NATIONALISM. ”Det socialkonservativa nationalistiska projektet med demonisering av den andre har nått stora framgångar. Nationalisternas trick är att bygga upp och få spridning på en kollektiv frustration över allt det som inte fungerar som det bör,” skriver Haris Agic.

”Har vi varit naiva som lät det gå så här långt. Är det så fel om vi skulle börja ställa lite krav på folk som kommer hit,” sa en kär bekant till mig häromdagen – en person som jag vet inte på något sätt är främlingsfientlig. Ändå verkar ”paradigmsskifte-narrativet” ha slagit an en ton även hos henne.

Antalet svenskar som har drabbats av ett så kallat ”Jimmie-moment” tycks öka för varje dag. ”Det är dags för oss att sluta vara så godtrogna och börja ställa krav” har blivit ett alltmer dominerande narrativ som folk ute i stugorna verkar villiga att acceptera. När jakten efter en rimlig förklaring till allt galet gängvåld som har drabbat oss blir tillräckligt desperat kan våra konfirmeringsbias få mer inflytande över vårt omdöme än vi kanske önskar. Det som alla röster ändå tycks ha gemensamt är att ingen vill kännas vid något ansvar för allt det som sker.

Vilka är ”vi”, undrade jag tyst utan att ställa frågan rakt ut. Ville inte att min rättframhet skulle få min bekant att känna sig illa till mods.

Istället försökte jag möta hennes frågor med handen på hjärtat. Inte minst för att jag faktiskt anser att den frustration som hon ger uttryck för är helt rimlig. Det ÄR helt galet det som sker. Det besinningslösa och gränslösa våldet. Skräcken. Samtidigt kände jag att jag också behövde öppna upp för viktiga nyanseringar som kan hjälpa oss undvika vilseledande förenklingar.

Så jag pratade om vikten av jämlikhet. Hur ofrånkomligt det är att alla som sitter på makt, resurser och inflytande måste se sin roll och sitt ansvar i det hela.

Ingen har sagt att vi inte ska ställa lika höga krav på alla medborgare – men först måste vi säkra lika villkor för alla. Det torde vara fundamentet i ett rättvist och jämlikt samhälle. Att vi måste nå den brytpunkten där vi vågar prata om maktstrukturer, privilegier och det ansvar som följer med dessa utan att känna oss kränkta av det. Samma brytpunkt som vi lyckades nå i kampen mot patriarkala strukturer som har gett oss stora framgångar, från kvinnornas rösträtt 1921 till #meetoo-rörelsen i det nya millenniets andra decennium. Vi måste våga vara stolta över det ansvar som privilegierna ger snarare än känna skam och skuld så fort vi inte räcker till.

”Och ändå så låter du ganska skuldbeläggande när du argumenterar så,” sa hon. Jag blev stum. Det händer inte ofta men jag visste inte riktigt vad jag ska säga.

Det verkar vara många känslor kring dessa frågor överlag – och i synnerhet när vi kommer till frågan om ansvarsbördan. Folk som är schyssta – som gör rätt för sig, jobbar, betalar skatt, inte är främlingsfientliga och egentligen inte hyser något agg mot någon människa – vill se att deras goda bidrag till samhället ger en positiv effekt.

När den positiva effekten uteblir, då kryper frustrationen in. Rimligt ändå! Särskilt om någon försöker pådyvla dem ansvaret för att andra människor inte gör rätt för sig – som exempelvis alla de som faktiskt dras till kriminella nätverk och som hänger sig åt obegripligt våld. Men denna frustration är en förenkling som är ett direkt resultat av noggrann social ingenjörskonst. En konstruktion som har fabricerats för att kunna exploateras i politiska syften.

Det socialkonservativa nationalistiska projektet med demonisering av ”den andre” har nått stora framgångar. Nationalisternas trick är att bygga upp och få spridning på en kollektiv frustration över allt det som inte fungerar som det bör.

Det projektet är särdeles effektivt då det skapar en avgrund mellan ett vedertaget skötsamt ”vi” som ett offer och ett vedertaget misskötsamt ”de” som ett hot.

Denna avgrund är en social konstruktion som ändå har en förmåga att växa sig till en självuppfyllande profetia – ”vi” blir mer och mer frustrerade och beskyller ”dem” för allt som inte funkar samtidigt som ”de” som redan är socialt exkluderade och eftersatta blir mer och mer frustrerade över sin situation som de dessutom tvingas bära skulden för.

Det som – bland alla dessa starka känslor – hamnar i den döda vinkeln är det faktum att denna kollektiva frustration inte bär på några lösningar överhuvudtaget. Det enda den kan bidra med är att direkt verka för att avgrunden mellan människor växer alltmer. Historien har lärt oss att denna typ av polarisering, där grupper av människor har ställts mot varandra på ett sådant existentiellt plan, kan snabbt leda in på en lång och mörk väg – en väg utan återvändo.

Alltfler röster söker rama in invandrare och mångfald som samhällets fiende nummer ett. Så en del vill minska invandringen och dra in redan utfärdade uppehållstillstånd och medborgarskap och inleda massutvisningar i form av så kallad repatriering.

Somliga vill att vi ska ställa högre krav, ta i med hårda handskar och se till att mångfalden motas med långa fängelsestraff för de invandrare som inte kan utvisas lika lätt. Men faktum är: vi kan inte amputera bort hela segment av den svenska populationen bara för att de inte lirar i harmoni med föreställningen om ett homogent folk. Det är omöjligt eftersom föreställningen om ett homogent folk är en villfarelse om kulturell renhet.

Flertalet i de grupper av människor som så många pratar om som belastning och hot idag – som så många vill se stå där med mössan i hand, tacksamma, underdåniga och fogliga, annars helst fängslade och även utvisade –  kommer att vara kvar här om fem, tio, tjugo år och mycket längre än så.

De och deras barn kommer att bära ett kollektivt minne av den behandling majoritetssamhället utsätter dem för idag – ett trauma som riskerar att bli en tragisk men ofrånkomlig del av deras folklore. Frågan som i ljuset av detta blir allt svårare att ducka för är: hur kommer vi att kunna leva tillsammans efter allt som har sagts? Hur kommer vi att läka alla sår? Hur minskar vi avgrunden mellan oss?

Det är hög tid för uppriktig självrannsakan kring dessa frågor, innan det har gått för långt. Medan vi fortfarande har en chans att styra om denna utveckling tillbaka till det progressiva och starka Sverige jag minns – ett Sverige där vi är måna om och angår varandra.

The post Demoniseringen av ”den andre” måste upphöra first appeared on Opulens.

SD-FÖREGÅNGARE. Vet Sverigedomkraternas väljare vad det är för parti de tänker rösta på?  ”Med utgångspunkt från demokratisynen vill jag här lyfta fram den svenska föregångare som SD själv framhåller i sitt principprogram, Teodor Holmberg,” skriver Lars Edgren, professor i historia vid Lunds universitet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Några dagar innan riksdagsvalet ligger Sverigedemokraterna  på närmare tjugo procent i opinionsmätningarna och kan mycket väl bli riksdagens näst största parti efter valet. Under valrörelsen har partiets ideologi uppmärksammats på olika sätt men ändå har märkligt lite sagts om den socialkonservatism och nationalism som åberopas i partiets principprogram från 2011. Det har tidigare framhållits att SD baserar sin ideologi på tankar som går tillbaka till den svenska unghögern från 1900-talets början och till mellankrigstidens nationella rörelse (Ola Larsmo och Per Svensson i DN och SDS 7/1 2017, Tobias Hübinette i blogginlägg 10/7 2015). Men dessa rörelsers demokratisyn har inte berörts närmare. Med utgångspunkt från demokratisynen vill jag här lyfta fram den svenska föregångare som SD själv framhåller i sitt principprogram, Teodor Holmberg.

Holmberg är säkert för de flesta en okänd person och han har heller inte ägnats någon större uppmärksamhet i historisk forskning. Han levde 1853–1935. Från början var han snarast liberal och engagerade sig i folkbildning och var föreståndare för Tärna folkhögskola. I början av 1900-talet blev han alltmer konservativ. Han pläderade för nationell sammanhållning över klassgränserna. Som ett led i detta ville han ha demokratiska reformer. Även kvinnor skulle omfattas, ovanligt för tidens konservativa. Han kallade sitt eget program för nationaldemokratiskt och presenterade det i skriften Svensk nationaldemokrati (1906). Där hävdade han att en nationell förnyelse krävdes för att överbrygga de klyftor i samhället som klasskillnader och fördomar skapat. ”Nationell samling i fosterlandets namn”. Här finns en påtaglig likhet med SD:s program, när de säger sig särskilt uppskatta ”… strävan efter att försöka skapa stabilitet och gemenskap … och ersätta klasskamp och hat med förbrödring och nationell solidaritet”.

År 1906 startade Holmberg tidskriften Sveriges väl för att driva sitt politiska program. Han var dess redaktör fram till och med 1911 men var även senare en framträdande bidragsgivare. Här gick han till storms mot tidens onda, särskilt mot socialismen som han betraktade som ett dödligt hot mot nationen. Han var en kraftfull försvarsvän. Betoningen av den nationella samhörigheten var ett sätt att möta ett samhälle som han menade hotades av klasskonflikter och partistrider.

Trots talet om demokrati måste han betraktas som en av den framväxande demokratins fiender. Visst ville han ge arbetare rösträtt — också kvinnor skulle ha rösträtt på samma villkor som män, en för tiden ovanlig ståndpunkt inom högern. Men rösträtt är inte det samma som demokrati. Rösträttsreformen åren 1907 till 1909 hoppades han för lång tid skulle vara lösningen på rösträttsfrågan. Den rösträtten gällde då bara andra kammaren. Den kommunala rösträtten förblev graderad och djupt odemokratisk. Första kammaren valdes på grundval av denna rösträtt. Den demokratiska andra kammaren skulle balanseras av en mer elitistisk förstakammare. Så tänkte Holmberg och många andra högermän. Reformen var ett sätt att försöka rida spärr mot demokratiseringen.

Holmberg försvarade också det personliga kungadömet. Kungen stod över partistriderna och måste utse sin egen regering och behövde då inte beakta majoritetsförhållandena i riksdagen. Parlamentarismen betecknade han som en importprodukt från England, främmande för svenskt statsliv. I borggårdskrisen 1914 stod han otvetydigt på kungadömets sida mot den liberala regering som hade den mer demokratiska andra kammarens stöd.

Inte heller hans syn på tryckfrihet var demokratisk. Tryckfriheten var enligt hans uppfattning inte en individuell rättighet utan utgångspunkten för den måste vara statens intresse. Staten hade därför rätt att förbjuda åsikter som hotade samhället. Han tänkte då på radikal socialistisk propaganda och sådant som hotade sedligheten, till exempel proganda för preventivmedel. Ett starkt samhälle ” … smeker ej sina värsta fiender; det slår dem ned.”

Holmberg propagerade i sin tidskrift för skapandet av en svensk nationell ungdomsrörelse. År 1915 skapades Sveriges nationella förbund (SNF) med likartat nationellt program som det Holmberg stod för. Detta förbund bildade en grogrund för många av dem som under mellankrigstiden blev fascister och nazister i Sverige. Det fungerade länge som ett självständigt ungdomsförbund till högern, men förbindelsen bröts 1934 när partiledningen ansåg att sympatierna för nazismen och för ett korporativt ekonomiskt system blivit alltför utbredda inom SNF.

Holmberg stod denna rörelse nära. Han blev SNF:s ordförande 1922–1923 och torgförde vid denna tid samma demokratikritik som han fört fram tio år tidigare. Det politiska tillståndet i Sverige direkt efter det demokratiska genombrottet kallad han ”en dyig sänka”. Nationell samling krävdes mot ”splittrande och särskiljande klass- och partitankar.” Ännu 1934, då mer än 80 år gammal skrev han i SNF:s organ Nationell tidning. Demokratin hade sett sin bästa tid. Ungdomen vänder sig från den, påstod han. Hitler hade däremot ” … förmått att svetsa ihop tyskarna inåt till ett folk, fyllt av strålande entusiasm inför nya ideal.” Det finns en tydlig kontinuitet mellan hans tankar vid seklets början och på 1930-talet. Gemensamt är betoningen av nationen som ett överordnat värde och kritiken av den liberala demokratin.

Holmberg kunde vara en historisk kuriositet, intressant som en av de många som länge bjöd motstånd mot demokratin. Men SD har alltså aktualiserat honom som ett ideologiskt föredöme. Man frågar sig verkligen varför? Likheten ligger i det nationalistiska programmet. Enligt SD slits svenska samhället idag sönder av konflikter, det är ett kluvet land där regeringarna ”tillåtit samhällskittet att krackelera”. Återupprättandet av nationen, förenad genom gemensamma traditioner och värderingar är lösningen, nu som då. Den gången var den nationella samlingen riktad mot demokratin. Hur är det nuförtiden? Och vad mer exakt är det som tilltalar SD i den nationella ideologi som Holmberg var en av många företrädare för? En kort sammanfattning av den nationella demokratiuppfattningen som den utformats av lundaakademiker under 1920-talet gavs av Sture Bolin, själv en av dessa lundensare, i Svensk uppslagsbok 1935: ”… direkt förnekande av parlamentarismens principer och en kritisk hållning gentemot demokratien …”.

SD ser sig alltså som arvtagare till en socialkonservatism som var en av de viktigaste motståndarna till demokratins framväxt och etablering i Sverige! Och ändå vill partiet kalla sig demokratiskt. Hur går det ihop? Den nationella rörelsen under mellankrigstiden hade starkt stöd bland akademiker, ämbetsmän och militärer. Den saknade folkligt stöd. I riksdagsvalet 1936 fick Sveriges nationella förbund 0,9 procent av rösterna. Dagens nationella rörelse kan nå över 20 procent i det kommande valet. Men vet deras väljare vad det är för parti de röstar på?

The post En antidemokratisk SD-förebild first appeared on Opulens.