LITTERÄRA KLASSIKER. Vladan Lausevic uppmärksammar en serbisk litterär klassiker – Radoje Domanović. Dennes satir skildrar hur blind auktoritetstro leder till döden.

Med tanke på situationen i dagens Serbien får hans verk en specifik aktualitet.

I en tid när Serbien skakas av politiska skandaler, största protester sedan 1990-talet och en växande frustration över korruption och maktmissbruk blir det extra intressant att läsa relevanta författare. En av dom är satirikern Radoje Domanović som skrev om samhällsproblem och mentaliteten hos befolkningen. Trots att han dog för mer än hundra år sedan, 1908, är hans skarpa skildringar av makt och auktoritetstro lika träffsäkra idag som de var när de först publicerades.

Domanović var en av Serbiens främsta satiriska författare, och hans noveller utgjorde en svidande kritik mot det politiska systemet och människors tendens att blint följa ledare utan att ifrågasätta deras intentioner.

Han levde under en tid av politiska omvälvningar, då Serbien gick från att vara en osmansk provins till att bli en liten nation med stora ambitioner och stora problem. I detta nya Serbien såg Domanović hur samma gamla osmanska mönster av auktoritärt styre, klientelism och korruption fortsatte att dominera.

Radoje Domanović-projektet underhålls av Vladimir Živanović, med målet att digitalisera kompletta verk av den serbiska författaren och göra dessa tillgängliga på olika språk. Den kanske mest berömda av Domanovićs noveller, som har översatts till svenska och digitaliserats, Ledaren (Voda), är en satirisk allegori om en grupp människor som söker efter en ledare som kan visa dem vägen till ett bättre liv. De hittar en sådan person och börjar följa honom, utan att fråga vart han leder dem. Blinda av tro och hopp, marscherar de efter honom i dagar, genom okända landskap och skogar, trots att deras situation blir allt värre.

Till slut leder ledaren dem rakt ner i en avgrund – och de inser, för sent, att de aldrig ifrågasatte vart de var på väg. Denna berättelse känns smärtsamt aktuell i dagens Serbien, där många kritiker menar att president Aleksandar Vučićs styre bygger på just denna mekanism: en befolkning som uppmanas att följa en “stark ledare”, trots att det politiska systemet blir alltmer auktoritärt och rättsstaten urholkas.

Oppositionen och demonstranter har gång på gång påpekat hur medielandskapet är dominerat av regeringsvänliga budskap, hur kritiker tystas och hur den styrande eliten använder korruption för att hålla sig kvar vid makten.

Domanović var dock inte bara kritisk mot ledarna eftersom han också kritiserade folket och deras oförmåga att stå upp för sig själva. I berättelsen Dödssynden visar Domanović hur rädslan för att trotsa makten gör att människor tyst accepterar orättvisor, trots att de vet att det är fel. Många medborgare i dagens Serbien fortsätter att stödja systemet, i hopp om stabilitet, privilegier och jobb eller tvekar att agera av rädsla för att förlora det som anses värdefullt.

Radoje Domanović dog ung, bara 35 år gammal, men hans litterära arv lever vidare. Hans satiriska skildringar är en påminnelse om att korruption, auktoritärt styre och politisk manipulation inte är nya fenomen – och att det krävs mod och kritiskt tänkande för att bryta dessa destruktiva mönster. I dagens Serbien, där tusentals människor protesterar mot en regering de anser vara korrupt och odemokratisk, är Domanovićs ord åter aktuella.

The post Radoje Domanović – serbisk satiriker med specifik aktualitet first appeared on Opulens.

PROSA. Härkomst av Saša Stanišić är en bok som med frejdigt mod tar upp väsentliga frågor, särskilt viktiga nu, skriver Gregor Flakierski.

Härkomst av Saša Stanišić
Översättning: Christine Bredenkamp
Tranan

”Var kommer du ifrån?” Frågan om härkomst kan beroende på det geopolitiska läget och situationen i världsekonomin bestämma om personen ska förlänas fördelar och privilegier eller enkelt förpassas till de efterblivnas och obildades hopplösa skara. Härkomst kan vara ett uttryck för en uppsättning egenskaper och karaktärsdrag, medfödda eller förvärvade (eller både och), som antingen bildar en gemenskap eller särskiljer vissa från andra – inte sällan både och.

När den tyske författaren Saša Stanišić – med bosnisk härkomst – tar sig an frågan i sin senaste roman med just titeln ”Härkomst” blir det riktigt spännande, i synnerhet som hans bosniska ursprung är som så ofta i Bosnien av det mer komplexa slaget, pappa är serb, mamma bosniak, alltså muslim.

Lägg därtill att familjen kommer från staden Višegrad som utgjorde själva hjärtat i den bosnienserbiska nationalismen under krigen på 90-talet, då blir det än mer komplicerat. Under krigen var dessa komplikationer direkt livsfarliga, en massaker drabbade den muslimska befolkningen.

Stanišić är dessutom född i Jugoslavien, ett land som inte längre finns. Han lever och verkar i Tyskland, ett nygammalt land, och han skriver på tyska.

Precis som i hans första roman som översattes till svenska ”Farfar upp i graven” (2008) rör sig Stanišić obehindrat mellan Bosnien, med en och annan utflykt till Jugoslavien, och Tyskland.

I det etniskt rensade Bosnien är livet svårt med ekonomisk stagnation och allmän osäkerhet. Nationell stolthet och etnisk renhet får inte i gång näringslivet, snarare tvärtom, är ett hinder för det.

I Tyskland får familjen, i alla fall delar av den, Jugoslaviens splittring var lika mycket familjernas, dras med ett exilöde, där det råder en annan sorts osäkerhet, med tillfälliga uppehållstillstånd (låter bekant?), svårigheter att finna sig till rätta i en ny omgivning, lära sig språket, koderna, och inte minst få ett jobb.

Att de arbeten som kunde fås befann sig långt under invandrarnas utbildningsnivå bekymrade ingen, utom möjligen dem själva, trots att det var ett sådant uppenbart slöseri med mänskliga resurser, och en klar förlust både för den enskilda individen och för samhället.

De flesta av de jobben hindrade dem dessutom effektivt från att lära sig tyska, men inte heller det tycktes vara något större bekymmer (arbetslinjen!).

Och också i Tyskland växer berättelsen i styrka om att det tyska folkets ”nationella och kulturella integritet är hotad och därför måste försvaras” (låter bekant?). Allt fler politiker och partier tävlar om att på så många sätt som möjligt låta främlingarna i landet förstå att de är främmande.

Där ”vårt” betyder detsamma som ”inte ert”.

Stanišić tvinnar ihop en väv av berättelser om och av människor, och det är kanske just våra medmänniskor som utgör härkomsten.

En central roll har författarens farmor, en kvinna fast förankrad i den bosniska myllan, med alla dess seder och bruk, rika historia och breda kultur. Men som dessvärre försvinner alltmer i demensens förvirrade universum.

Stanišić skriver med stor empati, och ännu större humor. Som när han beskriver utsikten från en mack där förortens ungdomar samlas: ”Bra dagar kunde man se ända till Frankrike, en dålig dag rakt in i pipan på en pistol.”

Han är mindre övertygande när han i någon slags post-post-någonting-anda laborerar med olika slut, även om poängen till nöds går fram. Det finns många slut, och kanske inget slut alls.

Det är en bok som med frejdigt mod tar upp väsentliga frågor, särskilt viktiga nu. Som Stanišić skriver i ett mene tekel: ”Världar förgås om man inte tidigt och beslutsamt ställer sig i vägen för dem som vill låta dem förgås.”

The post Högaktuell roman om etnicitet first appeared on Opulens.

EXTREMISM. I början av januari hölls den uppmärksammande polisparaden i den bosniska entiteten Serbiska Republiken. Paraden handlade formellt om 9 januari som en sorts nationaldag för entiteten där serber är i majoritet, samtidigt som paraden och dagens betydelse återspeglar en hemsk och brutal historia. Förutom glorifieringar av folkmordet i Srebrenica så handlar dagen om att fira förluster, förnedring och fattigdom menar Vladan Lausevic.

Under förra året läste jag flera texter på tema nationaldagen, en dag som anses ha blivit allt mer viktigt och betydelsefullt jämfört med för bara tio år sen. Anledningen är bland annat de senaste årens diskussioner om identifikation, invandring och islam. I samband med sådana diskussioner behövs det texter som den i Opulens av Lars Anders Johansson vilken beskriver nationaldagens historia och förklarar varför den som ovanifrån politiskt tillsatt dag är ändå mycket mindre populärt jämfört med exempelvis midsommar.

Jag har firat midsommar flera gånger och det har alltid slutat på ett trevligt sätt med god mat, dryck och sällskap. Min förhållningsätt till olika traditioner baseras mycket på uppväxten i efterkrigstidens Bosnien där religiösa traditioner tenderar att vara politiserade och närmast tribalistiska. Komiskt nog har jag aldrig firat Bosniens nationaldag, dels då den inte uppmärksammas i entiteten Serbiska Republiken där jag tidigare bodde. Däremot har jag vid ett tillfälle firat den norska nationaldagen, alltså 17 maj, i samband med att min mor jobbade som lokal tolk för den Nordisk-Polska Brigaden som ingick i NATO:s fredsbevarande styrka under slutet av 1990-talet.

Nog kommer jag aldrig att fira Bosniens nationaldag heller med tanke på att datumet stör mig väldigt mycket. Eftersom den 25 november 1943 träffades aktiva kommunister, partisaner och deras sympatisörer i staden Mrkonjic Grad för att diskutera och besluta om hur Bosnien-Herzegovina som jugoslavisk socialistisk republik skulle ordnas och fungera efter kriget. Mötet kallades formellt för ZAVNOBiH – Anti-fascistiska Rådet För Folkets Befrielse av Bosnien-Herzegovina.

Faktum är att ledande kommunister och antifascister var bosniska serber.

I Bosnien är fallet att vänsterorienterade och progressiva organisationer och politiker uppmärksammar 25 november som ett exempel att landets befolkning kan leva som medborgare i samma land med solidaritet och enighet. Dagen är också ett exempel på hur nationalistiska myter i stilen att folkgrupper i Bosnien alltid har hatat varandra och “vi inte kan leva tillsammans” inte stämmer med historien. Faktum är att ledande kommunister och antifascister var bosniska serber som trodde på Bosnien som ett samhälle där etnicitet skulle spela en mindre roll i den socialistiska och kommunistiska samhällsutvecklingen.

Personligen hade jag dock föredragit andra datum när det kommer till Bosniens officiella dagar som till exempel 23 september när U2 och Bono kom till Sarajevo för att spela sin konsert och 21 november när Laibach tillfälligt etablerade sin experimentstat i Bosniens nationalteater. För ett av många problem med 25 november är just uppmärksammande och firande av en dag som faktiskt handlade om att främja diktatur, likformighet och auktoritär samhällsutveckling vilket går emot idéer om Bosnien som demokratiskt och öppet samhälle med modern konstitutionalism som rörande rättsstyre.

Därmed är poängen att även antifascismen måste bli bättre eftersom många anti-fascister tenderar att själva hamna i liknande odemokratiska slutsatser som fascister om att människor behöver kontrolleras, ställas in led och styras ovanifrån. Ta bara till exempel det som sker i samband med Rysslands krig mot Ukraina där många formella antifascister har tagit ställning för Putins styre och aggression ofta genom stöd för röd-bruna idéer och Sovjetnostalgi. Fascistiska idéer lever kvar i Bosnien, inte minst i samband med firandet av 9 januari i Serbiska Republiken med en polisparad och retorik modell 1990 som ledde till kriget, fattigdom och förstörelse.

Firandet av 9 januari handlar inte bara om att till exempel legitimera folkmordet i Srebrenica eftersom det paradoxalt och omedvetet nog handlar om att fira förluster. Saken är att serbiska nationalister, som precis som då som idag stödjer det auktoritära Ryssland, faktiskt förlorade sina krig under 1990-talet, vilket även skapade lidande och problem för många serber också. Ironiskt nog var det bland annat NATO:s och internationella samfundets intervention 1995 som resulterade i att Serbiska Republiken överhuvudtaget finns kvar till skillnad från hur det gick till för Serbiska Republiken Kraina som tidigare fanns i Kroatien.

Vi människor behöver ritualer, traditioner och firanden men vi behöver också vara medvetna om deras symbolik och betydelse. Ofta vill vi ha det omöjliga och motsägelsefulla som inom ramen för politiska strider och debatter. Identitetspolitik av olika slag är ofta väldigt splittrande och förödande men vi har också förmågan att skapa nya och bättre berättelser, ritualer och institutioner som kan förena fler genom harmoni, frihet och humor.

The post Fascismens ansikten syns fortfarande i Bosnien first appeared on Opulens.

HYLLNING. Nobelpristagaren i litteratur Peter Handke har fått hård kritik för sina ställningstaganden för Serbien under krigen i Jugoslavien. Nu hyllas 78-åringen med en av landets finaste ordnar.

The post Nobelpristagaren Handke hyllas av Serbien first appeared on Opulens.

ANDRA VÄRLDSKRIGET. Under årets sista veckor kommer vi att publicera den tecknade serien Alla ni gärningsmän av Lejla Zjakić. Serien handlar om partisantjejen Lepa Radić, som stred mot nazisterna i nordvästra Bosnien. Men vi inleder med en presentation som skrivits av Vladan Lausevic som också översatt texten till svenska. 

”Min kära från Bosanska Krupa”

Människor väljer inte sina födelseorter. Inte heller alltid de idéer som påverkar deras liv, på gott och ont. Våra liv är beroende av den sociala kontexten och världen som vi präglas av och verkar inom, vilket gör det moraliskt rätt att kritisera och döma hur vi handlar när vi hamnar i en viss situation. I slutändan har vi ofta möjligheten att välja hur vi vill använda våra identiteter. Ett sådant budskap beskrivs och illustreras i Lejla Zjakićs serie om partisantjejen Lepa Radić, som stred mot nazisterna i nordvästra Bosnien under andra världskriget.

Som rutindriven person brukar jag tillbringa söndagskvällarna med att titta på jugoslaviska filmer. Ibland tittar jag på “partisanfilmer” eftersom jag tycker att det är intressant att analysera hur myndigheterna i Jugoslavien använde filmen för identitetspolitiska och nationalistiska syften efter andra världskriget. Tanken med att romantisera och hylla partisaner på filmduken var att den kommunistiska tolkningen av “den folkliga revolutionen och befrielsekampen” skulle vara en central del i den “socialistiska patriotismen”.

Den senaste filmen jag såg var Dr Mladen som handlar om “folkhjälten” och läkaren Mladen Stojanovic. På sina sätt var Stojanovic en udda figur när det gäller politik och ideologi. Han började sin bana som jugoslavisk nationalist och verkade emot det Österrikisk-Ungerska imperiet. Därefter drev han ett privat apotek i hemstaden Prijedor men började framåt andra världskriget att sympatisera med marxistiska idéer. Han öppnade även den första tennisklubben i sin region, Bosanska Krajina (delar av norra och nordvästra Bosnien), som var ett av kungariket Jugoslaviens mest fattigaste delar. Där vårdade han ofta bönder och fattiga utan kostnad.

Stojanovićs personlighet gjorde honom känd och populär hos stora delar av Krajinas befolkning. Men detta gjorde honom också till en måltavla för kroatiska fascister som, efter Nazitysklands och dess allierades ockupation av Jugoslavien, tog kontroll över Bosnien-Hercegovina. I Bosanska Krajina kom motståndet mot axelmakterna att bli som hårdast. Dels eftersom merparten av bondebefolkningen var serber, som fruktade för sina liv i samband med kroat-fascisternas folkmordsplaner, och dels eftersom kommunisterna hade många sympatisörer bland gruvarbetarna i regionen.

Med tiden blev Stojanović ledare för det kommunistledda partisanupproret i det multietniska Bosanska Krajina. Utöver att behöva slåss mot nazi-tyska, kroat-fascistiska och serb-ultranationalistiska förband, var partisanernas uppdrag att skydda delar av civilbefolkningen som var på flykt. Många som inte kom undan axelmakternas trupper kom att bli massakrerade och satta i koncentrationsläger. En av de nazi-tyska officerarna som bidrog till att genomföra “folkomflyttningar” till koncentrationsläger var den dåvarande löjtnanten Kurt Waldheim, som senare blev konservativ politiker i Österrike och FN:s generalsekreterare 1972-1981, vilket ledde till kontroverser och utredningar.

Av dessa och andra anledningar kom Bosanska Krajina och berget Kozara, där axelmakternas sommaroffensiv mot partisanerna ägde rum under sommaren 1941, att få mycket utrymme i den politiserade jugoslaviska partisanfilmfrämjandet. En annan känd person bland “krajisnici” var kvinnan, eller rättare sagt tjejen, Lepa Radić. Hon var 17 år gammal när hon hängdes av SS-trupper bestående av jugoslaviska tyskar, efter att ha blivit tillfångatagen i striderna 1943. Efter kriget blev hon förklarad som den yngsta folkhjälten. Ett av hennes sista ord i samband med hängningen var “död åt fascismen, frihet åt folket”.

Den senaste beskrivningen av Radićs historia hittar jag i den tecknade serien All You Evildoers, (i min svenska översättning: Alla ni gärningsmän) av Lejla Zjakić, student vid Bard College Berlin och verksam i projektet Artistic Approaches to German History, Memory of Forced Migration and the War. Med tanke på projektets namn inser jag snabbt att Zjakićs verk också är ett verk om hennes egen historia. Serien börjar med den emotionella parallellen om två unga kvinnor som mördas vid samma plats under två krig. Den ena kvinnan, Lepa, för att hon var kommunist och den andra för att hon var muslim, under kriget i Bosnien 1992-95.

Zjakić beskriver Radić som en riktig hjälte eftersom hon som ung person drevs av högre tankar och ideal om frihet och gemenskap, medan så många vuxna var fast i nationalism och fixering vid etnicitet. Hennes illustrerade beskrivning av Lepa som kämpe och bosnienserbisk patriot blandas med otäcka beskrivningar om det våld och de hemskheter människor i Bosanska Krajina fick bevittna och genomleva i samband med den kroat-facistiska regimens politik, med dödsläger och pogromer. Teckningens innehåll handlar mycket om att problematisera hur man uppfattar och konstruerar hjälten liksom hjälterollen i relation till idéerna som präglar individens närmaste omgivning.

När jag läser texten får jag blandade känslor och känner mig kluven. Jag gillar inte hyllningen av kommunister med tanke på den totalitära och anti-demokratiska ideologin. Men jag blir samtidigt påmind om att unga människor under tillfälliga perioder har lätt att hamna vilse och gripas av stora ideal och viljan att genomföra radikala förändringar. Jag tänker även på mitt eget släktträd bestående av bosniska serber och muslimer (bosniaker) som var storbönder, lärare och handlare, där man under 1940-talet valde att stödja den kommunistledda partisanrörelsen. Det var i första hand inte av ideologiska skäl utan eftersom man var rädd att bli dödad av (framför allt) chetniks, alltså serbiska ultranationalister, som också dödade andra serber som Stojanović, som inte ansågs tillhöra “de riktiga serberna”.

Därför känner jag en viss lättnad när jag i slutet av texten läser Zjakićs kommentar om att hon ser på Lepa som både offer och hjälte på samma gång, samt tänker sig hur dessa egenskaper kan samexistera. Några dagar senare berättar också min liberala kollega i Kroatien att kommunister sällan utgjorde majoritet i partisanrörelsens förband, eftersom det fanns liberaler som anslöt sig i brist på bättre alternativ. Även om man senare insåg att förhoppningar om demokratiska Jugoslavien gick till spillo, inte minst med tanke på den röda terrorn som kom att råda efter kriget.

”Min kära från Bosanska Krupa” (”Mala moja iz Bosanske Krupe”) var en dikt om en partisantjej från staden Bosanska Krupa i nordvästra Bosnien som skrevs av den kommunistiske författaren och ”kulturproletären” Branko Ćopić. Han var själv partisan som efter kriget bland annat skrev barnböcker med partisantema som ingick i skollektyren och därmed i den officiella indoktrineringen. Hans dikt handlar dock inte om Lepa Radić utan om en annan kvinna som hette Marija Bursać, som likt Lepa var aktiv som stridande sjukvårdare och blev utnämnd till folkhjälte efter sin död. Men den antifascistiska regionen Bosanska Krajina under den socialistiska Jugoslaviens tid kom att få en helt annan symbolik i samband med landets kollaps under 1990-talet.

Zjakics serie har även ett reflekterande budskap. Det är en berättelse som visar hur våra socialt konstruerade identiteter kan användas på olika sätt i olika situationer. Medan individer och serber som Stojanović, Radić och Bursać kom att kämpa för ett multietniskt och anti-fascistiskt samhälle, kom många serber vid 1990-talets början att acceptera liknande idéer som de serbiska ultranationalisterna hade under 1940-talet, om ett ”etniskt rent” Storserbien.

Stojanovićs födelseort Prijedor är ökänd för koncentrationsläger med tortyr och att över 3 000 bosniaker och kroater dödades av bosnienserbiska nationalister och militära enheter under maj-juni 1992. I Prijedor tog det nästan 25 år för anhöriga att få tillstånd att bygga ett monument över de 102 barn som dödades. I Banja Luka, som tidigare var Bosanska Krajinas ”huvudstad”, bär en av parkerna Stojanovićs namn. Men staden är idag ansedd som bosnienserbernas huvudstad och har en historia av systematiska fördrivningar av “icke-serber”. I Bosanska Krupa, som framåt slutet av 1991 förklarades som “serbisk kommun”, ledde myndigheternas agerande till att “icke-serber” blev mördade, misshandlade och systematiskt fördrivna. Ibland kan man verkligen tillämpa frasen att ”människor vänder sig i sina gravar”.

The post “Alla ni gärningsmän” – del 1 first appeared on Opulens.

GLOBALISERING. I dagens värld finns det multinationella företag, multinationella konstnärer och en multinationell världsbild. Jag har alltid känt en viss rädsla för likriktning, men betänker man alternativen är det kanske värt att leva med den risken, skriver Ida Thunström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Man hade kunnat vänta sig en mastig kö utanför Museum of Contemporary Art i Belgrad den 21 september, vid vernissagen för den stora retrospektiva Marina Abramović-utställningen. Vandringsutställningen The Cleaner är konstnärens första utställning i sin hemstad på nästan 50 år. Folkstorm alltså trodde jag, men det visade sig vara precis tvärtom. Någon timme före stängning traskade museipersonal runt i parken utanför museet och delade ut inträdesbiljetter till alla som var intresserade. Belgradborna hade tydligen inte visat sig särskilt imponerade.

Min upplevelse var snarare att det fanns en allmän trumpen irritation inför spektaklet. Och kanske är det ändå förståeligt. Det tycks allmänt känt att den enda anledningen för premiärministern Ana Brnabić att bjuda in den svindyra stjärnkonstnären (museet har i stort sett ruinerat sig) var att kunna säga att hon gjort just det — fått dit Abramović. 2020 är det valår i Serbien, och The Cleaner är ett kostsamt spel för gallerierna. Dock inte helt oväntat inom ramarna för ett superkorrumperat politiskt system.

Mer oväntad var den irritation som i Belgrad tycks allmänt kopplad till den Belgradfödda konstnären. Frustration över hur hon i sitt konstnärskap använt sig av sitt Balkanarv, profiterat på det, utan att sedan ge något tillbaka till den sargade regionen. Rent intuitivt kan man ju tycka att hon kunde givit lite rabatt till sin ekonomiskt plundrade hemstad, det sägs till exempel att lönerna som utgick till de som arbetade med utställningen var pinsamt låga, men inte har hon väl någon skyldighet? Jag har aldrig sett henne som någon direkt serbisk konstnär. Snarare har jag förvånats över hur lite av det inferno som pågick i hennes hemtrakter under 90-talet faktiskt visat sig i hennes konstnärliga verksamhet.

Vilka slags bilder kommer vi att få se om konst, liksom människor, alltmer pressas till att hålla sig inom sina nationsgränser?

Samtidigt i USA gör konstnären Mark Maggiori (född i La Fontaine, Frankrike, 1977), naturalistiska målningar, i form av romantiserade motiv hämtade ur den klassiska amerikanska cowboykulturen. Plötsligt är det okej igen att romantisera cowboys. Det var ju trots allt deras hjältemod som fördrev indianerna. Föga förvånande, men inte desto mindre oroväckande, att tavlorna går åt som smör i solsken på amerikanska auktioner. Jag vet inte om fransmannen Maggioris fascination för cowboykulturen har några fascistiska undertexter. Relevant, obehagligt rentutav, är dock att intresset för bilderna är så pass stort.

Vilka slags bilder kommer vi att få se om konst, liksom människor, alltmer pressas till att hålla sig inom sina nationsgränser? Kommer vi att få se en ny nationalistisk konst ta form i takt med nationalismens frammarsch genom Europa? Kanske blir det något i stil med den nationsromantiska bildvärld som vi nog alla trodde låg begravd långt bak i tiden. Jag ser framför mig nya tappningar av gamla Zorn-teman som Näcken. Väldigt icke-störande men inte direkt jättekul. Skulle passa perfekt i Sölvesborg redan idag.

När konsten blir internationell behöver konstnärerna kanske inte heller någon specifik nationstillhörighet. Jag ser till exempel inte den kinesiske konstnären Ai Weiweis konstnärskap som något utpräglat uttryck för kinesisk kultur. Som öppen kritiker av en förtryckarkultur har Weiwei förvisso tvingats gå i exil, men det tar inte bort det faktum att hans konst tilltalar och tillhör oss allihop överallt, oavsett om vi är uppvuxna i systematiskt förtryck eller inte. Har han för den skull då en skyldighet gentemot sin kultur?

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I dagens värld finns det multinationella företag, multinationella konstnärer och en multinationell världsbild. Jag har alltid känt en viss rädsla för likriktning, men betänker man alternativen är det kanske värt att leva med den risken. Konstnärer har alltid rört sig över nationsgränser, svärmat runt centrala konststäder, rest och sökt inspiration och ideologiska gelikar, men kanske är nationellt obundna konstnärskap som Abramovićs snart rentav en parentes i historien?

Samtidigt i Sverige ska nationalhjälten Zlatans staty invigas i Malmö. Jag tror att det kommer ta många år innan någon reser en staty över Ai Weiwei i Kina. Eller av Marina Abramović i Belgrad. Om ingen framtida serbisk politiker bestämmer sig för att använda ännu lite mer av pengar som inte finns för att ge sig själv lite stjärnglans. Något som med stor säkerhet i så fall skulle ske utan något särskilt entusiastiskt gensvar från härdade Belgradbor.

The post Hellre internationell konst än nationalistisk first appeared on Opulens.