UTVECKLINGSROMAN. John Boynes nya bok är en myllrande historia full av sorg, smärta och raseri. Elisabeth Brännström har läst den.

Hjärtats osynliga raseri av John Boyne
Wahlström & Widstrand 2018
Översättning av Hans-Jacob Nilsson

Hjärtats osynliga raseri inleds 1945 i en liten byhåla utanför Cork i Irländska republiken. Andra världskriget har precis avgjorts till engelsmännens fördel, men på Irland finns britterna inte längre kvar. Den Irländska fristaten Èire är på väg att göra sitt definitiva utträde ur samväldet, men den som nu först och främst styr den hårt prövade irländska befolkningen med järnhård hand är den katolska kyrkan, där ett hycklande prästerskap skoningslöst fördömer homosexualitet och varje litet sexuellt snedsteg hos sina församlingsmedlemmar, trots att de själva genom åren gjort sig skyldiga till otaliga sexuella övergrepp, ofta våldtäkter på unga kvinnor och minderåriga pojkar.

På grund av en oönskad graviditet slängs sextonåriga Catherine Goggin handgripligen ut ur kyrkan under mässan och förskjuts av både prästen, byborna och sin familj. Ingen bryr sig ett vitten om vad som händer med henne eller barnet och Catherine stiger ensam på bussen till Dublin, där hon hoppas få ett nytt liv. Efter en våldsam incident där en homosexuell vän mördas får Catherine ett jobb i regeringskansliets kafè, där hon kommer att stanna i många år. Babyn adopteras bort till ett välbärgat par och all kontakt bryts.

Pojken, Cyril Avery, växer upp hos sina snälla men lätt bohemiska och själviska adoptivföräldrar, som har kontakter högt upp i det irländska samhället. Han märker tidigt att något är ”fel” på honom när han blir förälskad i sin kompis Julian. Åren går och intresset för det andra könet uteblir, trots att Cyril försöker ha förhållanden med kvinnor. Till sist väljer han att i desperation lämna Irland samma dag som han gifter sig med Julians syster Alice. Han bor först i Holland, där han träffar sitt livs kärlek, läkaren Bastiaan, och sedan i New York, där han är voluntär på ett sjukhus för aidssjuka. När Bastiaan utsätts för ett hatbrott och dör återvänder han efter många år till Dublin, som han trots allt saknar, och finner helt oväntat en familj och ett land där utvecklingen för homosexuellas rättigheter sakta men säkert gått framåt. Han finner sig långsamt till rätta i den nya, betydligt friare atmosfären, där kyrkans makt inte längre är självklar.

Hjärtats osynliga raseri kan bäst beskrivas som en utvecklingsroman fylld av sorg, smärta och raseri. Cyril, vars personlighet först känns ganska vag, framträder alltmer distinkt allt eftersom han tvingas förstå att han som både föräldralös och homosexuell alltid kommer att förbli en outsider. De hatbrott han bevittnat under sin tid utomlands och den oförsonliga inställningen till homosexuella under aidsepidemin härdar honom, samtidigt som hans kärleksfulla förhållande med Bastiaan får honom att förstå att även han kan älska och bli älskad.

John Boyne hatar kyrkan, prästerskapet och det fördomsfulla etablissemanget och skriver med en intensitet som engagerar. Boken har ett myllrande persongalleri; Cyril möter många roliga okända och kända karaktärer på sin väg mot ett slags lycka och sinnesfrid, bland dem författaren och fyllbulten Brendan Behan och två av Irlands ledare, Èamonn de Valèra och Charlie Haughey. Hjärtats osynliga raseri är skriven med en stor portion humor som lättar upp det svåra ämnet och mjukar upp det underliggande raseriet i berättelsen. Det är ofta väldigt roligt att följa Cyrils och Irlands väg mot den ljusare framtid som bekräftades 2015 då landet införde samkönade äktenskap. En allvarlig roman med stort underhållningsvärde.

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post Svärta och stor portion humor first appeared on Opulens.

BREVROMAN.  Anna Remmets recenserar den marockansk-franske författaren Abdellah Taïas senaste roman, som nyligen utkommit på svenska.

Den som är värd att bli älskad av Abdellah Taïa
Övers. Håkan Lindquist och Davy Prieur
Elisabeth Grate bokförlag (2018)

Ahmed, huvudpersonen i den marockansk-franske författaren Abdellah Taïas senaste roman Den som är värd att bli älskad, säger på ett ställe att han älskar Marguerite Duras. Och liksom i flera av Duras romaner finns här en modersgestalt som både i livet och som död hemsöker huvudpersonen och som framstår som både väldig i sin makt och motbjudande i sin grymhet. Men den ömhet som ändå ofta finns hos Duras under allt hat och alla trasigheter saknas nästan helt hos Taïa.

Denna brevroman, som trots att den kronologiskt löper bakåt i tiden är ganska enkel och rättfram i sin konstruktion, börjar med ett ”modersmord” i dubbel bemärkelse. Ahmeds mor är död, och för karaktärsmordet står han själv i en påfallande aggressiv, ganska frånstötande passage som skildrar hennes despotiska drag och sexuella aptit. Fadern framställs som ett helgonlikt offer för moderns tyranni. Det är svårt att veta om författaren själv velat skapa sprickor i texten och framställa sin huvudperson som en inte helt trovärdig berättare, men detta inledande stycke skapar i alla fall en viss antipati mot Ahmed som följer med i resten av romanen.

Ett försonande, eller åtminstone förklarande, drag är kanske hans upplevelse av att modern inte älskade honom och från början inte ville ha honom. I brevet till den döda modern återges en scen där hon övertalar en äldre bror att hjälpa henne smita ut och göra abort när hon väntar Ahmed. Den psykiska och fysiska belastning som många barn och graviditeter innebar för hans mor tycks inte förmå Ahmed att komma över sin aversion mot modern ens som vuxen. Detta grundmurar hans känsla av att inte vara någon som är ”värd att bli älskad”. Det är en känsla som ska följa honom genom livet som homosexuell man och invandrare i det rasistiska, postkoloniala Frankrike.

De som håller i pennan i de brev som utgör Den som är värd att bli älskad, som alltså rör sig bakåt i tiden under cirka tjugo år och skildrar Ahmeds liv i barndomens Marocko och efter flytten till Frankrike, är förutom Ahmed själv gamla älskare och vänner. Där finns älskaren som på grund av internaliserad skam aldrig vågade berätta för Ahmed att också han hade marockanska rötter. Där finns en ungdomsvän som i början av deras tid i Frankrike levde med en rik äldre man och gick under på kuppen. Själv skriver Ahmed förutom till den döda modern också ett brev fullt av vrede och besvikelse till den pojkvän han står i begrepp att lämna eftersom denne, trots att han berömmer sig av att vara en intellektuell, ”upplyst” antirasist, aldrig helt och fullt sett Ahmed som sin jämlike.

Den som är värd att bli älskad är alltså en berättelse om en ständigt villkorlig existens som homosexuell och som muslim i Frankrike. Den rasism och homofobi som beskrivs är självklart lika närvarande i resten av Europa (och i USA), men får en extra dimension i den före detta kolonialmakten Frankrike, där islamofobin under senare år vädrar ordentligt med morgonluft till och med inom vänstern.

Men breven genomsyras inte bara av vrede utan även av stor sorg. Den omvända kronologin skapar en känsla av det som skildras inte pekar framåt, såsom är brukligt i klassiska ”utvecklingsromaner”, utan en serie förluster och förlorade möjligheter. Detta understryks av att boken inte slutar med den vuxne Ahmed, som (visserligen till ett mycket högt pris) lyckas etablera sig i den franska intellektuella medelklassen, utan med hans ungdomsvän Lahbib, som efter att ha levt som tonårsprostituerad i samma franska medel- och överklasskontext tar livet av sig.

Tyvärr får läsaren inte tillfälle att vila i något av breven, i liven de skildrar eller i de sinnesstämningar de återger. Visserligen skildrar den kompakta romanen med sina brev, vilka liksom doppar tårna i olika händelser och perioder i livet, ganska effektivt ett liv från tonåren till trettioårsåldern, men många trådar hade varit värda att nysta i mera.

Den oförsonliga vreden är dock uppfriskande. Ahmed vägrar att spela rollen som den Homosexuelle Muslimen som liksom den Muslimska Kvinnan ska räddas från sin ”bakåtsträvande” kultur. Och detta hans gradvisa avståndstagande tills han till slut går ifrån sin vita, självgoda medelklasspojkvän kanske ändå på sätt och vis gör boken till en utvecklingsroman.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post Oförsonligt och uppfriskande first appeared on Opulens.