RETROSPEKTIV. ”Det var i sättet att arbeta med rumslighet som konstnären Pär Andersson på ett alldeles eget sätt skapade magi.” Det skriver Maria Johansson som sett en retrospektiv utställning på Konstakademien.  

Pär Andersson
Retrospektiv
Konstakademien, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 22 november

Pär Anderssons liv och konstnärliga gärning

Konstakademien visar en retrospektiv utställning som speglar Pär Anderssons (1926-2015) konstnärliga gärning. Han är något av en doldis trots att han under sin levnad hann med att utföra nästan 100 offentliga uppdrag.

Även om han är mest känd för sina arbeten i kyrkor var ”bara” 40 av hans 100 uppdrag i kyrkor.

I övrigt utförde han offentliga uppdrag i T-banan, på sjukhus, företag, skolor och i fastigheter.

Många som läser detta har nog hällt upp ett glas mjölk ur Arlas mjölkpaket mellan 1981-1982 utan att reflektera över att det bar Pär Anderssons design.

Han var även aktiv som utställande konstnär. Särskilt under senare delen av sin levnad då Pär Andersson flyttade från Stockholm till Lidgatu i Ångermanland. Där utvecklade han ett akvarellmåleri med det omgivande landskapet som motiv.

Karriärens början

Pär Andersson föddes i Skellefteå och kom till Stockholm som 17-åring för att studera till teckningslärare. Han kom från en bakgrund där det ansågs viktigt att skaffa sig ett levebröd. Så hans tankar gick inte omedelbart till konstnärsyrket utan till något närliggande med bättre försörjningsprognos.

Efter att ha vunnit en affischtävling lämnade han planerna på att bli teckningslärare för att i stället bli reklamtecknare. Inom kort övergavs även dessa planer och Pär Andersson hamnade till slut på Konstfacks avdelning för bild och form för att utveckla det fria måleriet. Han ägnade sig inledningsvis åt konkretism och studerade måleri i Paris under ett år för konstnären André Lhote.

1951 blev han antagen som elev på Konstakademien. På konsthögskolan knöt han starka band med sin professor Olle Nyman som vid samma tid introducerade monumentalverkstaden på Konsthögskolan.

Pär Andersson hittade hem

Man kan nog påstå att Pär Andersson hittade hem där. Han började arbeta med offentliga uppdrag redan under sin studietid och uppdragen fortsatte sedan att komma in kontinuerligt.

Under studietiden hann han gifta sig med konstnären Astrid ”Tesse” Theselius och få sina första tre barn, tvillingarna Olof Theselius och Erik Andersson följt av sonen Mats Theselius. Kort efter föddes Jonas Theselius och Johanna Andersson-Birkeland.

De två sistnämnda är likt sina föräldrar professionellt utövande bildkonstnärer och sonen Mats en välkänd möbeldesigner.

Mellan 1959 och 1972 var Pär verksam som lärare på Konstfack, avslutningsvis som huvudlärare i dekorativt måleri.

Pär Andersson gick från klarhet till klarhet

I utställningskatalogen visas ett fotografi, från Konstakademiens examensutställning 1954, med en varmt leende Pär som har humor i blicken. Utifrån sett tycks allt ha varit lätt för Pär Andersson.

Som konstnär går han från klarhet till klarhet till synes utan motstånd. Pär Andersson beskrivs som ödmjuk, generös och tolerant. Därtill beskrivs han också som jordnära. Han arbetade 9-17 och när ett uppdrag var klart tog han sig an nästa. Några stipendier sökte han aldrig. De stipendier Pär Andersson ändå tilldelades kom till honom utan ansökningar.

Men det måste ändå ha varit ett omtumlande äventyr för en arbetargrabb från Norrland att hantera allt detta.

Alla som känner till villkoren för konst som utsmyckande verksamhet vet att det inte är lätt att bli förmögen på sådana uppdrag och att samtidigt på kort tid få fem barn är en utmaning för vem som helst. Det är som att Pär Andersson föddes med magiska fingrar.

Naturen inspirerade

Vid hans ateljé på tomten till familjen hus i Ålsten fanns naturen och grönskan inpå knuten. Den blev hans stora inspirationskälla i arbetet med utsmyckningar. Ett exempel är t-banestationen Universitetet som stod klar 1974 där han förvandlade det underjordiska bergrummet till en skog som ingav betraktaren intryck av en genuin naturupplevelse. Att SL med mycket grumliga motiv valde att måla över den 1996 var nog Pär Anderssons största, och vad jag vet enda, motgång. Personligen upplever jag det som ett övergrepp mot både konstnären och konsten. Kort sagt, en skam för Konstsverige.

Pär Andersson vidgade rummet

Pär Andersson hade ett eget och speciellt sätt att ta ett grepp om rummet med sina utsmyckningar. Hans gestaltningar går över alla rumsliga och formella begränsningar. Ta till exempel utsmyckningen av Pilgrimskapellet 1977 där skogen breder ut sig över rummets hörn och ger betraktaren en upplevelse av att rummet är mycket större än det faktiskt är.

Andra exempel på hur han inverterade rumsliga begrepp är hans objektmålningar som ”Grönskande torso” 1971 där en studie av en kvinnokropp på en sockel bemålats med grönska. Eller ”Fåtölj i grönska” 1971, en egendesignad stol med referenser till arkitektur som bemålats med grönska.

De mellanrum som stolens design skapar får betraktaren att intuitivt vända på uppfattningen av det rumsliga. Stolen uppenbarar sig i mellanrummen och grönskan tycks vandra från stolen ut i rummet. Dessa verk är också exempel på hur han smälte samman sitt tidiga intresse för konkretism med sin kärlek till naturen.

Många anser att Pär Andersson framför allt revolutionerade kyrkomåleriet och ett av hans största konstnärliga verk är Immanuelskyrkan i Stockholm. Gestaltningen av rum och interiör spränger alla gränser där och samtidigt lyfter han kyrkorummets andliga dimension.

Det var i sättet att arbeta med rumslighet som konstnären Pär Andersson på ett alldeles eget sätt skapade magi.

Även när konsten trotsar rummets alla självklara gränser så sker det med ödmjukhet och i glädje. Man upplever inte att han med sin konst sätter sig över rummet utan i stället att han befriar det.

The post Pär Andersson befriade rummet med sin konst first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Maria Johansson skriver om en aktuell utställning, ”Vaska guld”, med verk av Heidi Edström. Det är konst som både triggar och berör.

Heidi Edström
Vaska guld
Konstkuben
Vallentuna kulturhus
Utställningen pågår t o m den 2 november

På Konstkuben i Vallentuna kulturhus visas en utställning av konstnären Heidi Edström. Hon kallar utställningen ”Vaska guld”. Titeln refererar till att något å ena sidan kan vaskas fram men å andra sidan vaskas ur. Guldet i titeln har en liknande dubbelbetydelse och kan stå för såväl metallen som urin.

Heidi Edström är mångfasetterad

Som konstnär är Heidi Edström mångfasetterad. Hennes uttryck manifesteras som ett flöde av form, färg, text, ljud och performance. Hon drar sig varken för att svetsa, gjuta eller skriva poesi. Hon följer sin process, dit den tar henne, dit går hon.

Gränsen mellan den egna kroppen och världen utanför är flytande.

Heidi Edström är en ung konstnär. I sin avslutningsutställning ”a circled ⦁, squared” på Konstfack 2024, mätte hon sin egen urin i 115 dagar. Som en besvärjelse eller kanske frågade hon: Jag förstår att jag inte är ond men jag kan väl inte heller vara god?

Performancekonst

Även om hon nyligen avslutat sina högskolestudier var hon redan innan dess en etablerad performancekonstnär. Hon växte upp med lajv och datorspel, är utbildad i webbdesign och funderade ett tag på att bli regissör. Heidi Edström tycks ha inkorporerat alla dessa sidor i sitt konstnärskap.

Kollektivism och nätverkande

Det är ett konstnärskap som löper parallellt med en kollektivism där hon är en del av en rad grupper som arrangerar och deltar i festivaler, framträdanden, konserter och utställningar. Heidi Edström tycks med andra ord vara ett flitigt bi.

Ständigt sysselsatt och nätverkande utmanar hon filosofen Pascals formulering ”Alla mänsklighetens problem härrör från människans oförmåga att sitta tyst i ett rum ensam.”

Heidi Edströms pendelrörelse mellan abstrakt och mänskligt

Hon kallade sig i spelvärlden för Ingenting. Hon har även ett Instagramkonto som hon kallar ingentinget.

Edström beskriver ingentinget som en nollpunkt mer än ingenting alls. Kanske ett status quo. En plats hon återkommer till och kanske till och med vilar i innan hon på nytt tar plats.

Det är något med hennes verk som berör och samtidigt triggar. Som ett eksem man inte får klia på men ändå gör det. Särskilt tydligt framgår det i Heidi Edströms performance som är kreativa, nakna och en aning skrämmande. När hon med hjälp av tänderna väver en guldtråd mellan rummet, betraktaren och sig själv upplever man sig växelvis inkluderad och utsatt. Som att hon vill få mig att reflektera över mina egna gränser. I processen skiftar hennes kropp mellan att vara en människa och ett fysiskt objekt.

På samma sätt pendlar hennes skulpturer mellan abstraktion och att vara mänskliga. Heidi Edström intresserar sig för relationen mellan den skapade formen och hennes kropp. Om dessa objekt går att hålla i handen, famnen eller omvänt, placera sin egen kropp i eller på.

The post Heidi Edström gör konst som både triggar och berör first appeared on Opulens.

TUNBJÖRKS FOTKONST. Fotografen Lars Tunbjörk skildrade nedmonteringen av folkhemmet. Maria Johansson har sett en utställning med bilder som ”bubblar av berättelser”.

”Landet utom sig”
Lars Tunbjörk
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Visas t o m den 18 januari.

Lars Tunbjörks (1956-2015) fotoprojekt Landet utom sig på Galleri 3/Kulturhuset Stadsteatern visar bilder från svenskt 90-tal. I utställningen visas också några tidigare opublicerade bilder och ett arkivmaterial med kontaktkartor, vykortsamling, brev och kamerautrustning. Arkivmaterialet förstärker de etnografiska kvaliteterna i Tunbjörks arbete.

Tunbjörks bakgrund som fotograf

Tunbjörk gick i tonåren en fotokurs, gjorde sedan prao på ortens tidning och fick därefter fast jobb. Han fick göra sin värnplikt på tidskriften Värnpliktsnytt eftersom det ansågs att han hade ett viktigare uppdrag i att med kameran skildra ett stundande kungabesök än att utbildas till soldat. Något hans chef på Borås tidning ska ha förklarat för värnpliktsverket. Men Tunbjörk sa upp sitt fasta jobb för att gå med i en kooperativ frilansgrupp i Stockholm. I dag lämnar ingen ett fast jobb. Det är andra tider. De tider som Tunbjörk såg komma.

Tunbjörk såg folhemmet monteras ner

Antagligen hade han inga planer på att bli konstnär. Det bara blev så. När hans bilder visades på allt fler plattformar uppmärksammades de så småningom även av konstmuseer och gallerier både i Sverige och internationellt.

Den första ”Landet utom sig”-boken kom 1993. Det var under arbetet med den som Tunbjörk insåg att Sverige höll på att montera ner folkhemmet.

Med sin mellanformatskamera laddad med färgfilm och sin hemmabyggda blixt fotograferade han vanliga människors liv. Tunbjörk har berättat att han blev argare och argare för varje bild. Så skrev han in sig i fotohistorien.

Inga statistiska undersökningar i världen kan berätta lika mycket om 90-talets Sverige som Tunbjörks fotografier. Det är komplicerat att se tillbaka på 90-talet. Det är en svårdefinierad tid. Kanske vill man inte påminnas hur man spolade ut folkhemmet med badvattnet och öppnade sina hjärtan för Reinfeldts marknadsekonomi.

Fångade slumpartade skeenden

Att han i början kände oro för att fotografierna på ett cyniskt vis skulle avfärdas som menlös kitsch är förståeligt. Speciellt då hans bilder är så fria från den ironi som präglade 90-talet. Han rörde sig på djupt vatten. Det fanns säkert de som nedlåtande avfärdade hans skildringar av slumpartade skeenden på shoppinggallerior, parkeringar och campingplatser. För är det verkligen konst?

Tunbjörks inspirationskällor

Troligen hade han sett både ”Amerikanska bilder” av Jacob Holdt, och ”Barnen från Jordbro” av Rainer Hartleb. Han sägs ha inspirerats av Edward Hopper och Piet Mondrian. Han hade öga för motiv och komposition. Fotografiernas klara färgskala och röda inramningar kan vara referenser till Mondrian. Men framför allt vecklar berättelserna ut sig som en osalig ande över bilderna. Oavsett hur många gånger man ser dem så bubblar de av berättelser. Någonstans i den mixen uppstår ett subtilt konstnärligt språk.

De röda ramarna som omger det stora flertalet färgfotografier valde Tunbjörk själv. Men de blå, gula och mörkt vinröda väggarna står utställningens curator Maria Pantomella för. Den tunga vinröda väggfärgen hade nog kunnat bytas ut till helt vanligt stockholmsvitt. Även om det finns en poäng i att de stora utställningsrummen numera ofta gestaltar den vita kuben med färg.

Tunbjörks internationella genomslag

Lars Tunbjörk har också gjort ett betydande intryck internationellt. Filmfotografen i den nu populära amerikanska thrillerserien ”Severance”, Jessica Lee Gagné, berättar i en intervju för amerikanska Panavision att hon använde Tunbjörks fotobok ”Office” som inspiration för seriens visuella utformning.

En viktig fotograf och konstnär

Tunbjörk lär ha sagt att vägen till en bra bild går via att släppa alla tankar, improvisera, gå på intuition. Kanske var det hans förmåga att göra det, i kombination med förmågan att göra konst av det politiska, som gjorde honom till en så viktig fotograf och konstnär.

The post Tunbjörks bilder bubblar av berättelser first appeared on Opulens.

DICK BENGTSSON. Den pågående Dick Bengtsson-utställningen i Stockholm har Anne Edelstam skrivit om här i Opulens. Här följer Maria Johanssons tankar kring konstnären och hans egensinniga och gåtfulla bildvärld.

I slutet på 80-talet gästade Dick Bengtsson Konsthögskolan som lärare och han gjorde då ett besök i min ateljé. Det kan i dag låta exotiskt men då tänkte man inte så. Även om vi som var elever på skolan inte kunnat undgå hans separatutställning på Moderna museet. Man kände till hans användning av hakkorsen. Man förstod att han på något sätt var betydelsefull.

Lång, gänglig och lite luggsliten stod han där med överkroppen lutad mot väggen och blickade ut över mina pågående arbeten. Tyst och fundersam. Dick Bengtssons hand trevade runt hans haka. Han var inte tyst på ett uppfordrande eller arrogant vis. Mer inväntande. Detta var just efter branden i hans ateljé i Hälsingland. Flertalet målningar brann upp, många odokumenterade. Det talades om alkoholproblem. Det talades om psykisk ohälsa.

Han gav ett skört intryck, men var inte besvärande skör. Han hade närvaro. Han berättade för övrigt att han strök sina målningar med strykjärn för att få fram rätt yta. Och att han slipade bort färg med slipmaskin när han tyckte färglagren blev för tjocka.

Dick Bengtsson var före sin tid

Nu visas hans konst på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Och det är möjligt att det inte finns så många fler målningar än de som här visas? I vilket fall som helst tycks hans verk ha ett begränsat antal ägare. Förutom stat, landsting och kommun ägs flertalet verk av Ståhls och Billgrens Collection.

Man skulle numera kunna kalla Dick Bengtsson för ett slags husgud för många i den svenska samtidskonsten.

Länge försörjde han sig genom att arbeta på posten i Stockholm. Senare flyttade han till en gård i Hälsingland och blev konstnär på heltid.

Jag minns en föreläsning där det framhölls att det var dumdristigt av Dick att sluta arbetet på posten och att han skulle ha mått bättre om han fortsatt med att arbeta och målat på ledig tid, eftersom han var för psykiskt skör för att klara av det fria konstnärslivet. Som jag minns det uppfattade jag föreläsarens analys som överlägsen och arrogant. Jag tror att det snarare var en klassfråga. Precis som för Mike Kelley och många konstnärer med arbetarklassbakgrund, som snarare har uttrycksbehovet än karriären som morot, blev relationen till konstetablissemanget och framgången problematisk.

Sven-Harrys konstmuseum har valt att kalla utställningen ”Det vi inte vill se”. Man refererar till samhällspolitiska skeenden, och ser Dick Bengtssons konst som en uppmaning att aldrig blunda för mindre angenäma tendenser. Men är det rätt att göra Dick Bengtssons konst till ett politiskt slagträ idag?

Under hans levnad hade konstetablissemanget svårt för att ”fatta” hans konst. Den passade inte in i 1970-talets politiskt agiterande konst och postmodernismen hade då ännu inte slagit igenom. Blickar man tillbaka kan man göra tolkningen att Dick Bengtsson föregick en svensk postmodernism. En postmodernism som föredrog hybriden snarare än det som var äkta. Som gav oss möjlighet att blanda mytologier, historia, begrepp och olika stilar utan krav på ideologi (se Daniel Bell ”The End of Ideology”).

Dick Bengtsson och symbolerna

Enligt samtida konstnärskollegor var Dick Bengtsson en person som reflekterade över konsten såväl som politik och samhälle. Han beskrevs som en politisk pessimist. Möjligen dystopisk. För Dick Bengtsson tycks individens relation till samhället, individens (brist på) möjligheter att påverka, ha stått mer i fokus än politisk teori och ideologi.

Det sägs att han såg naturen som något banalt. I Dick Bengtssons bildvärld blev naturen framställd som en företeelse vilken kunde ställas mot en annan företeelse, till exempel ett hakkors, en sko eller en spade. På så sätt gav han båda dessa företeelser en ny betydelse. Vad som egentligen är sant ställs på ända. När betraktaren ges möjlighet att skapa en helt ny relation till något, öppnas oanade möjligheter.

Ofta använde Dick Bengtsson hakkorset som ”den andra verkligheten”, han ställde en till synes vardaglig scen i relation till ett hakkors. Det sägs att han inte talade så mycket om varför. Men egentligen har han kommenterat det vid flera tillfällen. Han sa bland annat ”Jag spelar ut tecken mot en målad verklighet och då uppstår ett möte som i sig skapar en betydelse. Det är betraktaren själv som skapar den betydelsen.” Och ”Landskapet är ett tecken. Hakkorset är ett annat tecken. Mot varandra bildar de verkligheten.”

Vad mer behövs egentligen sägas?

Naturligtvis måste vår relation till hakkorset i dag vara en annan än då. Dick Bengtsson växte upp i efterkrigstiden. Det hakkorset då representerade var över när han var nio år. I dag kopplar vi inte hakkorset enbart till nazism, judehat och rastänkande. Utan även till fascism som utövar förtryck mot den enskilde individen. Och vi är medvetna om att det inte är över utan i högsta grad pågår i olika former, med olika ansikten och på olika platser i världen.

”Möbelrälsen”

1986 visade Dick Bengtsson ett konstverk som han arbetat med i 20 år och som kom att förändra min egen syn på konst för alltid. Verket ”Möbelrälsen” bestod av ett 40-tal Dick Bengtssonskt laserade möbler uppställda på en 10 meter lång järnvägsräls. Verket har beskrivits som en kritik mot flyttlasspolitiken. Genom statliga bidrag stimulerades en folkomflyttning från landsbygden och mindre tätorter till främst storstadsområdena. Detta pågick under 1960- och 70-talet. I verket gör Dick Bengtsson det privata politiskt, hans samhällskritik tycks så gott som alltid ha individen som utgångspunkt.

På den tiden lade jag inga politiska aspekter i verket. Det tycktes mig samtidigt obevekligt och fullt av möjligheter och fungerade som uppmaning om att förhålla sig öppen snarare än att definiera något bestämt. I dag kan jag se ett politiskt motstånd i verket. I kombination med det ljus i mörkret som Dick Bengtsson, trots sin dystopiska blick, magiskt nog ändå i slutänden lämnar mig med.

”Man blir aldrig klar med Dick Bengtsson”

Hans målningar av idylliska och alldagliga hus i kombination med tecken som spadar och hakkors lämnar mig fortfarande, efter alla år, med frågan: hur kan detta att måla ett rätt ointressant hus resultera i något som är så intressant? Det är lätt att instämma med Ann-Sofi Noring när hon i introduktionsfilmen till utställningen säger ”man blir aldrig klar med Dick Bengtsson”.

The post Den gåtfulle Dick Bengtsson fascinerar fortfarande first appeared on Opulens.

MIKE KELLEY. ”Det är just i den oförklarliga dubbelheten Mike Kelleys storhet står att finna.” Det skriver Maria Johansson som har sett Moderna museets aktuella Kelley-utställning i Stockholm.

Mike Kelley: Ghost and spirit
Moderna museet, Stockholm
Utställningen pågår till och med den 12 oktober 2025

På 90-talet var Mike Kelley (1954-2012) konstnären alla talade om. Han var också aktiv i musikbranschen med sitt band Destroy All Monsters och ibland i bandet Sonic Youth. Vars kända album ”Dirty” har ett konstverk av Kelley på omslaget. Han har utöver det skrivit betydelsefulla essäer.

Hans uttryck är direkt, trots att verken utvecklats ur processade resonemang i manus- och essäform.

Utställningen är en del av Moderna museets pågående fokus på motkulturella uttryck i USA, från sent 1900-tal till i dag. Museet gav den italienska designstudion Formafantasma uppdraget att gestalta utställningen.

De har valt metallskärmar som utställningsarkitektur eftersom de ville ha en kontrast till Kelleys mjuka material. Det blev kanske inte riktigt helt lyckat. Därtill är en del av utställningens utrymmen lite krångligt planerade. Annars är utställningen välproducerad.

Kelleys konst kom att bli en viktig kanal på 1990-talet. Hans svarta humor och svidande samtidskritik var befriande.

Mike Kelleys bakgrund

Uppvuxen i en arbetarklassförort till Detroit personifierade han den tidens västerländska identitet som var splittrad i sin relation till i stort sett allt. Kelley var splittrad inför sig själv, sitt land, sin framtid och till den välpolerade ytan och det uppenbara. Han såg världen som ett nät av mediala lögner.

Mike Kelley var uppväxt i en strikt katolsk miljö, något som kan ha legat till grund för att han i sin konst ofta diskuterade sociala tabun och stereotyper.

Efter att ha studerat abstrakt måleri på konstskola valde han som 22-åring att fortsätta sina studier på den tvärvetenskapliga skolan CalArts i Kalifornien. Där gick samtidigt Tony Oursler. Laurie Anderson (tidigare visad i samma utställningsserie) var hans lärare. Han blev känd för sina performance där han blandade tvärvetenskap med ljud, språkliga och konstnärliga inslag.

Filtar och gosedjur

I utställningen visas ett av hans mest kända verk ”More Love Hours Than Can Ever Be Repaid and The Wages of Sin” från 1987. Ett verk som tycks så långt från den abstrakta målarkonsten som man kan komma. Verket består av mängder av filtar och gosedjur. De flesta hemgjorda av någon familjemedlem eller släkting som lagt tid och energi på att tillverka dem. För att visa sin tillgivenhet. Men mängden av dem blir liksom lite för mycket. Man värjer sig. Verket får betraktaren att ställa frågor om vad sann empati är. Man nås också av en glimt av barnets utsatthet.

Samtidigt går verket att på avstånd förväxla med en abstrakt målning. Det är just i den oförklarliga dubbelheten Mike Kelleys storhet står att finna.

Hur ska skräpiga hemtillverkade leksaker någonsin kunna jämföras med en upphöjd akademisk tradition? Vilka krafter omfattar konsten? Vad gör konsten med oss? Med sina frågor satte Kelley tonen för sin samtid.

Kelley utforskade minnet

I ett projekt om staden Kandor som pågick från 1999 fram till hans död 2012 utforskar Kelley minnet. Kandor är huvudstaden på planeten Krypton varifrån barnet Kal-El skickades till jorden. Väl på jorden blev Kal-El brottsbekämparen Stålmannen. Kal-Els minnen från Kandor är flyktiga och ofullständiga men han slutar inte med att återvända till dem.

I en video från projektet läser Stålmannen högt ur Sylvia Plaths bok ”Glaskupan” framför den av en superskurk komprimerade staden Kandor.

Stålmannen vakar över staden. Inkapslad i en kupa av glas verkar den vara bortom tid och rum. Hur fungerar minnet, vad är sant och vad är projektion? Vad minns jag inte?

Kelley såg likheter mellan glaskupan, den krympta staden och hur internet tenderar att alienera oss socialt. Och i förlängningen Sylvia Plaths glaskupa som symbol för mentalt fängelse.

Som betraktare får man tillfälle att associera till andra bubblor, exempelvis sociala medier. Vi har alla vår egen Truman show, som vi både hatar och älskar. Med alla självupptagna, populärkulturella och politiska klichéer det innebär. Varför ha en egen åsikt om det räcker att sätta ett kryss i rätt box?

Hade Kelley barndomstrauman?

Eftersom Kelley så ofta arbetade med material kopplade till barndom antogs automatiskt att han hade barndomstrauman. Något han själv aldrig tillstod men i stället sa Kelley att han fann tolkningen intressant. Att hans konst tolkades på det sättet inspirerade honom till att arbeta med minnet som begrepp.

I verket ”Sublevel” från 1998 tillverkade han en modell av källaren till konstskolan CalArts. Alla de rum han inte hade minne av kläddes i rosaskimrande kristall. Det anspelar på den på 90-talet populära idén om ”repressed memory syndrom”. Om verket har Mike Kelley kryptiskt sagt att ”oavsett vad som hände där så är allt rosa inuti”. Han lekte med likvärdigheten mellan konst och sanna minnen. Vad fyller vi våra minnesluckor med? Vad påverkas minnet av?

Vad kan Kelley säga oss i dag?

Han lär ha sagt ”I became an artist so I could be a failure”. Personligen finner jag hans vägran att bli domesticerad sympatisk. Och jag tror att förklaringen till varför han fick det riktigt svårt med kändisskapet finns precis där. Han valde att vara konfrontativ och obekväm. Ändå var han också subtil. Hans material hämtades ofta ur kvinnligt hantverk. Som ett vittnesbörd om det oansenliga och det sentimentala. Och framför allt sådant som ansågs sakna konstnärligt värde eftersom det ofta tillkommit ur en längtan efter att visa kärlek och omsorg.

Mike Kelley respekterade sitt material även när han använde det till något annat än det var ämnat för. Med öppna kort spelade han med det hyckleri dessa material också kan representera och hur fula de kan vara. Antagligen avskydde han idealiserande historier om änglalika barn. Och på sitt subtila vis visade han i stället hur kaotisk barndomen kan upplevas, även utan verkliga trauman.

Det har i svensk press ifrågasatts huruvida Mike Kelley har något att säga oss i dag. Vissa kritiker menar att tiden sprungit förbi honom. Och det är möjligt att han inte lever upp till alla av den gängse samtidens kulturella ideal. För egen del upplever jag att hans verk engagerar mig lika mycket nu som när det begav sig. Just för att han har fler frågor än svar. Det enda jag slås av som ”gammalt” är videotekniken i hans tidiga videofilmade performance.

Modernas museets Fredrik Liew svarar så här på frågan om varför Mike Kelley är intressant idag: ”Hans förmåga att kanalisera det undermedvetnas relation till (västerländska) samhällets sammanbrott med psykologiska dimensioner och emotionell sårbarhet. Han är en representant för konstnärsrollens möjligheter som agitator, satiriker, formalist, historiker, författare, komiker o.s.v.”

Moderna museets Hendrik Folkerts svar på samma fråga är ”Han gör det obekväma synligt. Kelleys verk skapar obehag, just för att de visar det som samhället helst vill dölja – det fula, det trasiga, det utstötta. Det är konst som vägrar förenkling. Och det behövs nu mer än någonsin”.

Kelley är transparent

Att det till synes oskuldsfulla kan bära mörka eller åtminstone dolda undertoner var något Kelley öppet arbetade med. Han är autentisk och transparent, det finns inget uppenbart manipulativt eller beräknande i hans konst.

Ytterligare intressant med Mike Kelley är att även om han spelade med ljus och mörker, frossade i egna, samhällets och historieskrivningens misslyckanden, så låter han det vara osagt vilken sida som vinner eller är starkast. En insikt som väl borde resonera med vår samtid?

The post Stark utställning med Mike Kelley på Moderna first appeared on Opulens.

VÄNSTERHÄNTHET. Maria Johansson reflekterar över möjliga samband mellan vänsterhänthet och kreativitet. Stämmer det att alla stora konstnärer är vänsterhänta?

Något fler män än kvinnor är vänsterhänta, tillsammans utgör vi drygt 10 procent av befolkningen i Sverige. Det är ungefär detsamma världen över. Men i Japan är endast 4,7 procent vänsterhänta och i Kina så få som 3,5 procent. Nederländerna toppar med 13,5 procent. Bland aporna är fördelningen 50/50.

Av någon anledning är större delen av kängurur vänsterhänta/fotade, enligt forskningsrön i tidskriften Current Biology. Vilda kängurur i Australien och Tasmanien ”visade en naturlig preferens för sin vänsterhand.”

Stämmer det att alla stora konstnärer är vänsterhänta?

Men stämmer det som jag hört så länge jag kan minnas, nämligen att alla stora konstnärer är vänsterhänta?

Den högra hjärnhalvan arbetar med rumsuppfattning, intuition och melodier. Höger hjärnhalva är hos vänsterhänta större än genomsnittet och oftast den halva som styr.

Vänsterhänta påstås också ofta ha större hjärnbark som underlättar informationsflödet. En snabbare uppkoppling, på dataspråk.

Forskarna Rakhmanov och Dane har kommit fram till att vänsterhänta har ett bättre minne och en större förmåga att minnas rumslighet.

Enligt amerikansk forskning (Illinois Research Consortium) kan vänsterhänta se fler möjliga lösningar på ett problem.

Dessa forskare i USA menar också att höger- och vänsterhänta har olika sätt att ta sig an problem. Högerhänta bryter ner problemet en bit i taget medan vänsterhänta väljer att söka efter en helhetslösning.

Såväl öppenhet som att vara tävlingsinriktad och konfrontativ följer med att vara vänsterhänt. Vänsterhänta påstås också vara mer benägna att ta risker och tänka innovativt. Alla dessa egenskaper bör väl vara bra att besitta i konstnärliga yrken?

Fördomar om vänsterhänthet

Förr trodde man att vänsterhänta stod i förbund med djävulen, som också ansågs vara vänsterhänt. Att vakna på fel sida är att vakna på vänster sida. Att göra nåt med vänsterhanden är att göra något slarvigt. Vänstra, vänsterprassel, vänsterknäck, nästan allt dåligt tycks förknippat med vänster.

Det latinska ordet för vänster är olycksbådande, det betyder också otur, ond och misstänksam. Det engelska ordet ”left” kommer från engelskans svag och nedbruten, medan ordet ”right” är rätt. Sinistrofobi är rädslan för vänsterhänthet eller saker på vänster sida. Att vara någons högra hand är bara positivt. Man blir förvånad över hur polariserad uppfattningen är.

Två slags vänsterhänthet

Det finns två olika sorters vänsterhänta, naturligt vänsterhänta, ett anlag som ofta ärvs (25 procent), och patologiskt vänsterhänta. Den senare varianten är enligt forskningen en tidig hjärnskada som uppkommit av för mycket testosteron i livmodern och kan leda till inlärningssvårigheter.

Eftersom vänsterhänta gärna vill spegelvända saker och ting ser de saker annorlunda. Då skulle den äldre diaboliska uppfattningen av vänsterhänta kunna ha sitt ursprung i att tänka annorlunda. Som konstnär är det ju bra att vara originell, så att tänka annorlunda kan också vara en fördel för konstnärer.

Ju mer jag läser desto mer övertygad blir jag om att det ligger något i den gamla uppfattningen om att de mest framstående konstnärerna är vänsterhänta. Om hjärnan har ett större fokus på intuition, alternativa lösningar, rumslighet och melodier borde den ju ha goda förutsättningar att utveckla dessa områden.

Min vänsterhänthet

Men vänta, stämmer verkligen detta? Det är oftast min spontana reaktion när jag ställs inför något. Har alltid varit lite motvalls. Så till den grad att jag började undra om det är något fel på mig. Så jag kontaktade psykolog och bad om att få testa mig för någon bokstavskombination. En lätt adhd-diagnos skulle vara en helt acceptabel förklaring. Men adhd har jag inte, inte ens en klinisk depression kunde diagnostiseras. Däremot menade de att jag lider av sorg.

Då jag tror på epigenetik tänker jag mig att det delvis är nedärvt, både min mormorsmor och mormor tampades med traumatiska förluster som påverkade deras personligheter och beteenden. En del av svaret kan jag kanske hitta där. Men efter att ha läst om vänsterhänta började jag i stället fundera över om inte det kan vara min vänsterhänthet som är orsaken.

Som barn minns jag svårigheter förknippade med att vara vänsterhänt. Jag hade till exempel svårt att lära mig klockan. För mig hade det varit lättare om klockan gick motsols, antagligen för att min hjärna ville vända på det självklara i att allt rör sig medsols.

Så hur vänsterhänta läser av och interagerar skiljer sig från högerhänta.

I skolan var sidan på min vänstra hand alltid gråsvart av blyerts eftersom jag drog handen efter i mina anteckningar, och jag skämdes över att mina skrivböcker blev kladdiga.

Men jag minns också positiva upplevelser. Jag blev i 10-årsåldern glatt överraskad när jag upptäckte att jag kunde skriva spegelvänt.

Jag har numera förstått varför jag gärna vill ställa mig på vänster sida i till exempel rulltrappan. Det är för att jag vill stödja mig på min starka hand som är vänster. Och att jag då blir ett problem i det naturliga flödet där man för att underlätta för förbipasserande unisont ska stå på höger sida.

Så mot min vilja ställer jag mig numera på höger sida. Ett visst mått av konformism krävs. Vänsterhänta är inte bara vänsterhänta, de har också en vänster sida, öra och öga. Så hur vänsterhänta läser av och interagerar skiljer sig från högerhänta.

Fördelar för högerhänta

Fördelarna med att vara högerhänt är framför allt språket. Språket kräver finmotorik och styr förmågan att formulera sig, allt detta finns i vänster hjärnhalva som dominerar hos högerhänta. Språket har angivits som en möjlig förklaring till att högerhänthet dominerar. Att vänsterhänta har något kortare livslängd kan delvis förklaras med att de oftare råkar ut för olycksfall. Allt i vardagen är ju anpassat till högerhänta.

Framstående vänsterhänta begåvningar

Det finns en lång lista över vänsterhänta storheter; Michelangelo, Leonardo da Vinci, Beethoven, van Gogh, Picasso, M C Escher, Albert Einstein, Churchill, Chaplin, Marilyn Monroe, Jimi Hendrix, Bob Dylan, Paul McCartney är exempel på vänsterhänta.

Så även Bill Gates och tennisspelarna John McEnroe och Jimmy Connors.

Självklart finns det storheter som inte är vänsterhänta, eller högerhänta med stark intuition, men den generella uppfattningen inom forskningen är att andelen vänsterhänta bland konstnärer är större än de 10 procent som utgör den totala andelen vänsterhänta i befolkningen.

Även författaren Lewis Carroll var vänsterhänt. Det sägs att det var hans vänsterhänthet som inspirerade honom till ”Alice i spegellandet” där allting är upp och nervänt, bakvänt eller spegelvänt. Det skulle vara intressant att få veta om höger- och vänsterhänta upplever den boken på olika vis.

Bland Amerikas presidenter finns det många vänsterhänta. Harry S Truman, Barack Obama, Ronald Reagan, Bill Clinton och George Bush exempelvis.

Av fjorton presidenter (sedan 1929) har sju varit vänsterhänta, berättar Simon Kyaga, överläkare i psykiatri på Karolinska universitetssjukhuset. Det är en tydlig överrepresentation.

Kyaga berättar också att Donald Trump öppet har hånat Barack Obama för hans vänsterhänthet. Men en del forskare menar att det finns belägg för att antalet vänsterhänta ökar generellt. Så kanske är hela världen långsiktigt på väg att bli mer kreativ och konstnärlig?

The post Finns det samband mellan vänsterhänthet och kreativitet? first appeared on Opulens.

BILDPROJEKT. Vi fortsätter i dag med Maria Johanssons aktuella bildprojekt. Det bär titeln ”Hemsöka”.

Tidigare publiceringar hittas här.

Konstnären och konstskribenten Maria Johansson bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1983-88. ”I huvudet på Maria Johansson” har tidigare varit ett återkommande inslag i Opulens. I det bildprojektet har hon undersökt relationen mellan bild och titel. Nu har hon inlett ett nytt projekt med titeln ”Hemsöka”. Där är förutsättningarna något annorlunda.

”Hemsöka är en sorts dagboksbilder där vardagliga tillfälligheter har tagit sig in i den skapande processen. Bilderna kommer till i ett intuitivt flöde där ena bilden leder till nästa. Att söka efter ett hem eller att hemsöka någon, när betydelserna omväxlas börjar en annan berättelse.” Så beskriver Maria Johansson sitt konstprojekt som har en konkret utgångspunkt i ett dockskåp.

Vid det här laget kan Opulens läsare följa hur bilderna i sviten ”Hemsöka” korresponderar med varandra på olika och kanske oväntade vis.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

The post Maria Johansson ‒ ”Hemsöka” first appeared on Opulens.

BILDPROJEKT. Vi fortsätter i dag med Maria Johanssons aktuella bildprojekt. Det bär titeln ”Hemsöka”.

Tidigare publiceringar hittas här.

Konstnären och konstskribenten Maria Johansson bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1983-88. ”I huvudet på Maria Johansson” har tidigare varit ett återkommande inslag i Opulens. I det bildprojektet har hon undersökt relationen mellan bild och titel. Nu har hon inlett ett nytt projekt med titeln ”Hemsöka”. Där är förutsättningarna något annorlunda.

”Hemsöka är en sorts dagboksbilder där vardagliga tillfälligheter har tagit sig in i den skapande processen. Bilderna kommer till i ett intuitivt flöde där ena bilden leder till nästa. Att söka efter ett hem eller att hemsöka någon, när betydelserna omväxlas börjar en annan berättelse.” Så beskriver Maria Johansson sitt konstprojekt som har en konkret utgångspunkt i ett dockskåp.

Vid det här laget kan Opulens läsare följa hur bilderna i sviten ”Hemsöka” korresponderar med varandra på olika och kanske oväntade vis.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

The post Maria Johansson ‒ ”Hemsöka” first appeared on Opulens.

BILDPROJEKT. Vi fortsätter i dag med Maria Johanssons aktuella bildprojekt. Det bär titeln ”Hemsöka”.

Tidigare publiceringar hittas här.

Konstnären och konstskribenten Maria Johansson bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1983-88. ”I huvudet på Maria Johansson” har tidigare varit ett återkommande inslag i Opulens. I det bildprojektet har hon undersökt relationen mellan bild och titel. Nu har hon inlett ett nytt projekt med titeln ”Hemsöka”. Där är förutsättningarna något annorlunda.

”Hemsöka är en sorts dagboksbilder där vardagliga tillfälligheter har tagit sig in i den skapande processen. Bilderna kommer till i ett intuitivt flöde där ena bilden leder till nästa. Att söka efter ett hem eller att hemsöka någon, när betydelserna omväxlas börjar en annan berättelse.” Så beskriver Maria Johansson sitt konstprojekt som har en konkret utgångspunkt i ett dockskåp.

Vid det här laget kan Opulens läsare följa hur bilderna i sviten ”Hemsöka” korresponderar med varandra på olika och kanske oväntade vis.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

The post Maria Johansson ‒ ”Hemsöka” first appeared on Opulens.

BILDPROJEKT. Vi fortsätter denna vecka med Maria Johanssons aktuella bildprojekt. Det bär titeln ”Hemsöka”.

Tidigare publiceringar hittas här.

Konstnären och konstskribenten Maria Johansson bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1983-88. ”I huvudet på Maria Johansson” har tidigare varit ett återkommande inslag i Opulens. I det bildprojektet har hon undersökt relationen mellan bild och titel. Nu har hon inlett ett nytt projekt med titeln ”Hemsöka”. Där är förutsättningarna något annorlunda.

”Hemsöka är en sorts dagboksbilder där vardagliga tillfälligheter har tagit sig in i den skapande processen. Bilderna kommer till i ett intuitivt flöde där ena bilden leder till nästa. Att söka efter ett hem eller att hemsöka någon, när betydelserna omväxlas börjar en annan berättelse.” Så beskriver Maria Johansson sitt konstprojekt som har en konkret utgångspunkt i ett dockskåp.

Vid det här laget kan Opulens läsare följa hur bilderna i sviten ”Hemsöka” korresponderar med varandra på olika och kanske oväntade vis.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

The post Maria Johansson ‒ ”Hemsöka” first appeared on Opulens.

BILDPROJEKT. Vi fortsätter denna vecka med Maria Johanssons aktuella bildprojekt. Det bär titeln ”Hemsöka”.

Tidigare publiceringar hittas här.

Konstnären och konstskribenten Maria Johansson bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1983-88. ”I huvudet på Maria Johansson” har tidigare varit ett återkommande inslag i Opulens. I det bildprojektet har hon undersökt relationen mellan bild och titel. Nu har hon inlett ett nytt projekt med titeln ”Hemsöka”. Där är förutsättningarna något annorlunda.

”Hemsöka är en sorts dagboksbilder där vardagliga tillfälligheter har tagit sig in i den skapande processen. Bilderna kommer till i ett intuitivt flöde där ena bilden leder till nästa. Att söka efter ett hem eller att hemsöka någon, när betydelserna omväxlas börjar en annan berättelse.” Så beskriver Maria Johansson sitt konstprojekt som har en konkret utgångspunkt i ett dockskåp.

Vid det här laget kan Opulens läsare följa hur bilderna i sviten ”Hemsöka” korresponderar med varandra på olika och kanske oväntade vis.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

The post Maria Johansson ‒ ”Hemsöka” first appeared on Opulens.

BILDPROJEKT. Vi fortsätter denna vecka med Maria Johanssons aktuella bildprojekt. Det bär titeln ”Hemsöka”.

Tidigare publiceringar hittas här.

Konstnären och konstskribenten Maria Johansson bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1983-88. ”I huvudet på Maria Johansson” har tidigare varit ett återkommande inslag i Opulens. I det bildprojektet har hon undersökt relationen mellan bild och titel. Nu har hon inlett ett nytt projekt med titeln ”Hemsöka”. Där är förutsättningarna något annorlunda.

”Hemsöka är en sorts dagboksbilder där vardagliga tillfälligheter har tagit sig in i den skapande processen. Bilderna kommer till i ett intuitivt flöde där ena bilden leder till nästa. Att söka efter ett hem eller att hemsöka någon, när betydelserna omväxlas börjar en annan berättelse.” Så beskriver Maria Johansson sitt konstprojekt som har en konkret utgångspunkt i ett dockskåp.

Framöver kommer Opulens läsare gradvis att kunna följa hur bilderna i sviten ”Hemsöka” korresponderar med varandra på olika och kanske oväntade vis.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

The post Maria Johansson ‒ ”Hemsöka” first appeared on Opulens.