HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Veckans vykort handlar om hur nazisterna kapade “internationella frimärksdagen” och gjorde den till “frimärkets dag” i Tredje riket.

När det gäller vykort från Tyskland, ja trycksaker över huvud taget så har vi såklart en elefant i rummet vi måste prata om. Nämligen det som kom från tryckpressarna 1933 till 1945. Mycket av det som producerades var så där lite överidylliskt kletigt i stil med bilderna i Jehovas Vittnens “Vakttornet”. Eller såklart dystert militäriskt krigiskt.

Nazisterna hade också en tendens att kapa företeelser och vrida till det för sina egna mörka syften. Som ”internationella frimärksdagen” som lanserats i Österrike efter en idé av den tyske filantropen och filatelisten Hans von Rudolphi.

Just frimärkssamlande skulle enligt honom vara en väg till internationalism, brobyggande, fredsskapande i enlighet med hur resonemangen brukar gå kring internationella idrottsbegivenheter.

Tanken var väl att just skapa internationella kontakter kring ett intresse och att ju fler internationella kontakter som knöts desto mindre tendens till konflikter borde det bli.

Alltså något helt annat än nazismens ideologiska kärna får man allt säga.

Det sorgliga är att Tredje riket nådde så djupt in i bredare folklager och så fick förankring långt ner i åldrarna. Jag har en bild av att frimärkssamlande liksom att vara med i schackklubben var något främst för de lite mer känsliga och lillgamla pojkar som inte spelade fotboll.

Så osmakligt då att även detta skulle bli ideologiskt nersmutsat och bli en chauvinistisk manifestation tvärtemot den fredsbevarande ursprungliga tanken om öppenhet och fredsbevarande.

The post Tyska vykort: “Frimärkets dag i Tredje riket” first appeared on Opulens.

HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Veckans vykort handlar om den lilla staden Tettnang.

De mest anonyma på gränsen till tråkiga vykorten är de mest intressanta och utmanande. Intressant för att de ger inblick i vardagen bortom det lättköpta turistandet i form av kyrkor, parker, museer. Utmanande eftersom de är som en wettexduk där det gäller att i alla fall försöka krama ur den sista droppen och få fram någonting.

Så här har vi ett sakligt för inte säga trist hotell i den sydtyska staden Tettnang, med runt 20 000 invånare enligt senaste räkningen. Wikipediaartikeln om orten visar upp några kyrkor och gamla hus. Knappast så många sevärdheter att man behöver flera dagar med övernattning för hinna med. Lite som orten i Lars Mohlins film “Kunglig toalett” som får verkligen klämma fram historia och sevärdheter.

Hade det varit svensk glesbygd så hade väl reklamtexten låtit i stil med “Offensiv på kultur och med framtiden i sikte” vilket ju är kod för “Här finns i alla fall en småtrevlig sjö och billiga lägenheter och andra grannorter att köra till”

Nå, nog med raljerandet, för det handlar ju egentligen om det här med olika faser i livet.

Som bevis på att jag verkligen är medelålders tyckte Facebooks reklamalgoritmer en dag att jag var intresserad av en bussresa till Höganäs över dagen. Det verkade faktiskt rätt småtrevligt med kaffe och fralla som ingick och besök på keramikverkstäder.

I Tyskland på 1960-talet hade detta småskaliga hemestrande en större betydelse; “det tyska undret” i all ära men resurserna var fortfarande knappa, lägenheterna saknade ibland varmvatten, det fanns fortfarande spår av en rätt skruttig levnadsstandard.

Hotellet gör reklam för att de både har dusch och wc och vid första påseende blir det lite skrattretande på samma sätt som numera när budgethotell försöker göra det till en stor grej att det finns gratis wifi. Men har man i åtanke att detta var en generation märkt av dyrtid och krigets trauma kanske en natt på ett fräscht hotellrum med varmvattenskomfort ändå var en guldkant.

Många av dessa 50 och 60-tals vykort inger i mina ögon en mycket dubbel känsla. Å ena sidan en slags sorglustighet “är detta något att visa upp egentligen?” Å andra sidan en avspänd förnöjsamhet “Här har vi en restaurang som inte är så dum” .

Det är väl ett ålderstecken att mina känslor ofta faller åt det senare numera. I en tid när allt skall vara så hajpat och positionerat kan man bli nostalgisk över en tid då god mat var god mat och en öl var en öl.

The post Tyska vykort: Tettnang first appeared on Opulens.

HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Veckans vykort handlar om Café Kranzler i Berlin.

Johann Georg Kranzler startade sitt sötsaksimperium i Berlin på 1820-talet redan. Som son till en lantbrukarfamilj i Österrike hade han liksom både arbetsviljan och bakelserna i blodet. Men han hade redan snabbt stigit i både meriter och konsten att vara djärv och hålla sig framme. I modernt språkbruk skulle vi kalla det cateringverksamhet när han ansvarade för trakteringen på självaste Wienkongressen 1814 för att se till att blodsockret hölls uppe hos potentaterna när territorier och landområden efter Napoleonkrigen skulle förhandlas. För övrigt hade nog Polens representanter hellre velat få en kaka till i stället för att få se landet bli uppdelat som en kaka.

Nåväl, här blir Kranzler först bekant med den preussiske kanslern Karl August von Hardenberg och rekryteras senare på plats som kanslerns privata efterrättskock. Men han är djärv. Han bryter sig så småningom loss och startar 1800-talets främsta societetscafe, Café Kranzler, på Friedrichstrasse.

Här var det allmänt känt att konditorerna från Schweiz var allenarådande och det tisslades och tasslades rejält om denna galning, denna uppkomling som vågade ta upp konkurrensen. Adressen för kaféet skulle senare bli den samma som för Checkpoint Charlie men det hade tidigare flyttats under sonsonens ledarskap till paradgatan Unter den Linden.

En rolig detalj i det här sammanhanget är att fastigheten som den såg ut, innan den förstördes i andra världskriget, letat sig in som ett objekt i datorspelet Sim City.

När Café Kranzler återuppstod i sin nutida inkarnation 1958 på Kurfürstendamm gjorde pressen en stor symbolsak av det. “Nu finns det pengar till bakelser igen efter decennier av bröd och soppa”, löd en av kvällspressens ingresser.

Ja, en kaférörelse som sprungit ur fredsförhandlingar efter Napoleonkrigen, som haft samma adress som Checkpoint Charlie och det stora ödeområde med taggtråd och minor vid Berlinmuren har sannerligen historia i sig. Café de Flore i Saint-Germain-des-Prés i Paris må ursäkta.

Desto sorgligare att se vilken penibel turistfälla det blivit nu. Numera finns inte längre det klassiska Kranzler kvar då man sedan millennieskiftet endast finns kvar i den övre runda delen i det nya Kranzler Eck. Den tidigare delen på bottenvåningen innehas idag av klädkedjan Gerry Weber som behållit Café Kranzler som är byggnadsminnesmärkt.

Så när någon, en dag, vrider om nyckeln till Café Kranzler-byggnaden för sista gången kommer den förmodligen ändå att stå kvar. Och hoppas jag att någon institution eller något museum ser till att bevara den mycket typiska neonskylten. Typsnittet med dess kombination av elegans och lite vass fara var länge en eldskrift i natten som signalerade om ett mytologiskt Berlin.

The post Tyska vykort: Café Kranzler first appeared on Opulens.

HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Veckans vykort handlar om legendariska Café des Westens i Berlin. 

Café des Westens i Berlin var den sortens legendariska kafé med dålig vandel som jag och alla andra högspända gymnasister med litterära ambitioner romantiserade. Att sitta i ett moln av kaffe, absint, tobaksrök och tillgängliga kvinnor och så vips skulle bara romanen vara skriven av sig själv.

Nå, i vår värld var det snarare fråga om att sitta på Burmans Konditori i Hässleholm, och verkligen dra ut det sista ur en tepåse, när det var håltimme, än att befinna sig på ett legendariskt bohemkafé i Weimarrepublikens Tyskland, men i alla fall.

Men på Café des Westens blandades inte egentligen så mycket folk. Vid ett bord satt de högerreaktionära och tyckte Hitler var ett löfte. Vid ett annat satt syndikalisterna och blängde tillbaka. Och avståndet var sannerligen stort mellan det stora bord som delades av förlagsherrar och tidningsfolk å ena sidan och aspirerande författare å den andra.

Men så fanns här också något så anakronistiskt charmigt som en tidningskypare som varje morgon trädde upp de över femtio dagstidningarna på käpp och sen frågade gästerna om vilken tidning de ville ha serverad vid bordet.

Han lär ha sett ut just så som man fördomsfullt tänker sig att en immigrant från Irland gör och gick därmed under namnet Rote Richard. Men det utvecklades en inofficiell roll också hos honom de 17 åren han jobbade på det berömda kaféet; det var han som tog manus till dikter och artiklar från författarbordet och sen smög ner i rocken hos förlags och tidningspampar.

Så slapp de underdåniga trasiga poeterna bli bryskt avvisade av cigarrbolmande pampar med makt att publicera eller refusera. Texterna bedömdes i sin egen rätt.

Det är närmast alltför symboliskt att han sen gick och blev kanslist hos socialdemokraterna. En administrativ post i mitten av det ideologiska spektrat.

The post Tyska vykort: Café des Westens first appeared on Opulens.

HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Veckans vykort handlar om Böttcherstraße i Bremen.

Böttcherstraße i Bremen är ett “gefundenes fressen” för den som intresserar sig för nationalsocialismens mer esoteriska och konstideologiska aspekter. Kulturjournalisten Arne Ruth har visat att expressionismen och andra modernistiska konstriktningar inte alltid var illa sedda av Hitler. När måleriet uttryckte muskler, kamp eller fara togs verket väl emot även om det ingick i en annars ogillad ism.

Som i portalen in till gatan – högst upp till vänster på kortet –  som närmast numera är ett privatägt slutet rum, ägt av ett investmentbolag. Fast att stänga av gatan hade antagligen skapat protester ty det är verkligen ett utomhusmuseum för tegelexpressionism och frågan är om inte just den byggnadsstilen föll tredje rikets makthavare på läppen med sin balans av modernitet, hantverkstradition, småskalighet och viss mörk jordighet.

Tidigare i vår ställde konceptkonstnären Ann Böttcher ut på Malmö konsthall och visade där hur granen använts i tysk propaganda, som ett exempel på nationella dygder. Tyst, dyster, fast och inte “fjollig”.

Så framstår då Böttcherstraße som den nordtyska byggnadstradition som liksom granen visar på landets robusta kraft och tradition.

Stora delar av gatan projekterades av kaffekungen Ludwig Roselius som inte nog med att han var nazist även gav världen hemskheten koffeinfritt kaffe.

Bland de mer bisarra inslagen på gatan finns Haus Atlantis och ja, det är faktisk just det mytologiska landet, ön som syftas på. Detta var en institution som vigdes åt studier av mytologin och allt inspirerades av rasisten och pseudovetenskaparen Herman Wirth som såklart hävdade att Atlantis sjunkit i Nordsjön och beboddes av germaner.

På bilden här tror jag männen med sammetskavaj och stor blaffig fluga tar ganska lätt på gatans snåriga dunkla förflutna rent ideologiskt. Som turistmål kom gatan i ropet på 70-talet när det skulle vara brunmurr, källarvalv och småskaligt intimt. Tänk bara på hur alla Sveriges “rådhuskällare” fick ett uppsving när höjden av festmat var räkcocktail, entrecote med bearnaise och crêpes suzette.

The post Tyska vykort: Böttcherstraße i Bremen first appeared on Opulens.

HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Veckans vykort handlar om Autobahn.

Under mina 20 år som Malmöbo har jag gått gata upp och ner och begrundat byggnader. En tendens har jag upptäckt; modernistiska funkisbostadshus som förut innehöll bensinmackar som nu gjorts om till restauranger, butikslokaler eller bara ett tomt indrag i huskroppen.

Att ha en bensinmack i sitt bostadshus i sitt hus räknades som modernistisk lyx, numera är de bortsanererade som miljö- och brandfarlig paria. Historien är full av teknik som vi nu verkligen inte ser som eftersträvansvärd. Som när man under mellankrigstiden skröt med att man hade en äkta asbestbrödrost.

Knappast något land förutom USA var så inriktat på bilism som Tyskland under efterkrigstiden. Det fanns många anledningar till det.

Medel-Fritz ville se framåt och glömma. Kreditinstituten gav fördelaktiga statligt subventionerade lån för att få full rulle på ekonomin. Sist men inte minst en mörkare anledning; att andra världskrigets rustningsindustri stod kvar och lätt kunde ställas om till biltillverkning.

Den tidens vägkrogar blev utflyktsmål i sig själv med ambitiös mat och lockande inredning, inte som nu när det mest är ett snabbt stopp med plastmöbler och någon stabbig hamburgertallrik.

Som vid Bundes-Autobahn-Brückenrasthaus. Det ligger utmed den såkallade “Hansa-Linie” mellan Köln och Hamburg och är en eftertraktad sträcka i Tyskland för de som ägnar sig  åt bilturism av annat slag; nämligen att få köra fort.

På 70-talet satt Kraftwerk-medlemmarna Ralf Hütter och Florian Schneider här och sög på en kaffe och ägnade sig åt “fältstudier” om hur man gör ett konceptalbum om att köra på motorväg.

Notera att vägen är en del av motivet, den försvinner bort i den blånande horisonten precis som på skivomslaget.

The post Tyska vykort: Autobahn first appeared on Opulens.

HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Dagens vykort kommer från Leipzig.

En av få intressemässiga beröringspunkter som jag har med min mor är loppmarknader. Då går vi i gång med yvigt snack om teknik och stil och värden och raljerarar lite von oben om hur fula vissa objekt kan vara.

Jag hittade en gång en kaffekopp från DDR och med kännarens blick och sedvanlig brist på diplomati hasplade min mor ur sig att “det ser man ju att det är från öst, koppen är inte rund och örat har ju ingen greppvänlighet… ja eh, förlåt, men fin design.”

Jo det är ju just det med design och teknik från det Tyskland som fanns bakom järnridån, de försökte så mycket men nådde inte riktigt fram alltid. Det är ett förhållande som är grunden till den lite ironiska hipsterattityden till föremålen från DDR.

Eller ska vi kalla det “Cliff Barnes-syndromet”, efter den ständiga losern och tvåan i Dallas, mannen som ju ändå hade sina lyckade ögonblick.

Om jag tillåts ytterligare en avstickare i tanken så finns det en playlist med bara tvåor och treor på Billboardlistan som är väl så intressanta just på grund av att de inte är så lättköpta och uppenbara hits.

Nå till vykortet då, som vid närmare efterforskning visar sig föreställa varuhuset “Konsument” i dåvarande östtyska Leipzig där koppen jag nämnde salufördes på 60- och 70-talet.

Från 1909 till 1945 var föregångaren ett typiskt tungt sirligt sekelskifteshus med lyxutbud. Leipzig som så många andra tyska städer drabbades hårt av bombningar. Under en lång tid var det därför en märklig blandning av rivningskåkar och provisorisk betong och armeringsjärn. Det finns även ett tidigt exempel på den socialistiska planekonomin, det förra varuhuset tvånginlöstes efter Sachsiska folkomröstningen 1946 om “Lagen om överlämnande av företag som ägs av krigsbrottslingar och nazister så att det blir folkets egendom”. Den här sortens exproprieringar ledde till ett slags entreprenöriell braindrain och bidrog därmed till den snabba återhämtningen i väst.

Nå, nu var det ju staten mer än folket som tog över och 1965 bjöd man in smyckesdesignern och skulptören Harry Müller att utforma fasaden och det är invigningsåret vi ser, med en flock pigga Trabanter som rusar fram. Såklart med rysk text också så att det framgick hur Kremls vakande öga visste vad som pågick.

The post Tyska vykort: Leipzig, DDR first appeared on Opulens.

HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Dagens vykort kommer från Lübeck.

På en och samma gata i Lübeck kan vi vädra och samtidigt bekräfta lite våra fördomar om begreppet “tysk tyngd”. På Mengstraße nr 4 ligger något så ovanligt som ett museum över en fiktiv familj, nämligen Buddenbrookshaus. Nå, det är även Thomas Manns födelsehus, denna skildrare av den bildade borgarklassen.

Hela tanken med ett kulturbärande skikt som var samhällets intellektuella avantgarde kan sannerligen ifrågasättas, men det fanns ett slags “noblesse oblige”-tanke att det hela bars upp av en en klass. Överhuvud taget ser jag ett problem med tanken “bildad borglighet” i en tid där ungmoderater i rosa skjorta vaskar champagne och de som ivrar för en litterär kanon sedan inte kan sin Selma Lagerlöf. När det gäller boktörst och en mer genuin beläsenhet som något man inte bara visar upp som fernissa är det mer korrekt att tala om en bildad vänster.

Men låt gå, om vi behåller tankefiguren att det fanns en kulturell klass till höger på den politiska skalan så kommer skuldfrågan i samband med nazismen rätt självklart i Tyskland.

I Manns senare författarskap handlar det ofta om en självplågande självrannsakan om hur ett så högstående land kunde släppa fram ett sådant barbari. Den tyska överklassen såg lite opportunt på Hitler. Visst ville han återupprätta landets ära och hans hårda linje mot fackföreningsrörelsen blev för de stora entreprenörsfamiljerna som Krupp en plånboksfråga. Men var den där Hitler ändå inte en lite löjeväckande skränfock? Läkarna, advokaterna och universitetsprofessorerna såg mer skeptiskt på honom.

Hur Tyskland såg på Hitler kan närmast sägas visa på en grundproblematik i Manns författarskap. Gamla pengar mot nya. Tradition gentemot förnyelse. Apolloniskt stram bildning mot robust handling. Det är inget unikt tema för Thomas Mann, snarare går det som en röd tråd genom mycket klassisk litteratur decennierna kring förra sekelskiftet.

Så förflyttar vi oss då från från Buddenbrookshaus till Schabbelhaus på nummer 48, restaurangen som bara funnits i 114 år. Ja jag säger bara, för åtminstone jag har en tendens att göra saker i Tyskland äldre än de är. En sådan här restaurang får en att tänka att det varit en ölstuga från i alla fall Kurfurstarnas tid.

Det har säkerligen funnits en konflikt mellan tradition och förnyelse även här på en restaurang som enligt egen uppgift tills dags dato bara bytt möblemang tre gånger. Fast traditionen att man blir mätt av portionerna i Tyskland håller de sannerligen.

Bilen utanför då? Det är en DKW junior årsmodell 1962. Det är lätt att tro att “D” står för Deutschland men det är Dampf. En bil sprungen ur det gamla ångkraftföretaget.

1962 hade man dock tagit ett språng framåt och lämnat tvåtaktsmotorn med oljeblandad bensin. Den teknik som Östtyskland fortsatte harva med i sin Trabant. Nu såg man framåt och detta var Tysklands svar på Volvo Amazon. En lagomsportig mellanklassbil för medelfritz som nu hade råd att gå på restaurang när hundåren var över.

The post Tyska vykort: Lübeck first appeared on Opulens.

PIONJÄR. Jenny Nyströms vykortsmotiv och illustrationer producerades i stora upplagor. Konsten var därmed inte längre enbart en angelägenhet för eliten utan nådde ut till folket. Anne Edelstam har sett en aktuell utställning om denna pionjär.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jenny Nyström – Illustratör och pionjär
Till 17 februari 2019
Sven-Harrys konstmuseum, Stockholm

Jenny Nyströms barnillustrationer är del av den svenska barnboksidyllen. Internationellt sett så är det inte bara den svenska modellen många ser upp till utan även den ”svenska idyllen”. Men Jenny Nyström var mer än idylliker vilket denna utställning på Sven-Harrys i Stockholm framhäver.

Vår så folkkära illustratör var framför allt en skicklig konstnär med ett konstnärskap aldrig fick blomma upp fullt ut. Ekonomiskt pressade förhållanden ledde henne till illustrationernas och tidningarnas värld och där stannade hon livet ut. Hon gifte sig och fick ett barn men det var hon som försörjde familjen. Kunde vi annars ha haft en kvinnlig motsvarighet till Carl Larsson? Det tror jag efter att ha tagit del av denna annorlunda och ändå så familjära utställning. De oljemålningar och porträtt som visas hade jag inte sett innan. Bara för att få se dessa är det värt besväret att ta sig hit. Hennes enorma självporträtt — målat under hennes år i  Paris 1882-1886 — pryder den stora glasväggen som leder ut mot Vasaparken. Jenny står där stolt, upprätt och självsäker. En kvinna som vet vad hon gör och kan sin sak, vars liv innebar en annorlunda resa än den som de flesta av hennes jämlikar företog.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det var svårt för henne att hitta arbetstillfällen eftersom jobben var få. Dessutom är det värt att tänka på att livet för en arbetande kvinna under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet knappast var en dans på rosor. Men tack vare sin skicklighet fick hon kontrakt med ett förlag som producerade vykort. Flera av de akvareller hon producerade som underlag för vykort kan beskådas på Sven-Harrys. När jag tittar lite noggrannare på hennes akvareller upptäcker jag både humor, modernitet och samhällskritik i dessa annars så ”oskyldiga barnmålningar”. Tomten kör flygplan och får en hjälpande hand av exotiska djur som elefanter och giraffer för att dela ut julklappar… I motiven på påskkorten kan man utskilja hennes feminism: ena hönan bär till exempel en dokumentmapp med texten ”Anti-tuppföreningen”. Jenny var också en duktig fotograf och visste att utnyttja den nya teknologin. Hon använde huvudsakligen fotografierna som förlagor för sitt måleri.

Även om hon kanske inte verkar så banbrytande i våra ögon, var hon pionjär i utvecklandet av sitt konstnärskap. Illustratörer existerade nämligen i princip inte som yrkesgrupp i dåtidens Sverige utan hon lärde sig yrket under sina studieår i Paris. Hon skapade sitt eget bildspråk. Det var ett språk som tilltalade barn men även uppskattades av vuxna. Även i de folkkära, idylliska och traditionella bilderna tar hon med dåtidens nymodigheter. Det rör sig till exempel om tomtenissar som går på bio eller lyssnar på radio och hönor som pratar i telefon.

Utöver dessa utsvävningar, urskiljer jag en medveten strävan att profilera sig professionellt på ett helt nytt fält: massproduktionens arena. Hennes kort och illustrationer kunde därigenom nå helt nya grupper. Konsten var inte längre enbart förbehållen eliten utan nådde ut till folket. Var det möjligtvis hennes enkla bakgrund som ledde till detta intresse för att nå de mindre bemedlade och  barnpubliken?

Inte kunde hon väl ana att hennes illustrationer skulle nå världens alla hörn och att vi i vår tid skulle komma att förtjusas över hennes konst. Kommer ni hit så försök att se med dåtidens blick och gå på upptäcktsfärd efter de moderna bildelement som egentligen inte borde finnas i just den bilden. Jag säger inget mer utan överlåter åt er att själva upptäcka allt som denna fina utställning rymmer!

The post Jenny Nyström — mer än bara idylliker first appeared on Opulens.