UTSTÄLLNING. ”Prins Eugens vision om en plats för ett allkonstverk förverkligas fullt ut med denna unika utställning.” Det skriver Anne Edelstam om ”Det blommande – Konst & botanik” på Waldemarsudde.

Konst och blommor ‒ prins Eugens passioner

Det blommande – Konst & botanik
Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 13 september 2026

På Prins Eugens Waldemarsudde pågår en för årstiden passande utställning: Det blommande – konst & botanik.

Prins Eugen hade två stora passioner: konst och blommor. De två förenas nu inte enbart i hans trädgård och salonger, utan även i museets galleri.

Utställningen speglar blommornas estetik, symbolik och roll i konst- och kulturhistorien från 1500-talet tills i dag. Det är en fröjd att beskåda dessa verk. Prins Eugens vision om en plats för ett allkonstverk förverkligas fullt ut med denna unika utställning.

Redan i parken, på väg upp mot palatset, möts besökaren av gigantiska blomsterinstallationer, i diverse material, utformade av floristelever från Sankt Eriks gymnasium i Stockholm.

Ytterligare cirka tvåhundra verk fyller sedan galleriet. Det är allt från målningar, skulpturer, hantverk i glas, porslin, samt broderier, till illustrerade böcker, fotografier och installationer. Det sista rummet inbegriper till och med några luktstationer.

Uppdelad i olika teman

Utställningen är uppdelad i teman. I det första rummet sätts landskapsarkitektur i fokus. En trädgård blir till. Prinsen inspirerades av olika trädgårdar och trädgårdsexperter i ett tidigt skede som ung vuxen. Framför allt under tiden på Tyresö, innan han hade köpt Waldemarsudde.

Det ligger nära till hands att tänka på den franske impressionisten Monets kända trädgård i Giverny när jag beskådar prins Eugens landskapsmålningar. De verkar ha delat intresset för det skiftande ljuset och stämningarna i naturen.

Båda konstnärerna var aktiva i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Prins Eugen studerade konst i Paris 1889, då impressionismen var inflytelserik.

Historien bakom uppkomsten till egendomen på Waldemarsudde, inspirationen från olika länder till instiftandet av parken och trädgårdsanläggningarna finns att betrakta i en av salongerna i form av en miniutställning.

I nästa avsats i galleriet, där det även visas en video, slås jag av vad jag först trodde var antika verk med pärlblommor prunkande i stora krukor, men de visade sig alltså vara samtida. Georg Ragnar Levi har skapat dessa blomsterinstallationer av gammaldags minnesblommor, tillverkade av glaspärlor uppträdda på metalltråd. De representerar såväl förlust som evighet. Historiskt användes de nämligen som gravprydnader och minnesföremål. Vi använder ju oss för övrigt fortfarande av blommor vid såväl begravningar som bröllop.

Livsbejakelse och förgänglighet

Det stora rummet i mitten erbjuder en palett av verk på teman som livsbejakelse och förgänglighet från bland annat 1600-talets stilleben till samtida konst med tre enorma fotografier av Nathalia Edenmont. Vanitas-tanken ges uttryck via hennes vackra kvinnor klädda i blommor i dialog med en fantastisk blomsterskulptur i carraramarmor. Dessa skapelser påminner om vår livskrets från födsel till mognad, fruktbarhet och död. Fabergés smörblomma är också värd att nämna. Den står för sig i en vas av bergkristall skimrande likt vatten.

Korridoren som leder till det bakre rummet har temat: dygder. Alstren kretsar här kring symboler för kyskhet, blyghet, gudfruktighet kärlek och erotik. Blommor har i konsthistorien tillmätts olika innebörder beroende på motiv, sammanhang och verkets funktioner. Trädgården har mer allmänt liknats vid det himmelska paradiset. Under den så kallade hippie-eran myntades slagordet ”flower power” som uttryck för anti-militarism och kärleksideologi. Även inom den parlamentariska politiken används som bekant blommor som symboler.

Fotokonst och glasinstallation

Till sist vill jag nämna Lena Granefelts enastående fotografier från två skilda herbarier samt Lilla Tabassos vackra glasinstallation. Båda har inspirerats av antikvariska växt- och trädgårdsböcker för att återskapa och avbilda växter men utifrån olika ingångar.

De gamla arken får nytt liv genom Lena Granefelts fotografier där färger, handskrivna texter, papprets mönster och vattenstämplar samt växternas ådringar bildar närmast tredimensionella verk.

Lilla Tabassos glasblomster, med färgade Muranoglas hon har blåst, är placerade för att forma en mini-trädgårdsinstallation med gångar, rabatter och småsten i glas. Hon har till och med tillverkat insekter jag upptäckte bland bladen och på blommorna. Imponerande!

Det finns så mycket mer att beskriva i denna fulländade utställning än vad jag kunnat gå in på här, men det finns gott om tid att utforska den. Jag kan garantera att ingen kommer att bli besviken.

The post Konst och botanik i skön förening first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Anne Edelstam har varit på Thielska galleriet och med stor behållning tagit del av Elsa Beskows bildvärld.

Förtrollad vardag. Elsa Beskow
Thielska galleriet, Djurgården, Stockholm
14 februari–24 maj 2026

”Förtrollad vardag” är titeln på Thielska galleriets vårutställning. Det är en utställning som visar några av Elsa Beskows skisser och färdiga verk. Dessa har lånats in från såväl museer som privatsamlingar.

Vare sig man tycker att Elsa Beskow (1874–1953) är förlegad eller ej, så kom hon att spela en central roll i skapandet av den svenska barnkulturen under 1900-talet.

Än i dag är hennes sagor, som ”Tomtebobarnen”, ”Sagan om den lilla, lilla gumman” eller berättelsen om ”Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin” uppskattade av barn världen över. Flera av hennes sagor är översatta till andra språk. Visorna, tonsatta av Alice Tegnér, har varit ett inslag i många svenskars barndom.

Hela den nedre våningen av Thielska ägnas åt Beskow. Hon måste räknas som en av Sveriges mest älskade barnboksförfattare. Trots det har hon ibland ifrågasatts och kritiserats.

Redan i början av 1900-talet rasade en debatt om ”Tomtebobarnen”. Först handlade det om den ”kraftiga” färgskalan i boken och sedan tyckte vissa att trollet ansågs för skrämmande för barnen. På den tiden ansågs det viktigt med pedagogik och utbildning även för de allra minsta.

Utsvävningar in i fantasins värld uppskattades inte av alla. Men det är väl snarast sådan kritik vi i dag kan tycka är förlegad och inte teckningarna eller sagorna.

Böckerna ger oss en inblick i levnadsförhållandena i en svunnen tid. Framför allt genom historierna om tant Grön, tant Brun och tant Gredelin, som utspelar sig på 1840-talet, varav den första boken utkom 1918.

Elsa Beskow var medveten om hur de mindre bemedlade hade det. Sverige var fortfarande mestadels ett fattigt bondesamhälle. Barnen fick hjälpa till hemma på gården och långt ifrån alla gick i skolan mer än i sex år. Beskow var mån om att hennes böcker skulle säljas till lägsta möjliga pris, så att så många barn som möjligt kunde få tillgång till dem.

Elsa Beskow medverkade också bland annat i tidningen Jultomten. Där uppmanades barnen att berätta om sina upplevelser. Detta skriver en liten flicka, 1905:

”…I Jul ska vi koka lutfisk och gröt i fall pappa får hafva arbetet kvar. Jag tänkte nu be Farbror Jultomten om en liten sak till julen för i år får jag ingen julklapp. Det skulle vara rysligt roligt att få en julklapp. Förra julen som var hade vi inte någon gröt och fisk ej heller någon julgran men vi hade en stake som vi satte ljus i och då hade vi ganska roligt…”

Tidningens redaktion skickade ofta tidningar och böcker gratis till barn som levde under knappa förhållanden. Elsa Beskows berättelse ”Lisas framtidsplaner” publicerades 1907. Här drömmer flickan Lisa om att ta hand om föräldralösa barn. En senare variation på samma tema, tecknar Elsa 1930, till läseboken ”Vill du läsa?”

Elsa använder sig av sina egna eller andras barn som modeller för sina teckningar. Deras liv och lekar inspirerar henne. Men hon inspireras även av internationella författare och illustratörer.

Romantiken, med författaren och filosofen Jean-Jacques Rousseau, ändrade synen på barn. I sin bok ”Émile”, 1762, lade han grunden för idén om den fria utvecklingen för barn – pojkar främst – med känsla för fantasi och nyfikenhet. Folkvisor, sagor och rim drev författare liksom engagerade lärare att skriva nya sagor för att stimulera barns utveckling. Elsa inspirerades av såväl H C Andersen, Ellen Key, Nanna Bendixson, Jenny Nyström och Ottilia Adelborg för att nämna några.

Folkskolestadgan från 1842, ökade behovet av läsmaterial för barn och Elsa Beskow var med om att tillgodose detta behov. Läskunnigheten var då ganska väl utbredd. Tryckkonsten och den industriella utvecklingen bidrog till att sätta fart på bokutgivningen.

Förutom att bidra till barnens läskunskap kunde författarna genom sagorna hjälpa barnen att bearbeta psykologiska trauman.

Förutom att ta del av de, i mitt tycke, underbara teckningarna, är det väl värt att investera i boken om Elsa Beskows liv: ”Förtrollad vardag, Elsa Beskow, från verklighet till fantasi” av Gitten Skiöld (Gidlunds förlag).

The post Thielska visar Elsa Beskows underbara bilder first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Bo Bjelvehammar skriver om hur Mr Walker kommit till Eslöv. Närmare bestämt ställs Jan Håfströms grafik ut på Galleri M.

Jan Håfström
Mästargrafik i världsklass från Ateljé Larsen
Galleri M, Norregatan 10 i Eslöv
T o m 31 maj 2026

Jan Håfström är en av våra stora bildkonstnärer – målare, tecknare och skulptör. Han har även arbetat med kortfilm och skrivit konstkritik. Han har varit verksam i mer än sextio år.

Jan Håfström ses som en av de stora romantikerna i svensk samtidskonst – även i mer än mogen ålder arbetar han med nya formspråk och färger, som får nytt liv och ny energi i nytt ljus. Det finns inga stränga gränser eller förutbestämda rösade leder i hans skapande.

Nyfikenhet driver in honom i nya öppna gläntor, skapar nya synlinjer och landskap. Det finns hela tiden i bilderna riktningsförändringar, och rörelser, som tvingar dig att se på verken på skilda sätt. Det leder till ett synliggörande av nya platser och nya personer, gestalter.

Nu har den vandrande vålnaden hittat till Galleri M i Eslöv och det är lokalt en stor konstnärlig händelse.

Företeelsen jag främst talar om är Mr Walker, Fantomens alter ego, möjligen Jan Håfströms alter ego. En ständigt närvarande fadersfigur eller skapande människa. En vanlig man eller en stilig karl i fladdrande överrock, alltid på väg, ofta ensam, men någon gång tillsammans med en annan människa eller ett djur.

Barndomshjälten Mr Walker

Mr Walker är en av barndomens stora hjältar, som aldrig försvinner. På allvar dök figuren upp i Jan Håfströms konst i början av 2000–talet.

Mr Walker kan visa sig i de mest skilda sammanhang som i Järnvägsparken i Stockholm, ett stenkast från Stockholms Centralstation. Det verket, ”Vem är Mr Walker?”, har en tydlig funktion i det offentliga rummet – att leda oss till och synliggöra en plats, att uppmärksamma något åsidosatt.

Jan Håfström bygger en egen, personlig värld, ett inbjudande landskap, som både berör och utmanar.

Han är både lekfull, finurlig och ständigt nyfiken på att ge sina verk en ny infallsvinkel. Han håller sig till reflektioner och kommentarer kring de stora frågorna som rör livet och döden.

Om du vill veta mer om Jan Håfström har jag två tips. Just nu finns på SVT Play en dokumentär ”Jan Håfström – den långa resan hem”. Det är en dokumentär från 2025 av Staffan Julén.

Därtill finns en avhandling från 2005 av Martin Sundberg ”Tillvaratagna effekter”, en djupstudie av Jan Håfströms konstnärskap och konstnärsroll.

Men har du möjlighet att möta Mr Walker i Eslöv så passa på! Han stannar bara till och med den 31 maj.

The post Mr Walker och Jan Håfström på besök i Eslöv first appeared on Opulens.

KONSTRUNDA. Under den pågående Konstrundan i Nordvästra Skåne är Ulf Eklund en av de deltagande konstnärerna. Jesper Nordström fascineras av ett konstnärskap som kombinerar en kärv blick med värme.

Konstrundan Nordvästra Skåne. 3-12 april 2026. Ulf Eklund. Ringvägen 69, Viken. Måleri, grafik, teckning.

Ulf Eklund i Viken, Höganäs är lite som om en Otto Dix och George Grosz hade tagit en omväg via nordvästra Skåne med sina ljusa lite ”torrt genomblåsta” landskap, muttrat över samtiden – och sedan fortsatt jobba. Fast Ulf Eklund gör det på sitt eget sätt. För det här är inte konst som är retro eller pastisch. Det är mer som att Eklund plockar upp den där gamla, obekväma blicken på samhället och riktar den rakt mot vår egen tid.

Hans bilder slår an direkt. Lite skeva, lite obehagliga, ofta rätt roliga – men det är den där sortens skratt som fastnar i halsen. Figurerna stirrar, lufsar runt, gör märkliga saker. Man fattar ganska snabbt att det inte handlar om realism utan om något annat: en slags överdriven sanning. Typ “så här ser vi ut egentligen”, fast utan filter.

Ulf Eklunds parallellvärld

Och så är det en grej som återkommer, som man inte riktigt kan släppa när man väl sett den: vissa figurer ser ut som en sorglig version av Adolf Hitler. Inte som en direkt avbildning, utan mer som ett eko – en slags parallellfigur. Som om vi tittar in i ett alternativt universum, en annan tidslinje där saker gick lite annorlunda redan kring det tyska riksdagsvalet 1933. Inte nödvändigtvis ”bättre”, men annorlunda på ett sätt som gör allt mer skevt än storslaget.

Det är nästan som en sorts lågmäld, märklig ”steampunk-variant” av Tredje riket – inte med glänsande maskiner och hjältemod, utan med rost, trötthet och människor som mest verkar ha hamnat fel. Uniformerna sitter lite snett, kropparna ser slitna ut, blickarna är inte triumferande utan tomma eller förvirrade. Det är som om maktens estetik finns kvar, men innehållet har runnit ur den. Kvar blir något sorgligt, nästan patetiskt – och just därför ganska obehagligt.

Det där greppet gör mycket. För det blir inte bara historia eller referens, utan något som sipprar in i nuet. Man börjar tänka: vad är det egentligen vi upprepar, fast i annan form? Vad är det som fortfarande finns kvar i oss, men i mer vardagliga, mindre dramatiska versioner?

Mörk humor

Och humorn är om inte svart så brunmurrigt svettig. Inte charmig, inte inställsam. Snarare konstaterande: ”Jaha, där sitter vi allihop fast som en schimpans med en smartphone”. Den typen av bild som först känns absurd och sedan, tyvärr, ganska rimlig. Eklund har en förmåga att hitta de där enkla, nästan dumma motiven som ändå prickar helt rätt.

Det finns också något fint i att han jobbar med torrnål, lite i släktskap med Käthe Kollwitz. Det är ett rätt krävande, pilligt hantverk egentligen – inget man slänger ihop. Men paradoxen är att det ger en känsla av skörhet, som om linjerna nästan darrar. Det passar motivvärlden perfekt: allt ser ut att kunna spricka när som helst. Mycket jobb, mycket darr.

Ulf Eklund kör sitt eget race

Och trots att det är satir så är det inte bara ”kolla vilka idioter vi är”. Det finns något mer där, någon slags sned empati. Figurerna är inte bara offer eller skurkar – de är mer som vi. Lite vilse, lite komiska. Det gör att bilderna inte bara slår an, de hänger kvar också.

Ulf Eklund framstår som en sådan där konstnär som inte bryr sig så mycket om vad som är trendigt eller rätt just nu. Han kör sitt race. Lite som en gammal skön geezer som sett det mesta och inte orkar linda in saker längre. Och kanske är det just därför det funkar – det är rakt, ärligt och ganska svårt att värja sig mot.

Som en sista känsla som dröjer kvar: Ulf Eklund är lite som den där charmigt syrliga morfarn som muttrar vid köksbordet, himlar med ögonen åt världen och drar en aning för vassa skämt – men som innerst inne vill väl. En som kanske inte säger det rakt ut, men som ändå, i smyg, vill fylla fickorna på sina barnbarn med allt godis som finns. Det finns något i hans bilder som kommer från just den platsen: en blandning av kärv blick och värme. Som om allt det där skeva, mörka och absurda egentligen bottnar i en vilja att säga: ”det kunde vara annorlunda, det kunde vara bättre, och den världen glöder igenom i den jordiga koloriten”.

The post Ulf Eklund kombinerar kärvhet med värme first appeared on Opulens.

KONSTBIENNAL. Kristina Maria Mezei har besökt Kochi-Muziris-biennalen i den sydindiska delstaten Kerala. Här följer hennes rapport.

Planerar du att åka till Indien inom kort? Missa i så fall inte Kochi-Muziris-biennalen vars sjätte upplaga öppnades i staden Kochi, i Kerala i mitten av december förra året. Den är Indiens äldsta och Sydasiens längsta samtidskonstbiennal med sina 110 dagar, fram till den 31 mars 2026.

Dess rubrik, For the Time Being, anspelar på händelser och processer i ett nu, men samtidigt upplevda mot ett historiskt förflutet som delas av länder och folk längs oceaners stränder och vattenleder, transoceaniska och transregionala platser och världar.

Indisk konst visas sällan i väst, även om någon utställning förekommer då och då, exempelvis med ett textilkollektiv på senaste Venedigbiennalen eller med samtidskonstnärer som Arpita Singh på Serpentine Gallery i London förra året och Pallavi Paul på Gropius Bau i Berlin för ett par år sedan.

Indien är stort som en hel kontinent, med en mångfald av språk, religioner, landskap och klimat. Och lokalpolitisk styrning i delstaterna under den alltmer hindunationalistiska statliga politiken. Även om välståndet har ökat under de senaste decennierna, med slogan ”India Shining”, är de ekonomiska, sociala och religiösa motsättningarna stora, förstärkta av det stela kastsystemet som utestänger utveckling och frigörelse från låsta traditioner.

Delstaten Kerala i Sydindien tillhör de mest välbärgade och jämställda. Men även här lever det brokiga koloniala förflutna från kineser, portugiser, holländare och till engelsmän. Detta delas med länder och folk i närliggande transoceanien med kryddhandel, kokoshantering och rovkapitalism. Åtskilliga konstnärer från dessa länder är inbjudna som till exempel Jompet Kuswidananto från Jakarta, Indonesien, Ibrahim Mahama från Ghana eller Sandra Mujinga, född i Kongo men verksam i Oslo, liksom indier från hela landet och i diasporan.

Kochi-Muziris-biennalen ger prov på oanad styrka

Den konstnärliga processen visas ofta öppet på biennalen. Den trotsar medvetet västerländska koloniala och postkoloniala former av klassificering. Det talas ofta om bruna, svarta och gula människors levda erfarenheter nära hav och vatten, deras vandringar och förflyttningar, självvalda eller påtvingade migrationer. Kroppen ses som bärare av minnen, individuella, det speciella folkets eller av landets historia, genom handens arbete, genom sång och teater/performancer, ritualer om liv och död, om överlevnad och motstånd.

Detta kanske låter som klichéer men faktum är att detta breda grepp och den geografiska förankringen i de många historiska platserna ger en oanad styrka och hög kvalitet för både huvudutställningen, studentbiennalen med deltagare från hundratals konstskolor och för alla kompletterande utställningar.

Sinnenas upplevelser bortom ord och begrepp ger must och konkretion samtidigt som en europé som jag får en hel del politisk-historisk bakgrundskunskap. (Samtidigt florerar i de flesta medföljande texterna det inflationsdrabbade internationella curatoriella språket med sina abstrakta utsvävningar, överdrifter och obegripligheter.)

Inför biennalen har kulturarvsmärkta byggnader fräschats upp i Kochi, Mattancherry, Willingdon Island och Ernakulam, utställningarna har hängts med bästa finish och stadens längsta gata har fått en flera hundra meter lång målerisk gestaltning.

Huvudcuratorn är den intensive Nikhil Chopra, själv konstnär och multimediaprofil, i samarbete med HH Art Spaces. Han har bjudit in 66 konstnärer och konstnärskollektiv från nära 30 länder. Ett rikt program med föreläsningar, samtal och workshops påbörjades redan i oktober och fortsätter fram till de sista dagarna. Det är omöjligt att hinna se alla de 20-talet platserna under ens en veckas visit och i den subtropiska värme som råder så här års.

Den centrala platsen är Aspinwall House, en kulturarvsbyggnad, en gång centrum för kryddhandeln vid havsinloppet mot staden. Gården skuggas av stora träd, en bokshop med viloplatser är under uppförande vid invigningen, ett arkitektoniskt konstprojekt med böjda terrakottaväggar för scenframträdanden har rests på platsen, och mot sjösidan byggs ett kafé. Den första veckan var långt ifrån allting klart, naturmaterialanvändning och ålderdomligt hantverk kräver sin tid. Information och kartor är bristvara, de sociala medierna uppdateras efter att evenemangen ägt rum.

Handens och kroppens arbete

Handens och kroppens arbete är en av de röda trådarna i biennalen. Arbetets ära sjunger den stora installationen som vi först möts av i Aspinwall House. Birender Yadav ägnar sitt verk åt gästarbetarna i Uttar Pradesh som varje år från november till juni bränner tegel. De bygger både sina provisoriska hem och brännugnarna.

I installationens mitt reser sig brännugnens höga skorsten, runtomkring är hundratals föremål i bränd terrakotta placerade i rytmiska grupperingar. De visar verktyg, artefakter, kläder och kroppsdelar. Endast människorna är osynliga. Stämningen av sorg döljer inte kritiken mot gästarbetarnas utnyttjande och dåliga arbetsvillkor.

Med tanke på att inte långt från Kochi ligger tre av Keralas äldsta handvävstolsfabriker där det utsökt tunna och för fest-sarin så populära kasavu-tyget i vitt och guld har vävts sedan 1600-talet är Lakshmi Madhavan Studios fotografiutställning Looming bodies ytterst aktuell.

Långa svartvita serier med närgångna tagningar på deformerade kroppsdelar visar baksidorna av den prakt som väverskorna sällan kommer att bära.

En trappa upp i Aspinwall House hänger nära trettio små bilder av Smitha M Babu. Här står kokosfiberhanteringen i centrum. I små gouacher och dokumenterade performancer binds scener och platser för det traditionella hantverket, så som det kollektivt utövades söder om Kochi i Kollam, vid Ashtamundi Lake, samman med fantasifyllda berättelser, ljud och sånger. Bleka drömska jordfärger, slingrande ramar, maskerade figurer döljer den realistiska bakgrunden med tunga arbetsvillkor och dåliga löner. Hantverket som kulturellt arv skimrar av mystiska övertoner.

Mystik och sammandrabbning

Mer av mystik och andlighet lyser genom Delhibaserade Pallavi Pauls installation med så kallade ”body bags”. Svarta sidensäckar svävar över golvet i ett dunkelt belyst rum. Utsökt broderade, med kinesiskt inspirerade slingor och blomstermotiv, är de avsedda för begravning av döda kroppar.

Ett ljudverk förstärker mystiken, men bryter också mot den: med oljud, hämtade från ”Delhi Riots”, en veckolång våldsam sammandrabbning mellan hinduer och muslimer 2020. Den började med en grupp kvinnors sittande protester mot en ny lag som försvårade gränsövergången för gästarbetare från muslimska länder. Det är några av dessa kvinnor som broderar och sjunger som utgör inslag i ljudverket. Men installationen får en allmänmänsklig betydelse, om döden som drabbar oss alla.

Många av verken har en aktivistisk bakgrund, i protester mot dammbyggen och naturförstörelse vid stadsutveckling, i arbete för kvinnors rättigheter och plats i en patriarkal samhällsstruktur, i orättvisa rättsfall som bottnar i utbredd korruption. Men den estetiska gestaltningen går oftast före, olika medier flätas samman i rumsliga och filmiska processer. Kärleken till djur och natur vibrerar i många verk, den mytiska och andliga världen är närvarande.

Häpnadsväckande installation

En av de mäktigare installationerna är Remember Me av Sandra Mujinga, en kongolesisk-norsk konstnär. Hon använder både digital teknik och traditionellt hantverk. Två mäktiga svarta skelettlika hybridvarelser är vända mot varandra. Delvis täckts de av fisknät som påminner inte bara om de kinesiska fisknäten i Kochi utan även om de kongolesiska konformade korgarna som fiskarna använder där. Tidigare kategoriseringar om hennes verk som afrofuturism och science fiction känns inte lika aktuella här. Men gåtfullheten och storleken får oss att häpna.

Vilket också kan sägas om hela Kochi-Muziris-biennalen 2025–2026.

The post Kochi-Muziris-biennalen i Indien får en att häpna first appeared on Opulens.

PARIS. Anne Edelstam skriver om en stor utställning i Paris med verk av Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely. Utställningen speglar deras vänskap med den svenske curatorn Pontus Hultén.

Niki de Saint Phalle, Jean Tinguely, Pontus Hultén
Grand Palais, Paris
Utställningen pågår till den 4 januari 2026

Pontus Hultén (1924–2006) har påverkat den samtida konsten i Frankrike mer än många parisare kunnat ana. För närvarande uppmärksammas hans insatser med en stor utställning på Grand Palais i Paris.

Museet har nyligen renoverats efter att ha varit stängt i flera år, så det är hedersamt att det har öppnat med en svensk kurator, en fransk-amerikanska och en schweizisk rebellisk konstnär.

Det är en påminnelse om Pontus Hulténs viktiga roll som Moderna museets, i Stockholm, förste direktör (mellan 1958 och 1973) och på sätt och vis även dess skapare. Det var inte för inte han blev tillfrågad om att komma till Paris för att modernisera konstscenen där.

Nikki de Saint Phalle och Jean Tinguely

Besökaren får ta del av Niki de Saint Phalles (1930–2002), Jean Tinguelys (1925–1991) och Pontus Hulténs kärlek till konsten, vänskapen dem emellan och hur de influerade och hjälpte varandra genom privata brev, konstverk, installationer och videor.

Vänskapen mellan Pontus Hultén och konstnärerna

Pontus Hultén träffade Jean Tinguely redan 1954, under en av sina flertaliga resor till Paris. Han fascinerades av Tinguelys intresse för rörelse i dennes installationer. Jean och Niki hade träffats och fattat tycke för varandra några år tidigare och nu introducerade Jean henne och hennes konst för Pontus som blev hänförd. De tre hade ett gemensamt program för konsten: en attityd som de kallade för ”glädjens anarki”.

Deras lekfulla och rebelliska förhållningssätt kom till uttryck 1966, med en gigantisk, färgglad kvinnogestalt, liggande på rygg med benen i sär så att besökarna till Moderna museet i Stockholm fick kliva in via hennes vagina.

Delar av detta verk, en affisch med inbjudan till evenemanget (Hon – en katedral i Moderna museet) samt en intervjudokumentär med Pontus Hultén visas nu på Grand Palais.

En annan av Niki de Saint Phalles större kvinnoskulpturer och en av Jean Tinguelys installationer donerades så småningom till Moderna museet i Stockholm och förskönar fortfarande Skeppsholmen.

Pontus Hulténs internationella genombrott

Pontus Hultén fick i och med Moderna museets framgångar ett internationellt genombrott. Det ledde till att han blev tillfrågad, 1973, att spela en aktiv roll i skapandet av det framtida Centre Pompidou (vilket för övrigt nu har stängt i fem år för renovering). Han blev dess första direktör när museet öppnade 1977.

Förutom de konstverk Hultén införskaffade, bidrog han till att göra institutionen attraktiv även för en yngre, mer lekfull målgrupp. Det var nytt för såväl en ganska konservativ fransk som en internationell publik. Den dynamik han införde har förblivit en del av museets signum, vilket även inbegriper ett stort bibliotek, en filmsal, ett konferensrum med mera. I en intilliggande bassäng tronar verk av Niki de Sainte Phalle och Jean Tinguely.

Pontus Hultén fortsatte livet ut att försvara och lyfta fram sina vänner Niki och Jean. De två konstnärerna gifte sig så småningom med varandra. Efter Tinguelys bortgång, 1991, hjälpte Pontus Niki med att uppföra ett museum till den avlidne makens ära. Det invigdes i Basel 1996.

Flera av Tinguelys större så väl som mindre installationer visas nu på Grand Palais. Även åtskilliga av Niki de Saint Phalles verk är med och bidrar till dynamiken i utställningens stora salar.

Hon och Pontus Hultén höll ständig kontakt även efter hennes flytt tillbaka till Kalifornien, fram till hennes död 2002. Pontus Hulten gick bort bara några år senare, 2006.

De ofta gigantiska verken har gott om plats att breda ut sig i Grand Palais stora salar. Dessa rebelliska konstverk kontrasterar mot museets strama arkitektur, vilket skänker ytterligare en dimension till utställningen.

Vuxna kan ta till sig samhällskritiken som utstrålar från verken, medan barnen jag möter i salarna skrattar åt monstren de ser, uppsättningarna som rör sig och de glada färgerna. De får med sig en speciell karta att följa genom utställningen med frågor och lekar. Det är precis i de tre vännernas anda!

The post Pontus Hultén hyllas i färgstark Paris-utställning first appeared on Opulens.

VÄVKONST. Utställningen ”Livet och trasornas väv”, belyser vävstolens betydelse för såväl hantverk som konstskapande. Anne Edelstam har sett utställningen och finner den mycket sevärd.

Livet och trasornas väv
Sven-Harrys Konstmuseum, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 15 mars 2026

Vävkonst i historiskt perspektiv

I den omfattande utställningen ”Livet och trasornas väv”, på Sven-Harrys museum i Stockholm, får vi följa vävstolens utveckling från den historiska begynnelsen till dagens konstnärliga uttryck.

Här kan besökarna stifta bekantskap med såväl anonyma som välkända konstnärer och hantverkare.

Vävkonsten lockar åter

Unga konstnärer flockas till vävskolorna. De återupptäcker och förnyar våra mor- och farföräldrars gedigna hantverk och skänker det såväl återupprättelse som förnyelse.

Vad som en gång i tiden var den fattiga kvinnans sätt att utnyttja och återanvända allt från gamla sönderslitna kläder, lakan, dukar eller handdukar och väva samman materialet till trasmattor, har numera gett upphov till nya former av hantverk och därtill konstverk.

Vävstolar i fokus

Den flera meter långa trasmattan, som hänger i taket i det första rummet på Sven-Harrys, hittades i en gammal brudkista. Trasmattan hade vävts en gång i tiden inför ett stundande bröllop och rullats ut i den lokala kyrkan.

Den belyser början på historien om den tekniskt avancerade vävstolen. Flera vävstolar finns också med i utställningen och de unga kvinnor som sitter där och väver svarar glatt på besökarens frågor.

Kreativa uttryck

Redan i nästa rum möter vi vävnader som konstföremål snarare än bruksföremål. Utställningen fortsätter sedan i den andan med verk av 33 konstnärer. Märta Måås-Fjetterström, Barbro Nilsson och Viola Gråsten ställs sida vid sida med samtida konstnärer som Andreas Eriksson, Pia Ferm, Gustaf Helsing och Hans Thomsson för att nämna några.

Nu börjar många återupptäcka värdet av återbruk. Tiden för slit och släng borde vara förbi. Allt fler inser ju i allt högre grad att överkonsumtionen håller på att förstöra vår planet.

Glädjande nog är yngre generationer engagerade i detta. Det är alltså inte enbart teknologi, IT och AI som lockar unga människor. Det finns hos åtskilliga yngre ett stort intresse för det analoga och gediget men tidskrävande handarbete.

”Livet och trasornas väv” belyser således flera generationers kvinnohantverk samtidigt som vi får ta del av yngre generationers kreativa uttryck. Det är en synnerligen fascinerande och mycket sevärd utställning.

The post Vävkonst som fascinerar på Sven-Harrys first appeared on Opulens.

ESSÄ. I denna omfattande essä tecknar Thomas Notini ett porträtt i helfigur av den framstående expressionisten Emil Nolde. Därmed blir även konstnärskapets mörka sida grundligt belyst och en seglivad myt avslöjad.

När man försöker placera in Emil Nolde på den konsthistoriska kartan, är det svårt att gå förbi det faktum, att han levde i ett gränsland – gränsen mellan Danmark och Tyskland, gränsen mellan skandinavisk och tysk kultur. Han kunde, medvetet och omedvetet, ösa ur rika inspirationskällor på båda sidor om gränsen.

Men sedan nationalismens och nationalstatstänkandets genombrott i början av 1800-talet har det blivit alltmer sällsynt att människor i ett gränsland identifierar sig enbart som just gränsbor. Lever man i ett utpräglat gränsområde, kan man göra ett val mellan nationstillhörigheter, och det brukar allt som oftast ske. Så har det till exempel varit i Alsace/Elsass i Frankrike och dess spänning mellan det franska och det tyska, och det gällde även det gamla tysk-danska Schleswig/Slesvig, som var Noldes hembygd.

För Emil Noldes del och hans familj stod valet från början klart. Hans egentliga modersmål och hemspråk var danska. Tyskan hade han lärt sig som andra språk, och enligt bland andra Paul Klee behärskade han aldrig muntligt tyskan helt flytande. Hans memoarer, som jag återkommer till senare, är skrivna på en mycket dialektalt påverkad slesvigtyska. Men han identifierade sig ändå själv alltsedan ungdomen och livet ut som tysk. Han var av tysk nationalitet och han såg sig själv som en tysk konstnär.

Emil Nolde växte upp i ett gränsland

Han föddes 1867 som Emil Hansen i byn Nolde, strax norr om det som i dag är gränsen mellan Danmark och Tyskland. Men då låg byn på tyskt territorium. Gränsen mellan Danmark och Tyskland gick vid denna tid betydligt längre norrut, i jämnhöjd med staden Ribe på Jylland. Det preussisk-danska kriget på 1860-talet hade gjort hela detta område till en del av Tyskland, fastän kultur och språk fortsatte att vara ett tysk-danskt blandfenomen. Så småningom, när han för gott lämnat sin hemby, skulle bynamnet Nolde bli hans efternamn.

Om den språkliga situationen i sin hembygd skriver han:

Språket i området är, som i många gränsområden, en blandning. Mitt vardagsspråk under barndomen var plattdanska. Skolspråket var högtyska, religionsundervisningen skedde på danska, språket inom samfärdsel och handel var plattyska. Dessa fyra halvspråk talar alla i detta gränsområde, och hos friserna tillkommer även frisiskan.

I Emil Noldes familj fanns även detta femte språk. Fadern tillhörde, trots sitt danska efternamn, en frisisk släkt.

Noldes väg till expressionismen

Nolde blev tidigt medveten om sin konstnärliga begåvning och sin lust till konstnärligt skapande. Men vägen till det fria måleri han blivit känd för skulle bli lång och gå via omvägar. Och det var inga dåliga omvägar.

Han kom först att bli konsthantverkare och konstindustriell formgivare; därefter kunde han börja treva sig fram inom teckning och måleri. Sedan kom den stora explosionen, då han kunde frigöra sig och bli en av den tyska och kontinentala expressionismens största företrädare. Men han var en ganska egensinnig personlighet och hade svårt för att inlemma sig själv i olika konstnärsgrupper och konstnärssammanslutningar. I ett par av dessa sammanslutningar var han medlem endast en kort tid, ur en av dem blev han till och med utesluten.

Noldes familjeförhållanden

Familjen var bönder sedan århundraden tillbaka, och Emil Nolde kunde med ledning av tillgängliga arkivuppgifter spåra sitt ursprung så långt tillbaka som till år 1365. Han hade tre bröder och en syster, som han av allt att döma kom att förlora kontakten med senare i livet. En bidragande orsak till detta kan ha varit de spänningar som rådde – och som vid denna tid ständigt eskalerade – mellan de tysksinnade och de dansksinnade i området. Noldes familj var ju, som nämnts, tysksinnad, liksom han själv, men för Nolde rådde det aldrig någon fiendskap mellan det tyska och det danska.

Han skriver i sina memoarer, att han i tacksamhet och ”utan vare sig avund eller vrede” vände sig mot både norr och söder.  Till saken hör att han under en vistelse i Köpenhamn 1900-1901 träffade en dansk skådespelerska och sångerska, Ada Vilstrup, som snart skulle bli hans hustru. I sina memoarer berättar han hur illa och fientligt hon blev bemött av hans familj och släkt, när han första gången presenterade henne för dem. Alla utom Noldes mor vände henne praktiskt taget ryggen. Det måste naturligtvis ha känts oerhört bittert för dem båda, och Emil gjorde därför sitt val och höll troligen kontakten med den egna släkten på sparlåga i fortsättningen.

Nolde och det andliga arvet

I Emil Noldes hem rådde en varm kristen fromhet. Den var inte grundad i någon uttalad teologisk lärotradition utan byggde på fri daglig bibelläsning och bön. Det var en form av fromhet som lätt kunde slå över i svärmeri och sekterism. Nolde kom senare i livet att förhålla sig ganska fri och självständig i förhållande till detta andliga arv, men han vände det aldrig ryggen. Tvärtom utgör bilderna med bibliska motiv en av huvudgrupperna inom hans måleri. Den djupa förtrogenheten med de bibliska motiven kom att förbli en av hans viktigaste inspirationskällor.

Som alla barn i bondefamiljer måste även Emil från tid till annan ta del i gårdens sysslor. Men arbetsuppgifterna på åkern var aldrig särskilt betungande utan gav honom tvärtom en djup förbundenhet med hembygdens natur som skulle vara livet ut. Om detta landskap skriver en av Noldes biografer, Werner Haftmann, så här:

Där hukar sig byggnaderna under den väldiga himlens tyngd och spanar med sina fönsterögon, som speglar himlens färg, över det ödsliga landet. Som gigantiska varelser sträcker de högt murade väderkvarnarna sina korsarmar över den tomma horisonten, och den eviga vinden sjunger i vingarnas dånande brus. Och därovan den oerhörda himlen! Den är den kosmiska scenen för hela detta landskap, på vilken det stigande och bortdöende ljusets drama utspelas: violett gryningsljus över den ångande jorden, svarta, vindjagade stormmoln, som griper likt jättehänder över landet, solnedgångens glödande brand.

Stark naturupplevelse, djup förtrogenhet med den bibliska motivvärlden och en utpräglad fantasi med ett starkt utvecklat sinne för sagans och mytens värld – det blev redan nu, på tidigt stadium, Emil Noldes tre viktigaste inspirationskällor och skulle så förbli livet igenom.

Konstnärsbanan var inget givet val

Han var naturligtvis som alla bondsöner mer eller mindre förutbestämd till lantbrukaryrket. Men hans föräldrar tycks rätt snart ha insett att han var tämligen oduglig för ett sådant värv. Redan som pojke målade han med vattenfärger han fått som gåva av föräldrarna. Han modellerade och tecknade och ritade plank och ladugårdsdörrar fulla med hjälp av kritor.

Att direkt ge sig in på en bana som fri konstnär var det naturligtvis inte tal om. Efter att ha arbetat ett år på fädernegården blev Nolde till sist, 1884, antagen som lärling i träsnideri i en möbelfabrik i Flensburg. Han stannade där i fyra år, och arbetsuppgifterna bestod av både praktiskt arbete vid snickarbänken och övning i formgivning vid ritbordet. Men vid sidan av producerade han på sin lediga tid en mängd teckningar av landskap, och porträtteckningar av kypare, luffare, dagdrivare, konstnärer och helt fritt uppfunna fantasifigurer. En liten antydan om i vilken riktning hans konstnärliga skapande så småningom skulle söka sig.

Efter tiden i Flensburg följde några oroliga vandringsår. 1888 reste han till München, där han fick arbete i en möbelfabrik. Men bara efter några veckor begav han sig till Karlsruhe, där han både fick arbete som träsnidare i en möbelfabrik och kunde gå på aftonkurs i stadens konsthantverksskola.

Snart lämnade han sin tjänst och gick helt in för konststudierna: perspektiv, anatomi, teckning efter gipser och så vidare.

Hösten 1889 kom han till Berlin och fick anställning som möbeltecknare. Den samtida konsten i Berlin gjorde inget större intryck på honom, men det gjorde däremot storheten och uttrycken i den gamla egyptiska och assyriska konsten, som han kunde se på stadens museer. Intrycken därifrån skulle bli en bestående inspirationskälla för honom under hans framtida konstnärsbana.

Hösten 1891 sökte han en ledigförklarad tjänst som lärare i konstindustriell och ornamental mönsterteckning vid den konstindustriella skolan i S:t Gallen i Schweiz. För Nolde själv var detta förmodligen en ren chansning, ingenting han själv egentligen trodde på. Till sin egen oerhörda förvåning fick han tjänsten i konkurrens med ett flertal högt meriterade medtävlare. Han var vid den tidpunkten 24 år gammal.

I sina memoarer och brev nästan koketterar Nolde med hur ointellektuell han var, och ointresserad av lärdom, men från andra källor vet vi att han redan under tiden i S:t Gallen och även senare flitigt läste Mallarmé, Verlaine, Rimbaud, Nietzsche, Ibsen, Strindberg, Oscar Wilde, Hamsun, Gorkij och många andra både skönlitterära författare och filosofer. I vad mån denna läsning påverkade honom, går knappast att utläsa av hans liv eller hans verk.

Solitären Nolde

Under tiden i S:t Gallen framträder också hos Nolde en annan sida som kom att prägla honom under hela livet. Hans biograf Werner Haftmann skriver att  … det var en speciell sårbarhet, en i honom redan tidigare nedlagd känsla av att vara ensam, oförstådd och förföljd – denna egenartade trotsinställning till ”människorna”, som hela hans liv skulle hålla honom utanför mänskligt och konstnärligt kamratskap.

Nolde var livet igenom en typisk ”ensamvarg”, troligen med en ganska depressiv läggning. Om man jämför hur han framställer sig själv med det vi vet om honom från andra källor, så ser vi att denna subjektiva upplevelse hos Nolde inte har mycket med den yttre verkligheten att göra. Han säger sig vara ringaktad och utstött vid en tid då många av hans konstnärskolleger är fulla av beundran för honom, vill honom väl och bjuder in honom till olika konstnärskollektiv.

Nolde säger sig vara förföljd av konstkritiken vid en tid då faktiskt många kritiker visar honom stor uppskattning. När han 1900 vistas en längre tid i Köpenhamn, klagar han också över utstötthet, ensamhet och främlingskap, fastän han talar landets språk flytande och fastän staden är full av lättsamma, lättillgängliga, kreativa och gladlynta människor, som han lätt skulle kunna få kontakt med, om han bara själv tog initiativet. Han klagar också över hur ostimulerande livet i Köpenhamn är, fastän staden sjuder av kulturellt liv inom konst, musik, teater, litteratur!

Alpvärlden inspirerade Nolde

Under vistelsen i Schweiz fascinerades Nolde av den mäktiga alpvärlden. Han gick gärna ut på långa bergsvandringar, där de väldiga bergsformationerna framstod för honom som jättar, andar och sagoväsen. Bergen stimulerade hans sinne för det mytiska och sagoaktiga. Mellan 1895 och 1896 målade han en rad vykort i akvarell med just sådana motiv, vilket gav honom avsevärda extrainkomster vid sidan av lärartjänsten. På en upplaga som gavs ut 1898 tjänade han på kort tid 25 000 guldfranc på de här vykorten och blev ekonomiskt oberoende för flera år framöver.

1896 var året då Nolde påbörjade sin första oljemålning. Han arbetade på den i hela tre år. Den knöt an till vykortsmotiven och fick namnet Bergsjättar (”Bergriesen”). Därefter ägnade hans sig under fem år enbart åt akademiska målarstudier. 1901 kom nästa egentliga målning, Före soluppgången, som också sprungit fram ur en mystisk naturupplevelse.

Fri målare på heltid

Nolde lämnade sin lärarbefattning i S:t Gallen 1898, då han till sist bestämt sig för att bli fri målare på heltid. De tidigare nämnda vykortsinkomsterna gjorde det möjligt för honom att förverkliga dessa planer. Han vistades i München, han gick på den privata konstskolan i Fehr, han kom i beröring med Böcklins måleri och det tidig-expressionistiska Worpswedekollektivet med de båda Modersohn; och mycket annat. Nu börjar hans personliga konstnärliga handstil att utvecklas, den som inlemmar honom i kretsen av tyska expressionistiska konstnärer. Haftmann skriver:

Därvid är det en tanke som alltmer klarnar för honom, nämligen den att ju mer man avlägsnar sig från naturen och ändå förblir naturlig, desto bättre konst skapar man – en tanke som Paula Modersohn i en alldeles liknande formulering och vid samma tid skriver ned i sin dagbok.

Allt expressionistiskt måleri sätter inte färgen i centrum. Men för Nolde skulle färgen bli det absolut viktigaste uttrycksmedlet. Ur den starka, rena, klara färgen föddes även formen med en närmast extatisk uttryckskraft.

Tiden i Paris

Hösten 1899 reste Nolde till Paris för vidare studier under nio månaders tid. Det måste rent praktiskt ha inneburit rätt stora svårigheter för honom, eftersom han aldrig lärde sig franska. Han målade litet på Académie Julian, men den mesta tiden tillbragte han med att se de konstverk som visades på världsutställningen i Paris detta år och på andra konstmuseer och gallerier. Daumier och Manet hörde till hans favoriter. På Louvren kopierade han Tizians målning d’Avalos allegori. Van Gogh och Gauguin var självklara referenspunkter för honom, och särskilt tilltalad var han naturligtvis av fauvismen, som i någon mening var den franska motsvarigheten till den tyska och mellaneuropeiska expressionismen.

Med tiden i Paris var Emil Noldes utbildningsår som målare avslutade. Han var då alltså redan 33 år gammal. Sommaren 1900 återvände han till sin nordeuropeiska hembygd, där han trots ett flertal vidsträckta resor runtom i världen alltid skulle hämta den starkaste inspirationen.

Vändpunkt i Köpenhamn

Som tidigare nämnts, flyttade Nolde hösten 1900 över till Köpenhamn. Och som också tidigare nämnts, mindes han inte tiden i Köpenhamn med någon större glädje. Under sin uppväxttid i det vindpinade marsklandet i Slesvig, där den hårda vinden ofta innehåller fint sandstoft från åkrar och havsstränder, hade han ådragit sig en ögonsjukdom, som han här i Köpenhamn blev tvungen att söka specialistläkare för. Ögonsjukdomen följde honom genom hela livet och gjorde också att hans syn så småningom försämrades. Det sista året i livet kunde han inte alls måla mer.

Men en händelse i Köpenhamn innebar för Nolde en stor vändpunkt: mötet 1901 med den unga danska sångerskan och skådespelerskan Ada Vilstrup. Det blev kärlek vid första ögonkastet och ganska snart giftermål. Det var i samband med detta som Nolde ändrade sitt gamla efternamn Hansen till Nolde, som var namnet på hans födelseby i Slesvig.

En tid under sommaren 1901 tillbragte Nolde i fiskarbyn Lildstrand högst upp på Nordjyllands västkust. Där åstadkom han ett stort antal teckningar och en del porträtt- och landskapsmålningar.

Tillbaka till Tyskland

Men efter detta flyttade paret Nolde till Tyskland. De bodde på några olika platser, tills de fann en liten fiskarstuga på ön Als på Slesvigs östkust (då ännu tysk, med namnet Alsen, sedermera dansk). Den blev deras fasta punkt under ett antal år framöver. Men paret Noldes liv blev inte bekymmerslöst. Ada Nolde var livet igenom mycket sjuklig och åkte ut och in på ett flertal sjukhus, sjukhem och sanatorier i Tyskland, Danmark och England. (Det framgår inte av litteraturen vilket slags sjukdom eller sjukdomar hon led av, om de var somatiska eller psykiska eller bådadera.) Paret Nolde fick heller aldrig några barn, något som Emil Nolde i memoarerna nämner med stort vemod.

För att söka bot för Adas hälsoproblem begav sig Emil och Ada vintern 1904 till Italien, där de vistades i Taormina på Sicilien och i Ischia. Men Adas hälsa förbättrades inte märkbart, och för Emil innebar tiden i Italien, märkligt nog, ingen som helst inspiration till att måla. I maj 1905 återvände de till Slesvig och fiskarstugan på Als.

Produktiva år

De följande åren på Als blev produktiva för Nolde. Alltmer utvecklar han sin personliga, konstnärliga handstil. Landskapsbilder, trädgårdsbilder och porträtt flödar ur hans pensel. I sina memoarer skriver Nolde om denna tid så här:

När jag målade, önskade jag alltid att färgerna genom mig, som målare, skulle ordna sig på duken lika följdriktigt som naturen själv skapar sina formationer, som malm och kristaller bildas, som mossa och alger växer, som blommorna öppnar sig under solens strålar och måste blomma.

I februari 1907 hände så något mycket oväntat för Nolde. I Dresden fanns en konstnärsgrupp som kallade sig ”Die Brücke” och som i sin konst strävade efter liknande uttryck som Nolde. En av gruppens medlemmar, Karl Schmidt-Rottluff, tog kontakt med Nolde och inbjöd honom att gå med i gruppen. Nolde tackade ja, med stor förtjusning. Så gav sig Emil och Ada i väg till Dresden för några månaders vistelse där. Det var två av Brücke-medlemmarna, Karl Schmidt-Rottluff och Ernst Ludwig Kirchner, som kom att stå Nolde särskilt nära.

Men så tog snart Noldes depressiva ”ensamvarg-läggning” ändå överhanden. Redan hösten samma år drog han sig tillbaka från Brücke-kretsen, även om han inte helt släppte kontakten med gruppens medlemmar. Han var mer än tio år äldre än de andra i gruppen, och han fick en känsla av att de profiterade på hans konst som utvecklats längre och i större frihet. Dessutom fruktade han att hans eget måleri skulle hämmas inom ett tätt sammanslutet konstnärskollektiv.

Åter hemma i fiskarstugan på Als fortsatte Nolde sitt produktiva skapande. Han började också göra grafiska bilder, både etsningar och träsnitt. Inte enbart färgen, utan också den uttrycksfulla svartvita konsten, framför allt i form av träsnitt, fascinerade honom. Motiven varierade också där på samma sätt som inom måleriet: fantasibilder, naturbilder och porträtt.

Inspirationskällor

Sedan målar han en lång serie oljemålningar med bibliska motiv. Endast en av målningarna med religiöst motiv har ett motiv som inte är hämtat från Bibeln: legenden om ”Maria Aegyptiaca”, den heliga Maria av Egypten, en helgonberättelse från 400-talet.

Det var nu, åren 1909-1912, som den bärkraftiga grunden lades för Noldes hela verk. I början av 1911 besökte han Oostende i Belgien, där han träffade James Ensor och fick tillfälle att studera hans verk. Det råder väl inget tvivel om att Nolde och Ensor var äkta själsfränder – liksom att mötet med Ensor gav Nolde omedelbar inspiration. Samma år målade Nolde inte mindre än fyra stilleben med exotiska masker, ett tydligt avtryck av Ensors inflytande.

Men Nolde började vid den här tiden också att intressera sig för urbefolkningarnas konst. Han sökte sig till Berlins Museum für Völkerkunde (Berlins etnografiska museum), där han fann det han sökte. Med hans egna ord:

… den absoluta ursprungligheten, det intensiva,

ofta groteska uttrycket för kraft och liv i allra enklaste form.

Bilder och figurer från urbefolkningarnas konst vävs så småningom också in i Noldes bildvärld.

Nolde i expressionismens huvudfåra

Den huvudfåra inom expressionismen som Nolde tillhörde övergav aldrig det figurativa, det föreställande, som referenspunkt. Men huvuduppgiften var inte att avbilda det synliga utan göra det synliga synligt på ett helt nytt och annorlunda sätt. Nolde skriver i ett brev till sin vän Hans Fehr 1912:

Detta är den stora skillnaden mot tidigare uppfattning: vi vill inte återge naturen. Det är just det vi inte vill. Vi vill införa färg och ljus i tavlan så som vi människor uppfattar färg och ljus. Inte heller vill vi återge rummet, utan förena allting i en plan yta.

Detta kan ses som en av expressionismens programförklaringar!

Emil och Ada Nolde kom vid den här tiden att vissa tider under året bo i Berlin, där Emil också hade en ateljé. I Berlin fanns en konstnärssammanslutning som hette ”Die Berliner Secession” och som hade tillkommit i protest mot det gamla akademiska måleriet. Men nu trängde sig nya krafter fram, genom en ny tysk konst som även de äldre secessionisterna stod främmande för. Nolde blev något av en samlande gestalt för dessa yngre konstnärer.

Han var själv en tid medlem i Secessionen, men eftersom hans målningar gång på gång refuserades inför Secessionens utställningar, skrev han ett upprört brev till organisationens president Max Liebermann. Det ledde till att Nolde praktiskt taget omedelbart blev utesluten. Noldes uteslutning ledde till att de yngre medlemmarna bildade ”Die Neue Secession”, den Nya Secessionen, där Nolde till en början var medlem.

Resan till Nya Guinea

1912 blev ett händelserikt år i Noldes liv. I oktober fick han en inbjudan av det tyska kolonialdepartementet att följa med på en expedition till Nya Guinea. Emil reste tillsammans med Ada, och avresan skedde den 2 oktober 1913. Den gick via Moskva, Sibirien, Korea, Tokyo, Peking och det inre av Kina, Nanking och Shanghai. Nolde gjorde självklart oupphörligen skisser med akvarellfärger under resans gång. Via Hongkong, Filippinerna och Palau-öarna kom de så småningom till Nya Guinea. Det blev många och långa sjöresor, och Nolde använde tiden ombord till att snida figurer ur trästycken som han plockat upp. I varje trästycke kunde han skönja embryot till en figur som han bara behövde ta fram ur träet.

Under hela vistelsen på Nya Guinea arbetade Nolde oförtrutet. De infödda människorna, naturen, vildmarken, allt fångade han i bild. Men han noterade också med bestörtning hur hårdfört kolonialmakten var på väg att beröva de infödda människorna deras naturliga livsrum och deras kultur. Detta såg han och kommenterade i början av 1900-talet!

Ett år varade expeditionsresan. Återresan hem gick via Java, Burma, Singapore och Port Said. I Port Said fick han nyheten om att världskriget brutit ut. Det höll på att bli komplikationer, eftersom Nolde var tysk medborgare och således medborgare i ett av de krigförande länderna. Men då lyckades Nolde att övertyga passmyndigheterna om att båda makarna var danskar, så den fortsatta resan gick tryggt via Genua tillbaka till Tyskland.

Danskt medborgarskap

Omedelbart efter hemkomsten börjar Nolde måla igen, och nu är det åter hembygdens motiv som uppfyller hans sinne. 1916 flyttar paret Nolde från fiskarstugan på Als och slår sig ner på en liten bondgård västerut i Slesvig.

1920 inträffade så en händelse som Nolde i sina memoarer beskriver med ett visst vemod. Som nämnts inledningsvis, var hela Slesvig/Schleswig sedan länge präglat av en eskalerande konflikt mellan den dansksinnade och den tysksinnade befolkningsgruppen i området.

Efter världskrigets slut beslöt därför Nationernas Förbund i Genève, att man skulle söka nå en lösning på problemet. Man beslöt alltså, att det skulle hållas en folkomröstning i Slesvig, där frågan skulle vara: Vart vill ni höra, till Tyskland eller till Danmark? Tyskland och Danmark ålades att respektera folkomröstningens utslag.

Folkomröstningen hölls, och resultatet blev, att majoriteten i den norra halvan ville tillhöra Danmark, och majoriteten i den södra halvan ville fortsätta att tillhöra Tyskland.

Folkomröstningsresultatet verkställdes med omedelbar verkan. Den dansk-tyska gränsen flyttades söderut och har inte ändrats sedan dess. Utenwarf, där paret Nolde nu bodde, hamnade på danskt territorium, och Emil Nolde blev omedelbart dansk medborgare – och förblev så livet ut.

Paret Nolde bodde kvar i Utenwarf till 1927. Nolde blev ytterst besviken över hur hårt och ovarsamt de nya danska myndigheterna for fram med naturen i det känsliga marsklandskapet. Så paret beslöt alltså att flytta strax söder om gränsen, till byn Neukirchen, där Nolde lät bygga sitt nya hus och sin nya ateljé, en funktionalistisk byggnad i rött tegel. Egendomen gav han namnet ”Seebüll”, och huset fungerar i dag som museum för Emil Noldes konst.

Den tyska identiteten

Noldes tyska chauvinism kan knappast ha varit av det fanatiska slag som man eljest mötte i hans familj. Hans hustru var danska, och han hyste stor beundran för den nordiska konsten och litteraturen. Han hade lärt känna flera nordiska konstnärer, däribland Edward Munch. Men då det gällde konsten, kunde Nolde aldrig bortse från det faktum att han själv var tysk. Han kunde vid ett tillfälle, med stolthet, tala om ”unsere endlich deutsch gewordene Kunst”, ”vår konst som äntligen blivit tysk” – och då avsåg han både sin egen konst och den konst som hans kolleger inom det nya tyska expressionistiska måleriet hade skapat.

Unsere endlich deutsch gewordene Kunst…

Det för oss ofrånkomligen in på den mörka sidan av Emil Noldes konstnärsliv. Man kunde lätt tro att det i Noldes ord om konsten som äntligen blivit tysk bara skulle ligga en glädje över att samtidens moderna tyska konstnärer funnit ett eget uttryckssätt, ett eget konstnärligt idiom, som framstod som självständigt bredvid exempelvis den franska eller den nordiska konsten eller den ryska modernismen. Hade det stannat vid detta, skulle Noldes eftermäle ha blivit mycket mindre problematiskt.

Nolde och nazismen

Noldes tidigare nämnda konflikt med ledaren för Secessionen, Max Liebermann, hade vid sidan av de rent konstnärliga faktorerna en klart antisemitisk slagsida. Nolde blev rätt tidigt under mellankrigstiden medlem i nazistpartiet, först i dess danska gren.

Det hör också till saken, att ledningen för nazistregimen till att börja med visade det nya tyska konstnärliga avantgardet mycket stor uppskattning och stort intresse. Själve propagandaministern Joseph Goebbels hade ett par av Noldes målningar upphängda på väggen i sitt tjänsterum i Berlin. Så länge nazistpartiet stödde och uppmuntrade den tyska modernismen, ville Nolde gärna betrakta denna riktning som den sanna ”germanska” konsten. Nolde upprätthöll goda och vänskapliga relationer med flera personer i den nazistiska statsledningen. I sin korrespondens med dessa gav han uttryck för grov antisemitism.

Noldes konst hamnar i onåd

Men romansen mellan modernismen och nazismen blev kortvarig. Snart blåste det helt helt andra vindar i fråga om konsten. Från Hitler själv – som hatade all konstnärlig modernism – och nazisternas chefsideolog Alfred Rosenberg kom det nya konstpolitiska direktiv. Konsten skulle vara naturalistisk och idealiserande och helt tjäna nazismens propagandistiska syften. Noldes målningar togs snabbt ner från väggen i Goebbels tjänsterum.

Den nya tyska konsten, främst expressionismen, fördömdes som dekadent och nedsmutsad av judiskt väsende. Nolde blev ett av de främsta hatobjekten för denna propaganda och beskylldes för ”kulturbolsjevism”! Han ville i det längsta tro att regimens motstånd mot den moderna konstriktningen var övergående och försökte ha en utställning i Mannheim, men den stängdes av polisen.

1937 arrangerade regimen en utställning i München med namnet ”Entartete Kunst”, ”Urartad konst”. Där visades ett stort antal konfiskerade verk av tyska expressionister, inte minst av Nolde.

Över tusen av hans arbeten avlägsnades från de tyska konstmuseerna. Ett flertal av dem blev även förstörda – men visas numera ibland vid utställningar i form av svartvita fotografier som togs av dem under nazitiden. (Samma öde drabbade, vid samma tid, och föga överraskande, den nya konsten i Sovjetunionen, där den brännmärktes och förbjöds som ”borgerlig formalism” och andra krystade beteckningar, och på liknande sätt ställdes ut vid utställningar som skulle avskräcka från att skapa konst i samma anda.)

Nolde fick yrkesförbud

Nolde försökte kämpa vidare, men 1941 tog det stopp. Mathias Sonne skriver om detta i den danska dagstidningen Information (17.4.2019):

I august 1941 kom det dybe fald: Nolde blev pålagt berufsverbot og måtte hverken sælge eller udstille sine værker. Et decideret maleforbud, som legenden senere lød, blev han derimod aldrig underlagt.

Inget måleriförbud

Han blev alltså vingklippt som yrkesverksam konstnär, men det var inte fråga om ett måleriförbud, som det länge påstods när man i efterhand på olika sätt försökte skyla över hans nazism. Både Emil och Ada var medlemmar i nazistpartiet och sviktade aldrig i sin entusiasm för nazismen, trots regimens förföljelser och trakasserier mot Emils konst. Han fick inte ställa ut eller sälja sina verk, vare sig i Tyskland eller utomlands, men det fanns ingenting som hindrade honom att fortsätta måla hemma på Seebüll.

Myterna om Nolde

Historierna om att det skulle ha funnits särskilda spioner som strök omkring huset på Seebüll för att försöka snappa upp eventuell lukt av oljefärg är ren mytbildning. (Till bevarandet dessa legender har bland annat Siegfried Lenz roman Tysktimmen,1968, bidragit.) Ingenting hindrade Nolde från att måla, bara han inte sålde, ställde ut, smugglade ut eller skänkte bort något av det han målat.

En annan av legenderna om Noldes ”måleriförbud” kom under beteckningen ”Mina omålade bilder”. Nolde målade under åren 1941-1945 omkring 1 300 akvareller. Efter kriget, när försöken att mörklägga Noldes nazism och antisemitism tog sin början, presenterades dessa akvareller som Noldes ”ungemalte Bilder” – man påstod att dessa skulle ha ersatt de oljemålningar han var förhindrad att måla. I själva verket gjorde han under denna tid av ”yrkesförbud” ett flertal oljemålningar – inget hindrade honom från detta.

Akvarellerna var antingen förstudier till oljemålningar han när som helst hade kunnat utföra, andra var akvareller helt i sin egen rätt, i lika hög grad som Turners. Han är väl så framstående i sitt akvarellmåleri som i sitt oljemåleri.

Mörkläggningen av Noldes nazism

1934 hade Nolde börjat skriva sina memoarer under titeln Jahre der Kämpfe, ”Kampens år” – att titeln ger associationer till Hitlers ”Mein Kampf” är ingen tillfällighet. Nolde ger här uttryck för sin djupa nazistiska och antisemitiska övertygelse och lovordar Führern.

När Manfred Reuther 2008 ger ut Noldes självbiografi på nytt, är det inte bara titeln som ändrats – boken heter nu Mein Leben. Den är dessutom fullständigt ”denazifierad”; inte en enda rad finns längre kvar som röjer nazistiska eller antisemitiska övertygelser, och andra världskriget ägnas knappa fem sidor. Mörkläggningen av Noldes nazism har inte skingrats fullt ut förrän under 2010-talet.

De sista åren i Noldes liv

Emil Noldes älskade Ada dog i november 1946. Två år senare gifte han om sig med en yngre släkting som var konsthistoriker. Ingenting tyder på att han någonsin intellektuellt eller moraliskt bearbetade det som hade hänt i Tyskland och världen under de mörka åren. När kriget var över, var Nolde en gammal man och ägnade sina sista krafter åt måleriet.

Sin sista oljemålning gjorde Nolde 1951, men ett antal akvareller tillkom fram till början av 1955. Därefter hade hans syn försämrats så att han inte längre kunde måla.

Den 13 april 1956 dog han stilla på Seebüll, 88 år gammal.

Kan vi skilja på konstnären och verket?

Ett problem som vi ställs inför gång på gång: Kan vi någonsin skilja konstnären från verket?

Kan vi bortse från att en konstnär vi beundrar har hyllat och svurit trohet till en tyrannisk, blodtörstig, rasistisk diktatur? Nolde står härvidlag inte ensam. Knut Hamsun – som till skillnad från Nolde var direkt involverad i den nazistiska maktapparaten och genom sin hållning i ockupationens Norge rent ut blev landsförrädare – tycks man ha förlåtit. Hans böcker ges ut i ständigt nya upplagor, en av hans romaner har blivit film, det hålls Hamsun-symposier etcetera.

Och Wagner, den notoriske antisemiten och ”proto-nazisten”, som upphöjdes till Tredje Rikets främsta kulturikon och vars ”Festspielhaus” i Bayreuth höll på att jämnas med marken av de allierade – hans verk blir föremål för ständigt nya tolkningar och gestaltningar, allt för att försöka fördriva den skugga som vilar över honom och som är outplånlig.

Vi står inför alldeles samma dilemma i förhållande till konstnärer och högt uppburna kulturpersonligheter som på motsvarande sätt är förknippade med Sovjeteran och stalinistiskt och maoistiskt terrorvälde – ingen nämnd och ingen glömd.

Nolde, Hamsun, Wagner… de är rätt många. Vi har rätt att älska och beundra deras konst, förutsatt att vi ständigt håller det olösliga dilemmat i minnet.

The post Emil Nolde – marsklandets egensinnige färglyriker first appeared on Opulens.

Lars Lerin har köpt konsthallen i Kabusa på Österlen och invigning sker nästa år. Jytte Holmqvist ser fram emot detta och tecknar här ett porträtt av såväl konstnären som det österlenska landskapet. 

Lars Lerin – en folkkär konstnär

Han har kallats för ”konstnären som målar med demenssjuka i tv”, som ”väljer vildhundar framför hieroglyfer, och tycker att tv-jobbet är ett skönt avbrott i målandet.”[1] Den mångsidige akvarellmålaren, författaren, och människan Lars Lerin (f. 1954) har en enorm kapacitet och är mannen som är okonventionellt tillgänglig och inkännande, och som blir allas vår guru genom sin öppna sårbarhet, som lett till en inre kraft och styrka.

Lerin sprider genom tv-rutan och ansikte mot ansikte en stark och positiv energi genom sin självklara men inte lättförvärvade säkerhet. Därmed har han vid 71 års ålder allt: han är reflekterande, eftertänksam och vältalig och hans svar när han på mjuk värmländska delar med sig av sina tankar kring en mängd olika frågor, i poddar, tv-program och i intervjuer, vittnar om ett stort inre lugn.

Med ”Genom kärleken till naturen återvann jag livet” som signaturmelodi och personlig påminnelse har Lars Lerin som en av Sveriges mest folkkära personligheter tagit Sverige med storm.

I sin konst tar han oss med på en såväl yttre som en inre resa som delvis speglar episoder i hans eget liv, och delger oss (mer eller mindre villigt[2]) som rollmodell härdad av den existentiella berg och dalbanan, sin livsberättelse där han lämnat kyla och ett inre utanförskap bakom sig och äntligen funnit ro och harmoni – i kropp och själ. Han visar på ett avväpnande sätt en väg framåt, från gungande hav till en trygg och säker hamn, och blir därmed en beaktansvärd förebild för oss alla.

Djupa insikter och självrannsakan

Lerins tuffa förflutna där droger och alkohol styrde hans vardag har blivit en lärdom som lett till djupa insikter. Efter det att han till slut definitivt klarade av att säga nej (den nära kontakten med mamman, vars död 2022 fick honom att känna att ”något i existensen blir skakat”[3], blev en räddning och förlösning), har han genom självrannsakan lärt sig omvärdera, begrunda och betrakta, och se till vad som är viktigt.

Han har nu tagit kommandot, har kontroll och visar genom att fortfarande kunna tala om det svåra inom ramen för offentliga forum (se dokumentären För dig naken[4]) på en styrka som är oss få förunnad.

Efter år av instabilitet där han testade gränser, erfor den sorg som vittnar om vidden på en stor kärlek, och svävade mellan liv och död[5], har Lerin nu hittat hem i trippel bemärkelse. Ett hem i Värmland i ett – sedan oktober 2010[6] – rymligt, ljust och öppet hus i Hammarö där hans skapande tar liv och kärleken till den brasilianske maken och livskamraten Manoel Marques Lerin (Junior) blir hans drivkraft: ett fysiskt hem, ett själsligt hem, och ett tvärkulturellt kärlekens hem.

Till ytan varandras motsatser är dessa långvariga makar desto mer symbiotiskt samspelta och har tillsammans funnit sin plats på jorden och en boning för själen. I det värmländska landskapet kan de andas fritt i harmoni och omtanke om varandra och deras fyra barn som växer upp i samklang med natur och djur (husets katter blir självklara komponenter i det konstnärliga sammanhanget[7]), och själslighet.

I detta sammanhang skapar Lars Lerin. Som han skapar! Så många liv i ett liv, så många intryck, så mycket inspiration och kreativitet. Driven och dynamisk, under sitt långa och varierade konstnärskap har han gått från klarhet till klarhet och har under årens lopp haft utställningar i Sverige, Finland, Frankrike, på Färöarna, i Island, Norge, Tyskland och USA [8].

Alltid med ett fokus på det impressionistiska; spontana ögonblick som dröjer sig kvar i minnet, kulturella företeelser och förankringar, arkitektoniska former och vinklar, och återkommande referenser till den ständigt skiftande naturen (tavlan ”Gryningsmorgon över vinterlandskap i Sunnemo” där den blodröda himmeln kontrasterar mot ett blåvitt snötäcke är enastående vacker) – där människan ofta blir del av en större kontext och omvärld.

Österlen väntar på Lars Lerin och Junior

Nu sätter makarna Lerin sikte mot sydliga breddgrader, Skåne och Österlen, där konstnären snart ska sätta sin prägel på och ett oförglömligt avtryck som ny ägare av Kabusas gamla stärkelsefabrik som sedan 5 år tillbaka drivits som konstgalleriet Kabusa Art Gallery.[9]

I mars 2026 invigs den nya konsthallen och pressen ges en chans att intervjua Lerin, informerar mig hans agent för Sandgrund[10]. Då tar det fart. Kabusas dörrar öppnas för Lerin och hans konstnärliga ljus strömmar in i ett stort galleri och komplex, som är högt i tak och med en öppen planlösning och som gjord för hans konst.

Det är något visst med Österlen och det är onekligen något visst med Lars Lerin

Detta kreativitetens och de tankeväckande utställningarnas kapell lockar människor från när och fjärran under vår och midsommar och konstrunda[11] och är omgivet av böljande kullar, ett stundom piskande och rytande, och ett stundom desto mer kav lugnt öppet hav, och en allsmäktigt skyddande himmel.

Österlen är ett konstverk i sig själv; en magisk plats på jorden dit människor vallfärdar för att fånga ljuset i tanke, ord och bild, och där UIf Lundell så träffande sammanfattat känslan av tillhörighet i sina bevingade ord från 1982 där han fastställer att det (liksom för Lerin) är nära havet som ”själen kan få ro.”[12]

Det är något visst med Österlen och det är onekligen något visst med Lars Lerin; en konstnär för vilken naturen betyder allt, och som genom naturen upptäcker livet. Han förklarar: ”Att dagligen återupptäcka naturen är nödvändigt, liksom andligt frigörande … Som nykter och drogfri känner jag mig som en självklar del av naturen, livet.”[13]

I andlighetens tecken väntar vi med andakt på vad detta österlenska paradis på jorden kommer att göra för Lars Lerins konst och på hur hans eget inre ljus kommer att möta ett lysande Österlen – där vi nyss tagit del av skymningslandet mellan ljus och mörker och betraktat vår existens under det tjugonde året av ”Österlen lyser”.[14]

[1] https://podcasts.nu/avsnitt/p4-extra-gasten/lars-lerin-det-ar-grymt-att-aldras-E33N-lUkh

[2] – Det dagliga bruset är tröttsamt. Alla människor som man möter. Det tar energi att träffa folk. Alla vill ha något av mig. Eller så vill de ge något, som jag kanske inte kan ta emot. Fast det är kanske för att jag är så populär … – Man vill ju inte vara elak, då är det bättre att låta bli att gå ut. Men jag får mycket tid ensam också. https://www.land.se/kultur/lars-lerin-genom-karleken-till-naturen-atervann-jag-livet

[3] https://www.nwt.se/2022/11/17/lars-lerin-sorjer-sin-mamma-nagot-i-existensen-blir-skakat-13f31/

[4] https://www.land.se/kultur/darfor-alskar-vi-lars-lerin

[5] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/lars-lerin-atervander-till-lofoten-efter-23-ar-det-var-liv-eller-dod

[6] https://www.nwt.se/2011/05/25/lerin-och-manuel-har-hittat-hem-pa-hammaro-30f2b/

[7] Om katters briljanta hjärnor kan läsas i boken ”Vid regnbågens slut finns en katt” – https://www.opulens.se/litteratur/tankeflodet-i-en-briljant-katthjarna/ Katten får även en prominent roll i Lerins bok Kattjakten (2022): https://www.opulens.se/litteratur/god-lasning-och-utsokta-akvareller/

[8] Se https://www.barnebys.se/blogg/lars-lerin

[9] https://www.ystadsallehanda.se/ystad/konstnaren-lars-lerin-koper-kabusa-art-gallery/

[10] https://www.visitvarmland.com/hammaro/en/culture-and-history/museum/sandgrund-lars-lerin/

[11] https://visitskane.com/sv/kultur-historia/konstrundan-i-skane-en-av-varldens-storsta-konstutstallningar

[12] https://www.youtube.com/watch?v=uuOUev9EgI8

[13] https://www.land.se/kultur/lars-lerin-genom-karleken-till-naturen-atervann-jag-livet

[14] https://osterlenlyser.se/

The post Lars Lerin – skapandets ljus first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. ”Tre konstnärer ger dig här upplevelser av bredd och mångsidighet i skilda tekniker,” skriver Bo Bjelvehammar, efter ett besök på Galleri M i Eslöv.

Ingrid Forfang
Orion Righard
Pelle Ossler
Galleri M
Norregatan 10 i Eslöv
Utställningen pågår t o m den 20 december

Om du som Östen Warnerbring är femton minuter från Eslöv, så ta en sväng inom staden, bekanta dig med Medborgarhuset ritat av Hans Asplund, stadens bordtennislag och det mer än trivsamma Galleri M.

Tre konstnärer ger dig här upplevelser av bredd och mångsidighet i skilda tekniker och uttryckssätt. Från måleri och grafisk konst till en nymodighet när det gäller interaktiv teknik.

Det är svårt att se någon gemensam tematik, men det finns minst en gemensam nämnare: de är återvändare och har ställt ut på galleriet tidigare.

Ingrid Forfang

Ingrid Forfang visar måleri och grafik, men hon inbjuder även till avslöjanden om hemligheter i ett konstverks tillblivelse.

Tillsammans med Katya Svedmark har Ingrid Forfang skapat en app, ”The secret behind”, där det går att upptäcka faser och rörelser i ett konstverk.

Till exempel finns det i appen ett verk av Orion Righard. Från en knuten hand, växer det fram en öppen och i detta öppna, föds en blå, hoppfull fjäril som fladdrar bort.

Du som betraktare blir både lyssnare och medskapare. Och deltagare. Det är spännande och inbjudande att utforska och upptäcka ”The secret behind”.

Pelle Ossler

Pelle Ossler är känd som en framgångsrik solomusiker, gitarrist, sångare, låtskrivare och med fruktbara, långvariga samarbeten med rockikonen Joakim Thåström och gruppen Wilmer X.

Nu visar Ossler i huvudsak landskap i vemod, ödslighet och dystopi, arbeten för det mesta i akryl och i kol på pannå.

Kraftiga huskroppar, som visar en påtaglig strävan mot att växa, treva och söka efter mera ljus. Det syns inga människor, inga rörelser, det mesta är stilla och i någon mening stelnat. Men allt talar om en inneboende kraft och dolda energier.

Färgspråket är kärvt, men tilltalande.

Orion Righard

Orion Righard visar i denna utställning en blandning av måleri och grafik. Det är som tidigare figuren Kungen, som är i centrum, som berättar om den yttre världen och den inre verkligheten.

Kungen berättar för Prinsen, någon gång för Prinsessan eller Katten. Om tillståndet i den lilla världen och förhållandena i den det stora, som kallas universum.

Små skärvor med stort inkännande, flikar av råa sanningar och balansakter på den sköra livseggen. Allt berättat med en påtagligt vardaglig känsla och lätthet, mot ett existentiellt bråddjup.

Bredvid Kungen finns några rader och några ord, som sammanfattar delar av en livshistoria. Med storartad precision.

Jag tar med mig några ord från Kungen – ”när man åldras får man minsann veta att man lever”.

Efter en kopp nybryggt kaffe och en bit smörkrans, blir det en påseenderunda till, i ett rikt konstlandskap!

The post En rik och mångfasetterad utställning first appeared on Opulens.

RETROSPEKTIV. ”Det var i sättet att arbeta med rumslighet som konstnären Pär Andersson på ett alldeles eget sätt skapade magi.” Det skriver Maria Johansson som sett en retrospektiv utställning på Konstakademien.  

Pär Andersson
Retrospektiv
Konstakademien, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 22 november

Pär Anderssons liv och konstnärliga gärning

Konstakademien visar en retrospektiv utställning som speglar Pär Anderssons (1926-2015) konstnärliga gärning. Han är något av en doldis trots att han under sin levnad hann med att utföra nästan 100 offentliga uppdrag.

Även om han är mest känd för sina arbeten i kyrkor var ”bara” 40 av hans 100 uppdrag i kyrkor.

I övrigt utförde han offentliga uppdrag i T-banan, på sjukhus, företag, skolor och i fastigheter.

Många som läser detta har nog hällt upp ett glas mjölk ur Arlas mjölkpaket mellan 1981-1982 utan att reflektera över att det bar Pär Anderssons design.

Han var även aktiv som utställande konstnär. Särskilt under senare delen av sin levnad då Pär Andersson flyttade från Stockholm till Lidgatu i Ångermanland. Där utvecklade han ett akvarellmåleri med det omgivande landskapet som motiv.

Karriärens början

Pär Andersson föddes i Skellefteå och kom till Stockholm som 17-åring för att studera till teckningslärare. Han kom från en bakgrund där det ansågs viktigt att skaffa sig ett levebröd. Så hans tankar gick inte omedelbart till konstnärsyrket utan till något närliggande med bättre försörjningsprognos.

Efter att ha vunnit en affischtävling lämnade han planerna på att bli teckningslärare för att i stället bli reklamtecknare. Inom kort övergavs även dessa planer och Pär Andersson hamnade till slut på Konstfacks avdelning för bild och form för att utveckla det fria måleriet. Han ägnade sig inledningsvis åt konkretism och studerade måleri i Paris under ett år för konstnären André Lhote.

1951 blev han antagen som elev på Konstakademien. På konsthögskolan knöt han starka band med sin professor Olle Nyman som vid samma tid introducerade monumentalverkstaden på Konsthögskolan.

Pär Andersson hittade hem

Man kan nog påstå att Pär Andersson hittade hem där. Han började arbeta med offentliga uppdrag redan under sin studietid och uppdragen fortsatte sedan att komma in kontinuerligt.

Under studietiden hann han gifta sig med konstnären Astrid ”Tesse” Theselius och få sina första tre barn, tvillingarna Olof Theselius och Erik Andersson följt av sonen Mats Theselius. Kort efter föddes Jonas Theselius och Johanna Andersson-Birkeland.

De två sistnämnda är likt sina föräldrar professionellt utövande bildkonstnärer och sonen Mats en välkänd möbeldesigner.

Mellan 1959 och 1972 var Pär verksam som lärare på Konstfack, avslutningsvis som huvudlärare i dekorativt måleri.

Pär Andersson gick från klarhet till klarhet

I utställningskatalogen visas ett fotografi, från Konstakademiens examensutställning 1954, med en varmt leende Pär som har humor i blicken. Utifrån sett tycks allt ha varit lätt för Pär Andersson.

Som konstnär går han från klarhet till klarhet till synes utan motstånd. Pär Andersson beskrivs som ödmjuk, generös och tolerant. Därtill beskrivs han också som jordnära. Han arbetade 9-17 och när ett uppdrag var klart tog han sig an nästa. Några stipendier sökte han aldrig. De stipendier Pär Andersson ändå tilldelades kom till honom utan ansökningar.

Men det måste ändå ha varit ett omtumlande äventyr för en arbetargrabb från Norrland att hantera allt detta.

Alla som känner till villkoren för konst som utsmyckande verksamhet vet att det inte är lätt att bli förmögen på sådana uppdrag och att samtidigt på kort tid få fem barn är en utmaning för vem som helst. Det är som att Pär Andersson föddes med magiska fingrar.

Naturen inspirerade

Vid hans ateljé på tomten till familjen hus i Ålsten fanns naturen och grönskan inpå knuten. Den blev hans stora inspirationskälla i arbetet med utsmyckningar. Ett exempel är t-banestationen Universitetet som stod klar 1974 där han förvandlade det underjordiska bergrummet till en skog som ingav betraktaren intryck av en genuin naturupplevelse. Att SL med mycket grumliga motiv valde att måla över den 1996 var nog Pär Anderssons största, och vad jag vet enda, motgång. Personligen upplever jag det som ett övergrepp mot både konstnären och konsten. Kort sagt, en skam för Konstsverige.

Pär Andersson vidgade rummet

Pär Andersson hade ett eget och speciellt sätt att ta ett grepp om rummet med sina utsmyckningar. Hans gestaltningar går över alla rumsliga och formella begränsningar. Ta till exempel utsmyckningen av Pilgrimskapellet 1977 där skogen breder ut sig över rummets hörn och ger betraktaren en upplevelse av att rummet är mycket större än det faktiskt är.

Andra exempel på hur han inverterade rumsliga begrepp är hans objektmålningar som ”Grönskande torso” 1971 där en studie av en kvinnokropp på en sockel bemålats med grönska. Eller ”Fåtölj i grönska” 1971, en egendesignad stol med referenser till arkitektur som bemålats med grönska.

De mellanrum som stolens design skapar får betraktaren att intuitivt vända på uppfattningen av det rumsliga. Stolen uppenbarar sig i mellanrummen och grönskan tycks vandra från stolen ut i rummet. Dessa verk är också exempel på hur han smälte samman sitt tidiga intresse för konkretism med sin kärlek till naturen.

Många anser att Pär Andersson framför allt revolutionerade kyrkomåleriet och ett av hans största konstnärliga verk är Immanuelskyrkan i Stockholm. Gestaltningen av rum och interiör spränger alla gränser där och samtidigt lyfter han kyrkorummets andliga dimension.

Det var i sättet att arbeta med rumslighet som konstnären Pär Andersson på ett alldeles eget sätt skapade magi.

Även när konsten trotsar rummets alla självklara gränser så sker det med ödmjukhet och i glädje. Man upplever inte att han med sin konst sätter sig över rummet utan i stället att han befriar det.

The post Pär Andersson befriade rummet med sin konst first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Maria Johansson skriver om en aktuell utställning, ”Vaska guld”, med verk av Heidi Edström. Det är konst som både triggar och berör.

Heidi Edström
Vaska guld
Konstkuben
Vallentuna kulturhus
Utställningen pågår t o m den 2 november

På Konstkuben i Vallentuna kulturhus visas en utställning av konstnären Heidi Edström. Hon kallar utställningen ”Vaska guld”. Titeln refererar till att något å ena sidan kan vaskas fram men å andra sidan vaskas ur. Guldet i titeln har en liknande dubbelbetydelse och kan stå för såväl metallen som urin.

Heidi Edström är mångfasetterad

Som konstnär är Heidi Edström mångfasetterad. Hennes uttryck manifesteras som ett flöde av form, färg, text, ljud och performance. Hon drar sig varken för att svetsa, gjuta eller skriva poesi. Hon följer sin process, dit den tar henne, dit går hon.

Gränsen mellan den egna kroppen och världen utanför är flytande.

Heidi Edström är en ung konstnär. I sin avslutningsutställning ”a circled ⦁, squared” på Konstfack 2024, mätte hon sin egen urin i 115 dagar. Som en besvärjelse eller kanske frågade hon: Jag förstår att jag inte är ond men jag kan väl inte heller vara god?

Performancekonst

Även om hon nyligen avslutat sina högskolestudier var hon redan innan dess en etablerad performancekonstnär. Hon växte upp med lajv och datorspel, är utbildad i webbdesign och funderade ett tag på att bli regissör. Heidi Edström tycks ha inkorporerat alla dessa sidor i sitt konstnärskap.

Kollektivism och nätverkande

Det är ett konstnärskap som löper parallellt med en kollektivism där hon är en del av en rad grupper som arrangerar och deltar i festivaler, framträdanden, konserter och utställningar. Heidi Edström tycks med andra ord vara ett flitigt bi.

Ständigt sysselsatt och nätverkande utmanar hon filosofen Pascals formulering ”Alla mänsklighetens problem härrör från människans oförmåga att sitta tyst i ett rum ensam.”

Heidi Edströms pendelrörelse mellan abstrakt och mänskligt

Hon kallade sig i spelvärlden för Ingenting. Hon har även ett Instagramkonto som hon kallar ingentinget.

Edström beskriver ingentinget som en nollpunkt mer än ingenting alls. Kanske ett status quo. En plats hon återkommer till och kanske till och med vilar i innan hon på nytt tar plats.

Det är något med hennes verk som berör och samtidigt triggar. Som ett eksem man inte får klia på men ändå gör det. Särskilt tydligt framgår det i Heidi Edströms performance som är kreativa, nakna och en aning skrämmande. När hon med hjälp av tänderna väver en guldtråd mellan rummet, betraktaren och sig själv upplever man sig växelvis inkluderad och utsatt. Som att hon vill få mig att reflektera över mina egna gränser. I processen skiftar hennes kropp mellan att vara en människa och ett fysiskt objekt.

På samma sätt pendlar hennes skulpturer mellan abstraktion och att vara mänskliga. Heidi Edström intresserar sig för relationen mellan den skapade formen och hennes kropp. Om dessa objekt går att hålla i handen, famnen eller omvänt, placera sin egen kropp i eller på.

The post Heidi Edström gör konst som både triggar och berör first appeared on Opulens.