GEOPOLITIK. Den 24 februari 2026 är det fyraårsdagen av Rysslands försök till invasion av Ukraina. Gunnar Lundin har formulerat en kortfattad kommentar.

Kremls talesperson, Dmitrij Peskov: från skuggorna har han stigit fram i ljuset. Länge var han bara en röst, bakåtlutad, Putins buktalare, lätt ironisk, långt ifrån chauvinismens vanliga megafon.

Så fick han ett ansikte, sedan en kropp, ledigt klädd som en engelsk filosofistudent. Men bakom varje kyrillisk bokstav han leende, eller ironiskt skarp, uttalar finns varje dag fyra, fem döda ynglingar från den fattiga landsbygden, lyckliga pojkar, jämfört med dem som fått ögonen eller käken eller ansiktet bortskjutet (i likhet med ukrainska soldater, DN 22/2) och måste leva vidare – fosterlandets hjältar.

Dmitrij Peskov. Allt för en imperiedröm om den ryska själens utvaldhet. (Stoltenberg 2022: ”Putin vet att Nato inte är ett hot.”) Putin, KGB-agenten som stigit till tsar, med patriarken av Moskva som biktfader.

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Peskov ‒ Lögnens nya nuna first appeared on Opulens.

ESSÄ. Historikern fil dr Lars Gunnarsson urskiljer två vitt skilda narrativ när det gäller konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Han anser att medierna svikit folket genom att låta det första värderingsbaserade västliga narrativet vara allenarådande.

Värderingar och verklighetsbilder i Ukrainakonflikten

Kanske går Ukrainakriget mot ett avgörande och det kan vara dags att sammanfatta debatten om kriget. När offentlig debatt om krig och säkerhet tidigare har analyserats inom historievetenskapen har det varit fruktbart att göra en distinktion mellan värdeomdömen och verklighetsomdömen. Önskvärt vore att politikers och debattörers verklighetsbilder styrde deras värderingar. Men det är oftast tvärtom. Man beskriver gärna verkligheten så att den passar med de egna värderingarna. Verklighetsbilden blir den beroende faktorn.

Även i debatten om Ukrainakriget har värderingar fått styra verklighetsbilderna. Två olika narrativ har uppstått. Det första har varit i det närmast allenarådande i medierna, det andra har trätt fram i vissa mindre debattforum, men har på senare tid även blossat upp i etablerade medier.

Ukraina – det första narrativet

Enligt det första narrativet begick Ryssland ett folkrättsbrott genom att invadera Ukraina. När humanitet och känsla för frihet och demokrati och respekt för folkrätten är de styrande värderingarna, framstår invasionen som ett övergrepp. Ryssland framstår som ondskefullt och all sympati hamnar på Ukrainas sida. Medierna väljer att berätta historien från invasionsåret 2022, utan bakgrund.

Ukraina är en suverän stat som bör välkomnas i den västeuropeiska gemenskapen och bli medlem i både EU och Nato. De territoriella erövringar som Ryssland har gjort måste återlämnas eftersom övergrepp av det här slaget inte kan accepteras. Rysslands invasion anses vara oprovocerad. I nyhetsförmedlingen används regelmässigt förstärkningsordet ”fullskalig” för att betona invasionens övergreppskaraktär. Även Krim annekterades i strid med internationell rätt 2014 och bör återgå till Ukraina.

EU och Nato bör skydda Ukraina finansiellt och med krigsmateriel. Även Västeuropa anses hotat av Ryssland. I nyhetsförmedlingen ges militärer rollen som experter och därmed framställs även Sverige som hotat. Sverige måste därför rusta, ansluta till Nato och förbereda sig på krig. Medierna analyserar den svenska försvarsförmågan i händelse av ett ryskt angrepp. Kvällstidningar fylls med artiklar av typen ”Så kan Putin attackera Sverige”. Ryssar uppfattas som opålitliga och hotande.

Detta narrativ står oemotsagt. Verklighetsbilden hamras in i det allmänna medvetandet. Narrativet betraktas som det sanna narrativet med självklar rätt.

Ukraina – det andra narrativet

Andra debattörer, vars skeptiska hållning till Nato och amerikansk dominans är den styrande värderingen, väljer att berätta historien från 1991, och då blir bilden en annan. Nato spelar en avgörande roll för konfliktens uppkomst. Detta andra narrativ är närmast osynligt i mainstream-medierna.

Narrativet ser ut så här: Efter murens fall och Sovjetunionens sammanbrott 1991 trodde Ryssland på avspänning mellan stormakterna. Unionens siste president Gorbatjov fick löfte om detta från USA.

Warszawapakten upplöstes och Ryssland monterade ned sin försvarskapacitet. Men Nato upplöstes inte. I stället utvidgades Nato i Östeuropa långt utanför sitt egentliga territorium. Någon avspänning skedde således inte, ett löftesbrott mot Ryssland.

Nato är en rest från kalla kriget, men har förvandlats till ett verktyg för amerikanska segrarfasoner gentemot Ryssland. Natos iver att expandera och i framtiden eventuellt ta upp Ukraina som nytt medlemsland, anses vara roten till konflikten i Ukraina.

Natostyrkor i Ukraina otänkbart för Ryssland

Rysslands invasion av Ukraina är alltså inte oprovocerad, utan framprovocerad av Nato. Precis som USA och andra västländer behöver även Ryssland säkerhetsgarantier. Natostyrkor på ukrainsk mark är därför otänkbart för Ryssland.

President Putin var 2022 i en likadan situation som president Kennedy under Kubakrisen 1962. Ingen av dem vill ha motståndarsidans vapen nära inpå sin gräns. Med typisk västerländsk dubbelmoral ses Kennedy som en hjälte, men Putin som en skurk. Skillnaden är att USA aldrig behövde gå till anfall 1962 eftersom Warszawapaktsidan backade tillbaka. I Ukraina har Natosidan däremot inte backat tillbaka.

Krim skänktes till Ukraina

Beträffande Krim innebar annekteringen 2014 ett återbördande av området till sitt ryska moderland. Krim har varit ryskt sedan 1600-talet, men skänktes bort till Ukraina av den sovjetiska ledaren, ukrainaren Chrusjtjov, på kommunistpartiets kongress i Moskva 1954 som en gåva. Detta var en gränsjustering inom Sovjetunionen. Krimhalvön med flottbasen i Sevastopol kan inte tillåtas bli en stödjepunkt för Nato, lika lite som Kuba kunde bli en stödjepunkt för Warszawapakten intill USA:s fastland 1962.

Den ukrainska nationen kan spåras tusen år tillbaka i tiden, men har historiskt, etniskt, kulturellt, politiskt och ekonomiskt varit sammanväxt med Ryssland. Ukrainas huvudstad Kiev är en hjärtpunkt i den ryska kulturen. Den ryska ortodoxa kyrkan har haft sitt säte i Kiev. Ukrainska städer som Odessa och Donetsk har grundats av ryssar och ingått i det ryska imperiet.

Ukrainas osäkra gränser

Ukrainas gränser är historiskt sett osäkra. Västra Ukraina utgjorde östra Polen fram till andra världskriget. Skolan läroböcker har fram till sent 1900-tal haft termen ”Södra Ryssland” över provinsen Ukraina. När detta Ukraina blev en självständig stat 1991, var det oväntat för många. Det nya landets gränser övertygade inte ledarna i Moskva. President Putin har betecknat det självständiga Ukraina som ”en påhittad nation”.

Allmänheten i väst sympatiserar med Ukrainas befolkning, på samma sätt som den sympatiserade med ungrarna 1956 och tjeckoslovakerna 1968. Ryssarnas försök till hegemoni över andra folk fördömdes allmänt i väst 1956 och 1968. Men när det gäller Ukraina ser det annorlunda ut. Här har ryssarna intagit områden som de med visst fog betraktar som ryska. Ukrainas befolkning var delad före kriget. En stor del av befolkningen ville se en europeisering, medan andra, särskilt i de östra provinserna, var orienterade mot Ryssland.

Vid Sovjetunionens fall bildade de tre sammanhörande nationerna Ryssland, Vitryssland och Ukraina 1992 Oberoende Staters Samvälde (OSS) i syfte att hålla samman den ryska intressesfären. Ukrainas beslut att lämna OSS 2018 ingår i upptakten till dagens konflikt.

Hotar verkligen Ryssland Väst?

Denna verklighetsbeskrivning säger också att föreställningen om att Ryssland hotar Väst är en inbillning. Ryssland har aldrig invaderat ett västland och har aldrig hotat ett Nato-land. Och Putin umgås inte heller med tanken på att anfalla Sverige.

Om man ser på världen från ryskt håll, är det i själva verket Västsidan som utgör säkerhetsproblemet. Ryssland har i alla tider befunnit sig i en försvarsställning gentemot Väst.

Efter Karl XII:s erövringsförsök följde Napoleons och därpå Nazitysklands. Och i dag vill Nato expandera inpå Rysslands gränser. Från rysk horisont är det väst som utgör problemet, ett synsätt som de flesta människor i väst har mycket svårt att se.

Stödet till Ukraina har försvårat konflikten

De västeuropeiska länderna har själva blandat sig i Ukrainakrisen och har genom sitt stöd till Ukraina både förlängt och försvårat konflikten. Om västländerna inte hade skridit till Ukrainas försvar, hade konflikten kunnat vara över på några veckor redan på våren 2022 och då fungerat som en gränsjustering mellan Ryssland och Ukraina och såsom en säkerhetsgaranti för Ryssland mot Ukrainas upptagande i Nato.

Ett ryskt narrativ?

Rysslands territoriella krav har således ett visst fog för sig och en ny gräns kan dras vid den nuvarande frontlinjen. Ryssland kommer ändå aldrig att backa från de erövrade områdena. För att uppnå fred måste erövringen accepteras, trots att invasionen var ett brott mot folkrätten, i annat fall riskerar kriget att fortsätta i ännu många år.

Detta narrativ betraktas i medierna som ”ett ryskt narrativ”, varmed underförstått menas ett falskt narrativ.

Vilken slutsats ska man dra?

Sanningen är relativ. Båda narrativen är i viss mån sanna, olika mycket för olika betraktare. Det finns inte rätt och fel, bara olika perspektiv. Medierna har svikit folket genom att låta det första narrativet vara allenarådande.

Alltför ofta debatterar människor varandras värderingar. Det är fruktlöst, eftersom det är verklighetsbilder som borde vara föremål för diskussion. Men eftersom verklighetsbilderna beror på olika värdering blir det indirekt värderingarna som diskuteras. Följden blir fastlåsta och hopplösa meningsutbyten. Detta blixtbelystes i somras, då något märkvärdigt inträffade i den svenska debatten.

Författaren och ledarskribenten i Svenska Dagbladet Lena Andersson tog till orda den 3 augusti och skrev så här: ”Om det alltså före kriget fanns minsta aning om att Ryssland uppfattade talet om att få Nato till granne i Ukraina som en provokation och aggression, borde klokskapen ha gjort allt för att undvika det.”

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski ryckte genast ut och anklagade Lena Andesson för att ”sprida det ryska narrativet”. Man kan inte påstå, att debattnivån är hög. Svenska Dagbladets chefredaktör Lisa Irenius tvingades att ta Wolodarski i örat. Och så för en tid sedan briserade ännu en bomb i tidningen då kolumnisten Torbjörn Nilsson inledde en krönika med denna retoriska fråga: ”Är ett neutralt Ukraina i fred att föredra framför ett land där ryska bomber fortsätter falla?”

Verkligheten och debattörerna

Verkligheten börjar komma i fatt debattörerna. Det går inte längre att diskvalificera det andra narrativet. Trump-administrationen har i sin roll som medlare visat förståelse för det andra narrativet och inser betydelsen av att Ukraina faktiskt avstår de regioner som har intagits av Ryssland.

Inget falskt narrativ

Den andra verklighetsbeskrivningen är alltså inte ett falskt narrativ. Internationellt företräds det av exempelvis den amerikanske ekonomiprofessorn Geoffreys Sachs och i Sverige av statsvetare som Frida Stranne och Peo Hansen, och Rysslandskännaren Stefan Lindgren. Även Pink Floyd-basisten Roger Waters har gjort sin röst hörd och sagt att Rysslands invasion inte var oprovocerad. Uttalandet har ansetts kontroversiellt. Dessa debattörer menar, att även om den militära aggressionen diskvalificeras som politisk metod, måste man förstå bakgrunden och se helheten, och bedöma det som har skett från båda håll, för att man ska kunna lösa konflikten.

Fredssamtal som medieshow

Förr fanns det en verklighet och medierna speglade den. Numera utspelar sig verkligheten i medierna. Det som händer sker i medierna. Dagens politiker är flitiga med att använda medier i sitt utövande av politik. Till och med fredssamtal försiggår i medierna.

Normalt ska parter i en fredsförhandling sitta bakom stängda dörrar och ge varandra bud som är hemliga för omvärlden. Parterna överväger varandras bud och fortsätter överläggningarna i slutna rum, ger nya motbud, går med på vissa saker, föreslår kompromisser, etcetera. Detta sker med fördel med hjälp av medlare, särskilt om parterna inte möts direkt vid förhandlingsbordet. Under fredsförhandlingarna kan vapenvila råda, eller motsatsen.

Krigföringen kan också trappas upp under fredsförhandlingar såsom en påtryckning. En viktig princip är att inga andra än de som förhandlar känner till innehållet i förhandlingsbuden – särskilt inte allmänheten. När man till slut har nått en överenskommelse i förhandlingarna tillkännager man fredsavtalet. Så går en fredsförhandling till.

Båda de krigförande parterna ställer oeftergivliga krav.

I Ukrainakonflikten har fredssamtalen degenererat till ett mediespel. Förhandlingsbud förmedlas via medierna i form av utspel. Så dominerande har medierna blivit, att varken medlaren eller parterna längre vet hur man gör när man fredsförhandlar. Resultatet av mediespelet blir inte det eftesträvade. Positionerna blir fastlåsta och samtalsprocessen utdragen.

Båda de krigförande parterna ställer oeftergivliga krav. Men den som ställer sådana krav inför en fredsförhandling behöver inte komma till förhandlingsbordet, eftersom förhandlingen syftar till att jämka och kompromissa.

Både Putin och Zelenskyj kommer med förslag om vapenvilor av olika längd och förutsättningar för fred och fredssamtal, båda med avsikt att framstå i ljus dager inför den internationella opinionen såsom den fredssträvande parten. I mainstreammedierna ställs standardfrågan ”Har det kommit någon reaktion?” när journalister intervjuar journalister om läget. En medlare måste vara neutral och president Trump försöker, men stundens ingivelser gör att han svingar mot både Putin och Zelenskyj i den medieshow som fredsförhandlingarna har utvecklats till.

Både Ukraina och Ryssland behöver säkerhetsgarantier

Ukraina behöver säkerhetsgarantier i en fredsuppgörelse och USA, EU och Nato kan bidra till det. Men även Ryssland behöver säkerhetsgarantier. Därför är det viktigt att sätta in kriget i det stora sammanhanget för att se, att försvarspakter starkt bidrar till att konflikter fortlever.

Den springande punkten är huruvida Rysslands invasion av Ukraina var provocerad eller inte. Vad hade ledarna i Moskva för anledning att ta till militära medel? Kanske hade de ett bra skäl, från sin sida sett? Kunde västsidan ha gjort någonting annorlunda före 2022 för att förhindra invasionen?

Den avgörande frågan är icke huruvida Ukraina, ett demokratiskt land, själv har rätt att bestämma om det vill vara med i Nato eller ej, såsom ledarna i väst säger. Geopolitisk säkerhetspolitik är någonting som ligger utanför den vanliga demokratiska politiken. Warszawapakten kunde inte tillåtas att installera baser på Kuba bara för att en majoritet av Kubas befolkning kanske önskade det.

Europa genomlider förnärvarande en 111 år gammal mardröm som inte verkar ha något slut. Varje konfliktperiod är en följd av den föregående konflikten och alltihop hänger ihop som en kedja från 1914 till 2025. Efter det andra världskriget följde det kalla kriget mellan de två stormaktsblocken och efter östblockets kollaps expanderade Natosidan ensidigt mot löfte att inte göra det, något som ledde fram till ett spänd läge mellan Ryssland och Ukraina, vilket till slut ledde fram till dagens krig.

En lösning på konflikten mellan Ryssland och Ukraina

Det finns bara en slutgiltig lösning: Både Ryssland och Ukraina går med i EU. Ryssland blir då åter ett kulturland i den europeiska gemenskapen, såsom det en gång var. Nato behövs då inte längre och kan läggas ned, eller omorganiseras som ett europeiskt försvarssamarbete. En 111 år lång europeisk mardröm vore äntligen över. Detta kommer förstås inte att ske, eftersom politiken är medial och kortsiktig, och där ryms inga stora visioner.

Det neutrala Sveriges öde

Till sist några ord om det neutrala Sveriges öde. De två världskrigen under 1900-talet visade att alla länder som tillhörde en militär allians blev krigsskådeplatser, medan neutrala länder kunde stå utanför.

Andra världskrigets utbredning till Danmark, Norge och Finland underströk nödvändigheten av svensk neutralitet. Ju närmare kriget kom, desto viktigare var neutraliteten.

I och med Ukrainakriget gällde plötsligt det motsatta. Argumentationen vändes 180 grader när militärer blev tongivande i nyhetsförmedlingen och därmed i den politiska debatten. Svenska militärer har alltid velat gå med i Nato och nu fick de ett gyllene tillfälle.

En avlägsen gränskonflikt i östra Ukraina ansågs nödvändiggöra ett svenskt Natomedlemskap, ty även Sverige var ju hotat. Nato ses som en säkerhetsgarant trots att organisationen enligt det andra narrativet ytterst sett har bidragit till konfliktens uppkomst, vilket gör det hela svindlande. Politiker och medier instämde utan diskussion och 200 års neutralitet, som hade tjänat Sverige väl, övergavs. Utan debatt, för även här blev en subjektiv verklighetsbeskrivning allenarådande.

The post Vad är sanningen om Ryssland och Ukraina? first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄRFILM. Ingela Brovik har sett dokumentärfilmen ”Mr Nobody against Putin” och konstaterar att det är en av årets viktigaste filmer.

Den bioaktuella dokumentärfilmen ”Mr Nobody against Putin” utspelas på den ryska landsbygden. Närmare bestämt i den lilla staden Karabash i Uralbergen. Där får vi möta läraren och fritidsledaren Pavel som arbetar med film i skolan. Han kallas för Pasha av såväl elever som kollegor, ett ord som kanske betyder boss. Men det är hur som helst raka motsatsen till hans roll i skolan, där han lyssnar till sina elever och kollegor med en respekt som är ömsesidig. Han tycks älska sitt jobb och sin hemstad

En dag efter att Ryssland invaderat Ukraina får så Pavel i uppdrag av skolans rektor att dokumentera /filma de nya aktiviteter som staten ålagt skolorna med anledning av kriget. I stället för undervisning måste eleverna, under en stor del av skoldagen, utföra olika övningar i syfte att stödja det fosterländska kriget. Det innebär att de ska marschera, gå i parader, läsa texter inför de andra i klassen, om det hjältemodiga ryska folket, med mera, varje dag i skolan. Detta i stället för att som vanligt ha lektioner och lära sig någonting nytt om språk, matematik, kemi och geografi.

Pavel Talankin filmar oavbrutet vad som sker i skolan med sin rörliga filmkamera, där tillvaron i skolan blir alltmer absurd. En skola där de yngsta eleverna ska skolas till små soldater och de större eleverna får träna sig i att kasta granater. De äldsta och före detta eleverna skickas till fronten.

Lärarna reagerar på olika vis, en del distanserar sig och vissa gör tvärtom. En lärare berättar till exempel om vilka av Stalin medarbetare han hade velat träffa. Eleverna vill fortfarande tala med Pavel/Pasha, men några börjar förstå att han nog är en outsider i det nya sammanhang som uppstått.

”Mr Nobody against Putin” blir till en intensivt levande berättelse där varje filmbild fördjupar perspektivet. Det utvecklas till en dokumentär skildring av hur en vanlig skola förvandlas till ett slags militärdiktatur, steg för steg. Pavel filmar allt, utan verbala kommentarer. Vi får se hur skolan går i takt med kriget. Med lärare och elever som lydiga medborgare vilka underkastar sig staten.

Filmkameran registrerar allt med största möjliga precision och smärtsam saklighet, ja, även med ett visst poetiskt uttryck, när det är möjligt. Eleverna sjunger nationalsånger, marscherar och skolan fylls av patriotism och militarisering medan filmkameran fortsätter registrera, in i det sista.

När Pavel lyckas lämna Ryssland 2024 har han inte bara med sig filmmaterialet utan även drömmen om en framtid utan krig. I samarbete med regissören David Borenstein har Pavel Talankin sedan skapat en av årets viktigaste filmer om krig och fred, propaganda och sanning. Det är en film där filmbilderna etsar sig fast.

The post Dokumentärfilm avslöjar vad som pågår i ryska skolor first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika kommenterar Lars Thulin Thyberg-affären. Han konstaterar att den väcker många frågor, men försöker ändå dra ett par slutsatser.

Som politiskt intresserad krönikör borde jag ha en bestämd åsikt om Thyberg-affären. Tro mig, jag har försökt. Men jag fixar det inte riktigt. Anledningarna är främst tre.

Varför är Thyberg-affären så svårbedömd?

Den första anledningen är att det är ett pågående skede. Något viktigt som ändrar förutsättningarna kan inträffa mellan det att jag skriver och krönikan publiceras.

Den andra anledningen är att händelsen är för spretig. Den innehåller allt från rena spionhistorier till anklagelser om homofobi.

Den tredje anledningen är att allmänheten, dit jag räknar mig själv, förmodligen inte vet allt. Det kan finnas förhållanden som bara den berörda kretsen känner till. Så här långt.

Thyberg-affären ‒ vad vet vi egentligen?

Thyberg-affären väcker många frågor, men vad vet vi med säkerhet? Efter dikeskörningen med den slarvige nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, vars främsta merit verkade ha varit att han var bästis med statsministern, såg det ut som att Rosenbads rekryterare hade vaskat fram ett guldkorn. Nämligen i form av Tobias Thyberg, erfaren diplomat, kunnig i ryska och tidigare ambassadör i Ukraina och Afghanistan. Bättre CV är svårt att tänka sig.

Men en halvtimme efter utnämningen inkom ett mejl, med anonym avsändare, till regeringskansliet.

Detta mejl innehöll bilder som kan uppfattas som komprometterande för Thyberg. Det var material publicerat för flera år sedan på dejtingsajten Grindr som främst används av homosexuella.

En halvtimme senare fick ett antal nyhetsredaktioner samma mejl. Redaktörerna konstaterade dock att bilderna inte visar något som bryter mot lagen.

Samma kväll meddelade Thyberg att han hoppar av tjänsten. Och beklagade att han inte berättat om bilderna när han säkerhetsprövades.

Är Ryssland inblandat i Thyberg-affären?

En hel del tyder på att rysk säkerhetstjänst skickat bilderna. De är de enda som antas tjäna på att Thyberg hoppar av. Detta med tanke på hans diplomatiska bakgrund, ryska språkkunskaper och att han gjorde värnplikt på Försvarets tolkskola, där bara de smartaste rekryterna hamnar. Thyberg var helt enkelt för bra och därmed ett hot. Vilket ska jämföras med Landerholm som nog på sin höjd orsakade en gäspning i Kreml.

Vår regering och även mainstreammedierna framstår ur den vinkeln, genom sitt agerande, som nyttiga idioter.

Ett par slutsatser 

Låt mig ändå dra ett par slutsatser av det inträffade.

Thyberg-affären har berättat för svenska folket att sändandet av dick-pics, ett porträtt av ett manligt könsorgan, är vanligt i gay-världen. Jonas Gardell kallade det, i en Expressen-krönika, för ett visitkort. Må så vara, men att skicka sådana bilder till folk som inte bett om dem, är ett övergrepp. Män som skickar dessa till kvinnor för att förnedra eller skrämma dem, har inte lämnat grottstadiet och bör behandlas därefter.

Upprördheten över Thybergs bilder är däremot svår att begripa ur en logisk synvinkel. De hade ju ursprungligen publicerats på en dejtingsajt. Men med en moraluppfattning där allt som har med underlivet att göra anses skamligt, är saken en helt annan.

Vi vet också att vissa kvinnor och flickor via nätet ibland skickar utmanande bilder och filmer på sig själva. Kanske för att locka någon, kanske för att visa mod, kanske för att testa gränser. Många finner sedan att bilderna har vidarepublicerats på fel ställe och sätt samt att nätet aldrig glömmer. Så det vimlar av kvinnliga motsvarigheter till det som kallas dick-pics.

Moralismen kan bli ett stort problem

En helt annan fråga är hur djupt personundersökningar på högsta nivå ska gå. Hur hårda krav bör ställas på de individer som ska ha de viktigaste posterna i samhället? En kontroll från förskoleåldern fram till dags dato, och där gränsen för vad som är oacceptabelt sätts påtagligt snävt, leder till att vi får en kader av en speciell sorts makthavare.

Hög moral är bra, men en omfattande moralism kring sexualitet kan också ge oss maktutövare som helt enkelt är fega och hämmade. Och som därtill saknar förståelse för hur så kallade vanliga medborgare lever sina liv.

Är det sådana människor som kan ta de bästa besluten och under hård press leda vårt samhälle i svåra situationer? Som har förmågan att leda oss in i framtiden?

Jag tvivlar på det. Kärnväljarna i forna tiders KD gör det möjligtvis inte.

Råd till de unga som vill göra karriär

Hur ska vi komma till rätta med risken för att tillsätta politiska ledare som framstår som broilers från söndagsskolan?

Mitt enkla råd till de smarta unga människor som lockas av att göra karriär inom politik och hög administration är detta: Våga lev livet och skaffa erfarenheter! Men var försiktig med vad du lägger ut på nätet. Tänk på att vissa saker som du vill dela med omvärlden inte åldras bra i de digitala arkiv som alltid kommer att finnas.

The post Thyberg-affären väcker många frågor first appeared on Opulens.

RYSK HÖGTIDSDAG. Segerdagen i Ryssland den 9 maj har under de senaste decennierna utvecklats till en grundpelare i Putins regimbygge. Rolf Karlman reflekterar här bland annat över relationen mellan Finland och grannen i öster.

“En ryss är en ryss även om man steker honom i smör”

Underrubriken här ovan syftar på ett gammalt finskt ordspråk. Det ger också en bild av den komplicerade relationen mellan Finland och den stora grannen i öster.

Även president Niinistö har använt ett annat uttryck om grannen, i samband med Nato-anslutningen: ”kosacken tar det som inte sitter fast”.

Ytterligare ett annat uttryck. ”Tala om ryssen endast med sammanbitna tänder”.
När Finland efter kriget delvis styrdes av kontrollkommisionens sovjetiske generalen Zdanov ingick också i uppdraget att all russofobi i Finlands skulle rensas bort.

Även Nationalskalden Runebergs dikter ansågs vara var russofobiska och skulle tas bort från bibliotekens hyllor.
Den listige (rysktalande) president Paasikivi visade då upp ett stycke ur Fänrik Ståhls sägner där han i en dikt hyllar den ryske generalen Kulneff: ”Han som kysste och slog ihjäl med samma varma själ”.

Zdanov föll till föga och Runebergs böcker fick stå kvar på bibliotekens hyllor.

Ensos öde

En annan märklig historia avgjorde Ensos öde efter fortsättningskriget. Hur godtyckligt den nya gränsen kunde dras berättas i historien om ”Stalins finger”.

Enso och Imatra var och är tvillingstäder. Enso är som bekant ett känt företagsnamn. På 1940-talet var Enso en liten industristad som tillverkade papper.

En av de ryska officerarna ritade den nya frontlinjen med en penna på kartan. När han kom till Enso hade Stalin satt sitt finger i vägen. Officeren såg upp på Stalin som log. Den nya gränslinjen kom att gå runt Stalins finger. Därmed låg Enso i Ryssland. Invånarna evakuerades.

Staden heter numera Svetogorsk. I folkmun hos äldre finländare kallas staden fortfarande ”Stalins finger”. Innan Ukrainakriget bröt ut var det fredliga relationer mellan Imatra och Svetogorsk.

Det nya pappersbruket i Svetgorsk består av finska maskiner och installerades av finsk arbetskraft. Brandkåren i Imatra ryckte ut när detbrann i Svetgorsk. Bensinen var billigare i Ryssland än i Finland så dit åkte finländarna och tankade.

Komplikationer över gränsen

I hela Ryssland ända bort till Vladivostok är det väl känt att ryska kvinnor och barn förföljs i Finland. Så har ryska tv-program i mängd framställt situationen. En vårdnadstvist med diplomatiska komplikationer över gränsen mellan Finland och Ryssland trappades upp i och med en villkorlig fängelsedom för ett antal år sedan.

Pojken det handlade om var sex år. Pappan (vårdnadshavaren enligt finsk domstol), som är från Finland smugglade ut sitt barn från Ryssland i en finländsk diplomatbils bagageutrymme. Dessförinnan hade modern, som är rysk medborgare, rest med barnet från Finland till Ryssland utan att konsultera sin exman. Pappan hade alltså fått vårdnaden om barnet i finländsk domstol 2008.

Diplomatens agerande ledde till ryska protester. Diplomatbilar får enligt internationella överenskommelser inte genomsökas.

När Putin i egenskap av premiärminister besökte Finland hamnade finsk/ryska
vårdnadstvister på högsta nivå. Finländska domstolar och sociala myndigheter anklagades för
russofobi.

De ryska männen

En sak som förvånar många utländska betraktare är de ryska männen sätt att umgås. Under en båtresa från Tallinn kunde artikelförfattaren iakttaga det ryska brödraskapet på närmare håll. Fyra medelålders män höll ihop som ler och långhalm i och utanför baren. Ingenting kunde skilja dem åt.

Ryska män sägs vara obrottsligt solidariska mot varandra. Någon har påstått att de älskar varandra mer än sina kvinnor eftersom de under inga villkor kritiserar varandra. Ryska män försvarar varandra i vått och torrt. Även då de vet att deras kompis egentligen har fel. Vänskapen mellan män är någonting av det mest solida som finns i det ryska samhället. Har man en gång blivit vänner är man vänner för livet och hjälper varandra i nöd och lust. Det är en hederssak att ställa upp för sina kompisar. Att bedra sin fru är ingen stor synd, att svika sin vän är oförlåtligt.

Vänskapen mellan de ryska männen tar sådana uttryck som på andra håll skulle uppfattas som homosexuellt. Beröring mellan män är mycket naturligt. Det är fullt normalt att ryska karlar promenerar på gatan med armarna lindade om varandras axlar. Den manliga förtrogenheten kommer också fram i sättet att hälsa på varandra. Ryska män kramar och pussar varandra. Märkligt i detta homofoba land. Kvinnorna ägnar sig inte åt sådana ömhetsbetygelser.

Män som presenteras för varandra skakar hand. När de har blivit vänner skakar de antingen hand, pussar varandra på kinden eller omfamnar varandra. En rysk kvinna skakar sällan hand med någon överhuvudtaget. Blir hon presenterad för någon svara hon med en kort nick. Helt andra koder gäller. Kvinnorna skapar avstånd till varandra och främmande män. Relationen mellan ryska män är förtrolig från första början.

Ryska män är inte beroende av kvinnor – de är beroende av varandra. Det gäller i arbetslivet och karriären, vilket helt och hållet är männens arena. Titta på det nuvarande politiska ledarskapet. Kvinnorna är fortfarande i hög grad förvisade till hemmet

De ryska kvinnorna

Även om Ryssland är ett manssamhälle vinner kvinnorna i längden. Kvinnorna tar hand om det mesta samtidigt som de upprätthåller illusionen om att mannen är familjens överhuvud. En viktig orsak är sannolikt kvinnornas numerära överläge.

Eftersom männen dör tidigare ( i genomsnitt vid 59 års ålder) finns det betydligt fler kvinnor än män i Ryssland. Och bland de återstående männen är det inte lätt att hitta någon som inte är alkoholist, förvärvsarbetar och inte är gift. Ryssland har ett överskott på vackra, utbildade, dugliga kvinnor och ett underskott på nyktra förvärvsarbetande män.

Som en rysk kvinna uttryckte det ”Antingen är de alkoholiserade, arbetslösa eller gifta. Vi har inte tillräckligt med normala karlar i det här landet.”

När en kvinna lyckats hitta en ”normal man” gäller det att ständigt bevaka honom. En annan rysk kvinna konstaterade ”Män är som barn. Så fort de lämnas ensamma hittar de en annan kvinna.”

Män och kvinnors beteende skiljer sig också i det traditionella ryska sommarstugelivet. Datjan är de ryska männens värld. Här får de vara sig själva. Mannen pysslar och ordnar med sitt
skrotupplag och är mycket lycklig.

Han mekar med den gamla bilen och det halvfärdiga växthuset. Däremellan dricker han en kopp te eller en rjumotjka (ett litet kristallglas) vodka med de andra männen i området.

Kvinnan är ofta kvar i stan för att shoppa eller åker med väninnorna på en resa till södern. Många ryska män har inga sådana behov. Han sätter sig i sin gamla Volga och åker ut till Datjan och börja pyssla för sig själv – tyst, koncentrerad och lycklig. När han vill ha sällskap söker han upp några kompisar och börjar fiska i närmaste vattendrag. Det är inte själva fisket som är huvudsaken utan umgänget med kompisarna.

Men för att avslutningsvis återgå till den komplicerade relationen mellan Finland och Ryssland. Den långa gränsen är en realitet. Sankt Petersburg har lika många invånare som hela Finland. Många gränsstäder (Lappenranta, Imatra ) har varit beroende av den ryska turismen.

På något sätt är ländernas öden beroende av varandra vilket speglas i sorgekorset öster om Sordavala.

The post Ryssland och Finland ‒ en komplicerad relation first appeared on Opulens.

UKRAINAKRIGET. ”Detta blir en stresstest för old school-vänstern. Ska man nu plötsligt gilla USA för att det går ryska ärenden?” Det undrar Lars Thulin i veckans krönika.

Jag besökte ett seminarium där radiojournalisten och fotbollsälskaren Gunnar Bohlin deltog. Han sade att det var lättare att byta nationalitet än favoritlag i fotboll. Att bli medborgare i Tyskland eller annat europeiskt land trodde han sig kunna klara. Att byta AIK mot Djurgården – fullständigt otänkbart.

Den politiska världsbilden

Förhållandet gäller fler saker än fotbollslag. Det rör också våra politiska preferenser och därmed vår världsbild. Den vi har skapat efter våra tonår är tryggt cementerad. Att därefter gå från höger till vänster eller vice versa är relativt ovanligt. Sedan kan ställningstagande och preferenser inom det egna blocket ändras. Men knappast att man helt byter sida.

Reaktioner på Ukrainakriget

Det visade sig vid Rysslands invasion av Ukraina. Den vände upp och ned på världen. Våndan inom delar av vänstern var uppenbar redan innan kriget bröt ut och har puttrat på sedan dess.

Kända krönikörer, tyckare och politiker som levt i övertygelsen att väst i allmänhet, och USA i synnerhet, är roten till allt ont i världen fick det jobbigt när den andra sidan (sedan kalla krigets tid) gjorde något dåligt.

Det handlar ofta om äldre personer som fostrats i vänsterrörelser benämnda med märkliga bokstavskombinationer och som trodde sig ha enkla lösningar på världens problem. De som inte accepterade att 1968-eran tog slut. Inte tagit in att kriget i Vietnam hör till historien. Men helt glömt vad som hände i Tjeckoslovakien 1968 och Ungern 1956. De vill hålla fast vid sin trygga världsbild, oavsett hur världen förändras.

Gryningen den 24 februari 2022 måste varit en mardröm för dessa människor. Det var då ryska stridsvagnar och attackhelikoptrar dånade in i det självständiga Ukraina. Rysslands syfte var att utplåna nationen som ett eget land med en egen kultur och göra det till en del av Ryssland. Åtgärden var i grunden defensiv. Målet var att hindra den ryska befolkningen från att se på Ukraina som en förebild värd att följa. Att det fanns en annan och bättre väg än den som despoten, diktatorn och envåldshärskaren Vladimir Putin valt för sitt eget folk och land.

Old school-vänstern –  några exempel

Hur tolkade den gamla vänstern problemet? Låt oss ta några exempel.

Jan Guillous första kommentar till angreppet på Ukraina var det jobbiga med att Natovänner i Sverige nu skulle få vatten på sin kvarn. (Aktuell text under huvudartikeln). Inte att det största internationella krigsbrottet i Europa sedan andra världskriget genomfördes i full skala. Eller att den säkerhetspolitiska ordningen i Europa ställts på ända och vad detta innebar för Sverige.

DN:s Johan Croneman raljerade en månad före invasionen över dem som varnade för krig och ville rusta Sverige. I stället måste vi förstå att ett stackars Ryssland var hotat av stygga Nato. Kreml var minsann inte för expansion, kriget i Georgien och ockupationen av Krim tycktes gått tv-krönikören förbi. Men senare i artikeln kommer han så ihåg detta och går med på att detta ändå inte var helt okej av ryssarna. Sedan kom den klassiska whataboutismen: USA har minsann också gjort dumma saker, så det så. Underförstått att Rysslands agerande därför inte är så mycket att snacka om.

Schymans inspel om Ukrainakriget

Förra vänsterledaren Gudrun Schyman gav sig tidigt in i debatten. Hon talade sig varm för förhandlingar och ansåg att eftergifter från Ukraina var väsentliga. Men medgav storsint att även Ryssland måste kompromissa. Frågan om vad Ukraina skulle ge efter på besvarade hon inte. Med tanke på Schymans engagemang för kvinnor är det lätt att dra en parallell. Det är som om ett våldtäktsoffer under pågående övergrepp ska komma överens med förövaren om vilka delar av hennes kropp som det ändå är okej att förgripa sig på.

Greiders resonemang

Göran Greider – välbehövlig, om än något grötmyndig debattör på vänsterkanten – chockades nog i sitt hjärta av Rysslands övergrepp. Han största oro för det nya säkerhetsläget tycktes dock vara att svenska militären var överlycklig för att det nu äntligen kunde bli krig på riktigt. Fast krigsmakten vågade inte säga det högt. Kanske borde Greider ha frågat militären i Ukraina om de var överlyckliga av samma anledning.

Dessutom gjorde han den märkliga analysen att förstärkt försvar inte var nödvändigt eftersom Ukraina ännu inte besegrats. Därmed är Ryssland inte farligt och vi behöver inte vara oroliga. Att den ryska bristen på framgång kunde bero på just ett starkt militärt försvar var en koppling som poeten Greider inte gjorde. För en sådan hade kanske rubbat hans världsbild.

Ekis Ekman gick för långt 

Kajsa Ekis Ekman, med fötterna långt in i vänstern, gick längre. I en text i ETC malde hon det ryska narrativet om nazism i Ukraina. Hon dömde ut en tidning i Kiev som västlig propaganda eftersom den fått några bidrag från bland annat Kanada. På annat håll hävdade hon att ryska statliga tevekanalen Russia Today dock bedrev högkvalitativ journalistik. Då fick hon sparken från ETC.

Uppgörelse om Ukrainakriget kan gynna Kreml

Nu tyder mycket på en uppgörelse om Ukraina som kan bli rena julafton för Kreml. Detta eftersom ledaren för världens största militärmakt, Donald Trump, helt går i bästa kompisen Vladimir Putins ledband.

Detta blir en stresstest för en del av vänstern. Ska man nu plötsligt gilla USA för att det går ryska ärenden? För vid sidan av kriget i Ukraina anser det Trumpstyrda USA att Europa får klara sig själva. Då får Ryssland nya chanser till vad de kallar militära specialoperationer. Är detta möjligtvis 68-vänsterns önskedröm – att ha två supermakter på sin sida?

The post Ukrainakriget – ett stresstest för old school-vänstern first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Sällan har ridån gått upp så snabbt och det nya så skamlöst presenterat sig för världen,” skriver Stellan Lindqvist. Det handlar om ”Det nya normala”.

Det normala är det som är normalt, det vill säga det vi inte ser men som finns, det vi förväntar oss skall ske som sker. Det är inte tänkt men är det vi tänker. Vi lever i det och vi anpassar oss.

Dock ändrar det sig. Ett normalt byter plats med ett annat. Så håller det på. Det hela har något sömngångaraktigt över sig. Någon, oklart vem, skriver manus och vi följer efter,

Det intressanta är övergångarna, när det gamla normala förtunnas och ett nytt tar gestalt. Människor ser sig över axeln, en osäkerhet breder ut sig, vilka åsikter är gångbara, vilka perspektiv? Det är inte helt olikt modets växlingar, när något som helt nyss var snyggt, attraktivt, häftigt och coolt utan några egentliga och begripliga skäl blir konstigt, bisarrt, obegripligt och fult. Som axelvaddarna, neonfärgerna, pudelfrisyrerna på åttiotalet. Ingen vet varför, bara att det är så. Först i backspegeln ser man att något hänt. Med tiden och med viss förvåning tänker vi: hur kunde jag tycka så?

Nej, upplysning och sanning har väldigt lite med de stora skiftena att göra, eftersom vi, det stora flertalet, styrs mer av vad som är komfortabelt än vad som är sant. Sanningen får någon annan ta hand om.

Nu är vi i en övergång och den började inte igår, den har pågått en längre tid, liksom prövande sin livskraft. Och nu, när motståndet är svagt och splittrat och det som en gång var fundamentet börjar krackelera, exploderar det. Orsakerna är många men övergången bär ett namn: Trump. Vi får gå långt bak i historien för att finna något liknande och kanske finner vi inte något. Sällan har ridån gått upp så snabbt och det nya så skamlöst presenterat sig för världen. Här är vi, säger människorna på scenen, det är bäst ni vänjer er.

Machiavelli sa till fursten, om du skall göra mycket ont, gör då allt på en gång, drar du ut på det hinner motståndet formera sig. Skall du ljuga, så ljug då stort, eftersom den stora lögnen är svårare att bemöta och gömmer de små.

Den stora attacken förvirrar naturligtvis, kompasserna från den gamla tiden fungerar inte längre, verktygen visar sig obrukbara. Man försöker blidka, böna och be, hänvisa till högre värden, ur stånd att förstå att de nya furstarna bara ser svaghet.

Finns tid? Finns tid att vända? ”De villigas allians”, låter som något ur Sagan om Ringen. Rohans ryttare förenade med Minas Tiriths soldater. Mot Mordor, mot Sauron. Modet mot styrkan.

Modet som måste vara allas, uppoffringar som måste vara allas, klartext som måste talas.

Det nya normala.

The post Stellan Lindqvist: ”Det nya normala” first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika försöker Lars Thulin finna ett svar på frågan om varför USA:s president Trump uppenbarligen älskar den ryske diktatorn.

President Donald Trump visar objektiva tecken på åkomman megalomani, alltså storhetsvansinne. Skolgårdsmobbningen av president Zelenskyj, då Donald tog slagskämpen JD Vance till hjälp, är ett exempel. Talet till nationen i veckan där han använde nästan all tillgänglig tid till att hylla sig själv, ett annat.

Fast hur kan någon med så grandios självbild lägga sig på rygg med blottad strupe inför en rysk diktator utbildad i säkerhetstjänsten KGB? Hur kan han förutsättningslöst göra Kremls narrativ till sitt?  Så borde inte en envåldshärskare bete sig. En kejsare är inte ansvarig inför någon och tar inte order från någon. Men kejsar Donald gör det.

Har Putin hållhakar på Trump?

Ett svar kan vara att Putin har hållhakar på Trump, så allvarliga att de skulle krossa honom. Flera artiklar och böcker har skrivits i ämnet. Bland annat berättas att ryska säkerhetstjänsten i slutet av 70-talet var missnöjda med sina agenter utomlands. De levererade för dåligt. KGB:s strategi blev att rekrytera medborgare i exempelvis USA och Europa. Unga, kommande personer. Genom att tidigt knyta dem till sig kunde hållhakar och krav på gentjänster byggas upp. Allt skulle cashas in då personen nådde maktens boningar. Donald Trump kan ha varit ett enkelt byte. En förmögen och skrävlande fastighetsägare med vidlyftigt liv och ett ego omättligt på bekräftelse – drömmen för en underrättelsetjänst som kan allt om psykologi.

Det kan ha börjat med Donalds första hustru Ivana, född i Tjeckoslovakien. Hon var framgångsrik skidåkerska och hade genom lämpligt äktenskap med en österrikare kunnat lämna sitt hemland. Bröllopet med Trump stod 1977, tolv år innan murens fall. Hon hävdade för amerikansk press att hon deltagit i tjeckiska alpinska landslaget i olympiaden 1972. Fast landet hade inte skickat något sådant landslag dit. Tjänstemän i tjeckiska skidförbundet kunde inte hitta hennes namn i några relevanta dokument.

Hennes far Milos Zelinjcek anses ha ingått i landets underrättelsetjänst och hämtade information från dottern. FBI  inledde 1988 en två år lång undersökning rörande Ivanas förbindelse med sitt hemlands myndighet. Inget åtal väcktes.

Trump och Moskva

Trumps kontakter med Moskva är väl kända. Bland annat med 1987 års storslagna planer på ett Trump Tower på bästa plats i den ryska, då sovjetiska, huvudstaden. Trump beskriver i sin bok ”Art of the Deal”, hur han togs emot som en kung i Moskva under resan. Planerna gick sedan i stöpet, kanske på grund av östblockets fall 1989. Men medhjälpare till Trump, främst Rudy Giuliani erkände i förhör att planerna hölls vid liv fram till 2016, då Trump blev president.

Trump tröstade sig med att ta skönhetstävlingen Miss Universe, som han då ägde, till Moskva 2013. Med ryska eliten och i ett hav av lyx kunde han skärskåda 86 kvinnor som visade upp sig i både aftonklänningar och baddräkter. På en fråga om han mötte Putin de dagarna, svarade han: Jag mötte många intressanta människor. Vad som verkligen hände med Trump och all kvinnlig skönhet när strålkastarna släckts, vet få. Donald är dock känd för svårigheter att hålla sin gylf stängd.

Finns det praktiska exempel på att Moskva cashat in tjänster? Annat än en reservationslös kärlek från Trump och en vilja att föra Rysslands narrativ om kriget i Ukraina.

Åtminstone två. Det mest tydliga inträffade i juli 2018. Trump och Putin möttes då i Helsingfors. Vid den tidpunkten hade USA:s samlade säkerhetstjänst i form av både CIA och FBI, gjort klart att Ryssland försökt påverka amerikanska presidentvalet 2016 till Trumps fördel. Vid presskonferensen efter mötet kom frågan upp. Trump svarade att han frågat Putin om det var sant, men att denne förnekat det. Och då hade Trump ingen orsak att tvivla på sin vän Putin.

Trump bad Ryssland om hjälp

Ett annat exempel inträffade under valkampanjen 2016. Historien med Hillary Clintons mejl med post till utrikesdepartementet som hamnat på hennes privata server, var mumma för Donald J Trump. Inför rullande kameror uppmanade Donald Trump Ryssland att hacka Hillarys e-post för att finna dokumenten.

I andra, normala, länder hade detta betecknats som högförräderi: att officiellt misstro sin egen administration till förmån för den största geopolitiska motståndaren. Samt att uppmana denna motståndare att stjäla hemliga dokument från utrikesdepartementet. USA är inte normalt.

Toppen skyddas alltid

Undersökningar om Rysslandskopplingar har gjorts, främst Mueller-utredningen. Den leder upp till en viss nivå. En del personer har avslöjats och straffats för sina kopplingar. Men de slutar alla på hyfsat avstånd från Trump, trots att han är den enda som vunnit på oegentligheterna. Detta tyder på politikens och näringslivets vanliga regel – att skit får bara stänka upp till en viss nivå. Toppen skyddas alltid.

Så, är mannen som tagit på sig att läxa upp hela världen (minus Ryssland) och sätta sig själv främst, i praktiken ledd i strypkoppel av en av samtidens värsta diktatorer? De är lika i mycket. Avgörande skillnaden är att Vladimir Putin är slug och smart. Och att Putins kritiker ofta dör i märkliga olyckor eller försvinner spårlöst. Så är det inte i USA. Ännu.

The post Varför älskar Trump Putin? first appeared on Opulens.

MANDELSTAM. I går publicerade vi en essä om den ryske poeten Osip Mandelstam. Den är skriven av Michael Economou och som en uppföljning publicerar vi i dag hans översättning av ett brev som Nadezjda Mandelstam skrev till sin make.

Essän kan läsas här.

Här nedan återges en svensk version av Nadezjda Mandelstams brev till Osip Mandelstam (i brevet kallad ”Osia”). Brevet finns inte i minnesboken Stalins mirakel, men bör tillhöra den donation (brev, texter, dikter och foton) som hon skänkte ett universitet i USA (Princeton). Den engelska version som jag utgått från, är Ilya Kaminskys – en ukrainsk-amerikansk poet och litteraturvetare, och då han arbetar på nämnda universitet, utgår jag från att han haft tillgång till brevet i dess Mandelstam-arkiv.

När Nadezjda Mandelstam – förnamnet betyder för övrigt ’hopp’ – skriver sitt brev, vet hon inte om maken är i livet.

Vi i vår tid tror oss veta att han i oktober 1938 har några månader kvar att leva, och vi kan vara tämligen övertygade om att han aldrig fick läsa hustruns brev.

Nadezjda Mandelstams brev till Osip Mandelstam

22 oktober 1938

Osia, min älskade, fjärran sötnos!

Jag finner inga ord, älskling, för att skriva detta brev som du kanske aldrig ska läsa. Jag skriver i ett tomrum. Kanske ska du återvända och inte finna mig här. I så fall blir detta allt som du kan erinra dig av mig.

Osia, vilken lycka det var att leva tillsammans likt barn – allt vårt käbblande och allt vårt argumenterande, lekarna vi ägnade oss åt och så vår kärlek. Nu tittar jag inte ens upp mot himlen.

För om jag ser ett moln, vem kan jag då visa det för?

Minns du hur vi tog med oss varor för att laga våra enkla måltider på platserna där vi rest våra tält likt nomader? Minns du smaken av de bröd vi kom över som genom ett mirakel?

Och vår sista vinter i Voronezj.

Vår lyckliga fattigdom, och poesin du skrev. Jag minns dagen då vi en gång gick tillbaka från badet, när vi köpte ägg eller korv, och

en kärra fylld med hö körde förbi. Det var ännu kallt och jag frös i min korta jacka (men det är inget jämfört med hur vi måste lida nu. Jag vet hur frusen du är). Just den dagen återuppstår för mig nu. Jag förstår det så klart, och det smärtar mig att dessa vinterdagar med alla dess bekymmer var den mest underbara och sista lyckan som livet gav oss.

Alla mina tankar är hos dig. Alla mina tårar och alla leenden gäller dig. Jag välsignar varje dag och timme i vårt bittra liv tillsammans, min sötnos, min kompanjon, min blinde livsvägledare.

Vi var som två valpar, nosande vid varandra och så lyckliga tillsammans.

Och ditt så febriga huvud, och så lättsinnigt vi slösade bort dagarna i vårt liv. Vilken glädje det var, och hur medvetna vi alltid var om vilken glädje det var. Livet kan ju vara så länge. Så outhärdligt och så utdraget för var och en av oss att dö ensamma. Blir detta vårt öde, vi som är så oskiljbara?

Vi valpar och barn, förtjänade vi detta? Förtjänade du det, min ängel? Allting fortskrider som förut. Jag vet ingenting. Ändå vet jag allting – varje dag och timme i ditt liv står fram enkelt och klart för mig som i ett delirium.

Du stod framför mig i min sömn varje natt, och jag frågade och frågade vad som hänt, men du svarade inte. I min senaste dröm köpte jag mat till dig i en smutsig restaurang på ett hotell. Människorna där var främlingar. När jag hade köpt maten, insåg jag att jag inte visste vart jag skulle ta den, för jag vet ju inte var du är.

När jag vaknade, sa jag till Shura: ”Osia är död”. Jag vet inte om du ännu är i livet, men från och med stunden i den drömmen, har jag helt tappat bort spåren av dig. Jag vet inte var du är. Vill du lyssna på mig? Vet du hur mycket jag älskar dig? Jag kan inte nog säga hur mycket jag älskar dig. Jag kan ju inte ens säga det till dig. Jag talar bara till dig, bara till dig. Du finns alltid hos mig, och jag som var så vild och argsint och som aldrig lärde mig att gråta löjliga tårar – nu gråter och gråter och gråter jag.

Det är jag: Nadia. Var är du?

Farväl. Nadia.

not: Shura var Osip Mandelstams bror

                      (övers. Michael Economou, från engelsk version av Ilya Kaminsky)

The post Nadezjda Mandelstams brev till Osip Mandelstam first appeared on Opulens.

LITTERÄRA KLASSIKER. Michael Economou har skrivit en omfattande essä om den ryske poeten Osip Mandelstam. Den handlar bland annat om värdet av det moraliska trotset.

När Ryssland idag brutalt försöker vitalisera mycket av det som var signifikant för Sovjetunionen finns det skäl att uppmärksamma ekona av det förflutna. Dessa hörs och tränger på som om landets självbild aldrig väntat sig något annat. Personkulten är återupprättad. Psykiatrin används för att få oppositionella klassade som mentalsjuka. Josef Stalin hyllas åter. Elever får lär sig gräva skyttegravar, hantera Kalasjnikovs och handgranater. Skolan liknar mer och mer sovjettidens skola. Kritiskt tänkande är i Vladimir Putins läroplaner bannlyst. Så kallade viktiga samtal fostrar barnen. När väst inte är nazism, vilket det enligt prominenta politiker oftast är, kan man åtminstone kalla väst syndigt och degenererat. Allt som anses dåligt, till exempel opposition, oro och avvikande beteende i samhället, förenas av ett gemensamt – det går alltid att skylla på väst.

Kreml serverar sanningen med stort s om andra världskriget, vilket betytt att historieskrivningen stöpts om och isolerats från all annan historiesyn utom den i rysk tappning. Kärleken till fosterlandet, den högsta formen av kärlek, ska rädda rysk-ortodoxa värden. Josef Stalin är ett helgon och Moder Rysslands hjälte, vilket ledande skikt inom rysk-ortodoxa kyrkan också idag bidrar till att bekräfta, parallellt med sitt reservationslösa stöd för den så kallade specialoperationen i Ukraina, idag benämnd som kriget. Vladimir Putin ska slutföra det som varken Katarina den stora, Alexander II eller Josef Stalin lyckats med – eliminera nationen Ukraina. När ryska soldater idag bränner ukrainska läroböcker är det således ett eko av Alexander II:s dekret från 1876, vilket förbjöd det ukrainska språket.

Fosterlandsförrädare kontrolleras – dödas eller fängslas de inte, hängs de ut och trakasseras, vilket är detsamma som att exil eller tystnad blir av nöden. Så har det i varierande utsträckning fungerat under lång tid. Man kunde i Aleksej Navalnyjs politiska kamp höra ekot av sådant moraliskt trots, mod och agerande som alltsedan 1840-talet präglat den ryska intelligentsian.

Först gällde kampen tsarens brutala envälde, i en senare tid handlade kampen om att motarbeta kommunistiskt förtryck samt det av staten sanktionerade våldet visavi oliktänkande. Många ryssar som kämpat för yttrandefrihet och demokrati har bidragit till att hålla liv i en förnuftstradition med rötter i såväl bysantinsk kristendom som i upplysningstidens moralism. Mycket eller lite av Gud, mycket eller lite av yttrandefrihet och jämlikhet – all kamp och opposition har i vilket fall haft som mål att bekämpa auktoritetstro och religiös maktfullkomlighet.

Samt, nog så viktigt, att verka för mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter.

Företrädarna för medborgarrättsrörelsen har i yttrandefrihetens och demokratins namn bekämpat åsiktsförtryck och intolerans. Bland dessa kan och bör nämnas Andrej Sacharov, Oleg Orlov, Jelena Bonner och Vladimir Bukovskij. Mycket i deras aktivism förenar dem med författarna och publicisterna, vilka verkat i samma anda, om än snarast med konstnärliga förtecken, inte aktivistiska diton. I denna tradition bör namnges författarna Aleksandr Herzen och Nikolaj Tjernysjevskij från 1800-talet, kollegorna Aleksandr Solzjenitsyn och Joseph Brodsky från 1900-talet.

*

Här ges inte utrymme att reflektera över hur och i vilken utsträckning konstnärer som Vassilij Kandinskij och Marc Chagall bidragit. Men det vore illa att inte ta tillfället i akt att nämna en annan rysk konstnär, Nicholas Roerich, vars konst, filantropi, fredssträvan och kulturarbete inte kan förbises när frågan om värdet av ett ryskt förnuft förs på tal. Nicholas Roerich, som 1929 var en av kandidaterna till Nobels fredspris, bidrog också till att möjliggöra vår tids Världsarvslista, som Unesco ansvarar för. Den så kallade Roerich-pakten med dithörande fredsflagga undertecknades 1935 av president Franklin D. Roosevelt, och mottot – Pax Cultura – var tänkt att tjäna världen i samma globala anda som präglar Röda Korsets verksamhet.

De katastrofala följderna av första världskriget och ryska revolutionen fick konstnären att inse att varje lands kulturarv tillhör världen och därför måste räddas åt framtiden. Inte bara ruiner, monument och arkeologiska föremål från äldre tider utan även all skapande verksamhet, såsom bibliotekens, universitetens, sjukhusens, teatrarnas och operahusens, måste värdesättas och skyddas från krigets vansinne.

En anekdot, talande för Nicholas Roerichs måleri, måste återges. När Yuri Gagarin 1961 återvänt efter sin rymdresa, utfrågades han om hur jorden såg ut uppe i rymden. Kosmonauten menade att klotet påminde honom om en målning av Nicholas Roerich. Behöver det utsägas att svaret knappast föll i god jord hos KGB, som i sedvanlig paranoid anda misstänkte att konstnären motarbetade ryska värden. Detta var dock en grandios missuppfattning – Nicholas Roerich såg sig som en rysk världsmedborgare, inte som en rysk avhoppare som bara kritiserade och förtalade hemlandet. Det märks såväl i konstnärens universella kultursträvan som i hans respekt för att all kreativitet värd namnet aldrig kan förminskas av nationella intressen, vare sig dessa innefattar slavofila värden eller inte.

*

Kärnan i motståndet har utgjorts av begreppet sovest, det vill säga samvete. Att försöka leva i enlighet med samvetets röst för att uppnå något slags sanning är således ett gammalt ideal som också i dag påverkar dissidenter, oliktänkande och oppositionella. Att ta avstånd från lögner och vägra leva med dem var i sig en moralisk handling, slog Aleksandr Solzjenitsyn fast i essän ”Lev inte i lögnen” (1974). Nobelpristagaren ställde sig med innebörden i många av sina verk i samma oppositionsled som sedan 1829 styrts av filosofen Pjotr Tjaadajev, som menade att Ryssland var underutvecklat och i behov av modernisering – om landet ville tillföra världen något. ”Sanningen är dyrbarare än fosterlandet”, lyder en klassisk formulering hos denne filosof.

Rysslands historiska uppgift låg i ”att tjäna som avskräckande exempel för andra nationer.” Diagnosen var inte svårfunnen. Tsaren var snabb med att förklara Pjotr Tjaadajev sinnessjuk, och han fick resten av sitt liv vänja sig vid att leva under polisbevakning.

Inte ens i samband med Sovjetunionens kollaps 1991 avmattades tankarna på ett mer förnuftigt samhällsbygge, präglat av frihet, mänskliga rättigheter, tolerans och yttrandefrihet, av en särskild anledning – det fanns fog för dem. I dag räcker det med att nämna namnet på Rysslands president för att inse att behovet är större än någonsin.

Rysk litteratur går inte att förbise när man berör denna historia, vad man nu än säger i dagens Ukraina. Ukrainska författaren Oksana Zabuzjko har exempelvis menat att denna litteratur lurat människor i väst att se Ukraina-frågan med ryska glasögon och därför uppmanat till bojkott av landets klassiker (DN 20220429). Men hon har fått rejält med mothugg – klassisk rysk litteratur har utmanat makten, inte tjänat den.

Ett av de stora värdena med klassikerna ligger i gestaltningen av själshärjningar, samvetsförebråelser och sanningslidelser, vilket utvecklat såväl läsarens moraliska klokskap och mod som hans eller hennes förnuft och samvete.

Furst Mysjkin i Fjodor Dostojevskijs Idioten framställs som en dåre, men hans mänskliga egenskaper, bespottade av ett hycklande borgerskap, är föredömliga, inte förkastliga. Den goda människan är ingen omöjlig människa. Naiviteten är i själva verket en styrka och en egenskap, inte ett lyte och en sjukdom.

Krig och fred är en antikrigsroman, skriven av en pacifist, Leo Tolstoj, som inte drog sig för att angripa kyrkan för att den välsignade soldater som skulle ut i krig. Krig är inget hjältemodigt. Krig är död, kaos och tragik. Krig har inga segrare. Tsaren och adelsfolk är trots sin makt (läs: maktfullkomlighet) inte mer betydelsefulla än vanliga människor. Dramatikern bakom Körsbärsträdgården, Onkel Vanja, Tre systrar och Måsen, Anton Tjechov, försökte medelst stämningar, människogestaltningar och inre monologer visa att bristen på moral, humanism och ömsesidig respekt mellan klasserna var den stora samhällsfaran, inte väst och inte de oppositionella. Anton Tjechov uppmanade makthavare att reflektera över det faktum att en människa är mycket mer än en produkt och en kugge i maskineriet.

Många av de klassiska verken har fungerat som en grundbult för sådana frågor som dissident- och medborgarrättsrörelsen fått beakta. Vad är gott och sant, vad är ont och falskt? Vill Ryssland tillhöra världen? Eller ska ryssar sluta sig i ett medeltida mörker, be Gud om moral och motarbeta världens frihetliga värde? Vad gör lögnerna med oss? Vad gör makten med våra möjligheter att leva ett värdigt liv? Ska Ryssland vara en del av världskulturen?

Eller är rysk kultur ett isolat av gudomligt ursprung som världskulturen i sig måste anpassa sig efter?

Det är således inte för inte som Aleksander Navalnyj i ett brev, avsänt från fängelset under hans sista dagar i livet, hänvisar till Anton Tjechov och Fjodor Dostojevskij. Brevet, adresserat till journalisten Sergej Parchomenko, avslutas med en insikt som ekar av ambitioner liknande dem som många av Navalnyjs föregångare bar på: ”Man måste läsa klassiker. Vi kan dem inte.”

 *

Efter denna långa inledning – nödvändig för förståelsens skull – ska poeten Osip Mandelstams öde tecknas i ljuset av detta moraliska trots, detta behov och denna vilja av att bejaka ett förnuftigare, mer tolerant och frihetligt samhällsbygge.

Poetens aktualitet har skiftat, men aldrig varit vad man säger out of the game: det finns goda skäl att uppmärksamma ekot inte bara av hans lyriska och essäistiska skapande utan också av dess fatala följder. Beröringspunkter mellan hans 1930-tal och vår tid finns på mer än ett plan.

Händelser idag väcker liv åt händelser i Osip Mandelstams tid, som om historien går igen i ett tröstlöst flöde av misstag och låsningar. Ekona av det förflutna är i liv och hörs som ett varnande memento – det enda vi tycks lära oss av historien är att vi inget lärt.

Så gick det exempelvis att uppfatta ett eko under hösten 2023, när det bepansrade tåget med Nordkoreas Kim Jong-Un färdades in i den ostliga regionen Primorskij för mötet med Vladimir Putin. Ekot bidrog till att få liv i reminiscenserna av en annan järnvägsvagn, som drygt 85 år tidigare ankom Vladivostok i detta fjärran östern.

I vagnen – av typ godsfinka eller boskapsvagn eller möjligen något än mer olidligt – satt Osip Mandelstam, som avrest från Moskva, där han i april 1938 arresterats och dömts till fem års arbetsläger, anklagad för KRD, det vill säga kontrarevolutionär verksamhet. Felaktig och subjektiv inställning, löd en alternativ dom.     

Osip Mandelstam var på väg till genomgångslägret Vtoraja Retjka utanför  Vladivostok med adressen Barack 11, Styrelsen för Nordöstra korrektionsarbetslägren. Färdkost under den långa resan österut lär ha varit torftig och undermålig, naturligtvis inte att jämföra med Vladimir Putins och Kim Jong-Uns lyxmat, serverad under ledarnas resor. Det ryktas om hummer, viltkött och annat smått och gott. Samt förstås franska årgångsviner.

Diktaren skulle inte bli långvarig i lägret. Svältande och med hjärtbesvär samt i ständig rädsla för att bli förgiftad var Osip Mandelstams tillvaro eländig.

Redan i december samma år som han internerades slängdes han död ner i en massgrav, i vilken andra internerade lagts huller om buller. Och så fick legenderna snart liv. Sagor, tilltalande minnesbilder. Romantiserande hågkomster.

Mot slutet av detta 1930-tal väcktes en mytbildning kring Osip Mandelstams öde, vilken förvisso är trösterik och vacker, men inte desto mindre grundfalsk. Vem vill för sitt inre inte se den bräcklige poeten sitta vid lägerelden långt borta i fjärran östern och läsa Dante för medfångarna och fångvaktarna, kanske rentav recitera sonetter av Petrarca? Ända in i våra dagar har försök till kanonisering gjorts. Bruce Chatwin menar att Osip Mandelstam är 1900-talets litteräre martyr, seklets ”schaman och siare”. Ja, enligt honom skulle en annan epok rentav ha gjort Osip Mandelstam till ett helgon.

Att från sent 1920-tal och framåt inneha och läsa dikter av fosterlandsförrädaren ansågs vara brottsligt och kontrarevolutionärt. Det förnekades på sina håll till och med att en diktare med namnet Osip Mandelstam alls existerade. Litterära kollegor baktalade honom, några anklagade honom rentav för plagiat.

Först efter Stalins död och i samband med Chrusjtjovs avstaliniseringsförsök på 20:e partikongressen 1956 fick poeten viss upprättelse – i det officiella Sovjetunionen.  Men såväl utomlands som i landets underjordiska litterära kretsar betydde en sådan korrigeringsiver inte mycket.

Det fanns nämligen liv i Osip Mandelstams poesi, vilken spreds, lästes, översattes och hyllades – som om censurens arbete varit så kontraproduktivt att det haft en alltigenom motsatt effekt.

 *

I dag anses Osip Mandelstam vara den ryskspråkiga poesins största namn, och så pass sent som 1979 uppmärksammades en annan sträng på lyran, vilket spätt på den litterära statusen. Detta år publicerade den amerikanska forskaren Jane Gary Harris Osip Mandelstam – The Collected Critical Prose and Letters (Collins Harvill, nyutgåva 1991), som visade på den smått häpnadsväckande bredd, infallsrikedom och lärdom som präglar författarskapet. Flera av essäerna finns tillgängliga, översätta av Bengt Jangfelt, i volymerna Frihetens gråljus (medövers. Göran Sonnevi, FIB:s Lyrikklubb, 1979), Murarlod och brysselspets (medred. Harald Lyth, Bokförlaget Hylaea, 1988) samt Ordet och kulturen (FIB:s Lyrikklubb, 1992).

Inte många reflexioner, tankar och infall lämnar läsaren oberörd, men att läsa förstrött och oengagerat är meningslöst om avsikten är att förstå Osip Mandelstam. Författaren kräver med sin konkretion och metaforik i stilen läsarens förutsättningslösa närvaro, och språkets elegans och precisionsmättnad gör all allvarligt syftande läsning till ett subtilt nöje.

”Samtal om Dante”, vilken ingår i Ordet och kulturen, är den mest omtalade essän i kraft av sin smått hisnande substans. Här lyckas Osip Mandelstam ge liv åt italienarens rim och rytm, flöde och poetiska värld. Men, medger han själv, det är ett oändligt slitgöra att läsa Den gudomliga komedien: ”Jag ställer mig på fullt allvar frågan, hur många oxhudssulor, hur många sandaler som Alighieri nötte ut under sitt poetiska arbete, vandrande längs Italiens getstigar.”

Osip Mandelstam, som bekände att han aldrig fått ”fotfäste i det tjugonde århundradet”, svävar i essän fritt och obesvärat genom seklerna, som om historien var hans mark där fötterna kunde placeras lite varstans utan att spåren för den sakens skull leder läsaren vilse i någon tid. Osip Mandelstam levandegör Dantes texter i ett slags tidlöst och frihetligt bejakande, och blott ett längre citat ur ”Samtal om Dante” kan göra avsikten viss rättvisa:

”Det är otänkbart att läsa Dantes sånger utan att rikta dem mot samtiden. De är skapade för det. De är projektiler för att uppfånga framtiden. De kräver en kommentar i futurum.

      Tiden är för Dante innehållet i historien, sedd som en enda synkron akt; och omvänt: innehållet i historien är en gemensam fasthållning av tiden – av dess kolleger, medsökare, medupptäckare.

      Dante är antimodernist. Hans  samtid är outtömlig, outräknelig och outsinlig.

      Det är därför som Odysseus´ tal, buktigt som linsen i ett brännglas, handlar lika mycket om kriget mellan grekerna och perserna som om Kolumbus´ upptäckt av Amerika, Paracelsus´ djärva experiment och Karl den femtes världsimperium.”

*

Vilket var Osip Mandelstams brott som till sist framtvingade deportationen? Vilken var innebörden av den så kallade kontrarevolutionära verksamheten? Svaret må i dag förvåna med tanke på poesins smått försumbara betydelse för samhällslivet, åtminstone i vår del av världen. Seriös litteratur får inte alltid sådant utrymme och värde som kunnat göra den relevant och levande inte bara för politikers, makthavares och andra samhällsaktörers djupare tänkande och kulturkänsla, utan också för människor med intresse för samhällsbygge, präglat av utveckling och förnuft, moral och kunskap.

Det handlade nämligen om flera dikter med så kallat statsfientligt innehåll. Osip Mandelstam var medveten om riskerna. Klarsynt om än ironiskt konstaterade han i en essä, återgiven i Ordet och kulturen, att det bara är i Ryssland som poesi respekteras: ”Finns det någon annanstans där poesi är ett så vanligt motiv till mord?” Framför allt en specifik dikt hade väckt angiverisamhällets och säkerhetstjänstens misstänksamhet. Ett epigram om Folkens store hjälte – Josef Stalin. Ostraffat kallade inte någon georgiern för bergsbon i Kreml. Diktatorn bar en mustasch som ljöd av ”kackerlacksskratt”. Att skriva att den store ledaren ”suger på dödsstraff som hallon” och att andra ledare lismar omkring honom var förstås lika farligt (övers. Hans Björkegren, Rosen fryser i snön, W & W, 1976).

Dikten renderade Osip Mandelstam tre års förvisning först till Tjerdyn i Uralbergen, och sedan till den större staden Voronezj närmare Ukraina. Tillvaron behöver inte ha varit förödande, sjukdom och dålig hälsa till trots. I vart fall tillkom en svit dikter under förvisningsåren. Här nedan en av dessa dikter, daterad Voronezj, 18 januari 1937:

Jämför inte: vad som lever är ojämförligt.

Jag erfor en sorts kärleksfull rädsla

när jag tog in slätternas jämlikhet

och öppna himlen blev min sjukdom.

Jag sög in luften, min tjänande människa,

och förväntade mig hjälp eller nyheter,

gjorde mig redo för avfärd, seglats på arkens

expeditioner som aldrig ens påbörjades.

Där himlen är öppen strosar jag lycklig,

och en ljus ledsnad tillåter mig inte

överge Voronezjs tonåriga kullar

för de klara och äldre i Toscana.

                         (övers. Michael Economou, med hjälp av en engelsk tolkning av Peter France)

Men knappt ett år efter återvändandet till Moskva, blev Osip Mandelstam åter arresterad och dömd till fem års arbetsläger, vilket han således aldrig skulle lämna levande. Hans profetia om att ”en svulten stat är farligare än en hungrig människa” besannades därmed.

*

Det judiska ursprunget ska inte överbetonas eller ältas. I vilket fall tycks det som om familjen Mandelstam, vars rötter fanns i Warszawa, lyckades undgå antisemitismen i Sankt Petersburg, dit man flyttat när sonen var liten.

1911, då Osip Mandelstam fyllt tjugo år, lät han för övrigt döpa sig i en metodistkyrka – nota bene en verkligt fattig kyrka. Men konfessionen var, vilket också Bengt Jangfeldt framhållit, inte i första hand en fråga om kristen eller judisk hemhörighet hos Gud utan om ett uppgående i kulturen.

Således handlade det om en levande längtan efter att tillhöra världskulturen, i vilken tron var en av många levande beståndsdelar. Kanske närde Osip Mandelstam inte alls hopp om att få liv i religiös intighet ur flydda eller närvarande tider; religionens (och kulturens) mission låg på ett annat plan – att komma bortom det låsta och inskränkande i en provinsiell tillvaro, vars omvärldsuppfattning var lika provinsiell. Vad han tyckte sig se i väst önskade han finna också i Ryssland; i flera dikter är denna västliga influens ett slags visionärt hopp om enhet och gemenskap åt världen, inte åt väst och inte åt Ryssland.

Detta måste betonas – världen. Inte väst, inte Ryssland.

 *

Osip Mandelstam gavs av familjen möjlighet att studera i Sankt Petersburg, med vad man säger blandade resultat. Fortsatta studier i Europa verkar ha gett näring åt det som han tidigt börjat se som sitt kall – diktandet. Ensam och övergiven i Paris fann han tröst i poesin och musiken. Dikten ”Notre Dame”, daterad 1912, är berömd och inte bara talande för de intryck som bjöds under detta tidiga 1900-tal, utan också för att innebörden blev en av grundstenarna för estetiken som Osip Mandelstam börjat utveckla:

Där romaren dömde ett främmande folk

står en basilika nu. Med spända nerver

spelar, som Adam, i förstlingens glädje

korsgångens lätta valv med musklerna.

Och likväl röjs den dolda inre planen:

Förstärkta bågars kraft ser till

att jättebördan inte krossar muren

och valvets djärva ramm blir overksam.

En ursprungslabyrint. En gåtfull skog.

Det gotiska förnuftets avgrund.

Egyptisk kraft och kristet saktmod.

Som ek. Som rö. Allt är i lodets makt.

O fästning Notre Dame, ju mer jag sett

av dina monstruösa revben desto starkare

har jag känt längtan efter att få skapa

det sköna ur en tung fientlig massa.

                                         (övers. Hans Björkegren, ur Rosen fryser i snön)

Paris och Heidelberg hade välkomnat Osip Mandelstam till Europa, arkitekturen han fick se gav konkretion och byggstenar åt diktandet. Längtan efter att ”skapa det sköna ur en tung fientlig massa” var väckt och växte sig allt starkare. Dikten ”Notre Dame” ger en antydan om vad som var betydelsefullt: klarhet och rymd. Radernas fasthet är födda ur en estetiserande hantverksskicklighet som fascinerar lika mycket som det arbetssätt som efterhand skulle göra Osip Mandelstam berömd – associationsmetoden. Egyptisk kunskap samspelar med kristet saktmod, och tiderna överlever genom stenmästaren – han som med sitt lod väcker liv i miraklet – arkitekturen kan öppna för Guds närvaro i katedralen och därmed i världen.

Det finns en kärna av sten eller kristall i många av dikterna, vilken håller samman dem, och vilken också är ett bergfast uttryck för den form, som kan upplevas som smått petrifierad – tuktad och stram som den är. Här nedan en annan dikt, daterad 1915, där poeten också associerar fritt, och det är svårt att undvika känslan av att Osip Mandelstam upplevde att andra tider stod honom mer nära än hans egen tid. Första strofens fartygslista syftar på Illiadens uppteckning av fartygen som deltog i anfallet mot Troja, akajer är Homeros ord för grekerna.

Sömnlöshet. Homeros. Strama segel.

Jag läste fartygslistan blott till hälften:

den långa fågelkull, det sträck av tranor

som en gång lyfte över Hellas.

Likt tranors kil mot fjärran land –

på krönta huvuden ett gudaskum; –

Vart seglar ni? Om ej Helena funnes,

vad vore Troja då för er, akajer?

Av kärlek röres havet och Homeros.

Vem skall jag lyssna till? Homeros tiger,

vältaligt brusar nu det svarta havet

och dånar närmare min huvudgärd.

                                              (övers. Hans Björkegren, ur Rosen fryser i snön)

*

Osip Mandelstam liknade poesin vid en plog ”som plöjer upp tiden så att tidens djuplager, dess svartjord hamnar på ytan.” Några litterära skolor ville han inte kännas vid. Inte ens en poetik. Pusjkin, Ovidius, Homeros är föraningar om vad poesin kan möjliggöra, inte litteraturhistoriens döda diktare som en gång skapade odödlighet åt sig själva. Poesin har ingen skyldighet att vara på ett bestämt sätt. Poesin är – om den ska vara värdefull – allt. Klassicism, hellenism, kunskap och hantverk, öppna dörrar och fri horisont mot det tillstånd då ordet blir musik och musiken blir poesi. Poesi är inte dilettanteri och inte ett ting bland andra ting; poesin behöver enligt Osip Mandelstam ”en stegrad känsla för bilder, maskinrytm, stadskollektivism, landsbygdsfolklore.”

Det goda hantverket kan, om klarhet, rytm och metaforik får utrymme, skapa sådan enhet, struktur och kontinuitet att teorier om framsteg och utveckling blott är att se som löv, vilka då och då faller vissna ner från trädet.

Sovjetförfattarna förväntades hylla teknologin i enlighet med Vladimir Lenins påbud om att diktaren skulle betraktas som själens ingenjör. Men Osip Mandelstam var mer klarseende än så: ”Det kan inte ske något framåtskridande (verkligt, det vill säga andligt) annat än hos individen och genom individen själv.”

I revolutionens Ryssland var Osip Mandelstams tankar inte comme- il-faut: revolutionen förutsatte rättning i ledet. Först förfördes dock diktaren av revolutionsyran och skrev in sig i det socialrevolutionära partiet. Men konst är inte propaganda, Osip Mandelstam var ingen konformist. Han var poet. Han sökte framtid åt annat än ideologier och system. Hans uppgift var att förvandla ord till musik.

Mandelstam uttryckte i en dikt sin känsla av att vara ”ett barn i de starkas och mäktigas värld”, och kunde, i samma dikt, återgiven i Rosen fryser i snön, bekänna vidden av sin frihet så här: ”Jag är inte skyldig den världen ett dyft av min själ.” Med världen syftade Osip Mandelstam inte på vit- eller rödgardisternas värld, inte på bolsjevikernas eller mensjevikernas värld, inte på Rysslands värld eller på en västlig värld. Hans värld – världen – stod över världens låsta och inskränkande ideologier.

Under förföljelserna mot ortodoxa kyrkan tog Mandelstam ställning. Om religionen ställde sig på de förtrycktas sida, var det hos de förtryckta han ville vara. Men om religionen ställde sig på makthavarnas sida, var det inte hos maktmänniskorna han ville vara.

Det Osip Mandelstam uttryckte om akmeismen, det tidiga 1900-talets rådande poesisyn som med konkretion och saklighet ville nå bortom symbolismens ockulta sfärer, kunde gälla också för hans egen längtan till jorden, ner i själva myllans rötter där gemenskap med alla tiders människor var i liv; akmeismen bar på, med hans egna ord, en ”hemlängtan till världskulturen.”

*

I Nadezjda Mandelstams Stalins mirakel (övers. Hans Björkegren, W & W, 1970) kommer man Osip Mandelstam in på livet. Boken – ett slags minnesbok – är brutal och omskakande, om än lite hafsigt redigerad. Den schizofrena tillvaro som var många sovjetmedborgares verklighet under 1930-talet ges en otäckt vardaglig ton, och känslan av en sanning på kollisionskurs med makthavarnas sanning serveras på i princip varje boksida. Ingen människa vågar lita på någon annan människa. Angiverisamhället är utvecklat. Människor försvinner. Rykten om massavrättningar sprider skräck. Myndigheter och censorer nosar rätt på farliga och samhällsomstörtande texter. Interneringsstraff utdöms. Människor dör. Människor är rädda. Människor upphör med att lita på sina närmaste. Människor hemlighåller sin tro på Gud.

Men parallellt med kontrollsamhällets tyranni skulle i sinom tid ord spridas muntligen. Intellektuella och ungdomar som revolterade mot det stalinistiska arvet fann sin litteratur – i kopie- och stencilform bland annat Osip Mandelstams dikter och Alexandr Solzjenitsyns romaner. Det är som om en rysk motståndsvilja, ett ryskt förnuft, en högre form av rysk värdighet, förblev oåtkomlig för och bortom den politiska elitens försök att likrikta och tysta all opposition.

Det mest betydelsebärande i Nadezja Mandelstams gestaltning av vad hon och maken fick genomlida under sina 18 år tillsammans är det heroiska motståndet mot systemterrorismen.

Makarna är i kontakt med människor som försöker hjälpa varandra, åtminstone de gånger då människorna alls är i stånd att våga lita på någon annan människa. Det kan räcka med en blick, en åtbörd eller en vinkning för att lura angivare och representanter för säkerhetstjänsten. Man utvecklar helt enkelt knep och lyckas därför ibland undkomma. Osip Mandelstam får själv av nattliga besökare, som han misstänker tillhör säkerhetstjänsten, frågan om innebörden av en dikt. Hans svar må drypa av ironi, men framstår som ett uppenbart försök att skydda sig själv:

• Ja, säg det….

Nadezjda Mandelstams oförtröttliga arbete för sin döde makes litteratur (och heder) var en nagel i ögat på det stalinistiska förtrycket. För att undkomma censuren, som förvisso sällan var litterär och språkkunnig, men inte desto mindre farlig (läs: livsfarlig), fick Nadezjda Mandelstam memorera flera av makens dikter. Änkan gav med sitt mod och sin sorg statsterrorns brutalitet ett levande ansikte, vilket avspeglar sig i miljontals andra änkors anleten världen över.

Det är därför relevant att jämföra Nadezjda Mandelstam med Julija Navalnaja, vars politiska aktivism möjliggör inte bara hopp utan också framtid och fortsatt liv åt den döde makens mänskorättskamp.

 *

Resan till Armenien (övers. Bengt Samuelsson, Alfabeta 1991), av Bruce Chawin hyllad som ”ett av 1900-talets litterära mästerverk”, är som reseskildring fyndig och finurlig, precis så substantiell som man kan förvänta sig av en poet som inte tyckte sig ha fotfäste i något århundrade. Osip Mandelstam, ömsom skojfrisk och tvetydig, ömsom seriös och noggrann, gräver i Armeniens förflutna och hittar ett judiskt-kristet urhem, som måste skyddas från ideologier och historieförfalskningar.

Med tanke på vad som skett och vad som sker i Armenien måste boken ses som ett dokument av hög aktualitet. Författarens blick på landets historia, dess nutid och framtid är så individuell och personlig att innebörden förvisso sällan blir allmängiltig. Men den hamnar påtagligt ofta på kollisionskurs med Sovjetunionens/Rysslands avsikter i går – och i dag. För det är just hotet från Ryssland, den mäktiga fienden som stöttar grannlandet Azerbajdzjan, som lett till att Armenien i vår tid vänder sig till väst, vilket i sig bidrar till att världen blir än mer tudelad. I bokens förord konstaterar Birgitta Trotzig att ”det faktiskt levande Ryssland gradvis har sprängt sönder det sovjetiska systemet – i varje fall förintat dess mentala makt och suggestion.” Det måste sägas vara ett uttryck för ett önsketänkande, även om man måste förstå att det fanns liv i hoppet om en bättre framtid under sent 1900-tal. Läst idag framstår yttrandet som obegripligt naivt med tanke på vår tids obehagliga verklighet, som knappast växt fram som blixten från en klar himmel.

I lysande metaforisk skrud tecknas i Resan till Armenien ett tillstånd – drömt, levt, bejakat och upplevt, vilket är formulerat med en så konstskicklig och elegant mandelstamskhet  att läsningen gör något med ens bild av Armenien, det judisk-kristna urhemmet. Landet träder fram inte bara som tillhörigt världskulturen, utan presenteras också som själva ursprunget för densamma.

Men inte gjorde Osip Mandelstam det lätt för sig. Även om författaren tillstår att det inte hör till hans uppgifter att undervisa, finns här och var en pedagogisk avsikt, som var ytterst farlig. Följande mening ska ha väckt censorernas ilska. Anspelningen på det skäggiga sågs som ett angrepp på marxismen: ”Växten i världen är en tilldragelse, en händelse, en pil och inte tråkig, skäggig evolution!”

Clarence Brown, som översatt boken till engelska, hävdar att dess meningar ”viftar som flaggor och struttar som påfåglar.” Det är en god karaktäristik. Osip Mandelstam ser på avstånd hur Rysslands tomhet är ”lik en vattenmelon”. Sevans klimat är konjakens ”gyllene valuta i bergssolens lönnfack.” Inte nog med det: hela ön är ”homeriskt beströdd med gulnade ben – rester av den kringboende befolkningens gudfruktiga picknickar.”

På frågan om i vilken tid Osip Mandelstam vill leva, svarar poeten, inte utan sådan humor som är märkbar också här och var i poesin, så här:

‒ Jag vill leva i imperativ particip futurum, i modus passivum, i ”det som bör vara”.

The post Inte väst, inte Ryssland – världen: Osip Mandelstam och värdet av det moraliska trotset first appeared on Opulens.

PUTIN. Det har varit ”val” i Ryssland den gångna helgen. Putins försök att skapa enighet knakar dock i fogarna. Vi ser paramilitära styrkor som strider mot Ryssland, på Ukrainas sida. Den mycket påläste Joakim Von Braun påvisar hur de avlägsna regionerna i Sibirien och neråt länderna i Kaukasus inte direkt känner sympati med Moskva.

Volga har sitt utlopp här vid de forna sovjetiska delrepublikerna där det först började knaka. Etniska ryssar är just inte i majoritet här och det är självklart att lojaliteten mot Kreml är svag, då det är här kanonmaten hämtas. Ni tror väl inte att en solbränd frisk 19-åring från Sankt Petersburg kallas in i armén i första taget? Volga har framställts mystiskt som ”moder Ryssland” och varit den ryska motsvarighet till vårt Birka eller Strängnäs som Ryssland egentligen, trots sina enorma landmassor, saknar. Där av Putins besatthet av Kiev som via mytologi och halvsanningar framställs som alltings origo. Ett krampaktigt grepp om en historia som är mer splittrad än reducerande nationalism vill erkänna.

Det är denna slitning och komplexitet som Lena Jonsons bok ”Volga och det inre Ryssland” handlar om. Den är i samma genre som Claudio Magris texter. Det är essä, teori och ögonblicksskildringar i kombination. Det finns ett litet hopp i att läsa om hur mångsidigt Ryssland är och hur svårt det är för regimen att skapa en aggressiv nationalistisk vi-känsla.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Putins bygge knakar i fogarna first appeared on Opulens.

OROSTIDER. ”Ett fullskaligt krig i mitten av Europa – Rysslands angreppskrig på Ukraina. Det är en verklighet vi trott vara förpassad till historien. För 1989 hade ju det goda vunnit,” skriver Lars Thulin.

Jag bor på Österlen ett par veckor om året. Som många andra älskar jag naturen, stämningen och ljuset där. Jag tar långa promenader över ängar, längs stränder och genom små samhällen. Men nu finns något nytt där. Dovt muller från skjutfältet i Ravlunda. Militären har haft fältet i många decennier, men tidigare hörde man nästan aldrig att det användes. Nu gör man det. Bakgrunden är det som pågår 80 mil bort. Ett fullskaligt krig i mitten av Europa – Rysslands angreppskrig mot Ukraina.

1989 hade det goda segrat

Det är en verklighet vi trott vara förpassad till historien. För 1989 hade ju det goda vunnit. Händer fattade varandra över murkrön, öst- och västtyskar dansade tillsammans på Berlins gator. Öststatsbilar av märket Trabant vinkades av leende gränsvakter in i Väst. I Ryssland styrde en välutbildad och modern ledare som talade om glasnost och perestrojka, öppenhet och reformer.

”Aldrig mer krig”

Precis som efter första och andra världskriget suckade Europas invånare ”aldrig mer krig”. Det var tredje gången gillt, så nu var vi övertygade. Men när mullret från kanoner och briserande granater nu rullar genom dimman över Hanöbukten är det beviset på att vi även denna gång hade fel. Att viska glasnost och perestrojka i Ryssland är idag nog belagt med fängelsestraff och landet leds av en man som ofta hotar med kärnvapen.

Krig kan drabba oss

Sverige och resten av Europa har yrvaket börjat rusta och kalkylera med att krig – detta ofattbara helvete – kan drabba oss.

Så hur ska man känna inför mullret på Österlen? Kanske som den gamla frågan om optimism kontra pessimism – är glaset halvfullt eller halvtomt? Man kan uppfatta mullret positivt: att vi kan och vill försvara vårt land. Därför blir vi inte anfallna. Eller så kan man lyssna som en pessimist: snart är vansinnet här.

Segervissa ukrainare

Rapporter i media fylls av ukrainska medborgare som, ännu så länge, är övertygade om att kämpa in i det sista för sitt land. Som därför heroiskt står ut med död och förödelse. De röster vi hör är självklara, stolta, segervissa.

Om kriget kommer hit

Frågan som oundvikligt uppstår är, skulle vi känna likadant dagen då böndernas åkrar mellan Brösarp och Ystad slits sönder av larvfötter på tanks, lador bränns, då släktingar och grannar avrättas med nackskott? Sovande i hyreshusen i Malmö begravs i rasmassor efter angrepp med missiler? När vi tvingas leva sammanpressade i skyddsrum? Vågar vi och orkar vi slåss? Vi svenskar som inte upplevt krig på över 200 år. Den som vill vara snäll kan säga att vi är ett fredligt och förståndigt folk. Den som vill vara mindre snäll säger att vi är ett bortskämt och fegt folk.

Hur är det med försvarsviljan?

Kanske skulle vi följa den ursprungliga reflexen hos alla utvecklade djur: att när vi blir trängda och hotade slåss vi vildsint för vår överlevnad. Offrar allt för vårt eget och våra närståendes liv? Och att då, utan att tveka, döda en angripare?

Mig veterligen har få seriösa undersökningar av försvarsviljan gjorts. I alla fall inte med samma noggrannhet och frekvens som då vi upptäcker att Miljöpartiet fått 0,2 procentenheter ökat väljarstöd och att Magdalena är 0,7 procentenheter mindre populär än i oktober 2023. Kanske är en relevant undersökning av kampviljan omöjlig att göra. Helt enkelt för att vi inte kan föreställa oss vad ett krig skulle innebära för oss. Vi som är ett folk som istället lägger mycket kraft på att tycka till om Fröken Snusk i Melodifestivalen.

Det avgörande är dock inte om vi i skarpt skulle slåss för våra liv. Utan om vi vet hur man gör. I ett modernt krig räcker det inte med att bli förbannad, fylla termosen och ta ner hagelbössan från väggen. Det kräver kunskap, materiel, organisation samt inte minst sammanhållning och solidaritet. I princip alla har ett ansvar.

Vad gör politikerna?

Frågan är vad de som har yttersta ansvaret i landet gör, alltså politikerna. Min uppfattning är för lite och fel. Först skrämmer man upp folket. Men ger sedan inga lösningar på hur denna fruktan ska kunna vändas till positivt handlande. Det enda som hänt efter statsministern och hans hejdukars grötmyndiga uttalanden är väl att försäljningen av konserver och vevradio stigit. Sammanhållningen och solidariteten har man gjort allt för att rasera. Detta genom att statsministern utan några bevis hävdar att våra invandrare minsann inte vill försvara sitt nya hemland.

Blir vi skrämda i onödan?

Och i det så kallade kommentariatet, de professionella tyckare som fyller media, är det en del som menar att varningarna är överdrifter, vi blir skrämda i onödan, vi är lurade av militär och krigsindustri. Inget farligt kommer någonsin hända oss. Dessa tyckare är ofta de samma som fram till gryningen 24 februari 2022 hävdade att Ryssland aldrig skulle gå in i Ukraina. Utan allt som hände där var enbart Natos fel.

Vi måste kunna försvara oss

Vad är risken med att rusta oss i onödan? Jo, att vi får äta upp de konserver vi lagrat i vår källare trots att matbutikerna dignar av bättre mat. Att vattendunkar och ficklampor reas bort på Jula och Rusta. Samt att vi lärt oss öka chanserna att överleva om tillvaron rämnar. Och kan försvara oss.

Men alternativet – att vi inte rustat, fast vi behövt göra det? Det vill nog ingen i kommentariatet prata om.

The post Är vi rustade för ett fullskaligt krig? first appeared on Opulens.