PROSA. Inför helgen har vi valt att i Littestraden publicera en novell av den rumänske författaren Eduard Gabriel Tănase. ”Stugan i skogen” lyder titeln.

Eduard Gabriel Tănase är en rumänsk författare – tidigare bankman, numera pensionär – med en särskild kärlek till Skandinavien. Under de senaste tre åren har han besökt Sverige, Norge och Danmark flera gånger, och varje resa har fördjupat hans dröm om att en dag dra sig tillbaka till en stuga i norr för att skriva. Den drömmen, menar Tănase, har resulterat i kortnovellen Stugan i skogen som vi nu är glada att få publicera.

Tănase har tidigare publicerat en samling surrealistisk poesi, Câinele din Ithaca (2024), och  novellantalogin Despre răni și răniți (2026), båda på rumänska. Novellen är ursprungligen skriven på rumänska men är nu översatt till svenska av Tănase i samarbete med en vän.

CAROLINA THELIN

Stugan i skogen

Jag sitter ensam i min svenska stuga. Det är så kallt att jag i dagar bara har tittat ut genom fönstret. Utan mat, utan eld, betraktar jag isblommorna. Med minsta ansträngning skrapar jag fram en springa genom vilken jag kan betrakta den vita ödemarken.

Jag kom hit för att skriva mitt livs berättelse. Under årens lopp har jag gång på gång stulit blyertspennor från Ikea. Jag har en hel kasse full. Planen är att använda dem en efter en tills spetsen är nedsliten och sedan kasta dem i glöden. Men vem ska tända fnösket när sidan väntar tom på mig? Tomt på sidan, tomt där ute.

Vilken lysande idé jag hade i början, när jag flyttade sängen intill fönstret! Jag minns hur jag brukade leka ensam under loven. Jag låg inte på soffan – jag var på en båt, jag seglade på stormiga hav. Bara det att jag befann mig där skyddade mig från alla vilddjur. Det hade blivit min enda tillflykt. Jag har gått igenom alla stadier: planeten, ett skydd; detta kalla land, ett skydd; allt mindre, min stuga, ett skydd; och nu har allt krympt till en säng full av filtar och varma skinn.

Det är allt jag har. Snön faller över den. Dag för dag förvandlas stugan till en igloo.

— Husse, kalla på en hund också!

Jag sitter ensam i min svenska stuga. Flo är som ett får. Jag släpper ut honom så att han får springa genom snön. För hans skull gör jag ändå upp eld då och då. Jag vet, det är trots allt en självisk reaktion. Jag vill svepa in mig i hans torra päls. Den värmer mig bättre än något annat.

Om kvällarna ylar han av sorg. Ensamheten hemsöker honom också. Sedan, om natten, ser jag honom nosa omkring i mörkret. Han morrar hotfullt, men lämnar aldrig min sida.

Ibland jagar han. Då och då fångar han en kråka, och jag kastar den tillbaka från tröskeln. Han förstår att festen bara är till för honom. En gång sprang han i drygt en timme. Jag trodde att han skulle ge upp andan. Förmodligen kände han det själv också. Han hade trampat upp breda stigar som snöstormen ständigt fyllde igen. Men det hjälpte honom. Jag såg honom göra ett långt språng och slå ihop käkarna. Han kom tillbaka med en hare. Den gåvan tog jag emot. Några röda fläckar dök upp framför tröskeln. Den dagen åt vi oss båda mätta.

Flo är min kamrat. Och han vet det.

— Min pojke, men kvinnan då…

Jag sitter ensam i min svenska stuga. Kvinnan har rest till sina släktingar för att skaffa något att äta. Det är ingen liten sak att ha en älskare som håller på att bli författare. Man måste kämpa för honom, hålla honom vid liv.

Jag trodde att min hustru skulle vara som björkarna här: lång och rak, med blont, nästan vitt hår, med barken – förlåt, huden – lika ljus. Hon är inte som träden i dessa skogar, utspridda över kullarna. Hon är nätt, med mandelformade ögon.

Hon arbetar hela tiden. Aldrig har jag varit så ren. Det är den belöning hon väntar sig och får. Hennes renhet är mig kär.

Mest av allt tycker jag om när hon väcker mig på morgonen. Det är som om jag fick ännu en chans till livet. Ännu en dag som hon öppnar med mjuka viskningar. En dröm!

Jag sjunker ner i hennes svarta ögon.

Men vänta, skulle de inte vara blå?

Jag vet, men jag är glad att någon är här med mig. Och inte vem som helst. Jag rycker till. Jag pulserar.

— Du är ingen man om du inte också är far.

Jag sitter ensam i min svenska stuga. Barnen kom som en julsaga. Jag ser dem genom fönstret. De har vuxit upp på en enda vinter. De gräver i jorden, reparerar huset, hälsar på folk – allt jag lärde dem härifrån, bakom glaset.

Pennorna slets ut förgäves. De nedklottrade sidorna blev till aska. Men händerna svek mig inte. Ur träet växte alver fram med långa skägg, lastbilshjul, små båtar. Jag skickade dem nedför bäcken, med strömmen. Barnen fick egna barn. De gamla leksakerna gladde dem en eftermiddag.

— Du är för gammal för det här!

Jag sitter ensam i min svenska stuga. Alla har försvunnit. Genom snön springer ännu Flos valpars valp. Lantstugan håller på att rasa samman. Ett rum har redan brunnit ner. Jag har barrikaderat dörren som ledde dit.

Jag har tapetserat alla väggar med tidningar. Här och där dyker mitt ansikte upp. Överlevaren.

Den nye Flo står på tröskeln. Han väntar på att jag ska följa med honom på jakt. Men jag kan inte längre simma genom drivorna. Jag är vid hans sida på alla de kända platserna. Mitt sinne känner igen alla dofter i denna värld. Honom låter jag upptäcka dem efter hand, lära sig dem grundligt. Att skilja koltrasten från kråkorna och hararna från ekorrarna. Han har vuxit upp som en bergsvarg.

— Hemmet är där alla dina kära finns!

Jag sitter ensam på tåget. På fönstret hänger isblommor.

The post Littestraden: Novell av Eduard Gabriel Tănase first appeared on Opulens.

ROMAN, ”Cărtărescu må vara Nobelpriskandidat och lovordad av många kritiker men hans prosa i Theodoros saknar faktiskt koherens.” Det skriver Lis Lovén.

Theodoros av Mircea Cărtărescu
Översättning: Inger Johansson
Albert Bonniers förlag

I Mircea Cărtărescus senaste romanbygge ”Theodoros” kliver vi från första sidan in i, hör och häpna, Bibelns sista bok. Jag talar alltså om Uppenbarelseboken. Det apokalyptiska, de sista dagarna före Jesu återkomst.

Cărtărescus prosa ter sig som ett gytter av ord som på ytan tycks sakna mening och sammanhang. Romanen bygger på något som antas vara en myt om en viss Theodoros. Den är postmodernt (ja jag använder detta epitet, även om det är omtvistat) komponerad i lager på lager.

Men vad handlar den då om? Händelserna radas upp som en kataloguppvisning och svänger än hit, än dit. Huvudpersonen, denne Theodoros tycks försvinna i myllrande skeenden. Han kunde ha blivit ett utomäktenskapligt barn men räddas från det ödet genom att hans föräldrar snabbt gifts ihop.

Föräldrarna är tjänare på ett godsliknande ställe och att deras son ska bli kejsare i ett befintligt Etiopien ter sig osannolikt.

Stommen till berättelsen uppger författaren att han hittat i en utgiven brevsamling av Ion Ghica, en rumänsk politiker och akademiledamot.

Det är som om Cărtărescu vill övertrumfa något, jag vet inte vad. Kanske överträffa denna dumma verklighet där realismen i sig inte duger längre. Kanske överträffa de stora berättelserna genom en fiktiv sfär av händelser som är bombastiska och överdådiga och likväl nedmonterade för att passa in i en gemensam nämnare.

”Theodoros” bjuder på ett överdåd och samtidigt saknas något grundläggande som tycks ha skalats bort. Som genom en storslagen paradox väller det fram berättelser, biberättelser och ännu mera berättelser.

Hur en roman som denna angår läsaren är en knepig fråga. Det framstår som att det blott är författaren som sitter inne med svaret på hur man hittar den röda tråden.

Cărtărescu må vara Nobelpriskandidat och lovordad av många kritiker men hans prosa i ”Theodoros” saknar faktiskt koherens. Den hänger inte ihop, så snöpligt är det. Det är alltså svårt att tillägna sig Cărtărescus roman. Ändå ligger det en djup frihet i detta med att slippa förstå. Just för att detta öppnar oanade rymder.

Romanen har flera kontextuella lager. Dessa lager är svårforcerade och man vill som läsare ge upp mest hela tiden. Men att ta sig igenom denna textmassa känns efteråt som en bragd. Varierande kontexter innebär att man letar efter en spricka, men den står inte att finna.

Det finns inte heller några egentliga karaktärer i boken, inga dialoger. Allt vävs samman i en långrandig textmassa som tycks övermänsklig. Ja, allt är opersonligt. Texten inbjuder till både tolkning och övertolkning. I vår samtid finns flera komplexa sammanhang som behöver tolkas. Allt tycks vara oss övermäktigt – precis som Cărtărescus litterära anspråk. Cărtărescus bok ligger rätt i tiden på det viset. Just så omöjlig är den.

The post Cărtărescus roman är lika överdådig som omöjlig first appeared on Opulens.

ROMAN. Mihail Sebastian är pseudonymen för Iosif Hechter (1907-1945), en av den rumänska modernismens mest framstående representanter. Gregor Flakierski har med blandade känslor läst Sebastians roman, från 1934, ”I tvåtusen år”.

I tvåtusen år av Mihail Sebastian
Övers: Inger Johansson
Nilsson förlag

Mihail Sebastians roman ”I tvåtusen år” är en berättelse från den europeiska fascismens periferi. 20- och 30-talens Rumänien är skådeplatsen för en nationalistisk högerextremisms framfart med våldsamma antisemitiska excesser. 

Mitt uppe i denna otäcka händelseutveckling befinner sig den unge författaren Mihail Sebastian. Han umgås i kretsen med sådana framtida intellektuella stjärnor som bland annat Emil M Cioran och Mircea Eliade. Problemet var emellertid att de flesta inom den kretsen sympatiserade med fascismen och var glödande antisemiter, något som var oacceptabelt för Sebastian som var jude.

Sebastian skildrar lika sakligt som livligt den diskriminering och trakasserier som judiska studenter utsätts för vid rumänska lärosäten. Högerstudenter, vilket är de flesta, går hela vägen från kränkande tillmälen till regelrätt våld. Judar kastas ut från föreläsningar och hindras från att komma in på universitetet.

Alla dessa övergrepp och den förgiftade atmosfär som omger dem beskrivs av Sebastian på ett överraskande självkritiskt och ödmjukt sätt, förminskande trots en viss intellektuell högfärd, och med en strävan till förståelse och försoning med förövarna som inte bara gränsar till det absurda utan tar ett rejält kliv över den gränsen.

Situationen är problematisk för Sebastian som identifierar sig starkt med Rumänien. Han är däremot tämligen främmande, för att inte säga fientlig, till sin egen judiskhet.

Han längtar efter enkelhet och anser att judar komplicerar i onödan. Det är i ensamheten han finner trygghet. Därför hatar han också den judiska gemenskapen.

Sebastian går så långt som att påstå att judar känner högmod över sitt lidande, rent av att judar odlar en slags offermentalitet.

Det är intressant hur Sebastian beskriver sitt avhopp från juridikstudierna för att i stället satsa på arkitektur. Han vill bygga, skapa något nytt att ”binda vid jorden”. Han får anställning på ett amerikanskt oljeraffinaderibygge. Här måste han förhålla sig till konflikten mellan modernitetens framväxt och lokalbefolkningens traditionella liv med fruktodlingar.

Här föreligger en motsättning mellan å ena sida det pastorala, enkla bondelivet som ett uttryck för ”den rumänska andan”, och å andra sidan det intrång som industrialismen och den liberala ideologin har gjort i landet.

Det är inte svårt att räkna ut på vilken sida som judarna anses stå i den konflikten. Sebastian är visserligen ambivalent men hans tidigare nämnda längtan efter enkelhet låter antyda åt vilket håll som han lutar.

Det blir än tydligare när han förmedlar sina intryck från en Chagallutställning och upprepar det tröttsamma tramset om judisk okänslighet för natur.

Många av hans ståndpunkter kan chockera och uppröra, men de säger egentligen inte mer än att han var ett barn av sin tid.

Det vore en oförlåtlig anakronism att anklaga Sebastian för aningslöshet, ingen kunde ana vad som skulle hända, ingen kunde förutse den rumänska Förintelsen med 400 000 mördade judar.

Däremot går det att konstatera att en intellektualiserande och estetiserande livsattityd är orimlig i långa loppet, och inte enbart under dramatiska tidsepoker. Det är något som Mihail Sebastian anar: ”Jag har alltid trott på rätten att låsa en dörr mellan mig och världen. /../ Men nu är den här dörren uppbruten.” Den insikten kom han fram till. Men då var det för sent.

En lärdom aktuell inte minst i vår tid.

The post En rumänsk klassiker som rymmer en lärdom för vår tid first appeared on Opulens.

NOBELPRISKANDIDATER.  Carsten Palmer Schale framhåller Mircea Cartarescu som en stark kandidat till årets Nobelpris i litteratur. Här förklarar han varför.

Mircea Cartarescu (1956-) studerade vid universitetet i Bukarest, där han 1980 tog examen i rumänska språket och litteraturen. Sedan dess har han arbetat som lärare. Han debuterade som poet med samlingen ”Faruri, vitrine, fotografii”, och som romanförfattare 1983 med ”Desant ’83”. För sin andra roman, ”Visul” (1989), belönades han med Rumänska akademiens pris, samt nominerades till Latinska unionens pris. Han är internationellt en av de mer uppburna postmoderna författarna från forna östblocket.

Den första romanen som översattes till svenska, ”Nostalgia” (2002), utgavs på originalspråket första gången 1989, men undergick kraftig censur. Den utgavs ocensurerad först efter östblockets fall, 1993. De övriga romanerna därefter utkom på svenska, Orbitór I-III, är delvis självbiografiska, men det faktiska stoffet är uppblandat med fiktion.

Min favorit är ”Solenoid” . En synnerligen komplex och, ja, hyperlitterär skapelse om en sorts längtan efter att fly existensen. Denna fantastiska bok kom ut i översättning till svenska 2019.

Liksom Borges Buenos Aires eller Kafkas Prag är den rumänska författaren Mircea Cartarescus Bukarest en stad på en gång konkret och drömlik. Detta är inte en paradox, så mycket som en möjlighet att visa de flytande kopplingarna av en fantastisk fantasi.

“Solenoid”, alltså min favorit, är grundad i den trista miljön i den rumänska huvudstaden i slutet av 1970-talet och början av 80-talet. Det är en roman om en lärare som reflekterar över sin ungdom, sin mor, sitt jobb, sina störande drömmar och sin överväldigande intuition att avvikelserna i hans liv utgör ett outgrundligt mönster.

Berättaren funderar över talismaner från det förflutna – en Tim-Tac-låda med hans babytänder, blekta fotografier, flätorna som hans mamma fick honom att bära som barn – medan han överväger solenoiderna han upptäcker runt om i staden. (En solenoid är en slags elektromagnet.) Var och en av de massiva, underjordiska spolarna erbjuder en utgångspunkt i eller för verkligheten. ”Belysningen av vissa underjordiska förbindelser.”

Han utövar en svepande solipsism som gör paranoia till en slags holistisk tro. Varje händelse, bild eller upplevelse, oavsett om den är vanlig eller besynnerlig, dunkar med olycksbådande mening. Föremål och minnen från barndomen blommar med apokalyptisk betydelse i vuxen ålder.

Drömmar innehåller läsbara ledtrådar till det vakna livets gripande pussel. Detta är världen som ren konspiration, ett nät av esoterisk sammankoppling.

Scener av fullständig banalitet – småpratet i en lärarlounge, en promenad hem från jobbet – växlar med fantastiska scenografier.

Men även med tanke på dess förkärlek för det cerebrala och det svårbegripliga – det finns kapitellånga utvikningar om den fjärde dimensionen, drömkulter, svårbegriplig matematik och mycket annat annat – kan “Solenoid” kanske mest fruktbart läsas som en surrealistisk detektivroman, om än en av vidsträckt, existentiell dimension. Berättaren söker en flykt från livets gåta genom “belysningen av vissa underjordiska förbindelser”. Här går tankarna till den argentinske författaren Borges.

Bokens maximalism utgör alltså inte bara en formalistisk pose, utan är en fråga om nödvändighet. Endast en roman så spretig, så oväntad, så – ändå – holistisk, kunde hysa en sådan sublim neuros.

Hur är det att läsa “Solenoid”? Berättandets glans gör ingen rättvisa åt romanens egendomlighet, dess känsla för utomjordisk fara, dess hot och navelskådande dekadens.

Scener av fullständig banalitet – småpratet i en lärarlounge, en promenad hem från jobbet – växlar med fantastiska scenografier. En jättinna sover under en övergiven fabrik. En kryptisk automat härskar över ett barns sanatorium. Rör löper under Bukarest för att skörda mänsklig smärta i en ballong av genomskinlig hud. Dessa extraordinära händelser behandlas som allt annat än ”fejk”. Ingenting i författarens ton tyder på att vi har gått in i fantasins eller fantasins zon. Det finns en känsla av att vad som helst kan hända.

“Solenoid” blev omedelbart en klassiker. Den är gudomlig, kroppslig och underbart grov. Från sina inledande rader belyser romanen det avskyvärda mitt i det vardagliga:

“Jag har löss igen. Det förvånar mig inte längre, äcklar mig inte. Det kliar bara. Jag hittar nits hela tiden, jag drar av dem i badrummet när jag kammar håret: små elfenbensägg, glittrande mörkt mot porslinet runt kranen.“

Utöver det finns det lyxigt detaljerade passager om humanoida larver, parasitologiska avhandlingar, skalbaggar, utåtbuktande nyckelben, glittrande sekret och avlägsnande av mörkt garn från berättarens navel.

Cartarescus värld är full av privata vätskor, som han aldrig tröttnar på att beskriva med de tjockaste och våtaste adjektiv som möjligt: “fostervatten”, “cerebrospinal”, “ektoplasmisk”, “gelatinös” och så vidare. Inte för ett ögonblick får vi glömma den höga kötthögen vi bor i, det svettiga hindret som omger medvetandets juvel.

Denna plågade känsla av dualitet är en primär generator i och för berättarens flyktförsök. Kroppen blir en av romanens främsta miljöer, ett fängelse från vilket sinnet längtar efter att glida fritt.

För lite drygt tre månader sedan kom för övrigt den komplexa romanen ”Melancolia” också ut på svenska.

Detta verk – eller denna trio av varandra beroende texter – beskriver världen ur tre barns eller ungdomars perspektiv.

Samtliga i den här essän omnämnda Cartarescu-böckerna i svensk språkdräkt  har  skickligt översatts av Inger Johansson och utkommit på Albert Bonniers förlag. 

Cartarescu är definitivt en stark kandidat till årets Nobelpris i litteratur.

The post Helgessän: Mircea Cartarescu first appeared on Opulens.

FÖRINTELSEN. Denna tisdag, dagen efter Förintelsens minnesdag, skriver Ivo Holmqvist om den rumänske författaren Mihail Sebastian. 

På Förintelsens minnesdag – den 27 januari 1945 nådde ryska trupper koncentrationslägret i Auschwitz-Birkenau. Engelsmännen kom till Bergen-Belsen först i april och lät genast världen veta vad som hänt.  Idag, tisdag den 28 januari, ordnar det livaktiga rumänska kulturinstitutet en kväll, i sina lokaler på Skeppbron i Stockholm, som också den upplyser om gräsligheter i det nära förflutna.

Författaren Leif Zern och förläggaren Svante Weyler presenterar och diskuterar rumänen Mihail Sebastians Dagbok 1935-1944 som H:ströms förlag just gett ut i sin Serie Europa, i Inger Johanssons översättning och med Henrik Nilssons förord (också han medverkar). Hannes Meidal läser ur denna märkliga bok som kom på rumänska 1999 och på engelska året därpå, med ett långt och intressant företal av Radu Ioanid.

Mihail Sebastian såg aldrig sin dagbok i tryck, han blev överkörd av en lastbil när han gick över gatan för att hålla en föreläsning om Balzac den 29 maj 1945. Sebastian var hans pseudonym, han hette Iosif Hechter och var jude. I dagboken står mycket om några nära bekanta till honom som blev bemärkta: religionshistorikern Mircea Eliade som sedan gjorde akademisk karriär i USA, filosofen E. M. Cioran, och politikern Nae Ionesco (som inte var släkt med nobelpristagaren). Gemensamt för alla tre var en allt giftigare antisemitism och dagboken, som på de första femtio sidorna både är omständlig och lite intetsägande, skjuter snabbt fart när den noterar allt fler otäcka omständigheter.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I slutskedet av kriget insåg de rumänska politikerna att vinden höll på att vända. I stället för att fortsätta förinta den inhemska judiska befolkning som fanns kvar började man köpslå om dem. Det är lika intressant som deprimerande att följa anteckningarna fram till slutsidans siste december 1944. Mihail Sebastians plötsliga och oväntade död är lika dyster att notera som att Bruno Schultz sköts ihjäl på sin polska bygata av en SS-officer, och att Nathanael West, Albert Camus samt W. G. Sebald omkom i våldsamma bilolyckor.

Det är lätt att hålla med Philip Roths omdöme att den här boken ”förtjänar att stå i samma bokhylla som Anne Franks Dagbok och att nå samma stora läsarskara”. Förhoppningsvis följer på svenska de romaner som Mihail Sebastian hann med under sitt 37-åriga liv, mest angelägen den som på engelska heter For Two Thousand Years.

The post Viktig postum dagbok first appeared on Opulens.