SKRÄCKFILM. Charlotte Wiberg reflekterar över franchisefenomenet och exemplifierar bland annat med Scream-filmerna. Filmer hon kommit att älska. Ibland vill man inte att det ska ta slut, menar Wiberg.

Ett återkommande och ofta berättigat klagomål på serier är att de inte tar slut i tid. Så länge det finns tittare tragglar man på och prånglar ut säsong efter säsong trots att idén är slutkörd sedan länge. Att sätta punkt har blivit något djärvt, närmast ett slags statement.

Vid sidan av de rena serierna finns alla uppföljare till filmer, franchisefenomenet, som säkerställer att det hela tiden kommer en ny Batman, Spiderman eller för den delen en ny Ghostface i serien av Scream-filmer. Vi är långt förbi diskussionen om en uppföljare kan nå upp till föregångaren; i dag handlar det snarare om att förvalta men samtidigt förnya konceptet med dess rollfigurer på bästa möjliga sätt. Ingen ser ner på att gänget bakom förra årets fina skräcksuccé X snabbt följde upp med en ”prequel”, en prolog, till filmen (Pearl), och snart kommer att återkomma med ytterligare en film i serien, MaXXXine.

Och ärligt talat, varför inte? Den klassiska romansviten På spaning efter den tid som flytt omfattar ju sju böcker, och vem ser ner på den? Det är trots allt inte alltid som tröttheten tar över. Ibland vill man tvärtom inte att en serie ska ta slut. Och vi vet att det som ter sig som ett tröstlöst utmjölkande av varje droppe blod ur en bra ursprungsidé ibland i efterhand kan uppträda i ett helt nytt ljus, eller återgå till ursprungsformen med ett plötsligt omtag, vilket var vad som hände förra året när Scream återuppstod – eller rättare sagt när den femte filmen i Scream-serien hade premiär utan någon siffra i titeln, och var precis så spännande, fartfylld och självmedvetet rolig som ett återupplivande av slashergenren krävde.

I vintras kom prompt uppföljaren, Scream VI, och även om den inte är lika bra som förra årets skrik förvaltar den serien väl. Jag hoppas på en Scream VII nästa år eller varför inte ett återupplivande av tv-serien Scream, som löpte i tre säsonger och dog obemärkt.

Jag är en av få som faktiskt följt serien och en av ännu färre som tyckte om den in i det sista. Jag tyckte den var smart och rolig och lekte med genren på just det självmedvetna sätt som krävs av en Scream-serie. Kanske är det just det där självförälskade sättet att hela tiden ha ett metaperspektiv på sig själv och på skräckgenren i stort som gör att jag numera älskar hela konceptet, varenda film i filmserien och vartenda avsnitt i tv-serien. För den vänder sig ju till mig. En skräckälskande gammal filmvetare och cineast.

På samma sätt som band numera aldrig dör utan fortsätter med turnélivet så länge det bara går även om originalmedlemmar försvunnit på vägen, och vi i publiken fortsätter att komma, hur gamla vi än har blivit, kan ett filmkoncept vara en gåva som fortsätter att bara ge och ge oavsett om de ursprungliga karaktärerna är kvar eller har ersatts av nya. Det kan ge återseendets glädje och den mysiga känsla som bara det uttjänta paret morgontofflor och den nedsuttna soffhörnan kan ge.

Scream VI har släppts på streamingsajter precis lagom till sommaren och alla de andra filmerna i serien är lätta att hitta. Jag för min del ska unna mig. Om du också gillar slasherfilm med precis lagom mycket insiderskämt för oss fans rekommenderar jag dig att göra detsamma – eller rikta in dig på din specifika franchise. Man måste inte läsa böcker på sommaren. Man kan också titta på film.  

The post Ibland vill man inte att det ska ta slut first appeared on Opulens.

SKRÄCK. Nya “Scream” är inte en uppföljare, nyversion eller “prequel”. Utan en “requel”. Frågor på det? Ingen fara, ett gäng allt blodigare tonåringar står redo att förklara detta alla metafilmers moder-koncept.

När första “Scream” livade upp slasher-genren 1996 var en av framgångsfaktorerna det kvicka sätt som manusförfattaren Kevin Williamson och regissören Wes Craven lekte med genrens alla klichéer. När hjältinnan Sidney Prescott (Neve Campbell) blev jagad av den maskförklädde knivmördaren genom staden Woodsboro hade exempelvis hennes skräckfilmsbesatta kompisgäng dekonstruerat den typiska handlingen och vilka regler som måste följas i en skräckfilm för att överleva (ha inte sex om du är tonårstjej till exempel).

Miranda Sigander/TT

The post Favoriter i blodig metafilm first appeared on Opulens.

CORONAKULTUR. Känner du ett behov av att skrika ut din ångest och frustration över pandemin? Mathias Jansson tipsar om hur du kan hantera det hela på ett kultiverat vis.

Det här året har man vid flera tillfällen känt att man bara skulle vilja skrika rakt ut av frustration och ångest. Men skrik inte för döva öron utan ring istället +1-561-567-8431 och dela med dig av ditt skrik i ett pågående konstverk. Det är konstnären Chris Gollmar som öppnat skriklinjen “Just Scream!” som samlar in våra skrik till den 21 januari 2021.

För den där ångesten kan verkligen dyka upp när som helst, som när man promenerar med sina vänner på en bro i Oslo en sommarkväll, då himlen är sådär vackert röd-gul.  Då kan det plötsligt hända: ”Jag kände hur ett högljutt, ändlöst skri genomträngde naturen” skriver konstnären Edvard Munch om tillkomsten av tavlan ”Skriet” (1893).

En annan konstnär som också skrikit en hel del är Marina Abramović som i performanceverket ”Freeing the Voice” från 1976 skrek och skrek och skrek tills hon helt tappade rösten. Jag förmodar att hon känner en viss släktskap med Munch för under hösten 2013, vid 150-årsjubileet av Munchs födelse, skapade hon vid Ekebergsparken, med vy ut mot Munch upprörda landskap, en performance där 300 av Oslos invånare skulle skrika för att hylla ”Skriet”. Abramović avtäckte sedan ett mer permanent verk, som bestod av en tavelram där varje besökare sedan kunde återskapa sitt eget ”Skriet” och naturligtvis ta en bild.

Skriket fungerar som en varningssignal till gruppen att något händer i omgivningen. Ett lejon hoppar fram ur busken, vi skriker högt av rädsla, så de andra i gruppen kan komma till undsättning, eller lägga benen på ryggen och rädda sig. Det räcker kanske med att en i gruppen blir lejonföda? Det är därför vissa personer av ren reflex skriker till när de ser skräckfilm och monstret hoppar fram bakom dörren. För oss andra vana skräckfilmsentusiaster som inte blir rädda för ett monster, kan det istället vara vännens oväntade skrik som får oss att hoppa högt ur soffan och ställa oss i försvarsposition.

Ibland när känslorna svallar över, måste man helt enkelt lämna rummet och gå in i ett annat rum för att ventilera sin frustration, så att man sedan kan gå tillbaka till mötet eller till sina barn och behärskat försöka förklara för dem varför de har fel. Konstnären Babak Golkar har i ett citat sagt att ”When logic fails to explain, it becomes natural to scream”. Han har för ändamålet skapat “Scream Pots”, som är stora lerkrukor där besökarna i utställningen kan skrika ut sin frustration och frigöra den negativa energi som de bär inom sig. Krukorna är drejade så att ljudet försvagas och mattas av.  Även konstnären Kylin O’Brien har tagit fasta på vårt behov att ventilera våra känslor. I installationen ”Scream Room”, som är ett rum stort som en garderob med vita ljudisolerade väggar, kan besökaren gå in och skrika ut sin frustration.

Golkars skrik-krukor får mig att tänka på myten om kung Midas. Midas är mest känd för att han önskade sig förmågan att allt han rörde vid skulle bli till guld, men han hjälpte också till att lösa en tvist mellan två gudar (den som kan sin antika mytologi vet att man aldrig ska beblanda sig i gudarnas tvistemål). I vilket fall tyckte Midas att Pan spelade mycket bättre musik än Apollo, vilket gjorde Apollo så rasande att han tackade Midas genom att ge honom åsneöron.

Nu är det inte så roligt att gå omkring med åsneöron om man är kung, så Midas gjorde allt för att dölja dem. Men han var lite fåfäng och ville ha en vacker frisyr (att det långa håret skulle dölja åsneöronen tänkte han nog inte på), så han kallade på sin frisör och fick honom att svära på att inte avslöja för någon att han hade åsneöron. Frisören klippte Midas, men vissa hemligheter är för svåra att bära och för att inte förgås av denna tunga börda, grävde frisören en grop vid stranden och skrek i hålet ”Kung Midas har åsneöron!” och grävde sedan igen hålet. Hålet var alltså en tidig version av Golkars ”Scream Pots” och Kylin O’Briens ”Scream Room”. Allt hade varit frid och fröjd, om det inte på platsen växt upp en vassdunge som i vinden vajade och skvallrade “Kung Midas har åsneöron!”

En grupp med stor ångest är annars studenter, helst när det börjar närma sig tenta och de inser att de nog har festat mer än läst på inför provet. Men studenterna har löst problemet på ett kreativt sätt. Delphivrålet och Flogstavrålet är en tradition där studenter från området Delphi i Lund respektive Flogsta i Uppsala öppnar sina fönster och skriker ut sin ångest. Det finns olika legender om hur det hela uppstod, men sedan 80-talet har det iallafall vrålats från studentboenden. Ett förnuftigt sätt att hantera sin ångest på. Om det dessutom hjälper för att förbättra tentaresultaten förtäljer inte historien.

Alla skrik behöver nu inte vara sprungna ur ångest och rädsla. Det finns också glädjeskrik.

”Bli inte rädd Birk, sa Ronja. Nu kommer mitt vårskrik! Och hon skrek, gällt som en fågel, ett jubelskrik så att det hördes långt bort i skogen.”

Det hade väl varit härligt om vi alla till våren kunde byta ut våra ångestskrik mot ett vårskrik av glädje när vi har fått ett vaccin mot covid-19 och kan gå ut i vårsolen och börja träffa och krama om våra nära och kära igen.

MATHIAS JANSSONinfo@opulens.se

The post Skrik som Skriet first appeared on Opulens.

POETRY. Sean Bonney’s poems do, in the end, express a great belief in poetry. In one poem, Bonney contemplates ‘loneliness’, an effect that grows in power to encompass ‘Syria’ and ‘Templehof’, an effect that ‘destroys private property’,  says Johannes Göransson in this essay.

1.

The scream. It’s a motif I keep coming back to when reading UK poet Sean Bonney’s brilliant final collection, Our Death. Throughout the book, a scream pierces the text, the city, the capitalism. This might seem paradoxical because the book is not very shouty. It’s often reflective, pared-down – austere, even. Yet it keeps coming back to the act of the scream: ‘I think of my friends as blackbirds/screeching from rooftops/murdered by rising rents.’ Or: ‘My coffee cups and typewriter I leave to, I dunno, whoever can scream the loudest.’ Or, more importantly: ‘I take that scream to contain all that is meaningful in the word communism.’ Or perhaps most hauntingly, when he recollects an early dream – probably his first – about a quarry where there’s a mouth in the wall, and that mouth begins to ‘make a low moan’, a moan which continues to build in intensity until it becomes ‘a siren’s shriek’.

This scream makes me think of a classic quote from 20-century modernism: Theodor Adorno’s assertion that ‘to write poetry after Auschwitz is barbaric’. Our Death is a ‘barbaric’ collection of poetry. To begin with, it constantly interrupts itself with vulgarity and violence, as if both to literalise the violence of capitalism and to destroy the beauty of the poems. We repeatedly get lines like ‘I boot your face in over and over’ and ‘pack up your roses, asshole, get out’. Swedish readers may think of Johan Jönson’s 1000-page opuses to the obscenity of having a body in late capitalism.

Like Jönson, Bonney’s poems do, in the end, express a great belief in poetry. In one poem, Bonney contemplates ‘loneliness’, an effect that grows in power to encompass ‘Syria’ and ‘Templehof’, an effect that ‘destroys private property’. And in the end, it too ‘is screaming is smashing your windows with boots and chains/its ruined hands’ loneliness a sharpened axe.’ The book seems to stage a struggle for the very existence of poetry. In essence, it becomes violence, a scream, to overthrow. But then it becomes poetry again. There is a sense of a tug of war between violence and poetry. Poetry is a loneliness, but it is also a scream, communism and an almost messianic violence.

But the scream is barbaric in another, more specific sense: barbaric originally means foreign. And the scream in Bonney’s book has much to do with the sense of a foreign language. Over and over, Bonney’s speaker contemplates foreign sounds in his mouth: ‘A kind of high metallic screech. Unpronounceable. Inaudible.’ Or:

“For lack of anything better to do, I sit here and try to conjure up some kind of meaning from the scars that have been left there. I sit there in the dark and read your poetry. Or rather, I reconstruct from memory what translations of it exist. I stare at the traces of an alphabet I don’t understand. I think that in the gulf that separates your poetry from mine I might be able to find the beginnings of a counterlight to see by, or a way of pronouncing the language needed to help undermine the fascist tinnitus that all of our sensory networks have become.”

In this poem, addressed to Greek poet Katerina Gogou becomes a ‘scream’ not so much in loudness but in its foreignness, a foreignness that is also equated with a ‘scar.’ He takes a foreign, ‘unpronounceable’ entity into his mouth. And that is the scream of poetry. Almost a reverse scream, reverse exclamation, a language that goes back in the mouth, becomes unpronounceable.

4.

I am here reminded of a very different writer, Anne Carson. In her essay ‘Cassandra Float Can’, Carson discusses the art of ‘prophecy’ as an art that creates a ‘rip in spacetime’. ‘What is it like to be a prophet?’ Carson asks. ‘Everywhere Cassandra ran she found she was already there.’

Bonney the prophet: throughout Our Death, wherever he goes, he’s already there.

5.

For Carson, the art of prophecy is inextricably bound up with translation: ‘Whenever I am engaged on a translation project, I experience continually, offside my vision, a sensation of veils flying up.’ This translation-ness is connected in Carson’s mind to Cassandra whose opening line is ‘OTOTOTOI POPOI DA!’ Carson explains: ‘This utterance is a scream. It is untranslatable, yet not meaningless. A scream conveys a specific emotion and can make things happen.’ The way it is connected to translation is this: ‘What is Cassandra doing speaking Greek? She is, after all, a Trojan princess who has never been away from home before.’ The answer Carson gives is this:

‘Aeschylus would like us to see the veils flying up in Cassandra’s mind, would like us to be wondering at what level of herself she is translating some pure gash of Trojan emotion into a metrically perfect line of Greek tragic verse and what that translation has to do with the arts of prophecy. Because in both cases, there is some action of cutting through surfaces to a site that has no business being underneath. What is the future doing underneath the past?’

Bonney’s book is an act of prophecy. In essence, it’s a translation (of Gogou, Anita Berber, Pier Paulo Pasolini, etc.) and it’s an act of ‘cutting through surfaces’. The scream – the vulgarity, the obscenity, the poetry – is about cutting through surfaces.

Q: What does he find beneath the surfaces?

A: ‘The secret workings of the sun’; ‘revenge’; and, most importantly, what Bonney in an essay calls ‘the language of the dead’.

7.

This language of the dead – ‘our death’ – is stunning, veering as it does between the surreal and the stark, the poetic and the obscene, beautiful and depressing:

‘Fuck it. The sun is doing whatever suns do

The citizenry all creeping like flowers.

Idiots. The sky is grey on further grey and

The haunting, its sharpened hail, never stops.’

8.

In the same essay I mentioned above, Bonney gives us a succinct answer to what it is he aims for his poetry to do, distinguishing it both from the establishment ‘accessible’ poetry on the one hand as well as the experimental establishment poetry of conceptualism:

‘Poetry doesn’t talk about the world, nor does it create meaning, but instead aims at meanings not yet articulated, meanings not catered to in the currently available aesthetic and social networks. This pushes poetry to a critical edge-condition which risks its destruction as poetry in a way that is far more serious than any silly corporate nihilism claiming to have “killed” “poetry”. Meanings are communicated, which risks tearing the poem apart.’

The prophecy scream is the poem coming apart. Language coming apart. In Our Death, Bonney writes: ‘I kept screaming, past all voice, all body, all of my borders.’

9.

There’s another vein in the book – related the issue of the scream and prophecy – and that’s the body. Here I think of another classic modernist statement, André Breton (in Nadja): ‘Beauty will be convulsive, or it will not be at all.’ The body in these poems is constantly flawed, damaged, high, tired, falling apart, spastic: ‘The catastrophe that is his body.’ It is as if the body registers all the violence of capitalism in a direct way. Like Raul Zurita, who registered the violence of the Pinochet coup by scarring himself, by burning his face, by screaming, Bonney takes on the violence with his body to cut through, to make visible these forces. When this book talks about ideology, it is visible: cops enact violence. The poets fight back. The violence has been laid bare.

10.

It’s hard for me to write about screams and not think of two screams from my own life. When my third daughter was born, she didn’t scream. Couldn’t scream. I could see her little face, and she was trying to scream, but nothing came out. The doctors rushed her to some other room and came back with a grim prognosis: due to a hole in her diaphragm Arachne could not breathe. When she heard this news, my wife Joyelle let out a scream like I have never heard before; it knocked me over. I fell on the floor and could not get up. The scream had torn the veils off for me. I was trying to make sense of my experience, I tried to spin it, tried to make it all right, but the scream meant I couldn’t. There was no way to make this OK. This may seem like a very private experience, but the reason for Arachne’s congenital disability was, of course, environmental. The earth had translated its toxicity into Arachne’s body. And the scream (I mean the screams) was the unpronounceable, barbaric poetry of a world setting itself on fire.

The post The Scream: Sean Bonney’s Our death first appeared on Opulens.