RETROSPEKTIV. ”Det var i sättet att arbeta med rumslighet som konstnären Pär Andersson på ett alldeles eget sätt skapade magi.” Det skriver Maria Johansson som sett en retrospektiv utställning på Konstakademien.  

Pär Andersson
Retrospektiv
Konstakademien, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 22 november

Pär Anderssons liv och konstnärliga gärning

Konstakademien visar en retrospektiv utställning som speglar Pär Anderssons (1926-2015) konstnärliga gärning. Han är något av en doldis trots att han under sin levnad hann med att utföra nästan 100 offentliga uppdrag.

Även om han är mest känd för sina arbeten i kyrkor var ”bara” 40 av hans 100 uppdrag i kyrkor.

I övrigt utförde han offentliga uppdrag i T-banan, på sjukhus, företag, skolor och i fastigheter.

Många som läser detta har nog hällt upp ett glas mjölk ur Arlas mjölkpaket mellan 1981-1982 utan att reflektera över att det bar Pär Anderssons design.

Han var även aktiv som utställande konstnär. Särskilt under senare delen av sin levnad då Pär Andersson flyttade från Stockholm till Lidgatu i Ångermanland. Där utvecklade han ett akvarellmåleri med det omgivande landskapet som motiv.

Karriärens början

Pär Andersson föddes i Skellefteå och kom till Stockholm som 17-åring för att studera till teckningslärare. Han kom från en bakgrund där det ansågs viktigt att skaffa sig ett levebröd. Så hans tankar gick inte omedelbart till konstnärsyrket utan till något närliggande med bättre försörjningsprognos.

Efter att ha vunnit en affischtävling lämnade han planerna på att bli teckningslärare för att i stället bli reklamtecknare. Inom kort övergavs även dessa planer och Pär Andersson hamnade till slut på Konstfacks avdelning för bild och form för att utveckla det fria måleriet. Han ägnade sig inledningsvis åt konkretism och studerade måleri i Paris under ett år för konstnären André Lhote.

1951 blev han antagen som elev på Konstakademien. På konsthögskolan knöt han starka band med sin professor Olle Nyman som vid samma tid introducerade monumentalverkstaden på Konsthögskolan.

Pär Andersson hittade hem

Man kan nog påstå att Pär Andersson hittade hem där. Han började arbeta med offentliga uppdrag redan under sin studietid och uppdragen fortsatte sedan att komma in kontinuerligt.

Under studietiden hann han gifta sig med konstnären Astrid ”Tesse” Theselius och få sina första tre barn, tvillingarna Olof Theselius och Erik Andersson följt av sonen Mats Theselius. Kort efter föddes Jonas Theselius och Johanna Andersson-Birkeland.

De två sistnämnda är likt sina föräldrar professionellt utövande bildkonstnärer och sonen Mats en välkänd möbeldesigner.

Mellan 1959 och 1972 var Pär verksam som lärare på Konstfack, avslutningsvis som huvudlärare i dekorativt måleri.

Pär Andersson gick från klarhet till klarhet

I utställningskatalogen visas ett fotografi, från Konstakademiens examensutställning 1954, med en varmt leende Pär som har humor i blicken. Utifrån sett tycks allt ha varit lätt för Pär Andersson.

Som konstnär går han från klarhet till klarhet till synes utan motstånd. Pär Andersson beskrivs som ödmjuk, generös och tolerant. Därtill beskrivs han också som jordnära. Han arbetade 9-17 och när ett uppdrag var klart tog han sig an nästa. Några stipendier sökte han aldrig. De stipendier Pär Andersson ändå tilldelades kom till honom utan ansökningar.

Men det måste ändå ha varit ett omtumlande äventyr för en arbetargrabb från Norrland att hantera allt detta.

Alla som känner till villkoren för konst som utsmyckande verksamhet vet att det inte är lätt att bli förmögen på sådana uppdrag och att samtidigt på kort tid få fem barn är en utmaning för vem som helst. Det är som att Pär Andersson föddes med magiska fingrar.

Naturen inspirerade

Vid hans ateljé på tomten till familjen hus i Ålsten fanns naturen och grönskan inpå knuten. Den blev hans stora inspirationskälla i arbetet med utsmyckningar. Ett exempel är t-banestationen Universitetet som stod klar 1974 där han förvandlade det underjordiska bergrummet till en skog som ingav betraktaren intryck av en genuin naturupplevelse. Att SL med mycket grumliga motiv valde att måla över den 1996 var nog Pär Anderssons största, och vad jag vet enda, motgång. Personligen upplever jag det som ett övergrepp mot både konstnären och konsten. Kort sagt, en skam för Konstsverige.

Pär Andersson vidgade rummet

Pär Andersson hade ett eget och speciellt sätt att ta ett grepp om rummet med sina utsmyckningar. Hans gestaltningar går över alla rumsliga och formella begränsningar. Ta till exempel utsmyckningen av Pilgrimskapellet 1977 där skogen breder ut sig över rummets hörn och ger betraktaren en upplevelse av att rummet är mycket större än det faktiskt är.

Andra exempel på hur han inverterade rumsliga begrepp är hans objektmålningar som ”Grönskande torso” 1971 där en studie av en kvinnokropp på en sockel bemålats med grönska. Eller ”Fåtölj i grönska” 1971, en egendesignad stol med referenser till arkitektur som bemålats med grönska.

De mellanrum som stolens design skapar får betraktaren att intuitivt vända på uppfattningen av det rumsliga. Stolen uppenbarar sig i mellanrummen och grönskan tycks vandra från stolen ut i rummet. Dessa verk är också exempel på hur han smälte samman sitt tidiga intresse för konkretism med sin kärlek till naturen.

Många anser att Pär Andersson framför allt revolutionerade kyrkomåleriet och ett av hans största konstnärliga verk är Immanuelskyrkan i Stockholm. Gestaltningen av rum och interiör spränger alla gränser där och samtidigt lyfter han kyrkorummets andliga dimension.

Det var i sättet att arbeta med rumslighet som konstnären Pär Andersson på ett alldeles eget sätt skapade magi.

Även när konsten trotsar rummets alla självklara gränser så sker det med ödmjukhet och i glädje. Man upplever inte att han med sin konst sätter sig över rummet utan i stället att han befriar det.

The post Pär Andersson befriade rummet med sin konst first appeared on Opulens.

VÅRSALONG. Maria Johansson har besökt årets vårsalong på Liljevalchs och konstaterar att det är ett kreativt myller samt att utställningen är ovanligt yster.

Vårsalongen 2025
Liljevalchs, Stockholm
Visas till och med den 27 april

Årets vårsalong har börjat på Liljevalchs konsthall. De som i år har gjort urvalet är Marcia Harvey Isaksson (internationellt verksam konstnär och curator), Daniel Youssef (konstnär) och Sandra Weil (curator och mentor för asylsökande kvinnor) och den nya chefen för Liljevalchs; Joanna Sandell Wright.

Juryns förhoppningar är att de 282 konstverken av 177 konstnärer ska spegla den konst som skapas i Sverige just nu. Har vårsalongen lämnat den folkliga förankringen bakom sig? Den salong där amatörer och professionella visas sida vid sida. Det är möjligt, för flertalet av verken är utförda av väl skolade konstnärer.

Vårsalong full av upptåg

Mitt första intryck är att det är en ovanligt yster och avslappnad ton i salongen. Full av små upptåg. Och om de utvalda verken speglar vad som pågår just nu så tycks konsten just nu handla om det lilla perspektivet. Motiven kretsar runt vardagliga iakttagelser och existentiella upplevelser. Det finns även verk som är debatterande och samhällskritiska, men inte på ett dogmatiskt vis.

Exempel på verk med utgångspunkt i det personliga och vardagliga är exempelvis Johan Sandlers konstverk ”Måste komma igång med rökningen igen”. Verket är en cigarettfimp utförd i bemålat trä. Eller Malin Amnebys målning ”Draperad” som påminner oss om närande nära relationer. Och Sofie Stenbergs målning ”Ge mig en riktning” som föreställer ett barn som klättrar uppför ett berg. Verket gestaltar en känsla av osäkerhet. Linnea Sundkvists fina teckning ”Blickfånget” påminner oss om att vi alla är unika.

Per Ageliis imponerande assemblage i betong blickar tillbaka till modernismen, verket tar avstamp i Picassos betongskulpturer. Sonja B Zornats textila installation ”Dream Zone” blandar rumslig installation med traditionella bildvävar. Vävarnas motiv är vardagliga såsom sängar, mattor och kuddar.

Rita Nilsson Spolanders målning ”Svan-attacken” föreställer konstnärens lillebrors ansiktsuttryck efter att ha attackerats av en svan vid badstranden. Stefan Lindqvists ”Molnet” visualiserar hur känslan av ett ögonblicks intryck har kraft att hänga kvar.

Elle Azhdari skapar konstverk som också är ätbara, hon deltar med en vackert dekorerad tårta med titel ”Gerascophobia”. Simon Gunnarssons virkade överdimensionerade tandborste ”Vardagsriter 1” greppar på ett påtagligt och fysiskt vis det igenkännbara. Niklas Laustiolas målning ”Puppy love” försöker minnas tillbaka till den första förälskelsen. Britta Noresten försöker med sin suggestiva målning ”Silent companion 2,3” utforska minnen av både det fysiska och det som finns under ytan.

Hanna Järgenstedts charmiga installation ”I want to know what love is” är en animerad film som visas i en real size bil av papier maché. Filmens berättelse är baserad på en bilresa till Berlin för att satsa på kärleken.

Vendela Wetterströms skulptur ”Såja” av rosa sidentyg och skumgummi har en befriande och lugnande inverkan. Ann-Sofie Claesson vill med sin teckning ”Man med hund” placera våra existentiella villkor i fokus och får mina tankar att vandra till Mrs Bates i Psycho.

Lovisa Axellie har i målningen ”Monument V” målat av en hög av kläder. Med stor igenkänningsfaktor från de högar av kläder vi ofta lyckas skapa runt oss i våra hem. Anton Isakssons målning ”Harare hospital” berättar om mötet mellan olika kulturer under en resa och visualiserar känslan av det som är främmande men ändå inte.

Rolf Bergströms målning ”Gäddan”, föreställande en flicka invid sjön med en nyfångad gädda i famnen, påminner om att liv och död går sida vid sida i tillvaron. Alba Carusos tuftade och sydda fläta ”Birgit the braid” med utgångspunkt i mormor Birgits blomskisser från 70-talet, blir i slutändan ett konstverk som är en ”teknisk hybrid”.

Klara Wirsén Suchowiaks skulptur ”Domestic” visualiserar småbarnfamiljens kaos, omställningen från egocentrisk singel till i bästa fall funktionell barnfamilj. Med en mix av allsköns olika material skapar hon en märklig och fantastisk skulptur.

Malin Matteo skapar verk av utsorterade gamla hemtextilier som hamnar nånstans mellan skulptur och måleri när de i stor skala installeras i rummet. Kirstie Ekelunds vackra blyertsteckningar ”Boplats” visualiserar ett intimt band mellan människan och naturen.

Robert Berghs ”Flytlåda” är en kopia i frigolit av en flyttlåda, en både poetisk och komisk rapport från vardagen.

Therese Malmbergs ”Godisskallar” är noga utförda teckningar av något så vardagligt och välkänt som godis, med hjälp av det välkända vill hon definiera något mellanmänskligt.

Caroline Ohlsson tycks med sitt verk ”Royal Alcazar” binda ihop referenser från konstens nu- och dåtid med en personlig utgångspunkt. Resultatet blir en dramaturgiskt arrangerad berättelse med tekniker som skulptur, video, installation. Jessica Björk målar av sin döda hunds ”kläder” i verket ”Molles sista dag”, som ett led i sorgeprocessen.

Samhällskritiska inslag på vårsalongen

Exempel på samhällskritisk och debatterande konst är Johanna Hoffstens ”America’s Sweethearts: The Cheerleader Uprising”, med ett både humoristiskt och intuitivt måleri kommenterar hon samhällets överkrav på underbetalda amerikanska cheerleaders.

Per Erik Nilsson målar i ”Midvinternattsdröm” en jultomte på promenad i ett somrigt landskap. Konstnären säger sig vilja diskutera samtidens alienation och rotlöshet, en känsla som förstärks av ett filmiskt måleri. Maya Økland vill med sitt vackra AI genererade fotografi av en kvinna och en häst kommentera AI-teknikens brister inom områden som genus och etnicitet. Karin Widman Frostenson monumentala målning ”En svensk poesikanon” löser på ett avväpnande och befriande sätt alla våra problem med kultur kanoner, i hennes version finns de flesta med, från Elsa Beskow och Astrid Lindgren till Lagerlöf, Bruno K Öijer och Hasse och Tage.

Anneli Ahlmér som i år blivit antagen till vårsalongen efter att ha sökt 8 gånger, deltar med verket ”För längtande söner: Pappafåtöljen”. Verket behandlar pappors frånvaro, något hon som leg psykoterapeut är väl bekant med. Verket berör en samtida samhällsdebatt om frånvarande fäders negativa inverkan.

Cristian Quinteros Sotos fotografi ”Självporträtt” vill med sin hänvisning till Anders Zorn ifrågasätta förutfattade meningar om ”kroppslig inkludering och gemenskap”. Och samtidigt skapa en dialog om den svenska historien och naturen.

Hans verk blir en tydlig röst från det queera perspektivet. Agnes Hjalmarsson har sytt en folkdräkt av Ikeas blå och gula plastkassar och säger sig med det ”utforska dissonansen mellan utseende, omgivning och kultur  (hennes mamma adopterades från Korea till Sverige), språkbarriären och distansen mellan mig själv och den koreanska släkten”. Verket aktualiserar debatten rörande adoptioner men refererar samtidigt till måleri, skulptur och mode.

De utvalda verken är ett axplock ur det myller som är vårsalongen. Som väntar på besökare. Förra året ökade antalet besökare med 20 %. Det är inte ovanligt att vi människor söker oss till konst i kristider. Och det är möjligt att den personliga tonen och referenserna till vardagen är kopplat till en samtida oro. Även om tonläget är förhållandevis öppet och kreativt. Det får mig att minnas 80-talet, och alla de möjligheter som då tycktes ligga öppna för konsten.

The post Ystert och kreativt myller på Liljevalchs vårsalong first appeared on Opulens.

MÅLERI. Maria Johansson fascineras av Christina Ekstrands abstrakta måleri och hur konstnären djupdyker i sitt sökande efter ett upphöjt tillstånd.

Christina Ekstrand
Chasm – skuggkropp
SPG (Susanne Pettersson Gallery)
Gävlegatan 10 b, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 28 september

Christina Ekstrand är en svensk konstnär som är utbildad vid Konstskolan Idun Lovén och Kungliga Konsthögskolan. Tidigare har hon arbetat med figurativt måleri men med tiden har hon utvecklat ett abstrakt formspråk med ett karaktäristiskt signum. Nu är hon aktuell med en utställning på SPG i Stockholm.

Christina Ekstrands verk rymmer en växelverkan mellan ytskikt och rumsligt djup. Tankarna går till romantikens frossande i pastell, änglar och besjälade landskap. Strax därpå förvandlas bilden framför ens ögon till en övernaturlig och vildvuxen vegetation ur en Tarkovskij-film. En plats där gränsen mellan det levande och det döda löses upp. Det finns också en påtaglig dramatik i målningarna.

Det är svårt att tro att konstnären är omedveten om att flera målningar påminner om kött och blod eller de olika färgnyanser som uppstår vid en köttskada. För att inte tala om de spår som lämnas kvar på till exempel operationsbordet eller olycksplatser av färskt och olika grader av levrat blod. Kanske rymmer dessa målningar till och med en önskan om att skapa liv. Eller att komma så nära skapelsen som det går.

Alkemiska processer

Jag associerar också till alkemi. Enligt uppslagsboken är det en äldre kemisk verksamhet som var halvt vetenskaplig och halvt magisk. Alkemisternas högsta önskan var att framställa guld. Man hade redan under antiken kunskap om kemiska processer men man kunde inte riktigt förklara dem. Vilket antagligen lämnade ett fritt utrymme för fantasin. Redan i det forna Egypten försökte alkemister att framställa guld hundratals år före Kristus. Med tiden kom den vetenskapliga kemin att bli den dominerande läran när det gäller interaktioner mellan substanser. Den esoteriska aspekten har fallit bort men kemi tycks ändå vara rätt magiskt i sig självt.

Eftersom jag själv är konstnärligt verksam som målare så är jag väl medveten om olika färgers kvaliteter och vet att inget kan jämföras med oljefärg. Ingen annan färg kan ge illusionen av äkthet och djup som just oljefärg kan. Christina Ekstrand tycks också vara väl medveten om det. Hennes sätt att låta oljefärgens råa pigment tillsammans med emulsionen och penselns spår röra sig in och ut ur varandra i slöjliknande skikt över duken för tankarna till gudabenådade kemiska processer.

Man får också en känsla av att det som sker på duken är autentiskt, vilket stämmer överens med konstnärens egna ord i utställningstexten om målningen som en plats för förtätade minnen, händelser och tillstånd.

Aristoteles hade en teori om att alla ämnen är uppbyggda av fyra element. Om man bara hittade exakt rätt proportioner skulle man kunna få fram vilket annat ämne som helst, också guld. Antikens tankesystem byggde på nu bortglömda idéer om hur den materiella världen kunde flätas samman med den andliga. Numera är vi upplysta och vet att Aristoteles teori inte fungerar rent vetenskapligt.

Mystiken och Ekstrands måleri

Carl Gustaf Jung, använde alkemiska symboler för att beskriva individuationsprocessen, och knöt via alkemin an till mysticismen. Mysticismen, som blandar religiositet med filosofi, litar mer på känslan än förståndet. Mystiken erbjuder metoder för att förvandla ens inre känslomässiga och symboliska liv till ett andligt tillstånd, rent och ädelt och lysande som guld. Genom att, likt en kemisk process, bränna bort dåliga egenskaper ska ett högre tillstånd kunna uppnås.

August Strindberg var besatt av alkemi. Han upptäckte den under sina krisår i Paris och gjorde många försök att framställa guld. Detta är väl dokumenterat i bland annat brevväxlingar (finns bland annat i Stockholmskällans arkiv). Strindbergs eld var ju störst i Sverige, enligt honom själv, och räcker inte det för att göra guld så räcker troligen inget.

Men det är inte omöjligt att tänka sig att Christina Ekstrand tagit intryck av Strindberg. Hans handlag med oljefärgen som medium kan mycket väl ha påverkat, kanske även hans öppna och dynamiska sinnelag med dragning åt det dramatiska.

Vi vet alla att skatten vid regnbågens slut är en illusion. Precis som mångas sökande efter svar i stjärnorna kan tyckas som ett fåfängt sökande. Men är inte det poetiskt och behöver vi inte den dimensionen? Vi lever ju inte av bröd allenast? Och finns det inte en kvalitet i poesin för att den just inte är vetenskaplig? Är det inte den människa som själv erfarit vad smärta, inre eller yttre, innebär, som bäst kan transformera den till poesi eller till konst?

Även detta tycks Christina Ekstrand vara medveten om när hon djupdyker i sitt sökande efter ett upphöjt tillstånd. Det är nog så hon håller balansen.

The post Christina Ekstrands måleri går på djupet first appeared on Opulens.

THIELSKA. Anne Edelstam har sett en utställning, på Thielska galleriet, där ljuset är av central betydelse. Denna sommar visas nämligen målningar av Stefan Johansson.

Ett nytt ljus
Stefan Johansson
23 mars – 1 september 2024
Thielska galleriet, Stockholm

Thielska galleriet visar just nu en utställning där ljuset står i fokus. För det mest slående med denna inte så välkända konstnär, Stefan Johansson (1876 – 1955), är just hans sätt att gestalta ljuset.

Utställningen är inte i kronologisk ordning utan visas i teman, i den nedre delen av detta palatsliknande hus. Det ägdes av konstmecenaten, Ernest Thiel, innan det skänktes till staten som museum och galleri.

Längst ut på Djurgården, i Stockholm, steg jag av bussen en gråmulen dag för att dyka in i en annan, mystisk värld. Det är inte en sagovärld, trots att det förekommer några tavlor med motiv av skog och mossa à la John Bauer. Nej, snarare är det en eremits eller en munks andliga värld, som möter besökaren redan i det första rummet.

Elektrifieringens era

Elektrifieringen av städerna hade precis påbörjats och modernismen och industrialismen tog fart samtidigt som Stefan Johansson inledde sin konstnärsbana. Detta fenomen tog han vara på och målade ljusets olika sken, gatubelysningar, lampor i hemmet, månen… Men även det inre ljuset, eller snarare Guds ljus, för han var troende med ett stort kors hängande på väggen i sitt glest möblerade sovrum, vilket han målat av.

Stefan Johansson fann en egen stil

Trots uppenbara influenser från andra konstnärer, höll Stefan Johansson livet en egen stil och lät sig inte påverkas nämnvärt av den för tillfället rådande trenden.

Från att ha börjat sin konstnärsbana med oljefärger övergick han, efter några konstnärsresor till Italien, till att använda sig av en blandning av tempera och akvarell på duk. Denna metod återspeglar färgerna och skenet i hans målningar på ett närmast gåtfullt vis och gör honom unik i sin genre.

Ett inre djup

Melankolin i hans tavlor är dock inte särskilt dyster, utan genomsyras av ett inre djup betraktaren inte kan undvika. Paradoxen är slående i en tid då industrialismen, som sagt, började ta fart och takten ökade. Men för Stefan Johansson verkar tiden stå helt stilla.

Stefan Johanssons porträttmåleri

Förutom hans fascination för ljuset och gatubelysningar, så målade han porträtt. Hans främsta modell var hans egen moder. Hon betydde oerhört mycket för honom och hjälpte honom även ekonomiskt.

Modersporträtten är så realistiska att man nästan kan räkna hårstråna på hennes stramt uppsatta hår. När hon har gått ur tiden, ägnar han sig åt att återge sin ytterst spartanska interiör. Ensamheten i alla hans målningar påminner lite om den hos Edward Hopper men målad à la Vilhelm Hammershøi. Självporträttet är intressant eftersom det är gjort med en annorlunda teknik vilket visar bredden på hans kunskap.

Ett stillsamt inre landskap

I dessa hektiska tider är det en fröjd att gå in i ett stillsamt inre landskap och inse att vi kan finna ett lugn mitt i världens brus och kaos. Stefan Johansson skänker oss lite av sitt inre ljus, möt det med glädje på Thielska galleriet, i Stockholm, denna sommar.    

The post Stefan Johanssons måleri skänker lugn och glädje first appeared on Opulens.

RETROSPEKTIV. ”Den här utställningen tar med betraktaren på en resa, i flera avseenden. Här kan vi följa ett konstnärsliv, som inte bara blev långt utan även fyllt av en dynamik och rytmik,” skriver Bo Bjelvehammar om en Staffan Nihlén-retrospektiv på Höörs konsthall.

Höörs Konstförening
ställer ut verk av Staffan Nihlén
Höörs konsthall,
T o m den 16 juni

Staffan Nihlén, född 1929 i Stockholm och 2022 i Ystad, var en svensk skulptör, målare, tecknare och grafiker.

Nu visas en retrospektiv utställning på Höörs konsthall. Det som ställs ut är både akvareller, målningar och skulpturer. Staffan Nihlén var mångsidig, han arbetade allt sedan 1940-talet i skilda genrer allt från grafik till objekt i järn och stål.

Under de senaste åren har hans verk visats i retrospektiva utställningar både på Waldemarsudde och Lunds konsthall.

Den långa raden av utställningar och det stora antalet av offentliga utsmyckningar, visar med tydlighet att han var en av de tongivande konstnärerna i sin generation.

Den här utställningen visar Staffan Nihléns bredd som konstnär och hans sällsynta och stora känslighet för form och rytmik i sitt skapande.

Det finns i alla hans bilder och objekt en särpräglad känsla för ljus och färgvalörer. Allt växlar från en solid robusthet till en flyktig och tillfällig känsla, särskilt i landskapsbilderna.

Det finns även ett skiftesbruk från akvarellens lätthet och knapphet, till stenskulpturernas tyngd och stabilitet.

Staffan Nihlén reste gärna och lät enskilda platser eller ting komma i hans skapande väg. Han gav dem namn med poetisk mättnad och täthet som ”By i skymning” och ”Väg i grönska”. Det var ljuset och dess skiftningar, som avgjorde resultatet och bestämde det slutliga uttrycket. Det var så han fick fram intensiteten och mognaden i bilden eller i objektet.

Det finns i måleriet en utveckling och en märkbar riktningsförskjutning, från en tung kolorit till ett undflyende sökande och ett uppvisande av något ofärdigt, osäkert och oavslutat. Att vara på väg mot… något annat.

Som då jag jämför oljan på pannå ”Interiör med kamin” med de två akvarellerna från 2010-talet – ”By i skymning” och ”Pestum Italien”.

Mycket av detta sentida har säkert tillkommit och fullbordats i ateljén utanför Ystad, i Bleckstorp.

Den här utställningen tar med betraktaren på en resa, i flera avseenden. Här kan vi följa ett konstnärsliv, som inte bara blev långt utan även fyllt av en dynamik och rytmik och ett spännande växelbruk, med spår av det bestående och uttryck, som speglar ögonblick.

The post Dynamik och rytmik i retrospektiv med Staffan Nihlén first appeared on Opulens.

TEXTILKONST. Maria Johansson ser en utställning med textila verk av Malin Hederus och imponeras av den balans konstnären skapar med sina verk i rummet.  

Malin Hederus
Vinden vet
Cornelia Sojdelius Gallery, Stockholm
Utställningen pågår till den 26 maj

Det stora i det lilla, tänker jag intuitivt, om Malin Hederus utställning på Cornelia Sojdelius Gallery. Men jag tar ganska snart tillbaka det.

Det kan vara så att jag har förutfattade meningar vad gäller textil konst. Jag vet inte. Det kan också vara utställningens titel ”Vinden vet” som slår an den tonen.

När Malin Hederus berättar att hon började med måleri blir jag inte förvånad. Hennes sätt att arbeta med textil är måleriskt. Det är också fysiskt.

Skilda material möter varandra på ett sätt där materialets fysiska egenskaper tar plats i uttrycket.

Ett deppigt och stickigt ylle-tyg bredvid ett flätat t-shirtmaterial, bredvid ett kraftig veckat tyg som för tankarna till 80-talets borgerliga damkjolar från NK, intill en fläta av grällt färgade remsor av tyll (i verket “Som fallen från himlen”) som radierar av naiva tonårsdrömmar. Det intryck som stannar kvar är både fysiskt och måleriskt.

Det som skapar ett förtroende mellan betraktaren och konstverken, det som får mig att tro och lita på tilltalet, det är det icke-hierarkiska förhållningssättet som konstnären hanterar sina material med.

Alla material tar plats med lika värde bredvid varandra. De olika materiella kvaliteterna ger betydelser åt varandra. Så att en berättelse kan börja ta form.

Det jag kan sakna är lite mer känsla, att våga ta lite större risker, gräva lite djupare. Men samtidigt är det som imponerar mest på mig den balans konstnären skapar med sina verk i rummet.

Hon öppnar en dörr till fantasi och fritt drömmande. Men hon backar samtidigt upp det med pragmatiska och jordnära inslag. Vilket förmedlar att det är förankrat i en slags verklighet.

I det oroliga samhälle vi har i idag är balansen mellan drömmar, visioner och krass verklighet utmanad. Det är något vi förhåller oss till dagligen. Malin Hederus konst inger en förhoppning om att det är möjligt att hitta en tillfredsställande balans. Hon visar också att balansen i sig är attraktiv.

The post Fint balanserade textila verk som förmedlar hopp first appeared on Opulens.

GLASKONST. Jesper Nordström ser en utställning med glaskonst av Bertil Vallien och finner ett andningshål i den kommersiella julstressen.

“Aska och diamanter” – Glas-skulpturer
av Bertil Vallien
Galerie Leger, Malmö
Utställningen pågår till den 18 december

Det finns en likhet mellan glaskonstnären Bertil Vallien och Tomas Tranströmer. De är de kulturpersonligheter vars verk mest ofta ges som present i diplomatiska sammanhang av regeringen, som en representant för något typiskt svenskt.

Det torde vara flera statsöverhuvuden och ambassadörer som har en glaspjäs eller bok av någon av dessa upphovsmän i sin ägo.

En mer subjektiv likhet i mina ögon är att de båda lider lite av vad vi kan kalla “Mozartsyndromet”. De är båda lite för tekniskt briljanta och vackra för sitt eget bästa.

Hur som haver är det nu sista utställningsveckan för Bertil Vallien på Galerie Leger i Malmö och hela kontexten lyfter i mina ögon hans skapande. Mitt i citys julhandel och stress och erbarmligt tingel-tangel blir det ett andningshål, ett slags profan gudstjänst.

Jag minns plötsligt en tv-dokumentär om Kosta Boda och en röst ur den: “glaskonstens förbannelse är att den alltid bara blir så vacker”.

Det är en träffande formulering och jag tror Vallien är medveten om denna grundproblematik. Det är som om han med sitt grus och skrot jobbar lite mot mediets polerade essens och når fram till något bortom det rent dekorativa.

The post Något bortom det rent dekorativa first appeared on Opulens.

SAMTIDSKRITIK.  Svensk konst tycks alltför ofta handla om att hitta rätt glöd att blåsa på vid rätt tillfälle, skriver Ida Thunström, i en samtidskritisk kommentar föranledd av Nationalmuseums alla brasklappar. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I oktober öppnades Nationalmuseum igen i Stockholm, efter fem års renoveringsarbete. Stora svenska nationalromantikers verk är på plats och en smärre debatt har, alls inte mot förmodan, uppstått. En debatt som i första hand rör sig kring faktumet att Nationalmuseum valt att på olika sätt kommentera de med nationalsocialismen sammanfallande idéer som ofta var närvarande i det nationalromantiska bildspråket. Ett intuitivt sett naturligt beslut, dessa små varningar, men vad gör de för nytta mer än att säkra Nationalmuseums ledning från mediala påhopp?

Det är intressant vilka vi väljer att ta som våra nationella hjältar. Vilka bilder som lyfts fram som representanter för de kulturella grupperingar vi som nation, åtminstone rent historiskt, tillhör. Selma Lagerlöf ska enligt uppgift, i likhet med Anders Zorn, ha stöttat svensk rasbiologi. Nils Holgersson präglas onekligen av nationalromantiska inslag, men istället för brasklapp fick Lagerlöf 20-lappen.

Skulle vi välja att reservera oss mot alla konstverk med misstänkta bakomliggande strukturer eller kulturpersonligheter som eventuellt hade fascistoida tänkesätt under 1900-talets första decennier skulle vi förmodligen behöva brasklappa en stor del av den forna kultureliten. Något som kunnat göra nytta då, men idag är det lite för sent.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

1930-talets nazister la ideologiskt beslag på Caspar David Friedrichs målningar (drygt hundra år efter konstnärens död), och det tog ett par decennier innan denne fick sitt rykte återupprättat. I Sverige började vi inte skämmas för våra nationalromantiska konstverk förrän på 1970-talet. Hade vi gjort det tidigare hade vi kanske inte känt behovet av dagens ursäktande inlägg.

Idéer behöver sitt språk. Språk är kommunikation, är lika med politik. Den fundamentalistiska islamismen har sitt bildspråk, de extremkristna sitt. Propaganda kan det också kallas, precis som när det gäller Stalin-Sovjets monumentala statyer.

Nationalmuseums reservationer, liksom debatten kring dem, är outhärdligt förutsägbara. Jag är rädd för att den här typen av icke-debatter blir till ett kollektivt skydd mot att behöva ta ansvar i allmänhet. Ansvaret för att till exempel ha misslyckats få ordning på skumma frågor som svensk kulturtillhörighet. Kanske ska vi sluta fokusera på Näcken och istället lägga energi på att undersöka hur den verkliga bilden av Sveriges kulturella och ideologiska historia ser ut. Och kanske att vi då ska rikta den politiskt kritiska blicken åt andra håll än mot konsthistorien.

På gatorna i Berlin kan man framför en del dörrar se en kopparfärgad platta, bland gatstenarna, där namnen på de judar som bott där under naziregimen, innan de deporterades och mördades, står att läsa. I städer som Berlin behövs inga reservationer. Historien är för tydligt närvarande. Trots det har det tyska politiska partiet AfD ungefär lika många röster som vår motsvarighet SD. Den tyska nationen har så att säga tvingats inse att Caspar David Friedrichs nationalromantiska målningar nog inte var det största problemet.

Om vi ska prata om hur hederlig gammal ursvenskhet tar sitt uttryck i dagens svenska konst skulle jag istället välja ett ord som naivitet. Svensk konst tycks alltför ofta handla om att hitta rätt glöd att blåsa på vid rätt tillfälle. Lättolkade konstverk som verkar där de får snabbast och tydligast effekt. Konst som skapar debatter vars största bedrift blir att infektera samhällsdebatten och, som kronan på verket, ger konstnärerna en massa plats i tv-mediet.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post Naiv opportunism i svenskt konstliv first appeared on Opulens.