VÄLFÄRDSSTATEN. Carsten Palmer Schale konstaterar att ”Konsten att avveckla en välfärdsstat” är en gedigen bok som alla bör läsa: ”Välfärdens ekonomiska och sociala urholkning blir begriplig. Den nyliberala politik som är motsatsen till solidaritet ställs mot väggen. Argumenten är knivskarpa.”

Konsten att avveckla en välfärdsstat
En granskning av det åtstramningspolitiska kretsloppet.
av Niklas Altermark och Åsa Plesner
Verbal förlag

Den aktuella boken ”Konsten att avveckla en välfärdsstat”, av Niklas Altermark och Åsa Plesner, är föredömligt pedagogisk, och skriven på ett stilistiskt elegant sätt. Perioden som avhandlas är 1980 till dags dato, 2024 (även om tonvikten ligger på de senaste 30 åren).

Budskapet är i sammanfattning detta: På statlig nivå skär politiker ner i socialförsäkringarna, framför allt i system där risken att skuldbeläggas är liten.

Borgerliga regeringar motiverar i regel dessa nedskärningar med att folk som lever på bidrag behöver en spark i baken, medan socialdemokratiska regeringar hänvisar till statsfinanserna. Men resultatet går i samma riktning oavsett regim.

Sjuka människor tvingas allt oftare bära konsekvenserna av sin sviktande hälsa. Kostnaderna förflyttas från staten till kommunerna.

Denna tendens förstärks av att staten håller hårt i statsbidragen. På den kommunala nivån skär man framför allt ner genom att ägna sig åt dolda besparingar.

Den kommunala kärnverksamheten – som den regionala – tenderar därmed att urholkas kraftigt, vilket förflyttar kostnader vidare till välfärdsarbeterare som förutsätts arbeta hårdare.

När de här grupperna sedan blir sjukskrivna flyttar kostnaderna tillbaka till staten i form av utgifter för socialförsäkringssystemen. 

Resultatet blir etablerandet av ett åtstramningspolitiskt kretslopp.

I löptexten utvecklas detta mer i detalj, även om samma argument återkommer som en sorts refräng.

Erodering av välfärdsstaten

En mycket viktig utgångspunkt – och slutsats – är följande:

Det finns inget stöd bland allmänheten för en minskad offentlig sektor. Privatiseringar är generellt sett impopulära.

Ändå har välfärden eroderats de senaste tre-fyra decennierna. Gradvis och i smyg. Med tal om ”nödvändighet” snarare än önskvärdhet (något som ses som orealistiskt).

Det mesta förefaller alltså omöjligt. I praktiken råder numera även en blocköverskridande konsensus.

De tre senaste decennierna har de offentliga utgifternas andel av BNP minskat med cirka 15 procent. Detta har främst drabbat socialförsäkringarna och arbetsvillkoren i allmänhet.

Kraven inom äldreomsorgen har skärpts.

Hemtjänsten har blivit mindre tillgänglig.

Skolan har försämrat sina resultat och klasserna har blivit större.

Varslen inom sjukvården duggar tätt.

Stödet till de mest socialt utsatta minskar.

Administrationen sväller.

Men inget av detta nämns i partiledartalen eller i valmanifesten.

När det skärs ner i välfärden måste någon annan betala. Besparingar och kostnader cirkulerar och genererar nya besparingar och kostnadsförflyttningar.

Varför? ”Sverige har inte råd. Sverige är fattigt.” Så brukar det låta.

Det tycks otänkbart att låna eller investera mer än vad skatteintäkterna medger. Eller att höja skatterna. Eller att omfördela mellan inkomstskikten.

Nyliberalismen – en religion

Nyliberalismen har blivit religion (Spara offentligt, gynna de privata investerarna). Överge (därför) den klassiska expansionspolitiken och kräv alltid mer besparingar. Man kan inte reformera. Ty var skall pengarna komma ifrån?

Bristen på pengar är enligt författarna högst artificiell – och satsningarna på att undvika underskott till varje pris är ett credo.

Det finanspolitiska ramverket

De budgetpolitiska målen, som ofta benämns som det finanspolitiska ramverket, består idag av i huvudsak fyra mål: ett överskottsmål för hela den offentliga sektorn, ett skuldankare för offentlig sektor, ett utgiftstak för staten samt ett krav på kommuner och regioner att ha en god ekonomisk hushållning och balans i budgeten.

Skuldtak, utgiftstak, överskottsmål och regler för kommunernas och regionernas ekonomi är således ledord och styrmedel.

Eftersom det finanspolitiska ramverket innebär att statens utgifter måste finansieras ‘krona för krona’ betyder även detta mindre resurser till välfärd och annan offentlig verksamhet. 

Vad är ett skuldankare? 

Sedan 2019 kompletteras nämligen överskottsmålet sålunda med ett så kallat skuldankare. Innebörden av skuldankaret är att den offentliga skuldsättningen (Maastrichtskulden) bör uppgå till 35 procent av BNP på medellång sikt.

Redan år 2000 understeg den svenska skuldsättningen 60 procent och är idag nere på cirka 31 procent. Detta gör Sverige till ett av de minst offentligt skuldsatta länderna i EU.

Det andra kravet, att budgetunderskottet för ett enskilt år inte får vara större än tre procent, har även det visat sig svårt att leva upp till. Under 2023 så klarade drygt hälften av länderna det här målet. Störst underskott hade Italien vars underskott motsvarade en andel på hela 8 procent. Snittet för EU var även det högt och den genomsnittliga andelen var 7,4 procent. Sverige hade ett underskott som motsvarade cirka 0,6 procent vilket var sjätte bäst i hela EU.

Staten har sålunda skurit ner på exempelvis sjukförsäkringen och LSS. Välfärden minskar alltså, och välfärdsarbetarnas villkor försämras.

Skattesänkningar i stället för reformer

Men om arbetslösheten sjunker och fler betalar skatt uppstår ju ett utrymme att öka statens kostnader genom att genomföra reformer? Under de senaste decennierna har emellertid ökade intäkter ofta använts till att sänka skatter eller att betala av på statsskulden.

Från Alliansregeringens prat om bidragsfusk och latmaskar (2006-14) till S-regeringens likartade (men retoriskt annorlunda uttryckta) politik – med exempelvis bibehållna jobbskatteavdrag och striktare FK-bedömningar (2014-22) löper en blåröd tråd.

Mellan 1990 och i år (2024) har de direkta socialförsäkringskostnaderna mer än halverats (från drygt 9 procent till knappt 4 procent). Efter ”invandringsåret” 2015 har det – med undantag för pandemiepoken fortsatt.

De mest utsatta drabbas

Men att skära ner på ersättningar som täcker väldigt breda lager av befolkningen är riskabelt. Det är därför vi inte ser några stora åtstramningar av barnbidraget eller föräldrapenningen.

Det är de mest utsatta (sjuka, omsorgstagare, aktivitetssysselsatta, LSS etcetera) – och ofta tysta och medialt frånvarande – som får stå för fiolerna. Lidandet koncentreras och klyftorna växer. Välfärden måste bantas för att kunna räddas.

Besparingspolitik har blivit axiom

Statsbidragen stramas åt. Produktivitetsavdraget reduceras årligen för alla myndigheter (vilket innebär nedskärningar).

Bidragen till kommuner och landsting indexregleras inte i takt med inflationen. NPM har skapat ett tryck på kommuner och landsting att inte låta sig ”förslappas”.

Besparingspolitiken har blivit ett axiom. Kostnaderna för socialpolitiken flyttas från staten till främst kommunerna.

Men kommunerna skär också ner. Frivilligt eller av tvång. Budgetdisciplinen är a och o – vilket drabbar bland andra förskolorna, skolorna, äldreomsorgen och funktionshinderverksamheten.

Den försvagade kommunala ekonomin beror på många saker: demografin, minskade skatteintäkter, minskade statsbidrag, höjda krav på skola och omsorg. Tillfälliga projekt och en svällande administration. Totalutgifterna kan därmed bli de samma samtidigt som välfärden urholkas. 

Dolda nedskärningar

Hur hanteras då detta? Jo, man satsar på dolda nedskärningar.

I synnerhet beroende på att såväl nedskärningar som skattehöjningar – som är uppenbara – är impopulära bland väljarna. Och även kommunalpolitikerna – som riksdagspolitikerna – vill ju påfallande ofta bli omvalda.

Dolda nedskärningar kan se ut på olika sätt. Man kan ålägga en välfärdsnämnd ett effektiviseringskrav utan att specificera hur implementationen ska ske.

Man kan låta bli att räkna upp anslagen med kostnadsökningarna. Man kan låta en verksamhet hämta hem tidigare års underskott.

Välfärdsarbetarna drabbas

Sammantaget drabbar detta välfärdsarbetarna på golvet, liksom välfärdens mest utsatta patienter och klienter. Allt detta tenderar sedan i ett andra led att ”bukta ut” någon annanstans.

Samtidigt ökar kraven på de alltmer slitna medarbetarna. NPM kan dessutom bara mäta kvantitet – inte kvalitet. Och: eftersom det är de kortsiktiga kostnaderna som räknas, och det är för dessa vi har byggt institutioner och ramverk för att hålla nere, så får de långsiktiga vinsterna stryka på foten. Givet denna beskrivning förflyttar kommunala besparingar kostnaderna till välfärdsarbetarna. När dessa sedan blir sjuka återuppstår kostnaden som en utgift för den statliga sjukförsäkringen, vilket resulterar i ytterligare besparingskrav. Det samma gäller inom den regionala vården.

Efter dessa resonemang sammanfattar författarna hur cirkulationen av besparingar och kostnader i det svenska välfärdssystemet fungerar.

Det påstås att pengar saknas som i realiteten inte saknas. Vår institutionella finanspolitik skapar incitament för ständigt fler nedskärningar.

Utvecklingen blir självförstärkande. Konflikter mellan politikernas kortsiktiga intressen av att vinna val och samhällets behov av kloka – och långsiktigt hållbara – beslut skapas.

Marknadsekonomin har gradvis alltmer kommit att få ersätta politikernas roll. Den artificiella bristen på pengar blockerar satsningar på en moraliskt motiverad omfördelningspolitik. Klassklyftorna växer. Särskilt utsatta, och ofta nedtystade, grupper får bära allt yngre bördor. Mandatvis sockras medel- och överklassen med skattesänkningar.

Välfärsstaten avvecklas på falska grunder

Sverige avvecklar sålunda välfärden på falska grunder.

I det sjunde och sista kapitlet ställer författarna så frågan om vad som går att göra åt allt detta bedrövliga tillstånd. Här konstateras bland annat att, som vi sett, det nya och tysta systemskiftet inte skett slumpartat. Det bygger på falska premisser och ramverk som gynnar de redan rika och stegvis alltmer utarmar de utsatta.

Resursstarka grupper använder privata välfärdslösningar för att komplettera de offentliga. Ekonomiskt kapital skapar utrymme för att spara vid sidan om inför pensionen.

Socialt och kulturellt kapital behövs därutöver för att sätta barnen i kö till friskolan.

De privata systemen är dessutom utformade så, att de tär på de offentliga resurserna ännu mer, vilket återigen ökar besparingstrycket och i förlängningen motiven för att komplettera med ytterligare doser av privat välfärd.

Högern gynnas

Ovanpå detta gagnas högern av ett politiskt klimat som nedtonar vikten av ekonomisk omfördelning, jämlikhet och social trygghet.

Det största hotet påstås dessutom vara invandringen. I Sverige hittar vi sorgligt nog stödet för (SD) bland de grupper som först och främst drabbades av Alliansregeringens urholkningar av trygghetssystemen. Begripligt, så som debatten låter, men på sikt helt förödande för samhällsgemenskapen. Och förbättringar för de många ses alltså per definition som omöjliga – eftersom de ligger utanför budget. Vi måste därför bestraffa dem som anses skyldiga till förfallet. 

Den finanspolitiska ramverket – en fälla

Men hur skall vi då handla? Författarna förespråkar att vi vrider perspektivet 180 grader och gör det smärtsamt och skamligt att skära ner.

En starkare välfärd kräver alltså att vi höjer de politiska kostnaderna för politiker på alla nivåer, som inte ger tillräckliga resurser till välfärden. Ett sätt att göra detta, är att öka transparensen, så att exempelvis de dolda besparingarna görs synliga.

Ansvarsutkrävandet skull därmed underlättas. Den massmediala granskningen skulle behöva vässas. Kort sagt, heter det i boken, skulle anhängare av åtstramningspolitiken tvingas argumentera för varför den är motiverad.

Vidare. Det är i relation till överskottsmål, skuldankare och reglerna om hur kommuner får använda sina resurser som besluten fattas. Detta finanspolitiska ramverk har dock blivit en fälla. (För den som är intresserad av ett än vidare perspektiv än det som här presenteras hänvisar jag till Ali Esbatis utmärkta textsamling, som utkommer i dagarna. Där skärskådas bland annat marknadsfundamentalismens betydelse för människosynen, rasismen och ultraindividualismen.)

Vi borde satsa mer på välfärden

Ett land blir inte rikare för att de låter bli att investera i välfärd. Och snarare än en statsskuld borde vi tala om en ”investeringsskuld”, som består av alla de resurser vi låtit bli att använda för att bygga samhället starkare.

Vi vet ju dessutom att Sverige har en mycket låg utlandsskuld (31 procent av BNP just nu) och låg budgetskuld (0,6 procent av BNP just nu). Vi är alltså nästan sämst i klassen när det kommer till att bedriva expansiv politik!

Nu tycks (de flesta) politikerna – från höger till vänster – vara överens om att satsa så lite som möjligt på välfärden – eftersom vi ju inte har råd.

Tvärtom borde vi satsa mycket mer – och för alla medborgares skull. Särskilt bör vi satsa på de mest utsatta och mest marginaliserade. Därför att detta är det enda moraliskt försvarbara – och för att vi har mer än råd.

Knivskarpa argument

Vi har inte råd med en politik som låter de mest gynnade snylta på vår gemensamma välfärd. För övrigt är gränsen mellan att klara sig och att befinna sig i svår ekonomisk utsatthet porös och oförutsägbar. ”Alla kan halka på en isfläck”, som Altermark och Plesner så fyndigt uttrycker det.

”Konsten att avveckla en välfärdsstat” är en gedigen bok som alla bör läsa. Välfärdens ekonomiska och sociala urholkning blir begriplig. Den nyliberala politik som är motsatsen till solidaritet ställs mot väggen. Argumenten är knivskarpa.

The post Knivskarp och gedigen bok om välfärdsstatens avveckling first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. ”Gunnar Myrdals frånfälle 1987 blir också på sätt och vis den klassiska socialdemokratins död. Nu kommer decentraliseringar, liberaliseringar och begreppet blåsosse föds. Sammanfattningsvis är detta en biografi om en hel epoks uppgång och fall,” skriver Jesper Nordström, som läst Claes Bergs biografi över den framstående nationalekonomen och S-politikern.

Gunnar Myrdal. Ett liv med många dilemman av Claes Berg
Dialogos

Astrid Lindgrens samtal i telefon med sin syster inleddes alltid med orden ”döden, döden”. Med sitt torra finurliga tonfall förklarade hon att ”sen har vi bara det roliga kvar att prata om”.

Så då inleder jag med mina reservationer kring Claes Bergs i övrigt mycket matiga välskrivna bok om Gunnar Myrdal och det är graden av tvärsäkerhet kring emotionella och personlighetskaraktäristiska aspekter när handlar om Gunnar Myrdal.

Claes Berg hamrar in i korta påståendesatser att Gunnar Myrdal var si, att han var så som person men hur vet man det?

Det är klart att om man sjunker ner i ett så oerhört stort material som krävs för att skriva en biografi så lyser det kanske igenom mellan raderna i primärmaterialet men hade inte ett förfarande i stil med att ”…sa hans sekreterare i en intervju” eller ”…ser man om man läser hans dagbok..” med notapparat varit mer empiristiskt vetenskapligt?

Med det sagt så är detta en utmärkt biografi om en av våra stora samhällsintellektuella som verkligen satt och skrev tusensidiga böcker om olika reformproblem, åkte världen runt på kongresser och sannerligen levde som han lärde; Socialdemokraten i vit funkisvilla med ljusa trämöbler och fingrarna med i snart sagt alla stora samhällsomläggningar i Sverige.

Claes Berg framhåller också att socialdemokratin och folkhemmet, som närmast världsunik företeelse, hade sin grund i Stormaktstiden, att det då så att säga fanns en adlig eller i alla fall akademiskt utbildad medelklass som utgjorde grunden för ett tjänstemannasamhälle.

Objektiv sanning

Det var ett samhälle med ibland en litet väl självgod, oproblematiserande attityd i form av föreställningen om objektiv sanning. Vem vill inte ha mer semester och varmvatten i sitt boende så att säga? Vem vill inte vara hälsosam och friskvårdande och hel och ren?

Det är som om Claes Berg låter Gunnar Myrdal och socialdemokratin stå för ett mycket hegemoniskt västerländskt ideal präglat av ingenjörsanda och tillväxt och signifikativt nog möts han av mest kritik och problem när han är ekonomiskt konsult om tillväxt och välfärd i Indien. Väst möter Öst och vi ser början till ett postmodernt, postkolonialt perspektiv.

Engagemangets tid

Det var en tid av engagemang och nerv, tvärsäkerhet och ryggrad som vi inte har i dagens politiska debatt. Vem av våra folkvalda sitter numera och läser och skriver och forskar hundra timmar i veckan? Den tiden verkar förflyttats till Instagrams enerverande flugsvärm där debatten reducerats till vem som gjort det fräckaste tjuvnypet mot vem klockan 23.00. En form av realpolitisk opportunism.

Å andra sidan bör vi inte glömma att Gunnar Myrdal verkade i en tid när socialdemokratin ibland hade 51 procents röster och närmast agerade i en slags ”demokratisk diktatur” och mest pekade med hela handen.

Stora egon

Då medförde det såklart ett enormt självförtroende i att närmast vara ett slags kardinal som ingick i ideologistaben. Föga förvånande visar Claes Berg på att Gunnar Myrdal inte kom överens med Dag Hammarskjöld. Två så stora egon och krafter ryms sällan inom samma sfär.

Men även Tage Erlander uttryckte en viss irritation i sina dagböcker och det var väl på grund av att han mer var en jordnära handlingsman än boksynt.

Socialdemokratins historia

Med det sagt så framstår den här boken som en berättelse inte bara om Myrdal utan om hela socialdemokratins historia med sina inneboende slitningar; å ena sidan verkstadsarbetaren som blivit skyddsombud eller fackligt aktiv och å andra sidan akademikerna, teoretikerna. En inre motsättning som kan sägas kulminera med den retoriskt briljante Olof Palme.

Gunnar Myrdals frånfälle 1987 blir också på sätt och vis den klassiska socialdemokratins död. Nu kommer decentraliseringar, liberaliseringar och begreppet blåsosse föds. Sammanfattningsvis är detta en biografi om en hel epoks uppgång och fall.

The post Utmärkt biografi över Gunnar Myrdal first appeared on Opulens.

DET OFFENTLIGA RUMMET. Fler gratisplatser där vanliga människor får byta bajsblöjor, där vilsna ungdomar får hänga, pensionärer spela schack och missbrukare värma sig leder inte till samhällets förfall. Tvärtom, skriver Amra Bajric.

Det finns få platser utanför ens privata bostad där en människa får vistas utan att det kostar.

Det är rusningstrafik, den sorten där intim bekantskap stiftas med alla på bussen eller tunnelbanan vare sig man vill eller inte. Det finns få saker som gör en människa så passivt aggressivt rasande som att småsvettas i ett trångt utrymme. Jag kände min mascara rinna, trosorna hade korvat sig på baken och jag hade varken möjlighet, eller det privata svängrummet till, att rätta till dem. Min hjärna försöker få stopp på mina förbannelser över att ha bosatt mig i en storstad genom att på repeat upprepa ”jag trivs bäst i öppna landskap” när jag tittar ned på min 11 månader gamla dotter och inser att hon har bajsat. Akut blöjbyte behövs. Jag kliver av på nästa station och frågar på en restaurang, ett café och en butik om jag kan få låna deras toalett snabbt för att få byta på mitt barn. Jag möts av ett nej på samtliga platser för att jag inte har köpt något. Jag tar bara upp plats i deras lokaler, är ingen kund och därför inte värd uppmärksamhet. Jag hittar till slut en fristad – biblioteket. Vi byter blöja och dröjer oss kvar en stund bland barnböckerna. Vi lånar inget men får en mysig stund ihop – helt och hållet gratis för mig och min dotter.

Arbetsmiljön då! – ropar högern. Otryggheten bland anställda och ”de som sköter sig” på allmänna platser tas upp som argument för tukt och förbud. Vad sägs som säkra anställningar, högre löner och mer personal?

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Gustaf Lantz har skapat debatt när han under Sveriges Televisions Veckans brott föreslog att gansterrap, eller ”romantisering av våld och kriminalitet” bör förbjudas på fritidsgårdar. Varför är det alltid platser som är gratis för vanliga människor som ska tuktas, förbjudas och stramas åt? Gång på gång vill högerpartier (jag räknar dit sossarna också) strama åt budgeten för fritidsgårdar och bibliotek. Sverigedemokraterna har sedan en tid tillbaka testat idén om att förbjuda viss litteratur, dra ned på anslagen för litteratur på andra språk och velat se över programverksamheten på våra folkbibliotek. Fritidsgårdarna verkar förväntas gå runt på de anställdas goda vilja och kärleken för sitt jobb. Men framförallt ska friheten och tillgängligheten för besökarna begränsas. Istället för fler resurser i form av mer personal till daglig verksamhet, nattvandrare och upprustning av lokaler föreslås väktare på fritidsgårdar och bibliotek som ska slänga ut oönskade besökare. För att minska antalet lösdrivare har många bibliotek infört betaltoaletter. Jag hade tur som hittade ett bibliotek där toaletterna fortfarande är gratis. När det kommer till fritidsgårdar, bibliotek och liknande verksamheter är det alltid kundens fel. Alltid.

Arbetsmiljön då! – ropar högern. Otryggheten bland anställda och ”de som sköter sig” på allmänna platser tas upp som argument för tukt och förbud. Vad sägs som säkra anställningar, högre löner och mer personal? Ingen pratar om arbetsmiljön bland butiksanställda under jultid, där det varje år larmas om den psykiska påfrestningen det innebär att behöva lyssna på julmusik i snitt åtta timmar om dagen. Julmusik gör kunderna på bra humör och får dem att handla mer. Besökare på bibliotek och fritidsgårdar genererar inga pengar och deras beteende bör därför regleras.

Det är inte våldsbejakande musik på fritidsgårdar som leder till ökat gängvåld, det vet till och med Gustav Lantz. Men det är enklare att byta Spotify-lista, desto svårare att stå för att ens parti bidragit till de enorma klasskillnader vi har i Sverige idag. Det som dödar är kanske bristen på bostäder, inkomst och bra skolor. Fler gratisplatser där vanliga människor får byta bajsblöjor, där vilsna ungdomar får hänga, pensionärer spela schack och missbrukare värma sig leder inte till samhällets förfall. Tvärtom.

The post Kräv fler gratisplatser! first appeared on Opulens.

FÖRDELNINGSPOLITIK. Höj skatterna! Rejält. ”Det drabbar ingen fattig” som man sa förr. Fördela skattetrycket efter tillgångar och förmögenhet! Mest från de rika, minst från de fattiga och behövande, skriver Crister Enander.

Den som har stora och ohanterliga inkomster med otäckt många nollor ska betala mycket i skatt.

Det är en enkel och klok sanning.

Den som sitter och jäser på mäktiga förmögenheter, och som genom banker i andra länder tillfogar sig ränta på ränta, samtidigt som det genereras nya vinster, som gör deras nära och kära feta, ska beskattas kraftigt; hårt och skoningslöst. Det är intill ytterlighet enkelt.

De som lämnar efter sig omfattande rikedomar – stora förmögenheter, egendomar, aktieportföljer, lönsamma tjänsteföretag, kapitalförvaltningsbolag – ska självfallet beskattas extra hårt.

Ingenting kan vara enklare eller på minst sätt svårt att förstå eller genomföra.

Parasiter, bölder på samhällskroppen, är deras rätta namn. De lever på andras arbete, suger i sig andras svett och blod och lämnar enbart armod, fattigdom och elände efter sig.

De som genom kriminella aktiviteter, bedrägeri och skumma affärer, försöker och tyvärr ofta lyckas med, att undkomma beskattning genom att gömma vinsterna utomlands ska inte enbart straffbeskattas. De ska få kännbart höga, svidande böter i en omfattning som utplånar varje krona av deras förmögenheter. Brott ska inte löna sig. Och brott mot folkflertalet – mot oss alla – ska absolut inte löna sig. Det ska beivras hårdare än många andra och mildare brott.

Det är glasklart.

Parasiter, bölder på samhällskroppen, är deras rätta namn. De lever på andras arbete, suger i sig andras svett och blod och lämnar enbart armod, fattigdom och elände efter sig.

Den sortens människor ska och måste bestraffas. Ty de vill ju oss alla illa; de vill oss alla ont.

Varför kör då de omkring i de flottaste bilarna, varför bor de i de bästa och tryggaste områdena, varför går just deras barn i de bästa skolorna, skolor som ställer upp dörrar på glänt till såväl universitet och handelsskola som till framtiden?

Ingen människa med minsta förnuft i behåll och med sinne för vad som rätt och riktigt, sant och ädelt är beredd att acceptera att det ska vara så här. Ingen! På det här sättet kan inte ett samhälle fungera. Detta är en rakt av vidrig ordning; ett samhälle statt i förfall.

Själva känslan för vad som är rätt angrips i sina grundvalar.

Ett litet fåtal skor sig, de roffar åt sig ofattbara summor. Alltmedan vården krackelerar. Skolorna förstörs i brist på pengar. Sjuka blir inte botade eftersom att vinster i vården har förstört sjukhus och vårdcentraler och mängder av människor – medborgare som betalar skatt och utgör samhällets grund – förlorar, i kön till Försäkringskassan eller de nerlagda Arbetsförmedlingarna, hoppet om sin egen framtid och tar av ren desperation till och med sina egna liv.

Vill vi verkligen ha det så här? Ärligt talat? Handen på hjärtat? Någon enda av er? Vill ni på allvar ha ett samhälle som ser ut så här?

Egoismens och den privata girighetens pris är högt, mycket högt. Det mäts ut i andras död – oskyldiga människors liv upphör långt innan deras tid har kommit – och kring dem, i familjer och nära släkt och bland vänner, sprids undergång och elände.

Fattigdomen breder ut sig, klyftorna ökar med en rasande fart, enbart för att några ytterligt få av landets medborgare ska kunna få mer, mycket mer.

Vem är, egentligen, beredd att betala detta höga orättfärdiga pris för en orättvis och avskyvärd ordning, ett samhälle som sätter oförrätterna och orättvisorna i system?

Nej. Beskatta dem som är på tok för rika, hårt och skoningslöst.

Återinför arvsskatten. Självklart ska det mesta av de stora förmögenheterna hamna i statens kassakista.

Avskaffandet av villaskatten framstod som absurt obegripligt. Det var uteslutande ett stycke fett och lättsvalt valbete. Likt ett stycke mört innanlår av mjäll kalv, till en alla redan alldeles för välbärgad övre medelklass. Och sedan dessa ockerdyra hyresrätter, som utmanar såväl löjets som rimlighetens gränser för vad boende kan kosta. Det är hög tid att även beskatta dess mångmiljonlägenheter i innerstäderna.

Priserna är provocerande. De är ett öppet hån mot oss alla. Bostadsbristen och hutlöst höga hyror drabbar oss alla. Tak över huvudet måste alla ha. Hemlösa, eller hyresgäster som betalar ockerhyror, ska inte behöva existera i ett välfärdssamhälle enbart för att några dryga direktörer och kapitalförvaltare ska ha tillgång till fina fiskevatten eller för att bankerna år efter år ska göra miljardvinster.

Skatterna måste bli betydligt högre för höginkomsttagarna och de redan rika liksom för till exempel banker, försäkringsbolag och riskkapitalföretag.

De som har ska ge. De bemedlade ska självfallet bära de fattigas bördor. De förmögna och besuttna kan inte längre få smita undan, glida bort i flotta gräddfiler, och slippa sitt samhälleliga ansvar för landet och befolkningen i stort.

Tveka inte.

Och skjut genast till öronmärkta pengar till polismyndigheten så att de effektivt, och utan en massa märkliga hinder, kan stoppa skatteflykten. Fifflet med de förmögenheter som de vägrar att betala till statsmakten är en förbrytarverksamheten som vänder sig direkt mot oss alla.

Så, exakt så enkelt löser vi vårdens, skolans och omsorgens kris. Alla tar itu med alla de skriande samhällsbrister som blivit akuta under de senaste decennierna. Just så får vi bukt med det som fortfarande kallas nyfattigdom. Det hela är enkelt. Synnerligen enkelt. Det gäller att sluta dalta med och på ett rent fånigt och oförnuftigt sätt skämma bort en absurt liten minoritet av vårt lands befolkning.

Anvisningarna som i all stillsamhet och med milt sinne har framförts här ovan är dessutom gratis. Helt fria att använda.

Så inte en enda konstig konsult, med alldeles för höga inkomster, behöver skicka in en endaste fet fantasifull faktura till statsmakten, det vill säga till oss alla.

Seså, sätt fart! Höj skatterna för de rika!

The post Höj skatterna för de rika first appeared on Opulens.

GENUS. Vi är alla infekterade av toxiska könsroller. Vi hanterar, lider av dem och tvingar dem på andra. Varje dag. Det är därför vi behöver hjälpas åt, för förändring, menar Myra Åhbeck Öhrman.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Toxisk maskulinitet är tanken om att samhället upprätthåller föreställningar om hur män ska bete sig, som är skadliga både för männen själva och alla som omger dem.

Män lär sig att inte visa sig svaga, att bita ihop istället för att be om hjälp, och att slå tillbaka istället för att bli ledsna. En man misslyckas inte, känner inget och skyr inga medel för att nå toppen.

Eftersom de är för stolta att be om hjälp och saknar verktyg för att skapa meningsfulla relationer är de ofta oerhört ensamma — till och med när de omges av andra människor.

Det är lite för bekvämt att skylla det här på någon annan. Helst på något abstrakt som “samhället” eller “patriarkatet”, utan att reflektera över att samhället och patriarkatet — det är ju vi.

Om hälften av befolkningen i olika grad fostras till känslomässigt stympade individualister får det så klart konsekvenser. Män begår brott. Utsätter andra för våld. Blir deprimerade, börjar missbruka något, vad som helst, för att stänga av huvudet och slippa hantera misslyckanden och närhet. De dör oftare i förtid, av saker som riskbeteenden och suicid.

Det är både sorgligt och skadligt.

Det är lite för bekvämt att skylla det här på någon annan. Helst på något abstrakt som “samhället” eller “patriarkatet”, utan att reflektera över att samhället och patriarkatet — det är ju vi. Vi glömmer ganska lätt att vi faktiskt formats av precis de tankemönster som skadar oss.

“Nä”, säger du nu, “jag har minsann aldrig tvingat någon att vara så där”. De flesta av oss vill inte se oss själva som förövare. Vi bryr oss om människor och samhällsutvecklingen, tror på jämställdhet och tolerans.

Men illvilja är ingen förutsättning för att skada andra eller tvinga in dem i snäva förväntningar på hur de borde agera. Pappan som säger åt sin son att sluta gråta, gör det för att han vet hur han själv straffats när han uttryckt känslor. Kvinnan som blir arg när mannen som säger nej till hennes sexuella invit, gör det för att hon lärt sig att män alltid vill ha sex. Annars är det något som är fel.

Ingen av dem agerar med avsikten att upprätthålla skadliga strukturer. Men budskapet de sänder ut är otvetydigt format av vad vi själva lärt oss att män borde vara.

Att i varje val vi gör gå emot det maskineri människor byggt upp, under tusentals år, är både jobbigt och tidskrävande.

Om vi ska ha en chans att förändra dessa strukturer behöver vi ta ansvar för dem och inse att vi alla är både offer och förövare. Att det, som med så mycket annat i vår bristfälliga mänskliga natur, är förståeligt att agera på det sätt vi lärt oss att göra.

Kvinnor i Sverige plågar inte sig själva med dieter, operationer och opraktiska kläder för att någon har satt en pistol mot deras huvud. De stressar inte över att de borde skaffa familj för att deras ekonomiska framtid är beroende av det.

På papperet har de allra flesta av oss friheten att välja precis vad vi vill, och ändå väljer vi så ofta obekväma alternativ. Precis samma sak gäller för män och toxisk maskulinitet.

Vi väljer ofta som vi gör för att det är vad som förväntas av oss. För att slippa dömande blickar eller att sticka ut i flocken. Det handlar inte om att tillfredsställa varken män eller kvinnor, utan samhället — människor i stort.

Mänskligheten kom inte dit där vi är idag genom att vara individualister. Vi vill skapa större sammanhang där vi kan passa in, sätta regler för hur vi ska förhålla oss till saker. En förutsättning för utveckling är att vi byggt ett fungerande samhällsmaskineri som ger oss en stabil grund från vilken vi kan utgå och blicka framåt.

Att i varje val vi gör gå emot det maskineri människor byggt upp, under tusentals år, är både jobbigt och tidskrävande. Människor, vars identitet inte passar in i de roller som ställts upp, kan vittna om det. Till och med de måste göra eftergifter ibland för att orka — eller gör dem utan att tänka.

Vi är alla infekterade av toxiska könsroller. Vi hanterar, lider av dem och tvingar dem på andra. Varje dag. Det är därför vi behöver hjälpas åt. Lösningen är inte individualism, utan att justera maskineriet, lite i taget, tillsammans.

The post Gemensamt kan vi förändra toxiska könsroller first appeared on Opulens.

MORGONDAGEN. Skulle vi genomföra konststycket att släcka barns livsglädje och framtidstro kan verkligen morgondagen vara förlorad, skriver Sofia Nerbrand som är kritisk till den rådande samtidsandan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

De höga futuristiska husen i stadsdelen Hyllie i Malmö närmar sig. Mamman ställer frågan till barnen i bilen vad de tycker om dem.

”Usch”, utropar de med en mun. ”De påminner om framtiden. Vi vill inte dit!”

Den med mig jämnåriga mamman — vi gick ut grundskolan när Muren föll och växte upp med en känsla av att allt skulle lösa sig — berättar hur pessimistiska hennes barn är i samma ålder som vi var 1989. Den nya lömska tekniken, klimatförändringarna och terrorismen kommer att ta kål på både människor och planeten. Det lär de sig i skolan och det är vad många medier förmedlar.

Det är sant att det rör sig om verkliga hot. Det är ett faktum att rädsla för undergången alltid har funnits. Men det finns ett val mellan pessimism och optimism huruvida problemen går att lösa.

Väljer man svartsynen — att framtiden är en hemsk plats — försvinner motivationen att göra något. Att bry sig om något över huvud taget. För varför utbilda sig och jobba hårt om allt ändå kommer gå åt helvete? Dessutom mår man hemskt dåligt av att fokusera på det mörka. Det vet varenda en som upplevt en depression.

Bestämmer man sig för att anlägga en mer positiv syn på saker och ting är det lättare att finna lösningar. Det är de dagar man går upp på morgonen och finner inspiration och glädje som man ofta flyttar berg under dagen. Man blir utåtriktad, söker samarbeten och får tummen ur.

Framtiden är inte förutbestämd. Inte ens klimatfrågan är avgjord. Människan har löst otaliga problem fram tills dagens datum. Vi lever trots allt i den bästa av världar på så många vis — tack vare människans förmåga att samarbeta, samtala och uppfinna. Människor lever länge och bättre än någonsin och en hel del miljöförstöring har vi kommit tillrätta med. Läs Roslingboken Factfulness om ni inte tror mig.

Jag ifrågasätter inte magnituden av klimatfrågan. Men jag vill utmana den utbredda pessimismen. För den löser ingenting — tvärtom.

Politiker som bekräftar människors oro ”genom att ta den på allvar” utövar dåligt ledarskap. Det spär bara på rädslor och handlingsförlamning, ökar viljan att finna syndabockar och göder negativt tänkande. Detta är giftigt för ett samhälle.

Känner ni igen det i den rådande samtidsandan?

Jämför med gott föräldraskap. När barn ramlar medan de håller på att lära sig cykla uppmuntrar vi dem att fortsätta — trots skrapsår på knäna. Det är för att de ska förvärva en förmåga att ta sig fram för egen maskin i livet. Uppfyllas av frihetskänslan och den där totala lyckan när de kan trampa runt kvarteret själva. Ta ett krafttag framåt.

På samma sätt borde politiska ledare agera för att öka självförtroendet i befolkningen. Inte minst hos det uppväxande släktet. Skulle vi genomföra konststycket att släcka barns livsglädje och framtidstro kan verkligen morgondagen vara förlorad.

Länge leve optimismen!

The post Till optimismens försvar first appeared on Opulens.

BÖRJA OM. “Vi skulle kunna bilda röda klubbar, som under Pariskommunen 1871. Kvinnor möttes och fick utrymme att hata systemet istället för sig själva. De ockuperade prästernas talarstolar och ropade: Världen har sönder oss. Nu måste vi ha sönder den. Vi måste börja om,” skriver Anna Jörgensdotter.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det är sent på kvällen och ångesten har slagit till igen. Några timmar tidigare har jag suttit med en rysk konstnär på Joe Hill-gården och pratat kvinnor och psykvård genom historien. Hon är intresserad av Ester Henning som jag skrivit en roman om, och som satt 66 år på olika institutioner, diagnos: schizofreni. Nej, hon låter absolut inte sjuk, säger hon. Pratar om psykvård i Ryssland, hur mänskor med olika svårigheter och diagnoser klumpas ihop i samma boenden. Mänskor som inte passar in i samhället. Vi pratar om anorexi och att det är ett symtom, inte en hel bild. Man använder det språk man kan hantera. Som misstolkas, blir en annan berättelse. Hon frågar om jag var inlåst under behandlingen. Det var jag. Var det dåligt? Nej det var bra eftersom jag var destruktiv. Men samtidigt: hade världen utanför sett annorlunda ut så hade jag velat komma tillbaka till den.

Jag gick runt i korridorerna och blev kallad Twiggy och koncentrationslägerfånge av patienterna. Jag kunde omöjligt identifiera mig med reportagen om anorexi som det fanns mängder av i tidningarna i det tidiga 90-talet. Eller med behandlingsprogrammet vi skulle följa. Normalt ätande. Normal kropp. Den som inte ansågs motiverad fick inte vara kvar på behandlingen. I tidningarna stod att vi tyckte att vi var tjocka fast vi var smala, hade onormal kroppsbehåring, åt enorma mängder konstig mat som vi kräktes upp. Det fanns regler också för ätstörningarna. Jag trodde min anorexi hade med bortskämdhet att göra. Vi fick höra att det var en samhällstrend. Att vi var högpresterande flickor som aldrig haft det svårt. Vi ville bli snygga och smala bara. Men jag ville så många saker som tidningarna inte skrev om: jag ville inte vara kvinna, jag ville inte konsumera, inte arbeta, inte få barn, jag tog bort min mens, mina bröst, mina behov. Jag kastade ut grejer, kläder. Jag trodde det handlade om att jag inte ville finnas, för så tolkades det i alla fall. Det var inte osant, jag kunde inte leva, visste inte hur man gjorde, det var mörkt, ont, otäckt, förvirrat, men jag gick till en dietist som sa att om jag slutar äta fett så funkar inte hjärtat och då blev jag rädd för jag ville inte dö.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det påpekas ibland, lite nedlåtande, att anorexi är en västerlandets välfärdssjukdom. Den spegeln måste vändas tillbaka mot samhället. Vad är det med livet i frihet som får kvinnor att bli skelett? Mia Skäringer inleder sin serie Kroppshets med att säga att hon inte tänker lägga en sekund till på att tänka kring mat, kropp eller träning. Men också det valet är ett privilegium. Vi är attackerade av bilder på vilka vi borde vara, säger hon, inte arg och hungrig. Men om vi tvingas vara arga och hungriga? Om det inte är ett val?

Jag hör på radion om en syrisk åttaåring som på nåder får återförenas med sina föräldrar efter flera år i Sverige. Regeringen utreder behovet av fredsbevarande trupper i Afghanistan samtidigt som ännu en massdeportation till samma land ska ske. Jag köper ett dyrt doftljus eftersom särskilda dofter dämpar en del av min ångest. Det är klart att det är ok med lösögonfransar och botox, vi ska bara inte prata om det längre: vad som finns i oss, vad som håller på att gå sönder. Jag har aldrig varit så utbränd och hjärntrött (vilket autocorrect vill få till hjärntvätt). Man säger åt mig att vila, som om också det är ett val som jag misslyckas med att göra. Jag lyssnar på en podd om filosofen Simone Weil och hur hon svalt sig själv för att solidarisera med utsatta, hon led med dem och inkorporerade deras sorg. Skäringers program överöser oss med bilder på fasta rumpor och det blir rundgång. Hur många gånger ska vi behöva skrika efter andra bilder? Valet handlar inte om vad vi behöver. Jag kan inte åka och göra motstånd mot deporteringen för att jag ligger efter med jobb. Det är social kontroll. Om cirkeln slutar snurra ser vi öppningen eller så ser vi cirkeln och slår sönder den.

Jag lyssnar på podden The Final Straw där två anarkistiska psykvårdare intervjuas. Det är inte sjukdomar, säger de, det är problem som mänskor har med att leva, med att existera, med att relatera till andra mänskor. Det finns ingen tydlig gräns mellan psykos och normalitet. Mänskor förlorar taget om verkligheten — men det beror också på hur vi definierar verklighet, och vad för slags normer som dikterar den verkligheten. Mänskor med psykiska sjukdomar kanaliserar sådant som inte är processat av samhället. Lidandet blir individualiserat, ensamt.

Som anorektiker skulle vi rulla in oss i filtar, men inuti sträckte ett nattsvart monster ut sig: det är inte hon i filten som gött det, men det är hennes sak att bli av med. Monstret har en kropp med flera huvuden. Det monstret ska huggas med svärd, i hjärtat, men hur kan vi skilja monstrets hjärta från vårt? Vi ska lära oss slå tillbaka, men vi är så utbrända att det enda som hjälper är en massa vin och Netflix. Vi tänder doftljusen och längtar efter att organisera oss. Vi skulle kunna bilda röda klubbar, som under Pariskommunen 1871. Kvinnor möttes och fick utrymme att hata systemet istället för sig själva. De ockuperade prästernas talarstolar och ropade: Världen har sönder oss. Nu måste vi ha sönder den. Vi måste börja om.

The post Om cirkeln slutar snurra ser vi öppningen first appeared on Opulens.