FILM. Ingela Brovik rapporterar från Buff, Barn- och ungdomsfilmfestivalen (7-13 mars) som i år firar 43 år som en av Sveriges största filmfestivaler i sitt slag.

Filmfestivalen för barn och unga i Malmö kunde i år visa 119 filmer från 46 olika länder i en mängd olika kategorier. Genomgående har det varit fråga om utmärkta filmer, som tar upp teman som utsatthet och medmänsklighet.

Årets tema, utsatthet och medmänsklighet gestaltas med ömsinthet, humor och ibland drastisk lekfullhet. Stämningen på Buffs biografvisningar är både glad och eftertänksam och pendlar mellan lek och allvar. Filmvisningarna följs i vissa fall av samtal mellan filmens regissör och den unga publiken. Dialoger som blir mycket intressanta.

Förutom visningar av film från hela världen har det även rört sig om flera världspremiärer, som svenska ”Dante”, en animerad film i regi av Linda Hambäck. Den var tillika invigningsfilmen på Buff. Det rör sig om en spännande pusseldeckare där huvudrollen Dante, en märklig råtta blir rådgivare åt en ledsen bankman. Stellan Skarsgårds lekfullt starka röst som Dante bidrar till det goda helhetsintrycket.

”Dante” visar verkligen hur suverän svensk animerad film kan vara med sin egen mix av drastisk humor, vass elegans och rik undertext. Genom att gestalta tidsandan och belysa viktiga frågor, fungerar den mycket väl som invigningsfilm.

”Olivia och den osynliga jordbävningen”, också en animerad film i regi av Irene Iborra Rizo, är en samproduktion av Spanien, Chile, Frankrike, Belgien och Schweiz.  Den berättar om Olivia, lillebror Tim och deras mamma som förlorar sin bostad och placeras i en rivningslägenhet utan mat och pengar. Olivia leker att hon spelar in film på sin mobil för att lugna Tim och samtidigt försöker barnen få grannarna att reagera på sakernas tillstånd. När polisen kommer för att vräka familjen, börjar barnen ropa ”No pasaran!” (som under spanska inbördeskriget) och alla grannar ställer upp mot polisen.

Det är en ovanligt stark animerad film med hög konstnärlig kraft och humor, oförglömlig och en av de bästa på årets Buff. Den belönades också med Malmö stads barnfilmpris.

”Mira”, en dansk film i regi av Marie Limkilde, är ytterligare en animerad film med en tolvårig flicka i huvudrollen på årets Buff. Oftast rör det sig i år om filmer där flickor har hjälterollerna. Mira får problem med sina bästa väninnor i klassen när en ny tjej kommer in och hittar på coola saker. En stark film om förändring, vänskap och kärlek, som griper tag i den unga publiken. En av många utmärkta animerade filmer på årets Buff.

”Diktatorns tårta” i regi av Hasan Hadi, i samproduktion mellan Irak, Qatar och USA, handlar om att hela Irak skall fira diktatorn Saddam Husseins födelsedag genom att äta tårta. Flickan Lamia, som bor ensam med sin fattiga farmor, blir utsedd att baka kakan till klassen i skolan. Nästan med livet som insats jagar hon ingredienser till detta bakverk (nästan som i en Chaplinfilm) i en rörig stad där det är svårt att få tag på mat. Dessutom har hon knappt några pengar. En stark skildring av Irak under Saddam Husseins sista tid vid makten och en film som visar Buffs bredd i konstnärligt urval av aktuella filmer. Kort sagt en minnesvärd och  i god mening oväntad film. Årets upplaga av Buff bjöd på såväl mångfald som nya perspektiv för alla att ta med sig.

The post Buff 2026: Fokus på utsatthet och medmänsklighet first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Berlin International Film Festival är den största filmfestivalen efter Cannes. Ingela Brovik rapporterar om nya sevärda filmer 2026.

Berlin International Film Festival 12-22 februari 2026

Publiken på den stora biografen vid Marlene Dietrich Platz applåderar oavbrutet i minst 20 minuter efter visningen av ”À voix basse”, en fransk-arabisk spelfilm i regi av Leyla Bouzid, en kvinnlig tunisisk filmregissör. Hon reagerar starkt på publikens stora positiva upplevelse av hennes film som deltar i den internationella tävlingen på filmfestivalen i Berlin. Filmen handlar om en familjegåta efter att en familjemedlem plötsligt dött och saker och ting måste utredas. Det är en lyhörd, poetisk film som berättar om familjen med stark känsla, mellan lek och allvar, humor och eftertänksamhet.

Den framstår som en av de bästa filmerna i den internationella tävlingen på årets Berlinale, Berlin Film Festival som i år arrangeras för 76:e gången 12- 22 februari med mycket publik som tar plats på Berlins alla biografer. Filmfestivalen i Berlin är den näst största i världen efter Cannes, som ibland knappt har en enda kvinnlig regissör i den internationella tävlingen. Men Berlin har i sitt internationella tävlingsprogram filmer med kvinnliga regissörer och i år är det relativt många.

Det är mycket liv och rörelse på årets filmfestival, publiken strömmar till alla biograferna och fullsatt är det på ”À voix basse” där kvinnors känslor, tankar och idéer om framtiden tar plats med eftertryck. Publiken reagerar positivt och tillsammans delar vi upplevelsen av den starka filmen. Vi tar med oss det ut i Berlin där festivalen är en angelägenhet för många, ja, man pratar om den på stadens gator och torg.

”Dao” är en fransk-afrikansk/Guinea-Bissau-film i regi av Alain Gomis. Det rör sig om två fester på två kontinenter och familjers liv. Den skildrar olika generationer som firar med eftertryck, massor av folk och diskussioner om vilken grupp man tillhör. Här har vi att göra med en ovanlig film präglad av stark kollektiv energi.

”Rose”, i regi av Markus Schleinzer är en tysk film. Handligen utspelas på landsbygden under 1600-talet där kvinnors liv inte tycks lika mycket värda som männens. Med utsökt svartvitt foto skapas en mycket speciell stämning genomsyrad av vemod. Detta är berättelsen om en ensam och vacker ung kvinna som folket i trakten talar om. De undrar hur hon skall klara sig med allt arbete på lantbruket. Kvinnan skaffar sig en annan kvinna som partner, efter en tid blir hon gravid och grannarna undrar hur det kan ha gått till. Men de två fortsätter att vara ett par och en viss gåtfullhet omgärdar filmens story, som fascinerar.

Sandra Hüller som gjorde rollen som kvinna förklädd till man/soldat i ”Rose” vann priset Silverbjörnen för bästa skådespelarinsats, ett numera könsneutralt pris. ”Rose” var onekligen en av de mest intressanta tyska filmerna i årets internationella tävling på Berlinfilmfestivalen.

Ytterligare en tysk film som gjort ett starkt intryck är ”Meine Frau weint” ( Min fru gråter) i regi av Angela Schanelec, En man får ett telefonsamtal från sin fru som vill att han skall hämta henne på sjukhuset. Men när han kommer dit finns hon inte där utan i parken utanför. Märkliga scener utspelas som i en iscensatt performance. När mannen hittat sin hustru på en bänk i parken sitter hon och gråter. Det är kort sagt en djupt originell film.

”Queen at Sea”, är en amerikansk film i regi av Lance Hammer med Juliette Binoche i huvudrollen som frustrerad vuxen dotter till en mamma som plötsligt  börjar flippa ut i hemmet där hennes make vill ha det som vanligt. Men den vuxna dottern som, Binoche spelar med stark energi, vill inte att mamman skall underordna sig makens krav på sex. Dottern vill därför få bort honom från mammans liv.

Det blir således en dramatisk story där Binoche tar plats med extra allt i sina uttryck i detta sorgliga familjedrama som blir till en bra men tung film vars tema man sällan har sett utspelas så kraftfullt.

Således var det här ännu en film med en stark kvinna i huvudrollen. Därtill en film som på sitt speciella sätt gestaltar tidsandan. Den fick juryns Silverbjörn för bästa film.

”Dust” i regi av Anke Blondé, är en samproduktion av Belgien, Polen, Grekland och Storbritannien. Handlingen utspelas i Belgien 1999 i västra Flandern där ett antal affärsmän samlas för att investera i ett lokalt tech-bolag. Enbart män spelar de centrala rollerna i denna story om pengar och makt. Det handlar också om uppgång och fall för två prominenta män utan någon reell kapacitet. Det är onekligen en välgjord film om manlig makt och pengar. Men den gick inte hem hos publiken i Berlin.

Svensk film på den här filmfestivalen brukar mestadels vara barn-och ungdomsfilm. Svensk barn- och ungdomsfilm har nämligen gott rykte i Berlin sedan lång tid tillbaka. Men i år är det bara en enda svensk film här i Berlin, i programmet Forum. Det rör sig om ”Doggerland” i regi av Kim Ekberg. Det är en spelfilm om en man i 40-årsåldern som bor hemma hos sin mamma i Norrköping, utan att söka ett ”riktigt jobb”. En välgjord film med analogt svartvitfoto som med sin estetik engagerar i emotionellt avseende.

Ja, detta var några av de verkliga höjdpunkterna i årets upplaga av filmfestivalen i Berlin.

The post Filmfestivalen i Berlin bjöd på ett flertal höjdpunkter first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterade nyss från 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival. Här följer Lena Torquato Lidéns festivalrapport.

Filmfestival i Göteborg innebär för mig varma biofoajéer och spontana filmsamtal med volontärer och bekanta. Jag letade igenom programmet efter den bild av samtiden som en bra filmfest alltid brukar ge mig. Som ett finger i luften för att känna vilken riktning vinden har. Men det var överväldigande, mer och fler olika riktningar än vanligt.

Som ombytliga kastvindar, men nu när festivalen är över så har jag ändå funnit ett spår.

Mina filmval

Min festival handlar framför allt om kvinnor. Och då inte minst hur de på olika sätt begränsar och kontrollerar sig själva och andra, som i ”Mother” (i regi av Teona Strugar Mitevska) med Noomi Rapace som Moder Teresa.

Filmen gestaltar kontrasten mellan Indiens armod och den katolska kyrkans strama europeiska uppfattning om skuld och skam. Det skapar en ilska i mig att denna helgonförklarade kvinna var så hård och sträng mot sina medsystrar.

I ”If we don’t burn, how do we light up the night”, i regi av Kim Torres, har en ensamstående mamma flyttat till sin pojkvän i landsorten med sina två tonårsbarn. Hon har också offrat sitt tidigare liv för att kunna leva med den nye mannen, men barnen är inte glada över situationen. Den nya tillvaron visar sig rymma oanade faror för framför allt den kvinnliga delen av befolkningen. Samtidigt är detta en vacker skildring av hur alla generationer lever tillsammans och delar livet på Costa Ricas landsbygd.

Kvinnor som trygghetsbärare

I ”Hind Rajab – rösten från Gaza”, i regi av Kaouther Ben Hania, kommer vi till Röda Halvmånens sambandscentral på Västbanken. Där arbetar kvinnor och män med att ta emot fruktansvärda telefonsamtal från krigets Gaza och försöka skicka ambulanser till de överlevande.

Det samtal som Omar tar emot kommer från en ung kvinna som medan de pratar blir skjuten och chocken är lamslående i andra änden av luren. Sedan upptäcker han och de två kvinnor som troligen är socionomer och som ska stödja telefonisterna att det finns en överlevande i bilen, en flicka på 6 år som är rädd och utsatt.

Under många timmar har de kontinuerlig kontakt med henne där hon sitter i bilen omgiven av döda släktingar och med israeliska tanks runtomkring. Det mänskliga psyket står i fokus för denna skildring av hur krig berör även dem som ska hålla sig lugna för att vägleda och rädda andra. Kvinnorna håller sin plats som trygghetsbärare genom kärleksfulla ord som “älskling” och recitation av Koranen.

Varm men sorglig film

Andra muslimska kvinnor i ”The Baronesses” (i regi av Mokhtaria Badaoui och Nabil Ben Yadir) tar hand om varandra på sitt kulturcenter i Bryssel medan männen bygger hus i hemlandet Marocko. I denna komedi finns ett stråk av sorg när huvudpersonen genom en olycklig slump får reda på att hennes man har en andra fru och två barn i Marocko. Hon själv har inte kunnat ge sin man några barn och han har tydligen tagit saken i egna händer under sina vistelser i huset han byggt på.

Denna upptäckt förändrar hennes syn på sin tillvaro och de planerar att sätta upp Shakespeare, eftersom det var hennes dröm innan hon gifte sig som 16-åring. En lika varm som sorglig film om kvinnlig gemenskap.

Fantastisk animéfilm

I den helt fantastiska ”Lilla Amélie och tecknet för regn” (i regi av Maïlys Vallade och Liane-Cho Han), en animéfilm om en belgisk familj som bor i Japan efter andra världskriget, får vi möta ett barn som har svårt att kommunicera trots att det inne i hennes huvud är helt självklart vad hon vill. Men sedan dyker hennes farmor upp, ger henne en bit vit choklad och genom hennes inställning till barnbarnet öppnas världen för flickan.

Den unga japanska hemhjälpen blir sedan flickans bästa vän och deras vänskap växer till en stark kärlek som är enormt rörande.

Filmer om dysfunktionella män

Slutligen ska jag ta upp ett par filmer med fokus på dysfunktionella män. Det rör sig om ”The Thing with feathers” (i regi av Dylan Southern) med Benedict Cumberbatch och den franska ”Love Me Tender” (i regi av Anna Cazenave Cambet). Här handlar det om män som inte längre klarar av sitt faderskap eftersom döden och en skilsmässa gjort att de inte längre har sina respektive vid sin sida.

Benedict Cumberbatch spelar en tecknande änkling med två söner som överfalls av en av sina egna figurer, en kråka som blir ett element i hans försämrade mentala hälsa efter att han blivit ensam kvar. Det är en skrämmande och sorglig film om sorg och saknad.

Den franska pappan Laurent däremot drabbas av vansinnesilska när hans exfru kommer ut som lesbisk. Han bestämmer sig för att göra allt i sin makt för att skilja deras lilla son från sin mamma. Det inkluderar manipulation av barnet och vägran att rätta sig efter den genom rättegång beslutade domen.

Detta är två sorgliga och upprörande skildringar av ensamma män och deras barn. Filmer som gör att jag knyter nävarna hårt i biomörkret.

The post Starka kvinnoskildringar på Göteborg Film Festival 2026 first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterar från 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival.

Affischen för den 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival har skapats av konstnären Lovisa Sköld. Motivet utgörs av en kvinna klädd i en intensivt röd kappa som glänser, hon har långt. Det är en bild som utforskar förhållandet mellan yta och sanning.

Sanning är årets tema på Göteborg filmfestival och utöver filmvisningar så arrangeras intressanta seminarier ”på spaning efter den sanning som flytt” som det står i festivalens program. Det gör festivalen extra laddad med existentiella frågor.

Invigningsfilmen ”Biodlaren”, är en svensk film i regi av Marcus Carlsson. Den fick sin urpremiär på festivalens stora biograf Draken i Göteborg den 23 januari och samtidigt på drygt 30 Folkets Bio-salonger runt om i hela Sverige.

”Biodlaren” är en melankolisk och lyhörd film som går sin egen väg med en berättelse om en man på landsbygden som är biodlare och har en dotter. De delar en gemensam stor sorg som tynger varje dag och detta är onekligen en annorlunda film som gör avtryck.

Det är en bra invigningsfilm med poetiskt lågmäld kraft och undertryckt emotionellt uttryck.

I viss kontrast till nästa film i programmet, franska ”Bad Apples” om unga skolflickor som försöker finna sin framtid genom att vara ”duktig flicka” i skolan, självständig utan att göra uppror. En tänkvärd film som visar respekt mot de unga sårbara tjejerna.

Flera kortfilmer i en film

”Startsladden” består av ett antal ovanligt bra svenska kortfilmer som avlöser varandra i en och samma film. Den är en av årets absoluta höjdpunkter och applåderades hejdlöst av publiken. Startsladden utgörs av cirka tio kortfilmer och efter visningen utsågs en vinnare av juryn. Vinnare blev ”Det som finns kvar av mig” i regi av Christer Wahlberg.

Vinnarfilmen berättar om Tomas, en ung man som faller ihop på golvet och inte kan ta hand om sig själv eller sitt barn. Det är den värsta situation man kan tänka sig som skildras med ömsinthet och klarhet på oväntat sätt. Det är med andra ord en mycket stark film som man inte kan glömma.

Sanning och lögn

Därefter följde ett seminarium på temat sanning och lögn. Under filmfestivalen samlas många filmskapare och skådespelare för att presentera, diskutera och visa sina filmer. Däribland den svenska skådespelaren Noomi Rapace som är årets nordiska hederspristagare och Agnieszka Holland, filmregissör från Polen som är årets hederspristagare och vars filmer hyllats på filmfestivalen i Berlin där jag hört henne föreläsa.

På filmfestivalen i Göteborg visas också Jan Troells nya dokumentärfilm om hans föräldrageneration och deras historia. Det är en mycket vacker, tankeväckande och poetisk svartvit film med dynamiskt filmfoto och en insiktsfull berättelse. Den utgör ytterligare en höjdpunkt på filmfestivalen med diskussion av sakkunniga efteråt.

Festivalens bästa film

En annan av många höjdpunkter är ”Hind Rajab  – rösten från Gaza” i regi av Kaouther Ben Hania, Det är en spelfilm med en autenticitet som känns dokumentär och som fördjupar perspektivet. I januari 2024 tar Röda Halvmånens larmcentral emot ett telefonsamtal från en sexårig palestinsk flicka, som sitter fast i en trasig bil med döda släktingar i norra Gaza. Hon vill få hjälp att komma därifrån och talar länge med personalen på larmcentralen medan kulorna smattrar. Just detta är ett dokumentärt inslag eftersom det är flickans autentiska röst vi får höra i filmen.

Sammanfattningsvis en intensiv, stark och mycket bra film, enligt min åsikt, årets bästa film på Göteborg filmfestival 2026. ”Hind Rajab  – rösten från Gaza” är både omskakande och hjärtskärande. En av många filmer att ta med sig ut från biografen.

Är du nyfiken på samtliga som tilldelades festivalpriser så finns hela listan här.

The post Sanningen i fokus på Göteborg Film Festival 2026 first appeared on Opulens.

FILM. Ulf Bjereld skriver om den svenska filmbranschens kris och hur förtroendet för kulturministern är kört i botten.

Biopubliken väljer bort svenska filmer

Biopubliken väljer bort svenska filmer och finansieringen sviktar. När filmbranschen under Göteborgs filmfestival möttes på Filmpolitiskt toppmöte för att diskutera problemen höll ansvarigt statsråd, kulturminister Parisa Liljestrand (M), sig borta. ”Tänk om försvarsministern uteblivit från konferensen Folk och Försvar”, som en paneldeltagare till kraftiga applåder spydigt uttryckte det.

Svensk film är i kris. Endast tio procent av biobesökarna ser en svensk film. Motsvarande andelar för Norge och Danmark är 30 respektive 40 procent. Det är förstås väldigt roligt att Stellan Skarsgård nominerats till en Oscar för bästa manliga biroll i filmen Sentimental value (Joachim Trier, 2025). Men filmen är norsk och fick nio Oscarsnomineringar, vilket är rekord för en nordisk film.

Norge och Danmark delar också ut dubbelt så höga anslag till nationell filmproduktion – nära en miljard kronor per år, mot knappt 500 miljoner i Sverige. ”Svenska filmtalanger söker sig nu till Norge och Danmark där de ekonomiska förutsättningarna att få göra film är så mycket bättre”, varnade Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dagdostar i debatten.

Förtroendedet för kulturministern kört i botten

Filmbranschens förtroende för kulturminister Parisa Liljestrand är kört i botten. Ministern har haft det tungt redan från början, till exempel då hon visade att hon inte kände till att Ruben Östlund var en filmregissör, inte hört talas om Bo Widerberg och gissade att Christopher Nolan var en skådespelare. Men visst, hon var då ny som minister och vi har alla kunskapsluckor.

Värre var ministerns agerande i samband med Göteborg Film Festival förra året. Även den gången avstod hon från det Filmpolitiska toppmötet för att i stället – just då – göra ett studiebesök på strömningstjänsten Netflix. På kvällen samma dag utnyttjade hon sitt invigningstal till att läxa upp närvarande branschföreträdare, filmarbetare och publik för att de önskade mer pengar till filmen. Publiken svarade med burop. I år valde kulturministern att inte närvara på festivalen alls. Det var första gången på över 30 år som sittande kulturminister tackade nej till att hålla invigningstalet.

Parisa Liljestrand valde också bort årets Guldbaggegala. I en intervju i SVT i oktober 2024 fick Parisa Liljestrand en fråga vad hon som kulturminister skulle vilja göra om budgetutrymmet var obegränsat. Hennes svar blev: Sänka skatten!

Nej, kulturministern ska inte vara kultursektorns representant i regeringen. Men som minister följer ansvaret för att upprätthålla goda relationer till den sektor man har ansvar för, och att behandla den berörda sektorn med respekt. Det gäller oavsett om sektorn är försvaret, jordbruket, universitet- och högskolor eller kulturen. Här har Parisa Liljestrand brustit. Jag skulle därför bli förvånad om hon återfinns som kulturminister efter höstens val, oavsett vilket regering som då bildas.

En filmbransch i limbo

I juni presenterar Parisa Liljestrand regeringens länge väntade proposition om en ny filmpolitik. Regeringen har arbetat långsamt, och propositionen kommer inte att hinna behandlas av riksdagen innan valet i höst. Dröjsmålet är olyckligt, eftersom en ny regering sannolikt och av naturliga skäl kommer att vilja sätta sin egen prägel på filmpolitiken. Därför vore det önskvärt om regeringen redan i samband med utformandet av propositionen kunde samtala med oppositionen i syfte att uppnå så stor enighet som möjligt över partigränserna om framtidens filmstöd.

Den utredning som propositionen har att utgå ifrån – Publiken i fokus. Reformer för ett starkare filmland (SOU 2025:24) – fick brett politiskt stöd och mottogs positivt även av filmbranschen. Bland de förslag som utredningen förde fram märktes särskilt sänkt biografmoms från 25 till 6 procent samt införande av en strömningsavgift för svenska och utländska leverantörer av beställ-tv vars tjänster riktas mot publik i Sverige. (Motsvarande strömningsavgifter finns redan i flera europeiska länder, till exempel Norge och Danmark.)

Men vågar och vill regeringen gå ram med dessa förslag? Många tvivlar. I juni får vi veta. Fram till dess lever den svenska filmbranschen i fortsatt limbo.

The post Kris för svensk film – filmpolitiken i limbo first appeared on Opulens.

FILM. Den brasilianska regissören Anne Pinheiro Guimarães film ”Little Creatures” visas på filmfestivalen i Göteborg. Lena Torquato Lidén fick ett samtal med henne och skådespelaren Theo Medon.

”Little Creatures” (”Pequenas Criaturas”), är en brasiliansk dramafilm som vunnit pris vid filmfestivalen i Rio. Den utspelar sig i huvudstaden Brasilia, med dess futuristiska arkitektur och utopiska stadsplanering. Året är 1986 och landet har efter en lång tid av diktatur åter blivit en demokrati. Walkmans, blandband och tristess präglar livet i den lilla familjen med två söner och en mamma, som blivit lämnad av sin man som ständigt “är på resa”.

I samband med visningen av filmen på Göteborgs filmfestival fick jag ett samtal med filmens regissör och en av de unga skådespelarna.

Regissören Anne Pinheiro Guimarães är en liten och energisk kvinna med kortklippt svart hår. Hon har när vi träffas den skickliga 16-åriga skådespelaren Theo Medon vid sin sida. ”Jag gav honom en playlist,” svarar hon på frågan om den stora skillnaden mellan dagens ungas tillvaro med mobiler, och fortsätter: ”Sedan ägnade han timmar åt att ligga ner i hotellsängen och göra den tidens aktivitet: lyssna på samma kassettband om och om igen på en Walkman…”

Anne berättar om en annan skillnad mellan dåtiden och nuet: ”Dessutom var det roligt, när vi skulle spela in scenen där han skulle hitta en moped i en tidningsannons, så bara tittade han på tidningssidan. Vad är detta!?! Jag fick förklara hur världen fungerade då. Att man betalade annonserna per antal ord…Så här använder man en telefon med nummerskiva.”

”Det var en immersiv upplevelse,” säger Theo, som också upplevde att det var en stor upplevelse att spela den ganska introverta tonårspojken i filmen.

”Trots en tioårig karriär inom film och såpopera har jag utvecklats mest av den här rollen. Med de små gester som en blyg person har kan man ändå uttrycka mycket,” lägger han till.

Lugnet och avsaknaden av fara i 80-talets Brasilien imponerade på de brasilianare som tillsammans med mig såg filmens internationella premiär i Göteborg. Stämmer verkligen den bilden? undrar jag.

Anne svarar: ”Jo men det var så, det var inte farligt på den tiden, barnen kunde röra sig fritt i staden och tempot var långsamt. Men just i min hemstad Brasilia, som jag hatar och älskar, fanns det ändå en fara. Det var bilarna, alla kände någon som blivit överkörd av en bil och dött. Det är en stad utan trottoarer, byggd för att ta sig fram i det som på femtiotalet räknades som framtiden: bilen!”

Bilarna, ja, hur var det att spela in scenerna med gamla bilar och var det några svårigheter i övrigt?

”Ibland när vi spelade in så ångrade jag misstaget att ha skrivit en film med de gamla gamla bilarna Volkswagen Brasília som ibland inte fungerade alls. Allt var som gjort för att det skulle gå fel på inspelningen. Barnen, hunden som skulle spela döende, vilket hundtränaren sa att den var tränad till men vilket den sannerligen inte var… Många scener fick vi ta om eftersom hunden var alldeles för levande. Puh!” säger Anne Pinheiro Guimarães avslutningsvis.

Låt oss nu hoppas att den här starka filmen, med sin stilrena skildring av en svunnen tid, får svensk distribution och kan njutas av fler.

The post En film som stilsäkert skildrar 80-talets Brasilia first appeared on Opulens.

FILM. Alice Winocour har regisserat ”Couture” som skildrar modevärlden. Den visas nu på Göteborgs filmfestival och har svensk biopremiär i sommar. Lena Torquato Lidén fick ett samtal med regissören.

I sommar har ”Couture”, en skildring av livet bakom modevisningsestraderna, premiär i Sverige. Vi får träffa den kvinnliga skräckfilmsregissören Maxine, spelad av Angelina Jolie, som anlitats för att göra en kort invigningsfilm, den unga sudanesiskan Ada som är nybörjare och väldigt många fler modeller som bor i kappsäck och i lägenheter som agenturerna ordnar till dem. Det är ett hårt liv där det gäller att prestera på kort tid och de festar och roar sig på när de inte jobbar.

Ett samtal med Alice Winocour

Jag möter regissören Alice Winocour i ett konferensrum bredvid Draken på Göteborgs Filmfestival, den 49:e upplagan

Jag såg din film igår, och den var riktigt intressant, men också lite sorglig, på grund av alla människor som inte var särskilt glada. I modevärlden är det uppenbarligen en väldigt stressig situation. Vad tänker du om det?

– Jag menar, jag tror att alla karaktärer är i ett slags överlevnadsläge, som att de inte frågar sig själva om man lyckas eller inte. Och jag ser inte att det är sorgligt, jag tror alltså att det är mer som en fråga om överlevnad. Huvudpersonen, spelad av Angelina Jolie, är också en kvinna som just fått veta att hon har cancer. ”Couture” är inte en komedi, utan samtidigt mer som något blandat med skönhet och död som alltid finns i livet. Hon får veta att hon har cancer, men samtidigt har hon en kärlekshistoria.

Ja, men det jag tyckte var så vackert var förhållandet mellan kvinnorna, modellerna, stylisterna, makeupartisterna, att de liksom tar hand om varandra även om de faktiskt också är konkurrenter. Hur hittade du idéerna till modellrollerna?

– Ja, jag har jobbat i över ett år bakom scenen på modevisningar och ställt frågor till alla modeller, alla berättelser man ser i filmen är verkliga berättelser.

Kvinnan som ska göra filmen i filmen, hon är närmast sarkastisk när det gäller mode. Vad är din tanke om det?

– Det är intressant att vissa av rollfigurerna är outsiders inom mode, som den sydsudanesiska flickan Ada som är en nykomling som inte ens är säker på att hon vill vara en del av modevärlden.

När huvudpersonen Maxine får cancerbeskedet reagerar hon med att bara vilja fortsätta arbeta och har liksom inte tid att pausa för att vara sjuk….

– Ja, Angelina pratade franska för första gången i en film, och för mig är det intressanta att när hon får meddelandet från den parisiska läkaren, talar de inte samma språk. Det finns en förvirring i det som kanske också påverkar hennes reaktion.

Ja, och eftersom jag bor i en familj med två olika språk, när man känner något starkt, vill man byta språk.

– Precis så är det. I alla fall det var väldigt viktigt för oss att ha den här kärlekshistorien mitt i sjukdomens kärva villkor för att visa att det också finns hopp. I slutänden var hon inte ensam.

Filmen kommer att ha svensk premiär den 5 juni i år. Så då kanske du också kan tänkas komma tillbaka och möjligtvis uppleva lite mer av Sverige?

– Ja, det får vi hoppas!

The post Alice Winocour skildrar modevärlden i ”Couture” first appeared on Opulens.

FILM. Filmfestivalen i Göteborg har inletts med Jim Jarmuschs ”Father Mother Sister Brother”. Ulf Bjereld reflekterar över regissörens filmtriptyk som ”kretsar kring lögnen som det kitt som håller oss samman.”

Är det verkligen sanning vi vill ha?

Temat för årets Göteborg Film Festival är ”Sanning”. Festivalen kunde därför inte ha valt en bättre film till sin smygöppning än Jim Jarmuschs Guldlejonvinnande ”Father Mother Sister Brother” (2025). Filmen är en triptyk, med tre fristående korta filmer som alla kretsar kring relationen mellan föräldrar och deras vuxna barn. Men vad är sant och inte sant av det som sägs? Är sanningen verkligen alltid något att eftersträva?

Första delen av triptyken

I den första delen av filmen färdas syskonen Jeff (Adam Driver) och Emily (Mayim Bialik) i bil genom ett ödsligt vinterlandskap i New Jersey. För första gången på länge ska de hälsa på sin åldrade och utfattige pappa (suveränt gestaltad av Tom Waits). Pappan lever ensam i ett ruckel, utan grannar och med sviktande hälsa och knackig elförsörjning. Stämningen är stel, konversationen ansträngt artig. Jeff sticker till sin pappa lite pengar. Oväntat ser vi en Rolex-klocka skymta förbi, delvis dold av pappans skjortärm. Vad är det egentligen för liv pappan lever?

Jarmusch låter kallpratet regera

I den andra delen av filmen möter vi systrarna Lilith (Vicky Krieps) och Timothea (Cate Blanchett, sminkad till oigenkännlighet) som besöker sin mamma (Charlotte Rampling) för den årliga tebjudningen. Mamman, en framgångsrik författarinna, och hennes döttrar träffas bara en gång varje år trots att de alla bor i Dublin. Även i denna film är det kallpratet som regerar. Kommer tebjudningen att kunna slutföras innan allt brister? Och vad är det egentligen för historier om sina liv som döttrarna berättar för sin mamma?

Mystiska födelseattester

I den tredje delen av filmen besöker tvillingarna Skye (Indya Moore) och Billy (Luka Sabbat) sina döda föräldrars tomma lägenhet i Paris. Billy har rensat bort alla saker, allt är nu fint och rent. De besöker också det gigantiska förråd dit Billy har forslat allt bohag och andra saker, noggrant nedpackat i kartong efter kartong. Allt är fint, allt är bra. Men vad är det egentligen för mystiska födelseattester som föräldrarna har sparat och som barnen inte känner igen?

Jarmusch tangerar Ibsen

De tre filmerna kretsar alla kring lögnen som det kitt som håller oss samman.”Father Mother Sister Brother” blir en lågmält trotsig och bitande polemik mot Jesusorden i Johannesevangeliet ”Sanningen ska göra er fria”. Nej, säger Jarmusch med sin film: Sanningen gör oss inte fria. I stället är det upprätthållandet av osanningen som gör det möjligt för oss att värna den lilla frihet vi har kvar. Här tangerar Jarmusch problematiken från Ibsens ”Vildanden” – vad händer med en människa om man tar livslögnen ifrån henne?

Ur det perspektivet är det ett dystert budskap filmen förmedlar, särskilt i en tid präglad av fake news och lögnens normalisering i samhällsdebatten. Men Jarmusch vore inte Jarmusch om han inte samtidigt ställde sig vid sidan av det han nyss hade berättat. Vill han verkligen säga oss något på riktigt? Eller leker han bara med oss – trollar han oss? Och vill vi veta vilket?

Jarmusch uppvisar hög klass som alltid

Skådespeleriet, ljussättningen och fotot är naturligtvis utmärkt. Det är det alltid i Jarmuschs filmer. Som så ofta i hans filmer är det också osäkert om här finns ett narrativ. De tre berättelserna har visserligen en kronologi, en handling, en början och ett slut. Men just när vi börjar känna oss trygga i narrativet följer oväntade absurda scener. Förbipasserande ungdomar som i ultrarapid utför konster på sina skateboards. Karaktärer som envisas med att vilja skåla i vatten eller i te. Eller repliken som den där Skye i den avslutande episoden helt apropå frågar sin tvillingbror Billy: ”Tror du att planet hade störtat om det inte hade varit mamma som suttit vid spakarna?”.

På vägen ut från biografen fingrar jag på min pressackreditering. Ser den inte lite konstig ut? Är den verkligen äkta? Och spelar det i vilket fall någon roll?

The post Jarmusch ifrågasätter vårt behov av sanning first appeared on Opulens.

BIOFILM. ”Sound of Falling” är en tysk biofilm som du inte bör missa, enligt Ingela Brovik. Filmen har ett kvinnohistoriskt perspektiv och den berättas på ett djupt originellt vis.

”Sound of falling” (In die Sonne schauen) i regi av Mascha Schilinski är en drygt två och en halv timme lång film i en helt egen och djupt originell stil. Det rör sig om en intensiv visuell berättelse om flickors och kvinnors liv i en familjehistoria som sträcker sig genom en lång period från 1910-talet och framåt. I centrum för handlingen står ett stort tegelhus i Tyskland.

Det är en komplex historia som tar plats i ett land stigmatiserat av två världskrig, Det är krig som skymtar fram associativt och mestadels indirekt i filmen och återspeglas på ett emotionellt plan.

Under fyra olika tidsperioder på 1900-talet följer filmen familjens flickors och kvinnors liv. Det handlar om hur de växer upp och får lära sig villkoren för kvinnor jämfört med män. Men det handlar också om hur tiden och rummet formar kvinnors villkor. Allt är utfört med fantastiskt foto som skapar en lågmäld berättelse full av tung undertext.

Enkelt uttryckt så får publiken följa flickors uppväxt, unga kvinnors stränga villkor vad gäller drömmar om kärlek i en nära framtid och de äldre kvinnornas minskade utrymme i familjen, i det stora huset och i samhället.

Med andra ord så är ”Sound of falling” en synnerligen intressant och därtill annorlunda film. Det är för övrigt mera sällan som tysk film visas på svenska biografer nuförtiden.

Väl att märka så berättar den här filmen även om tjänsteflickornas/pigornas liv i denna familj, som de står så nära. Dessa tjänsteflickor förväntas ställa upp som älskarinnor för familjens män, ogifta eller inte. Ja, det framgår att just detta är ett krav som ställs på dessa pigor. Det är en patriarkalisk ordning som inte medför något gott för någon av flickorna och kvinnorna i det tyska tegelhuset.

Således är det en riktigt tung familjehistoria som framställs men den är skildrad med poetisk melankoli och ett visst mått svart humor.

Det är ytterst en existentiell film av sällan skådat slag, vacker och melankolisk och den berättar om en undertryckt tysk kvinnlig historia, som verkligen är värd att komma upp till ytan.

”Sound of falling” är kort sagt en film som du absolut inte skall missa!

The post ”Sound of Falling” är mycket sevärd first appeared on Opulens.

TEATER. ”Sammanfattningsvis är det här en mycket njutbar föreställning där dans, text och skådespeleri sömlöst flyter in i varandra,” skriver Lena Torquato Lidén som sett ”Sonetter” på Göteborgs stadsteater.

Sonetter
Studion Göteborgs stadsteater

På en scen bestående av en sorts stor matta som välver sig bakåt som en våg projiceras ord och bilder från ett England för 400 år sedan medan fem aktörer, i rörelse, delar på uppgiften att recitera dessa mästerverk på vers.

Det som föreställningen fångar in är den till synes helt tidlösa upplevelsen av att vara människa. Shakespeares texter handlar om kärlek, svartsjuka, otrohet och naturens och tidens växlingar. Skådespelarna är så olika varandra och i introduktionen, som nästan gränsar till en liten uppläxning om hur man bygger upp en sonett och var den kommer ifrån, poängteras att de inte tar hänsyn till könsidentiteten i originaltexterna.

Och att testa att skrika orden i en stor megafon längst upp på kanten av scenen ger ett intryck av arg ungdom även om texten kanske inte alls hade den intentionen i sin ursprungliga utformning. Men Shakespeares sonetter i sin helhet uttrycker stark passion på olika sätt och visst kan stark kärlek också i vissa fall gränsa till ilska.

I ett parti, som upprepas, säger “ynglingen” att han älskar den han vänder sig till lika starkt som den andre älskar andra och det finns en hopplöshet i det brustna hjärtat. Här visas allvaret i ett förlorat slag om någon annans kärlek. Det är något som griper tag i mig.

Men jag betraktar föreställningen också som en lek och vi i publiken skrattar och tycker att tiden flyger. Skådespelarna stiger över gränserna också genom att gå ut i publiken och spraya med rosenvatten medan de i otakt läser olika texter vilket resulterar i en kakafoni.

I en annan scen, som jag tycker om, blir den äldsta i ensemblen, Philip Zandén, en mycket skicklig skådespelare, ”retad” för att skönheten vittrar med åren. Det talas om de svarta lockarna som blir vita och den äldre delen av publiken hummar i medhåll.

Sammanfattningsvis är det här en mycket njutbar föreställning där dans, text och skådespeleri sömlöst flyter in i varandra. Det är i linje med mycket annat i regi av Kenneth Kvarnström som i applådtacket ställer sig upp med den mästerliga översättaren Lena R Nilsson vid sin sida.

The post ”Sonetter” är en mycket njutbar föreställning first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik har valt ut fyra av årets bästa filmer på svenska biografer 2025.

Årets bästa och viktigaste film

Jafar Panahi är en iransk filmregissör som med sin senaste film ”Det var bara en olycka” vunnit första pris på filmfestivalen i Cannes och på så vis nått ut till stora delar av världen. Detta trots att filmen inte har det lätt i hemlandet Iran där han, återigen, hamnat i fängelse på grund av en fantastiskt bra film som pendlar mellan lek och allvar.

Det är en berättelse som utspelas i Iran och den handlar om bilmekanikern Vahid, som plötsligt och oväntat mött den man som utsatt honom för vidrig tortyr i fängelset. Vahid känner igen rösten på torteraren. Förutom rösten igenkänner han också ett speciellt ljud från en benprotes. Alltså kan mannen identifieras trots att Vahid (spelad av Vahid Mobasseri) hade ögonbindel vid bestraffningen i fängelset.

Här har vi att göra med en synnerligen komplex berättelse hämtad från dagens Iran där regissören Jafar Panahi samlat in berättelser som denna under sina egna fängelsevistelser. I fängelset har medfångar berättat för honom sina upplevelser av regimens förtryck.

Jafar Panahi har skapat en oavbrutet engagerande, spännande film, som kombinerar thriller och action med relationsdrama. Det är en historia om hämnd och upprättelse, berättad med regissörens lyhörda förmåga att gestalta tillvaron i en hård diktatur. Dessutom ger Panahi prov på svart humor mitt i alltihop, vilket gör filmen till en unik story om hur människor i hemska situationer ändå lyckas finna en väg ut ur det maximala eländet.

Filmen kan således också ses som en svart komedi om denne man Vahid, som möjligtvis vill sluta tänka på hämnd för att i stället finna ett bättre sätt att gå vidare. Det är en oavbrutet levande film som diskuterar våld, icke-våld, hämnd eller att tänka på annat sätt och försöka gå vidare men livet, under den brutala diktaturen. Dessutom är allt berättat på ett sådant sätt, med skruvad humor, att biopubliken ibland skrattar till förvånat. Detta var avgjort årets bästa och viktigaste film på bio i Sverige 2025.

Franskt perspektiv på filmkonsten

Som nummer två efter Panahis film placerar jag den franska ”Nouvelle vague – den nya vågen” i regi av Richard Linklater. Den handlar, som titeln säger, om den franska nya vågen-filmen, den radikalt subversiva filmrörelse på1960-talet som satte i gång redan 1959 med ”De 400 slagen” i regi av Truffaut som då var 27 år. Det var en omstridd, dynamisk och ibland närmast aggressiv rörelse som satte i gång. Där fanns otroligt mycket energi och nyskapande idéer som resulterade i ett nytt slags filmer av regissörer som François Truffaut, Claude Chabrol, Jean-Luc Godard och Agnes Varda.

Denna nya film med svartvitt foto följer Jean-Luc Godard (spelad av Guillaume Marbeck) när han spelar in sin genombrottsfilm, ”Till sista andetaget” med filmstjärnan Jean Seberg (spelad av Zoey Deutch). En film som kommer att förändra världen.

Linklater har skapat en svartvit konstnärlig film som är en passionerad kärleksförklaring till den franska nya vågen-filmen. Allt är utfört med elegant emfas och stark energi. Den ger ett nytt perspektiv på filmkonsten som vi onekligen behöver nu.

En unik svensk film av Tarik Saleh

Nämnas bör också ”Eagles of the Republic”. Här rör det sig om en två timmar lång politisk thriller, producerad av Sverige, Frankrike, Danmark och Finland. Den är en del av Tarik Salehs Kairo-trilogi som startade 2017 med ”The Nile Hilton Incident”. Den följdes upp 2022 med ”Boy from Heaven”, en film som är ett politiskt verk med inriktning på religion och spioneri.

Tarik Saleh har som sagt skapat en thriller och den handlar om den egyptiska filmindustrin. Det är en bransch som i Egypten måste förhålla sig till såväl censur som politisk styrning. Denna styrning ska förstås helst inte synas utåt. Trilogin handlar i sin helhet om maktutövning och korruption inom den krets som styr Egypten med stark kontroll.

Regissörens bror Fares Fares spelar en berömd egyptisk skådespelare, älskad av biopubliken, en stor stjärna med privata problem. Fares Fares gör sin rollkaraktär med största möjliga energi och humor.

En sådan svensk film har vi sällan eller aldrig sett förr. Det var fullsatt på Folkets bio i Malmö på premiären med debatt mellan publik och regissör och skådespelare på plats för diskussion efteråt. Det blev ett livfullt och intressant samtal som pågick i en dryg timme. ”Eagles of the Republic” är en, minst sagt, minnesvärd film och avgjort en av årets bästa filmer på bio i Sverige.

Stark dokumentär om Bo Widerberg

”I huvudet på Bo” är en närmast passionerad dokumentärfilm om filmkonsten och Bo Widerberg. Det är en film som fördjupar och i god mening komplicerar berättelsen om denne egensinnige filmkonstnär från Malmö.

Bo Widerberg gick sin egen väg när det gällde att skapa film. Hans filmer kunde ibland bemötas med skepsis i Stockholm, men vinna pris på filmfestivalerna i Cannes och Berlin, de största i Europa. Dokumentärfilmen, skapad av Mattias Nohrborg och Jon Asp, har ”extra allt” av viktig information om Bo Widerbergs arbete med film. Det bidrar starkt till att göra filmen så intressant med ett i någon mening personligt, men aldrig privat, tilltal. ”I huvudet på Bo” är ett exempel på filmkonst som är både dynamisk och passionerad. Kort sagt är den en av de bästa svenska filmerna vi fick se på bio år 2025.

The post Vilken film var årets bästa på bio 2025? first appeared on Opulens.

OPERA. Den samiska operan ”Jordens hjärta” hade gärna fått vara en helaftonsföreställning, anser Rikard Rehnbergh.

Över jul och nyår i ett par års tid har Kungliga Operan givit Mozarts ”Trollflöjten” för jullovslediga barn och ungdomar med vuxna. Ett lyckat drag: dels att förlänga julens ”välsignade budskap”, dels att tidigt locka unga till musikteatern. ”Die Zauberflöte” är ju full av sceniska infall och dråpliga upptåg och färgstarka karaktärer och ”fina melodier” och passar barn vana vid animerade dataspel, multiversa, portaler, jump-cuts, parallellklippning och sidohandling.

Att ta samma eller andra barn på ”Jordens hjärta” (Eatnama váibmu) – inte världens första opera på samiska, som är uppdelad i fem huvudsakliga språkområden; den hade premiär i Kanada 2019: ”Gállábártnit” (Björnsönerna) med samma komponist och librettist; men väl den första operan på nordsamiska i Sverige – är kanske inte lika lyckat.

Även om bägge operorna tycks ha en hel del gemensamt på papperet – mystik, mytologi, prövningar, två kärlekspar, dygd, trohet och lojalitet – så går ”Jordens hjärta” i en helt annan tonart och är en tämligen grym berättelse om hur skaparguden Ipmil (en magnifik Katarina Leoson) frambringar en ny värld med hjälp av vajans kött (land) och blod (vattendrag) och hur dess hjärta blir den jordiska alstringskraften. Men de osaliga andarna (jámesgazzi) bygger medels ett av renkons ben en bro ned till underjorden, i vilken en del av handlingen hädanefter kommer utspela sig, precis som i ”Trollflöjten”, mellan dag och natt, gott och ont, ljus och mörker.

Snart ser de första människorna, brödraparet Háhčes och Njáveš, dagens ljus. Småningom äktar de en soldotter respektive måndotter och brukar jorden (i liten skala), plockar blåbär och lingon, bedriver rennäring och fiskar i de många floderna i ett överflödets land. (En Edens lustgård vore det inte för knotten.) Fast som så många gånger förr i historien som i mytologin tar den ena brodern för sig mer än den andre och avundsamhet och missämja börjar råda och då är det inte långt kvar tills den ene får kainsmärket ristat i pannan.

Som tur är hinner bröderna göra respektive partner med barn innan de dör och det är det kusinparet varmed mänskligheten verkligen kan ta sin början. Må de lyckas bättre än sina fäder. Det är som ett budskap direkt till oss vuxna från de unga: Må vi lyckas bättre än ni! Eljest är det ju kört. På så sätt är ”Eatnama váibmu” inte bara en opera om den samiska samklangen med naturen utan även om den moderna människans brist på densamma, på hennes – medvetna eller inte – avskärmande från naturen.

Vacker scenbild

Naturen, för resten, är här illustert illustrerad av Markus Granqvist i ett slags samiskt mönsterbroderi (tänk: Britta Marakatt-Labba) kombinerat med barnboksestetik (stora gester) och japansk anime (uttrycksfulla bilder). Scenografin och kostymeringen (Lena Lindgren) går här hand-i-hand med jordmättade och matta kulörer utan antydan till färglöshet. En vacker scenbild.

Skaparguden/solen sjungs av en mezzo och månen av en kontratenor (en lika magnifik Jan Jakub Monowid). Synnerligen effektfullt, och så queer och gränsöverskridande att det inte ens känns sökt. Och samtidigt något sanningsenligt då den samiska kulturen har eller åtminstone har haft en stor acceptans för det icke-binära. Samtliga sångare sjunger, för övrigt, med en – för ett lekmannaöra – hörbarligen utmärkt diktion på nordsamiska.

Modern musik

Musiken är avgjort modern men inte avantgarde. Den förmedlar både det bombastiska och lyriska. Britta Byström jobbar med stämningsskapande trä- och bleckblås, gnistrande flageoletter i stråkarna och hårda budord från pukor och cymbaler. Hon tillhör de svenska tonsättare som lyckats gå hem hos både det bredare lagret och det smalare skrået, som exempelvis Andrea Tarrodi, Paula Malmborg af Ward, Victoria Borisova-Ollas, Marie Samuelsson. Anna-Maria Helsing leder Hovkapellet med säker hand detta sista framförande.

”Jordens hjärta” är för kort

För det är det där med kort och gott: nja, inte riktigt vad gäller ”Jordens hjärta”. Rawdna Carita Eiras libretto grundar sig på prästen och poeten Anders Fjellners versepos ”Päiven pardne” (Solens söner, publicerad i sjok och omgångar under senare hälften av 1800-talet) och rymmer således en skapelseberättelse, och den är blott 70 minuter (lagom för en del barn, i och för sig); på tok för kort för en hel kosmologi (en helaftonsopera hade suttit bättre) och för en besökare som gärna vill se och höra mer samiskhet från scenen. Eller som introduktören till operan sa: ”Jojk är och var en motståndshandling!”

The post ”Jordens hjärta” – samisk opera som ger mersmak first appeared on Opulens.