KRISTI HIMMELSFÄRD. Kyrkans tro ansätts från alla möjliga håll. Kyrkan har i dag ingalunda en självklar ställning som uttolkare av tillvarons gåtfullhet, utan ersätts alltmer av psykologer, fysiker, företrädare för modern andlighet med mera. Trots detta anser den sig fortfarande besitta de avgörande tolkningsnycklarna som öppnar världsgåtans valv. Vilka skäl finns det egentligen för ett barn av dagens värld att hålla fast vid en klassisk kristen tro?

Som svenskar lever vi ett av världens mest sekulariserade länder. Kyrkorna står tomma på många håll i landet och siffrorna på hur många som begär utträde ur både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan i förhållande till hur många dop som genomförs varje år ger för den som ännu har en kristen tro minst sagt anledning till begrundan. Detta är inte säreget för just Sverige, även om utvecklingen skett snabbt och på bred front här, utan detsamma gäller för många kristna trossamfund i västvärlden. Det är en på många sätt främmande och ny verklighet som många kyrkor nu står inför. Den kristna kyrkan har stått på jorden i lite drygt tvåtusen år och har förkroppsligats av allt från de tidigaste små församlingarna i det gamla Jerusalem och det gamla Rom (en uppskattning är att den kristna församling i Rom som mottog Paulus brev till romarna inte kan ha bestått av mer än hundra personer) till de stora katedraler som vi i dag beundrar som ståtliga och vackra kulturarvsskatter.

I början av 300-talet omvände sig den romerske kejsaren Konstantin den store till den kristna tron. Vad som följer är ett omfattande kristnande av hela riket. Polariseringen mellan kristendomen och den gamla romerska religionen skärptes under 300-talet och under tre sista årtiondena stod de i intellektuell strid med varandra. Mot 400-talets början var de stora striderna avklarade. Kyrkan stod som segrare både politiskt och intellektuellt. Efter detta började den kristna kyrkan alltmer färga av sig på hela samhället: varje dag under året fick kristen prägel genom att helgas till särskild minnesdag för ett helgon och kyrkan tog alltmer över inte bara som samhällets mest utbredda religiösa samfund, utan också genom att ta över administration och beslut som tidigare föll på senaten eller civilsamhället. I Rom under senantiken var kyrkan snart nog överallt.

Sedan dess har kyrkan fram till vår tid erbjudit, eller anbefallit om man så vill, den förhärskande synen på verkligheten, människan, jorden och historien. Den har, för att använda ett världsligt begrepp, haft patent på frågor om moral, om efterlivet, om de stora frågorna om universums tillkomst och grundläggande beskaffenhet. Prästen har från predikstolen bekymmerslöst kunnat förklara det ena och det andra för menigheten. Hur svindlande främmande är då inte verkligheten av i dag för denna kyrka, som inte längre har någon företrädesrätt i frågor om moral, världen, människan, ja själva livet? I stället lever vi i en verklighet av brottstycken: vi inhämtar kunskap än här och än där. När vi söker besvara frågan om existensens mening söker vi oss än till populärkultur, än till litteratur, än till olika filosofiska visdomsord, än till de plikter samhället pålägger oss och som vi tvingas godta, som att utbilda oss och skaffa oss ett jobb och kanske familj. De tolkningsnycklar och rättesnören vi tillämpar i våra liv är många och kommer från alla möjliga håll. Många av oss kan nämna Jesus i samma andetag som Muhammed, Buddha eller varför inte Richard Dawkins eller Håkan Hellström. Han var kanske vis, menar många, men någon särskild plats vid Guds sida har han inte. Det är inte längre till närmaste präst gemene man söker sig till för de bekymmer hon eller han brottas med. Psykologen har tagit hans plats.

Många kristna beklagar denna nya verklighet där deras egen världsbild inte längre kan tas för given. I egenskap av kristen instämmer jag naturligtvis delvis i en sådan veklagan. Men det finns också befruktande saker som denna nya värld ställer den kristna tron inför. När den kristna inte längre kan tro det hon tror utan mothugg tvingar det henne att på nytt begreppsliggöra sin tro, sin världsbild, sin förståelse av varför Gud, Jesus och Bibeln fortfarande är en angelägenhet för människan. För att återigen använda ett världsligt begrepp lever vi i en tid av intellektuell konkurrens, som påminner om den antika världen innan kyrkans världsbild blev det allenarådande tolkingsparadigmet för Medelhavsvärlden och det som skulle bli Europa, denna brokiga tid av olikartade filosofiska strömningar och religiösa kulter. Kyrkan måste nu återigen vässa sina argument, precis som den var tvungen att göra under sin barnatid på jorden, under den tid då Paulus, Justinus Martyren, Tertullianus och Augustinus höjde sig till det högsta av sina förmågor för att framställa den kristna tron som det trovärdigaste svaret på de gåtor tillvaron ställer varje människa inför. Denna utmaning för den troende att rättfärdiga sin tro kommer inte bara utifrån, från andra människor, utan också inifrån, inifrån det egna samvetet, som kräver att tron ska vara rimlig också för en själv.

Jag har inte alltid varit kristen. Jag är inte född in i en troende familj (även om jag är mycket stolt över att kunna säga att min gammelmorfar var kyrkoherde i Svenska kyrkan), och aldrig talades det om religion eller Gud i mitt barndomshem. Det var inget uttalat ateistiskt hem på något sätt, utan Gud hade bara glömts bort. Ändå hade jag under barnaåren till tidig tonår en utifrån opåkallad tro på Gud. Det kändes naturligt att i svåra stunder vända sig till någonting högre, med sin röst vädja till detta någonting där ovan, som kanske finns, som kanske hör mig, som kanske kan ställa saker till rätta. Det är nog ingenting ovanligt att det fungerar på det viset. Snarare är detta grundläggande för att religiös tro över huvud taget uppkommer hos människan, så som den gjort sedan tidernas begynnelse, nämligen denna hos människan naturliga, ofta oreflekterade dragning åt att tala till detta gåtfulla, detta någonting som vi upplever alltid lyssnar, alltid ser, alltid är medveten om oss, denna dragning som biskop Arborelius beskriver som en ”ordlös erfarenhet av närvaro” (Fokus den 14 december 2017).

Jag hade ända sedan tidig ålder upplevt en påtaglig tomhet inom mig själv. Jag försökte under tonåren fylla denna tomhet med olika saker, musik, dataspel, och trodde att vissa saker kunde råda bot på ensamheten, som vänskap eller kärlek. Jag hade som så många andra alltid haft en stor längtan efter någonting större meningsgivande som skulle fylla tomrummet, bota mig från den obarmhärtiga ensamheten och utsikten att leva i ett kosmos som är tomt och dött och utan nåd. Naturvetenskapens bild av universum, tanken på en värld utan en yttersta värme och kärlek som omger den, skrämde mig ofantligt. Under denna tid glömde jag bort Gud nästan helt och hållet och drogs åt gudsförnekelse och åt den filosofi Nietzsche skrev fram där alla begrepp som Gud, gott och ont och moral i största allmänhet sattes inom citationstecken såsom mänskliga konstruktioner som bara gjorde reda för en obegriplig verklighet utan något egentigt sanningsvärde. Men hur mycket jag än försökte att fylla mig med dessa saker förblev det alltid ett rum inom mig till vilket ingen kunde nå, som inga nycklar tycktes kunna låsa upp. I vissa stunder kunde jag höra min inre röst eka i detta tomhetens valv.

För kanske fyra år sedan började jag att läsa Nya Testamentet. Jag hade aldrig gjort det innan. Det började som en ren intellektuell föresats. Bibeln innehåller viktiga texter. Jag vill läsa, ha läst och förstått de viktiga texterna. Det var min tanke. Men när jag läste evangeliernas skildringar av Jesus blev jag oerhört tagen av denne människa på ett sätt jag inte kunnat föreställa mig. Vilken visdom, storsinthet och mänsklighet han uppträdde med och som präglade hans ord! Vissa stycken blev jag golvad av, som Johannes 8 om äktenskapsbryterskan eller Jesu undervisning i Bergspredikan, som börjar med de hisnande saligprisningarna och övergår till hans mästerliga utläggning och förnyelse av den judiska lagen. Det var ingen omedelbar omvändelseupplevelse, men sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på denne människa och den tradition som stammar ur honom, den kristna kyrkan och dess historia. Det var mer ett litet senapskorn till tro som planterades i mig, som varit under ett stilla växande sedan dess. Någon gång under de här fyra åren blev jag kristen, lite grann dag för dag.

I dag är det för mig ganska självklart att Gud finns. Hur Gud bäst ska beskrivas är en annan fråga. Kristna har i tusentals år försökt att i bön, lovsång och teologiska grubblerier närma sig denna verklighet, och detta har utmynnat i skiljaktiga trosbekännelser och teologiska system. Men att Gud finns, bortom de olika trosbekännelsernas åtskiljande formuleringar, det är inte längre föremålet för mitt stora tvivel.

Varför har detta blivit så självklart för mig? Det viktigaste skälet är för mig erfarenheten av denna värld som vi lever i. Denna jord vi är barn av fungerar förtrollande på mig. Under en vårdag när solen skiner väcks jag ofta till förundran över att över huvud taget vara vid liv och få uppleva att naturen kommer till mig i sin rikedom av olika uppenbarelseformer och i sitt månggestaltade väsen; denna rikedom av färger, ljud, skepnader som smyckar vår värld och får oss att erfara hur påtagliga och utvecklade sinnen vi egentligen har.

I Romarbrevet skriver Paulus:

Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. (Rom 1:19–20)

Ofta bedövas emellertid våra sinnen och vår varseblivningsförmåga så att vi inte riktigt kan ta in detta. Det tycks tillhöra vår tillvaros grundläggande väsen att vi ständigt får uppleva sorg, smärta, brist, saknad, viljelöshet, ångest och så vidare. Även de av oss som inte är drabbade av fattigdom eller stora kroppsliga besvär upplever i högre eller mindre grad vilken ångest det kan vara att vakna upp på morgonen och se sin dag som en betongvägg. Att människan trots detta fortsätter att leva sitt liv är rätt förunderligt egentligen, och ofta verkar det som om det beror blott på vanan. “Att leva är en vana. Att andas är en vana”, som Beckett korthugget skriver i sin essä om Proust. Inte särskilt glamoröst. Allt detta tar ofta udden av verklighetens rikedom och gör oss avtrubbade inför den. Men det finns någonting som får oss att fortsätta leva som ligger bortom vanans rutiner. Nietzsche skriver på följande vis i Viljan till makt:

Antag att vi säger Ja till ett enda ögonblick, då har vi därmed sagt ja inte bara till oss själva, utan till allt som är. Ty intet står för sig självt, varken i oss själva eller i tingen: och om bara våra själar en endaste gång har skälvt och ljudit av lycka som en sträng, så var alla evigheter nödvändiga som förutsättning för det skeendet – och all evighet var i detta vårt jasägandes enda ögonblick godkänd, befriad, rättfärdiggjord och bejakad.

Stundom känns livet mig övermäktigt, omöjligt. Men ibland, i vissa stunder, under vissa uppenbarelseögonblick, drabbas jag av känslan att all denna smärta, all denna sorg, all denna plåga var människa tvingas uppleva är värd det. Allting är värt det bara om man en enda gång har fått se stjärnhimlen, en enda gång har fått älska en annan människa, en enda gång har fått höra ljudet av ett skrattande barn. Att bara få vara med om den här världen, att få vandra på denna jord och känna dofter och smaker, att få vara med om det otroligt gåtfulla att över huvud taget existera, att få vara med om när universum på denna jord i utkanten av kosmos vaknar till insikt om sin egen existens – allting är värt det bara för detta. Varje dag borde vi häpna över att höra vårt hjärta dunka, över att solen var dag tornar upp sig inför oss i hela sin överväldigande härlighet och mäktighet och över glädjen att få utforska en älskad människas ansikte. J. R. R. Tolkien beskriver i ett brev till sin son Christopher en liknande erfarenhet när han talar om de skymtar av Edens lustgård vi kan erfara i våra liv:

Den har, naturligtvis, inte samma slags historicitet som NT, som är praktiskt samtida dokument, medan Genesis är skilt av vi vet inte hur många bedrövade landsflyktiga släktled från Syndafallet, men visst fanns det ett Eden på denna mycket olyckliga jord. Vi längtar alla efter det, och vi ser ständigt skymtar av det: hela vårt väsen, när det är som bäst och minst fördärvat, som mest älskvärt och humant, är fortfarande dränkt i känslan av ”landsflykt”. J.R.R. Tolkien, ur brev 96 till sonen Christopher den 30 januari 1945

Vackra ord. Det är denna erfarenhet, denna erfarenhet av jordens nervkittlande lockelse, erfarenheten av skymtarna av Eden, av evangeliet eller av himmelriket, som befäster min tro på Gud. Denna verklighet, så rik på former och skepnader, kan inte ha uppkommit av en slump, genom en urexplosion som frambringade den som vore den ämnad för oss, så meningsfull för oss som den är. Denna värld är för ”stor” (stor här menad inte i kvantitativ men kvalitativ bemärkelse) för att inte ha gudomligt ursprung. Det måste finnas någonting gudomligt från vilken denna oändligt rika värld kunde utflöda. Det är min djupaste känsla inför det här. Det är inte framför allt förnuftet som talar, utan en djupt liggande visshet om världens ursprung i det gudomliga. Därför är jag kristen, eftersom den kristna tron genom årtusenden på det för mig fullödigaste sättet har beskrivit denna erfarenhet av jordens skimmer och sammankopplar den till tron på vem och vad Gud är och vill. Därför är jag kristen.

The post Varför kyrka, varför kristendom? first appeared on Opulens.

FÖRGÄNGLIGHET. “På denna jord är sträckan från ond tanke till ond handling skrämmande kort”, skriver Melker Garay.

Tjutet skär genom luften. Det är kreaturet som skriker. Tyngt av ångest är det. Allt värker på dess sargade kropp. Svår är dess smärta. Ansträngt flämtar det efter luft. Den irrande blicken söker efter hjälp. Men ingen hjälp finns att få. Övergivet är det förtvivlade kreaturet. Bortglömt. Lämnat åt sitt hårda öde. För sant är att ingen finns där för att trösta det. Fråntaget hoppet har det blivit. Förebudet om det hemska fanns aldrig. Plötsligt var det bara inkastat i det stormande infernot. För ett inferno är det. Allt runt omkring djuret sliter i dess kropp så att dess lemmar förvrids. Vanställt har det blivit. Groteskt i hela sin olyckliga uppenbarelse. Med krampaktigt utspärrade ben och armar stirrar det skräckslaget upp mot den dånande himlen. Det vet att när som helst kan en blixt slå ner på den plats där det ligger. Kreaturet tänker att världen är orättvis och ond. Obegriplig är denna pinande tillvaro. Men en sak begriper det. Att på denna jord är sträckan från ond tanke till ond handling skrämmande kort.

Kreaturet orkar inte längre tänka. Det skakar, skälver och grinar om vartannat. Och det vet att snart är allt över. Likväl vill det hoppas på att det finns en räddning. Men inte för dess egen skull. Utan för de andras. De som befinner sig långt från infernot. De som ännu inte blivit offer för grymheten. De som inte känner till den smärta som bryter ner allt det man en gång trodde på. Ja, det önskar att de inte ska behöva uppleva vad det nu blir utsatt för. Men samtidigt vet kreaturet djupt inom sig att det är en lögn. De andra är också själva i stånd att begå det som är ont. Så är det. Så har det alltid varit. Så kommer det alltid att förbli. Det finns inget att hoppas på, tjuter kreaturet uppgivet i den häftiga stormen. Ögonblicket därefter sliter den kraftiga vinden med sig en buske full av taggar. Och än fler sår rivs upp på kreaturets redan hårt ansatta kropp. Det förstår att här finns ingen Gud eller ängel som kommer att ingripa. Här finns inte ens det onda. Här finns endast tillvarons ohyggliga meningslöshet. Så lyser himlen upp. En blixt skär genom luften. Och allt är slut när den träffar dess plågade hjärta.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Ett övergivet kreatur first appeared on Opulens.

SAMTIDEN. “Verket är en nutidsskildring som filosofiskt abstrakt och kaotiskt berättar om tillståndet av förfall och depravering genom att beskriva tillvaron för en liten grupp outsiders”, skriver Lena Torquato Lidén.

Motherdog
Om hundar fick bestämma hur vi skulle leva våra liv
Göteborgs Stadsteater
19 januari, spelas till 18 februari

På den mörklagda stora scenen på Stadsteatern är det premiär och långt borta, bakom en skog, eller en massa pelare under en bro springer en grupp smutsiga människor. Det är vackert koreograferad slowmotionrörelse och alla har med sig sina liv i ryggsäckar. Persongalleriet är en samling helt utslagna män och kvinnor som leds av en äldre kvinna. De slänger sig ner på marken och tömmer ryggsäckarna på ett av sina täcken. Gurkor, bröd och annan mat fördelas snabbt, hungrigt och stressat mellan dem. De äter i tystnad innan de snabbt plockar undan när de blir störda av ett ljud.

Verket är en nutidsskildring som filosofiskt abstrakt och kaotiskt berättar om tillståndet av förfall och depravering genom att beskriva tillvaron för en liten grupp outsiders. De har olika ursprung, olika ansikten som blivit naturligt att se när man vandrar i stan. Dumpster diving, illegala technofester, hunger, hemlöshet och psykisk sjukdom är vardag för Wra (ledarhonan), Happy (språkröret) som är en ung kille, Mro (alfahannen) och de andra i den lilla flocken.

Men deras utsatthet ger också en mycket stark gemenskap där de försvarar och beskyddar varandra kanske mer än vanliga familjer. En av de karaktärer som finns runtomkring flocken är Harvey, en enstöring som bor ensam i skogen i en husvagn nära dem och bjuder in dem att dricka öl eller kolla på dåliga teveserier och hemska Youtubeklipp med ideologin att alla kan lyckas. De tittar men stänger snabbt av, mantrat att vadsomhelst är möjligt blir en total antites till deras liv som är “misslyckat” enligt idealen.

Vi har också Parker som är en ung polis/vakt/nazist i höga kängor med blåljuset alltid påslaget som snabbt tar till våld och symboliserar samhällets institutionaliserade förtryck av dem som lever utanför normen. Han misshandlar en av “hundarna” svårt och han tröstas senare av en annan karaktär som jag vill kalla för strippan, hon undersöker såren och både hon och flocken vill veta vem som gjort dådet. De förbereder för att försvara sig genom kampträning, det känns som att de ändå är i underläge och att alla odds är emot dem. Livet fortsätter mot aĺla odds och en stereotyp av soc-tant dyker upp för att ställa terapeutiska frågor och försöka beveka dem att hon vill bara hjälpa till. Hon är komisk, stel, rädd med sin handsprit men man kan fundera över hennes motiv. Det är som att hon dras till deras starka gemenskap trots att hon påstår sig vilja hjälpa dem därifrån.

Detta skådespel har ingen linjär berättelse och knappt någon intressant dialog heller, men det är ändå en njutbar scenografisk och skulpturell koreografi som vi har upplevt. Mörkret och den olycksbådande känslan av förfall och ett raseri över detta dröjer sig kvar hos betraktaren.

The post Förfall och depravering first appeared on Opulens.

SAMFÖRSTÅND. “Det är tydligt att han känner till sin mammas och sina mostrars bakgrund tillräckligt väl för att våga beskriva deras värld utifrån både sin egen och deras ståndpunkt och romanen ger en intressant inblick i de tre kvinnornas rörliga, känslosvallande liv”, skriver Elisabeth Brännström.

Systrarna av Peter Mosskin
Atlas (2017)

I början av 1900-talet föddes de tre begåvade systrarna Flodqvist, Gunhild, Margit och Ingrid, i den välbärgade lilla villastaden Djursholm. Alla tre kunde ha haft en lugn och trygg framtid utstakad framför sig. Svenska kvinnor ur borgarklassen kunde ju, trots oroliga tider på kontinenten, leva ganska bekväma liv om de nu klarade av att lägga tillräckligt mycket band på sig själva.

Det gjorde inte Nun, Giggi och Nini, som systrarna Flodqvist kallades till vardags. De hade alla en rastlös ådra, var sugna på resor och äventyr och delade en förkärlek för spännande, opålitliga män, något som bidrog till att istället göra deras tillvaro både dramatisk och komplicerad.

Det fanns ett flertal omständigheter som bidrog till att systrarna växte upp och utvecklades lite annorlunda, och en av dem var bristen på stabil ekonomi. Pappan dog redan 1915 utan att lämna efter sig någon större förmögenhet och det blev upp till mamman, den driftiga Frida Flodqvist, att försörja flickorna och deras två bröder, Arne och Yngve.

Den fina villan såldes och Frida, en duktig familjeförsörjare som fram till 1921 saknade rösträtt, försörjde sig länge som mäklare, vilket innebar att familjen flyttades runt när husen de bodde i såldes. Flytten började i Djursholm för att många år senare avslutas i innerstan, på det enklare men betydligt livligare Södermalm.

På grund av den skakiga ekonomin behövde flickorna Flodqvist skaffa sig yrken, vilket de också gjorde, och de var väl kapabla att klara av sin egen försörjning. För den äldsta, mest rastlösa systern Nun, som utbildade sig till sjukgymnast, innebar utbildningen att hon kunde lämna Sverige och arbeta runt om i världen. Nun var ofta på resande fot fram till andra världskrigets utbrott då hon reste hem och gifte sig med den svenske poeten, Gunnar Ekelöf, som senare gifte om sig med hennes yngsta syster Nini.

Det var inte bara Nun som reste. Giggi och Nini ambulerade också omkring ganska fritt i världen som resenärer, barnflickor och lärarinnor och alla tre hade utomäktenskapliga kärlekshistorier som skulle påverka dem mycket starkt i både positiv och negativ bemärkelse. Inte så mycket runt de här systrarna var alltså särskilt stabilt eller ens moraliskt korrekt enligt tidens synsätt, men det är inte särskilt svårt för en modern läsare att känna ett samförstånd med de tre rastlösa, romantiska kvinnorna som så uppenbart sökte med ljus och lykta efter en egen plats i livet.

Författaren och musikern Peter Mosskin, son till Margit Flodqvist, har nu skrivit en dokumentärroman där han på en poetiskt färgad prosa gestaltar sina släktingars liv utifrån deras egna brev, anteckningar och berättelser. Det är tydligt att han känner till sin mammas och sina mostrars bakgrund tillräckligt väl för att våga beskriva deras värld utifrån både sin egen och deras ståndpunkt och romanen ger en intressant inblick i de tre kvinnornas rörliga, känslosvallande liv.

Ibland önskar jag att utdragen ur systrarna Flodqvists brev hade varit något kortare och boken känns också lite för långdraget vardaglig mot slutet. För övrigt är det här en hyfsat bra roman om tre, ganska annorlunda, men ändå inte helt otypiska svenska medelklass kvinnors livshistoria.

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post Dokumentärroman om tre ganska ovanliga svenska medelklasskvinnor first appeared on Opulens.

RESERVATIONSLÖST. “I Råa bönor inatt demonstrerar Henrik Jansson en ansenlig berättartalang. Han skapar stämningar som kryper sig på, och verkligen förmår att tränga in i medvetandet. Jag huttrar. Jag känner ofta en lätt melankoli som Henrik Jansson förmedlar mellan raderna”, skriver Crister Enander.

Råa bönor inatt av Henrik Jansson
Scriptum (2017)

Regnet är kallt. Det öser inte ner, men det är ett av dessa envisa regn som aldrig tycks sluta att falla. Han sitter på en parkbänk. Kläderna dryper av all väta. Han bryr sig inte det minsta om vädret. Det är sent en tisdag, en av dessa tisdagar som borde blivit strukna ur världens samtliga almanackor. Dessa onda tisdagar. Dessa långa dagar som varken vill vara vänliga eller stillsamma. Han sitter kvar på bänken. Han bryr sig inte längre om regnet. Affe har just, efter en dag full av trista tankar och motgångar, blivit utkastad från sin stamkrog och är inte välkommen dit på flera veckor. Och inte var det hans fel. En man slog sig ner vid hans bord, han sade att han hette Adolfsson, och denne främling som framstod som allt annat än en vänlig själ lyckades slå ut Affes öl, inte en gång utan två. Varvid förstås servitrisen – som Affe visste heter Katri – fick nog och krävde att Affe inte skulle ha mer och dricka. Han orkade inte förklara hur det egentligen gått till. Det var, som sagt, en sådan tisdag. En av dessa dagar då de bästa förklaringar saknar all betydelse.

Elva månader har hunnit passera sedan hans kärlek Susanne dog i Henrik Janssons novell ”En dålig tisdag” i samlingen Råa bönor inatt. Självfallet sörjer han fortfarande. Det är inte bara tomt. Han är inte bara vilsen och en aning förlorad i sin ensamma tillvaro. Saknaden gör ont och värker i honom på ett sätt, och med en molande och påträngande styrka, som han aldrig ens trott var möjlig att uppleva. Kärlek är en av de svåraste känslor vi möter och ska handskas med. Kärleken är mjuk. Den är varmt och himlastormande. Den är krävande och kan vara nog så hård. Den omfattar allt och ger en lyster och en utmaning som ingen annan känsla är mäktig.

Kärleken, den äkta kärleken för en annan människa som omfattar exakt allt och saknar de där banala reservationerna som annars undergräver så många andra känslor, tar sig djupt ner i själen och bildar stommen i varje enskild dag, fyller även varje natt av hemsökelser och onda tankar då den älskade ligger i deras säng och sover lugnt och tyst och hennes trogne man inte på villkors vis vill väcka henne till de demoner som han denna natt sitter och brottas med i självvald ensamhet. Han tittar på henne. Blicken svämmar över av ömsinthet. Det räcker långt och kan nog så ofta vara tillräckligt för att jaga bort åtminstone de allra aggressivaste av de svarta anfäktelserna. Sådan är kärleken. Det vet Affe. Och han saknar den med en kraft som ibland blir honom övermäktig.

Affe har på morgonen och den sega förmiddagen tänkt mycket på Susanne. Det värker. Hela denna dag gör ont.

Just en sådan tisdag är det. Enbart så som tisdagar kan vara.

I Råa bönor inatt demonstrerar Henrik Jansson en ansenlig berättartalang. Han skapar stämningar som kryper sig på, och verkligen förmår att tränga in i medvetandet. Jag huttrar. Jag känner ofta en lätt melankoli som Henrik Jansson förmedlar mellan raderna. Han har inga som helst anlag att predika. Han berättar. Han skildrar vardagen som den är och försöker varken försköna eller göra den fulare eller mer frånstötande än vad den är. Mitt i det tröstlösa finns där en varm blick med vilken han alltid ser på såväl sina karaktärer som omgivningen. Ett vemod som förses med värdighet, en resning mitt i vad som kan uppfattas som ett sakta förfall.

Mitt i novellerna finns, som jag ser det, en tydlig ansats till ett sökande. Henrik Jansson ställer mellan raderna frågor till den tid som är vår samtid. Han förundras över vad som skett, han noterar den nya tidens tilltagande brutala omänsklighet där den enskildes värde verkar – perverst nog – förvandlas till en fråga om siffror och lönsamhet och inte längre det grundläggande människovärdet. Inför den utvecklingen ställer Hanrik Jansson en rad ytterst drabbande och skarpsinniga iakttagelser och konkreta skildringar. Hans ärende är inte att agitera; han vill inte stå uppe på en sockerlåda och hålla brandtal. Det är inte så han tolkat sitt uppdrag som författare. Han genomför med ovanlig resning och stark okuvlighet sina undersökningar och närgångna granskningar i den ena lysande novellen efter den andra. På så sätt drabbar de desto hårdare, och blir ännu effektivare i sin samhällskritik. Vardagen talar direkt till läsaren.

Det är inte längre tidigt i livet. Mödrar kräver vita kistor. Fäder hostar blod. Cancern och andra obarmhärtiga sjukdomar härjar bland släkt och vänner. Flera i den äldre generationen har hunnit dö. Vem är nu äldst i släkten? Vem måste bära familjens minnen så de inte förloras och för all framtid förstörs? Och barnen är inte bara vuxna. De har egna barn som slukar det mesta av deras lediga tid. Livet har nått en märklig vändpunkt, en andra andning som man under tidigare år inte ens var medveten om väntade därbortom krönet och allra minst anade man att dessa år låg så ofattbart nära.

Denna tid, en form av mellantid mellan medelålder och ålderdom, skildrar Henrik Jansson med en ibland sorgsen och andra gånger lätt sordinerad glädje. Ty livet existerar; livet ska levas under de villkor som bjuds. Tiden rör sig framåt, slukar den korta tråden som är en livslängd. Dessa dagar måste levas, brukas och tas tillvara. Och i Råa bönor inatt möter en mängd människor som försöker finna just sin väg genom dessa år som ingen annan kan skänka mening och innehåll. Det är egentligen enbart upp till oss själva. Det är vi som måste fylla dagarna och de mörka nätterna med mening.

Råa bönor inatt är en övertygande och ytterst gripande skildring; den skär rakt igenom den alltmer smärtsamma samtid som är vår. Den vemodiga tonen, som Henrik Jansson ofta återvänder till, svarar på ett överrumplande och nog så sorgligt sätt exakt mot vad som hänt med samhället under de senaste decennierna. Demoleringen fortsätter. Fattigdomen tilltalar. De utstötta blir bara fler och fler. Och få författare är, som Henrik Jansson, lika skickliga att skildra denna djupt beklämmande utveckling, och på ett rakt och okonstlat sätt fånga dess skiftande grå och färglösa valörer och att samtidigt förmå att ge de tigande och de tystade en röst.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Jansson förmår att ge de tigande en röst first appeared on Opulens.

SJÄLVBILD. “Allting är plötsligt livsfarligt. Agnes storstädar, slänger plastprylar och konservburkar. Hon träffar motvilligt mammagruppen på Öppna förskolan men står inte ut med deras beskäftiga mammajargong, eller snarare: hon står inte ut med att höra sig själv låta som dom.” Carolina Thelin recenserar Barnvagnsblues. 

Barnvagnsblues av Ester Roxberg
Wahlström & Widstrand (2017)

Igenkänningsfaktorn är stor i den här ångestladdade storyn. Hur det var att bli mor för första gången med den där ständiga oron över att inte vara bra nog, att inte räcka till, att göra fel. Jag var dock mer easygoing än mamma Agnes i Barnvagnsblues. Men så trängdes jag inte heller med hipsters i Stockholms innerstad.

Det är högsommar och solen steker. Vännerna har flytt storstan och Agnes är lämnad åt sitt öde som föräldraledig, bortkommen inför sin nya uppgift – att ta hand om ett litet liv som är helt beroende av hennes omsorger. Hon går omkring med barnvagnen i den olidliga värmen och känner sig så ensam. Hennes kille jobbar och hon ids inte ringa upp gamla vänner eftersom hon förutsätter att de inte längre har lust att hänga.

Agnes är inte sig själv i sin nya kropp: “Tre gånger om dagen vibrerar telefonen och påminner mig om det som är trasigt i kroppen. Det ger mig samma slags ångest som klimathotet. Mitt tidigare så okomplicerade underliv är en miljökatastrof på väg mot sin egen undergång. Något är förstört och omöjligt att rätta till. Det kommer bara att bli värre. Att knipa är som att sopsortera, det ska ge mig en känsla av att något hjälper”.

Allting är plötsligt livsfarligt. Agnes storstädar, slänger plastprylar och konservburkar och köper en asdyr ekologisk soffa. Hon träffar motvilligt mammagruppen på Öppna förskolan men står inte ut med deras beskäftiga mammajargong, eller snarare: hon står inte ut med att höra sig själv låta som dom.

I mammagruppen finns ändå “Äppelkinden”, en gammal klasskompis som hon börjar umgås mest trots att hon aldrig gillat henne. De jämför sina barn och försöker överglänsa varandra i präktighet. Och när Agnes skaffar sig en personlig tränare på gymmet i närheten (det finns barnvakter där) ter sig tillvaron lite ljusare.

Så håller det på och det är bra. Roxberg är inte nådig när hon dissekerar sin svajande självbild (för det är nog ganska mycket av Ester i Agnes). Det självironiska tilltalet gör dessutom framställningen plågsamt rolig.

I Roxbergs roman Min pappa Ann-Christine (2014) berättar hon om när hennes pappa, prästen, kom ut som transsexuell. Här, liksom i Barnvagnsblues, analyserar Roxberg sina egna känslor och handlingar inför det främmande. Hon skäms och skäms dessutom över skammen. I Mörkrummet, vilken gavs ut på svenska i våras, beskriver feministikonen Susan Faludi faderns könskorrigering från aggressiv machoman till effeminerad donna. Hon ställer sig liknande frågor kring identitet som Roxberg, om än mer mångbottnade. Och de är viktiga vare sig det gäller transformeringen till mamma eller till transkvinna.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Plågsamt rolig framställning first appeared on Opulens.