MINNESORD. ”Stina Oscarson må vara fysiskt borta men hennes röst fortsätter att tala till oss,” skriver Jytte Holmqvist och minns en kämpe som gick från klarhet till klarhet och visade på det möjliga i det omöjliga.

Under påskhelgen tog den svältande kroppen ut sin slutliga rätt för Stina Oscarson (1975-2025) och bevisade att det inte går att leva på luft. Eller gör det verkligen det? I 30 år blev anorexia nervosa hennes tyst talande följeslagare under en intensiv bana där Oscarsons inre glöd och utforskande inställning till journalistik blev hennes drivkraft.  

Mycket har skrivits om Oscarsons intellektuella kapacitet och mycket har oundvikligen skrivits om hennes sjukdom, och hennes publik har med skräckblandad beundran, snarare än förtjusning, förbryllats och förundrats.

Denna stora kämpe och skickliga yrkeskvinna som levde i en avmagrad kropp trotsade oddsen genom att bevisa hur den okuvliga viljan och starka själen kan ha sin egen gång och tillfälligt överskugga det yttre, och hur den näring som gav henne energi var det akuta behovet av att gå djupare och ifrågasätta status quo.

Oscarson kastade sig andlöst (men inte handlöst) och ohämmat in i det ena projektet efter det andra och blev den mentala akrobatikens mästare. Hon varken skyggade för eller gav vika för den tärande sjukdom som ledsagade henne genom livet och som hon talade öppet om men lyckades distansera sig från – tills det inte längre gick.

Medveten om den utmätta tiden och ”så nyfiken att hon nästan utplånade sig själv”[1] fokuserade hon helt på sitt kall och lämnade i denna mediala övertygelse ett bestående intryck på sin samtid.

Stina Oscarsons karriär

Under den tvärvetenskapliga och mångfacetterade karriär som hon var som klippt och skuren för visade sig Stina Oscarson vara en sann analytiker och konstnär som banade väg med nya idéer och förstod konstens kapacitet att fungera som ett andrum där alla röster får komma till tals.

Hon var såväl dramatiker och teaterchef som regissör, skribent och författare – och kanske framför allt var hon den ultimata samhällsdebattören och kritikern.

Hon skrev för SVT Kultur sedan 2018 och trotsade alla förväntningar genom att vända ut och in på ’förutsägbar’ eller försiktigt traditionell journalistik och dristade sig till djärva möten med den motsatta parten.

Författaren Stina Oscarson

Stina Oscarson var imponerande produktiv och existentiellt engagerad i böcker som Berättelsen om pojken, radion och kriget (Rabén&Sjögren, 2025), Varför måla ugglor när världen brinner? (Ordfront förlag, 2023), och Det perfekta plåstret (Mondial, 2021), där Oscarson gör en resa genom Sverige och ”går från att tro på politiken till att tro på människan”[2]. Hon var rak och ställde frågor som öppnade upp för kritisk debatt.

Nämnas bör också Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig? (Leopard förlag, 2018). En bok som när det begav sig recenserades i Opulens av Carolina Thelin, som bland annat skrev: ”Jag gillar att Oscarson är så pragmatisk, att hon med sina metoder verkligen vill tala om för oss hur man kan göra för att skapa ett bättre samhälle. Det är en uppriktig krigsförklaring mot våldet och en kärleksförklaring till freden.”

Samtal i stället för åsiktskrig

Där många skulle rädas ett potentiellt skamfilat rykte genom att tillfälligt ge en chans för ovälkomna röster att göra sig hörda (som till exempel unga nazister i högerextrema Nordisk ungdom)[3] inbjöd Oscarson till samtal snarare än ”åsiktskrig”[4] och belyste alla sidor av ett samhällsproblem eller större trender som speglar ett farligt maktskifte. Hon följde knivskarpt och ståndaktigt ”sina egna principer” samtidigt som hon var lyhörd gentemot oliktänkande, fascinerades av ”spänningen mellan idéer, principer och verklighet”, och ”lät sin nyfikenhet och vilja till förståelse av andra styra.”[5]

Stina Oscarson må vara fysiskt borta men hennes röst fortsätter att tala till oss.

Oscarson var ett varnande ljus i mörkret; hon visade på hur demokratin inte kan tas för given och att detta styrelseskick kan tolkas olika beroende på vilken intressegrupp man vänder sig till.

Genom att bjuda in otrygga åsikter i en redan otrygg värld poängterade hon vikten av att vi är medvetna och att vi vid behov stålsätter oss men framför allt att vi är beredda att agera och interagera – och har förmåga att se till helhetsperspektivet. Inte förrän vi begrundar den större komplexiteten i vår omvärld kan vi anamma ett mer helomfattande globalt perspektiv. Stina Oscarson må vara fysiskt borta men hennes röst fortsätter att tala till oss.

[1] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/syskonen-om-stina-oscarson-ville-forvandla-varlden

[2] https://www.bokus.com/bok/9789180020862/det-perfekta-plastret/

[3] https://www.svd.se/a/GyAQpJ/stina-oscarson-foljde-sina-egna-principer

[4] https://magasinetfilter.se/filterbubblan/stina-oscarson-vi-har-inte-samtal-vi-har-asiktskrig/

[5] https://www.svd.se/a/GyAQpJ/stina-oscarson-foljde-sina-egna-principer

The post Minnesord över Stina Oscarson first appeared on Opulens.

DÖDSDÖMD. “Om akademiska institutioner inte ens kan acceptera försök till förändring inifrån, är verksamheten inte bara skrattretande, utan rentav dödsdömd,” skriver Ida Thunström med anledning av att konstnären Carolina Falkholt sagt sig blivit avstängd från sin konstnärliga utbildning.

Det är nobelprisvecka. De stora naturvetenskapliga framgångarna, som annars rör sig långt över huvudet på oss vanliga dödliga, har sin årliga vecka i den offentliga solen. Och vi får möjlighet att inse vad all världens doktorander och professorer sysslat med, långt borta från vår egen vardag.

Ungefär samtidigt rapporterar bildkonstnären Carolina Falkholt på sin facebooksida om vad som tycks vara trubbel i kommunikationen med skolledningen, gällande hennes akademiska masterutbildning på konsthögskolan HDK-Valand. Enligt egen utsago har hon tydligen inte följt reglerna, och inte levererat ”tusentals ord om våra metodologiska grundvalar i ett försök att dissekera våran konstnärliga process in i minsta detalj.”

Det hela framstår som helt befängt. Varför vill Falkholt ens ha en masterexamen när hon redan växer och frodas i sin konstnärliga verksamhet? Och vad förväntar man sig som vetenskapligt motiverad institution när man antar en student vars konstnärskap till stor del innebär att kritisera och ifrågasätta gränser? Jag känner inte till de exakta detaljerna i just den här situationen (kommer inte igenom till Falkholt, och HDK uttalar sig inte om enstaka fall), men den för ändå tankarna till den grundläggande problematik som finns med konst som akademisk forskning.

Carolina Falkholt följer den klassiska metoden för att göra konst: Undersök. Ifrågasätt. Finn ett språk.

Jag är fullt på det klara med att det finns oumbärliga regelverk och stadgor som måste följas inom akademisk forskning, och det är just precis därför det inte borde översättas till det aktivt konstskapande området. För hur rimligt blir det egentligen när konstnärer, som valt ett yrke som går ut på att inte följa gängse regler, ska underkasta sig sådana? Och skriva avhandlingar inom en kreativ disciplin där ord per definition inte ska behöva vara det primära uttryckssättet? Det går inte ihop.

Carolina Falkholt följer den klassiska metoden för att göra konst: Undersök. Ifrågasätt. Finn ett språk. Undersök igen och så vidare i all oändlighet, tills vi alla kan gå hem och känna att vi har lärt oss något nytt om oss själva eller världen eller både och, utan att behöva förstå hur. Underbart när det funkar.

För lite mer än två år sedan disputerade scen- och performancekonstnären Bogdan Szyber på Stockholms konstnärliga högskola med sin avhandling Fauxthentication. Under sex år hade han undersökt …”hegemonier bakom de dilemman konstnärer idag möter inom domänen “’konstnärlig forskning’”, en del av den högre utbildningsindustrin”, ett arbete som kändes som en ljusglimt i den så självupptagna konstakademin. För mig, och många andra.

Men avhandlingen godkändes inte av betygsnämnden. En betygsnämnd som dessutom bröt mot akademisk praxis genom att inte god tid meddela Szyber i om att avhandlingen skulle underkännas. Att två av de som var med under disputationen sedan vägrade att svara honom på frågor är inte heller det akademisk praxis. Det är alltså okej för akademierna själva att inte följa de akademiska reglerna? Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Framförallt inte om man försörjer sig på statliga bidrag.

Akademierna sitter på pengarna. 

I en intervju med Stina Oscarson för några veckor sedan berättar Szyber hur minnet av händelsen fortfarande smärtar honom. På frågan om varför han ens velat ta en masterexamen, förklarar han hur beslutet vuxit fram ur en vilja till trygghet, inte minst ekonomisk. Och han är ganska säker på att han bland konstnärsdoktorander inte var ensam om att ha det utgångsläget. Kort sagt: Akademierna sitter på möjligheterna. Och inte minst pengarna.

Varför Falkholt vill ha en masterexamen från HDK är alltså ändå inte särskilt svårt att förstå, men hur kan HDK ta för givet att någon vars praxis är att tänja gränserna för olika normer, skulle underkasta sig deras utstakade vägar? Gör man inte som de vill får man inte vara med. Ännu ett destruktivt inslag i samtiden som tycks ha blivit normaliserat.

Diktatoriska konstakademier kan göra lika bryska påhopp på konstens frihet som klassiska konservativa nationalister.

Vi befarar att få se den konstnärliga friheten stympas politiskt de kommande fyra åren, så kanske kan den konst som faktiskt skulle kunna vara helt fri, den som har möjligheten att följa andra regler än de statliga, ta tillfället i akt och syna sina egna diktatoriska fasoner.

Att Szybers avhandling slogs ned av högre auktoriteter är oerhört destruktivt. Den kändes som en sista flämtning efter luft. Om de inte ens kan acceptera försök till förändring inifrån, är disciplinen inte bara skrattretande, utan rentav dödsdömd. Få saker är lika nedbrytande i längden, som att vägra lyssna på kritik, acceptera, och ta till sig.

The post Konst som forskning är problematiskt first appeared on Opulens.

POLARISERING. Stina Oscarson tilldelas priset Torgny Segerstedts Frihetspenna, bland annat för att hon ger utrymme åt alternativa röster i offentliga samtal, för att minska polarisering. Men Johannes Klenell tror att det krävs mer än samtalet i sig för att parterna ska mötas. 

Journalisten och dramatikern Stina Oscarson vinner Frihetspennan, ett pris som årligen delas ut till en publicist som verkar i antinazisten Torgny Segerstedts anda. I motiveringen står det bland annat att Oscarson påminner oss om att vi i en demokrati måste ge utrymme för alternativa röster i det offentliga samtalet. Men många har riktat kritik mot det utrymme Oscarson har givit personer med kontroversiella åsikter i sina intervjuer, bland annat i Svenska Dagbladets samtalsserie Den polariserade debatten som publicerades för att skapa möten med oliktänkande.

– Det är möjligt att Stina är rätt person men när jag läste motiveringen tyckte jag att den var lite vag, och den säger någonting om vår samtid mer än någonting annat, säger Johannes Klenell, författare och kulturredaktör på tidningen Arbetet, som tidigare ställt sig kritisk till Oscarsons samtalaktivism.

Han menar att det saknas en intellektuell diskussion kring vad dessa samtal innebär och ska leda till. Vad det betyder att låta alla människor, oavsett åsikt, gå upp på scen.

– Vi har intellektuellt lämnat walk over till väldigt ofärdiga och substanslösa idéer, säger han.

Klenells tidigare kritik mot Oscarson har bland annat handlat om panelsamtalet om demokrati hon modererade på Hornstulls bibliotek 2018, dit högerextremisten Patrik Forsén, tidigare medlem i nazistiska Nationaldemokratisk ungdom och Nordisk ungdom, bjöds in. Klenell ställer sig bakom att samtalen i vår demokrati behöver innehålla alternativa röster, men menar att man också måste fråga sig vad vi får ut av samtalen.

– Man kan ha sådana samtal men då måste det finnas något motiv bakom. Att bara samtala och försöka mötas blir ju omöjligt när du talar med en militant fascist som inte är intresserad av att mötas, säger han.

I strävan efter just mötet, menar Klenell, finns risken att blint börja tillmötesgå den andra personen, som kan ha väldigt starka åsikter och vara säker på var den själv står.

– Det sker inte ett möte, det sker en förflyttning. I slutändan tappar man kompassen och går bort sig fullständigt, vilket jag upplever händer ofta i de där samtalen.

Klenell anser att det finns en övertro på samtalet i sig som en läkande kraft, i samband med att samtalsaktivismen är i händerna på folk som inte har utbildning eller kompetens för vad de gör.

– Jag vet inte om Stina Oscarson är rätt person, om hon har den ideologiska kartan, säger han och fortsätter:

– Det är egentligen inte intressant om det är moraliskt rätt eller fel att prata med högerextremister, jag vet bara inte om det blir bättre av att okritiskt gå med på en annan persons narrativ och publicera det i en av Sveriges största dagstidningar.

The post Johannes Klenell: “Det finns en övertro på samtalet” first appeared on Opulens.