FINSTÄMT. Det märks att Bomullsängeln är en roman som Susanna Alakoski haft stora ambitioner med. Och nog är det en finstämd och stark berättelse om kvinnors liv och arbete i början av förra århundradet, skriver Anna Remmets.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Bomullsängeln av Susanna Alakoski
Natur & Kultur

Susanna Alakoski slog igenom litterärt när hon 2006 kom ut med romanen Svinalängorna, som belönades med Augustpriset. Hon har sedan fortsatt att skriva om utsatt arbetarklass och om att vara anhörig till missbrukare. Föräldrarna till huvudpersonen i Svinalängorna hörde till de finska arbetare som invandrat till Sverige kring 1970-talet. Desillusionerade och dömda på förhand av majoritetssamhället går de allt djupare ner sig i alkoholism.

Alakoskis nya, betydligt mer episka, romanprojekt berättar om livet för arbetare i Österbotten ett par generationer tidigare. De människor vi möter här tillhör en strävsam, så kallat skötsam arbetarklass som har mer gemensamt med Karl-Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit än med de trasiga föräldrarna i Svinalängorna. Det är den typ av arbetarskildring som ibland efterlyses som motvikt till social misär, misshandel, och missbruk, men som också skulle kunna anklagas för att företräda en slags respektabilitetspolitik där arbetarklassen måste visas fram som mönster av präktighet och nykterhet för att anses förtjäna rättigheter. Susanna Alakoski har dock genom hela sitt tidigare författarskap avvisat denna tanke med sina empatiska porträtt av missbrukets offer, även om hon hatar de destruktiva rusmedlen passionerat.

Bomullsängeln tar sin början på en bondgård under tidigt 1900-tal. Där lever den lilla Hilda, vars mor lider av svår psykisk ohälsa och vars far är nästan lika frånvarande i sin tigande maskulinitet. Istället är det den äldre kvinnan Sanna-täti som är hennes allt, och som lär henne allt med sina historier om ”förr i tiden”. Denna tillvaro får ett abrupt slut när Hilda som ung tonåring blir gravid med sin konfirmationspräst och förvisad av sin far. Hon förlorar inte bara sin familj utan också sitt nyfödda barn och blir arbeterska på Vasas bomullsfabrik. Men hon vinner en vän för livet i den socialistiska Helli som pratar om arbetares och kvinnors rättigheter på ett sätt som Hilda aldrig hört förut.

I en tradition som bygger vidare på författare som Moa Martinson, gestaltar Alakoski de kroppsliga aspekterna av både arbete, sex, och barnafödande på ett konkret, osminkat, och kraftfullt sätt.

Parallellt med Hildas historia har Alakoski lagt in stycken från fabrikdirektörernas perspektiv. Syftet är antagligen att understryka kontrasten mellan dem och arbetarna och samtidigt berätta fabrikens historia, men vad mig anbelangar hade författaren gärna fått utesluta dessa passager som inte tillför särskilt mycket utan känns som rätt övertydliga historielektioner.

Bokens styrka är istället det som paneldeltagarna i ett samtal på Litteratur och Retur i just Vasa nyligen kallade det ”sinnliga” språket. I en tradition som bygger vidare på författare som Moa Martinson, gestaltar Alakoski de kroppsliga aspekterna av både arbete, sex, och barnafödande på ett konkret, osminkat, och kraftfullt sätt. Och det språk som används i början för att få oss att se världen med barnet Hildas ögon, såsom ”tänktystnad”, ”gultänder”, och ”mostermän” (om mostrarnas makar) gör denna del till romanens bästa.

Ibland resulterar dock viljan att hylla dessa hårdföra kvinnor i scener som nästan blir som parodier på sina föregångare, som när ytterligare en hårt prövad kvinna drar ett barn ur sitt underliv med sina egna händer. En viss tendens till övertydlighet är för övrigt ett problem som romanen tampas med från början till slut. Läsaren behöver aldrig tvivla på vilken romanperson som representerar vilken livshållning eller politisk åskådning. Inte sällan kommer Alakoski lite väl nära det schablonartade och schematiska.

Men i porträttet av huvudpersonen Hilda har hon målat med finare penslar. Denna framstår som en nyansrik och realistisk människa, försedd med både vankelmod och styrka. En vanlig, sympatisk person helt enkelt, och det är möjligt att dessa är de som är svårast att gestalta.

Också skildringen av vänskapen mellan Hilda och den visserligen betydligt mer statiskt skildrade Helli är mycket fin. Bristen på konflikter och sårigheter i deras relation, något som hade kunnat göra den tråkig, känns faktiskt ganska befriande. Något som också känns befriande är att de konflikter de ändå har handlar om politik och inte om män!

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är svårt att inte bli rörd av bilden av dem som två medelålders kvinnor som vandrar sida vid sida och pratar och skämtar med varandra efter alla decennier som passerat sedan Hilda som utstött tonåring kom till gården där Helli jobbade och kände Hellis hjärta slå när hon lutade huvudet mot hennes bröst efter att det nyfödda barnet dött.

Det märks att Bomullsängeln är en roman som Susanna Alakoski haft stora ambitioner med. Och nog är det en finstämd och stark berättelse om kvinnors liv och arbete i början av förra århundradet, även om linjerna ibland är lite väl grova och somligt skrivs ut med lite för stora bokstäver.

The post Arbetarroman med episka ambitioner first appeared on Opulens.

KLASS. Rousseau brukade kallas ”förlorarnas Homeros” eftersom han var den förste att se på samhället underifrån. Det viktigaste var för honom inte hur den härskande klassen såg ut eller hur ädel den var, utan istället hur de allra längst ned hade det.

Jag är inte säker på att han var den förste; innan honom var kristendomen, hur moraliskt korrupt religionen än blivit sedan den allierat sig med Roms kejsare, ett livsfarligt sprängmedel att använda som fundament för ett klassamhälle. Gång på gång fanns det risk att någon skulle ta Jesus ord på allvar och kräva att rikedomarna fördelades mer jämnt, och att de fattiga skulle ärva jorden.

Nu för tiden är ”blicken underifrån” ofta en given utkikspunkt. Åtminstone inom konst och kultur. Vi har filmer och böcker som frossar i hur samhället faller sönder underifrån – ”Tjuvheder”, ”Svinalängorna”, ”Lilja 4-ever”. Den gamla aristoteliska konstordningen där endast komedi får behandla ”vanligt folk” är sedan länge raserad.

Underligt nog har den ordningen ställts på sitt huvud, snarare än raserats: om överklassen behandlas så är det endast med en komisk lätthet, en PG Wodehouse-inspirerad pastisch över deras fåfänga, som i Solsidan. Men var är överklassens Tjuvheder? Vem har sagt att socialrealism endast ska handla om arbetarklassen? Snarare än förståelse så skapar det en skevhet – för dom där nere måste alltid kompletteras med sin antagonist, dom där uppe.

Jag förstår risken med detta, naturligtvis. Risken är att vi får hundra variationer av Citizen Kane: multimiljardärer som torkar sina tårar med silkeshanddukar i gigantiska, tomt ekande palats. De rika har det minsann svårt de med! Det är ensamt på toppen. Sociologen C. Wright Mills skrev en gång att föreställningen om den olycklige miljonären endast är lönearbetarens sätt att förlika sig med kapitalismens verklighet. Nej, det är inte vad jag eftersöker.

Det som eftersöks är en socialrealism som kan visa vad politiken sedan 80-talet har inneburit, vilken sorts överklass vi har skapat. Scorseses Wolf of Wall Street porträtterar visserligen en patologisk rovdrift, men dess nihilism visar inte varför finanskapitalet blivit så livsviktigt för värdeskapandet. Den nyliberala tidsålderns mest iögonfallande drag är ofantlig rikedom för vissa i kärnan; rakbladsstängsel, svält och död för de i periferin. Vi på vänsterkanten talar ofta om medlidande. Vi vill stå emot “avhumaniseringen”. Det är nödvändigt, men det går inte att bygga så mycket politik kring det. Vi behöver mer vrede. Varför kan vi inte förfäras över de rika?

Den smärtsamma sanningen är att rikedom gör en lycklig. De lever längre, deras barn mår bättre, och de är omringade av skönhet. Varenda nyck tas på allvar, och Securitas håller avundsjuka människor på behörigt avstånd. Den som trodde att den sociala ingenjörskonsten är död har helt missuppfattat sakernas tillstånd. Att förbättra samhället för arbetarklassen genom storskaliga reformer är dött, ja, men överklassens rätt att planera och lägga världen under sig är högst levande.

Så var finns är konsten som kan skildra detta? Var är de moderna vinnarnas Homeros? Den snuskiga sanningen om de äckligt rika är att de kan se smutsen som underklassen lever i, och ändå är de lyckliga. Smutsen är deras rikedoms villkor. Och vad kan vara mer realistiskt och förfärande än det?

Alla artiklar av Amra Bajric

The post Var är överklassens Tjuvheder? first appeared on Opulens.