SPLITTRAT. Natostressen – hur hanteras den av kulturvärlden? Vilka är för respektive emot ett svensk medlemskap och vad händer med den svenska självbilden vid ett ja? Vi har frågat författare och filmare om hur de resonerar.

Athena Farrokhzad, poet (nej):

1. Varför är det viktigt för dig som kulturutövare att ta ställning för/mot Nato?

“Jag arbetar med kultur i ett samhälle vars politiska riktning påverkar människors liv. Jag skriver i en tradition av författare som kritiserar nationalism och militarism. Vi vet att krigets premiss, där imperialistiska staters ekonomiska intressen går före människoliv, aldrig kan skapa fred.”

2. Hur tror du att den svenska självbilden påverkas om vi går med i Nato?

“Den svenska självbilden har en förunderlig förmåga att förbli intakt oavsett verkligheten. Trots att Sverige under 2010-talet blev det OECD-land med snabbast växande klassklyftor tror många att vi lever i världens mest jämlika nation. Så Sverige kan säkert upprätta sin självbild som fredsbevarande och alliansfritt till och med under ett Nato-medlemskap.”

Peter Englund, författare, historiker och ledamot i Svenska Akademien (ja):

1. “Jag är en av dem som ändrat åsikt efter den 24 februari, och är numera för ett medlemskap. Vet inte om det är särskilt viktigt att ta ställning som kulturutövare; denna fråga angår alla medborgare. Samtidigt har jag som historiker ett speciellt perspektiv på frågan som ibland saknas i debatten.”

2. “Vår självbild skiftades stort redan genom EU-inträdet 1995, och jag tror att ett eventuellt Nato-medlemskap bara förstärker den förändringen. Vi börjar inse lite till mans att Sverige faktiskt är ett rätt genomsnittligt västeuropeiskt land – med vissa undantag givetvis, som exempelvis vår stora ekonomiska ojämlikhet och vår extrema marknadsskola.”

Fredrik Gertten, dokumentärfilmare (se nedan):

1. “Jag vet inte om kulturutövare måste ta ställning i alla frågor. Vårt arbete handlar ju ofta om andra problemställningar, långt från dagspolitik. Skapa drömmar om en annan värld. Sverige behöver engagerade medborgare som med kraft kan flytta den politiska agendan. För eller emot Nato eller emot den samhällsordning som hjälpte våra egna svenska oligarker fördubbla sin förmögenhet under pandemin.”

2. “Går Sverige med i Nato så skakar det vår identitet i grunden. Jag reser mycket i hela världen och möter ofta bilden av vårt land som en humanistisk stormakt, friare och mer solidarisk. Kanske är den bilden inte sann, vi vet ju att Sverige också är en världsledande vapenproducent och att vi har fler miljardärer per capita än något annat land. Dessutom så har ju också det svenska trygghetssystemet gröpts ur. De fattiga är fattigare än någonsin och är under en enorm press när hyrorna bara stiger.

Så går vi med i Nato. Ja då kan vi ärligt säga att Sverige är ett vanligt orättvist skitland, ett av många.”

Theodor Kallifatides, författare (nej):

1. “Nato för mig betyder dels överstarnas diktatur i Grekland, Turkiets hämningslösa invasion på Cypern, furstarna i Ungern och Polen samt en amerikansk överbefälhavare och man vet inte vem det kan bli. Dessutom enorma utgifter, ibland övermäktiga för de fattigare länderna med stora statsskulder, som med nödvändighet blir större.”

2. Väljer att inte svara.

Ulrika Knutson, författare och kulturskribent (ja):

1. Det är lika viktigt/oviktigt för alla. Förr tyckte jag att nej till Nato vägde tyngst. Före den 24 februari fanns en valfrihet som nu har krympt. Nu tror jag att möjligheten att arbeta för freden är större inom Nato än utanför. Om vi stannar ensamma utanför går all kraft åt till just det – att stå ensamma.

2. Den svenska självbilden kan behöva en kall avrivning. Varken Dag Hammarskjöld, Olof Palme eller Alva Myrdal kan fatta vår tids beslut. Om vi vill ha en svensk självbild som fredsmäklare så får vi väl börja jobba.

Per Wirtén, författare och kritiker (vet ej):

1. “Eftersom jag både som kritiker och författare arbetar med samhällsfrågor, idéer och politisk filosofi är det självklart att brottas med en så stor fråga som svenskt Natomedlemskap. Alla som bor i Sverige, inte bara kulturskapare, har både rättigheten och skyldigheten att försöka bearbeta stora gemensamma frågor och hitta ett eget synsätt – det är demokratins kärna. För egen del vet jag fortfarande inte vad jag tycker i Natofrågan (vilket ju också kan vara ett ställningstagande), och jag har ännu inte skrivit något — men det kommer nog.”

2. “Jag tror inte att den svenska självbilden kommer att påverkas nämnvärt. För det första har Sverige sedan början av 2000-talet varit militärt engagerade i tre krig: Afghanistan, Libyen och Mali. Inget har varit framgångsrikt. För det andra tror jag att andra förändringar påverkat självbilden mer. Jag tänker i första hand på hur den svenska ”blandekonomin” monterats ned (med början under 1990-talet) och ersatts med en hyperkapitalism som i jämförelse med andra europeiska länder är extrem med privatiseringar av bland annat skolan och polisens arbetsuppgifter, växande inkomst- och förmögenhetsskillnader och en total individualisering av allt.

De värderingar mina barn identifierar som svenska är helt andra (ja, direkt motsatta) de jag växte upp med. När det gäller självbilden är Natomedlemskap en liten förändring jämfört med den här större samhälls- och värderingsomvandlingen.”

Lena Andersson, författare (lutar åt ja):

1. “Jag tror att vi behöver vara med i Nato, men kan inte uppamma entusiasm i krigs-, vapen- och försvarsfrågor. Har därför inget väsentligt att säga om saken.”

2. ” Den svenska självbilden av att vara bärare av framtiden, grundad i tron att det går att skapa en ny människa, har inte tjänat oss väl. Tvärtom har den försvårat de flesta av de samhälleliga problem vi dras med. Ju fortare vi kan göra oss av med den desto bättre. Om Nato-medlemskap kan bidra är det till fördel, men det är ju ett sidoargument.”

Monika Fagerholm, finlandssvensk författare (ja):

1. “Jag ändrade åsikt om Nato 24 februari. Finlands längsta gräns är mot Ryssland. Rent principiellt är jag emot Nato och tycker att idén om alliansfrihet är bra, men nu har vi att göra med realism och i det läget ser jag nog inget reellt alternativ till Nato. Som är en försvarsallians, med betoning på försvar. Utan vilken Finland skulle riskera att gå under eller bli ett Ukraina till.”

2. “Jag bor ju i Finland och är finländsk medborgare. Finland har en likadan historia som Ukraina: attackerades av Ryssland under andra världskriget. Efter 24 februari har hela det fundament som den finländska utrikespolitiken och säkerhetspolitiken byggt på sedan fredsslutet på fyrtiotalet kollapsat. Vi är i ett ingenmansland. Så det är ur det perspektivet jag ser på Nato, långt över alla självbilder som känns som lyxfrågor. ”

Göran Greider, författare, poet och chefredaktör (nej):

1. “Därför att alliansfriheten är ett ideal som rymmer långt fler frågor än bara de militära: fred, nedrustning, frihet från militärblocken och kärnvapen. Ett Ja till Nato krymper våra perspektiv.”

2. “Ett svenskt Natomedlemskap gör Sverige till ett tråkigare mainstreamland och vi mister en aura som betyder mycket utomlands. Vi får mindre att vara stolta över.”

Lotta Lundberg, författare (ja):

1. “Utifrån betraktat har man sett den svenska neutraliteten som en form av svartåkande. Att vara med på bussen utan att ha betalat biljetten. Den gratisfarten har bidragit till en självtillräcklig feelgoodfantasi. ‘Nu är perioden av moraliskt självförhärligande över’, kommenterar onsdagens Financial Times.”

2. “Jag har i många år noterat att Sverige har valt att tala om Trygghet, på svenska valplakat står just att vi ska bli trygga. I de flesta andra länder talar man istället om Säkerhet. Det är en nyansskillnad. Barn ska vara trygga. Vuxna ska bidra till sin egen och andras säkerhet. Ett medlemskap i Nato är inte bara nödvändigt för svensk säkerhet. Utan vi kommer att kunna räta på ryggen.”

Elin Swedenmark/TT

Erika Josefsson/TT

The post Natomedlemskap “skakar vår identitet i grunden” first appeared on Opulens.

KRIGSSKILDRING. I Slaget om Troja av Theodor Kallifatides utgör andra världskriget fonden för ett återberättande av Homeros epos. Vår recensent Bo Bjelvehammar har läst boken. Han finner ett klart och avskalat språk.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Slaget om Troja av Theodor Kallifatides
Albert Bonniers Förlag

Allt börjar i en liten grekisk by, i slutet av andra världskriget, byn är ockuperad av tyskarna, men nu i slutet strör de allierade frikostigt sina bomber över byn, i hopp om att tvinga fram en reträtt och en kapitulation. Byns invånare har vant sig både vid tyskarna och bomberna, alla vet vad som gäller när flyglarmet går. Skolans fröken tar sina barn till grottan och lektionerna fortsätter, nästan som vanligt. Berättarjaget är förälskad i sin fröken och hans vän och skolkamrat, Dimitra, är förälskad i honom.

Under skyddstiden i grottan berättar fröken om ett annat krig, om när grekerna belägrade Troja, eller med Homeros ord, när akajerna belägrade Ilion. Det är denna berättelse, tillkommen flera hundra år före Kristi födelse, som hon nu berättar. Den lilla skaran av barn längtar varje dag till skolan, för att höra fortsättningen på berättelsen.

Fröken berättar naket och rakt om krigets väsen, om brutalitet, om ondskefullhet, om strimmor av kärlek och försök till kompromisser.

Härarna möts varje dag, det är strider man mot man, svärd mot svärd, i detaljrika fysiska skildringar rullar huvuden, inälvor och tarmar tränger ut. Blod färgar det mesta.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Allt började när prins Paris från Troja blev förälskad i akajernas kung Menelaos hustru, den undersköna Helena. Helena lämnade sin man och rymde med Paris till Troja.

Theodor Kallifatides skildrar och gestaltar på ett mästerligt sätt dessa antika män, som självklart är skolade i krigskonst. Men som alla andra i krig har de en stark hemlängtan och en malande känsla av att aldrig få möta sin hustru och sina barn igen. De kommer aldrig hem, de stannar, som döda, på ett slagfält.

Osökt tänker jag på en annan skildrare av Grekland, den egensinnige Willy Kyrklund, som både skriver om cyklopen Polyfemos och en av Odysseus vapendragare, Elpënor, en av de många, som aldrig kom tillbaka till hustru och barn. Nu far tankarna även till andra resenärer i den grekiska övärlden, både Göran Tunström och Leonard Cohen.

I Theodor Kallifatides resonerande omdiktning av Iliaden visar han med stor inlevelseförmåga de enskilda människornas sammansatthet, han visar hur kärleken kan besegra kriget. Som alltid skriver Kallifatides med en stilistisk säkerhet och ett klart och avskalat språk.

The post Klar och koncis krigsskildring first appeared on Opulens.

ESSÄ. Tänkandet kring vad rättvisa innebär har varit en av de starkaste drivkrafterna bakom Theodor Kallifatides skrivande, menar Torsten Rönnerstrand i en essä om författaren som snart fyller åttio.

I Theodor Kallifatides roman Brev till min dotter (2012) säger berättaren, den romerske skalden Ovidius:

Allteftersom tiden gick växte både landet, människorna och framförallt språket inom mig, jag andades in det som pollen. Det befruktade mig omärkligt och oavbrutet.”

Ovidius levde i Rom vid tiden för för Kristi födelse, men år 8 e. Kr. förvisades han av kejsar Augustus till det avlägsna Tomis vid Svarta Havets kust. Men den skarpsinnige läsaren låter sig knappast luras av detta. Brev till min dotter bör i själva verket läsas som en självbiografi i historisk förklädnand. Det betyder att bokens berättare egentligen inte är Ovidius utan Kallifatides själv, och det land han så kärleksfullt skildrar är därmed inte Tomis utan Sverige.

Kallifatides är alltjämt en av Sveriges främsta författare, men han föddes i Grekland för 80 år sedan. Om sin levnad har han berättat i många böcker men allra bäst i självbiografin Det gångna är inte en dröm (2010) och i förra årets gripande livsbetraktelse Ännu ett liv (2015).

I självbiografin skildrar Kallifatides sitt liv från den traumatiska barndomen på Peloponnesos till uppväxten i Aten och de vuxna åren som exilförfattare i Sverige. I Ännu ett liv berättar han om hur han sent i livet återvänder till sin hemby och hur han där försonas med de traumatiska barndomsminnen som följt honom genom livet.

Det gångna är inte en dröm börjar med en skildring av Grekland under den tyska ockupationen 1941–1944 och svälten som följde i dess spår. Längre fram berättas i tillbakablickar om den tyska terrorn, som drabbade familjen Kallifatides särskilt hårt på grund av familjefaderns förmodade kontakter med motståndsrörelsen. Vi får också läsa om alla trakasserier familjen fick utstå under inbördeskriget 1946–1949, om den segrande högeroligarkins förföljelseaktioner mot den besegrade vänstern, och om hur den unge Theodor i början av 60-talet utvandrade till Sverige för att undkomma fattigdomen och den diskriminering som drabbade alla som kunde misstänkas för att ha minsta anknytning till oppositionen. I bokens senare del får vi också läsa om den grekiska tragedi som kastar sin skugga över den landsflyktige grekens ansträngningar att slå rot i det nya landet – militärjuntans skräckvälde under de mörka åren 1967–1974.

Skildringen av juntatiden blir dock inte bokens slutstation. I den sista delen berättar Kallifatides om hur han sent i livet återkommer till sin barndoms hemtrakter och där återigen konfronteras med sitt och familjens traumatiska förflutna. Här framgår det också att barndomens konfrontation med nazisternas och de inhemska högerextremisternas våldsdåd var det som gjorde honom till författare.

De traumatiska minnena från hembyn återkommer också i Ännu ett liv (2015), men här är tonen mycket mer försonlig. Kanske hänger detta på något sätt samman med att Kallifatides för första gången i sitt liv har kunnat förmå sig att skriva en bok på sitt modersmål! Den vackra volym som den svenske läsaren håller i sin hand är alltså resultatet av en översättning från grekiska.

Liksom många andra av Kallifatides böcker handlar Ännu ett liv alltså om författarens komplicerade förhållande till sitt första hemland Grekland. I bokens första del skildrar han landets desperata situation så som den ter sig utifrån hans jämförelsevis privilegierade position som framgångsrik exilgrek i Sverige. I bokens senare del får vi följa honom på en resa som tar honom från Stockholm via Aten till födelsebyn Molai på sydöstra Peloponnesos.

Skälet till resan är att myndigheterna i hans före detta hemby beslutat döpa en skola till Kallifatides-gymnasiet. Denna senkomna upprättelse har utan tvivel betydelse för bokens försoningstema. Likväl finns det nog också andra drivkrafter. Mycket talar för att Kallifatides’ alltmer försonliga inställning till sitt första hemland hänger samman med de påfrestningar hans forna landsmän utsätts för under den pågående ekonomiska krisen. De traumatiska minnena av barndomens oförrätter verkar blekna en aning vid jämförelsen med dagens elände.

Den försonliga tonen har också satt sin prägel på en annan av Kallifatides allra bästa böcker, den inledningsvis citerade historieromanen Brev till min dotter (2012). Det är en uppsluppen bok, som berättar om Ovidius’ utsvävande liv i Rom, om hans litterära framgångar och om hur han till sist finner sig oväntat väl till rätta på den avlägsna plats vid Svarta Havet dit han förvisats av kejsar Augustus.

Som framgår av Kallifatides’ roman är Ovidius mest känd för sin Ars amandi, en underbart vacker handledning i konsten att älska, som ännu på 1950-talet kunde marknadsföras som pornografi. Men hans viktigaste bok var ändå en versifierad lärobok i antik mytologi. Den har titeln Metamorfoser och har satt outplånliga spår i senare tiders konst och litteratur. Otaliga konstnärer och poeter har från detta verk hämtat inspiration till målningar och dikter om mytiska gestalter som Narcissus, Orfeus, Ikaros, Pygmalion och många andra.

Om detta berättas fint i Brev till min dotter, men i grunden handlar boken som sagt lika mycket om Kallifatides själv och hans förhållande till Sverige. Läst på detta sätt blir den en hyllning till ”den svenska modellen”. Detta utesluter lyckligtvis inte att Kallifatides’ bild av Sverige också rymmer ett mått av kärleksfullt gyckel. Det gäller inte minst skildringen av för en utlänning exotiska företeelser som midsommarfirande, bastubad och surströmming.

Kallifatides’ sätt att väva samman kärlek och gyckel bidrar till att göra Brev till min dotter mångfacetterad på ett sätt som är typiskt för hans bästa romaner. Där finns en perspektivrikedom som förmodligen bottnar i hans för svenska förhållanden mycket ovanliga livsöde. Genom sin grekiska bakgrund har han en förmåga till split vision – diplopia på grekiska – som skiljer honom från de flesta infödda svenskar.

Till detta bidrar nog också ett annat inslag i Kallifatides brokiga bakgrund. Vad jag tänker på är den filosofiska skolning som tog sin början när han gick på gymnasiet i Aten och som han efter ankomsten till Sverige fullföljde på universiteten i Stockholm och Uppsala. Om dessa studier berättar han ofta, och man kan inte läsa länge i hans böcker utan att stöta på namn som Sokrates, Platon, Aristoteles, Diogenes, Augustinus, Marx, Freud, Simone de Beauvoir, Sartre, Camus, Ofstad, Marc-Wogau med flera.

I Brev till min dotter är det Aristoteles som står i centrum för det filosofiska intresset. När den till Ovidius förklädde berättaren tvingats i exil, söker han tröst och vägledning i vad som sägs om begreppet rättvisa i det exemplar av Den nikomachiska etiken som en vänligt sinnad sjöfarare fört med sig från Rom till det fjärran Tomis:

Men så hade jag Aristoteles, som Skepparen hade köpt åt mig. Jag öppnade boken på måfå bara för att läsa någon mening som ett slags medicin.
”Låt oss tänka på exakt vilka handlingar som utgör rättvisan och vilka orättvisan.”
Så stod det på sidan jag hade slagit upp.
Längre än så förmådde jag inte läsa. Mina ögon sved, hjärtat bankade våldsamt. Läs denna mening en gång till.
”Låt oss tänka på exakt vilka handlingar som utgör rättvisan och vilka orättvisan.”

Så skrev denne man trehundra år före min tid. Också han hade fått sin beskärda del av olyckor, förlorat sin hustru och sin son, drivits i exil, jagats av fanatiker som ville döda honom. Ändå, han jämrar sig inte. Han sätter sig ner fast besluten att reda ut vad som är rättvist och orättvist, inte bara för egen räkning utan i livet överhuvudtaget. Han sätter sig inte ner för att begråta sitt öde utan för att tänka och tänka i stort.

Mot denna bakgrund blir man inte förvånad av uppgiften att  Kallifatides sagt sig vilja skriva en bok om Aristoteles’ etik. Det är inte heller överraskande att det är det aristoteliska rättvisebegreppet som han fokuserar på. När man läser hans självbiografiska böcker och hans uttalanden i medierna, förstår man att tänkandet kring vad rättvisa innebär varit en av de starkaste drivkrafterna bakom hans skrivande.

Det hindrar inte att Kallifatides’ mycket omfattande författarskap också kan ses som en fortgående kärleksroman. Här finns ju titlar som Kärleken (1978), Lustarnas herre (1986), En kvinna att älska (2003) , Vänner och älskare (2008), med flera. Att han i Brev till min dotter identifierar sig med författaren till Konsten att älska är knappast ägnat att förvåna, och inte heller att hans alter ego, kärleksdiktaren Ovidius, ser sökandet efter sann kärlek som sitt stora livsprojekt vid sidan av poesin:

Det fanns en plan, en dröm att förverkliga. [—] Att finna den äkta kärleken och den äkta poesin. Hur gör man det? Och hur vet man att man funnit den?

Att Kallifatides här talar om sig själv förstår man då man jämför Brev till min dotter med Det gångna är inte en dröm. I  självbiografin berättar han gripande om en kärlek som inte sällan kan få religiösa – eller åtminstone existentiella – övertoner. Det ser vi inte minst när han berättar om den ungdomskärlek som betecknande nog hette Elefteria, som på grekiska inte bara är ett namn utan också ett ord med betydelsen “frihet”:

Hennes läppar var svala, på överläppen en rad glänsande svettdroppar, andedräkten var lätt och tät och kittlade mig […]. Väl hemma på kvällen ställde jag mig framför spegeln, för att förvissa mig om att det faktiskt var jag som hade blivt kysst.

Denna kyss var första steget i den långa resan att bli en hel människa och en människa för sig, en individ, en kropp med en bestämd plats i rummet och tiden. Prinsessans kyss förvandlade mig inte till en prins från den groda jag var, men den öppnade vägen för den människa som fanns i mig.

The post Theodor Kallifatides fyller åttio men fler böcker är på väg first appeared on Opulens.

DIKTATUR. Idag är det 50 år sedan militärens statskupp i Grekland. Torsten Rönnerstrand, som tillsammans med Christina Heldner 2015 utkom med boken Krisernas Grekland i politik och litteratur (Carlsson förlag), ger en guidning till de svenskspråkiga litterära spåren av juntans skräckvälde.

I Aris Fioretos roman Den siste greken kallas den 21 april 1967 för ”den svartaste fredagen i månaden aprils historia”. Vad han syftar på är den statskupp som för jämnt femtio år sedan inledde sju år av skräckvälde för Greklands plågade folk.

Det var en högerextremistisk militärjunta som på morgonen den 21 april besatte alla viktiga stödjepunkter, däribland parlamentet, regeringskvarteren, postkontoren, radiostationerna och tidningsredaktionerna. Inom kort hade man också fängslat ledarna för de politiska partierna liksom tusentals medlemmar och funktionärer i de demokratiska organisationerna. Dessa kastades i fängelse eller deporterades till avlägset liggande koncentrationsläger ute i övärlden, där de rutinmässigt torterades.

Dessa tragiska händelser har satt många spår i litteraturen. Otaliga är de författare som gjort den 21 april till en tidsmarkör. Ett färskt exempel är Elena Ferrantes självbiografiska romaner från Italien Hennes nya namn och Den som stannar, den som går. Men det finns också många exempel hos svenskspråkiga författare. Dit hör – förutom Aris Fioretos – också Sun Axelsson, Theodor Kallifatides, Staffan Stolpe, Alexandra Pascalidou, Arja Saijonmaa och flera andra.

Först ut var dock den grekiske kompositören Mikis Theodorakis. År 1971 utkom på franska hans Dagbok från en motståndsrörelse (1972). Om juntans kupp och dess förhistoria skulle han senare också berätta i flera andra böcker, såsom självbiografin Ärkeängelns vägar, diktsamlingen Fem meter från min cell samt Att erövra friheten, där man möter en samling tal och skrifter som speglar hans politiska verksamhet. Sannolikt kommer han också att ta upp ämnet i den nya bok – Gryningsmonologer – som den alltjämt aktive kompositören inom kort kommer att ge ut.

I Dagbok från en motståndsrörelse berättade Theodorakis hur han samma natt som kuppen inträffade skrev det pressmeddelande som skulle bli utgångspunkten för motståndet mot juntan. I denna och andra skrivelser vänder han sig inte bara mot de högerextrema officerare som officiellt stod som den nya regimens ledare. Han anklagar också USA och dess allierade inom den oligarki som hade styrt Grekland sedan andra världskriget.

Theodorakis angrepp på juntan och dess anhängare inom oligarkin tolererades naturligtvis inte av de nya makthavarna. Hans musik blev förbjuden en månad efter kuppen och en kort tid därefter blev han arresterad. Sedan följde flera år av fångenskap, tortyr och trakasserier. Om det vittnar många av de texter han skrev i fängelset. En av dem är Slakthuset (tryckt i Fem meter från min cell och under titeln Din tur idag. Den finns inspelad av Arja Saijonmaa i en djupt gripande tolkning från Stockholms konserthus 9/1 1978). I Theodor Kallifatides’ tolkning lyder den:

Vid middagstid slår de någon på kontoret/ jag räknar slagen/ jag räknar blodet/ jag är själv en gödkalv/ inspärrad i slakthuset/ idag du, i morgon jag,/ på kvällen slår de Andréas/ på terrassen/ jag räknar slagen/ jag räknar smärtan/ bakom muren skall vi vara samman igen/ du bankar tak-tak och jag bankar tak-tak/ som på detta stumma språk betyder/ jag håller ut jag härdar ännu ut/ i våra hjärtan börjar festen/ du bankar tak-tak och jag bankar tak-tak/ slakthuset får en doft av timjan/ och våra celler/ en Röd himmel. (Fem meter från min cell, 1971, s. 58)

Att Theodorakis trots fångenskap och tortyr aldrig gav upp kampen mot juntan visar hans Dagbok från en motståndsrörelse. Här framgår att han trots hotet om hårda bestraffningar fortsatte att skriva politiska texter som i hemlighet smugglades ut till omvärlden. En av dem är en hel sångcykel som till juntans förtret sändes ut över världen av BBC. Den heter Arkadia och finns översatt av Kallifatides i Fem meter från min cell.

För Theodorakis del tog åren av fångenskap slut den 13 april 1970. Då fick han genom en kupp av den vänsterliberale publicisten Jean-Jacques Servan-Schreiber möjlighet att gå i exil i Frankrike, där han sedan i frihet kunde fortsätta kampen för demokrati i sitt hemland. Drygt fyra år senare återvände han i triumf till Grekland. Juntan hade fallit!

Theodorakis har utan tvivel varit en viktig inspirationskälla för flertalet av de svenskspråkiga författare som skrivit om juntan. En av dem var alltså Sun Axelsson. Under pseudonymen Jan-Olof Hedlund publicerade hon 1969 en rapportbok med titeln Stenar i munnen. En bok om Grekland. Senare har hon återkommit till juntatiden i sina självbiografiska böcker, däribland Evighetens stränder (2003). Här berättas om hur juntans maktövertagande kunde upplevas på en liten ö i östra Egeiska havet, där hon bodde med sin engelske man under stora delar av sextiotalet. Vi får också veta att juntan lät utvisa henne på grund av hennes artiklar i svenska tidningar.

Sun Axelsson dog för några år sedan, men minnet av militärjuntan fortlever också hos yngre författare. Det gäller inte minst om Theodor Kallifatides som föddes och växte upp i Grekland. Han hade visserligen flyttat till Sverige, när juntan kom till makten, men det hindrar inte att överstarnas terror blivit ett återkommande tema i hans böcker. I självbiografin Det gångna är inte en dröm (2010) får vi sålunda veta att juntaledarna var så irriterade på hans kritiska artiklar att de planerade att mörda honom.

Om juntatiden kan man också läsa i Arja Saijonmaas En ung naken kvinna – mötet med Mikis (2011). Det gäller kanske framför allt det kapitel som handlar om de dramatiska händelserna under natten och morgonen den 21 april 1967. Här berättas bland annat om Mikis Theodorakis insatser som ledare för det motstånd mot juntan som tog sin början bara några timmar efter kuppen:

Mikis Theodorakis var en vaken medborgare. Redan klockan sex samma natt kom den blixtsnabba reaktionen. Ett pressmeddelande som han rafsat ihop med brodern Jannis och några kamrater. Därmed föddes motståndsrörelsen.

Theodorakis’ motstånd mot Juntan tas också upp hos hos Staffan Stolpe, som sedan sextitalet varit bosatt på Peloponnesos. I den självbiografiska Från min grekiska grotta (2011) berättar han bland mycket annat om det grekiska vardagslivet under de sju år som skräckväldet varade:

Det otäckaste i det dagliga livet var en lurpassande känsla av att någon lyssnade på det man inte fick säga. Då och då fick jag tips om att den och den personen borde jag kanske inte umgås med. Detta gjorde att många tystnade. Men den förbjudna musiken och poesin tystnade aldrig.

En mer dramatisk skildring av juntatiden får vi i Aris Fioretos Halva solen (2012). Där hävdar berättaren att det var juntans diktatur som var orsaken till att hans far en gång för alla beslutade sig för att bli utlandsgrek.

Liknande öden skymtar också hos Alexandra Pascalidou. I självbiografin Bortom mammas gata (2009) berättar hon att det var för att undkomma juntan som hennes pappa lämnade Grekland. Detsamma gäller också om föräldrarna till en av de taxichaufförer hon intervjuar i reportageboken Taxi:

Juntan arresterade kommunister och vänsteraktivister. Farsan skulle in i finkan. Morsan kallades varenda morgon till polisen på idiotiska, meningslösa förhör… Militärjuntan störtades 1974. Då hade vi redan rotat oss här i Sverige.

The post 50 år sedan militärkuppen i Grekland first appeared on Opulens.