TV-SPEL. “Manusförfattarna har gjort en oerhört skicklig insats med adaptionen,” skriver Filip Hallbäck som sett den färska förvandlingen av “The Last of Us” från tv-spel till tv-serie.

The Last of Us
Betyg:

Genre: Action, drama
Regissör: Kantemir Balagov, Johan Renck, Jasmila Žbanić, Ali Abbasi, Neil Druckmann, Peter Hoar, Jeremy Webb, Liza Johnson
Medverkande: Pedro Pascal, Bella Ramsey, Gabriel Luna m fl. 
HBO Max.

Att göra tv-serie av tv-spelet The Last of Us (första spelet utkom 2013), som av flera kritiker betraktas som ett av de bästa tv-spel som någonsin gjorts, innebär skyhöga förväntningar. Och gissa vad? Det här kan mycket väl vara den bästa adaptionen från tv-spel till tv-serie hittills. I alla fall en av de allra bästa.

Själva tv-spelet The Last of Us är ett action-/äventyrsspel, som ingår i genren “Horror Survival” (som lanserades av Resident Evil 1996). Handlingen äger rum i en postapokalyptisk samtid i USA, i vilket en pandemi (svampsmitta) förintat nästan hela mänskligheten. För att överleva pandemin har staten skapat karantänzoner för att skydda de osmittade, vilka har sina inbördes motsättningar. Två personer, medelålders Joel (Pedro Pascal) och den 14-årige Ellie (Bella Ramsey) beger sig tillsammans västerut för att finna ett potentiellt botemedel, men vägen dit kantas av zombieliknande varelser.

Nu råkar tv-spel och tv-serier, liksom böcker och filmer, vara olika format som kräver sina berättartekniker. Av det skälet blir det alltid vissa nödvändiga förändringar när det övergår från ett medium till ett annat. Så gäller även The Last of Us, men serien har behållit nerven från spelet med stor värdighet. Manusförfattarna har gjort en oerhört skicklig insats med adaptionen, på så vis att det finns en respekt för dels tv-seriens format, dels tv-spelets konstnärliga integritet, utan att för den sakens skull efterapa originalet. Actionscenerna dominerar aldrig över karaktärerna och det gjuts in lagom doser av sarkastisk humor i dialogerna. Till stor del läggs det tematiska krutet på de emotionella och psykologiska aspekterna hos karaktärerna, när de orienterar sig i en kuslig omvärld som formats av en dödlig pandemi.

Möjligen hade serien fått blott en fyra i betyg, om det inte vore för att produktionen är en sällsynt lyckad adaption av ett kolossalt framgångsrikt tv-spel. Tack vare det väl genomarbetade manuset har handlingen funnit en självständig rytm i tv-serieformat. Detta, i kombination med en perfekt rollsättning, detaljrika miljöskildringar och stilsäker regi gör att det hålls en jämn nivå rakt igenom (i alla fall de första tre avsnitten, som hittills visats). Därför får serien högsta betyg.

The Last of Us
Betyg:

Genre: Action, drama
Regissör: Kantemir Balagov, Johan Renck, Jasmila Žbanić, Ali Abbasi, Neil Druckmann, Peter Hoar, Jeremy Webb, Liza Johnson
Medverkande: Pedro Pascal, Bella Ramsey, Gabriel Luna m fl.
HBO Max.

The post Bästa adaptionen från tv-spel till tv-serie hittills first appeared on Opulens.

SJÄLVHÅNANDE. Nicholas Cage som spelar sig själv, hånglar med sig själv och refererar till sin egen karriär hade lätt kunnat bli för mycket. Men “The unbearable weight of massive talent” blir på det stora hela en kul metakomedi.

Nicholas Cage är själva definitionen av en vattendelare. Antingen gillar man honom inte, eller så gillar man honom verkligen. Är han en bra skådis, eller dålig? Är han kreddig eller okreddig? Ingen vet riktigt. Han är heller inte särskilt lätt att begripa eller ringa in – ena sekunden spelar han i actionspäckade publikfriare som “Face/off” för att i nästa kasta sig vidare på indiefilmtåget. Allt med Nicholas Cage är högt och lågt, nästan alltid fascinerande och hans spelstil har förstås helt tidsenligt gett upphov till otaliga memes under vinjetten “Cage rage”.

I “The unbearable weight of massive talent” spelar Nicholas Cage sig själv. Nick (ja, i filmversionen stavar Nick med k) Cage är bekymrad över karriären som tagit en deprimerande b-filmsinriktning och han lyckas få exakt allting att handla om honom själv. Familjen är urtrött på hans självcentrerade stil och hans ekonomi är inte vad den har varit. Han tackar ja till det förnedrande men välbetalda uppdraget att dyka upp på det stenrika spanska Nicholas Cage-fanet Javis födelsedagsfest på Mallorca, och dras därmed in i en härva av CIA-agenter, vapenhandel och våldskapital.

Det visar sig dock att Javi och Cage delar intressen, som kärleken till den tyska 20-talsfilmen “Dr Caligaris kabinett” och åsikten om att “Paddington 2” är världens kanske bästa film, och bromancen är snart ett faktum.

Resultatet blir en väldigt underhållande metakomedi. Cage spelar Cage som bara han kan, i synnerhet i rollen som den unge Cage – filmstjärne-Cage från “Wild at heart”-tiden – som fungerar som den nutida Cages djävul på axeln. Pedro Pascal är även ljuvlig som den spanske miljardären och potentielle skurken. Det är svårt att motstå en Nicholas Cage som hånglar med sig själv, fascineras av Javis Nicholas Cage-altare och som droppar mer eller mindre begripliga referenser till sin verkliga karriär.

Ett störande element är att filmen i sista akten blir just den bombastiska action som filmens Cage så gärna vill fly ifrån, men sammantaget är det en rolig satir över filmindustrin, en uppvisning i kemi mellan Cage och Pascal och en riktig present till “Cage rage”-biblioteket.

Sara Haldert/TT

The post Cage i kul metakomedi first appeared on Opulens.

SUPERHJÄLTEFILM. Talesättet ”mycket vill ha mer” sammanfattar väl resten av handlingen, som försiktigt lyfter vid några tillfällen för att sedan dala som en skadskjuten svan, skriver Karolina Bergström, som sett Wonder Woman 1984.

Behöver vi en andra Wonder Woman-film? Det krassa svaret är – nja. När Wonder Woman nådde biodukarna för fyra år sedan var hypen med all rätt enorm, med tanke på att det då var hela tretton år sedan en film med en kvinnlig superhjälte i huvudrollen haft premiär. Namn som riot grrrl-pionjären Kathleen Hanna och feministikonen Gloria Steinem vittnade i dokumentärfilmen Wonder Woman – The Untold Story of American Superheroines om hur Wonder Woman präglat deras liv, och sociala medier svämmade över av fansens tårfyllda möten med den fiktiva superhjältinnan.

Sedan dess har vi sett en välkommen våg av filmer där superhjältinnor knappast reducerats till dekorativa sidekicks utan själva styr skutan, som Captain Marvel och Birds of Prey och kommande premiärer som Black Widow, Batgirl och en andra Captain Marvel-film. Det råder dock inget tvivel om att superhjältinnevågen knappast handlar om någon goodwill från filmbolagens sida utan snarare stavas biljettintäkter. Att Wonder Woman från början skapades av den amerikanske psykologen William Moulton Marston med syftet att genom en stark kvinnlig förebild främja världsfreden, kryddat med inspiration från både suffragettrörelsen, lögndetektorer och Marstons personliga faiblesse för bondage, får här ses som en pikant detalj i sammanhanget.

Den första Wonder Woman-filmen fyllde på fler än ett sätt sin funktion genom att introducera amasonhjältinnans väg till vår värld, dessutom med en lagom dos humor. När vi nu återknyter kontakten med Diana Prince, som Wonder Woman egentligen heter, är det i en betydligt mer humorlös version som dessutom dignar av onödigt bombastiska scener. Den nära två och en halv timmar långa filmen hade exempelvis klarat sig fint utan det inledande tävlingsmomentet i amasonriket , där Diana som barn spurtar på i vad som känns som en oändlighet, för att gå i mål i en megaloman sportarena som mest av allt ser som ett datoranimerat hemmabygge.

Här landar vi, som titeln anspelar på, mitt i ett pastellblingat åttiotal, där Diana Prince jobbar som antropolog på naturhistoriska museet i Washington och lever en relativ anspråkslös tillvaro. Det vill säga, tills en ny kollega och en kraftfull kristall simultant korsar hennes väg. Komediennen Kristen Wiig i rollen som den inledningsvis tillbakadragna kollegan Barbara Minerva, i serierna även kallad Cheetah, är en av få anledningar att faktiskt se Wonder Woman 1984. Likaså Game of Thrones-skådisen Pedro Pascal, som riktigt glänser som skurkkaraktären Maxwell Lord som söker utnyttja kristallens hemliga kraft för att förverkliga önskningar för egen hög vinning. Att det barkar åt pipsvängen anar Diana tidigt, och får sedan ägna resten av filmen inte bara åt att förhindra ondsinta önskningar utan också tampas med Barbara Minerva, som genom kristallmagi förvandlats från vimsig vetenskapskvinna till målstyrt rovdjur.

Talesättet ”mycket vill ha mer” sammanfattar väl resten av handlingen, som försiktigt lyfter vid några tillfällen för att sedan dala som en skadskjuten svan. Wonder Woman alias Diana Prince delar tyvärr DC Comics-kollegan Supermans tröttsamt rättrådiga egenskaper, som efter ett tag gör superhjältinnans moralistiska utsagor ungefär lika underhållande som en Pogo Pedagog-diabildserie. Då är det desto roligare att man lyckats peta in Lynda Carter, som spelade Wonder Woman i den omåttligt populära sjuttiotals-tv-serien med samma namn, i en minimal men desto mer uppiggande biroll. Men, om den fredsälskande amasonhjältinnan nu ska fortsätta att peppa unga tjejer världen över får det nog ske med lite mer finess än här.

The post Tröttsamt rättrådig amasonaction first appeared on Opulens.

TV-SERIE. För två veckor sedan lanserade Disney+ sin streamingtjänst i Sverige. Flaggskeppet i lanseringen utgörs av tv-serien The Mandalorian som bygger vidare på Star Wars-filmerna. Clemens Altgård konstaterar gillande att det rör sig om ett gott hantverk.

När den nya strömningstjänsten Disney+ denna höst blev tillgänglig i Sverige så var jag inte sen att teckna ett helårsabonnemang. En av förklaringarna är att jag fortfarande är fascinerad av de klassiska animerade Disneyfilmerna från förra århundradet. Men en ytterligare motivation fanns i form av min nyfikenhet på tv-serien The Mandalorian, som varit omtalad på nätet i över ett år. För alla som intresserade av Star Wars-filmerna är det nästan ett måste att ta del av den. Eller i varje fall mycket svårt att låta bli.

Var i tiden tilldrar sig då handlingen? Jo, det är tiden efter Jedins återkomst (Star Wars: Episod VI) och JJ Abrams uppföljare The Force Awakens (Star Wars: Episod VII).

Huvudrollen som The Mandalorian spelas av Pedro Pascal,(Oberyn Martell i Game of Thrones och Javier Peña i Narcos) som emellertid inte visar sitt ansikte. Mandalorianen tar nämligen aldrig av sig den heltäckande hjälm han bär. Det är strikt förbjudet enligt den kod som gäller för den krigarklan eller -orden han tillhör. Pedro Pascal har alltså begränsade stilmedel som skådespelare. Därtill är hans rollfigur av typen “tystlåten”, som Clint Eastwood i en Sergio Leone-film.

Det är verkligen inte långsökt att se paralleller i västern- och samurajfilmer. Uppenbart har mycket av inspirationen hämtats från de genrerna. En annan gestalt som det ligger nära till hands att tänka på är Robocop. Det här manligt kärva krigaridealet ger också upphov till en del fängslande scener när machomannen visar att det trots allt finns en mjukare sida dold under allt pansar som omsluter kroppen.

Men till att börja med ska Mandalorianen i egenskap av prisjägare utföra ett uppdrag åt en iskall och mystisk beställare, perfekt spelad av ingen mindre än den gamle demonregissören Werner Herzog (!). Föremålet för jakten ska överlämnas levande och visar sig vara ett barn.

I tv-serien är “Barnet” benämningen men på nätet har beteckningen blivit Baby Yoda. Och visst är det den välbekanta lilla gröna figuren i bebisversion. Här har något av Disneymagin i form av söta små varelser förts in i Star Wars-världen. Och enligt alla psykologiska studier som gjorts är vi biologiskt programmerade att falla platt för en liten gestalt som Baby Yoda. Det är ett trick som inte kan slå fel. Även den stålsatte prisjägaren påverkas förstås, vilket får central betydelse för händelseutvecklingen. Mandalorianen är för övrigt till det yttre synnerligen lik Boba Fett, en sedan gammalt etablerad Star Wars-gestalt.

Mycket, även landskapen och scenografin i stort, bygger på igenkänningsfaktorer, men tv-serieformatet gör att tempot blir lugnare och att spänningen kan byggas upp på ett intressantare sätt än i de senaste, tämligen röriga, Star Wars-filmerna. Till de suggestiva stämningarna bidrar också svensken Ludwig Göranssons ypperliga filmmusik.

Jag konstaterar att Jon Favreau, som regisserat såväl Iron Man och Iron Man 2, samt den nya versionerna av Djungelboken och Lejonkungen, har gjort ett alltigenom gediget jobb med The Mandalorian, såväl när det gäller manus som regi. Som ren underhållning lever The Mandalorian upp till mina förväntningar. Snart kommer det för övrigt en andra säsong i USA och en tredje lär redan vara på planeringsstadiet.

The post Rymdäventyr som övertygar first appeared on Opulens.