PROSA. Crister Enander berättar om sitt första möte med Lars Forssell och dennes hustru Kerstin. Detta möte kom att leda till en lång vänskap. Men det började med en ”spökdiné”.

SPÖKDINÉ

Jag var bjuden på vad som visade sig vara en spökdiné.

Ute i trappen rättade jag till skjortan och kavajen.

Ringde på ringklockan.

Detta var på Wivalliusgatan sjutton. På brevlådeinkastet stod: “Forssell”.

Mitt första besök. Och nog var jag ung, och nog var jag nervös.

Utanför porten hade jag rökt en cigarett, försökte lugna mina nerver.

Dörren öppnas av en kort mycket vacker kvinna som log emot mig. Det var Kerstin. Håret var vitt, ögonen glittrande och aningen roade.

In klev, över tröskeln, en lång drasut.

Rocken hängde jag av mig vid hatthyllan.

“Brunt eller vitt?!” sade Kerstin, och jag fattade ingenting.

Så jag fick förklarat. Whisky eller vodka.

“Vitt”, svarade jag och började gå mot sorlet av röster. Vitt mot det stora rummet som helt dominerande lägenheten.

Till höger flygeln, där Lars Forssell klinkat fram toner till orden i sina många visor och andra texter.

I den lilla soffan rakt fram, och vad som kom att bli rakt framför mig på andra sidan det låga bordet, satt i ena hörnet Ewa Fröling och i det andra Thommy Berggren. Ewa markerade tydligt genom kroppsspråk att med den där mannen har jag ingenting att göra.

På bordet stod enkelt tilltugg. Salta pinnar, goda nötter och Kerstin goda inlagda vitlöksklyftor (oerhört beroendeframkallande).

Tror att jag kvickt drack ett litet glas vodka, det var god vodka från Polen gissar jag. God eftersmak.

Snett till höger intill flygeln sätt Lars. Han hade uppsikt över alla bjudna gäster.

Bakom mig, också till höger på andra sidan av flygeln satt Carl-Axel Dominique och hustrun Monica – två människor som jag kom att lära känna och tycka mycket om. Särskilt Carl-Axel – något klaffade, stämde, mellan oss när vi sedermera kom att samarbeta med texter och toner.

Vem som satt bredvid mig till vänster har jag genant nog glömt.

Ha nu ingen tvekan. Lars Forssell hade tänkt igenom vad han iscensatt, en aning diaboliskt och med några droppar humor och förväntan.

I grunden var det en prövning, inget stålbad. Nej, ett test.

Av vilket virke var han gjord av den unge mannen med vass penna och uppenbart utan oro och rädsla?

Många, på tok för många, unga skribenter saknade två saker: bildning och mod. Lars Forssell var rätt rejält trött på dem. Lovande men tråkiga, karriärister utan eftertanke och utan egna åsikter. Så att säga utan riktning och i avsaknad av intellektuell hållning.

Irrande bloss i natten, aldrig någon att hålla i handen, trista typer. Där satt jag nu, ett oprövat kort. Nyligen hade jag envist, fått Lars Forssell att skriva en lång essä och tillika ett elegant inlägg i några märkliga debatter på landets större kultursidor. Lars Forssell hade läst, tänkt, vridit och vänt på inlägg och artiklar. Tror att han, som jag numera år 2025, tänkt: varför måste de, igen och igen, uppfinna hjulet på nytt?

Ewa Fröling var smärtsamt vacker. Det var inte Thommy Berggren. Håret såg ut som om han kletat det fullt med gammal svart skokräm. Ful blänkande svärta.

Nu stirrade han på mig. Ögonen var som kulhål i vitpudrat ansikte. Inte olikt Karen Blixen på sin ålders höst.

Vid vilken tid var Berggren teaterdirektör? Gubevars. Egentligen var han städslad som regissör på en privatteater och egentligen bryr jag mig inte. Men det går inte att avstå ifrån att stirra tillbaka. Utan att darra, utan ens den minsta ilning, tröttnar jag. Det går fort, överrumplande fort. Thommy Berggrens ögon är totalt tömda på innehåll, livlösa som flipperkulor som blivit svarta av åren som passerat, oxidering och tristess.

Efter att ha sagt något elakt, jag tror att jag använde ord från en artikel jag skrivit, ord om att Thommy Berggren är svensk film och teater mest begåvade stirrare. Och ja, han har obegripligt nog stirrat sig fram till en lysande karriär.

Men där jag sitter och tittar på Ewa Fröling och Thommy Berggren inser jag att Thommy Berggren är alkoholist. Han kan inte hantera livet, spriten och kvinnorna, sitt arbete som skådespelare och regissör.

Ska jag känna medlidande när han börjar gå till anfall? Orden missar. De faller i golvet som trist snöblask.

Alla viker undan med blicken.

Paret Dominique pratar med varandra, försöker fånga Lars Forssells uppmärksamhet. Det går inte så bra, Lars vill titta på Thommy Berggren. Notera hans agerande.

Det blir pinsamt. Han försöker resa sig, det går bra. Han vill lägga handen på Ewa Fröling, hon viftar ilsket bort den.

Ute i hallen får han hjälp av Kerstin. Det låter som om han faller in bland ytterkläderna, galgar ramlar ner.

Ytterdörren stängs bakom honom, taxidörren slår igen. Bilen far i väg i natten.

Jag tänder en cigarett, det gör även Lars Forssell.

Samtalet trevar i gång

Jag känner av alkoholen, och jag frågar Kerstin om det finns något mer matigt att äta. Jag reser mig och går ut i det lilla köket, som jag kom att uppskatta så mycket. Brer mig två smörgåsar, sätter mig vid köksbordet och äter.

Där börjar en långvarig vänskap med Lars och Kerstin Forssell som kom att betyda mycket för mig.

The post Crister Enander: ”Spökdiné” first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Jan Henrik Swahn har just lyckats med att föra sitt skrivande till ännu högre rymder. Ett rikt och mångskiftande författarskap blir ännu bättre, säkrare och fullt av frustande lust,” skriver Crister Enander som läst den aktuella romanen ”Vattenläkaren”.

Vattenläkaren av Jan Henrik Swahn
Lava

Ibland får man förmånen att bevittna hur en författare som man följt genom åren når en platå, ett krön i sitt skrivande, där sikten är fri och orden mer än tillmötesgående.

Nu är det förvisso på det sättet att den författare som det handlar om här under flera år rört sig i högre rymder än de flesta av samtida svenska kollegor, kanske till en del beroende på dels hans flitiga verksamhet som översättare av rang, dels att han lever huvudsakligen på en ö i Grekland där han bland annat odlar oliver och producerar olivolja.

Jan Henrik Swahn har just lyckats med att föra sitt skrivande till ännu högre rymder. Ett rikt och mångskiftande författarskap blir ännu bättre, säkrare och fullt av frustande lust.

Hemligheten är, närmare besett, enkel. Hårt arbete, idogt slit med språk och självfallet intresse för intrigerna.

En ljuvlig lunta

Hans nya roman heter “Vattenläkaren”, en ljuvlig lunta, inget tunt fladdrande häfte, inte anpassat till förlagens format eller tossiga tankar om böcker som stapelvara eller slav under hur långa inspelningarna på digitalt manér bör vara.

Tack och lov bryr sig inte Jan Henrik Swahn om sådana begränsningar eller korkade hänsynstaganden. 

Han har, likt äldre tiders författare och centraleuropeiska intellektuella, en historia att berätta och låter det styra de svarta myrornas väg över papper och skärm.

Han måste skriva.

Huvudpersonen

Huvudpersonen, vilken tycks pocka och kräva utrymme och uppmärksamhet, heter Clara Smitt.

När vi först möter henne är hon redan på väg. Tåget väntar, loket frustar; ångan sprider sig på centralstationen i Stockholm. Det luktar kol och svett, cigarretter och pilsner, och – givetvis – parfym.

Hon sätter sig tillrätta i en ännu så länge tom kupé.

Stockholm tonar bort i fjärran. Vagnarna kränger hit och dit och kanske tänker hon på rallarna hon en gång botade och hjälpte som sköterska och egentligen som läkare när hon var yngre.

Clara har beslutat sig för att åka ner till kriget; hon är, bland annat, sjuksköterska. En syster i Röda korsets tjänst, alla hennes papper är äntligen iordning.

Bakom sig, ute i Saltsjöbaden, lämnar hon en blomstrande verksamhet som huvudsakligen vänder sig till sjuka, inbillningssjuka och alla sorter gnällspikar och giktbrutna själar däremellan.

Kvar blir fästmannen – eller vad han nu egentligen är för henne – Erland.

Clara Smitt räknar kallt och kalkylerat med att han fortsätter att driva verksamheten i hennes frånvaro på sanatoriet i Saltsjöbaden. Säker kan hon inte vara. Världen väntar på henne.

Tåget kränger, snart fullknökat till sista sitt- och ståplats. Passagerare trängs, tryckta intill varandra.

Anhalterna

Stoppen är många, städerna avlöser varandra utanför kupéfönstret, själv ägnar hon sig inte minst åt sin dagbok och de egna minnena från platserna, de vackra städerna, som de passerar.

I flera av städerna har Clara Smitt studerat, lärt sig läkaryrkets grunder.

Hennes kunskaper är stora – från teori och praktik.

På inget sätt är hon världsfrånvänd eller vilsen.

Tvärtom.

I köket hade hennes mamma startat ett hälsoapotek, och därigenom lärde sig Clara det mesta om växters, örters och olika fröns läkekraft.

Zürich, Wien och Budapest – och många fler anhalter har funnits på hennes väg till kunskaper och medicinska insikter.

Nu ser hon dem från tågkupéns fönster och rör sig genom sina minnen.

Via Trieste, hamnstaden i den Habsburgska dubbelmonarkin, tar Clara Smitt sig vidare till kriget mellan Grekland och Turkiet.

Färden går mot Aten.

Språklig precision

Romanen utmärker sig genom språkets precision, tangenterna lyder Jan Henrik Swahn, och han flyger på en och samma gång högt och nära. Genom gestaltningen och rörelsen kommer människorna nära – i synnerhet Clara Smitt. Jag känner till och med deras doft, hör när klackarna träffar gatstenar och grusvägar, vackra trägolv och krogarnas nötta plankor.

Som en sammanbunden rörelse – å ena sidan detaljer och å den andra överblick likt en örn – skriver Swahn samman den vindlande berättelsen.

Skickligt. Avslappnat. Självklart och avklarnat i varje enskild del från Sverige ner till Grekland och åter.

Clara Smitt är på många sätt en fascinerande och fängslande gestalt.

I Kungliga Bibliotekets register finner jag flera bok- och tidskriftsessäer skrivna av henne.

Och nu, genom Jan Henrik Swahns roman, blir hon levande, nästan fullt begriplig och likt en person tätt, tätt intill oss. Modern, livsglad, intellektuellt hungrig och mycket kunnig.

The post Jan Henrik Swahn för sitt skrivande till högre rymder first appeared on Opulens.

PROSA. Crister Enander har läst ”blotbok” av Per Holmer och fascineras av urkraften i språket. Det rör sig om en bok som utöver prosastycken också rymmer “ett lysande kort skådespel.”

blotbok av Per Holmer
Tragus förlag

Ibland bär de kortaste romaner på en form av svart urkraft; ett tyglat inre, såsom ett svart hål på textsidorna som aldrig upphör att locka, pocka och provocera.

Allting, varje ord, varje mening kretsar runt den punkten. 

Inte som antimateria, utan snarare som ett språkets urtillstånd. Dess obekanta födelseort och främmande bokföringsadress.

Det händer inte ofta; det hör inte till vardagens sedvanliga händelser.

Sedan.

Plötsligt.

Du håller en sådan skrift i handen, kan inte släppa den, inte lägga den ifrån dig.

Du är fast och du sitter som på en limsticka.

Globetrotter och översättare

Boken heter “blotbok” och författare är globetrottern och översättaren Per Holmer, och jag har länge saknat en ny bok av hans egen penna.

Nu är den här.

Dröjer vid förordet, där anslås ackordet som genljuder genom alla sidor, i en sorts noveller eller essäer, kanske tablåer då boken även innehåller ett lysande kort skådespel.

“Minnets ruiner”, skriver Per Holmer. “Trasiga tänder i en glappande käft. Varken rotfyllningar, bryggor eller kronor hjälper. Minnets rutiner. Inlärda någon gång, bit för bit, i det förgångna. Numera oreflekterat införlivade. Var vanan eller ovanan ursprungligen hade sin upprinnelse förblir okänt ”

Återkomst till Danmark

Nu, många år senare, återvänder Per Holmer till Danmark, främst till Köpenhamn.

Hans ungdom träder då fram, liksom i nytt och gråskimrande och lockande sken.

Ljuset är nordiskt, måhända rentutav europeiskt.

“Ute efter spår och språk”, skriver han.

I Kongens by bodde han en gång, när Köpenhamn ännu var porten till Europa, när världen så att säga var ny – och otvättad. Här vistades han strax efter sin debut, “Motbok”.

Och under kort tid, nyligen, gör han två längre besök i Köpenhamn, kanske huvudsakligen beroende på att Europa dit han längtar så det värker i kropp och själ, är stängt. 

Det är ramen. Snabbt antydd, sedan försvunnen.

Upp i blå lockande cigarrettrök och en intagande doft av sur öl från svunna gårdagar och tung söt parfym från damer som gett sig av.

Ett lysande skådespel

Ty nu kommer orden, gestalterna äntrar scenen. Minnets teater och nuets skådespel kan börja.

In på scenen kliver Ola Hansson, Laura Marholm, August Strindberg och Ingrid, arton år och piga.

Vi är i Berlin. Det är hösten år 1892, platsen: Lindenallee 2.

Titeln på enaktaren som når upp till det sant sublima och djupt humoristiska, och självfallet djupt tragiska, är “Friedrichshölle – folie à trois”.

Stycket måste läsas, ingen förutom Per Holmer kan göra det rättvisa. På kornet fångar han deras röstläge, rotvälskan som talas, Laura Marholm snubblar runt på tre språk. Strindberg är brysk, förbannad och förbittrad. Detta är brytningen mellan Strindberg och Ola Hansson, och från och med nu kommer Strindberg att hata Laura Marholm. Ola Hansson åker med på köpet, så att säga.

Därefter hamnar vi, läsare och hängivna resenärer, i flamländsk verklighet och det hela avslutas i Prag, en pappa  – elitidrottare, fotbollsmålvakt, är ute med sin dotter  Prinsessan Pepparkornsöga.

Mycket nöje!

The post Urkraft och lysande skådespel first appeared on Opulens.

PROSA. ”Björn Öijer visar, ännu en gång, med vilken illusorisk lätthet han behandlar såväl berättelserna som språket,” skriver Crister Enander, som läst den aktuella novellsamlingen ”Besatt av hämnd – och andra berättelser”.

Besatt av hämnd och andra berättelser av Björn Öijer 
Recito Förlag

Under den sedvanliga morgonrundan med sin godmodiga labrador ute i kylan och snömodden möter den nypensionerade mannen en kvinna som tycks såsom fastlimmad i – och uppslukad av – ett intensivt och mycket märkligt mobilsamtal.

Hon har en liten ettrig hund som drar och sliter i sitt koppel, det är en gläfsig liten rackare.

Kvinnan talar om ett husköp i Aix-en-Provence som ett absolut krav för att gifta sig med mannen hon talar med i telefonen.

Kvinnan i titelnovellen ”Besatt av hämnd och andra berättelser” av Björn Öijer visar sig snart ha ett förflutet som prostituerad. Just nu ligger hon i skilsmässa och ska, som redan antytts, gifta sig en andra gång, nu med en yngre och rikare man.

Det framkommer att den nye mannen har ytterst framgångsrika affärer men av mer eller mindre kriminell karaktär. Hon, Sonja som hon heter, misstänker vapenhandel.

Deras förbindelse djupnar fort. Bröllop diskuteras och han tycker att lägenheten han äger på Östermalm borde säljas. I stället kan de köpa en gemensam strandvilla i Saltsjöbaden och flytta ihop efter giftermålet.

Men han kräver att hon ska, på brutalast tänkbara sätt, utföra en hämnd mot sin förre make, inte minst på grund av dennes infama digitala meddelande till honom.

Det blir snabbt ett uttalat krav från hans sida för att deras lockande och lyxiga gemensamma framtid ska bli av.

Hon chockeras, skakas i djupet av sin moraluppfattning. Likväl går hon med på att genomföra hämnden, som innebär att skära av sin exmakes könsorgan.

Det finns ett ständigt närvarande mörker, aldrig uttryckligen skildrat, en känsla av att vara nära något hotfullt och främmande, något grymt och osynligt. Det gäller flera av novellerna.

I det vanliga livets absoluta närhet rör sig skuggor och krafter som kan välta vardagen över ända, skaka om, kanske krossa vad som invant är.

Men i ”Skuggan har ingen ålder”, en berättelse om en mans många åkommor och krämpor, är det nästan som om Björn Öijer väljer att göra tvärtom. Här står hoten i fokus. Vardagens glädjeämnen glider bort och tycks snarast försvinna, som om huvudpersonen Hjalmar är ockuperad, ja uppslukad av sina sjukdomar.

Björn Öijer visar, ännu en gång, med vilken illusorisk lätthet han behandlar såväl berättelserna som språket. Novellsamlingen är skriven på en glasklar och suggestiv svenska. Som läsare fångas man snudd på omedelbart – efter ett par meningar – av varje berättelse och dras motståndslöst in i dess intriger och oftast ytterst vardagliga gestalter. Personligen tilltalas jag mycket av – låt mig kalla det –  den estetiska oförställdheten. Alltså: realismens eleganta och enkla triumf.

The post Realismens eleganta och enkla triumf first appeared on Opulens.

ELEGI. “Det är, perverst nog, som om vardagspratet kräver att vi ska gömma undan sanningarna i en gisten och ful gammal garderob. Helst ska vi gömma nyckeln också.” Crister Enander skriver apropå att en närstående, en alldeles för ung människa, fått sin dödsdom.

Paraplyer gör idag ingen skillnad. Den som vistas utomhus blir blöt. Ja, dyngsur.

Ty regnet är äntligen här i den lilla staden på slätten. Varm luft, varmt regn.

Tunga droppar.

Tänker på Döden, förbannar den. Svär åt den.

En mycket närstående har fått sin dödsdom, på tok för ung, ännu mitt i livet, nästintill fångad i steget. Nyss var han på sitt arbete.

Kanske, kanske inte, två veckor kvar.

Tittar på regnet.

Lyssnar.

Svär. Inombords. Förbannar.

Samtidigt i min lilla vardag: Nyser, fräser näsa, dimmiga simmiga ögon. Hög feber som dyker efter Alvedon.

Nu, plötsligt, öser regnet ner. Med beslutsam kraft.
En simpel förkylning är inget emot en dödsdom.

Inte bara närheten gnager mitt medvetandes märg och ben, suger smärta och ger näring till svarta tankar. Han är ung. Och gift med en ung kvinna jag bryr mig mycket om, tonåren bodde hon hos mig då hennes mamma är alkoholist. Det är min syster jag talar om.

I alla familjer, samtliga släkter, är det samma sak. Det är, perverst nog, som om vardagspratet kräver att vi ska gömma undan sanningarna i en gisten och ful gammal garderob. Helst ska vi gömma nyckeln också.

Hon har tre barn, min systerdotter vill säga, och ett fosterbarn.
Snart står hon då allena. Fin villa, en hund som växer fort.

Döden gör inga undantag. Aldrig.

Livets läxa är egentligen enkel. Det tar slut, ibland abrupt, andra gånger långsamt, plågsamt och ofta obarmhärtigt ensamt.

Och ingen vill prata om Döden. De flyr snabbt som gnuer som sett, eller trott sig sett, ett lejon bland gräset på savannen.

Tomt. Ödsligt. Vem är då vän? Vem är under galgen ens trognaste ovän?

Nu blir telefonen en fiende, varje signal fylls med fruktan.

Tid, tid, ticktack, nattens mörker ser plötsligt välkomnande ut. Nästan tryggt. Svart och blött, såsom en bild av den bottenlösa glömskan.

Ska jag doppa mitt huvud rakt i svärtan? Sätta mig på en stentrapp, kanske rentutav Domkyrkans slitna stenar och högt läsa profeten Jesaja. Dunka med käppen efter varje vers?

Döden molmar i mull, så skrev väl Stiernhielm, den svenska skaldekonstens fader?

Jo. Så här skrev Stiernhielm:

Döden molmar i mull allt vad här glimmar och glänsar.
Döden kastar å kull allt vad här yppert och högt är.
Döden krossar i kras allt vad här kraft har och helt är.
Döden trampar i träck allt vad här fagert och fint är.

Inget har förändrats där. Döden förblir en trogen slinka, en svartklädd hovnarr, en grym mara som rider oss om natten.

Framförallt lämnar Döden inget val. Den är. Går ej att undvika.

Dess ansikte är gult som gammalt pergament, blodet stelnat, kroppen kallare än ishögar.

Ögonhålorna tomma, djupa, där finns ingen blick kvar. Pulsen har upphört. Lungorna skrumpnat.

Döden. Och utanför fönstret fortsätter regnet att falla, nu avsevärt mer stilla, snudd på smeksamt.

Som sammet. Regn ger nytt liv. I djupet av brunnen, varifrån ingen förmår att se ens himlen eller stjärnorna, strilar vattnet till. Något nyss visset och dött får nytt liv, börjar åter att spira, sträva. Kanske rentav längta.

The post Ingen vill prata om Döden first appeared on Opulens.

“Droppen som fick bägaren att rinna över var när EU fullt medvetet och inför öppen ridå, beslutade att fortsätta att pumpa in miljon efter miljon – ja, miljardbelopp – av euro tagna direkt från skatter och så kallade medlemsavgifter från till exempel Sverige till Ungerns marscherande fascister och höga polska militärer”, skriver Crister Enander.

Utan tvekan visar EU nu sin svagaste och veligaste sida i sitt undfallande och ryggradslösa sätt gentemot Europas fascistiska länder.

Feghet. Systematisk menlöshet inför de uppenbart enklaste frågor där inte ens en tillstymmelse till gråzoner finns.

Obeslutsamhet. Rädsla.

Ett evigt och fegt velande och en bokstavligt talat livsfarlig lek med ord utan all betydelse. Ord som leder till människors död, till svält – hungrande människor drar vilset omkring i Europa.

EU:s styrande garnityr, dessa politiker, bryr sig inte. Inte ett enda dugg. Blod rinner av dem minst lika lätt som en regnskur.

De visar i stället exempel på en rentutav vidrig brist på beslutsamhet, ett konsekvent svek mot de demokratiska ideal de – på papper och i mängder med vackra och fagra tal – påstår sig följa, hylla och värna. Droppen som fick bägaren att rinna över, och då verklighetens grymma och kallt benhårda ansikte inte längre gick att dölja, var när EU fullt medvetet och inför öppen ridå, beslutade att fortsätta att pumpa in miljon efter miljon – ja, miljardbelopp – av euro tagna direkt från skatter och så kallade medlemsavgifter från till exempel Sverige till Ungerns marscherande fascister och höga polska militärer.

EU:s högsta höns hördes kackla och ljuga högt och tydligt minst tre gånger innan hanen gol, den svarta tuppen med vassa sporrar, denne Victor Orbán, som samtidigt stod och öppet hånade samtliga politiker från alla europeiska länder. Mitt under mötet.

Vi var otäckt få som reagerade.

Ingen kan ta EU på allvar nu i krigstid. Ryssland tillhör Europa, dock ej EU. Ukraina vill in i EU. Svårt att förstå varför. Kanske. Där får de då ingen hjälp, inget stöd när kulor viner, bomber kreverar, hus förvandlas till ruiner, människor dör och flyr. Plågas ständigt av Rysslands militärmakt.

“Ungern stoppade på söndagen åter de övriga 26 EU-ländernas förslag om att stoppa all rysk oljeimport till EU. Det uppger källor till Bloomberg. Senare på kvällen meddelade Bulgarien att man också kommer att rösta nej om landet inte får undantag från sanktionerna.”

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Polen spelar samtidigt falskt. Fascisterna leker ömhudade, de förnekar sitt intima samarbete med Ungern och Bulgarien. Just nu finner Polen det lämpligt – för deras egen ekonomi – att ta emot flyktingar vilka dock snabbt slussas vidare, Tjeckien är fullt, var strömmen av barn och kvinnor och åldringar just nu tar vägen verkar aningen oklart.

Och ja, jag är full av helig vrede över EU:s skamliga tafatthet. De tar skydd, gömmer sig återigen bakom spelad demokrati. Och skyller ifrån sig. En rundgång av lögner.

I slutet av förra året, i september närmare bestämt, beslutade EU senast att fortsätta med sitt omfattande bidragsstöd till Ungern, trots att landet inte längre på några sätt motsvarar grundläggande krav på vad som krävs av en demokrati – varken enligt EU eller allmänna definitioner på vad en demokrati är.

“I EU:s flerårsbudget som gäller fram till 2027 är 121 miljarder euro i olika EU-stöd öronmärkt till Polen och 38 miljarder euro till Ungern,” skrev Financial Times.

Den femte april skrev Dagens Nyheter bland annat: “EU-kommissionen startar en process mot Ungern som kan leda till att landet blir av med miljarder som landet i dag får i bidrag av EU.
Det blir första gången som principen om rättsstaten prövas mot EU-budgeten.”

Men bidragsmiljarderna fortsätter att pumpas från EU, alltså våra skattepengar, till Orbán. Trots att pålitliga undersökningar har visat att merparten av dessa gigantiska bidrag i princip går till Orbán själv och hans familj och den allra närmaste kretsen av släktingar.

Så är det nu. Och EU backar, tiger, förhalar. Som alltid när det krävs handling och beslutsamhet.

Satans välpressade och modemedvetna byråkrater och hala tillika kraftigt överbetalade och feta politiker!

De sitter och smörjer kråset på Bryssels flotta krogar när bomberna fortsätter att spränga européer och mörda andra européer nästgårds. Så att säga i kvarteret intill. Allt blod kommer inte från oxfiléerna.

The post EU måste våga stå upp mot fascismen first appeared on Opulens.

FÖRTRÖSTAN. “Det fanns enbart tandpetare tillverkade av plast. Alltså ytterst av olja. Den nyuppväckta medvetenheten om hur sent på jorden klockan är slagen.”

Genom fönstret ser det ut som en vacker och inbjudande sommardag. Hög blå himmel. Strålande sol. Men luften är krispig och kall. Det drar utmed golvbrädorna trots att maj månad närmar sig raskt. Det är mest som en solig senhöstmorgon.

Men solen stiger sakta men säkert upp på himlavalvet och det gör även termometern, kvicksilvret som man kunde säga förr. Jag tyckte alltid att det lät så vackert, ett ovanligt och fantasieggande ord.

“Den lilla skitdetaljen”, det var ett uttryck som P O Enquist använde ibland, gärna i artiklar. Att man i den lilla skitdetaljen – i det till synes fullkomligt obetydliga – kunde se de stora förändringarna, eller kanske till och med att det var enbart var i vardagen inpå vår egen hud, det vi verkligen kände och såg tydligt, som kunde ge oss inblickar i de avgörande skeendena.

Det där ordet, skitdetaljen, har följt mig några decennier, men extra starkt har det levt inom mig under ett par eller tre år nu. Till exempel minns jag första gången som jag själv, efter år av tid då jag var bunden vid sjukbädden, skulle ta mig till Apoteket.

Jag skulle bland annat köpa tandpetare. Jo. Just så skenbart banalt. Så tröttsamt vardagligt. Jag skulle köpa tandpetare. Under åratal hade jag köpt samma sort, de var gjorda av björkträd. Något som vi ju som bekant har mycket gott om i det här landet. “Tyvärr. De tillverkas inte längre”, sade den trevliga expediten och hänvisade mig tillbaka till just samma hylla där jag letat förgäves en bra stund. Det fanns enbart tandpetare tillverkade av plast. Alltså ytterst av olja.

Och där gick jag, med den ettriga värken i min stelopererade fot som nu plötsligt blev en del av min vrede,

Den nyuppväckta medvetenheten om hur sent på jorden klockan är slagen, vår enda planet, var mycket stark då. Det gick fortfarande att till exempel utan restriktioner hålla demonstrationer varje fredag. Här i den lilla staden på slätten, som jag föredrar att kalla min del av Lund, var det många som slöt upp varje fredag för att visa sin djupt kända oro och sitt stöd.

Och där gick jag, med den ettriga värken i min stelopererade fot som nu plötsligt blev en del av min vrede, med min röda krycka i ena handen och en liten påse med livsuppehållande medicin och två sorters tandpetare i plast i den andra handen.

Jag linkade bort till Domkyrkans vägg, satte mig i solen för att fånga lite värme och för att försöka sätta koppel på min vrede och ilska. Jag tog upp tandpetarna, tittade på dem och tänkte gång på gång:

“Den lilla skitdetaljen… Den lilla skitdetaljen… Den lilla skitdetaljen!” P O Enquist har rätt, vet jag att jag också tänkte. Han var ännu vid liv om än drabbad av sjukdom.

I en värld som riskerar att rusa mot sin egen undergång, kvävd av bland annat det enorma missbruket av olja för att maximera vinsterna i en sanslöst galen form, en dödsspiral, av kapitalism som styr det mesta som händer och sker, på ett alltmer värnlöst klot där de enorma sju haven är fulla av ton efter ton efter ton av plastskräp, människans sopor, där kan jag inte längre köpa ett paket med tandpetare gjorda av vanligt trä, inte ens i ett land fullt av just björkträd och furor.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Genom att titta på dessa fula små borstliknande tingestar blev profitjaktens absurditet och förryckthet etsande tydlig. Dessutom med en svidande och smärtsam klarhet. Obevekligt och obestridligt.

Den lilla skitdetaljen. Glöm inte att betrakta den lilla världen, glöm aldrig att se klarögt på vardagen som så lätt försvinner ur medvetandet genom rutinens förmåga att förblinda oss genom vaneseendet. Det har hunnit gå ett år sedan P O Enquist dog. Han gick bort alldeles i början av denna Den Stora Skuggans tid.

Och jag minns med glasklar skärpa när jag fick beskedet. Det var på kvällen. Jag hade just kommit in, klätt av mig, lagt mig i sängen och gick ut på nätet med mobilen. Det var ett ofantligt tungt besked.

Jag låg här i sjukbädden. Tankarna gick inte att styra. Samtal jag haft med P O Enquist genom åren, enskilda ord, situationer, dök upp i minnet. Sorgen jag erfor, som övermannade mig, började att vändas i en svart och liksom sotflagad förtvivlan, i en form av paralyserande uppgivenhet. Som om jag ville ge upp. Som om jag var beredd på att inte fortsätta att säga emot penningen och makten.

“Ge upp.” Redan orden är för mig en vässad provokation. Vi får, vi kan inte under några villkor, ge upp. Jag steg upp ur sängen, tog på mig kläderna igen, plockade med mig en Ramlösa ur kylen och gick ner och satte mig ensam nere på gården. Mitt inre var som förstummat. Dödsbeskeden hade varit många.

Hur länge jag satt där ute i kylan är jag osäker på. Men det dröjde inte länge. Något inom mig förändrades ganska fort. Den snudd på förlamande apatin, den vidriga resignationen, började släppa sitt grepp.

Nu hade världen drabbats av en ny hemsökelse, en pandemi.

Tankarna började ta andra vägar. Det gick att se P O Enquist frånfälle på ett annat sätt. Jag hörde hans starkt manande ord sjunga som en sorts sång inom mig – kanske påminde den om “himlaharpan” som P O Enquist benämnde telefonledningarna som gick in i hans barndomshem och som det riktigt kalla nätter uppe i Hjoggböle sjöng om i hans rum, det ord jag hörde var förstås:

“Om vi inte försökte. Vad vore vi då?” Så där satt jag, alldeles ensam i natten men ändå såsom innesluten av något större, en tradition av motstånd, av uppror som aldrig ställs in, som P O Enquist var en minst sagt utomordentligt viktig representant för.

Och då tänkte jag, och så tänker jag än idag. P O Enquist kämpade under ett långt och ofta hårt liv mot samhällets orättvisor, han kämpade genom att skriva, han deltog i föreningar som protesterade, sade alltid emot när makten hade fel. Han gav sig aldrig, hur svårt han än hade det.

Nu hade världen drabbats av en ny hemsökelse, en pandemi, något ännu oöverskådligt, och jag liksom såg framför mig hur han oändligt försiktigt, ja ömsint hade rört vid sjukhustäcket, mumlat och småharklat sig. Och orden jag hörde där ute på gården, i min skenbara ensamhet, var enkla. De var tydliga.

“Jag har under ett långt liv försökt. Jag har försökt så gott jag kunnat. Nu får ni ta över.” Och så, med klar uppfordrande stämma:

“Nu är det er tur!”

Dessa ord, denna uppmaning, gjorde mig paradoxalt nog på gott humör. Eller sannare: de förmådde återigen fylla mig med mod att finna kraften att stå det onda, det vidriga och orättvisa, emot.

“Nu är det er tur!”

The post Den lilla skitdetaljen first appeared on Opulens.

LIVSVILLKOR. “De äldre, och kanske än mer de yngre, som dött av skilda orsaker sörjer vi nu mer öppet. Döden behöver inte döljas på samma sätt som tidigare”, skriver Crister Enander.

Under det mörka och tunga år som passerat sedan Den Stora Skuggan kom har förhållandet till döden förändrats. Det talas om de nyss döda på ett alltmer självklart sätt. Och det gäller inte enbart de släktingar och vänner som fallit offer för viruset.

De äldre, och kanske än mer de yngre, som dött av skilda orsaker sörjer vi nu mer öppet. Döden behöver inte döljas på samma sätt som tidigare. Inte vet jag vad det står för, eller vad kommer att innebära på sikt.

Men tydligt är det, kanske särskilt i vår “dödsfobiska” kulturkrets. I protestantiska länder har döden under mer än ett sekel – ja, under snart tvåhundra år – försvunnit och alltmer reducerats till ekonomiska transaktioner vars syfte främst har varit att gömma – eller liksom städa undan – en verklighet som vi alla delar från den stund vi som nyfödda upphäver vårt första skrik och navelsträngen klipps av.

Kliniskt. Industriellt. Effektivt. Ur sinne, ur minne. Så tycks inställningen lättast kunna sammanfattas.

Det ingen ser, finns inte. Hur många döda kroppar har den moderna människan sett med egna ögon? (Samtidigt frossas det ohämmat och extremt framgångsrikt i fiktiv död i tusentals teveserier och filmer som tävlar i att vara tillspetsat makabra.)

“Vart jag går, jag går mot döden”, som psalmen muntert lyder. Ändå är dessa ord sanna.  Och nu har döden fått en avsevärt mer vardaglig framtoning. Den syns. Den finns. Detta är enbart en iakttagelse som är svår att inte göra. Alltfler skriver några rader om sina plågsamma förluster. Jag tror att det är något bra.

Andra slår bakut, skjuter undan vår dödlighet med ögonen krampaktigt stängda, kanske med ett plågsamt skri på läpparna. En förnekelse som måhända främst är knuten till egen skräck, en outredd rädsla inför den förgänglighet ingen i längden kan fly ifrån.

Ändå ska vi alla dö. Det är ett orubbligt faktum.

Tydligt minns jag när insikten drabbade mig, detta att vi alla ska dö. Jag var inte tio år fyllda. Sedan dess har döden, eller snarare medvetandet om dödens närhet och ofrånkomliga närvaro i allas våra liv, funnits vid min sida, varit en del av mitt vardagliga medvetande.

Ändå, en grundhållning har jag i Lucretius formulering av ord han själv funnit hos Epikuros:

“Där döden är, där är ej jag.
Där jag är, är ej döden.”

En form av tröst, ord som skänker en paradoxal styrka. Att verka så länge blodet rinner i ådrorna, pulsen slår och medvetandet ännu finns kvar.

The post Döden har fått en mer vardaglig framtoning first appeared on Opulens.

NYA SKUGGAN. Lik på lik, staplade på hög i en nerlagd åldringsvård och privatiserad vinstekonomi borde väcka även tankedöda megafoner, skriver Crister Enander.

En solig förmiddag med tunt och skinande snötäcke har skiftat till trogen grå himmel här i den lilla staden på slätten. “Tryggt”, kan man kanske säga utan att förfalla till cynismer och andra tärande tristheter.

Cynism är farligt för den egna själen och den egna tankeverksamheten och dessutom svår att tåla för omgivningen. Mental cancer. En trumpet hörs på avstånd, tonsäkert spelad trots stela fingrar. Säkerligen från Stortorget. Jag lyfter på den hatt jag aldrig bär.

Januari månad närmar sig sitt slut. Nu är det oxveckorna för att använda ett uttryck med sekler på nacken. Domkyrkans klockor slår. Tiden blir till en illusion. Själv har jag under ett par veckor haft några mer okända rader från Shakespeare i skallen, de rör pesten. Jag vill att de lämnar mig ifred. Tyvärr kan man inte bestämma över sådant, även om det är vanligare med så kallade slagdängor som fastnar. Min mamma har alltid haft – och har – det “problemet”. Det gäller att inte nynna något som riskerar fastna i mammas huvud när vi pratar, något vi gjort ofta på sistone. Något som alltid gör mig glad. Vi får varandra att skratta. I princip alltid. Varje samtal oavsett ämnets tyngd och allvar.

Ett propellerplan hörs ovan molnen. Privatplan, sade man förr. “De rika, de kan!” Kontrasten till tonerna från trumpeten och planet blir till en tanke, rentutav till en eftertanke.

Klassperspektivet blir tydligare och tydligare i Den Nya Skuggan. Statistiska siffror, ännu inte manipulerade av politikens politruker eller tillrättalagda av tv:s tomma tankar, ekar ödesmättat i nyhetsnotiserna.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Fattigdomen sprider sig här i den Rika Världen. Vi låter det ske. Nyliberalismens spår är tydliga, särskilt nu när den skördar liv. Kostar död. Lik på lik, staplade på hög i en nerlagd åldringsvård och privatiserad vinstekonomi borde väcka även tankedöda megafoner, kan man tycka.

Stängda skolor leder till undernäring bland miljontals barn. När skollunchen är dagens enda måltid blir resultatet förödande. Kvinnomisshandeln ökar och ökar i tysthetens och spritkonsumtionens skuggor. Men ingen vill tala om det.

Nävarna höjs. Slagen faller, sparkarna fortsätter. Ingen hör. Ingen ser blodet, ingen ser blåmärken och lättare frakturer. Zoomtid betyder olika saker i skiftande omständigheter.

Privatiserad psykiatri får självmorden att öka. Här i den lilla staden på slätten, med alla unga studenter, har det lett till att studentprästernas roll blivit en annan. Religionen hinns inte med. Oro, ensamhet, ångest blir i stället deras samtalsämnen. Tack och lov är de duktiga, lyhörda och beredda.

Ändå. Likväl. Vill vi verkligen ha ett samhälle på dessa villkor? Jag vill det inte. Vill du?

The post Vill vi ha det så här? first appeared on Opulens.

SVAR DIREKT. Jag kan då inte för mitt liv se att det skulle vara Författarförbundets sak att värna dataspelens “berättelser”, skriver Crister Enander i en replik till Mattias Beijmos svar i den pågående debatten om bokens eventuella död.

Mattias Beijmo hotar med att vi alla riskerar hamna i en “gigantisk Carl Larsson-tavla” om vi inte med hull och hår låter oss slukas av de interaktiva dataspelen. Det måste vara väggmålningen inne på Nationalmuseum han tänker på, där Gustav Vasa rider in i Stockholm. Den är, tveklöst, av det mer gigantiska omfånget.

Vad jag inte fattar är hur Beijmo med myndig stämma kan uttala sig om saker han inte vet ett dyft om. Mitt eventuella dataspelande till exempel. Och att jag inte skulle ha läst vad han skrev i Aftonbladet. Det leder automatiskt till att man måste ta hans ord med en rejäl skopa salt. Han frihjular så det spritter om påhitten.

På en punkt kan jag dock lugna den entusiastiske datanörden: jag är sannerligen inte rädd, inte ens för “det nya”, även om jag måste påpeka att dataspel långtifrån är något nytt. Men kanske har Beijmo upptäckt dessa interaktiva världar sent i livet nu när han hör tonåringen sitta därhemma och spela inne på sitt rum. Något nyfrälst och salvelsefullt vilar det otvivelaktigt över hans svada. Även om det är svårt att fullt ut förstå vad tusan det är han egentligen vill. Men det är knappast mitt problem.

Men jag kan då inte för mitt liv se att det skulle vara Författarförbundets sak att värna dataspelens “berättelser”. Det är en rent befängd tanke som nog inte ens Beijmo kan stå för. “Nej”, skriver Beijmo i sin ovanligt virriga debattartikel, “alla författare ska inte plötsligt tvingas in på ABF-kurser i spelutveckling.”

Nej. Det kan han ge sig tusan på att vi inte ska! Vi har sannerligen annat för oss.

The post Beijmo frihjular så det spritter om påhitten first appeared on Opulens.

KULTURDEBATT. “Dataspel kommer att ta död på litteraturen, tv-serier ersätta böcker. Det är verkligen som om de inte vill läsa böcker”, skriver Crister Enander kritiskt om skribenter på landets kultursidor.

Regnet piskar rutorna, höstvindar viner och det går nästan att nå upp till de tunga grå-svarta molnen, i sanning ingen hög himmel. Jag antar att tv-skärmar och dataapparater står och flimrar och fladdrar i snudd på varje hem dessa bistra höstveckor.

Åtminstone är det så om man ska tro vad som skrivs på landets kultursidor, tänker jag smått blasfemiskt. Agnes Lidbeck​​ skrev igår tisdag en lång drapa till debattartikel i Dagens Nyheter – på den stolta kultursidan, gudbevars. Den har rubriken ”Jag har börjat vantrivas i kulturen”. Se där, en gullig liten blinkning till Sigmund Freud.

Hon skriver om mättnad. Om en form av kulturell proppmättnad som tycks mig märklig: Övergödd på kulturella upplevelser? Hon skriver om att inte orka låta sig… ja, hänföras. Det måste vara rätt ord eftersom hon drar paralleller till förälskelse och kärlekens tidiga turer.

Inlägget utger sig, så tolkar jag det eftersom hon själv både länkar och hänvisar till en debattartikel i Göteborgs-Posten, för att handla om kultur, ja att det är ett inlägg i den pågående litteraturdebatten. Men – och här kommer det aparta i sammanhanget – där finns ingen hänvisning till något litterärt verk över huvud taget. Inte ett enda. Det är Netflix hit och Netflix dit, det är HBO och svenska serier, och ärligt talat: Numera tycks Netflix dominera varenda artikel på landets kultursidor.

Jaha! Men litteraturen då, viskar en stark röst inom mig?

Agnes Lidbeck är långtifrån ensam. För att uttrycka det milt och sansat. Vi, en redan hårt hemsökt allmänhet, får veta att hon, uttråkad och liksom tom inombords, somnar framför en tv-serie. Tuppar av.  Jaha! Men litteraturen då, viskar en stark röst inom mig?

Ni vet böcker. Bokstäver. Mossiga papperssidor, inga bilder, åtminstone inga rörliga bilder. Ord och sammanhang, berättelser som väcker fantasi och den egna föreställningsförmågan. Ska vi inte bry oss om den längre?

Varför, tänker jag stillsamt för mig själv, lämnar inte alla dessa skribenter som uppenbarligen helst ligger och glor på tv timme efter timme över till dem som ännu faktiskt är intresserade av litteratur? De finns. Det vet jag. De dyker upp här och var, om man bar letar och är intresserad. Så. Det hela är enkelt gjort: Sluta skriv!

Eller skriv gärna långa och mumsiga analyser på nöjessidorna om tv-serierna som verkar fånga ert intresse, så helt och fullt och fast – ja, förutom Agnes Lidbeck, förstås som är uttråkad. Även jag finner att den nu ett par decennier gamla förnyelsen av tv-serierna är av intresse på många plan. Men det hör liksom inte hit.

Om de nu är blasé och lider av leda vid litteraturen… ja, men sluta då plåga er själva! Lägg av. Enkelt och smidigt. Mitt råd är dessutom gratis. Inte tycker jag synd om er heller, förutom att jag beklagar den rikedom som går er förbi. Men jag är innerligt trött på dessa evinnerliga haranger och tanketomma utläggningar, dessa nog så ofta ihåliga och, ja – håll i er! – obildade jämförelser med och paralleller till tv-serier och filmer som brett ut sig inom litteraturkritiken.

Ibland är det självfallet intressant med jämförelser mellan olika konstformer. Men inte stup i kvarten, inte i nästan varenda bokrecension, och inte på grund av vad jag uppfattar som ren lathet – nu syftar jag sannerligen inte på Lidbeck.

”Vi börjar bli alltför kompetenta konsumenter av konstupplevelser”, skriver Lidbeck i sitt inlägg, ”det är svårt att överraska oss och därför får vi inte längre de kickar som det oväntade fyndet en gång gav.”

Litteraturens uppgift är knappast att ge oss ”kickar”, då vore väl kokain att föredra, antar jag. Litteraturen ska i bästa fall ge oss insikter och förmåga till inlevelse i vad som nyss framstod som främmande och obekant och därtill vidga våra vyer. (Detta gäller förresten även tv-serier, tycker jag personligen.)

Agnes Lidbecks resonemang för tankarna till Elmer Diktonius klassiska citat rörande konstens uppgift: ”Om konstens uppgift vore att bedöva, att få oss att glömma livet, så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa konsten.” Att kittla sinnena, detta att den ska ge oss ”kickar”, eller bedöva oss, tja det går väl i stort på ett ut. Korkat är det hur som helst.

Och varje gång har de haft fel i sina utspel och bombastiska utgjutelser.

Det är orättvist av mig att angripa Agnes Lidbeck, som oftast är ytterst kompetent. Men jag tänker ungefär som så: om även hon… ja, ni förstår. Igår bredde också Mattias Beijmo ut sig på Aftonbladets kultursida. Under rubriken ”Det är game over för bokläsandet” dödförklarar han litteraturen. Jo, det är faktiskt sant. Om jag säger att det är tröttsamt så tar jag åtminstone inte i. Hur många gånger har boken dödförklarats genom seklerna? Det blir Mattias Beijmos lilla läxa. Han kommer att ha en hel del att göra. Och varje gång har de som dödförklarat boken haft fel i sina utspel och bombastiska utgjutelser.

Och att tro att dataspel är det stora hotet mot litteraturen, det tyder nog enbart på att han ännu inte upptäckt läsandets kraft och väldiga djup. ”Romanen är den plats där vi överblickar våra liv”, brukade P O Enquist envist hävda. Och jag undrar i mitt stilla sinne denna regnstinna dag om Mattias Beijmo erfar samma upplevelser och får samma insikter vid sitt flitiga dataspelande? Jag tvivlar. Jag tvivlar djupt på det.

Samtidigt är denna typ av löjliga och minst sagt pretentiösa utspel en form av självuppfyllande profetior. Dataspel kommer att ta död på litteraturen, tv-serier ersätta böcker. Det är verkligen som om de inte vill läsa böcker. De tycker kanske att det är krävande.

Så jag säger det igen; Slipp, för tusan! Ingen i hela vida världen tvingar er. Skriv om något annat. Och gör det helst någon annan stans än på kultursidorna, de behövs till väsentligare ämnen.

The post Tröttsamt med alla dödförklaringar av boken first appeared on Opulens.

ESSÄ. “När nu fascismen åter är på frammarsch, marscherar gör den redan, är Alvar Alsterdals bok nödvändig läsning. Den ger perspektiv och insikter som krävs att vi erövrar idag.” Crister Enander har läst Antisemitism, antisionism. Exemplet Polen som nu kommit ut på nytt.

Röken sticker mig ännu i näsborrarna, röken från de stora ugnarna, skorstensrök som fortsätter att driva fram över Europa som spöken av nyss avlivade människor. Denna stank av bränt människokött, stanken av kadaver efter det som nyss var medmänniskor; döda barn, gamlingar, halta och lytta, sedan friska och unga och starka. Ett helt folk.

Först mördades vänsterfolk och vänsterliberaler, författare och intellektuella. Homosexuella. Alla som tänkte kritiskt. Sedan slaktades ett helt folk av tyskarna och deras medhjälpare i andra länder.

”Det finns tåg som inte står på någon tidtabell”, skriver ungraren Arthur Koestler i Blandad transport. ”Men de rullar över hela Europa. Tio till tjugo täckta boskapsvagnar, låsta utifrån, dragna av ett gammalmodigt lokomotiv. Få människor ser dem, för de avgår och ankommer om natten. Jag har farit med ett sådant tåg.”

De flesta av bödlarna den gången är nu döda, av ålderskrämpor, avlidna på behagligt sätt, hemma i sängen, på vårdhem. Men vi slipper se dem. Att sluta tänka på dem, dessa nyligen levande monster, dessa själlösa kreatur, det går däremot inte.

Även de sista överlevarna lämnar oss nu. Som alla vet. Tiden blir ihålig.

Förintelsen kommer jag aldrig förstå, känslomässigt. Mitt förnuft har jag genom åren tvingat att inse, omfatta med mitt tänkande. Det är min plikt. Men därinne, i tanken, blir det då iskallt, kyligt och klart som av vassa kristaller; svider, vasst, skärsåren blir djupa. I detta ser jag en valfrändskap med Alvar Alsterdal, en för mig betydande och avgörande författare och intellektuell, vars bok Antisemitism, antisionism. Exemplet Polen som Égalité förlag nu klokt nog ger ut på nytt.

Det var på Stadsbiblioteket i min uppväxtstad som jag kom i kontakt med Alvar Alsterdal, i tidskriften Studiekamraten. Där skrev han i varje nummer sin tidningskrönika som gav utblickar mot Centraleuropa och dess dagstidningar och ibland tidskrifter. Essäer dök också upp.

Av Leif Nelson fick jag långt senare ett kopparstick där Alvar Alsterdal är porträtterad, yttre som inre träffsäkert fångat av Nelson.

Det skymmer utanför fönstret. Han har just tänt en lampa för att skingra mörkret. På det lilla rangliga bordet står ett halvfullt glas whisky av bättre märke. Fåtöljen han sitter i är hård. Rummet är spartanskt. Det är ett av de hundratals hotellrum i Centraleuropa där Alvar Alsterdal tagit in på en av sina många resor. Han läser, intensivt och uppslukat en bok och gör då och då någon anteckning i blocket som ligger i knäet.

Han var till hela sin läggning europé.

Platsen kan vara Bukarest, det kan vara Berlin på andra sidan muren, hans älskade Prag, eller kanske Budapest, vackra Krakow eller… Luleå. Det spelar egentligen ingen roll. Alvar Alsterdal rörde sig hemtamt genom såväl Öst- som Centraleuropa. Han var till hela sin läggning europé. Europa var hans kontinent, hans hemland.

Vid ovanligt ung ålder – Alsterdal var bara trettiotvå år – blev han 1958 chefredaktör för den socialdemokratiska dagstidningen Arbetet. Han hade då redan varit dess kulturredaktör under fyra år. Från bostaden på Norra Vallgatan 6 tog han varje morgon spårvagn – Ettans linje – till tidningshuset på Bergsgatan.

Men den stora världen lockade. Alvar Alsterdal blev diplomat, först som pressattaché i Bonn och senare utsågs han till ambassadråd i London. I många avseenden blev han en nyckfull och infallsrik institution i svensk press. Stod namnet Alvar Alsterdal under en artikel visste man att här bjöds verkligt vetande, nya utblickar mot litteratur i länder som sällan nämndes på svenska kultursidor.

Som tonåring läste jag glupskt och vetgirigt – med anteckningsblocket framme – hans tidskriftskrönikör i Studiekamraten på Stadsbiblioteket. De trycktes under den stående vinjetten ”Utländsk horisont”. Sedan blev det många turer upp till avdelningen för utländsk litteratur och många interurbanbeställningar från andra bibliotek, mottagna av en alltid lika irriterad bibliotekarie. Det var den ”rasande reportern” Egon Erwin Kisch, Kurt Tuscholsky, Elias Canetti, Italo Svevo, Danilio Kiš, Claudio Magris, Sándor Petöfi, Ludvik Vaculík, Jaroslav Hašek, Rosa Luxemburg – listan kan göras hur lång som helst.

För Alvar Alsterdal var den anrika Studiekamraten ett skötebarn. Han var en sorts gråsosse – en drömmare och pragmatiker paradoxalt nog förenade i en och samma person – av en sort som slutade tillverkas för längesedan och snabbt ersattes av strebrar och karriärpolitiker av ny lidelsefri modell, snart slimmade och förstörda i Brysselröran.

Bildningssträvandena – folkbildningstanken – var avsevärt viktigare för Alvar Alsterdal än den trögrörliga inrikespolitiken och dess stöd till de stora kapitalbolagen, Volvo, Saab, Bofors och andra att tyst tassa förbi denna min egen natt. Med åren blev han också bittert besviken över den väg som socialdemokratin valde att slå in på, även om han utåt förblev någorlunda lojal. Sent i livet började han också medverka som skribent av Understreckare i Svenska Dagbladet, något han säkert hade funnit otänkbart i yngre år.

”Alvar Alsterdal blev alltså journalist men också författare, redaktör, debattör, översättare, illustratör och pressråd”, skriver Lars M Andersson i ett fyllig och vacker presentation i nyutgåvan av Alsterdals bok, enbart det värt förvärvet av Antisemitism, antisionism. Exemplet Polen. ”Titlar, även om de är många och imponerande, gör dock inte hans insats rättvisa. Först som sist var han folkbildare, resenär och resonör, och introduktör till en svensk publik av författarskap, tidskrifter, tankar, personer, och länder.”

Först som sist var han folkbildare! Lägg det på minnet!

Den Alvar Alsterdal som kommer till tals i de brev som gavs ut för ett antal år sedan i en fin volym är den världsvane resenären och den djupt bildade resonören. Han ger lästips till den yngre vilsne och politiskt förvirrade redaktören, klagar på de eviga korrekturfelen, men får också inspiration till sitt skrivande av viss entusiasm. När Alsterdal utbrister ”Byta namn på Studiekamraten, det var det dummaste jag hört utanför UD!” fick han mer rätt än han anade. Med namnbytet – som sedan skedde – försvann snart den gamla fina tidskriften från det allmänna medvetandet. Det var början till undergången för den folkbildningstanke som var grunden för hela tidskriftens existens; själva dess själ och hjärta. Den har dock fått nytt liv genom poetiska utblickar mot andra länder, och heter numera Ariel.

Alvar Alsterdal var en man som sannerligen inte försmådde detta livets goda. Han hade även stora expertkunskaper om var de bästa krogarna låg i de flesta av Europas städer som var värda ett besök. De få gånger jag träffade Alvar Alsterdal, en aning trött och resignerad, var hans tankar uppenbart redan på väg till restaurangen som hägrade likt ett av alla de vattenhål han hade på så många ställen runtom i Centraleuropa.

Det finns mycket – oändligt mycket – att skriva om Alvar Alsterdal. Hans envisa kamp att uppmärksamma de små bokförlagens utgivning, att hellre – i varje sammanhang, inte sällan i radions OBS-kulturkvarten – lyfta fram författarskap som ännu inte nått en större publik för att på så sätt väcka intresse och sprida sina breda kunskaper. Hela hans liv var en lustfylld och välgenomtänkt bildningskamp. Han avled i förtid 1991, sextiofem år gammal. Lars M Anderssons porträtt fyller en lucka och väcker intresse och får förhoppningsvis nya läsare att hitta till Alvar Alsterdals böcker och texter.

Det är ändå en stor tröst att han sista år var fulla av den lycka och tillfredställelse han fick uppleva tillsammans med sin sista hustru, alltid kallad Kina. I ett av breven skriver Alvar Alsterdal, daterat i augusti 1987: ”En göteborgska ringde förresten just från London och sa harre djävvlar, jag är störtförälskad i dig. Hon jobbar extra på lördagarna i en spaghettibutik på min gata, så när jag för ett tag sen upptäckte en liten mörk skönhet bakom disken, frågade jag om hon var från Italien. Nej, från Sverige, sa hon, Göteborg. Då måste jag förstås be hem henne på en drink.”

De gifte sig ett par år senare i London. Enligt en historia jag hört från olika håll dök inte Alvar Alsterdals vän Stig Claesson – alltså Slas – upp. Men plötsligt mitt under vigseln slås kyrkporten upp och in kliver en nygipsad Slas – en fot hade kommit i kläm mellan verklighet och längtan – med kryckor och sliten uppsyn. Han tittar sig förvirrat runt en stund och utbrister sedan: ”Hej, Alvar!”, och lämnar sedan stapplande kyrkan på sina kryckor.

Det är en tröst att Alvar Alsterdal, sitt intellektuella allvar och sin obegränsade vetgirighet som sårade hans själv djupt, ändå fanns utrymme för det som slarvigt kallas livets goda.

Nu har jag ställt fram porträttet, lutat mot en bokhylla. Där sitter Alvar Alsterdal i fåtöljen. Leif Nelsons kopparstick. Jag har just återvänt från en promenad, mitt i svarta natten. Efter att korsat de två torgen här i den lilla staden på slätten satte jag mig på träbänk vid gamla busstorget som fortfarande har några slitna sittplatser åt folk som ska ut till vissa orter på slätten, starka bruna fästen som starkt domineras av Sverigedemokraterna.

Jag skriver träbänk. Det går omöjligt att kalla den för parkbänk. Där finns bara asfalt, kallt neonljus. Men där har jag suttit många många gånger, omöjliga att räkna ens om jag eller någon annan ville. Så den soffan är så att säga ”min”. Den finns mellan min stora kärlek och min arbetslya. ”En glädjens bänk”, skrev jag därute med kalla fingrar på min mobiltelefon.

Det jag håller på med är en form av inre flykt. En vägran. Jag vill verkligen inte ännu en gång skriva om Förintelsen och antisemitismen. Den växer. Igen. I Polen.

I till exempel Ungern har den aldrig försvunnit, vidrigt hat mot judar lever och lever vidare och nu ännu starkare, och romerna – zigenare, föredrar de själva att kallas – följer med i samma kvot av, ja vad… mörkhyade främlingar som inte äter samma mat, går i samma kyrkor som de förstoppade fascisterna. Senaste presidentvalet i Polen, då fascisterna vann – visserligen med en hårsmån – får mig att känna stor oro. Fascisten Andrzej Duda vann över Rafal Trzakowski, liberal, med knappa 51,2 procent.

Det står och väger, i land efter land. Europa måste samla sig, de vettiga människorna – som är många – måste börja samarbeta. Igen. Vi måste samtala, samla oss.

Därför dessa krumbukter. Jag vill inte. Det tar emot, djupt inne i mig. Dessutom är detta en essä. Jag, och enbart jag, bestämmer ordens rörelse och innehåll. Färden styr jag här vid skrivbordet. Där följer jag Michel de Montaignes råd, hans Essayer – tre volymer – ligger på flera ställen, de står dock på samma plats i en av bokhyllorna bredvid litteratur om och av honom, till exempel hans ”kurresa” som förde honom till bland annat Italien – den finns dock inte på svenska.

Där är jag inte nu, tyvärr. Jag är i norra Europa, i dess utkant, men likväl i Europa. Så, ny sats: Stanken av bränt människokött driver upp hit. Gasugnarnas nästan doftlösa eteriska död fladdrar mot oss. Märg och skelett. Hud, hjärtan. Stank av grym död, av industriellt effektiva mord på miljoner efter miljoner av oss, av människor. Tågvagnarna som rasslar genom nätterna. Mot främst Polen där de stora dödslägren låg. Treblinka och Sobibor.

Alvar Alsterdal blundade inte för det som skedde. Han läste, nätterna igenom. Rubriker, artiklar, avhandlingar, överlevare som vittnade. Han såg, han reste. Och han drog framför skrivmaskinen slutsatser som var obekväma och allt annat än lättköpta. Där döljer sig ett inre lidande, smärta och plågor, som han omsatte i just folkbildning. Upplysning till människor långt utanför specialisternas trånga skara, utanför universitet och seminariesalar. Alla skulle få möjlighet att förstå, tänka själva. Kunskap!

Antisemitismen blev i ett slag – återigen – påbjuden uppifrån och fullt legitim.

Antisemitismen blommade upp – dessa ”ondskans blommor” för att låna ord från Baudelaire – med förnyad styrka kring det mytomspunna årtalet 1968. Det året, i mars månad, inleddes protester av studenter i främst Warszawa – den 8 mars skriver förläggaren Weddig Runquist i sitt förord – som var upprörda över att statsmakten stoppat spelningen av en klassisk pjäs, av den store polske författaren Adam Mickiewicz. Då valde Polens ledargarnityr och Sovjetväldets trojka, som sände order via telefon och vissa telegram, att skylla dessa legitima protester mot statens censur på judar och ”sionister”. Antisemitismen blev i ett slag – återigen – påbjuden uppifrån och fullt legitim. De var tillåtet villebråd.

Fängelser och läger, godtyckliga arresteringar, kanske koncentrationsläger, väntade, det gnisslade en svart sång om den gamla järnvägsrälsen, taggtrådsrullarna och stängslen blev vassa, med rinnande blod – igen.

Nyss var de medborgare bland medborgare, respekterade och uppskattade, trevliga grannar; de var dugliga medarbetare och lärare på skolor och universitet, de utförde sina sysslor som läkare och sköterskor och de sydde kostymer och klänningar som var uppskattade och beundrade, de snickrade och gjorde allt som var möjligt för dem att göra. Det vill säga, det gjorde de få – de ytterst få, spillran som rest sig ur en aska som inte är en metafor – och som fanns kvar i livet när Förintelsens bödlar äntligen med våld och militärmakt tvingats sluta slakta miljoner av sina medmänniskor. Störst offer för att stoppa nazismen fick Sovjets befolkning göra. Något som är avgörande för den bok som Alvar Alsterdal skrev.

Ty detta drabbade Alsterdal hårt. Polen var ju ändå, på något perverterat sätt, del av något som då kallades socialism, ”reellt existerande socialism” löd det krampaktiga lösenordet. Jag har aldrig, aldrig någonsin, sett Sovjet och dess lydstater som något annat än en benhård kapitalistisk och därtill blodig diktatur och en vidrig form av den råaste imperialism. Men jag tillhörde långt ifrån Alvar Alsterdals generation. Han var nästan trettiofem år äldre än jag. Ett par blodiga svalg – nazismen och Sovjettiden – skiljde oss åt rent kronologiskt. Jag slapp, så att säga, att vara med, att vara vittne till vad som skedde. Han levde sig igenom dem. Jag fick åtminstone en del av facit mig givet på grund av mitt senare födelseår.

När nu fascismen åter är på frammarsch, marscherar gör den redan, är Alvar Alsterdals bok nödvändig läsning. Den ger perspektiv och insikter som krävs att vi erövrar idag. Inte igen! Inte en gång till:

”Till sist föste de in oss i en vagn, den tredje från lokomotivet räknat, stängde skjutdörrarna och låste dem utifrån”, skriver Arthur Koestler vidare. ”Efter en stund knyckte tåget till några gånger och satte igång.”

The post Nödvändig läsning i vår tid first appeared on Opulens.