställer till det inne i språkmassorna och flyttar betydelser och nivåer.

II.

Jag tyckte jag kände igen det från Ingrid Kallenbäcks dikter och försökte skildra det i min recension i Sydsvenska Dagbladet i augusti 1990; så här:

I mina ögon finns en ”främmande simmare” som outtröttligt ändrar riktning, skriver Ingrid Kallenbäck i sin nya bok. Det är som i hennes egen poesi med dess nerv och oro och snabba kast mellan olika nivåer. Vårljuset sparkar oss upp ur dvalan, marken är tunnskrapad som efter en snöröjning, skriver hon – och så: ”tjocka traktorspår över fåtöljerna”. Blixtsnabbt kliver vi mellan olika erfarenhetsområden.

Ändå håller dikterna samman: kanske är det något av ett program då poeten låter svalorna krypa in i de grå stenarna och de utspridda skärvorna på golvet ”flyger samman till vattenfyllda krukor”. Sådant sker på mirakulöst vis i de enskilda texterna, där redan strof-montaget kan få en att undra över sammanhanget. Och det sker i de undanglidande men hoppfulla processer som antyds, ”på väg”, eller Buren igenom som det heter i titeln, med en hälsning till den förra samlingen, som hette På väg till staden (1988). ”Utan att vi märker det/ har barnet inom oss/ blivit buret igenom”, hette det där.

”Det behöver aldrig mer tas om”, står det i en sådan öppnande passage. Och det är den nådeslösa ödsligheten, närbilderna där inget större finns, där detaljerna är ”större än seendet”, det dagliga ”kriget” där man inte kommer ur bunkern. Desto mer vederkvickande när det tydliga är ”förbrukat” och bara det underliggande, gåtfulla finns kvar. Eller när säden sjunger ”lätt och utantill” och platsen ter sig stilla och ”en aning förryckt/ som efter ett utomjordiskt besök”.

Av allt att döma är Ingrid Kallenbäck i färd med att bygga ett starkt och personligt författarskap. Uttrycksmedlen behärskar hon suveränt. Om landskap-som-själstillstånd är en symbolistisk formel så är hon en modern och urban hyper-symbolist i sina originella dubbelexponeringar och brott med vanliga eller väntade nivåer. Hon sänder läsaren ut på långa associativa resor på några få rader, oavbrutet exakta i detaljen, suggestivt öppna, på gränsen till det gåtfulla som mentala ”rapporter”.

Det förryckta eller tillspetsade hindrar inte att det finns en förankring, en situation som dikterna går ut från. ”Står om natten/ i ett kallt skafferi”, heter det i en strof som kan föra tankarna till Edith Södergrans, som i en berömd dikt står ute på farstubron och ser på stjärnorna – som sedan är skärvor i gräset.

Stjärnorna slår mot munnen

sina åttahundra slag.

Blänker på golvet

Med sina många, vackra avstånd

heter det hos Kallenbäck, som om morgonen hör barnen skrika ”på dialekt”. I munnarna rumsterar dialekten, mot munnen slår stjärnorna, fram till bildörren söker sig stigen. Nära, in på nerverna söker sig hennes rymliga poesi.”

III.

Dikten av Edith Södergran var naturligtvis ”Stjärnorna”, från Dikter (1916):

När natten kommer

står jag på trappan och lyssnar,

stjärnorna svärma i trädgården

och jag står i mörkret.

Hör, en stjärna föll med en klang!

Gå icke ut i gräset med bara fötter;

min trädgård är full av skärvor.

Annars var det inte mycket av litterära referenser, myter eller allusioner som kunde göra dikterna högtidliga eller svårtillgängliga: här var mycket som var lätt att känna igen även om uttrycken, raderna kändes nya. Det öppna fönstret (Bonniers, 1993), Ingrid Kallenbäcks nästa bok, förstärkte mitt intryck av en författare i färd med att bygga ett starkt och personligt författarskap. Flyttkarlen kom tillbaka, i min recension i IDAG i augusti 1993:

I Ingrid Kallenbäcks nya bok dyker det omedelbart upp en figur som heter ”Den hungrige vandraren”. – Han finns i ögonen och han är den ende som kan låsa upp, så man ”kan höra gräset öppna sig för solen” och förnimma det ljus ”som gör andnöden omöjlig”. Han påminner om den ”främmande simmare” som finns i Buren igenom (den förra boken), han som oavbrutet ändrar riktning. Det är som om själva bildskapandet, möjligheten att bryta igenom det alltför givna, har fått sin egen gestalt. Den lille flyttkarlen, som varsamt opererar inne i diktningen och flyttar om bland betydelser och associationer: metaforéos som han heter på grekiska.

Jag vet ingen svensk poet som på samma självklara och självständiga sätt arbetar just med de precisa bildernas möjligheter att gestalta komplicerade känslor och blixtsnabba förnimmelser som Ingrid Kallenbäck. På så vis förvaltar hon ett modernistiskt arv som nästan blivit klassiskt, från Erik Lindgren, den unga Rut Hillarp – och kanske Tomas Tranströmer:

Ett darrande rådjur

vill hela tiden

pröva min känsel

Den nersläckta korridoren

är full av blöta, avkastade horn.

Samtidigt arbetar hon med helt egna konstellationer och uttrycksmedel. Likt en målare tycks hon kunna börja var som helst; och på samma sätt som i en målad bild behöver det hela inte gå ihop. Gestaltningen kan följa andra principer. Det behöver inte mynna ut i något budskap eller någon försoning. Flyttkarlen har gjort sitt förunderliga jobb ändå.

Och han behövs. Ofta förnimmer man här närheten till en katastrof, före eller efter. Utgångsläget tycks vara ett fall ner i intighet och desorientering, som både är individens och civilisationens. Gatorna är öde och ökenlandskap tränar sin andning, barn fastnar i vägkorsningar. ”Ingenting är längre nära”. Men i denna utsatthet kan skärvor försiktigt samlas i nya mönster: öppenheten kan bli ångestens andra sida. Tingen har mist sina namn, men den sönderblåsta bofinken lär poeten tala, långsamt.

Ett drag av språklig magi är inte främmande för Ingrid Kallenbäck. ”Jag lever stum/ i min längtans första ord”, skriver hon, men hon anar också ”det tysta ordet som en gång/ ska få världen/ att öppna sig”. Det ska nog förstås som en strategi, snarare än som någon trosformel. Det rör sig om enkla sinnliga upplevelser som får rummet att öppna sig och närvaron att bli reell. ”Gräsets varma arbetande händer/ är kvällshimlens enda ljus” och ”Närvaron återföds genom hudens känsel”. – Nu kan jag ”röra vid dagens alla bilder/ med mina egna händer”, heter det triumferande i en dikt, där musiken ljuder genom septemberhimlen.

I ett så noga registrerande sätt att uppleva blir de enklaste åtbörderna laddade med innebörd. Det öppna fönstret är diktsamlingens namn. ”De stängda fönsterrutornas/ kan öppnas” blir en avgörande formulering – och lika befriande som i dikten om kvinnan som hela tiden ser ett hus rasa ihop – ”Ökenlandskapet äter mig inifrån” – :

När den uttorkade sanden

försöker bita mig

springer jag

mot dina armars

ljusa, utsträckta klang.

I en sådan dikt finns också en tendens till lite längre förlopp, till en rörelse som får dra igenom en hel dikt. Någon gång kan jag sakna sådana variationer och dramatiseringar av texten. Å andra sidan är den tuktade formen, – en lång rad syntaktiskt enkla påståendesatser, med samlande grundord som ljus, sol, gräs, stjärnor och stenar – kanske nödvändig för att hålla samman dess vidsträckta sammanhang av fantasi och erfarenheter.

Till glädjen med boken hör också Johan Petterssons fina omslag, som distinkt och sobert för boken till den modernism där den hör hemma.

IV.

Sedan följde jag inte utvecklingen i författarskapet – det gör jag gärna nu. Ingrid Kallenbäcks nio diktsamlingar tillhör inte de spektakulära men de står sig, som det heter, man får en stark känsla av att det är en verksamhet man träder in i, snarare än enstaka glansnummer. Johan Pettersson hade för övrigt också gjort det strama omslaget till Buren igenom.
Vasilis vill jag passa på att tacka av en annan anledning. 2009 gav jag ut en bok som hette Drömmar som förplikta – om Vilhelm Ekelund och hans läsare. På några sidor hade jag samlat några opublicerade anteckningar och gett dem rubriken ”Den stora anthropologien” efter en formulering av författaren. Vasilis fattade anteckningarna som en dikt, en enda, stor dikt, som han översatte till modern grekiska. En sådan är det, en stor ”dikt”, som faktiskt kan tjäna som en ingång till hela det ekelundska författarskapet – om man kan läsa nygrekiska. Man finner den i Vasilis Papageorgious arkiv på sajten chromatachromata.com.

The post Ingrid Kallenbäck och diktningens lille flyttkarl first appeared on Opulens.

ESSÄ.  Nu kan vi presentera en essä av Per Erik Ljung om författaren Tage Aurell, en av 40-talets stora litterära idoler.

1.

ballongdäck, ballongsegel

Sommaren 1929 bodde Kathrine och Tage Aurell sedan ett tag i Cagnes-sur-mer, inte långt från Antibes. De satt barnvakt hos Pär Lagerkvist och kom allt oftare att tala om skogen och sjöarna i norr, efter ljuset i byarna och ljusöversvämningarna ute i Medelhavet, där de hade varit med på en kryssning tidigt om våren.

De lånade några rejäla cyklar av en amerikansk vän och tog sig sakta men säkert norrut genom Europa. Väl framme i Trelleborg tycks några av stationerna på vägen upp ha blivit Lund (Konviktoriet), Landskrona, Glumslöv, Viken norr om Helsingborg – där man kunde se över till Søren Kierkegaards Gilleleje – och upp över Hallandsåsen – ”var nånstans i vida världen finns skönare ås än Hallandsåsen?”.

Den rätt styva stigningen tycks inte ha erbjudit några problem för de lätt lastade cyklisterna. Packningen var inte ”vidlyftigare än en fransk spånkorg med lock och en pinne genom flätad ögla till lås” och man tycks ha haft farten uppe redan nere på slätten –  ”med varenda kilometer fosterjord skulle vi bekanta oss!”

”Midsommarkallt och ändå så ljuvligt Skåne, svalkvitter, blågrönt nordiskt hav, pilträd i blåst, vitkalkade hus, hänfört ystert tråddes pedalerna!”.

Rymliga var ladorna och bönderna snälla, berättar Aurell i en ”Efterskrift” till ”Samtal önskas med sovvagnskonduktören” (1969). Han skriver att de sov i ”lador med takrymd som katedraler, på nån halmkärve, lite höboss, mer var inte inne än, våren hade kommit sent det året!”. Det är de stora måtten, rymligheten och tystnaden utefter vägen som slår en. ”Och friden, friden hela vägen, långt mellan bilarna, timmar ibland, fanns det inga turister för trettiiåtta år sen?”

Någonstans mellan Landskrona och Helsingborg, efter Glumslövs backar, där man kan se ut över Sundet och Ven, och innan man kommer fram till Råå kunde de ha fått syn på Vilhelm Ekelund, som bodde i Helsingborg vid den här tiden och gärna rörde sig längs havet och ut mot ängarna söder om staden.

Några av hans allra viktigaste böcker – efter exilen i Tyskland och på Jylland – kom till under den här tiden. Fredrik Böök hade sett honom där en gång tidigare på 20-talet när han kom körande med sin imposanta Ford, den som han använde på sin ”Resa genom Sverige” (1926). För Böök var Ekelund ”vår tids Stagnelius”, en gudabenådad olycklig diktare som på inget sätt kunde anpassa sig i tillvaron. Den Ekelund Tage Aurell lärde känna var en annan.

2.

cykelreparatören från Arvika

En ”småländskt lundensisk kosmopolit” (karakteristiken är Ivo Holmqvists) – John Karlzén (1903-1960), författare, kritiker och lärare på Spyken i Lund – var den som först gjorde kopplingen:

”Vad den lyriske aforistikern och asketen Vilhelm Ekelund har betytt som andlig sporre för de få som intresserat sig för ljus-tjänst och hög-flykt i den verkliga bildningens värld, det betyder Tage Aurell för prosaberättelsen.”

Karlzén hade skrivit om ”En viss Tage Aurell” redan i Arbetet på luciadagen 1943, då Aurells ”Tybergs gård” (1932), ”Till och från Högåsen” (1934) och ”Martina” (1937) hade kommit ut i en volym som ”Tre berättelser” och samma år som ”Skillingtryck” gjort så stor sensation. Maken till berättarkonst, småstadssociologi och pyromanpsykologi hade inte synts till och Aurell tog sig – långt om länge och med god hjälp av viktiga recensioner och artiklar av kritiker som Knut Jaensson, Margit Abenius, Artur Lundkvist och Karl Vennberg – in i det litterära livet, som en röst att räkna med.

Snart nog var han också inne i en mer social mening. Gunnar Ekelöf, Tora Dahl, Ingemar Hedenius, Knut Jaensson, allihopa var de förtjusta i Aurell. Han blev en av 40-talets idoler, på samma sätt som Hölderlin, Rilke – och Ekelund. Samtidigt hade han en mer folklig förankring, med sina böcker om tillkortakommanden och existentiella tillspetsningar hos högst enkla människor och sitt Värmlandsliv.

Bland arbetarförfattarna fick han en självklar position. Lars Andersson har skrivit utmärkt om allt detta i sin storslagna ”Platsens ande – En bok om Tage Aurell” (1995).

”Vi krånglar oss ut ur bussen strax före Mangskogs kyrka – det var här i närheten det var dans bort i vägen – och äntrar våra tungt lastade cyklar”, skriver Karlzén i sin berättelse om sitt möte med Aurell i Olle Holmbergs Svensk litteraturtidskrift nr 3 1947. Också Holmberg var intresserad av Aurells berättarkonst, det förstår man av några recensioner, men än mer, kanske, av det faktum att Staffan Björck valde att samtala med Aurell om ”Jerikos ros” i ”Vänkritik. 22 samtal om dikt tillägnade Olle Holmberg”, 1959. I Björcks ”Romanens formvärld” (1953) var det självklart att lyfta fram Aurells säregna berättarkonst.

På vägen ut till Aurells Där Nord i Lövnäs stiger de av sina cyklar och leder dem.

”Då vi har nått backens krön pekar han på en nedbrunnen lagård av vilken bara återstår några förkolnade stockar. Instinktivt kopplar jag ihop denna brand med branden i Skillingtryck.”

Karlzéns berättelse är skickligt gjord. Aurells person och hans verk och vad som händer under besöket vävs hela tiden samman. Snart blir det ännu jobbigare med cyklarna:

”I en från fyrtiofem grader mycket litet avvikande vinkel skjuter vi våra cyklar uppför en stig som man kan kalla obanad, meter för meter stånkar jag mig fram, mellan grova trädstammar. Jag känner att det är varmt i Värmland. Jag hör hjärtat utföra sina språng inne i bröstkorgen, och det förefaller mig inte alls osannolikt att jag i ett ögonblick av slappnad koncentration kan rulla tillbaka nedför denna höjd, med susande hastighet, och finna min död i den förrädiskt blinkande Mangens blå vatten.”

Ännu en bit uppe i backen stiger de in i Aurells enkelt möblerade tusculum, där han brukar sitta och skriva och där Karlzén ska sova. På nattduksbordet ligger några franska litteraturtidskrifter, Thoreaus ”Walden”, Goethes ”Faust” och några diktsamlingar av Gunnar Björling. Hos Björling – som Aurell besökt i Finland sommaren dessförinnan – hade han noterat blicken: ”En finfin gammal man, med en pepparkornsblick, skarp och vaken som hos en yngling”. På samma sätt noterar Karlzén själv Aurells ögon:

”Han var lång och rak. Handen som tryckte min till hälsning var lång och smal. Under hans buskiga ögonbryn fångade jag blicken ur ett par djupblå ögon i vars botten en graciös spefågel utförde en stillsam solodans.”

Spefågeln som utför en stillsam solodans är en fin observation. Det är filuren Aurell, konstnären, lyssnaren, den som är vidöppen för outtalade ord och föreställningar, en som redan är på väg att spela med dem eller foga in dem i kommande berättelser. En av måltiderna, där Tage, John och Kathrine sitter bänkade framför huset med några stearinljus i skymningen är särskilt stämningsfull. Men Karlzén har svårt att släppa cyklarna.

”En efterlängtad cykelreparatör , som kom åkande i bil från Arvika och avlämnade barnens nylackerade cyklar i sen aftontimme gav uttryck åt vad han såg: ”Så vackert här är! Och ändå så enkelt…” Jag upprepar det: det var en cykelreparatör som sa detta.”

3.

tentamen på Martina

Karlzéns sammanställning av Vilhelm Ekelund och Tage Aurell finns inte med i reserapporten i Svensk litteraturtidskrift 1947. Den står i avsnitt III i ett lite större manuskript som Karlzén av allt att döma ställde samman i början av 1950-talet. Där kommer först ett avsnitt som har karaktär av en ramberättelse, där några vänner talar om bland annat Sigfrid Lindström i Lund och Paris; det ger en bakgrund till intresset för Aurell. Sen kommer berättelsen om besöket i Mangskog och därpå avslutas manuskriptet med en betraktelse över berättarkonsten.

Del I och III är troligen skrivna 1943-44, alla tre förs nu samman till en skön och upplysande essä, som Lennart Frick tog med i urvalsvolymen John Karlzén, ”Memoarer från bokrummet” (1970).

Karlzén är både imponerad och påverkad av Aurell och skriver lite i hans stil i sin berättelse om mötet, låter framställningen ta färg av sin nye vän.

Han är långt inne i texterna; inte utan självironi utser han sig själv till specialist, inte minst på ”Martina”, som enligt Karlzén inte öppnar sig riktigt för läsaren förrän efter fem-sex läsningar. Då inbjuder den honom att skriva vidare på Aurells text, på ett sätt som för tankarna till Roland Barthes och idén om en skrivbar (i motsättning till läsbar) text, en text man inte kan lämna, en text man får lust att lägga sig i, intervenera i. En sådan är ”Martina” för Karlzén. Den bjuder in och utmanar honom.

Rätt vad det är erbjuder han några – egna – exempel ur Martinas dagbok. Någon sådan finns inte i berättelsen, där hon knappt säger något, medan alla andra har synpunkter på henne. Men tilläggen är psykologiskt och berättartekniskt så to the point att man (minst) lika gärna köper dem, som Aurells egna besked om hur det gick sen för den verkliga Martina i Vägar och möten (1960).

4.

akustik, montage

 Aurell, å sin sida, har tagit intryck av Karlzéns sätt att presentera honom själv, när han två år senare gestaltar sitt eget besök i Saltsjöbaden – hos Vilhelm Ekelund i mars 1949. Han skriver vidare – på sitt sätt, i en text som vida överträffar de flesta författarintervjuer, hemma-hos-reportage, mini-stories eller vad det nu rör sig om i ”1, 4, 6 och 7 mars 1949”, först publicerad i ”En bok om Vilhelm Ekelund” 1950, som gavs ut efter Ekelunds död i september 1949.

Det rör sig om 22 korta scener från samtalen mellan de två författarna, där Aurell, som Lars Andersson formulerar det, ofta gör sig till blott akustik, han ”bara” lyssnar (någon gång med ”spefågelns” lilla distans) – men Ekelunds respekt och lyhördhet inför Aurell är inte att ta fel på.

Lite staccato rör man sig mellan olika ämnen. Någon sammanhängande story blir det inte tal om. Ekelund är inte heller den som brer ut sig vitt och brett. Någon egentlig ”konversation” vid middagsbordet blir det inte tal om, noterar Aurell. Fragmenten, skärvorna, glimtarna, ur ett sätt att förhålla sig till livet blir däremot märkligt levande i Aurells montage.

Begrepp och vändningar från Ekelunds ”Lefnadsstämning” (1925) fick också ge uppläggning och innehåll i det vackra nyårstal som Aurell fick förtroendet att hålla i Sveriges Radio 1949. Talet kan man höra på nätet. det sändes påpassligt som OBS-essä så sent som den 31 december 2024.

Själva texten återfinns i tidskriften Hörde ni? (1950:1) som gavs ut av Radiotjänst.

5.

hans skånska r

Aurell drog gärna för gardinerna när han satt och arbetade i sitt tusculum uppe i Mangskog, berättar Karlzén. Han stängde dagsljuset och den närmaste skönheten kring sig ute och gick in i sig själv, bland minnen och texter, satt och arbetade. Våren 1959 – med cyklarna sen länge återlämnade i Cagnes-sur-mer, får man förmoda – bläddrar han i K A Svenssons Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949 och kan glädja sig åt att hans egna anteckningar från 1949 blir uppmärksammade.

På en punkt till och med på ett ganska intimt sätt; när det kommer till att beskriva Vilhelm Ekelunds yttre. Aurell och Svensson har uppfattat Ekelunds hand, hans handslag, på lite olika sätt. När Svensson och Ekelund kommer in på Cézanne – på hans reproduktioner, hans arbetsmoral och hans position i det franska konstlivet – hajar Aurell naturligtvis till. Det var ju något han själv hade talat med Ekelund om i mars 1949. I ett stycke med rubriken Frankrike, Sydfrankrike i intervjun nämns målaren:

”Från bokhyllan hämtar han fram Ambroise Vollards Cézanne och frågar om jag har läst den. Han har gjort en del förstrykningar, ibland på var och varannan sida av märkligt “ekelundska” utttalanden av Cézanne, och uppenbarligen har han läst boken samtidigt som han sysslat med Amiel – flera gånger ser jag blyertsanteckningen “jmfr Amiel, “cf. Amiel” –

– Ja tavlorna, säger han. Men klimatet. Det var ett hårt klimat kring Cézanne –

Och hans skånska r i hårt är glatt och gillande och igenkännande –   ”

K A Svensson har inte frågat sig vad det är för några ”ekelundska” uttalanden det rör sig om hos Cézanne. Aurell ser nu efter i sina Ekelund-böcker och hittar plötsligt Cézanne – på ett ställe, i ”Concordia animi” (1942), i praktiken den enda gången som fransmannen återfinns i Ekelunds verk. Det handlar om ”sanningsförsöket” – och kanske var det nu som Aurell bestämde sig för att låta texten om Ekelund inleda den nya, i fråga om spännvidd i mänskliga och sociala sammanhang helt makalösa boken, ”Vägar och möten (och blad för vinden)” som kom ut 1960. Där går resan nu i andra riktningen, ”ner” genom Europa och historien, från Gunnar Björling på besök, från Lelle Karl Johan och barnmorskan i grannbyn, via fiskare och socialister i Bretagne och Provence, ner till Patmos och Johannes uppenbarelse. Ner till ljuset kring Medelhavet.

Litteratur

Tage Aurell, ”1,4,6 och 7 mars 1949”, En bok om Vilhelm Ekelund, Lund 1950

Tage Aurell, Vägar och möten (1960)

Tage Aurell, Samtal önskas med sovvagnskonduktören, Stockholm 1969

Lars Andersson, Platsens ande En bok om Tage Aurell, Stockholm 1995

Pär-Yngve Andersson, Att röja plats för tystnaden. Tage Aurell som prosakonstnär, Stockholm 2012

Staffan Björck – Tage Aurell, ”Kreaturens suckan”,  Vänkritik. 22 samtal om dikt tillägnade Olle Holmberg, Stockholm 1959

Fredrik Böök, Rannsakan, Stockholm 1953

Ivo Holmqvist, Strindberg & Co, Svenska institutet 1983

Vilhelm Ekelund, Concordia animi, Hälsingborg 1942

John Karlzén, Memoarer från bokrummet. Kulturjournalistik i urval av Lennart Frick, Uddevalla 1970

K.A.Svensson, Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949, Lund 1958

The post Tage Aurell och cyklarna från Cagnes-sur-mer first appeared on Opulens.

LYRIK. Med utgångspunkt i Artur Lundkvists fågeldikter har Per Erik Ljung skrivit en essä som bland annat undersöker Ingrid Arvidssons dikt om Columbus. Handlar hennes dikt i själva verket om Artur Lundkvist?

Två fåglar och en poet – Artur Lundkvist som vår tids Christopher Columbus

Artur Lundkvists ”Liv som gräs” (1954) innehåller två fantastiska dikter om fåglar som det är lätt att komma att tänka på när man en förmiddag i slutet av maj eller början av juni går ut i grönskan och fågelsången och tänker på att han borde ha skrivit en dikt om koltrasten. Hos honom är det skatan och näktergalen som gäller.

Artur Lundkvists dikt om skatan

Skatan,

mitt blåsiga lynnes fågel,

flyger virvlande som en helikopter,

ett klot av vingar i vinden.

Skatan, den glada änkan, skrattande

trots sina oförsörjda barn, skrattande

åt stölder hon begått och stölder hon planerar.

Björkarnas egen svartvita fågel,

hemma även i träd som står svart i snö.

Höstens rönnbärplockerska utan korg,

med bröstet stålskimrande som en köldklar vinterhimmel.

Men gårdarna älskar hon mer än skogen,

flyger genom skorstensröken som luktar stekt fläsk,

plockar en säkerhetsnål utkastad med spädbarnets

badvatten,

sitter på träpumpen och lyssnar till separatorn i

köket.

Skatan, den knepiga flickan med vippande stjärt,

aldrig riktigt ung och oerfaren,

mera lik en tattarjänta med silverslant i örat,

lätt förförd i vårvinterns sista hö

när fötterna är kalla av regn.

Men heller aldrig knarrig gumma som kråkan

eller hes som korpen, den kringflackande hästskojaren

med kniv under rocken och tobak i gapet.

Nej, mest i släkt med den fattiga prästgårdsfröken

som dansar på isen

trots sina trasiga vantar.

Skatan med risknippe och gnisslande mjölkhämtare,

klädd i bortblåst äggvita, doppad i tjära från stuprören,

bosatt i de vinterbonade trähusens land

där hon vässar näbben mot slipstenen

och skrattar sitt hån över pojkar som klättrar i

träd.

               Artur Lundkvist, ”Liv som gräs” (1954), s 17f

Dikten mötte mig någon gång i början av 60-talet i gymnasiet, i ”Lyrik i vår egen tid”, den framsynta antologi som Gunnar Tideström ställt samman och som lärarna i de sista gymnasieklasserna eventuellt vågade sig ända fram till – och jag blev så häpen och slagen av, och förtjust i, de tre första raderna, framför allt den första, att jag gjorde den till en länge bevarad hemlighet – ”mitt blåsiga lynnes fågel” – som bara aktualiserades då och då: när jag fick syn på en skata i rätt situation, där man inte behövde bry sig så mycket om diktens fortsättning, fresken med den närmast folkloristiska, narrativa upprullningen av en hel miljö som är så mästerlig och som jag inte har blivit riktigt varse förrän nu.

Artur Lundkvists dikt om näktergalen

   ”Näktergalen” har en annan dynamik.

Näktergalen,

väcker mig i gryningen,

näktergalen

vars toner skär igenom trädens suckar

i den svaga vinden från havet.

Näktergalen,

galen, galen,

med sin flöjt av kristall,

med sin andedräkt av frost och flamma,

Hur smärtsamt han slipar sin sång!

Vilket vemod i hänryckningens tvång!

Vilket jubel ur underbara kval!

Tåget som dånar fram inunder åsen

hejdar honom inte,

blott högre, renare, blåser han

sina toners prismor

tills de brister,

kristallsplitter mot klippor.

(Och med ens är de två näktergalar

som slungar sina kaskaders skönhet mot varandra,

i gemensam triumf?

eller i tvekamp till döds?)

Näktergalen, galen, galen,

halvöppen näbb, bländade ögon,

en visslande glöd i gråa gryningen,

en lite stjärna som fallit i skogen.

Oansenlig fågel

som kunde sjunga innesluten i min hand,

gömd i min bröstficka.

Men vilken vild okuvlighet i detta hjärta!

Vilken kraft i denna lilla knytnäve av blod!

O, näktergal

som i kärlekens raseri

oavbrutet kastar dig mot muren:

du gör mig skamsen och värdelös

med ditt eviga nederlags seger

vid det obevekligas gräns.

         Artur Lundkvist, ”Liv som gräs” (1954), s 29f.

Festskrift när Lundkvist fyllde 50 år

Båda dikterna, liksom hela ”Liv som gräs”, lästes med stor uppmärksamhet när boken kom ut, inte minst bland de unga författarna – som samsades med de äldre i den praktfulla festskrift som kom ut i 350 exemplar på Tidens förlag till författarens 50-årsdag, ”Artur Lundkvist 3 mars 1956”, redigerad av Ingrid Arvidsson, Stig Carlson, Erwin Leiser, Gustav Sandgren och Ivar Öhman. Esaias Thoréns omslag vetter åt arkitekturen, Stig Åsbergs ”Malinga” inne i boken minner mer om myller och surrealism, Rut Hillarp och en rad andra bidrar med bilder i olika tekniker.

Rummet expanderar snabbt. Längst inne, vid lägerelden eller i kärnhuset, finner man sökare som Lasse Söderberg, Svante Foerster och Jörn Donner, alla helt fascinerade av Lundkvists vida, oavbrutet produktiva och precisa sätt att se, ”Biografsalongen bakom pannbenet”, som Lasse Söderberg kallade det. För dem gäller det både de intellektuella sammanhangen och de lyriska infallen.

Bland de nästan 50 bidragen finns texter av Gerd Osten, Pablo Neruda, Erik Asklund, Saint–John Perse, Jan Fridegård, Viveka Heyman, Stig Sjödin, W H Auden; kontaktnätet är rätt förbluffande. Rafael Alberti sänder en kalligrafisk fredsduva, Tore Håkansson berättar om reskamraten, Harry Schein om filmkritikern. Gustav Sandgren ser för sig Lundkvist skrida förbi som en Henry Moore-gestalt i landskapet, Eva-Lisa Lennartsson rapporterar om upplevelser kring dikter i en studiecirkel.

Men frågan är om inte det häftigaste bidraget är Ingrid Arvidssons inledande lyriska porträtt av Christopher Columbus (1451-1506), där fåglarna från ”Liv som gräs” lyfts in i en större, historisk-mytisk konstellation.

Porträttet kom senare att (med några få ändringar och med ett K i stället för Ch i namnet och det spanska n-et – med s k tilde – i Espanola ersatt av ett vanligt n) ingå som avslutande dikt i Ingrid Arvidssons ”Närmanden” (1960), där den första heter ”Ur sälarnas liv” – det omslutande havet blir ett starkt element i bokens fantasi. Så här såg porträttet ut i ”Närmanden”.

Ingrid Arvidssons dikt

Porträtt av

      Kristoffer Columbus

             TILLÄGNAT

       ARTUR LUNDKVIST

               I

Ensam på däcket

ensam med en vit fågel på havet

som aldrig sover

en liten dansande låga

för hans rastlösa ögon.

En man utan förflutet

med framtiden rasande i sitt blod

inspärrad i sina syner

som en tiger i sin bur.

Konung av länder

som han aldrig ska nå.

Upptäckare av en värld

som han ensam har diktat

och ensam skall förneka.

Herre över polstjärnan

och stilla bältet.

Själv magnetstenen

där kompassnålarna slipas.

Själv en grånad fågel på havet

som aldrig sover.

Ensam på däcket

i den susande medvinden

saknar han endast

Kastiliens näktergalar

som genom vårens ljuvhet

kastar sig

mot det obevekligas gräns.

                             II

En handfull män följer honom.

Inte de bästa.

Gudlös är läran om antipoderna

om andra delar av jorden

där samhället är vänt upp och ner

och ändå hänger samman med oss

som har den rätta ordningen.

Även hans egna sviker.

För stor är hans jord,

för bitter dess hunger och törst.

De är en galnings fångar

som han själv är en fånge.

Vända om är för sent.

Han är redan midhavs,

oåtkomlig i sitt verk.

Jorden är hans ögonglob

till hälften inåtvänd.

I monsunernas törst

dricker han drömda floder.

Bortom försmäktande män

ser han guld strömma

som vin, som säd.

Ännu måste han genomtränga

berg av verklighet

befria flodernas lopp

människans möjligheter

trädens grönska.

Ännu är halva jorden

höljd i dunkel och skräck.

                             III

Öst eller väst

dikt eller verklighet

ö eller kontinent?

Under masten och stjärnan

spränger han alla gränser.

Som diktaren älskar jorden

där han aldrig får vila

älskar han den gröna ön Espanola

tätt intill den väldiga kontinent

som han inte vet att han har upptäckt.

Jagar vidare, alltid vidare

bort från Sevillas äresportar

bort från den gröna ön Espanola

besatt av drömmen om Östern

om skatter som väntar

på att delas av alla.

Diktar sällsamma sagor

om världar doftande av vildäpplen

länder insvepta i dimma

ödsligt genomkorsade

av galande tuppar

och gnäggande hästar.

Diktar jorden päronformig

skapad som ett kvinnobröst

med paradiset hägrande

vid dess bröstvårta av diamant.

Blind för blodiga tyrannier

på den gröna ön Espanola.

Förnedrad och slagen i bojor,

själv den Nya Världens

förste, svårast sargade

slav.

                             IV

Vem är han?

Okänd, omstridd, gåtfull.

Uppstudsig ullvävarson,

fantasins revolutionär

oceanens Don Quijote.

Förgäves forskar man i hans barndom

förgäves återger man hans bild.

Fråga den vita fågeln på havet

som aldrig sover

den lilla dansande lågan

i hans havsbleka ögon.

Han är fången i meridianernas bur

med sin fjärrblick förlorad

bortom sin tid och sitt mål

bortom sin egen triumf.

Ensam, vid den sista longituden

drömmer han om vårens näktergal

om en sång som kastar sig

mot det obevekligas mur

Fredlös, på flykt från sig själv

drömmer han om den gröna jordiska ön

tätt intill den diktande kontinent

som han aldrig slår sig till ro

med att ha upptäckt.

         Ingrid Arvidsson, ”Närmanden” (1960), s 49f

Kartor över modernismen

Bland de nordiska författarna i festskriften märks Ivan Malinovski – som var helt central i den något försenade introduktionen av den lyriska modernismen i Danmark, bland annat med sina översättningar i ”Glemmebogen” (1963), hälsad som en ”Livsviktig lommebibel! ”av Klaus Rifbjerg. Malinovskis uppbåd av diktare var personligt och originellt och tolkades av Öyvind Fahlström påpassligt som en karta på omslaget.

Minst lika inflytelserik var den ”karta” över modernismen som Lundkvist på sitt sätt hade presenterat hos oss i Sverige redan 1939, med essäerna om Rimbaud, Eliot, Joyce, Faulkner, surrealismen, Picasso, Henry Miller och Saint-John Perse i ”Ikarus flykt” (pocket 1963). I Malinovskis poängterat samtidsrelevanta ”Hvis der var telefon i nærheden – moderne svenske digte I” (1978) är ”Nattergalen” sedan med i det fylliga urval Lundkvist-dikter som inleder boken (och följs av dikter av Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren och Karl Vennberg). ”Skatan”, å andra sidan, har sin självklara plats i det förnämliga dikturval som Lasse Söderberg ställde samman i samråd med Lundkvist själv i ”Gryningstrumpet och skymningsflöjt” (1983).  

Både Malinovski och Lundkvist ger kartor och rutter till de stora äventyren. Lundkvist är dessutom en mästare på att få sina heroer att träda fram i gestalter, som han gärna skildrar i mytiska termer. Faulkner är ”den besegrade”, ”mindre sina romaners herre än deras offer”, Henry Miller ”kommer som en Sinbad ur storstadens och civilisationens labyrinter, dansande under sin börda av erfarenheter”, André Breton är ”Hamlet och Pan i samma gestalt, spelande syrinx med en dödskalle i ena handen”. Alla är, som Saint-John Perse i ”Anabase”, involverade i en större vision, som gäller ”människans världserövring”.

Raffinerad dubbelexponering

Ingrid Arvidsson mimar Lundkvists metod i sin raffinerade dubbelexponering – är det verkligen den historiske Columbus, om än i Lundkvists vokabulär, vi har att göra med? Elisabeth Frenzel har flera sidor om hur Columbusstoffet framför allt under 1800-talet tas i bruk som projektionsytor, i ”Stoffe der Weltliteratur” (1963), och hos Ingrid Arvidsson finns många möjligheter att låta läsningen dra i väg åt det historiska, politiska, hållet. Eller är situationen mer akut, kanske är det Lundkvist själv, diskret och någonstans med en ironisk blinkning (”paradiset hägrande vid dess bröstvårta av diamant”), förklädd till Columbus, som möter oss? I alla händelser dras de blåsiga fåglarna och deras dramatiska lynnen in i dikten; inte den lantliga skatan, men väl den insisterande måsen, och inte minst själva näktergalen.

Dikten växer till en dikt om dikten, om Poeten, om ”Le Bateau ivre”, om Lundkvist, om världen. Som den första meningen i ”Ikarus flykt” lyder: ”Arthur Rimbaud är upphovsman till den moderna poesins myt: det var han som gjorde poesien till det utomordentliga äventyret.” Ingrid Arvidsson är den som har sett hela sammanhanget – och den som så vackert och otvunget har iscensatt det i porträttdiktens form.

The post Artur Lundkvist, två fåglar och Columbus first appeared on Opulens.

BÖCKER. ”Man blir mer varse det originella och generösa i hela verksamheten, ser hur de olika böckerna blir pusselbitar i ett större sökande, en viss rastlös nyfikenhet, nästan en livsstil,” skriver Per Erik Ljung som funnit stimulerande läsning i Ivo Holmqvists ”Libri Resurrecti I-L”.

Libri Resurrecti I-L av Ivo Holmqvist
Skrivo 2024, 202 s, distribution Media-Tryck, Lunds universitet

Vi är nog rätt många som på olika håll har blivit bortskämda med Ivo Holmqvists rapporter om fynd från resor i tid och rum, ofta med utgångspunkt i någon bok och ofta med tillsatser av minnen och digressioner av olika slag. Det är sällan bara boken i fråga man lär sig något om. Nu när han har samlat en hel hop av sina artiklar i det lilla formatet från senare år i bokform, till en Libri Resurrecti I – L. Femtio författare lästa på nytt (Skrivo 2024) blir intrycket delvis ett annat.   

Man blir mer varse det originella och generösa i hela verksamheten, ser hur de olika böckerna blir pusselbitar i ett större sökande, en viss rastlös nyfikenhet, nästan en livsstil, som gäller kulturen, historien, oss, i en lite bredare mening.

Det rör sig om samtiden som då ska förstås som framför allt 1900-talet, och gärna dess tidiga delar, som man närmar sig via historier, anekdoter, personer, minnen, stråk av fakta och erfarenheter.

Men man måste inte vara född i förra delen av förra seklet för att glädja sig – åt till exempel presentationen av Gösta Knutssons Pelle Svanslös i Amerika från 1941: citaten går hem direkt.

Har man sedan lite bibliografiska böjelser också – det är ju en litteraturhistoriker vi har att göra med! – så ges här prima besked om var man kan läsa mer om boken, om det finns filmatiseringar eller andra dokument att gå till.

Det är också där, runt omkring, som Ivo Holmqvist gör sina fynd, han är genuint intresserad av vad man har sagt om den ena och den andra och vilka som ändå har missat både Pelle och Gösta Knutsson när de har skrivit om bilden av Amerika i svensk litteratur. Och Ivo Holmqvist är alltid snar att hjälpa oss om vi vill veta mer – mycket hittar man ju på nätet, där är han mer hemma än de flesta jag känner, men roligast verkar det såklart vara att leta på antikvariat och loppisar runt om på Österlen och i stora världen. Då knyts fynden, de fysiska böckerna med deras bilder, dofter, omslag och ryggar, kanske också dedikationer, lättare till egna resor och upplevelser – och sådana delar essäisten Holmqvist gärna med sig av.   

Baklänges – om än inte så utstuderat som i Olle Holmbergs, eller snarare i Holmbergs pseudonym Johannes G.Ekstrands, segnälkaB (1930), möjligen en förebild till Hans Alfredsons Ernst Semmelmans minnen (1962) – firas man varsamt ned genom tiderna, från Mark Sylwans Barbara Crampton (1975) till Wilhelm von Brauns Ångbåtsresan (1869).

En viktig poäng är att det inte i första hand är några mästerverk som är på tal, utan just de glömda eller förbisedda

Ofta aktualiseras tidigare möten med författarna, det ger en extra och självbiografisk krydda åt det hela. Vilhelm Mobergs Din stund på jorden ger i förbifarten anledning till en hel liten exposé över hur Ivo Holmqvist lärt känna Amerika vid olika besök och tidpunkter i livet – delvis via amerikansk litteratur. Det är elegant och konstlöst gjort, utan effektsökeri; fin läsning.   

En viktig poäng är att det inte i första hand är några mästerverk som är på tal, utan just de glömda eller förbisedda – som ju ändå kan vara bra i ett eller annat avseende. Ofta kan det röra sig om en alldeles specifik tidsstämning och Katarina Brendels Atomskymning (1953) är ett spännande exempel. Ivo Holmqvist drar sig inte för att rätt myndigt tala om vilka böcker som är bra eller om vilka aspekter av en bok det kan gälla. Man tror honom gärna, särskilt när han ibland dröjer ett tag vid texterna. Han talar till en som en av flera vänner, man är hela tiden inter pares, bland jämlikar, bland andra som också älskar böcker och är nyfikna på människor och händelser. Det är själva förutsättningen, inte någon idé som behöver trumfas genom.

Några favoriter anar man snart. Tito Colliander, Jolo, Adolf Hallman är sådana. Man får omedelbart lust att leta upp de böcker det talas om. Att Collianders självbiografiska svit (1964-1973) omfattar sju delar, ”alla med ett enda ord i titeln, Vaka, Nära, Bevarat, Gripen, Vidare, Givet och Måltid”, och att Jolos böcker rätt snart fyller upp en hel meter hemma i hyllan spelar i det sammanhanget ingen roll, kanske tvärtom.

Adolf Hallmans Köpenhamn (1944) är han så förtjust i och vet så mycket om att han borde skriva en hel bok bara om den, speciellt som Hallman dessutom är politiskt intresserad (med tidiga anarkistiska böjelser), en stor illustratör och en enastående bildkonstnär.

Det kan man om inte annat övertyga sig om i Hallmans På barer och bakfickor. Reportage i urval med inledning av Stig Hansén och Clas Thor (1989) – där inte minst bilderna från New York (1956) är helt oemotståndliga.

Om jag nu får agera Holmqvist ett litet tag och hålla med honom: den boken – Hansén/Thors – är verkligen bra, med den väl komponerade, fylliga bildsektionen.

Hallmans Köpenhamn passar också in i den bias åt det danska hållet som kan noteras i Libri Resurrecti I-L, inte att undra på i fråga om en internationellt orienterad skandinavist som har arbetat bland annat i Helsingfors, Auckland (New Zealand), Gent och Odense och har två stora piècer om danska författare och om hur de tagits emot i Sverige, H C Andersens underbara resor i Sverige (2005) och Den främmande förförerskan – svenska synpunkter på Karen Blixen (2013) i bagaget. För att inte tala om stadsarkitekten Peter Boisen, dansken som präglade Ystad (2020).

En annan bias gälller författare som på ett eller annat sätt har rört på sig, geografiskt eller mellan genrerna, folk som har bott i Argentina (John Karlzén), Kalifornien (Tora Nordström), Skåne (Elsa Eschillius), Buckfast, en sydengelsk by (Waldemar Hammenhög) eller rest runt i hela världen (Prins Wilhelm) eller bara bytt tåg (Walter Ljungkvist) eller luffat ”från Hornstull till Malmö” (Ossian Elgström) eller mitt under andra världskriget skrivit en roman med starka polska sympatier, om ett attentat i Paris (Marika Stiernstedt).

Något som Ivo Holmqvist, ”efter utlandsår i olika länder och i en alltmer globaliserad värld”, har svårt att känna igen sig i är däremot Vilhelm Mobergs resonemang om den dubbla hemlösheten i Din stund på jorden, där författaren låter utvandraren Albert Carlsson slå fast att ”fosterlandet” för alltid måste vara något närmast heligt, något som står i ”singularis”. På den punkten verkar Ivo Holmqvist rätt bestämd. Läser man hans bok kan man tycka sig förstå varför.   

The post Böckerna blir pusselbitar i ett större sökande first appeared on Opulens.

LITTERATURVETENSKAP. ”Det blir i bästa mening litteratur- och presshistoria på en gång, eller både person- och genrehistoria om man så vill,” skriver Per Erik Ljung som har läst ”Olle Hammarlund – människan, journalisten, författaren” av Thomas Ek.

Olle Hammarlund – människan, journalisten, författaren
av Thomas Ek
Carlsson bokförlag

Efter avhandlingen En människas uttryck. Studier i Hans Ruins självbiografiska essäistik (2003) och monografin Ljuset har djup. Jarl Hemmer och idyllen (2013) – båda utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS) och båda pionjärarbeten på sina områden – har lundensaren Thomas Ek nu fört ett nytt stort forskningsprojekt i hamn med sin bok om Olle Hammarlund – människan, journalisten, författaren (2024). Frågan är om den inte är den allra mest läsvärda av de tre.

Slående är till att börja med det grundliga och kreativa vetenskapliga grundarbetet: där känner man sig snabbt både lugn och imponerad. Det rör sig om ett enastående arbete i fråga om akribi och källor, arkiv och kringliggande sammanhang, allt sådant som hör det vetenskapliga till.

Författaren rör sig ledigt bland de 72 volymerna med Olle Hammarlunds Efterlämnade papper som ryms på Lunds universitetsbibliotek och gör fyndigt bruk av dokument och publikationer av de mest skilda slag, som återfinns även på andra håll. Brev, dagböcker, intervjuer och väl valda utdrag från texter i tidens olika publikationsformer bidrar till att ge en både bred och skarp bild av den särpräglade person som står i centrum.

Thomas Ek är minst sagt hemmastadd i sitt material och utnyttjar det i hela dess vidd. Det blir faktiskt till en uppvisning i hur roligt det kan vara, vilka fynd man kan göra när man går på djupet i arkiven.  

Litteratur- och presshistoria

Bokens hela tematik ryms i titelns tre ord: människan, journalisten, författaren. De ger både kronologin, med unge Olle (f. 1918) som vi följer från barn- och ungdomsåren i Kristianstad – med fadern, tidningsmannen K O Hammarlund som en helt avgörande impuls – över den långa karriären som journalist i en rad olika genrer, fram till den mogne författaren och hans mest originella verk, fram till de sena åren i Lund och den alltför tidiga bortgången (1976); men de tre orden rymmer också de dimensioner som präglar boken rakt igenom. Människan, det mänskliga, är med rakt igenom framställningen och författaren Olle kan anas redan tidigt, i pojkens noggranna observationer och poetiska ingivelser i tidiga skriverier.

Journalistikens och litteraturens olika former och villkor får breda belysningar genom alla decennierna. Inte minst sökandet bland genrer, från reportage och kåserier till essäer, ”tankeflygningar” och originella kulturhistoriska och topografiska framställningar i nya former är spännande att följa, liksom turerna kring tidskrifter som Textil och Konfektion och Industria, där Olle Hammarlund gjorde avgörande insatser som skribent och redaktör.

Det blir i bästa mening litteratur- och presshistoria på en gång, eller både person- och genrehistoria om man så vill.

Hammarlund ‒ profilerad skribent och författare

Olle Hammarlund får här, långt om länge, sin rättmätiga plats som en profilerad skribent och författare i den samtida kulturen. I Lönnroth/Delblanc, Den svenska litteraturen (1987,1999) nämns han inte, trots att han i så hög grad är en vida läst och uppskattad ”Läskarl – skrivkarl – bokkarl” (som det heter i en av många talande underrubriker hos Thomas Ek).

I En lundensisk litteraturhistoria. Lunds universitet som litterärt kraftfält (2018) ryms han inte heller, trots den uppenbara förankring i staden som Bertil Romberg lyfter fram i avsnittet om ”Provinsens berättare” i Skånes litteraturhistoria II (1997). Det är Röster i vinden (1973), där Hammarlund skriver självbiografiskt om tidiga år i Kristianstad och om faderns umgänge med trettiotalets skånska författare som Nils Ludvig, Gabriel Jönsson och Albert Henning, och Samtal på jorden (1971) där han skriver om Lund, som Romberg har fäst sig vid. Och så naturligtvis den roman, Onkel Enoks hus (1975), som tilldrar sig i ”ett lätt igenkännligt östskånskt slättlandskap men där figurer ur Hammarlunds historiska beläsenhet under ivriga diskussioner rör sig kring en ung journalistaspirant från staden.”

Thomas Ek tar upp alla tre, liksom de andra sju böckerna och en lång rad bidrag till böcker och ett otal kåserier, artiklar och essäer, som också hör till författarskapet. Ofta går han riktigt nära texterna, som därmed inte bara blir omnämnda utan också lever upp i framställningen och kan göra framtida läsare nyfikna.

Ett särskilt starkt kapitel

Ett särskilt starkt kapitel är det om Fårets gröna öga (1967), som alldeles uppenbart har författarens både öra och öga: han har varit där. Och där betyder då inte bara nere i både förarbeten och eftermäle till boken, utan också bokstavligt: han har varit där, på Fårö, bott i Hammarlunds hus, känt av stämningar och atmosfärer. Det är den personliga förankringen, med en tidig brevkontakt redan i tonåren, som ligger bakom den intimitet och snudd på hammarlundska trivsamhet som präglar framställningen – det blir till ett extra äventyr att följa Thomas Eks långa resa med sin författare.       

Med de allra sista orden i boken – ”Tack för brevet, Olle” – sätter han punkt.   

 Tack, Thomas, har man lust att lägga till.

The post Lysande biografi över Olle Hammarlund first appeared on Opulens.

TUVA KORSSTRÖM. Med anledning av att Tua Forsström valts in i Svenska Akademien har Opulens nu en artikelserie som tar tempen på den finlandssvenska litteraturen anno 2019. Idag skriver Ivo Holmqvist om Tuva Korsström som fått Svenska litteratursällskapets stora pris i år. De förra delarna  hittas här och här.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

”This is the saddest story I have ever heard” – inledningsraden i Ford Madox Fords roman The Good Soldier från 1915 har ofta citerats (och Ann-Marie Vinde tog fasta på den när hon valde titeln på sin svenska översättning: ”Sorgligast av historier”). Så hade Tuva Korsströms bok om föräldrarna författaren Mirjam Tuominen och konstnären och seminarielektorn Torsten Korsström kunnat kallas. Men hon har valt något mera poetiskt som har lika god täckning. Älvan och jordanden hette en bilderbok som hennes far Totti skrev, ritade, band in och gav henne då hon fyllde fyra. Vid lite mera vuxen ålder insåg hon att det var en berättelse om föräldrarna själva, och om ett äktenskap vars plågsamma sönderfall hon och den några år äldre systern Kyra blev vittne till.

Denna dubbelbiografi har renderat Tuva Korsström det inhemska Tollanderska priset på 40 000 euro, med den just nu låga växlingskursen på kronan den penningstarkaste av nordiska litterära utmärkelser (tätt följd av Svenska Akademiens stora nordiska pris på 400 000 kronor som just tilldelats Karl Ove Knausgaard).

Tuva Korsström har fått priset lika mycket som en samlad erkänsla för sina tidigare böcker, essäsamlingarna Berättelsernas återkomst. På spaning efter den europeiska romanen (1994), Tidsresor. Rapporter om förändringar (1997), och Kan kvinnor tänka? (2002) som blev mycket uppmärksammad inte bara för sin provokativa titel. Samt den encyklopediskt innehållsrika Från Lexå till Glitterscenen (2013) med den varudeklarerande undertiteln Finlandssvenska tidsbilder, läsningar, författarporträtt 1960-2013 som är en bok man har ständig glädje av. Både för den och för de tidigare essäsamlingarna har hon haft nytta av de år då hon var anställd på kulturredaktionen vid Finlands (svenska) rundradio, och sedan ännu fler i olika perioder vid Hufvudstadsbladet i Helsingfors där hon växelvis varit kulturredaktör och kulturchef (och lika vänlig, trevlig och effektiv som de båda företrädarna på den posten, Ebba Elfving och Ebba Boström, kan jag av eget spring i korridorerna på Mannerheimvägen 18 intyga).

Också Tuva Korsströms mor Mirjam Tuominen fick Tollanders pris som nog inte var riktigt lika mycket värt den gången, liksom andra utmärkelser och stipendier. Men genomgående var hon fylld av ångest och tvivel på sig själv, och det var kanske betecknande för vad som skulle komma att den novellsamling hon debuterade med 1938 hette Tidig tvekan. Fyra år senare, i början av oktober 1942 när hon hunnit ge ut ytterligare två samlingar berättelser, antecknade hon detta, tjugonio år gammal, villrådig och svartsynt: ”Men det är längre av föga intresse för någon människa alls, om jag skriver. Skall jag då låta bli. Nej, någonstädes finnes kanske dock den okända människan. Och läser man mig inte nu i Sverige, läser man mig kanske sedan.” Men hon hade redan då insiktsfulla läsare både på hemmaplan och västerut. Flera fanns i Uppsala där hennes författarkolleger norskan Sara Fabricius (känd under sin pseudonym Cora Sandel) och Stina Aronsson bodde. Framför allt fick hon stöd av den lågmält kloke Carl-Erik af Geijerstam, liksom hon inläst på Vilhelm Ekelund, och hans hustru Regina. Men negativa recensioner var förödande, särskilt ett avfärdande från Johannes Edfelt. Från dagens horisont är det dock lätt att konstatera att hennes lite tvehågsna blick in i framtiden har slagit in.

Återutgivningen av hennes skrifter har tagit fart bland svenska förlag, framför allt under de allra sista åren. Modernista gav ut hennes samlade noveller i två band (Tuva Korsströms Tuominen-urval i tre band kom redan 1989-1992) och har dessutom lagt ut en lång rad av hennes titlar som e-böcker. Eskaton har nytryckt Besk brygd. Betraktelser (1947, nu med dotterns efterord), Stadier (1949, med essäerna om hennes valfrändskaper Cora Sandel, Proust, Strindberg, Edith Södergran, österbottningen R R Eklund och Rilke vars brev och Orfeussonetter hon översatte, och med en avslutning av Per Erik Ljung) och prosastyckena Tema med variationer (1952, med Anders Olssons kommentar). Därtill ännu två titlar i fjol, Bliva ingen, och Under jorden sjönk. Mycket mer är på gång, också de hittills outgivna religiösa manuskripten från henne sena år då hon haft en gudsuppenbarelse. Så det våras för henne, om hon alls varit bortglömd.

Ghita Barcks monografi Mirjam Irene Tuominen i liv och dikt kom redan 1983 – mellannamnet blev hon efter hand noga med att sätta ut eftersom det märkligt nog fanns en politiskt verksam Mirjam Tuominen på yttersta vänsterkanten vars brev från arga avsändare hon besvärades med. Hedvig Rask skrev sammanfattande om henne i Biografiskt lexikon för Finland, och lika bra och mera personlig är Monika Fagerholms text om henne i andra delen av Finlands svenska litteraturhistoria (2000) där författarskapet delas in i tre perioder, estetiskt, estetiskt-etiskt och ”mot slutet av femtiotalet, ett utpräglat etiskt skede, då frågorna om skuld och medlidande blir (…) påträngande…” Kierkegaards avslutande religiösa stadium på livets väg nådde hon, fast inte mycket från de åren ännu kommit på tryck.

Tuva Korsströms långa krönika om föräldrarnas romans, tvekan, snabba giftermål under kriget och skilsmässan efteråt är en genomlysning av två mycket olika personer (och deras släkt bakåt) som tycks ha passat sällsynt illa samman: hon depressiv och sjuklig, med drogberoende och korta periodvisa psykotiska vistelser på Lappvikens sinnessjukhus, han en charmerande sällskapsmänniska, trygg men slarvig, inte minst med pengar. De flyttade till Nykarleby i Österbotten, en småstad som var påfrestande för henne och där hon kände sig instängd. Men han blev en mycket omtyckt seminarielärare i slöjd och teckning där fram till sin förtidiga bortgång, han blev bara 54. Man får samtidigt veta mycket om Finlands 1900-tal, och stämningarna under vinterkriget och fortsättningskriget, inte minst genom faderns brev från fronten. ”Jag ville veta hurudana mina föräldrar var som barn och unga: jag ville skärskåda dem när de – häftigt förälskade – gick in i ett livslångt beroendeskap som för min mors del till slut övergick i hat.” Det blir lika mycket en berättelse om de båda döttrarnas lyckliga somrar på landet med en varm och omtänksam fader (och hans trogna hund som blev gammal) och om deras tonår i en Helsingforslägenhet samman med en allt mera labil, sjuklig och misstänksam mor, och hur de överlever vardagen samman med en ”skrivande varelse med en passionerad bindning till livet och en ännu starkare till döden.”

Vi får veta mycket om släkten, om morfar som avled tidigt i en hjärtattack fast han nog kunde ha räddats om det inte råkade hända en första maj under förbudstiden. Han föll omkull på gatan, man trodde han var full och förpassade honom till en cell där han dog, oövervakad — då var Mirjam bara sju år gammal. En bror till Totti dog tidigt i lungsot, en syster till honom likadant kort därpå, båda plötsligt slocknade ljusgestalter. Familjekrönikan återberättas och rekonstrueras med hjälp av många brev och Mirjams dagböcker, men också på Tuvas och systern Kyras egna minnen och anteckningar. Så växer det också fram ett självporträtt av författaren Tuva som ung, fram till faderns bortgång och den dag hon gifter sig, och med moderns död 1967 som slutpunkt. Det är en gripande och samtidigt behärskad berättelse, full av sympati för två väsensskilda föräldrar.

Samtidigt visar Tuva Korsström i sin känsliga och kunniga genomgång av moderns både publicerade verk och av de hittills otryckta manuskripten en suverän överblick. Mirjam Tuominens noveller, dikter, prosastycken, essäer (bland dem en tidig avhandling om Hjalmar Bergman och en senare studie om Hölderlin) och översättningar kräver en vaken läsare. De blir alltmer krävande ju längre fram man tar sig, fram till de sena visionära texterna. Men det är värt ansträngningen. Hon hör, med akademisekreteraren Anders Olssons ord ”till den lilla skara författare som alltid återstår när konjunkturerna blåst undan, och när eftertanken inställer sig.” Till vår hjälp har vi nu Tuva Korsströms stora levnadsteckning, väl värd alla priser och lovord. Efter den vet vi så mycket mer om Mirjam Tuominen och hennes egenartade författarskap.

The post Finlandssvenskt: Sorgliga liv suveränt berättade first appeared on Opulens.

l

BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg.

Den 2 maj 2017

Kristian,

Himlen är förmörkad som vore det ett tecken på Guds heliga vrede. Hårt slår regnet mot rutorna. Vinden smakar salt. Havet är oväntat nära – det ligger en mil bort men avståndet har krympts av stormen. Fiskmåsar och trutar har blåst in och cirklar desperat runt domkyrkan och kraxar. Det finns ingen plats för dem så de fortsätter att rita sina vita streck mot den förmörkade himlakupan – runt, runt de två tornen. Deras vilsenhet är vacker.

Vinden viner med att klagande ljud genom det gamla husets ventiler och skapar en sång, en längtansfull ton som griper tag i de drömmar vi drömt om en annan ordning. Strimmorna på rutan bildar vackra mönster, likt tavlor från en annan tid, från en verklighet som saknar hemort där vi framlever de dagar vi kallar våra. Jag märker hur ett annat väsen, en svart ängel kanske, vill fånga uppmärksamheten och visa på andra vägar genom denna nedslående och skrämmande förmörkelse som är vår samtid.

Mörkret därute är inte ovänligt, det inger snarare en känsla av den tätaste silke likt en av William Turners tavlor. I det djupa mörkret finns ett svårfångat ljus. Det skimrar. Det lockar. Tyvärr går det inte att fånga.

Ändå tränger sig flyktkänslorna på.

Samtiden svider. Samtiden skaver.

Samtiden anfaller. Den finns i luften, den kräver alltid sitt. Hur befriande vore det inte att en dag – med gott samvete – kunna skildra stolta förändringar, stora insatser mot nyfattigdomen, en falnande och skamfylld rasism på reträtt, att få beskriva ett rikt land som utan tvekan tar emot förföljda från världens alla hörn och delar med sig av rikedomarna, att få skildra landets välmående pensionärer som finner att de erövrat ett rikt liv, att få skriva om ett land där ingen man någonsin höjer sin näve mot en kvinna, där de behövande barnen får det stöd och den hjälp samhället är skyldig ge de unga och ännu formbara?

Visst vill jag, liksom många med mig, fly från grymheten och inskränktheten, ondskan och de blinda krafterna som i Grottes kvarn mal ner människor som vore de sädeskorn. Viktor Rydbergs dikt klingar hårt i regnet.

Jag undrar ibland – ja, rätt ofta – hur andra lyckas med att varva ner och liksom för en stund ställa hjärnan i ett sorts behagligt vänteläge. Jag kan det inte. Igår hade jag en längre diskussion om detta – jag förmådde inte förklara mig och inte heller kunde jag inte förstå hennes resonemang. Hon försökte förklara hur enkelt det var att lägga verkligheten på hyllan – eller ställa den i hallens skostöd – när ytterdörren väl är stängd och dagens arbete över.

Ibland är det som om jag ingenting annat är än min hjärnas fånge. Fast, bunden, fången. Ingen vila.

Regnet fortsätter att hamra på gårdarna och taken.

Det bär på ett ursinne.

Det är vackert. Mycket vackert.

Jag njuter av detta häftiga vårregn, dess dofter, förnimmelsen av en magnifik storslagenhet. Hur det vattnar den spirande grödan. Det är mycket torrt i markerna. Vattnet behövs. Och jorden dricker det glupskt. Tankarna fortsätter att slå hårt därinne i hjärnan. Trummande, smattrande, envisa som myror i en stor stack byggd mot det gamla tallbarrträdet – där en orm kastats in mitt i stacken. Det ser ut som en ondskans extatiska festmåltid.

Jag hade tänkt skriva om det som är vackert – allt intagande som finns omkring oss. Våren är den årstid jag tycker bäst om. När allt vaknar. När de första blommorna kommer. Vissa år bryter de sig igenom tjäle och frost. Efter alla år i Lund, och mina envisa morgonpromenader, vet jag nästan exakt var de tidiga vårblommorna kommer först; jag vet var – i vilken trädbuske – rödhaken börjar bygga bo tidigast. När jag går förbi dem och samtidigt ser blommorna fylls jag av en egenartad värme, en genuin glädje över hur allt tar sats, hur allt börjar om.

Men så var det den märkliga diskussionen igår. På något sätt fick den mig att känna mig som en främling, en utböling som saknar den riktiga och påbjudna förmågan att anpassa sig till samhället. Ledet. Ordningen. Ett liv mest fullt av grå korridorer. Väntan. Kölappar. Mössan i hand.

Ibland känns det som om jag pinas av min envisa hjärna. Alla dessa tankar som vägrar att gå till vila. Alla ord som piskar medvetandet som sandkorn i en väldig orkan. Eskapismen – verklighetsflykten – är för mig dyrköpt. Det är som att sakna en ett sinne eller en lem. Avkoppling? säger de flesta som vore det en självklarhet. Men hur ska jag kunna koppla av? Jag kan inte. Tankarna tillåter det inte. En enda vilopunkt har jag: dvd-filmer och dvd–serier. Men inte heller den ”flykten” är pålitlig. Mitt i en film, eller en TV-serie, kan jag översköljas av en stor och plågsam meningslöshet. Varför glor jag på detta elände?

Som ett utmärkt exempel på min brist: Hur gärna skulle jag inte förmå att titta på fotboll – som de flesta andra engageras och uppslukas av. Mitt ointresse tar stryptag redan fem-tio minuter in i första halvlek. Jag gör mig inte till – den beskyllningen får jag ofta höra – som om det på något perverst sätt skulle vara märkvärdigt att inte vara fotbollsintresserad.

Det är hur som helst den nakna sanningen. Ledan griper tag i mig då jag känner tvång att döda tid – ”få tiden att gå”, ett absurt uttryck för övrigt. Jag tänker, tyst för mig själv: ”Det här är galet. Hur är det ens möjligt?” Jag kan inte sitta kvar och bara glo på vad som händer på TV – enbart för att andra gör det, enbart för att ”alla” gör det. Den vantrivsel jag känner är ju sann. Jag känner en växande frustration och därbak tornar en enorm leda upp sig. Vuxna människor jagar en boll, en lädertrasa full av luft. Det som sker på TV-skärmen intresserar mig inte det minsta. Känslan av att vara en del av en social konstruktion blir överväldigande, och ger näring åt en bottenlös tristess. Och visst kan jag då, i själva ögonblicket då jag reser mig upp och lämnar de andra, känna av en märklig ensamhet, detta att inte tillhöra – jag är inte en del av deras vardagsliv. Men den självvalda ensamheten är att föredra framför alla former av påtvingad kollektiv aktivitet. Det har jag alltid tyckt. Jag lyckades ta mig igenom den ”moderna skolan” utan att göra ett enda grupparbete.

Sanningen är att jag inte kan koppla av. Något inom mig är och förblir alltid spänt. Jag är redo. Jag är beredd.

Andra har berättat att de mer eller mindre kan ”stänga av” hjärnan. Jag avundas dem. Min hjärna mal för jämnan. Det är inga stora eller viktiga tankar som rör sig bakom pannbenet. Mest småsaker, detaljer dyker upp, meningslösheter, självfallet uppblandat med mer seriösa resonemang. Jag går igenom samtal jag haft under dagen eller den senaste tiden. Jag planerar vad jag ska säga i diskussioner jag ska delta i. Ord, ord, ord. Alla samlade till en hetsig jakt på strukturer, efter vettiga ordningar – förklarande sammanhang.

Nu vräker det ner. En vägg av vatten är det enda som syns därute. Det är mäktigt.

Under de senaste veckorna har jag tänkt en hel del på Vilhelm Ekelund. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att Jonas Ellerström skriver på en bok om Vilhelm Ekelund som ska ingå i min serie Litterära Profiler. En bok jag ser fram emot. När du sedan i ditt brev skrev om Greger Larsson uppstod en märklig koppling.

Vilhelm Ekelund är ju en av vårt lands mest egenartade och unika författare. Själv har jag alltid undvikit honom. Jag har självfallet inte undvikit att läsa Ekelund. Tvärtom! Men att läsa om honom har jag aktat mig för – med några undantag, till exempel Per Erik Ljungs Drömmar som förplikta. Om Vilhelm Ekelund och hans läsare, en utmärkt bok och en bra introduktion. Runt Ekelunds person och skrifter har det samlats beundrare som vill akademisera honom, göra honom ”finare”.

Anpassling ingick inte ens i hans vokabulär. Han gick mot rådande vind.

För att aldrig fastna, aldrig bli en del av en ordnad befordringsgång eller sitta still på en papegojpinne i karriärstegen, hade Vilhelm Ekelund ett stående recept: att göra skandal. Genom att förneka, och inte så sällan förnedra, de falska vänner som ville hjälpa honom till en ”ställning” höll han sig fri.

Där går en av de avgörande skiljelinjerna även i samtidslitteraturen. Då som nu: det är sig likt. Svårigheten ligger i troheten mot – och respekten för – de egna idealen. Ingen, eller i alla fall ytterst få, ger sig i litteraturen eller skrivandet i våld med den uttalade föresatsen att bli fina eller ädla människor som ska hyllas av de gängse och etablerade institutionerna.

Frihet och uppbrott är snarare de bärande tankarna i de flestas första trevande försök och deras tidigaste lärospån. Sedan kommer korruptionen, lönekuverten och deras ”positionering”, som det numera heter. Alltför många väljer medvetet att bli uppvaktare av den goda smaken, och det kräver obetingat anpassning. Alltså anpassar de sig. Blir till den goda tonens pingviner, för att tala med Per Meurling.

Det är en av de uppgifter som vi inte har rätt att negligera: Att hålla liv i den starka traditionen som säger emot, de som vågar kalla en snusdosa för en snusdosa.  Som orubbligt ställer sig på tvären. Att lyfta fram de författare som sade emot. Alla de som vägrade visa god min och som aldrig backade och inte höll med.

Där en helt vanlig kväll, men den kommer att förändra Ekelunds liv i grunden. Luften är ljum och himlen stjärnklar. Vilhelm Ekelund har tillsammans med läroverksadjunkten Holmberg varit på restaurang ute i Styrsö i Göteborgs södra skärgård. Han är ännu en ung man. Han är blott tjugosju år. Det är den 28 juni 1907. De två vännerna lämnar restaurangen och Holmberg har sin hund med sig, en collie. I fontänen utanför restaurangen kastar de pinnar så att hunden kan apportera. De letar efter pinnar och trampar runt bland växterna. En herre går förbi och säger ifrån, att de genast ska sluta.

“Det ge vi fan!“, får han till svar.

Då tillkallar främlingen två personer från restaurangen. Vilhelm Ekelund får nog och går fram till mannen och klipper till honom, eller som det senare heter i protokollet: ”tilldelade honom med knuten hand ett slag å vänstra kinden strax vid örat”. Snart brottas de med varandra. Ekelund förs till arresten och får tillbringa natten där.

“Mitt argument blef som det blef“, skriver Vilhelm Ekelund senare i en förklarande tidningsartikel.

Och regnet fortsätter att ösa ner.

Alla artiklar av Crister Enander

Alla hittills publicerade brev i serien

The post Brev om samtiden: Flykten från meningslösheten first appeared on Opulens.