TRADITION. Går det att som konstnär verka i och fortsätta utveckla en äldre tradition utan att förhålla sig till den dominerande strömningen i samtiden? Går det att som målare, poet eller arkitekt verka i en förmodernistisk tradition utan att förhålla sig till hundra år av modernistisk dominans?

Att jag började skriva dikter på meter och rim var inte från början något ställningstagande mot vare sig modernism eller fria versformer. Det var bara en förlängning av mitt författande av sångtexter, en genre som alltjämt domineras av både rytmisk och rimmad vers utan att särskilt många höjer ögonbrynen åt det. Det var genom visdiktningen som jag fick upp ögonen för de svenska nittiotalistpoeterna.

Evert Taubes stora sorg var att han aldrig blev invald i Svenska Akademien. Taube ville få ett högkulturellt erkännande, främst för sitt författarskap, i andra hand för sitt målande. Istället blev han, som han beklagade sig över i Expressen, ihågkommen och älskad för ”skärgårdsskiten”.

Taube var en nittiotalist som föddes en generation för sent. Genom sin förlovning med Albert Engströms dotter Malin Engström kom Taube redan som ung in i kretsarna kring Svenska Akademien, som vid den tiden dominerades av nittiotalisterna, med Erik Axel Karlfeldt som ständig sekreterare. Det var denna högkulturella miljö och dess ideal som skulle prägla Taubes konstnärskap under resten av hans verksamma liv.

Kanske kan Taubes exempellösa publikframgång förklaras av att han var en levande kvarleva från en svunnen tid under en epok när den kulturella eliten blivit introvert och svårtillgänglig för den breda allmänheten. Nittiotalistgenerationen var den sista som, med få undantag, kombinerade det som Pierre Bourdieu kallade kulturellt kapital med stor folklig popularitet. Heidenstam, Karlfeldt och Lagerlöf var sin tids rockstjärnor. När Karlfeldt dog 1931 betraktades det som en nationell angelägenhet och tusentals sörjande kantade begravningsprocessionen.

Taube är inte den ende som rönt framgångar genom att gå på tvärs mot tidsandan.

Taube var under 1930-talet en av Sveriges bäst betalda författare och han fortsatte under decennier att fylla folkparkerna som turnerande artist. Hans otidsenliga nittiotalism gick hem hos svenskarna men blockerade effektivt hans tillträde till de finkulturella salongerna där modernisterna nu presiderade.

Taube är inte den ende som rönt framgångar genom att gå på tvärs mot tidsandan. Gång efter annan dyker det upp strömningar som anser att konsten växlat in på fel spår och som vill gå tillbaka till en tidigare punkt i utvecklingen och fortsätta att utveckla traditionen därifrån. En av de mest kända strömningarna av denna karaktär var de engelska prerafaeliterna. Konstnärsgruppen bildades 1848 av konstnärerna Dante Gabriel Rossetti, John Everett Millais och Holman Hunt som menade att det samtida måleriet endast utgjorde själlös mekanisk reproduktion som efterapade Rafael och Michelangelo. De ville därför återgå till de konstnärliga ideal som varit förhärskande under medeltiden och ungrenässansen.

På motsvarande sätt var 1980-talets postmodernism inom konst och arkitektur i vissa stycken ett försök att återgå till stilar och ideal som rådde före den förhärskande modernismen. Den postmoderna arkitektur som uppfördes under 1980-talet rymmer klassicistiska element som vittnar om ett försök att hitta tillbaka till den äldre tradition som modernismen brutit med under 1930-talet. Postmodernisterna lyckades dock inte bryta med den modernistiska hegemonin och mycket av det som byggdes under perioden åtnjuter i dag ett allmänt dåligt rykte.

Valet av prefix vittnar dock om en avgörande skillnad mellan prerafaeliterna och postmodernisterna. Medan de förra sökte sig tillbaka till idealen före Rafael, betraktade sig postmodernisterna som de som kom efter modernismen.

Som något slags mellanting kanske man kan beskriva retrogardisterna, den strömning inom konst och poesi som fick ett visst genomslag i Skandinavien under 1990-talet och där Opulens kulturredaktör Clemens Altgård var en av de drivande. Namnet på rörelsen är en ordlek med begreppet avantgarde, men likt prerafaeliterna syftar prefixet retro på ett försök att återknyta till äldre tiders konstnärliga ideal och utifrån dessa utveckla en ny, framåtsyftande tradition.

En liknande ambition ser vi idag på stadsbyggnadsområdet inom den nätrörelse som kallar sig Arkitekturupproret och som protesterar mot den modernistiska ideologins dominans och förespråkar istället nyproduktion i ”klassisk tradition”. Ambitionerna är högre ställda än hos 1980-talets postmoderna arkitekter. Arkitekturupproret vill inte bara inspireras av äldre tiders ideal, utan likt prerafaeliterna och retrogardisterna utveckla traditionen från en tidigare punkt i historien.

Men går det att verka i en äldre tradition efter modernismen utan att hamna i samma situation som postmodernisterna gjorde under 1980-talet? Går det att runda ett sekel av modernistisk estetik och teori, massproduktion, massmedier och masskonsumtion, för att ta upp tråden där den lämnades av nittiotalistförfattarna och det förra sekelskiftets arkitekter?

I förordet till min senaste diktsamling Sonetter beskrev jag sonettdiktandet som ”en motståndshandling”, i samma bemärkelse som retrogardisternas kamp mot samtiden under 1990-talet. Modernisternas arvtagare brukar avfärda försök att anknyta till äldre traditioner som ”kitsch”, oavsett om det rör sig om bunden vers, figurativt måleri eller klassicistisk arkitektur. Frågan är om det ens är möjligt att försöka anknyta till en förmodernistisk tradition, utan att förhålla sig till den med en postmodern, ironisk distans.

Postmodernism är ett svårdefinierat begrepp som kommit att få klä skott för allt möjligt impopulärt i samtiden. Allt från identitetspolitik till skolans förfall tycks kunna förklaras med detta amorfa begrepp.

När jag läser om mina sonetter, med deras ironiska stilbrott och ordlekar, kan jag inte låta bli att fråga mig om jag verkligen lyckats frigöra mig från den modernistiska epoken, eller om jag likt 80-talets postmodernister endast anspelar på den tradition jag vill återvända till. Är jag själv den ofrivillige postmodernisten?

The post Den ofrivillige postmodernisten first appeared on Opulens.

FADÄSER. Ida Thunström reflektererar över några konstfadäser och funderar på  vad det är som gör att den så kallade Apjesus i spanska staden Borja blivit så populär.

Så har det alltså hänt igen: i Spanien har den etablerade konsten tagits ett steg längre och på ett storslaget sätt visat oss hur snedvridna saker kan bli. Det kvinnliga ansiktet på en skulptur som smyckar ett hus ifrån tidigt 1900-tal, i Palencia, har ”restaurerats” så att en komisk effekt uppstår. Ännu ett äldre konstverk är därmed ”uppdaterat” och brutalt integrerat i nutiden.

För det är inte första gången det går snett för restaureringar i Spanien. För åtta år sedan sattes den lilla byn Borja på världskartan, då en företagsam kvinna bestämde sig för att restaurera ett lite flagnat Jesus-porträtt i kyrkan. Ambitionen var att det skulle återställas till vad det en gång varit. Projektet gick fullständigt käpprätt, och resultatet blev snart världsberömt. Monkey Christ (Apjesus) hade kommit till världen.

Kyrkan i Borja, på vars vägg Apjesus bor, besöks nu varje år av tusentals…ska vi säga konstintresserade? Ett litet museum har uppstått i anknytning till kyrkan, och personligen skulle jag faktiskt gärna resa dit och göra ett besök. Men varför vill jag egentligen det? Det finns många roliga bilder i världen, ja, jättemånga faktiskt. Just den här besitter dock en charm utöver det vanliga. Det som började som ett asgarv har med åren blivit ett slags respektfullt leende: målningen är helt enkelt förtjusande.

Nu är vi ju såklart inte dummare än att vi förstår att upplevelsen av verket är betydligt mer än bara visuell. Tvärtom är historien bakom dess tillblivelse helt avgörande. Här handlar det naturligtvis om intentionen och hur det blev ett fiasko.

Tillåt mig titta lite bakåt. Den trevande bildvärld som snurrade runt bland alla tusen nyupptäckta kontexter, ledde till Jeff Koons ballongkaniner och Andy Warhols soppkonserver. Hur långt lyckades väl inte den postmodernistiska tristessen sträcka ut sig? Strukturerna bakom dessa verk, och konstnärernas intentioner, blev det enda innehållet. Med denna snart femtio år gamla insikt i bakhuvudet är det lätt att se Spaniens ”restaureringar” som samtida, om dock ofrivilliga, konstverk. Till skillnad från de spanska verken är Warhols bilder genomtänkta de luxe och obönhörligt sammanlänkade med det intellektuella konstbegreppet.

Kvinnoansiktet i Palencia och Apjesus i Borja är inte de enda fadäserna som uppmärksammats i internationella medier. För ett par år sedan hade Spanien ”Tintin-St George”, en 500 år gammal träskulptur av S:t George som, efter någons seriösa försök att fixa till färgen på ansiktet, snarare förde tankarna till en seriefigur än en drakdödare. Men den var inte lika mysig som bilden i Borja utan återställdes snabbt och fick tillbaka sin forna, mer passande dystra utstrålning.

Den nya uppenbarelsen i Palencia kan dock ses som lite mindre harmlös, för påminner inte det där skeva ansiktet lite om Donald Trump?

Kontexten avslöjar kanske mest av allt var vårt samhälle befinner sig idag, och att Apjesus blivit så omtyckt är allt annat än en slump. Apjesus är på riktigt. Är vi verkligen såhär trötta på etablissemanget? Vi är i alla fall många som åtminstone är trötta på överdrivet besvärliga och självupptagna formuleringar, och på bilder som alltför sällan lyckas nå fram till oss på djupet. Det är i alla fall något förlösande med Apjesus. Denna välvilliga och harmlöst håriga lilla fadäs.

Den nya uppenbarelsen i Palencia kan dock ses som lite mindre harmlös, för påminner inte det där skeva ansiktet lite om Donald Trump? Restaureringen är så dåligt gjord att man nästan inte kan ta det för ett misstag. Vilket skulle få hela den här diskussionen att falla, dessa verk ska uppstå ur ett mänskligt missgrepp. Ur en mer eller mindre hjärtlig intention som inte handlar om att lura oss, att driva med någon eller något, utan en äkta mänsklig handling som helt enkelt går lite snett. Det är befriande att se någon trampa så ordentligt i konstklaveret.

Vår blick har förändrats. Tveklöst. Kanske finns det inte längre någon plats för ”fri” konst i ordets traditionella bemärkelse. Det där ”äkta” som vi borde förväntas eftersträva, existerar det ens? Måste det genuina rentav tillkomma av misstag? Det låter ju ganska ociviliserat, vilket såklart säger en del om hur samhället har utvecklats.

Samtidigt är de ofrivilliga verken långt mer färgstarka än Andy Warhol. Konst bestämmer nog själv när den vill vara levande och inte, och hur mycket vi än försöker kan vi inte låsa fast bilder i historien. St George-Tintin påminner lite om ett förvånat emoji ansikte, Apjesus om ett märkligt litet rart djur på Tiktok, och så den här nya tabben i Palencia som för tankarna till Donald Trump. Hur mycket vi än söker efter det tidlösa kommer samtiden tydligen smygande ändå, ifrån alla håll.

The post Populära misshugg i konsten first appeared on Opulens.

RELATIVISM. Channa Bankier funderar över uttrycket “ingen aning” och hur relativismen brer ut sig.

”Allt oftare använder jag begreppet ”Ingen Aning”
Ingen Fucking Aning

Jag har verkligen allt mindre aning
Haft väldigt mycket fel

Himlar med ögonen bara för det mesta
Märker att många gör det
Sänker sina huven

Aningslös är det nya. Alla har det…

Intressant det är ett samhällstillstånd.
Ett jävla mode
Postmodernismens dribblerier med sanningen i verklighetsuppfattningar

RELATIVISMEN

Det är väl den som säger “Ingen aning” som är den egentliga postmodernisten. Om det nu finns nån enhetlig postmodernism…

The post “Ingen aning” first appeared on Opulens.