MEDIEHAVERI. “Att utmåla oliktänkande som säkerhetsrisker – det är ingenting som västerländska demokratier och dess medier ska ägna sig åt”, skriver Lisa Bjurwald som är starkt kritisk till att Sveriges Radio hänger ut en Facebook-grupp med personer som är kritiska mot Sveriges pandemihantering.

I min förra mediekolumn skrev jag om public service dåraktiga jakt på “oberoende”, som fått direkt motsatt resultat. Nämligen, att vissa partier granskas och ifrågasätts mindre än övriga, samt att rena fakta behandlas som en åsikt bland andra. Eller som tecknaren Max Entin ringat in SVTs och Sveriges Radios återkommande studiohaverier: “Nu är ju inte Hitler här och kan bemöta kritiken.”

På coronafronten har man sedan pandemiutbrottet kunnat notera andra, lika oroväckande tendenser hos public service. Regering och myndigheter har inte granskats regelbundet eller på djupet, deras ord har lyfts fram som oberoende sanningar, vissa experter har nyttjats orimligt mycket mer än andra, kritiker av Sveriges nationella strategi har behandlats med avståndstagande eller ignorerats, tunga expertinstanser som WHO med större erfarenhet och kunskap av virus och epidemier än vi har i Sverige har plötsligt inte “passat” bevakningen, för att sammanfatta några av problemen.

Public service är skattefinansierat och beroende av staten i sin själva existens. Just SVT och Sveriges Radio måste alltså särskilt noga akta sig för att bli megafoner åt makten. Deras uppdrag är att tjäna folket, inte makthavarna. En nationell kris som coronapandemin blir ett eldprov för detta uppdrag. Vilket leder oss in på Sveriges Radios senaste haveri.

Det krävs inte mycket journalistisk granskning av SR:s “hit job” för att se hur lite de har på fötterna.

I ett avsnitt av Vetenskapsradion väljer redaktionen, mitt under sagda kris, att hänga ut en liten, enskild Facebook-grupp med personer som är kritiska mot olika aspekter av Sveriges pandemihantering. Det krävs inte mycket journalistisk granskning av Sveriges Radios “hit job” för att se hur lite de har på fötterna. Till stor del består anklagelseakten av att medlemmarna i gruppen, som alla klumpas ihop och får ta kollektivt ansvar för vad enskilda personer skriver, har en upprörd och aggressiv ton. Men, som yttrandefrihetsexperten Nils Funcke påpekar i en bra och klargörande artikel i Dagens Media:

“Det är i högsta grad legitimt att i ett forum på Facebook eller i vilket forum som helst diskutera och ifrågasätta den svenska strategin. Det är en lika väsentlig som självklar del av yttrandefriheten att man både strikt sakligt eller i mer svepande ordalag får ge uttryck för sina åsikter och värderingar.”

Svenska journalister skräder inte orden om utländska demokratiinskränkningar, om medieklimatet i Putins Ryssland eller hur Trump har hotat pressfriheten, men verkar ofta oroliga för att kritisera mediemakthavare på hemmaplan. Låt mig bespara dem eventuellt obehag och skriva det rakt ut: Sveriges Radio har hängt ut kritiska personer som utövat sin grundlagsskyddade yttrandefrihet i en privat diskussionsgrupp som nationens fiender. Det är ett förfärande journalistiskt övertramp.

Sveriges Radio leker nu med elden; det här är inget som kan raderas i en handvändning. Aftonbladets ledarsida har redan hakat på. Till och med vanligtvis balanserade Heidi Avellan tappar bort sig: “Att gruppen verkar i lönndom oroar.” Sveriges Radio har gjort en riktig fulvinkling på detta med “lömska, dolda Facebook-grupper”, som till och med erfarna skribenter nappat på. Det finns tiotusentals stängda Facebook-grupper, om allt från politik till hobbies. Det otäcka är hur enkelt man skulle kunna göra ett identiskt jobb som Sveriges Radios med vilken annan grupp som helst. Bara i mina vårdgranskningar har jag kommit i kontakt med dussintals sådana. Vilket svek som journalist att istället för att granska patientanmälningar mot sjukhus och kolla upp tips om missförhållanden, skriva en text av typen “Dold grupp kritiserar kvinnovården: Försöker påverka läkare och makthavare!”

Sådana här publiceringar skickar signaler, de skrämmer och tystar. “Jag blir mörkrädd, och får en obehaglig känsla att de ska sätta dit oss”, säger Anders Vahlne, professor emeritus i klinisk virologi vid Karolinska institutet, till Dagens Media. Att utmåla oliktänkande som säkerhetsrisker – det är ingenting som västerländska demokratier och dess medier ska ägna sig åt. Varken i kristider eller någon annan gång. Att försöka kväsa yttrandefriheten, skrämma kritiker till tystnad? Det om något är väl antidemokratiskt.

The post Sveriges Radio leker med elden first appeared on Opulens.

PANDEMINSTRATEGIN. I den livshotande, dödliga pandemin har Sveriges unika strategi väckt mycket uppmärksamhet. Att sticka ut kan visserligen vara av godo, men när människovärdet står på spel aktiveras varseblivningen hos många av oss i flocken.

Strategerna på den prestigefyllda Folkhälsomyndigheten (FHM) och politikerna kunde i de inledande faserna inte riktigt se pandemin komma. Att inte se och ta in allvarliga, existentiella hot på ett tidigt stadium, att inte överblicka tänkbara konsekvenser och se till att det finns en fungerande kommunikation i strukturerna speglar ett naivt och oprofessionellt medvetande, särskilt om målet är att främja människors liv och hälsa.

Vikten av beredskap och proaktiva förfaringssätt har framhållits av både Världshälsoorganisationen (WHO) och Coronakommissionen. Trots uppmaningar från WHO försenades bland annat testning och smittspårning i den första vågen. Den bristande beredskapen, långsamheten och de relativt lättjefulla restriktionerna bidrog till massiv smittspridning med betydligt högre dödstal jämfört med exempelvis våra nordiska grannländer.

Äldre och riskgrupper skulle värnas men blev istället några av de mest utsatta. Ett veritabelt svek, och en tragedi. Många på äldreboenden med symtom fick exempelvis ingen läkarbedömning och sattes alltför tidigt in i palliativ vård med lugnande mediciner. Något som bland annat framgår av en granskning från Inspektionen för vård och omsorg (IVO), och ingen av regionerna har tagit fullt ansvar för att säkerställa individuellt anpassad behovsprövad vård och behandling.

Coronakommissionens delbetänkande konstaterar i en övergripande klarsynt bedömning:

• Den allmänna smittspridningen i samhället är högst sannolikt den viktigaste faktorn bakom den stora smittspridningen på äldreboendena.
• När pandemin slog till stod den svenska äldreomsorgen oförberedd och var inte rustad. Anställda lämnades i stor utsträckning ensamma att hantera denna situation.
• De åtgärder som regeringen och statliga myndigheter satte in för att minska riskerna för smittspridning var sena och i flera avseenden även otillräckliga.

Så visade det sig att FHM och regeringen var oförberedda även på den andra vågen som slog hårt mot Sverige. Istället framfördes från stadsepidemiolog Anders Tegnell att vi skulle slippa en andra våg eftersom smittspridningen varit så hög i den första. Man räknade helt enkelt med enbart lokala utbrott. Återigen en grav missbedömning, återigen är smittspridningen och dödligheten påfallande höga, även om den mer lättjefulla linjen åtminstone till viss del fick ge vika när regeringen sent omsider i någon mån vaknade.

På det stora hela. Vilken kompetens, etik och människosyn praktiseras egentligen i ett land vars representanter ofta kliver fram med höga värderingar både här och internationellt?
Det finns tydliga brister och dysfunktionalitet i proaktivitet, strukturer, organisationer och kompetens. Men Sveriges makthavare är knappast kända för självkritik och mer lärande, intellektuellt hederliga attityder. Det är emellertid högst påkallat att lära om och lära nytt nu. Fler kriser är att vänta i framtiden.

Från en synpunkt sett har Sveriges ålderism kulminerat i pandemikrisen. Ett strålkastarljus måste sättas på människovärdesprincipen som anses som en av de grundläggande principerna i samhället, och som är inskriven i regeringsformen i Sverige.

I stort går det nog inte att utesluta att kvarlevor från den urgamla socialdarwinismen fortfarande ligger och pyr i samhällskroppen, istället för ett medvetande som är större och mer uppdaterat än så. De svagare och socioekonomiskt utsatta synes förbli förlorarna, de starka och mer lönsamma, förblir segrarna. Med absurda konsekvenser.

Klassamhällets dehumaniserande måttstockar gagnar ingen. De problem som exempelvis finns i äldreomsorgen har varit kända sedan länge. Segregationen och klassklyftorna likaså. Det behövs genomgripande reformer och resolut handlande – inte tankelättja och ensidigt marknadstänkande nu när vi skriver 2021, och kurvorna går uppåt igen trots FHM:s prognos om att kulmen skulle vara nådd i mitten på december. Som det ser ut nu är Sverige ett av de mest drabbade länderna i Europa.
Mer än någonsin aktualiseras en förändrad statlig styrning baserad på proaktivitet, vetenskaplig kompetens, människovärde och en ekonomi för allas bästa.

Utilitarismens nyttotänkande har länge härskat i vårt land. Ändå säger människovärdesprincipen att varje människa har ett unikt och okränkbart värde oberoende av exempelvis ålder, utbildning och prestationer. Symtomatiskt nog fick professor Torbjörn Tännsjö Statens medicinskt-etiska råds pris 2020. Men etiken måste ta hänsyn till rättighetsprinciperna.

En lysande essä i Dagens Arena av professor Sigurd Bergmann tar fasta på Sveriges oetiska flockimmunitetstänkande. Sammanfattningsvis framgår att inom moralfilosofin och etiken råder konsensus att metoden är oetisk, riskfylld och oacceptabel. Den förstör viktiga framsteg i västerlandets kulturella upplysning och sätter människovärdesprincipen och flera mänskliga rättigheter ur spel.

Att flockimmunitetsmetoden är problematisk både etiskt och vetenskapligt anser även WHO eftersom den tillåter infektioner, lidande och död hos många. I The Guardian uttalar sig Tedros Adhanom Ghebreyesus och säger bland annat: “Herd immunity is achieved by protecting people from a virus, not by exposing them to it”.

.

The post Etik, människosyn och kompetens i Sveriges pandemistrategi first appeared on Opulens.

KÅSERI. Vad jag inte kan förstå är varför Folkhälsomyndigheten valt att begränsa sej till snus och cigaretter? Varför inte ta och utvidga hela konceptet till att inbegripa alla produkter som är skadliga, skriver Mikael Henrik Myrtin.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En egendomlighet hos mig är att jag aldrig lyckats bli beroende av nikotin. Tro mig, jag har försökt. Faktum är att jag har legat i ända sedan högstadiet. Men ingenting verkar få beroendet att bita. Ibland går det rent av så långt att jag helt enkelt glömmer bort att jag är en rökare, och då kan det hända att jag röker två på raken (min genomsnittliga konsumtion ligger på runt omkring sju korta i veckan), liksom för att kompensera.

Det kommer mig lite osökt att tänka på när jag i sjunde klass inte ville vara sämre än mina jämnåriga klasskamrater, som nästan samtliga hade porträttbilder av någon till synes slumpmässigt utvald person ur populärkulturen uppklistrad på sin vägg. Följaktligen föresatte jag mig att tapetsera hela mitt pojkrum med planscherna på en barbröstad, kaukasisk rappare ifrån Boston (vars karriär kort därefter gick i stöpet, för att senare stöpas om till en betydligt mer framgångsrik bana på vita duken, men det visste ju ingen då). Att det inte var det mest lyckade valet av idol när man växer upp i en homofob förort i slutet av förra seklet blev jag strax varse.

Så det gick med min idoldyrkan som med nikotinberoendet.

Att bilder påverkar är ju ingen nyhet. Det påminns jag om på nytt varje gång jag kommer hem med ett nytt paket cigaretter ifrån den lokala tobakshandlaren. Nästan varje gång möts jag av en ny bild på paketet, vars uttalade (och smått unika) syfte är att avskräcka konsumenten ifrån fortsatt nyttjande av produkten ifråga. Det har blivit något av ett nöje. (Typ: Vad har de hittat på den här gången?) Lite som ett kinderägg, fast överraskningen sitter på utsidan. En gång föreställde bilden ett nyblivet barn i blöja med en färsk cigarett i munnen. Då visste jag inte riktigt om jag skulle börja gråta, eller skratta. (Missförstå mig inte: Jag tycker ABSOLUT INTE att man borde rekommendera bebisar att börja röka cigaretter. I synnerhet inte den sortens cigaretter jag röker.) Och även om jag vid tillfällen kanske skakat lite på huvudet åt påfundet, så tycker jag i grund och botten att det är ett hedervärt initiativ. För rökning dödar. Enligt World Health Organization dör cirka sju miljoner människor årligen av rökning världen över. I Sverige dör uppskattningsvis cirka tolv tusen individer per år på grund av sitt (miss-) bruk. Även så kallad passiv rökning kan vara högst dödsframkallande. (Enligt statistik ifrån WHO så dör så många som omkring 890 000 globalt. Per år.)

Vad jag däremot inte kan förstå är varför Folkhälsomyndigheten valt att begränsa sej till snus och cigaretter? Varför inte ta och utvidga hela konceptet till att inbegripa ALLA produkter som på ett eller annat sätt är skadliga för individerna som konsumerar produkterna, och då särskilt de produkter där också de indirekta konsekvenserna av konsumtionen, på vetenskaplig grund, visat sej vara direkt hälsovådliga för konsumentens närmaste omgivning.

Som till exempel kött. Med tanke på de väldokumenterade bieffekterna av ett regelbundet inmundigande av döda djur borde det ligga i nämnda myndighets intresse att i mesta möjliga mån också stävja DENNA skadliga konsumtion. I den logiska konsekvensens namn, om inget annat. (Med tanke på att planeten Tellus i sammanhanget är att betrakta som något av en passiv karnivor, så framstår ju situationen som särskilt illavarslande. För att inte säja akut.)

Jag personligen kan svårligen föreställa mig någonting mer avskräckande för köttkonsumenten än att, efter en lång, hård arbetsvecka, mötas i frysdisken av den apoplektiska tonen i skinnet på en nyslaktad kyckling (som haft den stora olyckan att bli skållad levande) tryckt på förpackningen till de eftertraktade kycklingfiléerna. Kanske får rent av chocken vederbörande att på stående fot överge de outvecklade hönorna (och deras likar) för mindre slaktbara alternativ.

Som till exempel halloumi. Men jag antar att det, om jag tillåter mig en liten anglicism, skulle flyga ungefär lika dåligt som de svenska kycklingarna. (För övrigt, invänder kanske någon logiskt-orienterad läsare, så biter ju, bevisligen, den avskräckande kampanjen lika dåligt på mig som nikotinet. Men så är jag ju också, som sagt, en egendomlig typ.)

Så det är väl lika bra att vi tar och fimpar det förslaget med en gång, Folkhälsomyndigheten?

The post Sila cigg och svälja kycklingar first appeared on Opulens.

VEGONORM. Nu är det dags att också den offentliga sektorn tar avstånd från det som är påfrestande för miljön, folkhälsan och djuren, skriver Annie Karlsson från Djurens rätt. Det handlar om att drastiskt minska konsumtionen av resurskrävande animalier i maten vi äter. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Sommarens torka och värmebölja, som forskare betraktar som kopplat till den globala uppvärmningen, visade hur sårbart vårt nuvarande jordbruk faktiskt är. En tydligare signal kan vi inte få om att det är dags att ställa om produktionen från resurskrävande och klimatbelastande animalier till mer växtbaserade alternativ. Här kan kommuner och övriga offentliga verksamheter fylla en viktig funktion.

Djurindustrin står globalt för lika mycket växthusgasutsläpp som hela transportsektorn. Av matens klimatavtryck i Sverige kommer 75 procent från animaliska livsmedel enligt Naturvårdsverket. Skog som avverkas för foderodlingar eller betesmark frigör koldioxid medan jordbruksmark och stallgödsel släpper ifrån sig lustgas. Nötkött har framförallt en stor klimatpåverkan, då den allvarliga växthusgasen metan bildas naturligt i idisslares matsmältningssystem.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

FN och andra internationella organisationer menar att ett globalt skifte till en växtbaserad kost är nödvändigt för att undvika klimatförändringarnas värsta konsekvenser och säkra livsmedelsförsörjningen i takt med jordens stigande befolkning. Det är accepterat i forskarvärlden numera. Nyligen uttalade sig experter inom stiftelsen RISE om att kött-och mejeriproduktionen inom EU måste halveras till 2050. Men ännu har detta faktum inte anammats av världens regeringar eller befolkningen i stort.

Svenskt jordbruk domineras av ensidiga monokulturer och då främst foderodlingar som tar upp så mycket som 70 procent av åkerarealen. Grödorna det rör sig om är spannmål och vall. Anledningen till att det krävs enorma markarealer till att föda upp djur beror på att för varje steg i näringskedjan går 90 procent åt till djurets kroppsvärme och rörelser. Det intensiva jordbruket har sänkt grundvattennivån och förstört våtmarker, vilket försvårar färskvattenförsörjning i perioder då regn uteblir. Dessutom läcker kväve och fosfor ut till vattendrag och bidrar till övergödningen av Östersjön.

De djur som betar på ängsmarker med en betydelsefull biologisk mångfald är ytterst få, till skillnad från vad kött- och mejeribranschen själva ibland hävdar. Andelen så kallat naturbeteskött är försvinnande litet i och med att de näringsfattiga markerna inte lönar sig för bete. Istället äter djuren vanligen odlat gräs från gödslad åkermark.

Merparten av det svenska nötköttet kommer från mjölkindustrin. En ko insemineras årligen för att börja laktera och efter varje födsel separeras hon från kalven. Tjurkalvar har inte mycket värde för industrin i och med att de inte kan producera mjölk och dödas inom 18 månader. Genomsnittsåldern för en svensk mjölkko är 5 år, när de egentligen kan bli runt 20 år gamla.

Av Sveriges grisar lever 98  procent av dem i betongbyggnader och får aldrig se solljuset förrän de vid 6 månaders ålder skickas till slakt. Liknande förhållanden gäller för kycklingar som föds upp i stallar med tiotusentals individer, där de på 5 veckor ökar sin kroppsvolym så till den grad att benen inte alltid bär dem.

En växtbaserad kost har visat sig minska risken för hjärt- och kärlsjukdom, diabetes typ 2 och vissa typer av cancer. Rött kött och processat kött är numera klassat som cancerframkallande av WHO. Livsmedelsverket råder därför att minska intaget av rött och processat kött och inte överskrida 500 gram i veckan. Redan 2013 rekommenderade Livsmedelsverket skolorna att för miljön och hälsan öka andelen baljväxter och grönsaker i måltiderna och hålla nere köttkonsumtionen.

Utbudet av växtbaserade produkter, bland annat gjorda på svensk havre och bönor, har expanderat enormt  i butikshyllorna. Förändringen börjar också synas i Jordbruksverkets statistik — 2017 sjönk köttkonsumtionen rekordmycket och ser ut att fortsätta göra det 2018. Hittills är det medvetna konsumenter som drivit på utvecklingen. Nu är det dags att också den offentliga sektorn tar avstånd från det som är påfrestande för miljön, folkhälsan och djuren.

Med vegonorm  “vänder vi på steken” och låter basutbudet bestå av vegetabilier medan kött serveras bredvid som tillbehör. På så vis kan matens negativa påverkan minska drastiskt samtidigt som alternativ finns för de som absolut vill ha animalier i måltiden.

I många kommuner syns en positiv utveckling med KRAV-certifieringen som pågår i de offentliga köken. KRAV ställer bland annat högre krav på djurskydd såsom utevistelse. En större andel vegetabilier i kombination med certifieringen skulle innebära lägre kostnader för kommunen samtidigt som mer klimatsmart, hälsosam och etisk mat serverades.

Växtbaserad mat är framtiden. Vilken kommun vågar bli först med att testa vegonorm?

The post Ät grönt för klimatet! first appeared on Opulens.