GEMENSKAP. “Jeanette Winterson rör sig mellan ett magiskt landskap i sina berättelser, som innehåller allt ifrån vackra sagor till spökhistorier, till en mer vardaglig miljö, där stök och matlagning ställs i fokus. Den kommersiella julen har ingen plats i Wintersons värld”, skriver Elisabeth Brännström.

Juldagar av Jeanette Winterson
W&W (2017)
Översättning: Lena Fries-Gedin och Jessica Gedin

Den brittiska författaren Jeanette Winterson har alltid sett på julen som en tid fylld av magi. Den främsta anledningen till detta var att hennes stränga, djupt religösa adoptivmamma, mrs Winterson, älskade julen och blev lite gladare och lättare att tas med under julens tolv dagar. Känslan av glädje och lättnad satte sig djupt inne i Jeanette som sedan dess betraktat julen som en tid då maten och den festliga stämningen borde förena människor inom en liten glittrande cirkel av ljus, sammanhållning och glädje.

Den här känslan förmedlar hon nu till sina läsare i en vackert inbunden bok Juldagar: 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar. Som titeln antyder så innehåller boken både julsagor och recept; en kombination som för julens sanna budskap ett snäpp närmare läsaren än en vanlig kokbok eller en sagobok fylld av julberättelser. Jeanette Winterson rör sig mellan ett nästan helt magiskt landskap i sina berättelser, som innehåller allt ifrån vackra sagor till spökhistorier, till en mer vardaglig miljö, där julstök och matlagning ställs i fokus. Den kommersiella julen har ingen plats i Jeanette Wintersons värld, däremot talar hon sig varm för det som hon ser på som högtidens själ; värme, gemenskap och kontemplation.

En detalj man måste hålla i minnet när man läser Jeanette Wintersons bok är att hon är brittisk och att den jul hon beskriver är mycket engelsk. Den som förväntat sig en svensk jul med tomtar, lutfisk och griljerad skinka, kommer alltså att bli besviken. Många av recepten i boken är, med några få undantag, traditionellt brittiska och känns kanske inte så tilltalande för svenska smaklökar.

Jeanette Winterson lagar mince pies med torkad frukt och njurtalg och sherry trifle med torr sockerkaka, gelè och konserverad frukt, mat som hennes föräldrar lagat sedan andra världskriget, och jag har svårt att se att någon svensk förälder vill ställa sig i köket och ta itu med det ganska komplicerade receptet på mince pies, julkakor som gör sig bäst i England där man är inställd på att äta dem.

De bästa recepten för oss här i Sverige är de som kommer från annat håll, först och främst Jeanette Wintersons judisk-amerikanska fru Susie Orbachs gravade lax med pepparrot och vodka, och Shakespeare and Co:s China Dumplings.

Att maten inte alltid känns så attraktiv blir i slutändan inte så viktigt. Det mest läsvärda med många av recepten är de fina personporträtt som bifogas, vi får veta lite mer om Jeanettes adoptivföräldrar och vi får, bland annat, möta Susie Orbach och deckarförfattaren Ruth Rendell, som bidrar med en intressant, ganska tilltalande variant av inlagd surkål.

Hur som helst så är det här en bok fullpackad med traditionell julstämning och brittiskt eller inte så fungerar den utmärkt för mig. Sagorna är magiskt vackra, spökhistorierna lägger till lite bitter sälta och maten kan man laga lite som man vill, eller inte alls om man känner för det, huvudsaken är ju att man kommer i form till julen, och det är något man utan tvekan gör.

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post Magisk julstämning first appeared on Opulens.

AVSTÅND. “Denna berättelses användning av faktiska (om än symbolladdade) portaler blir en märklig omställning i en roman som börjat i en ton av lågmäld, vemodig realism”, skriver Anna Remmets om Mohsin Hamids Exit väst.

Exit väst av Mohsin Hamid
Natur & Kultur (2017)
Översättning: Molle Kanmert Sjölander

När kriget kryper allt närmare i Nadias och Saeeds icke-namngivna hemstad, där de förut pluggat, jobbat, hängt på kaféer eller rökt en joint hemma hos någon, börjar invånarna se på dörrar på ett nytt sätt. Varje dörr kan vara en exitdörr, en dörr som leder till en plats långt ifrån kriget. Först tar jag för givet att det rör sig om metaforiska utvägar. Det är inte förrän Nadia och Saeed, efter att ha betalat en flyktingsmugglare och sagt farväl till Saeeds gamla far, faktiskt stiger igenom en helt vanlig dörr och kliver ut på en grekisk ö som det står klart att flykt i Mohsin Hamids nya roman faktiskt sker genom portaler.

Den pakistanska författaren är tidigare mest känd för romanen Den ovillige fundamentalisten, och Exit väst har blivit nominerad till Man Booker-priset 2017. Denna berättelses användning av faktiska (om än symbolladdade) portaler blir en märklig omställning i en roman som börjat i en ton av lågmäld, vemodig realism.

Nadia och Saeed är två ganska vanliga unga vuxna som träffas på en kvällskurs och trevande börjar dejta. Det tycks inte röra sig om någon himlastormande kärlek, utan mer om lite tafatta men ömsinta försök att närma sig och lära känna varandra. Allt ställs dock på sin spets när situationen i landet alltmer urartar i inbördeskrig och den grupp som bara omnämns som extrem men som har tydliga likheter med IS börjar ta över. Nadia och Saeed är inte helt säkra på att de vill tillbringa livet tillsammans, men den flykt som framstår som mer och mer oundviklig binder dem samman.

Tillslut tar de alltså bokstavligt talat steget och går genom en dörr som leder direkt till Europas utkant. Jag funderar över valet att med dessa portaler ta bort själva resans vedermödor ur historien om flykt. Det är ju trots allt dessa resor över havet i ofta undermåliga gummibåtar som med så brutal tydlighet visar både på desperationen och modet hos de som reser och på den cynism, för att inte säga grymhet, i västvärldens migrationspolitik som gör denna dödliga väg till den enda möjliga för så många.

Jag funderar även över valet att låta staden och landet som Nadia och Saeed kommer ifrån förbli namnlösa medan till exempel London och Grekland är namngivna, eftersom detta befäster den eurocentriska bilden av krig ”någonstans långt borta i Mellanöstern”. Men kanske har Hamid i sin roman velat renodla exiltillståndet som sådant, delvis frikopplat från specifika tider och rum, visa att vem som helst varifrån som helst kan hamna i omständigheter som tvingar till flykt och sedan finna sig reducerad till ”flykting” och ”främling” på en obekant plats.

Porträttet av Nadia och Saeed tycks bekräfta en sådan läsning. De framstår nämligen som ytterst vanliga, till och med ganska alldagliga. Hamid lyckas dock med att inte göra dem tråkiga. Det är lätt att känna sympati och intresse för dessa två vardagliga, lite vaga personer som kastats in i extrema omständigheter men som samtidigt har små egenheter som gör dem intressanta. Väl framme i London, där de bosätter sig efter att en annan portal har fört dem till ett tomt hus som gradvis befolkas av andra flyktingar, börjar de långsamt glida ifrån varandra och utvecklas olika. Här hade berättelsen kunnat bli schematisk och Nadia och Saeed reducerade till typer, men denna fälla undviker Hamid.

Saeed börjar i sin isolering och alienering umgås med predikanter av det extremistiska slaget, men den dramatiska radikaliseringen med stort R som många västerländska läsare säkert har lärt sig förvänta sig uteblir. Nadia fortsätter bära sin heltäckande klädsel men blir så småningom kär i en kvinna utan att det görs någon större affär av det. Överlag är skildringen av Nadia och Saeed och deras relation till omvärlden och varandra bokens styrka.

Utan yviga gester frammanar Mohsin Hamid sorgen över en vardag som gradvis slås i spillror av krig, över farväl som är för evigt och åldrade föräldrar som lämnas kvar, men också det mer vardagliga vemodet över kärlek som rinner ut i sanden och avståndet mellan två människor som befinner sig i samma säng, och som en gång har delat allt. Just därför undrar jag om han inte lika gärna kunde ha avstått från de mer allegoriska inslagen i form portaler och hus som ska symbolisera samhället. Dessa utgör en kontrast mot den finstämda realismen som känns mer störande än intressant. Hans berättelse hade burit sig själv så väl utan dem.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post En kontrast mot den finstämda realismen first appeared on Opulens.