HISTORIA. Här har vi att göra med en historiker som verkligen inte drar sig för att gå på djupet när det gäller samtidens stolleprov och historiens tragedier, anser Jesper Nordström som läst Peter Englunds ”Paradoxmaskinen”.

Paradoxmaskinen av Peter Englund
Kritik 1990-2020
Natur & Kultur

När jag började läsa Peter Englunds aktuella bok ”Paradoxmaskinen” befann jag mig i glesaste Skåne, med bara vidder som snart skall bli gula rapsfält. Bussen visade sig gå om två timmar. Så då läste jag där i den anda som man läser något mera lättsamt som en feelgoodpocket.

Facklitteratur har alltid fått mig att sätta mig på den lagom bekväma kontorsstolen och rak i ryggen vid skrivbordet ta fram allvarspennan och anteckningsblocket.

Att Peter Englunds bok var så gripande och rent ut sagt underhållande läsning får mig att tänka på den unika förutsättningen för att vara historiker. Sanningen föds i språket och historikern är i någon mening som en skönlitterär författare då olika skeenden ska gestaltas.

Peter Englund är odiskutabelt en stor stilist, och på det viset att han låter de egenartade ordbildningarna och formuleringarna smyga sig in i den för övrigt habila bruksprosan.

Jag minns förresten hur han rök ihop med sin ärkefiende Herman Lindqvist i en tv-soffa och det från Lindqvists håll blev småsint och hårklvvande, ”men hur kan vi veta att solen glittrade i spjuten”.

Tämligen löjeväckande då Lindqvists språk är yvigt och slafsigt och fortfarande vilade på en nattstånden historiesyn som går ut på att det är stora män och kungar som bara pekar med hela handen och sätter i gång de stora förloppen.

Englund har för all del inget emot denna traditionella ”kungar och krig”-historieskrivning, men han har en fantastisk förmåga att via arkivmaterial och riktigt tung empirisk forskning hitta små länkar med vilka han sedan konstruerar en större historisk kedja.

”Paradoxmaskinen” är i hans egna ödmjuka ordalag en klippbok och innehåller texter från 1989 och fram till nutid. I en av texterna resonerar han om erbjudandet att bli Svenska Akademiens sekreterare, och i en annan text om Bernhard von Beskow tar han tillfället i akt att komma med en syrlighet om dennes uppdrag, att det handlade om att utöva mycket diplomati i ett sällskap av många viljestarka excentriker.

Här avslöjar Englund också sin robusta arbetsprincip där han närmast utvecklat ett modulsystem som gör att små korta texter kan sammanfogas till något större, om till exempel första världskriget. En möjlighet att skriva kort och komprimerat när tillfälle ges.

Fast frågan är om Peter Englund egentligen uppfunnit ett nytt system? Den här samlingen texter visar snarare på att det varit hans styrka hela tiden; att skriva kort och låta den täta texten bli något större som syftar till helheten, en syntes, kort och gott.

Med tanke på ett så här brokigt och stort material är det såklart omöjligt att ge någon sammanfattande karaktäristik förutom att jag tycker det är lysande skrivet alltsammans. Jo, förresten hans satir om it-bubblan träffar mig hårdast och roligast. Detta eftersom jag var där i Lund på 90-talet och såg Jonas Birgersson framträda med sina upphaussade tech-floskler. Englund formulerar sig om tiden på pricken; ”kalsongkrängare och börsnoterade kedjebrev”.

Det där är det tydligaste exemplet på hans styrka och läsvärdhet. Här har vi att göra med en historiker som verkligen inte drar sig för att gå på djupet när det gäller samtidens stolleprov och historiens tragedier.

The post Peter Englund är en lysande stilist och historiker first appeared on Opulens.

FRANSKA REVOLUTIONEN. Med anledning av att det idag är Frankrikes nationaldag, till minne av initierandet av den franska revolutionen, publicerar vi i dag en text av Jesper Nordström om en bok som förmodligen få nutida läsare har läst: ”Marie-Antoinettes Halsband. En skandal vid Ludvig XVI:s hov”.

Källtillit. Detta härliga begrepp som blev nyord 2022.Tyvärr väl idealistiskt i mina luttrade ögon i en tid då källor och vetenskap är noll och intet värt. Hur många avhandlingar krävs det för skruva i en glödlampa i en antivaxxares mörka hjärna? ”Talrika som himlens stjärnor” som det står i skriften.

Men när det gäller att lita på källor är detta det viktigaste inom historieskrivning, som fortfarande bygger på källor och empiri i en poststrukturalistisk akademisk värld som alltmer framstår som ett slags forum för inomteoretisk produktion.

Ni får just ha källtillit när jag säger att jag inte minns var och när men att Peter Englund och Herman Lindqvist rök ihop i en tv-soffa om det här med källor, tillförlitlighet och seriös historieskrivning. Ni förstår förstås vem som utmålades som oseriös och hamnade i en rätt trängd försvarsposition.

”Solen glittrade i spjuten” skrev Englund i ”Poltava” och såklart högg Lindqvist på det; ”hur kan vi veta det?”

Men för all del, det är i de hårklyvande stingsliga frågorna som det akademiskt intressanta vilar och en historiker till skillnad från en matematiker eller kemist måste också vara en författare, en gestaltare av ett skede.

När det gäller källtillit kan vi hysa en sådan när det gäller Frantz Funck-Brentanos verk ”Marie-Antoinettes Halsband. En skandal vid Ludvig XVI:s hov”, som skrevs 1901. Frantz Funck-Brentano var nämligen bibliotekarie av guds nåde och hade tillgång till dokument som ingen annan.

Han ger oss en inblick i denna skandal på ett sådant sätt att det nästan blir som en pusseldeckare. Möten stäms, det smusslas i parker, det dras upp planer och smids ränker.

Fast visst är det problematiskt att han mycket von oben-svepande ger psykologiska karaktäristiker åt kvinnorna i det hela, de flesta behäftas med rätt nedlåtande omdömen. Det hela ger en inte direkt smickrande inblick i den adel som kretsade kring Versailles och dess titelsjuka, dess inbilskhet och hela det totalt världsfrånvända som ger en andnöd.

Här har vi en samhällsklass så ur tiden att man undrar om de någonsin tänkt på lite ”vanligt hederligt arbete” som väg ut ur sina ekonomiska trångmål. Men allvarligt talat, kunde de ens ta ett vanligt jobb? Det slår mig att det kanske handlade om att bakvänt vara fångad i sin överklass? Frånåkta av sin samtid var de en löjeväckande anomali och vem skulle anställa en grevinna?

Så får vi en blick in i en värld där man lever på hitta bra hemgifter, sälja av gods och gårdar i ständig jakt på medel för att lösa de skulder ens vidlyftiga leverne resulterat i, ibland flyr man till Schweiz när skulderna blir för stora. Och så finns då denna ständiga livslögn.

Funck-Brentano är psykologiskt skarp när han påvisar att lyxen och flärden, nästan till äcklets gräns, är som störst när den ekonomiska kollapsen står för dörren och det vete gudarna om det är inte lite av samma skadeglädje vi får i boken som när vi ser på dokusåpan ”Lyxfällan”. Vi ges inblick i en helt förvriden värld där den annalkande kollapsen bara ljugs bort, lindas in i rosa moln.

”Halsbandsskandalen” var en av de affärer som nådde längst ner till vanligt folk på gatan, och ”Halsbandsaffären” kan mycket väl varit en av gnistorna i krutdurken.

Lite vanvördigt sagt bjuder Funck-Bretano oss på en light-Proust; det är samma inblick i en närmast funktionsoduglig överklass och stundtals samma skarpa humor. Som länk mellan honom och Proust skulle ”Bröderna Goncourts dagbok” fungera utmärkt, som en inblick i vad som kom efter denna period; den postrevolutionära moderna eran, det Haussmannska Paris. En hård värld där det sannerligen inte längre fanns rum för en anemisk skör adel som Frantz Funck-Brentano ger oss en både roande och irriterande bild av.

The post Den anemiska, sköra adelns undergång first appeared on Opulens.

SPLITTRAT. Natostressen – hur hanteras den av kulturvärlden? Vilka är för respektive emot ett svensk medlemskap och vad händer med den svenska självbilden vid ett ja? Vi har frågat författare och filmare om hur de resonerar.

Athena Farrokhzad, poet (nej):

1. Varför är det viktigt för dig som kulturutövare att ta ställning för/mot Nato?

“Jag arbetar med kultur i ett samhälle vars politiska riktning påverkar människors liv. Jag skriver i en tradition av författare som kritiserar nationalism och militarism. Vi vet att krigets premiss, där imperialistiska staters ekonomiska intressen går före människoliv, aldrig kan skapa fred.”

2. Hur tror du att den svenska självbilden påverkas om vi går med i Nato?

“Den svenska självbilden har en förunderlig förmåga att förbli intakt oavsett verkligheten. Trots att Sverige under 2010-talet blev det OECD-land med snabbast växande klassklyftor tror många att vi lever i världens mest jämlika nation. Så Sverige kan säkert upprätta sin självbild som fredsbevarande och alliansfritt till och med under ett Nato-medlemskap.”

Peter Englund, författare, historiker och ledamot i Svenska Akademien (ja):

1. “Jag är en av dem som ändrat åsikt efter den 24 februari, och är numera för ett medlemskap. Vet inte om det är särskilt viktigt att ta ställning som kulturutövare; denna fråga angår alla medborgare. Samtidigt har jag som historiker ett speciellt perspektiv på frågan som ibland saknas i debatten.”

2. “Vår självbild skiftades stort redan genom EU-inträdet 1995, och jag tror att ett eventuellt Nato-medlemskap bara förstärker den förändringen. Vi börjar inse lite till mans att Sverige faktiskt är ett rätt genomsnittligt västeuropeiskt land – med vissa undantag givetvis, som exempelvis vår stora ekonomiska ojämlikhet och vår extrema marknadsskola.”

Fredrik Gertten, dokumentärfilmare (se nedan):

1. “Jag vet inte om kulturutövare måste ta ställning i alla frågor. Vårt arbete handlar ju ofta om andra problemställningar, långt från dagspolitik. Skapa drömmar om en annan värld. Sverige behöver engagerade medborgare som med kraft kan flytta den politiska agendan. För eller emot Nato eller emot den samhällsordning som hjälpte våra egna svenska oligarker fördubbla sin förmögenhet under pandemin.”

2. “Går Sverige med i Nato så skakar det vår identitet i grunden. Jag reser mycket i hela världen och möter ofta bilden av vårt land som en humanistisk stormakt, friare och mer solidarisk. Kanske är den bilden inte sann, vi vet ju att Sverige också är en världsledande vapenproducent och att vi har fler miljardärer per capita än något annat land. Dessutom så har ju också det svenska trygghetssystemet gröpts ur. De fattiga är fattigare än någonsin och är under en enorm press när hyrorna bara stiger.

Så går vi med i Nato. Ja då kan vi ärligt säga att Sverige är ett vanligt orättvist skitland, ett av många.”

Theodor Kallifatides, författare (nej):

1. “Nato för mig betyder dels överstarnas diktatur i Grekland, Turkiets hämningslösa invasion på Cypern, furstarna i Ungern och Polen samt en amerikansk överbefälhavare och man vet inte vem det kan bli. Dessutom enorma utgifter, ibland övermäktiga för de fattigare länderna med stora statsskulder, som med nödvändighet blir större.”

2. Väljer att inte svara.

Ulrika Knutson, författare och kulturskribent (ja):

1. Det är lika viktigt/oviktigt för alla. Förr tyckte jag att nej till Nato vägde tyngst. Före den 24 februari fanns en valfrihet som nu har krympt. Nu tror jag att möjligheten att arbeta för freden är större inom Nato än utanför. Om vi stannar ensamma utanför går all kraft åt till just det – att stå ensamma.

2. Den svenska självbilden kan behöva en kall avrivning. Varken Dag Hammarskjöld, Olof Palme eller Alva Myrdal kan fatta vår tids beslut. Om vi vill ha en svensk självbild som fredsmäklare så får vi väl börja jobba.

Per Wirtén, författare och kritiker (vet ej):

1. “Eftersom jag både som kritiker och författare arbetar med samhällsfrågor, idéer och politisk filosofi är det självklart att brottas med en så stor fråga som svenskt Natomedlemskap. Alla som bor i Sverige, inte bara kulturskapare, har både rättigheten och skyldigheten att försöka bearbeta stora gemensamma frågor och hitta ett eget synsätt – det är demokratins kärna. För egen del vet jag fortfarande inte vad jag tycker i Natofrågan (vilket ju också kan vara ett ställningstagande), och jag har ännu inte skrivit något — men det kommer nog.”

2. “Jag tror inte att den svenska självbilden kommer att påverkas nämnvärt. För det första har Sverige sedan början av 2000-talet varit militärt engagerade i tre krig: Afghanistan, Libyen och Mali. Inget har varit framgångsrikt. För det andra tror jag att andra förändringar påverkat självbilden mer. Jag tänker i första hand på hur den svenska ”blandekonomin” monterats ned (med början under 1990-talet) och ersatts med en hyperkapitalism som i jämförelse med andra europeiska länder är extrem med privatiseringar av bland annat skolan och polisens arbetsuppgifter, växande inkomst- och förmögenhetsskillnader och en total individualisering av allt.

De värderingar mina barn identifierar som svenska är helt andra (ja, direkt motsatta) de jag växte upp med. När det gäller självbilden är Natomedlemskap en liten förändring jämfört med den här större samhälls- och värderingsomvandlingen.”

Lena Andersson, författare (lutar åt ja):

1. “Jag tror att vi behöver vara med i Nato, men kan inte uppamma entusiasm i krigs-, vapen- och försvarsfrågor. Har därför inget väsentligt att säga om saken.”

2. ” Den svenska självbilden av att vara bärare av framtiden, grundad i tron att det går att skapa en ny människa, har inte tjänat oss väl. Tvärtom har den försvårat de flesta av de samhälleliga problem vi dras med. Ju fortare vi kan göra oss av med den desto bättre. Om Nato-medlemskap kan bidra är det till fördel, men det är ju ett sidoargument.”

Monika Fagerholm, finlandssvensk författare (ja):

1. “Jag ändrade åsikt om Nato 24 februari. Finlands längsta gräns är mot Ryssland. Rent principiellt är jag emot Nato och tycker att idén om alliansfrihet är bra, men nu har vi att göra med realism och i det läget ser jag nog inget reellt alternativ till Nato. Som är en försvarsallians, med betoning på försvar. Utan vilken Finland skulle riskera att gå under eller bli ett Ukraina till.”

2. “Jag bor ju i Finland och är finländsk medborgare. Finland har en likadan historia som Ukraina: attackerades av Ryssland under andra världskriget. Efter 24 februari har hela det fundament som den finländska utrikespolitiken och säkerhetspolitiken byggt på sedan fredsslutet på fyrtiotalet kollapsat. Vi är i ett ingenmansland. Så det är ur det perspektivet jag ser på Nato, långt över alla självbilder som känns som lyxfrågor. ”

Göran Greider, författare, poet och chefredaktör (nej):

1. “Därför att alliansfriheten är ett ideal som rymmer långt fler frågor än bara de militära: fred, nedrustning, frihet från militärblocken och kärnvapen. Ett Ja till Nato krymper våra perspektiv.”

2. “Ett svenskt Natomedlemskap gör Sverige till ett tråkigare mainstreamland och vi mister en aura som betyder mycket utomlands. Vi får mindre att vara stolta över.”

Lotta Lundberg, författare (ja):

1. “Utifrån betraktat har man sett den svenska neutraliteten som en form av svartåkande. Att vara med på bussen utan att ha betalat biljetten. Den gratisfarten har bidragit till en självtillräcklig feelgoodfantasi. ‘Nu är perioden av moraliskt självförhärligande över’, kommenterar onsdagens Financial Times.”

2. “Jag har i många år noterat att Sverige har valt att tala om Trygghet, på svenska valplakat står just att vi ska bli trygga. I de flesta andra länder talar man istället om Säkerhet. Det är en nyansskillnad. Barn ska vara trygga. Vuxna ska bidra till sin egen och andras säkerhet. Ett medlemskap i Nato är inte bara nödvändigt för svensk säkerhet. Utan vi kommer att kunna räta på ryggen.”

Elin Swedenmark/TT

Erika Josefsson/TT

The post Natomedlemskap “skakar vår identitet i grunden” first appeared on Opulens.

PODD. Jag är intresserad av minnen. Jag använder dem, gör om dem, inte för att ljuga utan för att kanske komma åt något annat. Vad säger en historiker om det? Ett Dinter utan filter om att skriva historien, om att läsa Borges och konsten att överleva Gulag med hjälp av På spaning efter den tid som flytt.

Allt detta och lite till, inspelat på ett lunchcafe i Uppsala med Peter Englund.

Dinter utan filter produceras av Ekström & Garay förlag. Om podcasten och tidigare avsnitt >>

The post Om att skriva historien first appeared on Opulens.

KRIG. Robert Myhreld reflekterar över krig och populärkultur samt Ernst Jünger.

I ett annat sammanhang skrev jag för något tag sedan om “I stålstormen” av Ernst Jünger. Jag menade att det är perverst och smaklöst att man gjort och gör krig till populärkultur. Varför? Det kräver egentligen ingen vidare förklaring. Jag tror inte våld i spel- och tv-sammanhang gör människor våldsammare och mer benägna att jaga varandra med hillebarder och granater. Och att grotta ned sig i människors öde på slagfält är förståeligt men samtidigt förkastligt.

The post Myhrelds marginalanteckningar: I hjärnstormen first appeared on Opulens.

AVHOPP.  På bara några timmar har tre ledamöter lämnat Svenska Akademiens arbete. Crister Enander hoppas och tror att de kommer tillbaka.

Svenska Akademien är ingen statlig institution. Man svarar inte inför någon, inte ens inför Hans Majestät Konungen; mannen på tronen är enkom Akademiens ”beskyddare”. Gustaf III, som själv skrev stadgarna efter fransk förebild, var ytterst noga med att inskärpa Akademiens oinskränkta suveränitet.

Men nu stormar det ånyo i sockervattenglasen. Pressen rasar. Trendnissar som Expressens Jens Liljestrand och Dagens Nyheters Björn Wiman kan – sina vanor trogna – knappt finna ord för sin fasa och oklädsamma upprördhet. Klas Östergren, den hedersmannen, säger sig ha lämnat Akademien.

Även Kjell Espmark, Svenska Akademiens ende anarkist och en av de Adertons kunnigaste ledamöter vid sidan av Per Wästberg, har fått nog. Dock har denne briljante och absolut träffsäkre författare inte lämnat Akademien. I sitt svar till pressen har Kjell Espmark framhållit att han lämnat ”Svenska Akademiens arbete”. Någon dörr har han inte stängt bakom sig.

Förändras arbetsklimatet är jag fullt och fast övertygad om att Espmark återupptar arbetet i såväl Akademien som Nobelkommittén.

I skrivande stund låter Aftonbladet publicera ett kort mejl från Peter Englund, tidigare ständig sekreterare, som även han framöver inställer sitt arbete i Akademien.

Problemet, pudelns själva kärna, som det nu rör sig om är helt koncentrerat till en enda person: den så kallade Kulturprofilen Jean-Claude Arnault. Tyvärr är han gift med Katarina Frostenson. Hon sitter däremot i Svenska Akademien, även om hon sedan en längre tid tillbaka inte deltar i Akademiens sammanträden eller arbete.

Och tyvärr befinner sig Sara Danius, Akademiens ständige sekreterare, för tillfället i Frankrike. Å andra sidan är det en stor missuppfattning att se sekreteraren som någon sorts chef för Akademien. Så är sannerligen inte fallet. Att vara ständig sekreterare är ett hårt och slitsamt, ofta otacksamt arbete. Under sammanträdena äger dock ständige sekreteraren enbart en röst. I princip är hon enbart en av de Aderton.

Att en djupt obehaglig person som Jean-Claude Arnault kan förorsaka så mycket skada är mer än olyckligt. Att han inte är värd det förblir en grov underdrift. Åklagarens utredning kommer snart att offentliggöras. Vilka lagliga övertramp han gjort sig skyldig till kommer då förhoppningsvis att leda till att allmänt åtal väcks.

Men i grunden har hans uppträdande över huvud taget inget med Svenska Akademien att göra. De pengar som Arnault erhållit i stöd av Akademien var självfallet uteslutande avsedda för kulturella ändamål. Akademien har inte gett stöd åt hans agerande mot ofta unga kvinnor, vilket vissa i pressen tycks insinuera. Ingen förutom Jean-Claude Arnault själv ansvarar för hans osmakliga och kanske brottsliga agerande.

Arnault är ingen skam för Svenska Akademien. Han är skam för alla män. Det är betydligt värre och större än några tillfälliga motsättningar i anrika Börshuset i Gamla Stan i Hufvudstaden.

Svenska Akademien har rätt att fördela sina ekonomiska medel, som är betydande, efter eget gottfinnande, snille och smak. Och, som sagt, man ansvarar själv och med suveränitet för fördelningen (med undantag för de testamenterade pengarnas ibland medföljande villkor).

Som medborgare kan vi inte ställa Akademien till svars. Vi, och även journalistkåren, kan enbart ha åsikter. Tyvärr tycks tidningarnas journalister i dag så fundamentalt okunniga att de inte ens är medvetna om detta grundläggande faktum. De vevar och hojtar och slår slag efter slag – i luften. Svenska Akademien är inte en statlig myndighet eller institution. Man är i grunden en fristående förening.

Svenska Akademiens arbete är i dag ett radikalt och snudd på rebelliskt arbete. Dess kamp mot obildningen och det sorgligt avtagande läsandet och ointresset för historia och litterär kvalitet är av stor vikt. Man bjuder motstånd mot fördumning och förflackning. Där har man mitt oreserverade stöd. Alla genuint radikala krafter bör kunna enas kring detta förhållningssätt.

Likväl hoppas jag sannerligen att ledamöterna nu håller huvudet kallt och besinnar sig. Akademiens syfte och mål är alldeles för viktigt i dessa tider. Kjell Espmark behövs. Klas Östergren och hans breda bildning behövs. Peter Englund bör åtra sig och ställa sina kunskaper till förfogande. Jean-Claude Arnault är inte värd detta!

I Svenska Akademien, som står fri från såväl stat som frifräsande privata så kallade entreprenörer, bör detta – för att citera Gunnar Ekelöf, en annan ledamot – hanteras med bevarad distans och en gnutta svalkande likgiltighet inför presskårens blodvittring.

Att enskilda skribenter springer i flock och ylar mot dammoln och allt som rör sig, det vet vi. Så har det varit länge. Ja, så länge jag kan minnas. Men för att uttrycka det så enkelt att till och med det blodberusade drevet förstår:

Svenska Akademien består. Jens Liljestrand är snart bortglömd. Dammet kommer inte ens att besvära sig att lägra sig över hans magsura dator. Och Jean-Claude Arnault får förhoppningsvis möta åklagare och domare inom en snar framtid.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Strömhopp från akademien first appeared on Opulens.