TV-SPEL. “Manusförfattarna har gjort en oerhört skicklig insats med adaptionen,” skriver Filip Hallbäck som sett den färska förvandlingen av “The Last of Us” från tv-spel till tv-serie.

The post Bästa adaptionen från tv-spel till tv-serie hittills first appeared on Opulens.

SJÄLVHÅNANDE. Nicholas Cage som spelar sig själv, hånglar med sig själv och refererar till sin egen karriär hade lätt kunnat bli för mycket. Men “The unbearable weight of massive talent” blir på det stora hela en kul metakomedi.

Nicholas Cage är själva definitionen av en vattendelare. Antingen gillar man honom inte, eller så gillar man honom verkligen. Är han en bra skådis, eller dålig? Är han kreddig eller okreddig? Ingen vet riktigt. Han är heller inte särskilt lätt att begripa eller ringa in – ena sekunden spelar han i actionspäckade publikfriare som “Face/off” för att i nästa kasta sig vidare på indiefilmtåget. Allt med Nicholas Cage är högt och lågt, nästan alltid fascinerande och hans spelstil har förstås helt tidsenligt gett upphov till otaliga memes under vinjetten “Cage rage”.

Sara Haldert/TT

The post Cage i kul metakomedi first appeared on Opulens.

SUPERHJÄLTEFILM. Talesättet ”mycket vill ha mer” sammanfattar väl resten av handlingen, som försiktigt lyfter vid några tillfällen för att sedan dala som en skadskjuten svan, skriver Karolina Bergström, som sett Wonder Woman 1984.

Behöver vi en andra Wonder Woman-film? Det krassa svaret är – nja. När Wonder Woman nådde biodukarna för fyra år sedan var hypen med all rätt enorm, med tanke på att det då var hela tretton år sedan en film med en kvinnlig superhjälte i huvudrollen haft premiär. Namn som riot grrrl-pionjären Kathleen Hanna och feministikonen Gloria Steinem vittnade i dokumentärfilmen Wonder Woman – The Untold Story of American Superheroines om hur Wonder Woman präglat deras liv, och sociala medier svämmade över av fansens tårfyllda möten med den fiktiva superhjältinnan.

The post Tröttsamt rättrådig amasonaction first appeared on Opulens.

TV-SERIE. För två veckor sedan lanserade Disney+ sin streamingtjänst i Sverige. Flaggskeppet i lanseringen utgörs av tv-serien The Mandalorian som bygger vidare på Star Wars-filmerna. Clemens Altgård konstaterar gillande att det rör sig om ett gott hantverk.

När den nya strömningstjänsten Disney+ denna höst blev tillgänglig i Sverige så var jag inte sen att teckna ett helårsabonnemang. En av förklaringarna är att jag fortfarande är fascinerad av de klassiska animerade Disneyfilmerna från förra århundradet. Men en ytterligare motivation fanns i form av min nyfikenhet på tv-serien The Mandalorian, som varit omtalad på nätet i över ett år. För alla som intresserade av Star Wars-filmerna är det nästan ett måste att ta del av den. Eller i varje fall mycket svårt att låta bli.

Var i tiden tilldrar sig då handlingen? Jo, det är tiden efter Jedins återkomst (Star Wars: Episod VI) och JJ Abrams uppföljare The Force Awakens (Star Wars: Episod VII).

Huvudrollen som The Mandalorian spelas av Pedro Pascal,(Oberyn Martell i Game of Thrones och Javier Peña i Narcos) som emellertid inte visar sitt ansikte. Mandalorianen tar nämligen aldrig av sig den heltäckande hjälm han bär. Det är strikt förbjudet enligt den kod som gäller för den krigarklan eller -orden han tillhör. Pedro Pascal har alltså begränsade stilmedel som skådespelare. Därtill är hans rollfigur av typen “tystlåten”, som Clint Eastwood i en Sergio Leone-film.

Det är verkligen inte långsökt att se paralleller i västern- och samurajfilmer. Uppenbart har mycket av inspirationen hämtats från de genrerna. En annan gestalt som det ligger nära till hands att tänka på är Robocop. Det här manligt kärva krigaridealet ger också upphov till en del fängslande scener när machomannen visar att det trots allt finns en mjukare sida dold under allt pansar som omsluter kroppen.

Men till att börja med ska Mandalorianen i egenskap av prisjägare utföra ett uppdrag åt en iskall och mystisk beställare, perfekt spelad av ingen mindre än den gamle demonregissören Werner Herzog (!). Föremålet för jakten ska överlämnas levande och visar sig vara ett barn.

I tv-serien är “Barnet” benämningen men på nätet har beteckningen blivit Baby Yoda. Och visst är det den välbekanta lilla gröna figuren i bebisversion. Här har något av Disneymagin i form av söta små varelser förts in i Star Wars-världen. Och enligt alla psykologiska studier som gjorts är vi biologiskt programmerade att falla platt för en liten gestalt som Baby Yoda. Det är ett trick som inte kan slå fel. Även den stålsatte prisjägaren påverkas förstås, vilket får central betydelse för händelseutvecklingen. Mandalorianen är för övrigt till det yttre synnerligen lik Boba Fett, en sedan gammalt etablerad Star Wars-gestalt.

Mycket, även landskapen och scenografin i stort, bygger på igenkänningsfaktorer, men tv-serieformatet gör att tempot blir lugnare och att spänningen kan byggas upp på ett intressantare sätt än i de senaste, tämligen röriga, Star Wars-filmerna. Till de suggestiva stämningarna bidrar också svensken Ludwig Göranssons ypperliga filmmusik.

Jag konstaterar att Jon Favreau, som regisserat såväl Iron Man och Iron Man 2, samt den nya versionerna av Djungelboken och Lejonkungen, har gjort ett alltigenom gediget jobb med The Mandalorian, såväl när det gäller manus som regi. Som ren underhållning lever The Mandalorian upp till mina förväntningar. Snart kommer det för övrigt en andra säsong i USA och en tredje lär redan vara på planeringsstadiet.

The post Rymdäventyr som övertygar first appeared on Opulens.